Invisibilia och podcasttankar

Söndag och podcastdags hos Kulturvis. För mej är kommer poddsäsongen emot, mest eftersom jag på mitt sommarjobb stundvis har möjlighet att lyssna på poddar eller musik, en möjlighet jag utnyttjar till fullo. Poddar är inte bara underhållning, många av de poddar jag lyssnar på har ett uttalat eller underförstått syfte att bilda och erbjuda tankemotstånd. Podcasten som format innefattar, i mitt tycke, alltid element av underhållning och kunskapsförmedling. Oftast inte kunskap i form av akademisk kunskap, men kunskap om världen, om hur andra människor och regioner fungerar, om människors intressesfärer.

Poddar görs i en mängd olika former. De som görs helt utan vinst, som en del av ett större mediebolag, de som sponsras av sina lyssnare via donationer och försäljning av varumärkesprodukter och sådana som har reklaminslag. Eller en blandning av alla tre. Min erfarenhet är att poddarna oftast sköter finansieringen sömlöst och smidigt, utan att det stör innehållet, och det är en självklarhet att de som producerar media skall ha betalt för sitt jobb, oavsett om det sker via donationer/direkt understöd eller reklam.

Nu till dagens podd. Ni är kanske bekanta med NPR?  NPR står för national public radio, det vill säga public service radio i USA som är icke-vinstdrivande och går runt på donationer (och i podcastsammanhang reklam). NPR verkar nationellt men satsar mycket på lokalt journalistarbete med. Nu är jag ju inte främst intresserad av lokaljournalistik från USA, utan de välgjorda, intressanta och givande podcasterna NPR producerar. NPR producerar ett flertal podcasts, säkerligen alla lika intressanta och hörvärda men den jag vill snacka om idag heter Invisibilia.

Invisibilia är en podcast som enligt egen utsago utforskar de osynliga sakerna som formar oss som människor, som samhälle, som art. Känslor, koncept, idéer och antaganden kring det mänskliga undersöks ur en rad synvinklar av de tre programvärdarna Alix Spencer, Lulu Miller och Hanna Rosin. Den tredje säsongens första avsnitt publicerades för någon vecka sedan och handlade om känslor, och hur vi tänker kring känslors uppkomst. Mina favoritavsnitt från tidigare säsonger är avsnittet om byn där familjer inhyser människor med allvarliga psykiska sjukdomar och behandlar dem som en dela av sina egna familjer och det avsnitt som utforska normer via gråtande män på oljeriggar och bistra ryska mcdonaldsanställda. Två avsnitt väl värda en lyssning. Precis som podden i övrigt utmanade de mitt sätt att tänka kring olika företeelser och öppnade mina ögon för sånt jag inte ens tänkt på. Vilka poddar lyssnar ni på i sommar och finns det någon som utmanar era tankebanor lite extra? Tipsa gärna!

Rebecca
Publicerad 11.06.2017 kl. 20:51

Hembygdens kultur

För en tid sedan var jag ut och gå med en vän. Vi pratade om mycket, däribland skillnaden mellan lokalpatriotism och hembygdskärlek. Lokalpatriotismen definierade vi som en tonårskille med snus under läppen som kör fyrtio kilometern en väg för att dricka ljummen pilsner i en möglig ungdomslokal medan hembygdskärlek är tanten som berättar om livet förr, hur jordbruket styrde livsrytmen och om broderier och traditioner. Lokalpatriotismen hävdar att endast hemorten är det rätta att allt annat är fel och sämre, rackar ner på det andra istället för att glädjas åt det som är specifikt för orten. Hembygdskärleken är lika mycket kärlek till orten som kärlek till en svunnen tid och gamla traditioner.

Åliden, spelplats och hembygdsmuseum. (bildkälla)

Vad har nu det här med kultur att göra, undrar ni? Jag vill närma mig kultur från en annan vinkel idag, prata om det som vi så ofta förbiser sedan vi lämnat våra hemorter och deras specifika särdrag. Jag vill prata om traditioner och kultur i den kontexten. Som liten flicka tillbringade jag många timmar vid ett hembygdsmuseum som tillika fungerar som spelplats sommarteatern i mina hemknutar. Jag kan ännu minnas fascinationen av gamla jordbruksredskap, textilier och möbler och hur jag fantiserade ihop berättelser (ofta mycket lika den aktuella pjäsen som sattes upp) om de som hade bott i husen och hur deras liv såg ut och vad de gjorde. Några kilometer bort finns också ett gammalt fäbodställe, det vill säga en plats utanför byn dit korna fördes på bete sommartid med pigor som arbetade med dem.

När en tänker på kultur tänker en ofta på stora städer, på grandiosa museer och statyer eller på världskända musiker, författare, konstnärer, filmskapare. Men kulturen bor också i det lilla samhället, i hemknutarna. Den är kanske inte lika flashig eller mediasexigt som hollywoodfilmer eller megakonserter, har inte samma dragningskraft. Kultur när den är som bäst erbjuder inte bara underhållning utan också en förståelse för samtiden, dåtiden, framtiden. Kanske är det där de folktomma hembygdsmuseerna kan komma in. Som ett sätt att se varifrån vi kom och hur våra föregångare levde och kämpade. När det kommer till historieskrivning är vi gärna att se först till de storslagna händelserna, till krigen och fredsförhandlingar, lönnmord och omvälvande samhällskeden. Allt väl där, det är också viktigt, men underskatta inte den tröst en kan uppnå av att ta del av det dagliga livet hos jordbrukare på landsbygden. Att se livets cirkel, med ritualer kring sådd och skörd, liv och död, bröllop och högtider ger åtminstone mig ett vidare perspektiv av vårt samhälle.

Fagerbacka fäbodställe. (bildkälla)

Sedan säger det sig självt att hembygdskärleken till trots kan en inte förhålla sig blint positiv heller. Som med alla aspekter av kultur och traditioner finns det saker att titta på med kritiska ögon. Men om en sållar bort tendenser till glorifiering av det egna och främlingsfientlighet tror jag att det i de kulturyttringar vi ofta rynkar på näsan åt finns intressanta och givande saker att upptäcka. Chansen är att skolutflykter till hembygdsmuseum och lokala sevärdheter tog död på det lilla intresse som grodde i många av oss som små. Utmana dig själv och besök ett av dessa museer och platser i sommar. Lev dig in i 1800-tals finländarens liv och vardag och fundera på deras kultur och kulturyttringar kontra vår samtids.

Rebecca
Publicerad 28.05.2017 kl. 19:18

Konstvetare i Rom

Rom, Italien. Konstvetare från Åbo Akademi. Resereportage. 8-15.5.2017

 

Förra veckan åkte ett gäng konstvetare vid Åbo Akademi på en veckas exkursion till Rom och det säger jag bara, staden Rom är en guldgruva för konstvetare. Tidigare har jag endast sett konst och arkitektur från Rom på bilder i kursböcker. Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, men att uppleva konst, arkitektur och skulptur med ens egna ögon är en helt annan upplevelse! Färgerna, dofterna och verkens storlek är helt annorlunda i verkligheten.

