En tur till Blåkulla

Om en knapp månad inträffar påsken och likt många andra finlandssvenskar tillbringade jag min barndoms påsklördagar som häxa. Ett tjog plus några år efter att jag sist gick omkring i hembyn och delade ut glada påskkort (i utbyte mot snask i min kaffepanna) så känner jag fortfarande av Blåkullas dragningskraft så här års. Numera flyger jag dit via kulturen och framför allt litteraturen istället för traditionen, så jag tänkte dela med mig av några förhäxande boktips för den som också känner sig ressugen i vår.

Händelsevis var det också en bok som bidrog till att etablera grunden för min livslånga häxfascination. Vi börjar där, för där är början —

 

För den som är eller har barn rekommenderar jag Camilla Mickwitz berättelse om den lilla häxan Mimosa. Lika gammal som jag är, utgiven år 1983, och min absoluta favoritbok när jag fortfarande var så liten att jag inte själv kunde läsa. Jag hade inte läst den sedan dess, men med förtjust nostalgi har jag ömt burit minnet av den i mitt hjärta. På Vasa Stadsbibliotek letade bibliotekarien fram den åt mig från källaren och i kväll har jag således rest i tiden.


Barnen på ett barnhem ser en påskhäxa en natt och nästa morgon hittas en korg på trappan. I korgen ligger ett litet barn — som senare presenterar sig som Mimosa — med en lapp från barnets mor.

"Kära ni, det här barnet är som alla barn mycket speciellt. Jag hoppas att ni behandlar det med kärlek och respekt och inte tvingar det att göra något som det inte vill. Ni får ta hand om henne till nästa fullmåne. Hälsningar från barnets mor som måste flyga iväg på en arbetsresa."

Berättelsen är en spännande, fantasirik historia där karaktärerna är fulla av drömmar. Som barn ville jag alltid kliva in i Mickwitz makalösa illustrationer, ett begär som visar sig hålla i sig även i vuxen ålder. Varför ser ni ju själva!

 

För äldre ungdomar och vuxna så är Majgull Axelssons Aprilhäxan ett läsvärt alternativ. Den utgavs år 1997 och jag läste den under mina sista tonår och den var en sådan bok som jag alltid tänkt att jag en dag ska läsa om igen — kanske blir det i vår som jag återbesöker den fjärrskådande aprilhäxan.

Desirée är rörelsehindrad och blev som barn bortlämnad på en institution. Hon har tre fostersystrar, som hennes mor tog hand om istället för sin biologiska dotter, och Desirée är övertygad om att en av systrarna har stulit hennes liv. Hon är sängliggande men tack vare sin aprilhäxeförmåga kan hon följa systrarnas liv genom andra varelsers ögon. 

Aprilhäxan hittas för övrigt även som ljudbok på exempelvis Storytel och Nextory. Kan också inflika som varning för mer känsliga läsare att boken gav en kompis mardrömmar med samma stämning som i berättelsen. För henne var den så obehaglig att det slutade med att hon var tvungen att lämna den ifrån sig outläst.

BonustipsEngelforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Har själv nyss börjat lyssna på första delen Cirkeln (2011) på Storytel med fantastiska Julia Dufvenius som berättare, och har alltså inte ännu kommit så långt att jag kan berätta mycket annat än att den känns nyanserad och genomtänkt. Jag har läst min beskärda del av häxrelaterad YA-litteratur genom åren och mycket av den tenderar bli förutsägbar och pinsamt larvig. Ibland är det som att författare utav den typen av fiktion tror att bara för att de skriver inom genren fantasy så behöver inte heller berättelsens storyline eller karaktärer vara trovärdiga eller rimliga. Cirkeln är annorlunda. Gillar!

 


För den historieintresserade är förstås Jan Guillos reportage Häxornas försvarare från år 2002 ett tämligen självklart val. Den skildrar hur häxparanoian spred sig i Sverige under sent 1600-tal och tar också upp hur häxjakt bedrevs i andra europeiska länder. Under åren 1668-1676 brändes fler än 300 kvinnor på bål som häxor i Sverige och häxprocessernas syndabockssökande ser vi dessvärre ekon av än idag, om än i annan utformning.

Bonustips: Lockar de amerikanska häxprocesserna i Salem, Massachusetts mer än de svenska så har Stacy Schiff skildrat denna masshysteri i The Witches: Salem, 1692. Tyvärr inte i skrivande stund utgiven i svensk översättning. Även detta verk är ett detaljerat historiskt reportage och även här kan vi se en reflektion av samtidens tendenser att hitta hackkycklingar för att skydda oss själva.

 

För den klassiska dramatikern så vore säkerligen Shakespeares Macbeth från år 1623 en värdig tragedi att bekanta sig med om det inte redan är gjort.

Själv har jag hittills bara läst delar av den, främst den första scenen i fjärde akten när de tre häxorna äntrar scenen och sjuder upp en helvetisk soppa på mångtaliga ingredienser. Men detta ämnar jag förändra! Jag är en aning nervös, faktiskt. Har aldrig läst Shakespeare på riktigt förut, och min bild av det är att det inte direkt är lättläst. Men det är lugnt, jag kan ju alltid varva det med att bläddra i Mimosa nu som då.

 

Ses vi på Blåkulla om en månad? Hur åker ni dit i år?

Linnea
Publicerad 20.03.2017 kl. 20:56

Ge upp på kultur

Jag är elva år gammal och skammen och skulden bränner inom mig. Vi är på väg till biblioteket för att återlämna lästa böcker och låna nya. Eller ja, det där med att återlämna lästa böcker är inte helt sant. För underst i min bokhög finns en bok gömd. En bok som inte fastnade, inte kändes rolig och som jag i ett adrenalinstint skamrus bestämde mig för att inte läsa. Något oerhört förbjudet och skämmigt för en elvaårig bokmal att erkänna. Detta att inte läsa en lånad bibbabok. Det är en sak att vid bibliotekshyllan bestämma sig för att detta inte är en bok som jag vill läsa, men att väl hemma med den lånade boken ta samma beslut – det var svårt.

Det är alltså detta jag vill bolla med er om idag. Att ge upp på kulturupplevelser för att en inte kan eller orkar eller har tid eller helt enkelt inte vill. Sen den första gången jag unnade mig att inte läsa en bok som jag inte gillade har det blivit många fler gånger. Jag har inte läst Sagan om Ringen – för att jag tyckte de var tråkiga, jag tog mig aldrig igenom varken Röda rummet eller Brott och straff (trots att båda var kurslitteratur) – för att jag inte hade energi eller tid att läsa dem. Så sent som denna vecka dumpade jag en hel bokserie som jag både sett fram emot att läsa och påbörjat – för att jag inte längre vill läsa den.

Böcker jag gett upp på och böcker jag inte gett upp på den senaste tiden. 

