Smygtitt in i kulturhösten

Kulturupplevelserna har varit tunnsådda denna sommar. Jobb och andra prioriteringar har tagit över, smugit in och trängt ut såväl lästid som tiden för att konsumera andra medieformer. Men nu återvänder hösten så småningom och med den kommer vardagen och rutiner – vilket för mig innebär en struktur där kulturupplevelser är lättare att ha. Vad ser jag då fram emot denna kulturhöst?

Jag längtar till åbokklubben som Hanna och co drog igång. I augusti läser vi The Handmaid´s Tale och jag längtar redan efter att få höra allas smarta kommentarer och funderingar kring Atwoods klassiker. Bokklubb är ett så givande koncept. Du har en grupp människor som du kan diskutera boken med och som dessutom ger dig fenomenala boktips. I åbokklubben har vi dessutom inte tvång på att en måste ha läst månadens bok för att dyka upp, så en kan komma bara för att umgås och höra smarta människor formulera sina tankar kring litteratur. Ljuvligt!

(x)

Vidare på litteraturtemat så är jag överraskande taggad på John Greens nya ungdomsbok Turtles All the Way Down. Green skriver bra ungdomsböcker och jag längtar efter att se om hans nya blir en lika stor hit som The Fault in Our Stars. På hemmaplan i ankdammen ser jag fram emot att läsa Michaela von Kügelgens debut Vad heter ångest på spanska?. Jag har mina förhoppningar om att jag skall älska den, brukar ha en svaghet för skildringar av brytningsskeden och Förlaget marknadsför romanen som en berättelse om brytningstiden när en stiger in i vuxenlivet.

(x)

Nu har ju nyaste säsongen av Game of Thrones redan börjat men icke desto mindre ser jag fram emot att se hur de hela knyts ihop. Min approach till berättelsen om Westeros har kanske varit lite okonventionell, jag läste böckerna och tittade sedan på serierna från och med säsong sex det vill säga då tv-serien börjad röra sig utom vad som händer i böckerna. Egentligen är jag väl inte så investerad i vem som sist och slutligen sitter på järntronen men vägen dit går via välproducerad tv så jag är med. Ifjol skrev Linnea om Stranger Things och hur den drog in åttiotalsromantikerna och när säsong två släpps i oktober blir det intressant att se om serien håller bortom nostalgifaktorn och lockar tittare i år också.

ÅST lägger i år upp Piaf – jag ångrar ingenting, ett musikdrama om Edit Piaf. En kvinna som lugnt sagt existerade i gråzoner, var mänsklig, generositet och egennytta. Hoppas på en riktigt maffig föreställning med mycket sång och drama. Förhoppningsvis tar ÅST en dylik approach till Piafs liv som de gjorde till prins Alberts liv i Kungens Tal och får fram en nyanserad berättelse om ett liv. I november kommer också Blau Frau och gästspelar sin föreställning YO-BRO, som marknadsförs som något mellan stand-up och drag. Något jag verkligen hoppas jag har möjlighet att gå på.  

(x)

Ett axplock ur det som förhoppningsvis kommer emot under min kulturhöst. Samtidigt blir säkert det här inlägget en tjuvtitt in i vad jag kommer blogga om i höst. Har in något speciellt ni ser fram emot under hösten som kommer och i sådana fall vad?

Rebecca
Publicerad 12.08.2017 kl. 12:09

Hopp är ett vapen, överlevnad en seger

Det är försommar år 1940 och det andra världskriget är inte närapå över ännu. Vi befinner oss i hamnstaden Dunkerque i norra Frankrike där tyskarna har omringat 400 000 brittiska soldater. De måste retirera, och fast de har franska allierade på sin sida så tränger sig de tyska styrkorna på. Tvärs över Engelska kanalens vatten finns hem, knappt 80 kilometer borta. Att ta sig dit verkar ändå omöjligt hopplöst.

Dunkirk är den generellt geniförklarade regissörens Christopher Nolans senaste film, och den första av dem som baseras på sanna historiska händelser. Även detta område är ett han visar sig bemästra — bakåtlutad i biofåtöljen slår tanken mig med jämna mellanrum: Fan så han kan. Det känns futtigt att prata om det estetiska och det dynamiska i en skildring av verklig, bedrövlig historia, men... den är så snygg och så kraftfull. Det måste nämnas. Den nyttjar sina 106 minuter effektivt och genomtänkt. Få repliker, massiva intryck.

Berättelsen består av tre perspektiv: Fågel, fisk och mitt emellan. Stridspiloter, civila båtägare som kallas in för att bistå med evakueringen, och soldater som bland hundratusentals andra är strandade vid vattenbrynet. "Mitt emellan" är här ingen trygg medelväg, utan en ständigt krympande snärja. Den öppna platsens utsatthet ger en klaustrofobisk känsla, mästerligt förstärkt av Hans Zimmers tickande soundtrack.

Även i krigsfilmer är vi vana med att manuset ska spela på våra sentimentala hjärtesträngar. Att soldaterna ska relatera till varandra och vi således till dem — de ska samtala och berätta om vem de har lämnat efter sig "där hemma", de ska skratta och gråta framför kameran för att göras mänskliga inför publiken. Förstås för att vi ska beröras desto mer av deras öden, vilka de än är — oavsett, i krig alltid grymma.

Detta grepp ägnar Nolan inte en sekund åt i Dunkirk. Istället slängs vi in rakt i krigets kaos, utan någon vidare bakgrundshistoria varken åt situationen eller åt karaktärerna: Det är så här nu. Vi är i nuet.

Det överraskar mig att effekten blir att filmen tränger djupare. När den något Hollywooddoftande och glamourifierande sentimentaliteten skalas bort så blottas något råare, något ömmare, något som framstår som mer äkta. Det finns inget behov av att måla bioduken röd av blod och inälvor för att det ska vända sig i åskådarnas magar. Den gräver sig in i en ändå. Det är nästan som att jag går ut från biosalongen med lock för öronen utav förändringar i lufttrycket, resterna av en salt kallsup i näsan och små, små sandkorn innanför kläderna.