 

DAG 1 | Ankomst | Vi hade program redan första dagen, vilket var en stadsrundvandring som gav oss en kort konsthistorisk överblick av Rom som vi sedan gick mera detaljerat igenom under veckan. Vi såg bl.a. Pantheon och Colosseum samt Campidoglio (den minsta av Roms sju kullar) där senatorspalatset är beläget. Mina stackars fötter gick 12 km den dagen, vilket kom att bli minimi gångsträckan för resten av veckan. #ripminafötter

 

DAG 2 | Antiken och medeltiden | Andra dagen samlades vi utanför Colosseum och gick till Forum Romanum där vi fick strosa omkring bland ruinerna på egen hand och ta in platsen som fungerat som ett torg och offentlig plats för politiska möten, handel och religiösa ceremonier under antiken. Vi besökte också Konstantinbågen bredvid Colosseum och ett antal kyrkor, S. Clemente, S. Maria Maggiore, S. Pudenziana och S. Prassede.

 

DAG 3 | Renässansen | Vi började dagen med ett besök i kyrkan S. Maria in Trastevere. Efter det gick vi till det runda kapellet, Bramantes Il Tempietto, som är en av mina favoritbyggnader inom arkitekturhistorian. Vi hann ännu med en visit till Villa Farnesina som innehar ett flertal målningar av Rafael, bl.a. fresken Galateas triumf (1511) och Villa Lante (Finlands Rominstitut) under förmiddagen. På eftermiddagen stod Vatikanenmuseerna och Peterskyrkan samt platsen på schema. Vi fick gå på egen hand genom museet där det fanns väldigt mycket att se, men det som intresserade mig mest var statyn Laokoongruppen och Michelangelos Sixtinska kapell. På kvällen hade vi en gemensam middag med alla exkursionsmedlemmarna vid en mysig italiensk restaurang. Vi serverades en trerätters meny, men tyvärr kommer jag inte längre ihåg vad rätterna hette. Gott var det i alla fall!

 

DAG 4 | Barocken | Italienska barocken är en av mina favoritepoker. Den kännetecknas av pampigt utsmyckade byggnader med bastant formspråk och växelverkan mellan konkava och konvexa ytor. Ännu fler kyrkobesök blev det idag med bl.a. S.Maria degli Angeli, S. Maria della Vittoria där Berninis kapell med Den heliga Teresas extas (1647-1652) finns, Borrominis S. Carlino som även kallas S. Carlo alle Quattro Fontane och är min absoluta favorit inom barockarkitektur och Berninis S. Andrea al Quirinale. Sista platsen vi besökte på förmiddagen var Spanska trappan, en pampig trappa som breder ut sig över en sluttning på kullen Pincio och vid dess fot är Piazza di Spagna beläget samt Roms lyxshoppingkvarter. På eftermiddagen blev det konst och skulptur vid Villa Borghese. Man kan bl.a. se verk av Caravaggio där, såsom David med Goliats huvud (ca 1605). Ett flertal av Berninis skulpturer finns där också, såsom Proserpinas bortförelse (1621-1622). Sättet som Bernini hanterar marmor är banbrytande. Han har en förmåga att förköttsliga marmorn och ge den en illusion av rörelse vilket är häpnadsväckande! Fjärde dagen avslutades vid Svenska institutet i Rom med ett glas Prosecco på deras balkong. Härligt!

 

DAG 5 | Tivoli | Paus från Rom! Vi tog tåget till Tivoli, en stad ca 30 km nordost om Rom. Det som jag tyckte var intressant med denna stad var att den var belägen på en bergssluttning och jag har alltid velat besöka en sådan stad. Nu är det gjort! I Tivoli, som tydligen är känt för att inhysa inflytelserika romares sommarresidens, besökte vi senrenässanspalatset Villa d’Este. Villa d’Este är känt för sin enorma trädgårdsanläggning och anses dessutom vara den första vattenträdgården i världen. Det kändes väldigt uppfriskande att gå i trädgården och beundra de vacker arkitektoniska fontänerna samt se den vackra utsikten av Italien från balkongerna. Från en villa till en annan. Vi tog därefter bussen till Hadrianus villa, som är ett ca ett kvadratkilometert stort palatsområde från 100-talet f.Kr. Idag är byggnaderna ruiner, men man kunde fortfarande föreställa sig hur det måste ha sett ut förr. Canopus-dammen som omgavs av karyatider tyckte jag var väldigt vacker och måste ha sett väldigt majestätiskt ut när det var nybyggt.

 

DAG 6 | Romersk stadsplanekonst | Tillbaka till Rom igen! Under grundkurserna i konstvetenskap har vi endast berört Italiens konst- och arkitekturhistoria fram till ca 1800-talet så att bekanta sig med lite mer modern konst och arkitektur var intressant. Vi åkte till EUR-stadsdelen (Esposizione Universale di Roma) som planerades inför världsutställningen år 1942, men byggnationen avbröts i och med att andra världskriget hände och återupptogs först år 1951. EUR-stadsdelen ses därför också som ett område där fascismens ideal tas i form genom arkitekturen, vilket man är lite generad över idag. Platser vi besökte var bl.a. Palazzo della Civilità Italiana, Obelisco di Macaroni, Rome Convention Center och kyrkan Ss. Pietro e Paolo. Vi hade en gemensam middag denna kväll som sedan avslutades med att pröva på italienskt nattliv. Intressant var det!

 

DAG 7 | Det moderna och samtida Rom | Modern arkitektur och konst fortsatte vi med denna dag och besökte bl.a. Palazzetto dello Sport som är en sporthall som byggdes inför OS i Rom år 1960, Auditorium Parco della Musica och avslutade dagen med MAXXI National Museum of XXI Century Arts. Jag var sen mer imponerad av själva byggnaden än utställningarna i den. Byggnaden är ritad av irakisk-engelska arkitekten Zaha-Hadid och är enligt mig ett arkitektoniskt mästerverk.

 

DAG 8 | Avfärd | Då var det dags att lämna Rom och åka tillbaka till Finland. Det har varit roligt, varmt, lärorikt och ett fullspäckat program, vilket gjorde att mot slutet var ens hjärna helt mush med allt man sett. Skulle inte ha klarat mig utan alla dryckesfontäner, nasoni, Rom har samt billiga kaffe. Och det finns väldigt, jag upprepar väldigt, många kyrkor i Rom. Jag skulle säga det finns lika många kyrkor som det finns gelaterior! Gelato är förresten något man bör äta i Rom, vilket jag gjorde varje dag. Supergott!

Bilder kommer snart!

Fredrika
Publicerad 20.05.2017 kl. 13:10

Sommar och läsning

Äntligen börjar sommaren närma sig! Snart är det dags att plocka fram solkrämen, grillen och inte minst böckerna som har väntat hela året på att bli lästa. Böckerna som stått och samlat damm i bokhyllan ända sedan dagen man köpte dem. Sommaren lämpar sig perfekt för läsning. Man kan ta med en bok i princip vart som helst. En dag på stranden? Ta med en bok! Sitta ute i kvällssolen? Ta med en bok!

Vilka är böckerna du bara måste läsa i sommar? Svaret är enkelt, vilken bok som helst! Läs den där boken du kanske inte hunnit läsa ännu, eller varför inte köpa en bok och bara försvinna helt i den? Sommaren är en tid av frihet, utnyttja den tiden för att läsa de böcker just du vill läsa!

Förhoppningsvis blir sommaren varm och skön, om inte kan man alltid lägga sig ner i soffan under en filt och läsa en bok. Det är det som är så härligt med böcker, de passar till så många tillfällen.

Vet du redan vilka böcker du ska läsa i sommar?