Mitt elvaåriga jag var rädd att bibliotekarierna skulle bli ledsna på mig för att jag inte läst en bok de lånat ut åt mig. Jag kan fortfarande känna mig obekväm med att ge upp på böcker eller andra kulturprodukter. Kanske är det bara jag som tycker så, men jag tvivlar på att jag skulle vara den enda som tycker det är lite skämmigt att ge upp mitt inne i en kulturprodukt. Jag tror att någonstans bygger ens motvilja mot att ge upp på böcker, filmer, musik, serier kanske i en rädsla för att bli avslöjad. Avslöjad för att inte ha hängt med, avslöjad som en som ger upp, avslöjad för att en inte gillade det som alla andra gillar.

Nu mer än någonsin drunknar varje individ i en ström av material att ta in. Med obegränsad tillgång dygnet runt tillgång till media via strömningstjänster, med e-boks lån och ljudboksappar samt allt kulturmaterial som produceras online – bloggar, poddar, vloggar, är det så underligt att en ibland bara vill lägga sig ner och sluta ta till sig kultur? Det finns så mycket att en helt enkelt måste sålla och i det finns kanske tanken om att en inte behöver titta varje dålig film till slut eller lyssna på musik en inte gillar eller läsa böcker som en inte fastnar för. Kanske vi helt enkelt gemensamt kan besluta oss för att ge upp på kultur. Inte sluta konsumera kulturprodukter helt men bara vara lite mera selektiva. Inte läsa alla kanoniserade dystopier för att vi känner att vi måste eller se alla de senaste tv-serierna för att kunna prata om dem på kafferasten, utan helt enkelt försöka sålla fram det som en vill ta till sig. Det som en faktiskt kan njuta av och påverkas av, det en tycker är bra.

Vad i kulturväg har du gett upp på den sista tiden? Filmen som alla hyllar, deckarklassikern eller låten som du bara inte kan tycka om? Har ni någonsin stigit upp mitt under en biofilm och vandrat ut? Gett upp på teater, konserter, framträdanden? Ger ni upp med stolthet eller smyger ni lite skamfyllt undan? Berätta och förenas i lättnaden av att inte känna att en måste läsa Kepler eller se LaLaLand bara för att alla andra gjort det.

Rebecca
Publicerad 19.03.2017 kl. 16:32

"Here at NASA we all pee the same color"

Föreställd dig att det tar dig fyrtio minuter att gå fram och tillbaka till toaletten. Den ligger i andra änden av den stora koncernen där du jobbar, vägen dit och tillbaka tar upp värdefull tid som du kunde använda för att slutföra kalkylationer som tar din nation till rymden. Detta var verkligheten för Katherine Goyle, en av de afroamerikanska kvinnorna som jobbade på NASA:s rymdprojekt. I filmen Hidden Figures synliggörs rasismen och sexismen, som nästan kostade USA dess framgångar i rymden, genom de små sakerna. Skilda toaletter för olika hudfärg. Olika platser i bussar, i bibliotek. Segregerade skolor och begränsade möjligheter att avancera trots en enastående intelligens.

Filmen porträtterar Katherine Goyle, Dorothy Vaughan och Mary Jackson, spelade av Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe, och deras insatser inom NASA för att skicka upp den första amerikanen i omloppsbana runt jorden. Vi får se hur Dorothy lär sig, och de hon är förman för, att programmera den nya datorn som NASA införskaffat – allt för att inte bli sparkade den dagen en maskin kan ta över deras jobb som räknare. Marys kamp för att bli ingenjör, som går från arbetsplatsen via domstolen till skolan, belyser vilken bedrift det var och hur mycket kämpaglöd det måste ha krävts för att nå dit hon ville. Hidden Figures fokuserar mest på Katherines del av historien, och berättar utförligt om hennes matematiska genombrott som gjorde rymdfärden möjlig.

Det här är en film som passar både de med ett intresse för rymdkapplöpningen, de med ett intresse för kvinnohistoria, för människorättshistoria eller helt enkelt ett intresse för riktigt bra film.  Skådespelarinsatserna golvar en, från Janelle Monáes variant på den stereotypa ”sassy black woman” som Mary Jackson framställs som till beslutsamheten i  Octavia Spencers minspel när hennes rollkaraktär Dorothy står upp mot sin förman. Vad som dock står ut som en av filmens mest mäktiga scener är det tal Katherine håller till sin chef Al Harrison (Kevin Costner). Taraji P. Henson låter i den scenen generationer av ilska, orättvisor och uppgivenhet genomsyra de sanningar hennes rollkaraktär levererar om hur det inte finns toaletter för henne där hon jobbar, om hur hon inte får dricka samma kaffe som sina vita kollegor och hur hon inte har råd med det pärlhalsband etiketten kräver för att hon har lägre lön än de övriga, och hur allt detta och mycket till leder till att hon inte kan satsa hundraprocentigt på jobbet.

Hidden Figures tvingar publiken att syna sina egna privilegier och att minnas dem som kämpat för sina rättigheter. Att som vit kvinna uttala mig om filmen ger en rättvis bild av hur det de facto var att som afroamerikansk kvinna jobba inom NASA under sextiotalet är inget jag varken kan eller vill göra, men så mycket kan jag säga att ur min synvinkel är detta en mycket välgjord och välavvägd film. Hidden Figures är baserad på en bok med samma namn av Margot Lee Shetterly, och jag föreställer mig att den som vill ha en mera nyanserad bild än vad en Hollywoodfilm kan ge, gör bäst i att läsa boken. Det vi ser på bioduken är alltså tre kvinnors riktiga historier, om än något hollywoodifierade.

För att kort behandla filmens visuella och auditiva förtjänster; de är välgenomtänkta, tidsenliga och sömlösa. Dräktdesignen är klockren, i allt från modeller och snitt till färger. Tecknet på en väl genomförd realistisk film är att inget står ut som omedelbart osannolikt. Från möblemang till klänningar, teknik till tidsmarkörer, inget står ut och tittarens fokus på handlingen bryts inte en endaste gång av att något skulle uppleva ens som lite skevt. Musiken är gjord av bland andra Hans Zimmer, och redan med det vet man att soundtracket är oslagbart. Det är, så vitt jag kan bedöma, rätt sving för tidseran men med den zimmerska magin lyfts redan överväldigande scener till nya nivåer.

En detalj som i mångt och mycket bidrar till filmens trovärdighet och genomslagskraft är originalklippen av president Kennedys tal, av testskjutningarna av rymdfarkosterna och nyhetsrapporteringen om dem. Trots den gryniga kvalitén passas klippen in både i såväl handling som i filmens övriga färgskala. Det här är en välgjord film, det kan till och med en glad amatörkritiker som jag se. Mycket kärlek har gått in i att hålla Hidden Figures tidstypisk och med en tilltalande och trovärdig estetik.