Och på andra sidan bioduken, där fortsätter kriget ännu i flera år till. Inget är över när filmen är över. Att inte förlora hoppet är ett hjältedåd. Att överleva är alldeles tillräckligt.

Linnea
Publicerad 24.07.2017 kl. 23:53

Liv i samklang, ömhetsmarker

Ömhetsmarker träffar mig i en svag stund. Jag brukar ha svårt att släppa in poesin, att låta mig slukas av orden och finna känslorna de väcker. Men Lina Hagelbäcks och Ulrika Nielsens diktsamling kryper in i mina vrår och bosätter sig där. Bara smaka på ordet, ömhetsmarker. Där hittas kärnan i diktverket, en mildhet, en ömhet, något delat mellan två som läsaren får stiga in i via dikten. Genom verket löper känslan av att var inbjuden till en hemlig bit av en relation, från den första uppmaningen ”Stryk dig mot det djupaste, mot det mest obegripliga i mig.” till avskedsorden ”Våra arkaiska ömhetsmarker.”

Som en litteraturkritiker i blivande vet jag inte vad jag skall säga om verket, dikter och poesianalys är fortfarande så långt utanför min bekvämlighetszon, men som privat läsare vet jag att jag älskade diktsamlingen. Älskar mötet mellan två röster och hur progressionen från dikter uppbyggda som dialog, med två tydliga röster, till dikter där den enas text inte går att skilja från den andras skapar bilden av den djupa vänskapen. Av gemensam kärlek och uppskattning, av liv levda i samklang till den grad att de kan släppa in varann i sitt diktskapande.  

Det rör sig inte om det som en vän en gång kallade ”svår poesi”, poesi bestående av utspridda ord, gjord för att väcka konnotationer och behaga kritikerna och de som förstår sig på. Ömhetsmarker är poesi för oss som inte kan med poesi, vi som behöver ord mellan orden, vi som behöver den långa varianten. På så vis är Hagelbäcks och Nielsens diktsamling enkel, i sin folklighet. Sen bestämmer var och en om folklig är lika med dålig, om det är fult att spela på känslor och om det enda fina är det som bara ett fåtal förstår.  Ömhetsmarker beskriver känslor de inte alltid finns ord för, skriver om ensamhet och delad ensamhet och jag kopplar automatiskt till titeln på Anna Gavaldas succéroman Tillsammans är man mindre ensam. För det som Hagelbäck och Nilen visar är just det; tillsammans är vi mindre ensamma.

Rebecca
Publicerad 23.07.2017 kl. 12:36

Mord, mumintroll och faraoner

I söndags skrev Rebecca om en döende läslust och hur man hittar tillbaka till den. Jag tror vi är flera som känner igen oss i det Rebecca skriver. Läsning i all ära men börjar det kännas som ett stressmoment och något påtvingat att läsa är det nyttigare att helt enkelt göra någonting annat. Läsa hinner man alltid någon annan gång. 

Det är ingenting nytt att man njuter mera av läsningen ifall man läser en bok som handlar om någonting som intresserar en. Men det finns ju en uppsjö av böcker, och det publiceras hela tiden mera, var ska man börja leta ifall man söker en ny bok att dyka ner i?

Därför tipsar jag nedan om tre böcker som kanske väcker läslusten eller får er att tänka på att böcker ni skulle vilja läsa.

Agatha Christie

En av världens mest lästa deckarförfattare. Varför inte lösa mord med detektiven Hercule Poirot? Som läsare dras du med direkt in i spänningen och det är nästintill omöjligt att lägga ifrån sig boken innan man vet vem mördaren är.

Muminböckerna

Äventyren i Mumindalen är både roliga och spännande att följa med. Dessutom förstärks berättelsen med vackra illustrationer. Dessa är så fina att man ibland omedvetet tar en paus i läsandet och bara stirrar på dem.

Antiken

Kanske du vill ta en paus i det skönlitterära läsandet och istället läsa fakta för en stund. Då rekommenderar jag Natur och Kulturs Antiken : från faraonernas Egypten till romarrikets fall. Boken passar perfekt för den historieintresserade men även för den som vill lära sig mera om mänsklighetens historia.

Hur hittar ni nya böcker att läsa?

August
Publicerad 11.07.2017 kl. 18:49

En döende läslust

Hur hittar en tillbaka till sin läslust? Min har varit försvunnen i månader nu, begravd under måsten och komplicerade tankegångar och hur gärna jag än vill plockar jag inte upp böckerna. Vill inte läsa, kan inte läsa – det lustar helt enkelt inte. För en viss typ av kulturkonsumenter, merparten av de jag följer i sociala media, är läsningen en helig gral, ett sätt att markera att en är lite bättre, lite mera bildad, lite mera med i svängarna. Har en läst den senaste romanen som det snackas om i kulturspalterna, eller ännu bättre läst den som kommer diskuteras till näst, är en påläst.

Samtidigt som läsningen blir ett måste, en hög av böcker jag borde läsa för att en skall ha läst dem, så längtar jag också efter barndomssomrarnas läseufori. Att plöja bok på bok, att gå upp i världar och i orden och leva helt och hållet i romanerna. Men mellan heltidsjobb och andra åtagande lämnar läsningen, blir en eftertanke, en ”jag kunde ha läst i 15 minuter istället för tomt stirrande ut i luften”. Hur har ni det med er läslust den här sommaren? Hittar ni den, finns tiden att längta efter litteratur i era liv? Hur lockar en fram sin läslust på nytt?