August
Publicerad 16.05.2017 kl. 14:33

Lättsmält feminism och lekfullt systerskap

Jag har något att bekänna. Trots att jag är en svensktalande feminist med ett intresse för popkultur, så har jag i skrivande stund inte ännu tittat på succéserien Full Patte. Systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf som står bakom den har ingalunda förblivit främlingar för det, men visst har denna lucka i allmänbildningen gjort sig skavande påmind när jag under förra veckan blickat framåt till helgen då jag skulle se Kronlöfarna, tillsammans med Thom Gisslén, på Wasa Teaters scen. Jag var ganska aningslös om vad jag kunde förvänta mig, förutom feministisk politik och humor i form av sång och stand-up. Det är förstås alldeles tillräckligt redan där att se fram emot.

Föreställningen Familjen Kaos inleddes ändå välbekant och starkt, med låten Så Jävla PK som var och varannan blivande blomsterhattstant av generation Y nynnade på för ett fåtal år sedan. I lyriken till den hittar vi precis sådant som jag själv uppskattar allra mest med Kronlöfduons humor, en träffsäkerhet och förmåga att bjuda på sig själva, som exempelvis i raderna "Har tvångstankar om att leda tanter över gatan / Drömmer om att Estelle ska bli värsta butch-flatan / Säger inte du hen är du lika med satan / Jämfört med mig är Astrid Lindgren ragatan".

Samma satiriska skarpsynthet kom även väl fram i en låt som beskrev "omvänd rasism" genom att jämföra begreppet med andra orimliga hittepå-fenomen. Min favoritrad i det ämnet var att omvänd rasism existerar lika mycket som "vänsterpartister som inte gillar sjuttiotalet". Jag parafraserar klantigt ur minnet nu, men ni fattar! Sådana ögonblick av genial briljans, såväl författade repliker som spontana infall, fällde mig totalt och jag befinner mig fortfarande i en pöl av geggig beundran. Även samspelet särskilt systrarna emellan, med genuin uppskattning i de blickar och leenden de utbytte när den andra sagt något kul, var fantastiskt roligt och fint att se.

Men så är det förstås så när det gäller humor, att allt inte funkar för alla. Showen återkom ofta och gärna till sex och könsorgan, och jag må nu låta som en pryd gammal tant men det är inte min favoritsmak när det gäller min humoristiska kopp te. Ämnena dök inte upp genom hemlighetsfulla double entendres eller blinkande anspelningar, istället serverades sång och snack rakt på sak om allt från t.ex. att kvinnan vill komma när hon går hem med ett ragg till, tja, olika användningsområden för en mans förhud. Ett uttryck försöker frekvent nästla sig in i denna summering: Pang på rödbetan.

Merparten av publiken gapskrattade och jublade åt dessa partier, men själv är jag så litet lagd åt buskishållet att jag hastigt blev obekväm — inte med ämnet i sig, men att jag var i en situation där jag kände att jag borde roas av det för att inte dra ner på stämningen. Hade det inte varit för en beständig och viktig ingrediens i allt spexande om pullande och knullande så hade jag blivit rejält avtänd, nämligen att kvinnan var den aktiva sexuella varelsen och att den kvinnliga sexualiteten då fick stå i fokus. 

Kvinnan tog konstant och medvetet steget från objekt till subjekt genom att själv bestämma vilken kroppsdel på sin partner hon skulle gnida sig mot, berätta var klitoris finns och förklara hur och var hon gillar att bli rörd. Denna differentiering mellan aktivt subjekt och passivt objekt är säkert alla nulevande feminister bekanta med, även om det så var under sextiotalet som hen senast var involverad i sådana diskussionskretsar. 

Faktum är att de feministiska tankarna som dryftades i föreställningen var så pass väletablerade att de knappast kan ha kommit som någon större överraskning för någon som hängt med i den feministiska debatten under de senaste par åren eller så, vilket fick mig att bli något fundersam över vem den var till för... eller borde ha varit till för. Detta hänger förstås också ihop med marknadsföringen som feministisk, samt den generella nyfikenheten på sådan humor i den region där den sätts upp, bland annat, och kanske är det där otydligheten jag upplevde fått sitt fäste. Feminister lockas såklart till feministiska föreställningar, men jag fick återkommande känslan av att Familjen Kaos till stor del predikade till kören. Är det i så fall inte litet snopet att syftet inte tas bättre tillvara på?

Pepp och systerskap är härligt att vara del av, och skulle Familjen Kaos-gänget återvända till en teater nära mig med en ny show skulle jag utan tvekan gå även då, och jag tycker definitivt att alla som är intresserade av feminism gör ett gott val i att se föreställningen även om de så studerat genusvetenskap i femtio år eller heter Simone de Beauvoir. Men på sätt och vis så verkar det så synd och skam att de viktiga budskapen i föreställningen slösas och slarvas bort på sådana som jag — d.v.s. svensktalande feminister med ett intresse för popkultur — för vi känner redan till diskussionerna som föreställningen förmedlar.

Språket och sexet i föreställningen kunde säkert få en del lärare och föräldrar att snörpa på munnen, men högstadie- och gymnasielever skulle säkerligen snarare riskera att vrålskratta käkarna ur led. Med tanke på vilka fantastiska möjligheter till givande och lärorika samtal den kunde öpppna för, så kunde erfarenheten gott och lätt vara värt både och.

Vem annan hade turen att kunna se gästspelet i fredags eller lördags? Vilka tankar har föreställningen lämnat er med?

Linnea
Publicerad 15.05.2017 kl. 22:58

Till läsningens försvar

Jag inser att vi här på Kulturvis skriver väldigt mycket om böcker och läsning. Det blir så eftersom de flesta av oss älskar böcker och läsning, men också på grund av läsningens tillgänglighet. Läsning och böcker är kanske den kulturform som är mest tillgänglig i samhället, oavsett bildningsgrad och ekonomisk statur. På sätt och vis är den här texten är en uppföljare till inlägget om det demokratiska biblioteket, och poängen jag vill lyfta fram hänger väldigt mycket på att en har tillgång till allmänna, kostnadsfria bibliotek.

Böcker är kanske den billigaste kulturupplevelsen det går att ha. Det är bara att valsa in till biblioteket och låna vad än ens hjärta längtar efter (och biblioteket erbjuder). En kan låna hur mycket som helst, hur ofta som helst. Helt enkelt fantastiskt. Under förutsättningen att en inte lånar böckerna längre än tillåtet eller förstör biblioteksmaterialet är utlåningen kostnadsfri.

Böcker blir därmed den mest lättillgängliga kulturformen, framförallt i pris. Jämfört med teater, film, tv-serier, konst eller nästan vad som helst. För att se tv-serier och film hemma bör en ha en tv eller dator att se dem på och dessutom internetuppkoppling, olika streamingtjänster eller kanalpaket. Visst, en kan titta enbart på ylekanalerna men ändå behöver man något att titta på yle på. Biobiljetter eller teaterbiljetter kostar sin lilla summa och så gör även museibesök.