Hur mycket jag än lovprisar Hidden Figures kvarstår ändå faktumet att den inte är perfekt. Den gör en smutsig, orättvis, och övermäktigt tung kamp till en två timmars hollywoodfilm som säljer, och det är klart att den inte förmår att göra verkligheten rättvisa. Men vi kan inte låta filmindustrins fel och brister hindra oss från att berätta de gömda historierna, historierna från dem som enbart baserade på sin hudfärg och sitt kön tystas och förtrycks. Någonstans måste detta historieberättande börja för att världen skall få höra just de berättelserna. Men också historierna av alla andra som lever under ett förtryck. Historier så bortglömda att vi inte ens vet att vi behöver berätta dem. Hidden Figures är ett steg, ett litet myrsteg men ändå ett steg, mot att låta de gömda berättelserna träda fram och berika och belysa vår världssyn.

 

bildkälla

Rebecca
Publicerad 12.03.2017 kl. 18:00

Två nordliga tips

Jag skulle helt enkelt bara vilja tipsa om två musikprojekt, båda med nordlig koppling i alla fall till namnen.

Det första är Norra Reviret. Ett norrbottensband med medlemmar från till exempel Könsförrädare. Tung indierock. Tung, undrar du? Jo, jag tycker faktiskt det. Det behöver inte alltid vara en storljudbild för att skapa hårdhet och tyngd, eller, man kan skapa de här egenskaperna också med små medel. Det gör Nora reviret. Det finns en liksom sugande känsla i de två singlar som bandet har släppt hittills. Jag hör gärna mer.
Här hade jag tänkt bädda in en video, men det går mycket dåligt. Ni får klicka här i stället.

Det andra tipset utgörs av The Northern East. Bakom artistnamnet finns Jukka Rintamäki, ursprungligen från Vasa men Stockholmare sedan länge. Jukka spelade tidigare i Silverbullit, ett av många hyllat svenskt band som jag aldrig begrep mig på, alternativt aldrig gav en chans. Det finns en bra känsla skog och mark i den här drömska popmusiken. Inte bara i texten och videon, även om de så klart hjälper till att förstärka känslan.
 


 

Pär
Publicerad 01.03.2017 kl. 15:14

Om längtan, läslust och dokumentärer

Ibland tänker jag som litteraturstuderande att jag inte orkar med en enda bok till. Inte ett blad, inte en mening, inte ett endaste ord. Att hela tiden bolla funderingar om tematik och språk, uppbyggnad och persongestaltningar, hur just den här boken passar in i en vidare litteraturhistorisk text är utmattande. Ärligt talat dör min läslust helt ut mellan varven. Försvinner och i dess spår följer dokumentärer och poddar, eller bara helt vanlig hederligt slöscrollande i sociala medier.

Min senaste stora grej när läslusten och orken inte räckt till har varit naturdokumentärer. Jag har sett såväl Planet Earth 2 som allt annat med David Attenborough som berättare. Naturdokumentärerna är inte bara informativa och utbildande, framförallt har de oftast inget narrativ. Ingen historia att följa med, inga plötsliga plottwists att överraskas av. På sin höjd innehåller de naturdokumentären en dramaturgisk kurva om små babyskölpaddor som med bara en hårsmån undviker säker död eller uttorkade elefanter på väg mot fjärran vattenhål. Vad dokumentärerna erbjuder är respit från min annars dramafyllda mediekonsumtion. Jag rekommenderar varmt att bryta av dina medievanor med lite naturdokumentärer ifall du känner dig överväldigad och ofokuserad av den media du möter på daglig basis. Älska naturdokumentärer!

Med det sagt har jag som gått med i en bokklubb, Åboklubben. Så mera ”måstasläsning” för mig. Eller nej, det är ju inget måste och det är roligt att få möta andra och diskutera hur de ser på ett visst verk. Ibland glömmer jag hur givande det kan vara att prata litteratur med människor som inte går samma kurser som mig och har samma influenser som mig, utan kommer med helt nya insikter. Till nästa gång har vi läst Ann-Louise Bertells Vänd om min längtan, en utvandrarberättelse från sekelskiftet och hur längtan driver oss. Bertells sätt att skriva utvandrarhistorian, ett begrepp som jag förknippar mest med Moberg, är totalt annorlunda mot vad en kan förvänta sig. Istället för sjuhundra sidor lidande och gudfruktighet får läsaren små, klara utdrag ur ett liv levt i längtan. Boken som handlar om Maria som sextonåring far till Canada från den lilla byn i svenskösterbotten och om hennes längtan hem och bort, till och från. Det är en berättelse om kvinnoöden och om utvandraröden sedd från en gammal människas synvinkel om vad som blev av det man längtade till. Jag tycker om Vänd om min längtan för dess skörhet och hur den visar en verklighet som bara ligger ett par generationer bak från mig, samtidigt som tematiken kring ånger och längtan är så enkel att relatera till. Ett lågmält men välgjort hantverk som samtidigt är ett hommage till de kvinnor som kom före oss och deras ofta kämpiga liv.

Rebecca
Publicerad 26.02.2017 kl. 09:47

Hamstra böcker

Vi har alla de där böckerna i vår bokhylla som fungerar mera som dammuppsamlare än som just böcker. Orsakerna varför böckerna har kommit dit kan vara många, en bok kan ha varit på rea i någon bokhandel, en annan kan man ha hittat på loppis för ynka 3€ eller så har man bara köpt en bok och inte riktigt kommit igång med läsandet. Den finns däremot en kategori böcker som löper större risk att bli dammuppsamlare än andra böcker. Jag talar om de tusentals böcker alla som ens lite anser sig vara insatta i litteratur bör ha i sin bokhylla. De flesta läser dem aldrig, men det är heller inte meningen, de ska finnas där och få en att se smart ut.

Vad ger upphov till detta konstanta boksamlande? Är man helt enkelt svag för litteratur eller älskar man bara bokpärmar? Svaret förblir obesvarat. Däremot tycker jag att det är inget fel med att samla på sig böcker. Det kan vara skönt att en slö och regnig söndag gå fram till sin bokhylla och ha möjlighet att välja bland flera böcker vilken man ska bekanta sig med idag.

Jag har märkt att det finns två åsikter gällande detta boksamlande. Den ena åsikten är att det är helt okej att samla på sig flera böcker och låta dem samla damm en stund innan man läser dem. Den andra åsikten anser däremot att man köper en bok i taget och köper en ny först efter att man läst klart den. Ifall någon har upptäckt en tredje åsikt tag gärna kontakt, detta är något vi behöver tala om.

Det sägs ju att man kan säga hur en person är enbart genom att titta vad hen har för böcker i sin bokhylla. Detta stämmer väl till viss del, ifall en person har en massa böcker om ekonomi kan man anta att hen är intresserad av ekonomi. Men att kunna säga hur en någon är som person enbart utgående från deras bokhylla är väl lite att ta i.