Jag försöker hitta min läslust genom att ta ner pressen. Genom att låta bli att dras ner i läsprestigeträsket. Att undvika ”måste böckerna” och leta i för mig nya genrer.  Denna sommar läser jag kravlösa noveller, grafiska romaner som drar in mitt fokus med hjälp av illustrationer och korta, täta böcker som är mera känsla än handling. Utvandrarna-eposet får vänta, samhällskritiska kultklassiker får vänta, urvalet ur vår finlandssvenska litteraturkanon får vänta. Här och nu finns bara ett frö till längtan, ett frö som måste skyddas och växa i lugn och ro.

Men måste man läsa? Är läsningen ett krav för att vara en bra människa, vad nu sen bra människa innefattar? Kan en få ta en andningspaus och säga; ”Nej, jag vill inte läsa. Och det är helt okej”?

Rebecca
Publicerad 09.07.2017 kl. 17:12

Kultursommarlistan

Hallå där i sommarstugan! Jag tyckte det var dags för en frågelista som du gärna får kopiera och fylla i. Hur ser kultursommaren ut? Eller tar du semester från allt som rimmar med poetnatur och konstnärstemperament...ur? 

Länka gärna till dina svar i kommentarerna sen!

1. Vad läser du på stranden eller i parken?
2. Blir det något festivalbesök?
3. Vilken serie maratonar du under regniga dagar?
4. Vems sommarprat lyssnar du på?
5. Ser du fram emot någon film på bio?
6. Vilka band & artister utgör sommarens soundtrack?
7. Vilken tidskrift tar du med dig till villan?
8. Ska du besöka någon sommarteater?
9. Kan du tipsa om något evenemang i din hemort?

Linnea
Publicerad 03.07.2017 kl. 21:18

Gudarna når inte ända fram

Vi är inte tjejer, vi är inte brudar, vi är gudar. Guzz + brud = gud.

Jane lever i hålan Tierp med en skraltig familjedynamik, sina två bästa vänner och en hel radda tonårsproblem. Elin Cullheds Gudarna är den moderna bokformen av kultfilmen Fucking Åmål. Allt från den hopplösa känslan av att vara isolerad i en liten håla där inget händer och alla är helt slut i huvudet, med traktens gullegris som hyllas där bara Jane, Brita och Lily vet att han slår och våldför sig på sin flickvän till den odefinierbara längtan bort och de starka feministiska temata slår an till Fucking Åmål och det den filmen var när den kom ut.

Janes föräldrar är skilda och hon bor med sin pappa, lärare på hennes skola, medan mamman stuckit med sin nya man. Jane, eller Janne som hon kallas av vissa för att småstaden inte rymmer en med namnet Jane, är vilsen skilsmässan och när det kommer fram att hennes kompis Lily blir slagen skrider gudarna till åtgärd. De krigar mot ett litet samhälles sexism och ovilja att se bortom redan cementerade föreställningar samtidigt som alla strukturer gr emot dem.

Gudarna tematiserar patriarkala strukturer, fina kontra fula flickor och inom vilka ramar en får göra flickskap i en liten håla i Sverige. Boken behandlar maktdynamiker och deras inverkan, både mellan män och kvinnor men också mellan olika ålderskategorier och landsbygd versus stadsbild. Gudarna handlar om längtan bort och till och om rent blint raseri och hopplöshet inför att känna sig maktlös. Språket är, så vitt jag kan förstå, skrivet för att låta som genuin förortssvenska, med tillhörande slanguttryck och klassmarkörer och jag kan tänka att för vissa läsare väcker detta språkbruk en känsla av att bli sedd, av att få sin verklighet synliggjord.

Om man bortser från att språkbruket i boken är mycket väl anpassat till ålderskategorin och målgruppen tycker jag ändå att boken på det stora hela inte lever upp till vad den fenomenala pärmen utlovar. Pärmen som hos mig väcker förhoppningar och en berättelse om orubblig vänskap, om kampglädje och något suggestivt, lockande lovar lite för mycket, för mellan pärmarna återfinns en ganska seg och harmlös historia om uppväxt, en som påminner om så många andra uppväxthistorier. Det är en bra ungdomsbok, men den kunde ha haft det lilla extra, kunde ha nått högre. Som det är nu är det en dussinungdomsroman med lite extra inkryddad feminism och till och med det är inte hutlöst ovanligt bland nyutgivna ungdomsböcker. Fortfarande är Gudarna helt läsvärd, speciellt för en yngre publik som inte hunnit harva igenom så många ungdomsböcker samt kanske inte ännu fått ord på orättvisan i att bli annorlunda behandlad och sedd på som tjej.

 

 

Rebecca
Publicerad 02.07.2017 kl. 11:22

Att samla på citat

Fastnar du för citat? Samlar du rent av på dem? Ibland när jag läser böcker så går vissa partier rakt in i benmärgen och jag tycker det är så förbannat häftigt, att ett litet stycke kan förmedla så mycket — och i vissa fall dessutom göra en perfekt koncentrerad kapsel av den genomgående stämningen i boken.

Jag har på sistone tänkt på att sådana delar borde vi dela med oss av mer ofta. Faktum är att emellanåt, om jag har riktigt tur, så kan jag knappt ens hejda mig ifrån att göra precis det.

Stillbild ur Sofia Coppolas filmatisering av The Virgin Suicides (1999).

Detta för oss till Jeffrey Eugenides och hans roman The Virgin Suicides från år 1993, som jag läste för ett par månader sedan. I den råkade jag på ett parti som jag efteråt återkommit till ett flertal gånger. Jag kan liksom inte skaka det av mig.

Bokens röda tråd är besatthet, och den beskriver hur ett gäng tonårspojkar idoliserar systrarna Lisbon, fem tjejer från åldern 13 till 17, som växte upp i samma sjuttiotalsdammiga förort i Michigan. Systrarna beundras och betraktas av killarna som inte kastar bort en endaste detalj, eftersom den kan vara avgörande i analysen av Cecilia, Lux, Bonnie, Mary och Therese. Varje bit hör till pusslet Lisbon.