Utöver det att läsningen är tillgänglig för de flesta, undantagsvis de som inte kan läsa och de som inte kan läsa på de språk biblioteken erbjuder material på, så är läsningen också en nyckel till såväl empati som läsförståelse. Läsning vidgar världen för den läsande och ger möjlighet att leva i någon annans verklighet för en stund men erbjuder också en stilla plats för tankarna. Många av de som påstår att de inte orkar fokusera på att läsa, att deras tankar svävar iväg och de måste läsa om samma bit om och om igen missar den biten av att läsa. När en läser en text för nöjes skull och tankarna flyger iväg så är det för att läsningen skapar utrymme för eftertanke och reflektion i en hektisk vardag som kanske inte annars erbjuder det. Och det var vad litteraturvetaren hade att säga idag. Ha en bra vecka!

Rebecca
Publicerad 14.05.2017 kl. 18:27

Sommarläsningslistan

Mitt sommarlov börjar snart och vet ni vad det innebär? Jo, sommarlovsbokhyllan kommer fram och lustläsningen börjar! Jag kan minnas magin som uppstod i övre lågstadieåldern när jag kom hem från biblioteket med en halvmetershög med böcker och löftet om att få återvända direkt när dagens skörd var utläst. Ligga på mage i sängen och läsa samma böcker som jag läste förra sommaren, bara för att skapa den rätta sommarkänslan. Läsa deckare och spänningsromaner, fantasy och chick-lit. Formligen begrava mig själv i böcker och bara läsa läsa läsa.

Med den stundande sommarlovsläsningen (som visserligen sker mellan arbetspassen men...)  som ursäkt tänkte jag att vi kör en hederlig gammal lista på temat sommarböcker! Listor är alla trötta bloggares bästa vän.Hoppas alla får en sommar fylld av givande läsupplevelser!

Vilken bok är den ultimata sommarboken enligt dig?

För mig är den ultimata sommarboken inte en specifik bok, utan en bok som tar fram känslan av sommar och att läsa på solvarma altaner. När jag var i tioårsåldern var det fantasyserien Lejoninnans sång, av Tamora Pierce, en boksvit om en ung flicka med magiska krafter och en obändig vilja att uppnå sin högsta dröm – att bli riddare. Sen har jag en speciell plats i mitt hjärta för Edgar Allan Poe sommartid, något av kombinationen skräcknoveller och dygnet-runt-ljus är helt enkelt oemotståndligt.

Bästa platsen att läsa på sommartid?

På stranden, liggandes på en filt med samma storlek som ett mindre furstendöme ( det vill säga totalt sandsäkert, men samtidigt ouppnåeligt) eller helt enkelt varhelst en befinner sig. I sängen, i bilbaksätet, på bryggan, jobbets matsal på kaffepauserna eller varför inte på ett trevligt litet café?

Vilken är sommargenren framför andra?

Skulle jag gilla deckare skulle jag säga deckare, för det är vad alla andra tycks läsa. Min sommargenre är antingen feel-good romaner utan substans eller alla de högkulturella böcker jag inte orkat igenom under året som gått. Lite skräck är aldrig fel det heller.

Tegelstensromaner eller snabbläst på sommarstället?

Både och! Alltid både och. Det är blandningen av tegelstensromanerna och det snabblästa som gör sommarläsningen för mig. Att varva böcker med mycket motstånd med sådana med litet motstånd är bäst, dynamisk läsing där intresset och orken hålls på en optimal nivå.

Vilken klassiker passar bäst i hängmattan?

Sylvia Plaths The Bell Jar (Glaskupan i översättning), Austens Stolthet och fördom eller varför inte Shakespeares Hamlet. Alla tre med stråk av humor, (Glaskupan i mindre grad än de övriga) och sorg. Lättlästa klassiker som en orkar läsa fast en har lite solhuvudvärk. Sen så tycker jag väl att en inte behöver harva genom alla klassiker ”bara för att ha läst dem”. En kommer lika bra undan med att läsa ett sammandrag av dem om en inte är sugen på att lägga all sin lästid på att läsa sådant en känner att en borde ha läst. Bättre att då läsa samtidslitteraturen som eventuellt innehåller blivande klassiker.

Den mest minnesvärda boken du läste under förra sommaren?

Pixel av den ungerska författaren Krisztina Tóth en sammanhängande novellsamling med kropp som övergripande tema. Den och Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige, helt klart en av de böcker jag läst som skakat om mig på allvar.

Och slutligen, vilka böcker vill du hinna läsa innan sommaren är över?

Den listan är lång, men ett urval är: Alltings början av Karolina Ramqvist - kritikerhyllad ungdomsskildring , Gudarna av Elin Cullhed som jag har för mig att skall erbjuda mig klassanalys och feministisk girlpower i förpackningen ungdomsbok, Poesisamlingen Handbok att bära till en dräkt av Catharina Gripenberg och The Virgins Suicides av Jeffery Eugenides också den på temat flickskap och uppväxt. Genomgående teman i sommarens lustläsning som synes. Andra böcker som jag gärna skulle hinna läsa är Fredrik Backmans Björnstad, I en klass för sig av Curtis Seinfield och The hate you give av Angie Thomas.

 

Här kommer listan i sin helhet, fyll gärna i och länka i kommentarena under! Sprid läsglädjen!

Vilken bok är den ultimata sommarboken enligt dig?
Bästa platsen att läsa på sommartid?
Vilken är sommargenren framför andra?
Tegelstensromaner eller snabbläst på sommarstället?
Vilken klassiker passar bäst i hängmattan?
Den mest minnesvärda boken du läste under förra sommaren?
Och slutligen, vilka böcker vill du hinna läsa innan sommaren är över?

Rebecca
Publicerad 07.05.2017 kl. 15:33

Normkritk och märkligheter på Teatern

Den här veckan har jag haft förmånen att gå på teater hela två gånger. Som säkert märkts har jag en förkärlek för teater, denna konstform som är traditionstyngd men nyskapande och så tydligt följer ett manus men ändå aldrig är lika två föreställningar i rad.  De två pjäser jag såg, även om den ena nog inte faller i kategorin ”pjäs”, var TOVE och FESTEN, två radikalt olika upplevelser som väcker helt olika tankar och frågeställningar och ändå har en del gemensamma beröringspunkter. Det kanske största gemensamma temat är kvinnoskap och att stiga ut ur normer, samt vad det kostar i ett normativt samhälle.


bild: Cata Portin

TOVE är en pjäs om Tove Jansson, om hennes liv och muminframgången. Pjäsen jobbar med två olika tidslinjer, den unga Tove, som målar väggmålningar i Kotka och stångas med sin pappas nazistsympatier samtidigt som hon blir vanvettigt förälskad i Viveca Balder, och den äldre Tove, vars muminframgång går henne på nerverna då hon måste ta beslut om produkter med mumintema, som reser till Japan för att hålla tal och möta fans. Många olika delar av Tove Janssons livshistoria, såväl privata händelser som skeenden i yrkeslivet, presenterats och utforskas.