Det finns en japanskt ord för fenomenet att samla på sig böcker ’’tsundoku’’ vilket betyder ’’buying books and not reading them; letting books pile up unread on shelves or floors or nightstands.’’ Vi är många som gör just det. Vi Köper flera böcker innan vi läst ut de vi redan har. 

Men är det sist och slutligen så farligt? Det gynnar bara bokindustrin och dessutom får vi stå och välja bland flera titlar en slö och regnig söndag. Det är, om ni frågar mig, alldeles underbart.

Hur gör du? Brukar du köpa/låna flera böcker innan du läst klart de du håller på med, eller läser du klart en bok innan du köper/lånar nästa?

August
Publicerad 21.02.2017 kl. 12:17

Under ormbunkarna

Ibland läser man något som lämnar kvar, som krafsar på själen (uttryck lånat av gnällig Pippi-kritiker). Ormbunkslandet av Elin Bengtsson är en av de böckerna. I boken, riktad till unga vuxna, möter vi frågorna som så ofta förknippas med ungdomar men ändå på något plan är allmängiltiga. Vem är jag, måste jag växa upp? Varför gör det så ont att bli lämnad? Kommer andra acceptera mig som jag är eller måste jag ändra mig? Är jag sjuk i huvudet?

källa: (x)

Jag varnar er redan nu, Ormbunkslandet är en av de där böckerna som är absolut bäst om du går in den med så lite förkunskap om handlingen som möjligt. Men jag kan ändå säga att den handlar om Margit och Miika, om deras relation och hur omvärlden ser på den samt hur ont det gör att tvingas lämna någon trots att man fortfarande älskar hen. Ormbunkslandet väver mästerligt ihop en rad olika dagsaktuella frågor, från sexualtabun till klass, utan att bli en checklista över ”så här skriver du dagsaktuell ungdomsbok”. De flesta trender som finns inom ungdomslitteraturen är med, men invävda på ett sätt som känns genuint och sömlöst.

Bengtsson tacklar bostadsbristen i de svenska storstäderna, ungdomars känsla av utanförskap och politiskt våld i samma andetag som hon närmar sig det sista stora sexuella tabut i vår samtid. Tvånget på att överge barndomen och dess fantasilekar i kombination med flytande könsgränser ät två teman som gör den till en bok fullspäckad av aspekter att förhålla sig till. Oh det är i sanning inte lätt att förhålla sig till alla temata i Ormbunkslandet.  Den ruskar om och får mig som läsare att fundera kring mina värden och värderingar. Som underlag för diskussion fungerar denna bok utmärkt, de som jag pratat om den har alla haft olika synvinklar på vad det är som bränns mest, bortsett från det stora temat.

Baserat på den här beskrivningen kan man kanske utgå ifrån att detta antingen är en seg pretto-bok med enbart uppradningar av olika teman eller en språkligt fattig historia. Men så är inte fallet. Elin Bengtsson skriver en förhållandevis enkel historia med ett språk som vibrerar av liv. Språket är tätt, sinnligt och olidligt vackert. Ormbunkslandet är helt enkelt ungdomsbok när den är som bäst, vacker, smärtsam och med en suggestiv pärm. Jag tycker definitiv att du skall vandra in under ormbunkarnas blad och låta dig bli svept av fötterna av denna mästerliga kärlekshistoria.

PS. Så här kan det se ut när man som bloggar (och behöver en bild till i sitt inlägg...) Ha en bra vecka!

 

Rebecca
Publicerad 19.02.2017 kl. 12:24

En efterlängtad återkomst

Erik de Vahl har varit en av mina favoritartister ända sedan debutalbumet Secrets adrift 2003. Det är en i huvudsak instrumental skiva med skissartade melodier och loopar. Kanske kan musiken kallas ambient.

Jag hade haft mina ögon på De Vahl sedan han via The Bear quartets gästbok (I förra inlägget referade jag tilll Mattias Alkbergs bloggkommentarsfält, jag har inte rört mig långt på 15 år i jakten på tips) delat med sig av en hemsnickrad cover av The Bear quartets Mom and dad. Det var många (nåja, ett gäng) som ställde frågor till Mattias Alkberg via gästboken. Jag vågade aldrig riktigt ge mig in i diskussionerna, men jag tror att Erik frågade om textraden "You can´t keep us down, the left side is the right side” (från den oerhört briljanta skivan My war) skulle kunna ses som ett ställningstagande för att den politiska vänster-högerskalan var föråldrad. Här kan jag ha fel om frågeställaren, men det var sånt som det talades om i det forumet.

Ganska snart därefter dök det här albumet Secrets adrift upp på skivbolaget Service. Eftersom de gav ut Jens Lekman, Franke, Tough alliance och The Embassy var de Sveriges hetaste indiebolag på den tiden. Det, och att jag hade koll på namnet sedan förr, gjorde att jag utan vidare omsvep tog med mig skivan ut från Doolittle i Lund. Det har jag aldrig ångrat. Musiken var fragementarisk och lovande, och redan till nästa skiva Friendly fire släppte De Vahl fram melodierna och även rösten tog större plats.

Sedan dess har jag följt hans produktion. Med några års mellanrum har nya album kommit, oftast egenutgivna och alltid ungefär lika bra. Inga direkta hits, men aldrig några lågvattenmärken heller. På något sätt har det nog alltid varit min typ av band och artister. The Go Betweens och (ständigt dessa) The Bear quartet är väl kanske de mest strålande exemplen på det.

 

Från början var det något med De Vahl som jag kände mig besläktad med och ju mer jag fick veta desto mer ökade känslan. Egentligen var det kanske mest för att han skrivit en text om hur han lyssnat på Bear Quartets Cosy Den under gymnasiet och flytt in i samma melodier, texter och oljud som jag gjorde samtidigt fast 100 mil söderut.

Inför det att ett album, Hold your breath, släpps om några månader har Erik De Vahl gjort en podcast där varje låt presenteras. I första avsnittet pratar han om tiden efter gymnasiet, hur han flyttat till Göteborg från Kramfors, att det aldrig varit frågan om att flytta någon annanstans. Soundtrack of our lives och Björn Olssons instrumentalmusik lade grunden till en romantisk bild av staden. Min bild av Göteborg var inte präglad av romantik (knappt av nånting alls, även om jag också strax hamnade där), men jag känner igen mycket annat av det som Erik De Vahl tar upp i sin podcast.

Som att efter en tid på universitetet övermannas av vilsenhet och frågan om vad det här ska vara bra för. Som att känna tveksamhet på gränsen till livrädsla inför festande twee-kids. Som att allt var rörigt när man var 14. Det var det väl för alla, men ändå. Jag satt också i olika hörn och drack läsk på rockonserter så fort det inte var åldersgräns.