Via dessa unga killar — som senare växer upp och blir till män, och även i vuxen ålder behåller samma fascination vid systrarna och vad som hände dem — så får vi ta del av en nästan magisk och mytisk syn på flickskap på gränsen till kvinnodom, som jag samtidigt känner att är så beskrivande. Mitt i killarnas blinda dyrkan så är det som att de likväl får en skymt av en kärna. Jag kan inte förklara det, men Eugenides kan skildra det.

När jag nådde nedanstående stycke var jag tvungen att pausa för att skriva ner det för att sedan sprida det vidare:

“We could never understand why the girls cared so much about being mature, or why they felt compelled to compliment each other, but sometimes, after one of us had read a long portion of the diary out loud, we had to fight back the urge to hug one another or tell each other how pretty we were. We felt the imprisonment of being a girl, the way it made your mind active and dreamy, and how you ended up knowing which colors went together. We knew that the girls were our twins, that we all existed in space like animals with identical skins, and that they knew everything about us though we couldn't fathom them at all. We knew finally that the girls were really woman in diquise, that they understood love even death, and that our job was merely to create the noise that seemed to fascinate them.”

Förstår ni vad jag menar? Jag hoppas ni gör det, och att ni sätter detta boktips bakom örat för sommarens semesterläsning.

Vilka citat har du knappt kunnat hejda dig ifrån att dela med dig av?

Linnea
Publicerad 26.06.2017 kl. 23:22

Invisibilia och podcasttankar

Söndag och podcastdags hos Kulturvis. För mej är kommer poddsäsongen emot, mest eftersom jag på mitt sommarjobb stundvis har möjlighet att lyssna på poddar eller musik, en möjlighet jag utnyttjar till fullo. Poddar är inte bara underhållning, många av de poddar jag lyssnar på har ett uttalat eller underförstått syfte att bilda och erbjuda tankemotstånd. Podcasten som format innefattar, i mitt tycke, alltid element av underhållning och kunskapsförmedling. Oftast inte kunskap i form av akademisk kunskap, men kunskap om världen, om hur andra människor och regioner fungerar, om människors intressesfärer.

Poddar görs i en mängd olika former. De som görs helt utan vinst, som en del av ett större mediebolag, de som sponsras av sina lyssnare via donationer och försäljning av varumärkesprodukter och sådana som har reklaminslag. Eller en blandning av alla tre. Min erfarenhet är att poddarna oftast sköter finansieringen sömlöst och smidigt, utan att det stör innehållet, och det är en självklarhet att de som producerar media skall ha betalt för sitt jobb, oavsett om det sker via donationer/direkt understöd eller reklam.

Nu till dagens podd. Ni är kanske bekanta med NPR?  NPR står för national public radio, det vill säga public service radio i USA som är icke-vinstdrivande och går runt på donationer (och i podcastsammanhang reklam). NPR verkar nationellt men satsar mycket på lokalt journalistarbete med. Nu är jag ju inte främst intresserad av lokaljournalistik från USA, utan de välgjorda, intressanta och givande podcasterna NPR producerar. NPR producerar ett flertal podcasts, säkerligen alla lika intressanta och hörvärda men den jag vill snacka om idag heter Invisibilia.

Invisibilia är en podcast som enligt egen utsago utforskar de osynliga sakerna som formar oss som människor, som samhälle, som art. Känslor, koncept, idéer och antaganden kring det mänskliga undersöks ur en rad synvinklar av de tre programvärdarna Alix Spencer, Lulu Miller och Hanna Rosin. Den tredje säsongens första avsnitt publicerades för någon vecka sedan och handlade om känslor, och hur vi tänker kring känslors uppkomst. Mina favoritavsnitt från tidigare säsonger är avsnittet om byn där familjer inhyser människor med allvarliga psykiska sjukdomar och behandlar dem som en dela av sina egna familjer och det avsnitt som utforska normer via gråtande män på oljeriggar och bistra ryska mcdonaldsanställda. Två avsnitt väl värda en lyssning. Precis som podden i övrigt utmanade de mitt sätt att tänka kring olika företeelser och öppnade mina ögon för sånt jag inte ens tänkt på. Vilka poddar lyssnar ni på i sommar och finns det någon som utmanar era tankebanor lite extra? Tipsa gärna!

Rebecca
Publicerad 11.06.2017 kl. 20:51

Hembygdens kultur

För en tid sedan var jag ut och gå med en vän. Vi pratade om mycket, däribland skillnaden mellan lokalpatriotism och hembygdskärlek. Lokalpatriotismen definierade vi som en tonårskille med snus under läppen som kör fyrtio kilometern en väg för att dricka ljummen pilsner i en möglig ungdomslokal medan hembygdskärlek är tanten som berättar om livet förr, hur jordbruket styrde livsrytmen och om broderier och traditioner. Lokalpatriotismen hävdar att endast hemorten är det rätta att allt annat är fel och sämre, rackar ner på det andra istället för att glädjas åt det som är specifikt för orten. Hembygdskärleken är lika mycket kärlek till orten som kärlek till en svunnen tid och gamla traditioner.

Åliden, spelplats och hembygdsmuseum. (bildkälla)

Vad har nu det här med kultur att göra, undrar ni? Jag vill närma mig kultur från en annan vinkel idag, prata om det som vi så ofta förbiser sedan vi lämnat våra hemorter och deras specifika särdrag. Jag vill prata om traditioner och kultur i den kontexten. Som liten flicka tillbringade jag många timmar vid ett hembygdsmuseum som tillika fungerar som spelplats sommarteatern i mina hemknutar. Jag kan ännu minnas fascinationen av gamla jordbruksredskap, textilier och möbler och hur jag fantiserade ihop berättelser (ofta mycket lika den aktuella pjäsen som sattes upp) om de som hade bott i husen och hur deras liv såg ut och vad de gjorde. Några kilometer bort finns också ett gammalt fäbodställe, det vill säga en plats utanför byn dit korna fördes på bete sommartid med pigor som arbetade med dem.