På det stora hela lämnar TOVE en del i övrigt att önska, och det är jag inte ensam om att tänka. Teaterkritiker över hela Svenskfinland har samma frågande inställning till pjäsen. Teoretiskt sett skall den funka, scenografin är genomtänkt, skådespelarnas insatser är klart godkända och vore det inte för manuset skulle TOVE bli riktigt bra. För det är på manusnivå det brister. Tanken om berättandet på två olika tidsplan är god, och upplevs som en fräsch vändning istället för den förväntade kronologin, men i ett försök till att skapa en komplex bild av människan Tove Jansson tvingas det i pjäsen in så många olika händelseförlopp och roller att slutresultatet upplevs som tillgjort och iscensatt. I kombination med den styltiga dialogen, innehållande ett flertal dokumenterade Tove Jansson-citat, blir den tre timmar långa föreställningen extremt tradig att sitta igenom.

bild: Cata Portin

Nu och då skiner budskapen om framgångens press, konstnärslivets motgångar och sökandet efter livets mening igenom men det räcker inte. TOVE  är en pjäs som enligt alla konstens regler borde gå att få att fungera, den har uppskattade skådespelare med i ensemblen och det märks att det satsats på allt från scenografi till kostymdesign. Trots allt blir det ett platt fall och det som för mig är spiken i kistan är beslutet att ha de två skådespelarna som spelar Tove, Alma Pyösti och Ylva Ekblad, att härma Tove Janssons kännspaka röst. Slutresultatet blir märkligt, liksom pjäsen i övrigt.

Min andra teaterupplevelse, [siskos] FESTEN är en helt annan typ av teater. Publiken sitter så nära att den nästan är på scen och uppmuntras att delta, samskapa, föreställningen, som löst följer ett ”klassiskt” hemmafestupplägg. FESTEN är nyskapande och suggestiv när den går rakt på obekväma samtalsämnen. Grundtematiken är skam och under två timmar föreställningen pågår möter publiken frågeställningar kring kropp och sexualitet, kropp och skam, kvinnoskap. Det här är en svårförklarlig helhetsupplevelse som balanserar någonstans mellan teater och performancekonst och improvisation.

bild: Haliz Muhilden

Jag blir helt svept av mina fötter, mest för att jag inte visste vad jag förväntade mig när jag gick in och satte mig i en mjuk soffa i ett rum inrett som en studielägenhet - fyllt med möbler landade av gammalt, loppisfyndat och ärvt. Föreställningen börjar småsegt med en återberättning av en kväll på en svergiebåt men trappar upp tempot vartefter. I ett virrvarr snarlikt en riktig fest belyser FESTEN brännpunkter i att leva i ett samhälle där en kan skämmas över allt. Det [sisko] gör är normkritisk och feministiskt och helt underbart.

bild: Haliz Muhilden

Naturligtvis är inte heller FESTEN felfri. Det som kanske sticker mig mest i ögonen är att föreställningen görs av fyra kvinnor som enligt alla samhälleliga normer är attraktiva, de är normsmala, de är vita och de kan ta sig friheten att därför bryta mot normer kring sexualitet och kropp utan desto större konsekvenser. Jag förstår att hitta personer med ickenormativa kroppar som dessutom är villiga och förmår göra performance teater är svårt i Svenskfinland men jag kan ändå bli lite trött. Klart det är normbrytande för en smal kvinna att visa lust eller bita av ost direkt av blocket, men det är mindre normbrytande om det varit en fet kvinna, en oattraktiv kvinna eller en färgad kvinna.

På det stora hela bjöd helgen alltså på såväl hög- som lågvattenmärken. Jag är ändå nöjd med att ha sett båda pjäserna, TOVE för att jag tror den kommer bli ihågkommen i finlandssvensk teaterhistoria och FESTEN för att den var annorlunda mot alla annan teater jag sett. Har ni sett någondera och i sådana fall; vad tyckte ni?

Rebecca
Publicerad 23.04.2017 kl. 22:26

Kultur och den mänskliga upplevelsen

Idag tänker jag på kultur och vad kultur är, varför kultur är viktigt. Det här är en blogg om kultur och oftast så skriver vi om kulturprodukter av olika slag och ibland blir det inlägg som tangerar kultur, som funderar kring hur vi närmar oss kulturen. Kultur är ju inte bara olika typer av media som vi konsumerar för nöjes skull, ordet kultur kan innebära det vi gör här på bloggen, att hålla samtal om musik och film och konst och litteratur, men kultur är också familj och traditioner, samhällsnormer och vanor. Kultur i den kontexten är en gemensam nämnare för en grupp personer, en stundvis abstrakt samling av tankar och föreställningar som påverkar hur ens upplevelse av världen ter sig.

När vi diskuterar kultur här på Kulturvis, diskuterar vi inom våra egna referensramar och håller oss till det vi känner till, till det som intresserar oss och det vi förstår. Det finns många upplevelser av att vara människa i vår värld, som jag per definition inte kan förstå fullt ut för jag har inte den kulturella referensram som behövs. På samma sätt så finns det många som inte till fullo förstår mina upplevelser och tankar för att deras kulturella referenser inte lämnar utrymme för min upplevelse.

Biblioteket, kunskapens högborg.

Så denna söndag i slutet av en vecka som innehållit många hemskheter (fast knappast flera än någon annan vecka, vi har bara varit mera medvetna om dem) så vill jag påminna mig och er om att våra referensramar inte alltid räcker för att förstå andras upplevelser, oavsett om de vi har svårt att förstå är skogsfinnar, nyfinländare eller stockmanntanter. Lite ödmjukhet krävs och viljan att inte bara se öppet på andras kultur men också beredskapen att låta andra ta del av din kulturella referensram.

Min uppmaning är; vidga vyerna. Läs böcker, se filmer, titta på skådespel och konst, lyssna på musik. Kultur, och speciellt litteratur,  ger oss ingångar in i andras liv och förmågan att se andras mänsklighet. Jag tror att vad vi nu behöver mer än någonsin är en förståelse för andras mänsklighet. Själv läser jag idag några dikter av den syriska poeten Adonis och förundras över hur poesin lyfter fram det gemensamma samtidigt som den belyser olikheter och det unika. Ha en bra söndag.

 

PS: Rösta i kommunalvalet, det är viktigt.

Rebecca
Publicerad 09.04.2017 kl. 11:38

Något man borde göra oftare

Att högläsningen är superbra för barn och unga är det väl ingen som missat? Det utvecklar ordförrådet och stärker läsförståelsen, vilket alla skolämnen är beroende av. Har du missat detta så googla, finns tusen undersökningar, kolumner och reportage som framhäver vikten av högläsning för barn. Men idag skulle jag vilja slå ett slag för att också ägna sig åt högläsning som vuxen. För det är en så himla mysig grej hörrni, och det är fint att kunna dela en läsupplevelse i real tid. Jag och min flickvän har ett högläsningsprojekt på gång, och innan ni tänker ”herregud vilket pretto-par!” så kan jag avslöja att vi just nu har Guldkompassen; en barn/ungdomsbok som högläsningsbok. (För att riktigt hamra in att vi inte är ett pretto-par kan jag avslöja att vi ägnade senaste helgen åt att se alla släppta avsnitt av senaste säsongen av svenska Paradise Hotel. Och jag skäms inte ens över det, pga det är så beroendeframkallande.) Åter till läsningen: Guldkompassen är första delen av Mörka materian-trilogin av Philip Pullman. Det var en av mina tonårsfavoriter, så därför läser vi den nu. Egentligen har den kanske lite för mycket dialog för högläsning men jag tycker ändå att det fungerar. Och jag vet inte ens hur jag ska beskriva vilken hög nivå av mys det är att ägna sig åt högläsning som vuxen. Bara tro mig, det är sånt mys!