I går när jag lyssnade på Hold your breath, den hittills enda låt som släppts från det kommande albumet, gick jag i skogen i solskenet och tänkte på just sådant här. Hur min entusisam ledde til att jag gav ut ett fanzine som 13-åring och att det så klart såg ut därefter. Jag intervjuade Henrik Berggren bakom scenen på brunnskvitret, men jag kommer aldrig att medverka till att det visas offentligt. Det är, kort sammanfattat, lillgammalt på det obehagliga viset men kanske också ett högst levande resultat av... överlevnadskamp. Normalt sett gör ju folk fanzines när de är 17 och inte 13, men jag kunde nog inte låta bli.
Den här utsvävningen kom till mig i går, kanske ett utslag av sentimentalitet (som om det vore något dåligt), men nu vill jag prata mer om Erik De Vahls podcast.

Han har en riktigt bra radioröst, berättandet är lugnt och engagerat samtidigt och fyllt av skarpa reflektioner om gentrifiering, tillhörighet och Malmövardagen. Han bor numera i Skåne och har pluggat till trädgårdsmästare efter många år som brevbärare.

Lyssna på podcasten och låten här:
 

Pär
Publicerad 08.02.2017 kl. 13:14

Den sista cigarren

I måndags hade jag förmånen att få se förhandsvisningen av Bengt Ahlfors erotiskt laddade komedi Den sista cigarren i Pargas ungdomsgård eftersom jag skulle recensera den för Västra Nyland. Så inte bara fick jag gå på teater, jag fick också besöka Pargas för första gången. Vilket skedde en januarikväll då det regnade, så jag misstänker att Pargas stad inte visade oss sin bästa sida men...

Den sista cigarren är en historia om nostalgi och ånger över de val man inte gjorde. Vi möter den pensionerade rektorn Ragnar som trots sin hustrus tjat försöker leva livet till fullo med både sprit och cigarrer, tills hans ålderskris och ånger över missade tillfällen får honom att sätta igång en händelsekedja med oanade konsekvenser.

Pressbild ÅST/Pette Rissanen

Anneli, spelad av Monica Nyman, och Thomas Backlunds Ragnar har varit gifta i 42 år. Glöden har sedan länge falnat och kvar finns bara ett skal till äktenskap - sammanhållet av rädslan för det skvaller som en skilsmässa skulle ge upphov till. Medan Anneli går hemma och sköter markservicen, trånade efter att bli sedd som människa, hänger sig Ragnar åt fantasier om sin ungdom och vad livet kunde ha blivit om han gjort vad han ville och inte vad som förväntades av honom. Ragnars vän Helge, präst och tillika motorcykelentusiast, spelad av Bror Österlund, försöker med hjälp av Herrens visdom dämpa Ragnars gubbsjuka fantasier och trånande längtan. Men som det kommer att visa sig, har prästen inte fullt så rent mjöl i påsen som det verkar.

Temata kretsar kring de stora livsfrågorna: - vad hade hänt om jag valt annorlunda? När kommer jag att dö? Finns det ännu tid att leva det liv jag vill leva? Nostalgin och uppgivenheten över att livet inte blev som Ragnar i ungdomen föreställde sig att det skulle bli talar till publiken och är ett av få sympatiska drag hos den annars hetlevrade och gubbsjuka mannen. För sin närmaste vän, prästen Helge, berättar han om sina vällustiga fantasier om unga kvinnor, vilket prästen starkt fördömer. Men det skall visa sig att Helge är en hycklare, då publiken i slutet av första akten får reda på att han och Anneli har en affär. Andra akten bjuder på en rafflande, om än förutsägbar, upplösning i samma täta tempo.

Humorn som Den sista cigarren bjuder på är satirisk och välavvägd, publiken skrivs inte på näsan med vad som skall anses roligt utan får själv komma fram till vad den gillar. För rolig är föreställningen, genom båda akterna dånar skratten i salen ofta vid sådana passager som väcker stor igenkänning. Jag kan förstås tycka att pjäsen ibland är mycket nära att slå över till buskis eller fars i sättet den använder exempelvis situationskomik. Men och andra sidan, buskis har sin plats inom teatern också, och komedin hålls inom "finkultur" fåran baserat på de frågeställningar den väcker. 

Pressbild ÅST/Pette Rissanen

Den, för ett turnerande skådespel, oväntat komplicerade scenografin i enkla färgskalor utgör en fungerande bakgrund till handlingen. De små detaljerna, som gömda fickpluntor och de omtalade tandpetarna, fulländar scenografin som varken tar för mycket eller för lite plats. Dräkterna är enkal men slående och passar sömlöst in i pjäsen. Det enda som möjligtvis daterar dräktdesignen är prästdotterns mycket moderna kläd- och sminkval, men likaväl är det så välgjort att jag kan ha överseende med det. Jani Uljas, både scenograf och dräktdesigner, har lyckats med en fullträff i att skapa en miljö som upplevs som naturlig och självklar, utan att i sig dra fokus från det som utspelar sig på scen. Med en eldig tango i kombination med rött ljussken skapas såväl ljud- och ljusmiljöer som lyfter pjäsen och bidrar till att trigga upp stämningen.

Den sista cigarrens karaktärer är ack så stereotypa, den bullriga äkta mannen, den utleda hustrun, motorcykelprästen med oväntade erotiska preferenser, och hans aningslösa dotter vars livssituation speglar den äldre generationens problem. Skall man gnälla vidare kan jag kanske tycka att såväl karaktärer som dialog är lite väl sexistiska och sunkiga, men och andra sidan så är det väl just det som ger pjäsen den autenticitet den har. 

Jag tycker Den sista cigarren är helt sevärd, även om jag kanske skulle rekommendera den till en lite äldre publik där igenkänningsfaktorn troligtvis är högre. Det är en njutbar föreställning att se, inte minst för skådespelarinsatserna. Skådespelarna gör mycket övertygande rollprestationer och det med väldigt lite rekvisita och andra hjälpmedel till hands. På det stora hela bra, högkvalitativ teater. 

 

Omarbetad version av en recension som publicerades i Västra Nyland 3.2.2017

Rebecca
Publicerad 05.02.2017 kl. 00:44

Januari-gnäll och februari-pepp

Januari alltså, ingen höjdarmånad va? Inte för mig i alla fall. Kanske inte för världen heller. Känns som att det är så mycket som är dystert, gråslaskigt och knäppt just nu. Jag har mest gömt mig under en filt och konsumerat lättsmält kultur (typ Ashton Kutcher-filmer med lyckliga slut och Harry Potter-böckerna för miljonte gången). Men kanske blir februari bättre? Kanske jag läser mer, ser mer, känner mer och kanske världen/vädret/livet lite skärper till sig?

Här kommer i alla fall saker jag ser fram emot under vårvintern, förutom tulpaner i massor förstås;

Ryan Adams släpper nytt album. På senare år har Ryan seglat upp och blivit en av mina husgudar, tycker att allt han gör är intressant och fascinerade på något sätt. Han är ett musikaliskt geni, svinbra på låttexter om kärlek och gör musik för oss som är svaga för gitarrer (och han gillar katter hörni!). Albumet heter Prisoner och släpps 17 februari. Ena singeln ”Do You Still Love Me” finns här.