När en tänker på kultur tänker en ofta på stora städer, på grandiosa museer och statyer eller på världskända musiker, författare, konstnärer, filmskapare. Men kulturen bor också i det lilla samhället, i hemknutarna. Den är kanske inte lika flashig eller mediasexigt som hollywoodfilmer eller megakonserter, har inte samma dragningskraft. Kultur när den är som bäst erbjuder inte bara underhållning utan också en förståelse för samtiden, dåtiden, framtiden. Kanske är det där de folktomma hembygdsmuseerna kan komma in. Som ett sätt att se varifrån vi kom och hur våra föregångare levde och kämpade. När det kommer till historieskrivning är vi gärna att se först till de storslagna händelserna, till krigen och fredsförhandlingar, lönnmord och omvälvande samhällskeden. Allt väl där, det är också viktigt, men underskatta inte den tröst en kan uppnå av att ta del av det dagliga livet hos jordbrukare på landsbygden. Att se livets cirkel, med ritualer kring sådd och skörd, liv och död, bröllop och högtider ger åtminstone mig ett vidare perspektiv av vårt samhälle.

Fagerbacka fäbodställe. (bildkälla)

Sedan säger det sig självt att hembygdskärleken till trots kan en inte förhålla sig blint positiv heller. Som med alla aspekter av kultur och traditioner finns det saker att titta på med kritiska ögon. Men om en sållar bort tendenser till glorifiering av det egna och främlingsfientlighet tror jag att det i de kulturyttringar vi ofta rynkar på näsan åt finns intressanta och givande saker att upptäcka. Chansen är att skolutflykter till hembygdsmuseum och lokala sevärdheter tog död på det lilla intresse som grodde i många av oss som små. Utmana dig själv och besök ett av dessa museer och platser i sommar. Lev dig in i 1800-tals finländarens liv och vardag och fundera på deras kultur och kulturyttringar kontra vår samtids.

Rebecca
Publicerad 28.05.2017 kl. 19:18

Konstvetare i Rom

Rom, Italien. Konstvetare från Åbo Akademi. Resereportage. 8-15.5.2017

 

Förra veckan åkte ett gäng konstvetare vid Åbo Akademi på en veckas exkursion till Rom och det säger jag bara, staden Rom är en guldgruva för konstvetare. Tidigare har jag endast sett konst och arkitektur från Rom på bilder i kursböcker. Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, men att uppleva konst, arkitektur och skulptur med ens egna ögon är en helt annan upplevelse! Färgerna, dofterna och verkens storlek är helt annorlunda i verkligheten.

 

DAG 1 | Ankomst | Vi hade program redan första dagen, vilket var en stadsrundvandring som gav oss en kort konsthistorisk överblick av Rom som vi sedan gick mera detaljerat igenom under veckan. Vi såg bl.a. Pantheon och Colosseum samt Campidoglio (den minsta av Roms sju kullar) där senatorspalatset är beläget. Mina stackars fötter gick 12 km den dagen, vilket kom att bli minimi gångsträckan för resten av veckan. #ripminafötter

 

DAG 2 | Antiken och medeltiden | Andra dagen samlades vi utanför Colosseum och gick till Forum Romanum där vi fick strosa omkring bland ruinerna på egen hand och ta in platsen som fungerat som ett torg och offentlig plats för politiska möten, handel och religiösa ceremonier under antiken. Vi besökte också Konstantinbågen bredvid Colosseum och ett antal kyrkor, S. Clemente, S. Maria Maggiore, S. Pudenziana och S. Prassede.

 

DAG 3 | Renässansen | Vi började dagen med ett besök i kyrkan S. Maria in Trastevere. Efter det gick vi till det runda kapellet, Bramantes Il Tempietto, som är en av mina favoritbyggnader inom arkitekturhistorian. Vi hann ännu med en visit till Villa Farnesina som innehar ett flertal målningar av Rafael, bl.a. fresken Galateas triumf (1511) och Villa Lante (Finlands Rominstitut) under förmiddagen. På eftermiddagen stod Vatikanenmuseerna och Peterskyrkan samt platsen på schema. Vi fick gå på egen hand genom museet där det fanns väldigt mycket att se, men det som intresserade mig mest var statyn Laokoongruppen och Michelangelos Sixtinska kapell. På kvällen hade vi en gemensam middag med alla exkursionsmedlemmarna vid en mysig italiensk restaurang. Vi serverades en trerätters meny, men tyvärr kommer jag inte längre ihåg vad rätterna hette. Gott var det i alla fall!

 

DAG 4 | Barocken | Italienska barocken är en av mina favoritepoker. Den kännetecknas av pampigt utsmyckade byggnader med bastant formspråk och växelverkan mellan konkava och konvexa ytor. Ännu fler kyrkobesök blev det idag med bl.a. S.Maria degli Angeli, S. Maria della Vittoria där Berninis kapell med Den heliga Teresas extas (1647-1652) finns, Borrominis S. Carlino som även kallas S. Carlo alle Quattro Fontane och är min absoluta favorit inom barockarkitektur och Berninis S. Andrea al Quirinale. Sista platsen vi besökte på förmiddagen var Spanska trappan, en pampig trappa som breder ut sig över en sluttning på kullen Pincio och vid dess fot är Piazza di Spagna beläget samt Roms lyxshoppingkvarter. På eftermiddagen blev det konst och skulptur vid Villa Borghese. Man kan bl.a. se verk av Caravaggio där, såsom David med Goliats huvud (ca 1605). Ett flertal av Berninis skulpturer finns där också, såsom Proserpinas bortförelse (1621-1622). Sättet som Bernini hanterar marmor är banbrytande. Han har en förmåga att förköttsliga marmorn och ge den en illusion av rörelse vilket är häpnadsväckande! Fjärde dagen avslutades vid Svenska institutet i Rom med ett glas Prosecco på deras balkong. Härligt!