Jag minns för några år sedan, när jag och min kompis A ägnade några heta sommardagar, det var tropisk hetta, åt att städa min mommos hus på dagarna och på kvällarna drack vi rödvin ur små dricksglas och hade högläsning ur Henrik Tikkanens adress-serie. Ibland flydde vi städningen och hettan på sommarön och tog båten ut på havet. Låg på durken och läste högt för varandra. Eller så läste en medan den andra rodde. Adress-böckerna är perfekta högläsningsböcker, de är underfundiga, raka och utlämnande. Henriks bästa tycker jag.

Efter trilogin ser jag framemot att högläsa Donna Tartts ”Den hemliga historien” på en filt på gräsmattan, något av Tove Jansson när vi är vid havet och något lagom spännande, kanske av Sarah Waters, under sena sommarkvällar på villan.

Det är veckans tips från mig; högläs mera oavsett ålder! Så underskattat! Och en fråga; har du tips på böcker som är som gjorda för högläsning? 

Mvh,

Högläsar'n

Johanna
Publicerad 06.04.2017 kl. 12:26

Två tips

Jag skulle vilja ta bloggtillfället i akt och tipsa om två artister jag lyssnat mycket på under senare tid.
Den ena är Declan McKenna, en -98 från Storbritannien som redan, fem singlar in i karriären, verkar vara något av en superstjärna.
En kompis som försett mig med nya musiktips sedan åren före McKenna föddes gav mig också detta. Det känns länge sen jag på allvar kunnat omfamna något britiskt i musikväg, men oj vad lätt det går att släntra fram över gruset i solskenet där låtar som Brazil och b-sidan Basic. Det här pop som pop ska låta, och vad jag förstår är McKenna bra på att ta upp angelägna ämnen i sina texter, som hur befolkningen i Brasilien kom i kläm då Fifa gav världsmästerskapet i herrfotboll åt landet 2014, eller att det är lätt hänt att unga transpersoner lider helvetets kval.
Lyssna själva.


Ett annat tips är Umeåbon Olov Antonsson som släppte albumet "Nere och ute i AC Län" i slutet av förra året. Antonsson har varit en spelare på indiescenen i många år. Först i tweebandet Tidy ups från Skellefteå och senare med soloprojektet Cocoanut groove där han spelade (spelar?) 60-talsinspirerad psykedelia med melankoliska förtecken.

Melankolin finns också när han debuterar i eget namn, med en slags krönika över åren som ung vuxen i först Skellefteå och senare Umeå. Konceptet, att låta en geografisk plats (eller ja, region) vara utgångspunkt för ett album känner vi igen, inte minst från Håkan Hellströms "Känn ingen sorg för mig Göteborg", men att försöka vara nyskapande känns allt som oftast mest fåfängt. Olov Antonsson har i stället gjort ett strålande metapop-album. Han dropppar referenser till höger och vänster, till Nico, till Simon and Garfunkel, till Orange Juice och Byrds, Morrissey, Jean Seberg och John Lennon. Långtråkigt? Nej, för han sjunger sina croonerlåtar med sån kärlek och elegans (här ska vi nog tacka producenten Mattias Malm) att det bara resulterar i inspiration och glädje, i alla fall hos mig. På sätt och vis är det en vemodig platta, i alla fall om man kan leva med definitionen av det begreppet som "lyckan i att vara ledsen". En textrad som sammanfattar albumet rätt bra kan vi hämta från låten Stjärnhimlen: "Four tops sjunger Walk away Renee & det känns ibland som allt är slut för mig. Sommardagar pengar ungdomsår. Jag har väl aldrig kunnat fånga dom ändå". Knappast någon stor poesi, förutom kanske det våghalsiga i att rimma Renee med mig, men i Olov Antonssons bitterljuva sammanhang gör det sig väl.     

Pär
Publicerad 05.04.2017 kl. 18:57

Det finns ingenstans att fly

I Ester Erikssons Det finns ingenstans att fly  blandas sorg och längtan med skam och psykisk ohälsa. Det finns ingenstans att fly är en serieroman om känslan av att sitta fast, om depression och den svenska psykvården.

Det finns ingenstans att fly är inte bara en slående titel utan också en sammanfattning av hela serieromanens teman. Det finns ingenstans att fly ifall det du vill fly från finns i ditt eget huvud. Romanen inleds med att huvudkaraktären Olivia sitter trött och håglös vid frukostbordet medan hennes partner och hon käbblar om vem som är tröttast, vem det är mest synd. Från den punkten får läsaren följa Olivia som bara blir tröttare och tröttare, får mer och mer ångest, fram till den punkt när sorgen efter hennes mammas död blir för mycket och hon överdoserar tabletter och tvångsintas på psyk. Innan det har hon försökt söka hjälp men blivit avfärdad med en tablettlåda och hennes partner Johan fortsätter hävda att hon ”är ju inte ens sjuk” och ”varför hänger hon på psyket”. Olivia själv vet inte riktigt vad hon skall tro, är hon sjuk eller inte? Hon skriver ut sig från psykiatrin och tvingas sen vid nästa snedsteg skriva in sig igen för att inte tvångsinskrivas. Runt runt i en ångestfylld cirkel.

Färgerna i Ester Erikssons serieroman är genomgående elblå och vitt, som stundvis bryts av klarrött, vårgrönt och gult. Färgerna är en stor del i hur stämningar skapas i romanen, speciellt det blåa i kontrast till det vita får fram känslan av vakuum och likgiltighet, en likgiltighet som upphör endast i små stunder, illustrerade med någon av accentfärgerna. Överlag ger såväl Erikssons stil som färgval lyfter sällsamma känslan romanen inger till nya höjder. Infällningen av vad som verkar vara genuina journalblad från stockholmspsykiatrin ger en extra dimension till Det finns ingenstans att fly och ger läsaren inte bara Olivias egna uppfattning om händelseförloppet utan en ”objektiv” syn på vad som händer med Olivia under romanens gång. Ett grepp som avsevärt ökar tillförlitligheten och känslan av att det vi läser är självbiografiskt, åtminstone i någon mån.

Det finns ingenstans att fly är ingen munter historia men icke desto mindre en viktig en att berätta. Förutom att diskutera sorg och hur sorgen kan ligga i träda och blossa upp igen år senare, behandlar romanen också depression och mörkret som sväljer Olivia, hur det är att leva utan att se någon löning eller slut på sitt lidande. Det finns ingenstans att fly är drabbande och obehaglig läsning, där hopplösheten och lidandet dryper ur sidorna. Olivias partners vägran att se att något är fel med Olivia och att hon är sjuk speglar samhällets attityd till den psykiska ohälsan som en inbillningssjukdom och inget reellt hot. I romanens förord, skrivet av Kristina Sigunsdotter, diskuteras den kvinnliga galenskapen, dess historiska konnotationer och hur Eriksson spränger dessa och rädslan för att stämplas som en 2mad woman” med denna historia om den psykiskt sjuka i det moderna Sverige. En tematik som förtjänar och är livsviktig att lyfta upp.

Jag tyckte väldigt mycket om den här serieromanen, förmodligen delvis på grund av min nyfunna kärlek till serieromaner, men också för att färgvalen och illustrationerna går så väl bra ihop med tematiken och skapar en välfungerande helhet. En serieroman väl värd att läsa, om en orkar med en tyngre tematik. Även om när jag tänker efter har de flesta serieromaner jag läst haft ganska jobbiga teman. Sugen på mera inlägg om serieromaner? Kolla in Johannas hyllningstal till Liv Strömqvist eller min recension av Det kändes lugnt när mina känslor dog.