På tal om musik, detta är våren när jag banne mig ska köpa en ny vinylspelare. Min har inte fungerat på alltför länge, och jag är ju trots allt ett barn av min tid. Med barn av min tid menar jag att jag vurmar för att kunna växla mellan vinyllyssnade (ljudet! Ljudet är så bra!) och Spotify. Old school och new school liksom, det bästa av två världar, i alla fall i min värld. Så vårens projekt är att köpa en ny vinylspelare (har haft en gammal charmig från 60-talet, men tror jag ska testa ny-nytt nu) och sen fortsätta bygga upp skivsamlingen. Längtar redan till rödvins-middagar i vårljuset med en vinyl snurrandes i bakgrunden.

Och jag är tillräckligt cool för att våga erkänna, jag längtar lite efter nya Skönheten och odjuret som kommer i mars. Den tecknade versionen var min favoritfilm som barn och det ska bli intressant att se den spelade versionen och intressant att se den med vuxna feministiska ögon. Kommer den att hålla liksom? Hoppas det, men är i alla fall peppad på en stor dos barndomsnostalgi i biosalongen.

Ser också framemot att ta tag i min läsning igen. Det började bra under jullovet men nu har jag tappat det igen; men på min att-läsa-lista just nu finns Sandra Beijers Allt som blir kvar och Aftonland av Therese Bohman (älskade hennes tidigare romaner). Och jag ser redan framåt att läsa Så här upphör världen av Philip Teir som släpps under året (kan vi nån gång också prata om att omslagen på hans böcker är så sjukt fina?).

Och ett sista tips; författaren Lisa Bjärbo (hon är briljant bara tro mig) har en kul Instagram-grej på gång under februari, där man postar ett foto om dagen enligt en rubrik. Läs mer på hennes blogg eller insta, och hoppa på vetja!

Det var allt jag hade just nu, nu tar vi varandra i händerna och hoppas att februari blir en bra månad, okej?

 

 
Johanna
Publicerad 02.02.2017 kl. 13:50

Från Oakland till Hofors via Tyskland och Rumänien

Jag fick nyligen frågan om jag tycker om amerikansk kultur över huvud taget. Det är en bra fråga, för det är inte helt självklart att svara ja. Eller, visst gillar jag amerikanska grejer, men det har liksom aldrig varit det jag koncentrerat mig på. Spontant kom  jag att tänka på Television och Ramones, liksom på varsin sida av samma punkvåg i slutet av 70-talet. De förra artsy och de senare liksom bara 1, 2, 3, 4. Ni vet, eller kan enkelt ta reda på.

Sedan finns det en del ljuvlig indiepop, alltifrån Silver jews till My favorite och inte minst Built to spill. På denna namedropping kan det ju låta som att jag inte uppdaterat mitt musikbibliotek på minst 15 år, men här kommer faktiskt en vändning. Mer eller mindre vuxna män diskuterar livet genom musiken eller vice versa i Mattias Alkbergs gästbok. Det känns ibland som en (av många) rolig gömma på internet och kanske är det fel av mig att röja den här, men vem bryr sig? Det finns ju till allmän beskådan. I alla fall, jag tror det var Conny Nimmersjö som tipsade om Jay Som och hennes låt I think you´re all right. Bakom artistnamnet finns Melina Duterte, en 22-åring som håller till i Oakland, Kalifornien och spelar alla instrument själv vad jag kan förstå.  
Jag tror Conny skrev något om att musiken påminner om  Felt, men för egen del gick tankarna främst till just Built to spill, som om Doug Martsch liksom återfötts.
Hur som helst. Båda släppen från 2016, singeln I think you´re all right och albumet Turn into, är riktigt bra. Ett nytt album kommer nästa månad och kan, ohört, redan nu vara ett tips för alla som uppskattar såväl skrammel som melodi när de lyssnar på pop.

Från Kalifornien är det en bit till Gästrikland och närmare bestämt Hofors. MIna kopplingar dit har länge varit ytterst blygsamma. Jag har åkt förbi med tåget nån gång och har för mig att Radioaktiva räker, som gjorde den gamla pärlan En näve hat, kom därifrån (För övrigt är ju den märkliga 90-talsgenren svenskpunk, som det här väl kan sägas vara, något som kunde förtjäna en egen utredning nån gång). Men för övrigt visste jag inte mycket om samhället förrän jag började se serien Samtidigt i Hofors som finns på SVT Play (även på den här sidan kvarken). Här visas ett strålande persongalleri. Det räcker nog egentligen med at ha bott i vilket mindre samhälle som helst för att kunna relatera (om nu det har ett egenvärde, vad vet jag). En del kanske ryser av klaustrofobi vid blotta åsynen av programmet, men jag och förhoppningsvis många med mig ömmar för människorna som porträtteras i sin vardagliga strävan. En favorit är musikern Micke som drömer om att ge ut det definitiva rockalbumet parallellt med att han tar rollen som outsider och fritänkare. En annan stjärna är expediten i mataffären som besitter en typ av social kompetens som är guld värd. Jag har varit med om kassapersonal som kommenterat mina inköp och som jag om jag generellt varit mer våldsam förmodligen nitat förr eller senare, men den här mannen kan konsten att visa intresse utan att det känns löjligt. Kanske besitter han förmågan att mingla, småprata med substans, något jag alltid varit värdelös på/livrädd för.
Se serien! Om Po Tidholms Resten av Sverige från i höstas var teori så är det här praktik i rapporteringen om ett land till levandsförutsättningarna skiljer sig åt alltmer beroende på var du bor.

Slutligen ett tyskt tips: Filmen Min pappa Toni Erdmann, om en dotter som gör karriär i Rumänien och en pappa som försöker påvisa det absurda i hennes tillvaro, enkelt uttryckt. Den är vad jag begriper hyllad sönder och samman, men se den ändå. Det är tre värdefulla timmar det handlar om.      

 

Pär
Publicerad 01.02.2017 kl. 15:27

De ensammas ö

Haru – de ensammas ö är en dokumentär om Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs två decennier av somrar ute på Klovharun i Pellinge. Dokumentären består av konstgrafikern Pietiläs egenhändigt filmade filmklipp, ihopklippt till en berättarröst som läser texter som Jansson skrivit om ön. Låter kanske inte speciellt spännande, eller sevärt, med två vanliga tanters varande på en enslig och karg ö mitt ute i havet men jag ska säga er att den är i sanning sevärd.

De flimrande filmklippen som mestadels porträtterar naturen och havet, även om både Jansson och Pietilä gör gästroller, bildar en sällsam helhet. Den karga naturen i kontras mot havet med dess växlande former ger även den mest inbitna skogsfantast en längtan till det friska havet. Bitvis är dokumentären ljudsatt med antingen Birgitta Ulfssons uppläsning av Janssons texter eller musiksnuttar, men däremellan tillåts naturljuden ta plats. Fåglarnas pip och skrän, havet som brusar och frustar och stundvis stormar rejält. Vinden som slår i upphängda kläder och kanske framom allt annat, en stor tystnad. Dokumentären är som ett litet konstverk, i sin porträttering av en tid som flytt, i naturbilderna och i det som Janssons texter förmedlar.

Filmen inbjuder till lugn och kontemplation på ett sätt som få moderna dokumentärer gör, samtidigt som det är en kittlande inblick i legenden Tove Janssons liv. Genom hennes upplästa texter skymtar tittare hennes attityder till såväl havet och stenarna, rosor och katten som Tuulikki Pietilä. För den som är medveten om Janssons och Pietiläs gemensamma historia, utgör Haru – de ensammas ö inte bara en skildring av en mycket bekväm relation men också en påminnelse om tvånget att för omvärlden dölja och omdefiniera sin kärlek.

Överlag skulle jag vilja uppmana er alla att den närmsta tiden ta er tid att titta på en dokumentär. Dokumentärer behöver inte enbart vara bildande, de kan också vara vackra som konstverk och inbjuda till avslappning och reflektion. Känner ni inte er lockade av Haru - de ensammas ö, som finns på arenan ännu i en knapp månad, kan man ju välja något helt annat. Jag vet med mig själv att dokumentärer sällan står överst på min ”att se” lista men när jag väl tar mig för att titta på dem så blir jag oftast överförtjust över mötet mellan kunskap och konst som utgör dokumentärernas väsen.

 

alla bilder är screenshots direkt ur dokumentären. 

Rebecca
Publicerad 29.01.2017 kl. 18:34

Översättningen eller inte, det är frågan

Är du också en sån typ av person som är extra känslig för historiens vingslag? Blir du helt i extas ifall du får reda på att Napoleon har suttit på just den där parkbänken? Knäppa säger vissa, stark inlevelseförmåga säger jag.

När jag läser en bok är dåtiden, i vilken handlingen utspelar sig i något som berikar läsningen. Under läsningen tänker jag ofta på den historiska kontexten och hur det var på tiden då handlingen utspelar sig. Jag ser inte åren som skiljer mig och bokens handling åt som en vägg som hindrar mig från att leva mig in i handlingen. För om man tittar riktigt noga finner man en dörr i väggen som man kan öppna och bli en med handlingen och historien.

Jag går för tillfället en kurs i litteraturvetenskap som heter Litteraturens historia 2, i vilken vi går igenom och läser viktiga litterära verk från klassicismen ända fram till det moderna genombrottet. En av texterna vi har läst är Mary Wollstonecrafts  A Vindication of the Rights of Women. Jag valde att läsa den på originalspråket engelska för att försöka fånga upp den passion som Wollstonecraft lagt ner i texten. Engelskan var invecklad och gammal men samtidigt som jag läste kände jag starkt hur historien var närvarande och det kändes som om Wollstonecraft själv skulle ha läst upp texten för mig. Jag är medveten om att jag inte läste någon första upplaga men att jag läste den på originalspråket gjorde att texten kändes äkta.

Nästa bok på mitt lässchema för kursen var Mary Shelleys Frankenstein. Jag tyckte väldigt mycket om boken men kände aldrig att det var Shelley som läste upp berättelsen för mig, det historiska inslaget var tydligt frånvarande. Vad berodde detta på? Wollstonecraft läste jag på originalspråket, och Frankenstein läste jag på svenska, kunde det ligga något i det? Hindrar översättningen en att känna historiens närhet? Kan en översättning kännas så pass mindre genuin än boken på originalspråket?

Jag antyder inte på något sätt att översättningar är sämre eller mindre läsvärda. Att översätta en bok går inte enbart ut på att översätta varenda mening och sedan skicka in den för publicering. Översättaren måste försöka hitta rösten som författaren planterat i boken och känslan den vill förmedla till läsaren. Detta är långt ifrån enkelt och kräver både tålamod och skicklighet av översättaren. Men att lyckas få med historien i översättningsarbetet är en betydligt svårare uppgift.

Läser man ett verk av en engelsk författare på svenska är man genom språket medveten om att dessa ord som jag läser inte är författarens egna. Det är väl egentligen i detta som problematiken har sin grund, att den översatta bokens ord inte är författarens ’’egna’’. Visst, det är författaren som har valt vilka ord som ska ingå i boken men ibland blir översättaren illa tvungen att byta ut några ord och ändra på meningsstrukturen för att det ska passa in i svenska språkets regler.

Jag läste en text för en tid sedan som handlade om poesi och specifikt översättning av poesi, men jag tycker detta går lika bra att anpassa på romaner. Författaren av texten påstod att poesi är det som försvinner vid en översättning, jag tror det ligger något i det.

Översättningar av kända verk och en på originalspråket.

Hur är det med er, brukar ni välja att läsa böcker på originalspråket istället för en översättning?

August
Publicerad 24.01.2017 kl. 13:12

Iväg till landet ingenstans

Väl medveten om att Peter Pan är en familjepjäs och att min ålderskategori inte tillhör målgruppen, gick jag ändå på ÅST:s Peter Pan i helgen. Historien om pojken som vill vara ung och fri för evigt är välbekant och älskad sedan länge tillbaka, så att se hur Åbo svenska teater valt att berätta historien var spännande. Det första jag noterade var cirkusinslagen i pjäsen, en för barnfamiljerna välkommen krydda, utförda av cirkusstuderande på Konstakademin vid Åbo yrkesskola. Cirkusstuderandena spelade de flesta av de mindre rollerna samt hjulade och gjorde akrobatiska övningar i band på scen. Cirkusinslagen fungerade väl i just den här pjäsen och gav för barnens del den där extra magin i det hela även om det märktes att den svenska dialogen bjöd på utmaningar för de studerande. Icke desto mindre ett bra bidrag till helheten.

ÅST:s version av Peter Pan är en inte fullt så disneyfierad version, vilket jag uppskattar. Pjäsen får innehålla orättvisor och sanningar och vara lite läskig, utan att någonsin bli för skrämmande för barnen. Från Lena som plötsligt måste axla mammarollen och leka vuxen för att de förlorade barnen behöver det och indianernas minst sagt tveksamma dialog till Kapten Kroks nagellack och Peter Pans starka motstånd mot att bli vuxen skapar ypperliga tillfällen till diskussion mellan barn och vuxen. Redan i foajén efter pjäsen hörs förundrade små stämmor som frågar allt från varför vi aldrig såg krokodilen till om riktiga indianer faktiskt pratar sådär? Och det tycker jag är underbart, om familjeteater både får vara roligt och spännande att se på också fungera som en språngbräda till diskussion.   

Helt klart bäst bland rollprestationerna är Peter Ahlquists Kapten Krook som är den perfekta blandningen av skrämmande och löjeväckande, roligt och slug. Allt från Kapten Kroks platåkängor och långa läderrock till det svarta nagellacket som komplimenterar kroken, skapar en helt lysande karaktär.  De övriga skådespelarna gör också övertygade roller, speciellt Markus Riuttus Petr Pan fångar träffsäkert en liten pojke som gör som han vill utan att fundera desto mer på morgondagen.

I övrigt måste jag säga att jag tycker att dräktdesignen är allt annat än tilltalande. Grälla färger och mycket olika texturer gör att det för den vuxna betraktaren distraherar från pjäsen som sådan, här är det igen en gång värt att minnas att jag inte är den tänkta publiken. Jag tror att för ett barn som går på teater bidrar dräktdesignen med sin färgkavalkad och spännande material till upplevelsen.

Scenografin i sin tur är lekfull och färgrik utan att bli gräll. Överlag tycks pjäsens ledord vara just lekfullheten, som genomsyrar såväl rollkaraktärerna, dräkterna som scenografin och pjäsens händelseförlopp. Tydligast märks denna lekfullhet i den episka slutstriden mellan Peter Pan med sina förlorade barn och Kapten krok med sina pirater. Här fäktas det metervis över marken på hjulförsedda plattformar samtidigt som resten av ensemblen iscensätter ett riktigt tumult komplett med handgemäng och kullerbyttor.  Vad som också kan anmärkas på i scenografin är användningen av ljus och skuggor som på ett strålande sätt spelar samman med resten av pjäsen till en helhet. Peter Pans flygande gör med skuggbilder mot en vit gardin och i ett skede hänger den glimmande ljuspunkten som föreställer Tingeling från ett metspö i taket. Innovativt och välfungerande.


 

Vad många barn skulle säga att var bäst med hela är nog att det var en riktig hund som spelade hunden Nanas roll. Genom hela publiken gick ett förvånat och förtjust ”ohhh” och man riktigt såg hur det tindrade i ögonen på de unga teaterbesökarna. Helt klart kvällens stjärna. ÅSTs Peter Pan är kanske inte något för den tjugoåriga universitetsstuderande, även om man som sådan nog hade utbyta av den, utan en sagolik första teaterupplevelse för barn i förskoleåldern uppåt. Helt klart värt ett besök för de med barn i den åldern eller för den vuxna som för en kväll vill uppleva barndomens magi både på scen och i publiken.

 

bilder: ÅST pressbilder

Rebecca
Publicerad 22.01.2017 kl. 16:53

Kända författare och deras självmord

 

Ni vet när man ibland bara springer på en bok, kanske på en bokloppis i ett sommargrönt Österbotten, och bara känner ”den här måste jag läsa”? Ni vet, vissa böcker har ett stilla lockande över sig, de drar lite i en, drar en försiktigt i skjortärmen och viskar; ”läs mig” med sakta röst.

Jag sprang på en pocket vid namn ”Svenska kärleksbrev” i somras, en tunn liten pocket som innehåller kärleksbrev från olika kända människor, mest författare och litterära storheter. Där finns brev från bland annat Hjalmar Söderberg, Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Edith Södergran, Drottning Kristina och Johan Ludvig Runeberg. Och den födde några tankar som jag vill lyfta och dryfta här. Den var ju nog en helt okej läsning, det är något lite kittlande med att läsa andras brev, saker som inte är tänkta för publikation, det känns lite förbjudet och ger en ny dimension till den egna bilden personerna i fråga. Att se att August Strindberg använde alldeles för många utropstecken i sina brev närde mitt Strindbergs-förakt. Skojar inte, han använde jätteofta mellan fyra och sju utropstecken efter sina meningar. Fatta om han hade levt idag, han hade varit svinjobbig på alla sina social medier-kanaler, trust me.

Förutom förbjudet-känsla och att jag fick dissa Strindberg så födde boken en annan tanke. Och spaningen som kommer nu är inte särskilt underbyggd, kalla det mer en känsla eller en ”killgissning”; men jag vill ändå kasta ut den där. Min spaning är att kvinnliga författare som tagit livet av sig, ni vet dom där stora klassikerna, de blir mer förknippade med sitt självmord än manliga författare som gjort samma sak. För tänk på Karin Boye, Virginia Woolf eller Sylvia Plath? Visst är en av de första kunskaperna man får om dem – att de valt att avsluta sitt liv? Så upplever jag det i alla fall, att när man pratar om dessa stora kvinnliga författare och deras verk så nämner man också ganska omgående att de tog livet av sig? Och min känsla, som dök upp i samband med ”Svenska kärleksbrev”; är att man inte gör samma för män, eller?

För i boken finns en kort presentation av alla personerna innan deras brev, och jag blev helt förvånad när jag läste att författaren Stig Dagerman tagit livet av sig som 31åring. Och nu kanske ni tänker, 'jaha vad är det med detta då'? 

Men för mig var det konstigt för jag har till och med varit på en föreläsning på universitetet, när jag läste journalistik, som handlade enbart och uteslutande om Stig Dagerman och hans bok ”Tysk höst” (som anses vara en banbrytare inom reportageformen). En och en halv timme om Dagerman, hans verk och hans författar- och journalistkarriär och inte ett ord nämndes om att han dog ung genom självmord. Inte ord. Däremot så tycker jag att till exempel Boye, Plath och Woolf ofta sammankopplas med tragiska självmord. Och Victoria Benedictsson med. Att man nämner en titel, säger något om deras storhet och säger sen ”och just det hon tog livet av sig”. Samma sak med Harry Martinson, att han tog livet av sig lärde jag mig först för något år sedan, fastän jag läste flera Martinson i gymnasiet. Också Vilhelm Moberg tog sitt liv, på samma sätt som Virginia Woolf – visste ni det?

Kanske detta är en slapp spaning, men sådana måste också vara okej att dra. Vi vet ju att kvinnor har behandlats och ännu behandlas annorlunda på grund av patriarkalisk värld men det här var ändå en ny insikt för mig. Att de kända kvinnorna, de BLIR ett med sina självmord. Medan männen mer får vara ett med sina verk och sina karriärer. Och jag säger inte att det ena är mer rätt än det andra, jag förvånandes bara av skillnaden i hur jag upplever att dessa författare beskrivs.

Vad säger ni? Behandlas de stora klassiska författarna och deras dödsorsak olika beroende på deras kön? Har ni tänkt i samma banor som jag?

 

Johanna
Publicerad 19.01.2017 kl. 12:36

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

August Treier · PRESENTATION
Fredrika Lindgren · PRESENTATION
Johanna Sjöberg · PRESENTATION
Linnea Portin · PRESENTATION
Mikaela Sandberg · PRESENTATION
Pär Jonasson · PRESENTATION
Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

Vi finns nu på Instagram: @kulturvis

Brevinkast

kulturvis@gmail.com