 

DAG 5 | Tivoli | Paus från Rom! Vi tog tåget till Tivoli, en stad ca 30 km nordost om Rom. Det som jag tyckte var intressant med denna stad var att den var belägen på en bergssluttning och jag har alltid velat besöka en sådan stad. Nu är det gjort! I Tivoli, som tydligen är känt för att inhysa inflytelserika romares sommarresidens, besökte vi senrenässanspalatset Villa d’Este. Villa d’Este är känt för sin enorma trädgårdsanläggning och anses dessutom vara den första vattenträdgården i världen. Det kändes väldigt uppfriskande att gå i trädgården och beundra de vacker arkitektoniska fontänerna samt se den vackra utsikten av Italien från balkongerna. Från en villa till en annan. Vi tog därefter bussen till Hadrianus villa, som är ett ca ett kvadratkilometert stort palatsområde från 100-talet f.Kr. Idag är byggnaderna ruiner, men man kunde fortfarande föreställa sig hur det måste ha sett ut förr. Canopus-dammen som omgavs av karyatider tyckte jag var väldigt vacker och måste ha sett väldigt majestätiskt ut när det var nybyggt.

 

DAG 6 | Romersk stadsplanekonst | Tillbaka till Rom igen! Under grundkurserna i konstvetenskap har vi endast berört Italiens konst- och arkitekturhistoria fram till ca 1800-talet så att bekanta sig med lite mer modern konst och arkitektur var intressant. Vi åkte till EUR-stadsdelen (Esposizione Universale di Roma) som planerades inför världsutställningen år 1942, men byggnationen avbröts i och med att andra världskriget hände och återupptogs först år 1951. EUR-stadsdelen ses därför också som ett område där fascismens ideal tas i form genom arkitekturen, vilket man är lite generad över idag. Platser vi besökte var bl.a. Palazzo della Civilità Italiana, Obelisco di Macaroni, Rome Convention Center och kyrkan Ss. Pietro e Paolo. Vi hade en gemensam middag denna kväll som sedan avslutades med att pröva på italienskt nattliv. Intressant var det!

 

DAG 7 | Det moderna och samtida Rom | Modern arkitektur och konst fortsatte vi med denna dag och besökte bl.a. Palazzetto dello Sport som är en sporthall som byggdes inför OS i Rom år 1960, Auditorium Parco della Musica och avslutade dagen med MAXXI National Museum of XXI Century Arts. Jag var sen mer imponerad av själva byggnaden än utställningarna i den. Byggnaden är ritad av irakisk-engelska arkitekten Zaha-Hadid och är enligt mig ett arkitektoniskt mästerverk.

 

DAG 8 | Avfärd | Då var det dags att lämna Rom och åka tillbaka till Finland. Det har varit roligt, varmt, lärorikt och ett fullspäckat program, vilket gjorde att mot slutet var ens hjärna helt mush med allt man sett. Skulle inte ha klarat mig utan alla dryckesfontäner, nasoni, Rom har samt billiga kaffe. Och det finns väldigt, jag upprepar väldigt, många kyrkor i Rom. Jag skulle säga det finns lika många kyrkor som det finns gelaterior! Gelato är förresten något man bör äta i Rom, vilket jag gjorde varje dag. Supergott!

Bilder kommer snart!

Fredrika
Publicerad 20.05.2017 kl. 13:10

Sommar och läsning

Äntligen börjar sommaren närma sig! Snart är det dags att plocka fram solkrämen, grillen och inte minst böckerna som har väntat hela året på att bli lästa. Böckerna som stått och samlat damm i bokhyllan ända sedan dagen man köpte dem. Sommaren lämpar sig perfekt för läsning. Man kan ta med en bok i princip vart som helst. En dag på stranden? Ta med en bok! Sitta ute i kvällssolen? Ta med en bok!

Vilka är böckerna du bara måste läsa i sommar? Svaret är enkelt, vilken bok som helst! Läs den där boken du kanske inte hunnit läsa ännu, eller varför inte köpa en bok och bara försvinna helt i den? Sommaren är en tid av frihet, utnyttja den tiden för att läsa de böcker just du vill läsa!

Förhoppningsvis blir sommaren varm och skön, om inte kan man alltid lägga sig ner i soffan under en filt och läsa en bok. Det är det som är så härligt med böcker, de passar till så många tillfällen.

Vet du redan vilka böcker du ska läsa i sommar?

August
Publicerad 16.05.2017 kl. 14:33

Lättsmält feminism och lekfullt systerskap

Jag har något att bekänna. Trots att jag är en svensktalande feminist med ett intresse för popkultur, så har jag i skrivande stund inte ännu tittat på succéserien Full Patte. Systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf som står bakom den har ingalunda förblivit främlingar för det, men visst har denna lucka i allmänbildningen gjort sig skavande påmind när jag under förra veckan blickat framåt till helgen då jag skulle se Kronlöfarna, tillsammans med Thom Gisslén, på Wasa Teaters scen. Jag var ganska aningslös om vad jag kunde förvänta mig, förutom feministisk politik och humor i form av sång och stand-up. Det är förstås alldeles tillräckligt redan där att se fram emot.

Föreställningen Familjen Kaos inleddes ändå välbekant och starkt, med låten Så Jävla PK som var och varannan blivande blomsterhattstant av generation Y nynnade på för ett fåtal år sedan. I lyriken till den hittar vi precis sådant som jag själv uppskattar allra mest med Kronlöfduons humor, en träffsäkerhet och förmåga att bjuda på sig själva, som exempelvis i raderna "Har tvångstankar om att leda tanter över gatan / Drömmer om att Estelle ska bli värsta butch-flatan / Säger inte du hen är du lika med satan / Jämfört med mig är Astrid Lindgren ragatan".

Samma satiriska skarpsynthet kom även väl fram i en låt som beskrev "omvänd rasism" genom att jämföra begreppet med andra orimliga hittepå-fenomen. Min favoritrad i det ämnet var att omvänd rasism existerar lika mycket som "vänsterpartister som inte gillar sjuttiotalet". Jag parafraserar klantigt ur minnet nu, men ni fattar! Sådana ögonblick av genial briljans, såväl författade repliker som spontana infall, fällde mig totalt och jag befinner mig fortfarande i en pöl av geggig beundran. Även samspelet särskilt systrarna emellan, med genuin uppskattning i de blickar och leenden de utbytte när den andra sagt något kul, var fantastiskt roligt och fint att se.

Men så är det förstås så när det gäller humor, att allt inte funkar för alla. Showen återkom ofta och gärna till sex och könsorgan, och jag må nu låta som en pryd gammal tant men det är inte min favoritsmak när det gäller min humoristiska kopp te. Ämnena dök inte upp genom hemlighetsfulla double entendres eller blinkande anspelningar, istället serverades sång och snack rakt på sak om allt från t.ex. att kvinnan vill komma när hon går hem med ett ragg till, tja, olika användningsområden för en mans förhud. Ett uttryck försöker frekvent nästla sig in i denna summering: Pang på rödbetan.

Merparten av publiken gapskrattade och jublade åt dessa partier, men själv är jag så litet lagd åt buskishållet att jag hastigt blev obekväm — inte med ämnet i sig, men att jag var i en situation där jag kände att jag borde roas av det för att inte dra ner på stämningen. Hade det inte varit för en beständig och viktig ingrediens i allt spexande om pullande och knullande så hade jag blivit rejält avtänd, nämligen att kvinnan var den aktiva sexuella varelsen och att den kvinnliga sexualiteten då fick stå i fokus. 

Kvinnan tog konstant och medvetet steget från objekt till subjekt genom att själv bestämma vilken kroppsdel på sin partner hon skulle gnida sig mot, berätta var klitoris finns och förklara hur och var hon gillar att bli rörd. Denna differentiering mellan aktivt subjekt och passivt objekt är säkert alla nulevande feminister bekanta med, även om det så var under sextiotalet som hen senast var involverad i sådana diskussionskretsar. 

Faktum är att de feministiska tankarna som dryftades i föreställningen var så pass väletablerade att de knappast kan ha kommit som någon större överraskning för någon som hängt med i den feministiska debatten under de senaste par åren eller så, vilket fick mig att bli något fundersam över vem den var till för... eller borde ha varit till för. Detta hänger förstås också ihop med marknadsföringen som feministisk, samt den generella nyfikenheten på sådan humor i den region där den sätts upp, bland annat, och kanske är det där otydligheten jag upplevde fått sitt fäste. Feminister lockas såklart till feministiska föreställningar, men jag fick återkommande känslan av att Familjen Kaos till stor del predikade till kören. Är det i så fall inte litet snopet att syftet inte tas bättre tillvara på?

Pepp och systerskap är härligt att vara del av, och skulle Familjen Kaos-gänget återvända till en teater nära mig med en ny show skulle jag utan tvekan gå även då, och jag tycker definitivt att alla som är intresserade av feminism gör ett gott val i att se föreställningen även om de så studerat genusvetenskap i femtio år eller heter Simone de Beauvoir. Men på sätt och vis så verkar det så synd och skam att de viktiga budskapen i föreställningen slösas och slarvas bort på sådana som jag — d.v.s. svensktalande feminister med ett intresse för popkultur — för vi känner redan till diskussionerna som föreställningen förmedlar.

Språket och sexet i föreställningen kunde säkert få en del lärare och föräldrar att snörpa på munnen, men högstadie- och gymnasielever skulle säkerligen snarare riskera att vrålskratta käkarna ur led. Med tanke på vilka fantastiska möjligheter till givande och lärorika samtal den kunde öpppna för, så kunde erfarenheten gott och lätt vara värt både och.

Vem annan hade turen att kunna se gästspelet i fredags eller lördags? Vilka tankar har föreställningen lämnat er med?

Linnea
Publicerad 15.05.2017 kl. 22:58

Till läsningens försvar

Jag inser att vi här på Kulturvis skriver väldigt mycket om böcker och läsning. Det blir så eftersom de flesta av oss älskar böcker och läsning, men också på grund av läsningens tillgänglighet. Läsning och böcker är kanske den kulturform som är mest tillgänglig i samhället, oavsett bildningsgrad och ekonomisk statur. På sätt och vis är den här texten är en uppföljare till inlägget om det demokratiska biblioteket, och poängen jag vill lyfta fram hänger väldigt mycket på att en har tillgång till allmänna, kostnadsfria bibliotek.

Böcker är kanske den billigaste kulturupplevelsen det går att ha. Det är bara att valsa in till biblioteket och låna vad än ens hjärta längtar efter (och biblioteket erbjuder). En kan låna hur mycket som helst, hur ofta som helst. Helt enkelt fantastiskt. Under förutsättningen att en inte lånar böckerna längre än tillåtet eller förstör biblioteksmaterialet är utlåningen kostnadsfri.

Böcker blir därmed den mest lättillgängliga kulturformen, framförallt i pris. Jämfört med teater, film, tv-serier, konst eller nästan vad som helst. För att se tv-serier och film hemma bör en ha en tv eller dator att se dem på och dessutom internetuppkoppling, olika streamingtjänster eller kanalpaket. Visst, en kan titta enbart på ylekanalerna men ändå behöver man något att titta på yle på. Biobiljetter eller teaterbiljetter kostar sin lilla summa och så gör även museibesök.

Utöver det att läsningen är tillgänglig för de flesta, undantagsvis de som inte kan läsa och de som inte kan läsa på de språk biblioteken erbjuder material på, så är läsningen också en nyckel till såväl empati som läsförståelse. Läsning vidgar världen för den läsande och ger möjlighet att leva i någon annans verklighet för en stund men erbjuder också en stilla plats för tankarna. Många av de som påstår att de inte orkar fokusera på att läsa, att deras tankar svävar iväg och de måste läsa om samma bit om och om igen missar den biten av att läsa. När en läser en text för nöjes skull och tankarna flyger iväg så är det för att läsningen skapar utrymme för eftertanke och reflektion i en hektisk vardag som kanske inte annars erbjuder det. Och det var vad litteraturvetaren hade att säga idag. Ha en bra vecka!

Rebecca
Publicerad 14.05.2017 kl. 18:27

Sommarläsningslistan

Mitt sommarlov börjar snart och vet ni vad det innebär? Jo, sommarlovsbokhyllan kommer fram och lustläsningen börjar! Jag kan minnas magin som uppstod i övre lågstadieåldern när jag kom hem från biblioteket med en halvmetershög med böcker och löftet om att få återvända direkt när dagens skörd var utläst. Ligga på mage i sängen och läsa samma böcker som jag läste förra sommaren, bara för att skapa den rätta sommarkänslan. Läsa deckare och spänningsromaner, fantasy och chick-lit. Formligen begrava mig själv i böcker och bara läsa läsa läsa.

Med den stundande sommarlovsläsningen (som visserligen sker mellan arbetspassen men...)  som ursäkt tänkte jag att vi kör en hederlig gammal lista på temat sommarböcker! Listor är alla trötta bloggares bästa vän.Hoppas alla får en sommar fylld av givande läsupplevelser!

Vilken bok är den ultimata sommarboken enligt dig?

För mig är den ultimata sommarboken inte en specifik bok, utan en bok som tar fram känslan av sommar och att läsa på solvarma altaner. När jag var i tioårsåldern var det fantasyserien Lejoninnans sång, av Tamora Pierce, en boksvit om en ung flicka med magiska krafter och en obändig vilja att uppnå sin högsta dröm – att bli riddare. Sen har jag en speciell plats i mitt hjärta för Edgar Allan Poe sommartid, något av kombinationen skräcknoveller och dygnet-runt-ljus är helt enkelt oemotståndligt.

Bästa platsen att läsa på sommartid?

På stranden, liggandes på en filt med samma storlek som ett mindre furstendöme ( det vill säga totalt sandsäkert, men samtidigt ouppnåeligt) eller helt enkelt varhelst en befinner sig. I sängen, i bilbaksätet, på bryggan, jobbets matsal på kaffepauserna eller varför inte på ett trevligt litet café?

Vilken är sommargenren framför andra?

Skulle jag gilla deckare skulle jag säga deckare, för det är vad alla andra tycks läsa. Min sommargenre är antingen feel-good romaner utan substans eller alla de högkulturella böcker jag inte orkat igenom under året som gått. Lite skräck är aldrig fel det heller.

Tegelstensromaner eller snabbläst på sommarstället?

Både och! Alltid både och. Det är blandningen av tegelstensromanerna och det snabblästa som gör sommarläsningen för mig. Att varva böcker med mycket motstånd med sådana med litet motstånd är bäst, dynamisk läsing där intresset och orken hålls på en optimal nivå.

Vilken klassiker passar bäst i hängmattan?

Sylvia Plaths The Bell Jar (Glaskupan i översättning), Austens Stolthet och fördom eller varför inte Shakespeares Hamlet. Alla tre med stråk av humor, (Glaskupan i mindre grad än de övriga) och sorg. Lättlästa klassiker som en orkar läsa fast en har lite solhuvudvärk. Sen så tycker jag väl att en inte behöver harva genom alla klassiker ”bara för att ha läst dem”. En kommer lika bra undan med att läsa ett sammandrag av dem om en inte är sugen på att lägga all sin lästid på att läsa sådant en känner att en borde ha läst. Bättre att då läsa samtidslitteraturen som eventuellt innehåller blivande klassiker.

Den mest minnesvärda boken du läste under förra sommaren?

Pixel av den ungerska författaren Krisztina Tóth en sammanhängande novellsamling med kropp som övergripande tema. Den och Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige, helt klart en av de böcker jag läst som skakat om mig på allvar.

Och slutligen, vilka böcker vill du hinna läsa innan sommaren är över?

Den listan är lång, men ett urval är: Alltings början av Karolina Ramqvist - kritikerhyllad ungdomsskildring , Gudarna av Elin Cullhed som jag har för mig att skall erbjuda mig klassanalys och feministisk girlpower i förpackningen ungdomsbok, Poesisamlingen Handbok att bära till en dräkt av Catharina Gripenberg och The Virgins Suicides av Jeffery Eugenides också den på temat flickskap och uppväxt. Genomgående teman i sommarens lustläsning som synes. Andra böcker som jag gärna skulle hinna läsa är Fredrik Backmans Björnstad, I en klass för sig av Curtis Seinfield och The hate you give av Angie Thomas.

 

Här kommer listan i sin helhet, fyll gärna i och länka i kommentarena under! Sprid läsglädjen!

Vilken bok är den ultimata sommarboken enligt dig?
Bästa platsen att läsa på sommartid?
Vilken är sommargenren framför andra?
Tegelstensromaner eller snabbläst på sommarstället?
Vilken klassiker passar bäst i hängmattan?
Den mest minnesvärda boken du läste under förra sommaren?
Och slutligen, vilka böcker vill du hinna läsa innan sommaren är över?

Rebecca
Publicerad 07.05.2017 kl. 15:33

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer

28.07, 16:45Kultursommarlistan av Jenks
17.07, 15:52Kultursommarlistan av annakarin
13.07, 11:53Kultursommarlistan av Hanna