 

P.S. Kulturvis finns också numera på instagram, där bland annat snabba kulturtips och recensioner utlovas!

Rebecca
Publicerad 02.04.2017 kl. 11:29

En tur till Blåkulla

Om en knapp månad inträffar påsken och likt många andra finlandssvenskar tillbringade jag min barndoms påsklördagar som häxa. Ett tjog plus några år efter att jag sist gick omkring i hembyn och delade ut glada påskkort (i utbyte mot snask i min kaffepanna) så känner jag fortfarande av Blåkullas dragningskraft så här års. Numera flyger jag dit via kulturen och framför allt litteraturen istället för traditionen, så jag tänkte dela med mig av några förhäxande boktips för den som också känner sig ressugen i vår.

Händelsevis var det också en bok som bidrog till att etablera grunden för min livslånga häxfascination. Vi börjar där, för där är början —

 

För den som är eller har barn rekommenderar jag Camilla Mickwitz berättelse om den lilla häxan Mimosa. Lika gammal som jag är, utgiven år 1983, och min absoluta favoritbok när jag fortfarande var så liten att jag inte själv kunde läsa. Jag hade inte läst den sedan dess, men med förtjust nostalgi har jag ömt burit minnet av den i mitt hjärta. På Vasa Stadsbibliotek letade bibliotekarien fram den åt mig från källaren och i kväll har jag således rest i tiden.


Barnen på ett barnhem ser en påskhäxa en natt och nästa morgon hittas en korg på trappan. I korgen ligger ett litet barn — som senare presenterar sig som Mimosa — med en lapp från barnets mor.

"Kära ni, det här barnet är som alla barn mycket speciellt. Jag hoppas att ni behandlar det med kärlek och respekt och inte tvingar det att göra något som det inte vill. Ni får ta hand om henne till nästa fullmåne. Hälsningar från barnets mor som måste flyga iväg på en arbetsresa."

Berättelsen är en spännande, fantasirik historia där karaktärerna är fulla av drömmar. Som barn ville jag alltid kliva in i Mickwitz makalösa illustrationer, ett begär som visar sig hålla i sig även i vuxen ålder. Varför ser ni ju själva!

 

För äldre ungdomar och vuxna så är Majgull Axelssons Aprilhäxan ett läsvärt alternativ. Den utgavs år 1997 och jag läste den under mina sista tonår och den var en sådan bok som jag alltid tänkt att jag en dag ska läsa om igen — kanske blir det i vår som jag återbesöker den fjärrskådande aprilhäxan.

Desirée är rörelsehindrad och blev som barn bortlämnad på en institution. Hon har tre fostersystrar, som hennes mor tog hand om istället för sin biologiska dotter, och Desirée är övertygad om att en av systrarna har stulit hennes liv. Hon är sängliggande men tack vare sin aprilhäxeförmåga kan hon följa systrarnas liv genom andra varelsers ögon. 

Aprilhäxan hittas för övrigt även som ljudbok på exempelvis Storytel och Nextory. Kan också inflika som varning för mer känsliga läsare att boken gav en kompis mardrömmar med samma stämning som i berättelsen. För henne var den så obehaglig att det slutade med att hon var tvungen att lämna den ifrån sig outläst.

BonustipsEngelforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Har själv nyss börjat lyssna på första delen Cirkeln (2011) på Storytel med fantastiska Julia Dufvenius som berättare, och har alltså inte ännu kommit så långt att jag kan berätta mycket annat än att den känns nyanserad och genomtänkt. Jag har läst min beskärda del av häxrelaterad YA-litteratur genom åren och mycket av den tenderar bli förutsägbar och pinsamt larvig. Ibland är det som att författare utav den typen av fiktion tror att bara för att de skriver inom genren fantasy så behöver inte heller berättelsens storyline eller karaktärer vara trovärdiga eller rimliga. Cirkeln är annorlunda. Gillar!

 


För den historieintresserade är förstås Jan Guillos reportage Häxornas försvarare från år 2002 ett tämligen självklart val. Den skildrar hur häxparanoian spred sig i Sverige under sent 1600-tal och tar också upp hur häxjakt bedrevs i andra europeiska länder. Under åren 1668-1676 brändes fler än 300 kvinnor på bål som häxor i Sverige och häxprocessernas syndabockssökande ser vi dessvärre ekon av än idag, om än i annan utformning.

Bonustips: Lockar de amerikanska häxprocesserna i Salem, Massachusetts mer än de svenska så har Stacy Schiff skildrat denna masshysteri i The Witches: Salem, 1692. Tyvärr inte i skrivande stund utgiven i svensk översättning. Även detta verk är ett detaljerat historiskt reportage och även här kan vi se en reflektion av samtidens tendenser att hitta hackkycklingar för att skydda oss själva.

 

För den klassiska dramatikern så vore säkerligen Shakespeares Macbeth från år 1623 en värdig tragedi att bekanta sig med om det inte redan är gjort.

Själv har jag hittills bara läst delar av den, främst den första scenen i fjärde akten när de tre häxorna äntrar scenen och sjuder upp en helvetisk soppa på mångtaliga ingredienser. Men detta ämnar jag förändra! Jag är en aning nervös, faktiskt. Har aldrig läst Shakespeare på riktigt förut, och min bild av det är att det inte direkt är lättläst. Men det är lugnt, jag kan ju alltid varva det med att bläddra i Mimosa nu som då.

 

Ses vi på Blåkulla om en månad? Hur åker ni dit i år?

Linnea
Publicerad 20.03.2017 kl. 20:56

Ge upp på kultur

Jag är elva år gammal och skammen och skulden bränner inom mig. Vi är på väg till biblioteket för att återlämna lästa böcker och låna nya. Eller ja, det där med att återlämna lästa böcker är inte helt sant. För underst i min bokhög finns en bok gömd. En bok som inte fastnade, inte kändes rolig och som jag i ett adrenalinstint skamrus bestämde mig för att inte läsa. Något oerhört förbjudet och skämmigt för en elvaårig bokmal att erkänna. Detta att inte läsa en lånad bibbabok. Det är en sak att vid bibliotekshyllan bestämma sig för att detta inte är en bok som jag vill läsa, men att väl hemma med den lånade boken ta samma beslut – det var svårt.

Det är alltså detta jag vill bolla med er om idag. Att ge upp på kulturupplevelser för att en inte kan eller orkar eller har tid eller helt enkelt inte vill. Sen den första gången jag unnade mig att inte läsa en bok som jag inte gillade har det blivit många fler gånger. Jag har inte läst Sagan om Ringen – för att jag tyckte de var tråkiga, jag tog mig aldrig igenom varken Röda rummet eller Brott och straff (trots att båda var kurslitteratur) – för att jag inte hade energi eller tid att läsa dem. Så sent som denna vecka dumpade jag en hel bokserie som jag både sett fram emot att läsa och påbörjat – för att jag inte längre vill läsa den.

Böcker jag gett upp på och böcker jag inte gett upp på den senaste tiden. 

Mitt elvaåriga jag var rädd att bibliotekarierna skulle bli ledsna på mig för att jag inte läst en bok de lånat ut åt mig. Jag kan fortfarande känna mig obekväm med att ge upp på böcker eller andra kulturprodukter. Kanske är det bara jag som tycker så, men jag tvivlar på att jag skulle vara den enda som tycker det är lite skämmigt att ge upp mitt inne i en kulturprodukt. Jag tror att någonstans bygger ens motvilja mot att ge upp på böcker, filmer, musik, serier kanske i en rädsla för att bli avslöjad. Avslöjad för att inte ha hängt med, avslöjad som en som ger upp, avslöjad för att en inte gillade det som alla andra gillar.

Nu mer än någonsin drunknar varje individ i en ström av material att ta in. Med obegränsad tillgång dygnet runt tillgång till media via strömningstjänster, med e-boks lån och ljudboksappar samt allt kulturmaterial som produceras online – bloggar, poddar, vloggar, är det så underligt att en ibland bara vill lägga sig ner och sluta ta till sig kultur? Det finns så mycket att en helt enkelt måste sålla och i det finns kanske tanken om att en inte behöver titta varje dålig film till slut eller lyssna på musik en inte gillar eller läsa böcker som en inte fastnar för. Kanske vi helt enkelt gemensamt kan besluta oss för att ge upp på kultur. Inte sluta konsumera kulturprodukter helt men bara vara lite mera selektiva. Inte läsa alla kanoniserade dystopier för att vi känner att vi måste eller se alla de senaste tv-serierna för att kunna prata om dem på kafferasten, utan helt enkelt försöka sålla fram det som en vill ta till sig. Det som en faktiskt kan njuta av och påverkas av, det en tycker är bra.

Vad i kulturväg har du gett upp på den sista tiden? Filmen som alla hyllar, deckarklassikern eller låten som du bara inte kan tycka om? Har ni någonsin stigit upp mitt under en biofilm och vandrat ut? Gett upp på teater, konserter, framträdanden? Ger ni upp med stolthet eller smyger ni lite skamfyllt undan? Berätta och förenas i lättnaden av att inte känna att en måste läsa Kepler eller se LaLaLand bara för att alla andra gjort det.

Rebecca
Publicerad 19.03.2017 kl. 16:32

"Here at NASA we all pee the same color"

Föreställd dig att det tar dig fyrtio minuter att gå fram och tillbaka till toaletten. Den ligger i andra änden av den stora koncernen där du jobbar, vägen dit och tillbaka tar upp värdefull tid som du kunde använda för att slutföra kalkylationer som tar din nation till rymden. Detta var verkligheten för Katherine Goyle, en av de afroamerikanska kvinnorna som jobbade på NASA:s rymdprojekt. I filmen Hidden Figures synliggörs rasismen och sexismen, som nästan kostade USA dess framgångar i rymden, genom de små sakerna. Skilda toaletter för olika hudfärg. Olika platser i bussar, i bibliotek. Segregerade skolor och begränsade möjligheter att avancera trots en enastående intelligens.

Filmen porträtterar Katherine Goyle, Dorothy Vaughan och Mary Jackson, spelade av Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe, och deras insatser inom NASA för att skicka upp den första amerikanen i omloppsbana runt jorden. Vi får se hur Dorothy lär sig, och de hon är förman för, att programmera den nya datorn som NASA införskaffat – allt för att inte bli sparkade den dagen en maskin kan ta över deras jobb som räknare. Marys kamp för att bli ingenjör, som går från arbetsplatsen via domstolen till skolan, belyser vilken bedrift det var och hur mycket kämpaglöd det måste ha krävts för att nå dit hon ville. Hidden Figures fokuserar mest på Katherines del av historien, och berättar utförligt om hennes matematiska genombrott som gjorde rymdfärden möjlig.

Det här är en film som passar både de med ett intresse för rymdkapplöpningen, de med ett intresse för kvinnohistoria, för människorättshistoria eller helt enkelt ett intresse för riktigt bra film.  Skådespelarinsatserna golvar en, från Janelle Monáes variant på den stereotypa ”sassy black woman” som Mary Jackson framställs som till beslutsamheten i  Octavia Spencers minspel när hennes rollkaraktär Dorothy står upp mot sin förman. Vad som dock står ut som en av filmens mest mäktiga scener är det tal Katherine håller till sin chef Al Harrison (Kevin Costner). Taraji P. Henson låter i den scenen generationer av ilska, orättvisor och uppgivenhet genomsyra de sanningar hennes rollkaraktär levererar om hur det inte finns toaletter för henne där hon jobbar, om hur hon inte får dricka samma kaffe som sina vita kollegor och hur hon inte har råd med det pärlhalsband etiketten kräver för att hon har lägre lön än de övriga, och hur allt detta och mycket till leder till att hon inte kan satsa hundraprocentigt på jobbet.

Hidden Figures tvingar publiken att syna sina egna privilegier och att minnas dem som kämpat för sina rättigheter. Att som vit kvinna uttala mig om filmen ger en rättvis bild av hur det de facto var att som afroamerikansk kvinna jobba inom NASA under sextiotalet är inget jag varken kan eller vill göra, men så mycket kan jag säga att ur min synvinkel är detta en mycket välgjord och välavvägd film. Hidden Figures är baserad på en bok med samma namn av Margot Lee Shetterly, och jag föreställer mig att den som vill ha en mera nyanserad bild än vad en Hollywoodfilm kan ge, gör bäst i att läsa boken. Det vi ser på bioduken är alltså tre kvinnors riktiga historier, om än något hollywoodifierade.

För att kort behandla filmens visuella och auditiva förtjänster; de är välgenomtänkta, tidsenliga och sömlösa. Dräktdesignen är klockren, i allt från modeller och snitt till färger. Tecknet på en väl genomförd realistisk film är att inget står ut som omedelbart osannolikt. Från möblemang till klänningar, teknik till tidsmarkörer, inget står ut och tittarens fokus på handlingen bryts inte en endaste gång av att något skulle uppleva ens som lite skevt. Musiken är gjord av bland andra Hans Zimmer, och redan med det vet man att soundtracket är oslagbart. Det är, så vitt jag kan bedöma, rätt sving för tidseran men med den zimmerska magin lyfts redan överväldigande scener till nya nivåer.

En detalj som i mångt och mycket bidrar till filmens trovärdighet och genomslagskraft är originalklippen av president Kennedys tal, av testskjutningarna av rymdfarkosterna och nyhetsrapporteringen om dem. Trots den gryniga kvalitén passas klippen in både i såväl handling som i filmens övriga färgskala. Det här är en välgjord film, det kan till och med en glad amatörkritiker som jag se. Mycket kärlek har gått in i att hålla Hidden Figures tidstypisk och med en tilltalande och trovärdig estetik.

Hur mycket jag än lovprisar Hidden Figures kvarstår ändå faktumet att den inte är perfekt. Den gör en smutsig, orättvis, och övermäktigt tung kamp till en två timmars hollywoodfilm som säljer, och det är klart att den inte förmår att göra verkligheten rättvisa. Men vi kan inte låta filmindustrins fel och brister hindra oss från att berätta de gömda historierna, historierna från dem som enbart baserade på sin hudfärg och sitt kön tystas och förtrycks. Någonstans måste detta historieberättande börja för att världen skall få höra just de berättelserna. Men också historierna av alla andra som lever under ett förtryck. Historier så bortglömda att vi inte ens vet att vi behöver berätta dem. Hidden Figures är ett steg, ett litet myrsteg men ändå ett steg, mot att låta de gömda berättelserna träda fram och berika och belysa vår världssyn.

bildkälla

Rebecca
Publicerad 12.03.2017 kl. 18:00

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer