Tittar ni på Finlands netflix?

Det här veckoslutet har jag återvänt till arenan, YLE:s streamingtjänst för de program som sänts och har rättigheter att sedan streamas online för en tid. Speciellt dokumentärerna lockar mig, välgjorda och informativa dokumentärer finner jag ofta enklare att se på än melodramatiska tv-serier eller långdragna filmer. Visst, det fiktiva i tv-serier och film kan vara vilsamt och bjuda på vardagsflykt men samtidigt för en in fiktivt drama i sitt liv och ibland räcker det med verklighetens bekymmer. Eller det är åtminstone min åsikt. Så med det sagt kommer här en liten sammanfattning på vad jag tittat på arenan den senaste tiden och vad jag tyckt och tänkt kring det jag sett.

stillbild ur Mamma, pappa, barn

Dokumentären Mamma, pappa, barn gjord av Catariina Salo, är en av de dokumentärer jag sett den här helgen. En känslosam skildring av ett pars försök att få barn och hur den enas transprocess påverkar det hela. På sina 28 minuter lyckas dokumentären väcka många tankar och funderingar, och som helhet är den fin. Men jag och mitt dokumentärsällskap enas om att det förekommer lite väl många sekvenser med lyftkranar i motljus och att det dubbla fokuset på både transprocessen och den konstgjorda befruktningen splittrar en dokumentär som kunde ha blivit magnifik. Vad som dock ska sägas är att approachen till de ämnen dokumentären tar upp är finkänslig utan att slå över till ”hysch-hysch”, något jag storligen uppskattar.

Stillbild ur Seksi-Suomen Historia

Den finska dokumentärserien Seksi-Suomen historia är en fyrdelad serie om Finlands sexuella historia som främst behandlar sexualmoral och skiftningar i sexualmoralen i Finland det senaste seklet. Det ska erkännas, att fast jag tittar på den med den finska textningen är det en hel del som går mig förbi. Av de två avsnitt jag sett så här långt har ett tagit upp synen på sex utanför äktenskapet och hur den gradvis förändrats och närmat sig dagens samt prostitution och hur den tagit sig uttryck under Finlands historia. En av de saker jag finner intressant, bortsett från själva fakta som presenteras och som ju inte precis är något en får lära sig i skolan, är att få se klipp ur finska filmer och rapporteringar genom årtiondena. Som barn på den österbottniska landsbygden skydde jag finsk tv som pesten och det var främst SVT:s dokumentärer jag tittade på, där de visade klipp från svenskt 1930-tal, svenskt 1950-tal, svenskt 1970-tal och så vidare. Så nu är det extra roligt att få se samma sorts klipp ur debattprogram och kungörelser i mitt hemlands historia som jag som barn såg från Sveriges historia.

stillbild ur En tvättäkta lantis

Programmet känt som 100% bonde i svensk tv och En tvättäkta lantis i finlandssvensk tv, med det danska orginalnamnet Bonderøven är nog det närmsta ”guilty pleasure” jag kommer. Den danska serien med hur många säsonger som helst följer en man och hans familj på Kastanjegården där de driver ett småskaligt självförsörjande ekojordbruk. Bonderøven – Frank Erichsen, utforskar hantverk från ”förr i världen” och är allmänt levnadsglad där han lajvar bonde från 1900-talets början. Kombinationen av natur och en känsla av tas tillbaka till rötterna och den mjuka dialektaldanska som pratas är en jackpott för att nå sinnesfrid. Det finns inget att bi upprörd över, inget som väcker sorg eller ängslan. Bara djur och växter och hantverk i en salig röra – allt med en glad dansk som berättare.  Ett visst utbildningsvärde om gamla glömda hantverk får en sig också till livs.

Tittar ni på arenan och tittar ni på? Har ni sett en tvättäkta lantis och blivit invaggade i den danska tryggheten?

Rebecca
Publicerad 24.09.2017 kl. 11:07

En exentrisk glödande sparv

Publicerad i VN 15.9

Den lilla sparven, Edith Piaf. Inte ett av guds bästa barn, men en av världens mest kända sångerskor. Späd, kortväxt, hemsökt av livets mörkersidor, men med en röst som fångade och fortsätter att fånga människor. När ÅST lägger upp Piafs liv som ett musikdrama skildras ett liv i brottstycken, sett ur den åldrade och lynniga Piafs synvinkel. Färden genom minnena leder från den första brinnande kärleken via framgång, nya romanser och tragedier till uppgörelsen med det förflutna.

Piaf – jag ångrar ingenting är inte en musikal per se, utan ett musikdrama som både inleds och avslutas med klassikern Non, je ne regrette rien. Många av Edith Piafs mest kända sånger är med och tillsammans med ett par andra sånger tar sångtexterna vid där dialogen slutar och för handlingen framåt sömlöst. Till största delen sjungs svenska översättningar av de kända franska sånger, men då franskan får stiga in är den effektfull. Orkestern medverkar stundvis på scen och ger en oväntad känsla av autenticitet.

bildkälla (x)

Autentiskt är också Emma Klingenbergs rollprestation. Klingenberg, hyllad som Maja i ÅST:s Stormskärsmaja, återkommer till Stora Scenen med samma närvaro och intensitet som publiken minns från Stormskärsmaja. Hennes röst och kroppsspråk målar fram bilden av den sköra Edith Piaf, en liten människa sprängfylld av stora känslor. De ryckiga, nervösa rörelserna i kontrast till den storslagna sångprestationen får Emma Klingenbergs Piaf att te sig excentrisk, nästintill elektrisk. Fastän dramat i stort inte gör anspråk på att skildra den verkliga Piafs liv är det Klingenbergs prestation som övertygar publiken om att detta är den riktiga Piafs väsen vi ser.

Med få skådespelare görs många roller och speciellt Daniela Franzell som den godmodiga Momone som på många sätt och vis är Piafs motpol, står ut i sin skådespelarprestation. Varm och bubblig är Franzells Momone mot Klingenbergs ryckiga och intensiva Piaf. Den övriga ensemblen förtjänar ett erkännande för hur de med smidiga karaktärsbyten och helhjärtade rollprestationer stöder och lyfter Klingenbergs Edith Piaf – som trots allt är i centrum för föreställningen.

Markus Tsokkinens scenografi rivaliserar dock Edith Piafs scennärvaro.  Scenografin är magisk i hur den mejslar fram miljöer och tidsanda, den lyfter musikdramat till en helt annan nivå. Tunga textiler och konst i trettiotalsanda i samverkan med glödande tidstypiska lampor och en effektfull ljussättning lyfter fram Edith Piafs mytiska aura. I Piaf – jag ångrar ingenting är ljussättningen jämte scenografin det som skapar dramat så som publiken ser det, från naken dialog och sång till fullfjädrad föreställning.

bildkälla (x)

Nackdelen med att scenografi och ljussättning är så enastående är att de tidvis överskuggar skådespelarnas insatser på scen. Trots en fenomenal insats av Klingenberg och ensemblen, syns deras enstaka svagare ögonblick tyvärr mycket tydligt i ljuset av enastående ljus och ljudkulisser i kombination med scenografin. Kanske borde dessa element stundvis ha tonats ner för att ge skådespelarna full möjlighet att skina, kanske fallerar skådespelarinsatserna tidvis. Oavsett är helheten drömsk och intensiv, och samspelet mellan musik, skådespeleri, ljus och scenografi fungerar i stort sett utomordentligt.

Piaf – jag ångrar ingenting är i slutändan ett slående musikdrama, en hyllning till en ikon som porträtteras med värme utan att idealiseras. Komplext och vackert är ÅST:s Piaf, och kan utan problem ses även av den som inte besitter någon förkunskap om Edith Piaf.

Rebecca
Publicerad 17.09.2017 kl. 13:00

Småtrevlig ångest på varmare breddgrader

Alkohol, vilsenhet och ångest. Det är vad Michaela von Kügelgens debut Vad heter ångest på spanska? bjuder på.  En roman om 20-åriga Erika som efter sin examen flyr Finland för en två månaders ”hitta-dig-själv” resa till Ecuador. Väl i Ecuador tillbringar hon sin tid med att festa, läsa spanskakurser och undvika att fundera över sitt liv och vart hon är på väg. Hon träffar Ingrid och Jacques, flirtar med vänliga män och ältar sitt liv och vad det skall bli av det.

Det boken vinner på, förutom den fantastiska pärmen gjord av Linn Henrichson, är dess lättlästhet. Det här är på inget sätt en svår eller tung bok, det är poolläsning när det är som bäst. Medryckande, få karaktärer att håla reda på och med ett tempo som håller upp läsningen. Med det höga tempot förloras en del karaktärsdjup men i gengäld får man en bok som inte skaver eller tvingar på en känslostormar. Den snygga utsidan är som gjord för att ta glammiga instagrambilder med och von Kügelgens språk är lätt och ledigt, flyter på.

Erikas liv är dock ganska ointressant och klichéartat. Ett kraschat förhållande, en flykt till ett varmt okänt land, fest och semesterromanser. Vilsenhet och duktig-flicka-syndrom med en ton av att inte kunna ta egna beslut genomsyrar Erikas karaktär.  Lägg till pappa-problematiken som uppenbaras i boken och du har standardberättelsen från vilken rom-com som helst.  Vad heter ångest på spanska är varken fantastisk eller dålig, den är en bra representant i sin genre och jag kan spontant inte tänka på någon annan finlandssvensk bok i chick lit genren? Så det vinner den på. Att klassperspektivet är lite snett, få studeranden kan gå direkt från universitetet till drömjobbet via en tvåmånaderstripp till Ecuador, är väl inte idealt – men förlåtligt i genren.

Jag hoppas att det kommer flera böcker av Michaela von Kügelgen, böcker som utforskar sina karaktärers djup i högre grad och tar sig tid att till fullo berätta deras bakgrundshistorier. I Vad heter ångest på spanska upplevs Erikas motiv och våndor lite genomhastade, mest som en eftertanke. von Kügelgen behöver nog inte återvända till Erika, men gärna skriva om nya karaktärer och platser. 

Vad heter ångest på spanska? är trevlig och harmlös men har sin charm. Den känns fräsch i finlandssvenska sammanhang (behöver Svenskfinland en enda roman till om Helsingfors gator eller Österbottens vida platta slätter?) fast den är stereotyp för chick-lit genren. En av de saker jag uppskattar mest med den är dess tillgänglighet, både i innehåll och utformning. Textfonten och storleken är lättläst och oslaget tilldragande. Att författaren är bloggare och känd i Ankdammen gynnar också boken och jag anser att Svenskfinland behöver flera böcker som den här. Böcker som inte utspelas i Svenskfinland men är finlandssvensk och kan locka läsare som annars inte läser böcker av finlandssvenska författare. Där gör Michaela von Kügelgen en välgärning för den finlandssvenska litteraturen, i att skriva en bra chick-lit bok i Svenskfinland och potentiellt locka nya läsare till sina och sina författarkollegors böcker.

Rebecca
Publicerad 10.09.2017 kl. 10:12

Fantastiska flykmöjlighreter och fantasyfunderingar

Fantasy kan definieras som en genre vars handling utspelar sig i parallella verkligheter till vår, verkligheter och världar med fantasielement i dem. Vanligt i fantasyn är alver, drakar, påhittade språk och magi. Ofta lånar fantasyn influenser från vår verklighets medeltid, men snarast från den medeltid som finns i det allmänna medvetandet än den som faktiskt ägde rum.

En tid tillbaka var jag och lyssnade på en föreläsning om fantasy och författarskap som hölls av Maria Turtschaninoff. Titeln på föreläsningen var “The Author as a Norn – becoming All-powerful in the Face of Crippling Self-doubt” och trots att föredraget till största delen handlade om författarskap och mentala stötestenar på vägen mot författandet lämnade jag och tänka på fantasy och olika verkligheter samt hur jag förhåller mig till fantasy. Turtschaninoff nämnde i sin föreläsning att hon inte ser sina fantasivärldar som mindre verkliga utan snarast en annan verklighet, varken mer eller mindre verklig än denna.

Är det inte så att barn och ungdomsfantasyn fångat mången liten läsare och lett hen in i andra världar. Harry Potter (I den mån vi kan kalla det fantasy? Kanske en lightversion av fantasy?) fångade en generation, visst många ramlade av läståget efter sin pottertid, men ännu fler fick den första viktiga upplevelsen av att försvinna någon annanstans via litteratur, upplevelsen av att inte kunna släppa boken, av att bara behöva få veta vad som kommer hända. Fanatsyn som genre har gett många barn en fristad att växa i. Maria Turtschaninoff sa, och pratade både utgående från sin egen erfarenhet från barndomen men också sitt författarskap, att fantasivärldarna skapar möjligheten att prova på olika moraliska dilemman, stora frågeställningar och utforska tunga teman utan att låta vår verklighets politik och komplexitet komma i vägen. I en fantasivärld kan en tacklar frågor som en annars inte skulle ha kapacitet att utforska.

Min egen upplevelse av fantasyn sträcker sig inte långt, den var för mig som för många andra en genväg till läsglädje, så det mesta som jag läst är vad en kan kalla ”fantasy light”, fantasy utan komplicerade språk, massvis av påhittade livsformer och komplicerad uråldrig magi. Jag läste Potter, jag läste Arvtagartriologin, jag läste Tamora Pierces Lejoninnans sång (storfavorit!) och på senare år har jag läst och tittat på Game of Thrones. På många vis har jag hållit mig till barn och ungdomsfantasy och till det vi kan kalla populärfantasy. De många och långa high-fantasy serierna som finns utgivna och älskas hårt av en dedikerad skara fans har gått mig förbi.

Vad får en läsare att dras till fantasyn och bad får en läsare att ge upp på fantasyn? Turtschaninoff sa i sitt föredrag att hon drogs till fantasyn för det påhittade, för de fantastiska och otroliga elementen. Jag vet att jag drogs till den fantasy jag läst för verklighetsflykten, sättet fantasyberättelser ofta drar in en i texten snabbt och för den tydliga storyn. Sak a händer, sedan sak b, sedan sak c och även om inget av dem tycks höra ihop är de sammanlänkande på något magiskt vis, fantasyn antyder att det finns en större plan och att allt nog hänger ihop i slutändan. Tröstande vetskap för vilsna själar. 

 Men sen försvinner fantasyn ur mångas läsrepertoar. Kanske för att den upplevs som barnslig? Kanske för att de komplicerade namnen, familjerelationerna och fejderna blir för mycket att bolla i annars överfulla hjärnor? Eller kanske för att fantasyn ofta paketeras på avskräckande sätt? Tegelstenspocketar med liten text och omslag med obekanta ord och ihoprullade drakar och svärd på sig? Vissa skulle kanske hävda att det är för att fantasyn är en osofistikerad genre, ämnad för de som inte förstår ”fin” litteratur baserad i vår gråa värld av realistiska bakgårdsskildringar, och ja, mycket av fantasyn är ju blodbad och dödsfejder i påhittade världar bland figurer som ingen mött, men all litteratur är ju påhittad mer eller mindre? Så varför slutar vi läsa fantasy?

Vissa kanske aldrig gillade det (som jag med deckare) andra kanske växte ifrån det, finner att den trygga plats fantasivärldarna en gång gav numera är en gravgård av uppväxtångest medan andra bara glömde att fantasyn var och är en stor genre? Jag vet inte vart jag hör, och vet inte varför jag inte velat röra fantasyn på en lång tid. Kanske för att omfattande serier med sjuttioelva uppföljare och dubbla antalet karaktärer inte längre har rum bland allt annat i livet, eller kanske för att jag bara tappade tråden. Har ni tankar om fantasy? Bokrekommendationer? Eller är fantasy för er en av de många genrer en aldrig fastnar för?

Rebecca
Publicerad 03.09.2017 kl. 22:01

Smygtitt in i kulturhösten

Kulturupplevelserna har varit tunnsådda denna sommar. Jobb och andra prioriteringar har tagit över, smugit in och trängt ut såväl lästid som tiden för att konsumera andra medieformer. Men nu återvänder hösten så småningom och med den kommer vardagen och rutiner – vilket för mig innebär en struktur där kulturupplevelser är lättare att ha. Vad ser jag då fram emot denna kulturhöst?

Jag längtar till åbokklubben som Hanna och co drog igång. I augusti läser vi The Handmaid´s Tale och jag längtar redan efter att få höra allas smarta kommentarer och funderingar kring Atwoods klassiker. Bokklubb är ett så givande koncept. Du har en grupp människor som du kan diskutera boken med och som dessutom ger dig fenomenala boktips. I åbokklubben har vi dessutom inte tvång på att en måste ha läst månadens bok för att dyka upp, så en kan komma bara för att umgås och höra smarta människor formulera sina tankar kring litteratur. Ljuvligt!

(x)

Vidare på litteraturtemat så är jag överraskande taggad på John Greens nya ungdomsbok Turtles All the Way Down. Green skriver bra ungdomsböcker och jag längtar efter att se om hans nya blir en lika stor hit som The Fault in Our Stars. På hemmaplan i ankdammen ser jag fram emot att läsa Michaela von Kügelgens debut Vad heter ångest på spanska?. Jag har mina förhoppningar om att jag skall älska den, brukar ha en svaghet för skildringar av brytningsskeden och Förlaget marknadsför romanen som en berättelse om brytningstiden när en stiger in i vuxenlivet.

(x)

Nu har ju nyaste säsongen av Game of Thrones redan börjat men icke desto mindre ser jag fram emot att se hur de hela knyts ihop. Min approach till berättelsen om Westeros har kanske varit lite okonventionell, jag läste böckerna och tittade sedan på serierna från och med säsong sex det vill säga då tv-serien börjad röra sig utom vad som händer i böckerna. Egentligen är jag väl inte så investerad i vem som sist och slutligen sitter på järntronen men vägen dit går via välproducerad tv så jag är med. Ifjol skrev Linnea om Stranger Things och hur den drog in åttiotalsromantikerna och när säsong två släpps i oktober blir det intressant att se om serien håller bortom nostalgifaktorn och lockar tittare i år också.

ÅST lägger i år upp Piaf – jag ångrar ingenting, ett musikdrama om Edit Piaf. En kvinna som lugnt sagt existerade i gråzoner, var mänsklig, generositet och egennytta. Hoppas på en riktigt maffig föreställning med mycket sång och drama. Förhoppningsvis tar ÅST en dylik approach till Piafs liv som de gjorde till prins Alberts liv i Kungens Tal och får fram en nyanserad berättelse om ett liv. I november kommer också Blau Frau och gästspelar sin föreställning YO-BRO, som marknadsförs som något mellan stand-up och drag. Något jag verkligen hoppas jag har möjlighet att gå på.  

(x)

Ett axplock ur det som förhoppningsvis kommer emot under min kulturhöst. Samtidigt blir säkert det här inlägget en tjuvtitt in i vad jag kommer blogga om i höst. Har in något speciellt ni ser fram emot under hösten som kommer och i sådana fall vad?

Rebecca
Publicerad 12.08.2017 kl. 12:09

Hopp är ett vapen, överlevnad en seger

Det är försommar år 1940 och det andra världskriget är inte närapå över ännu. Vi befinner oss i hamnstaden Dunkerque i norra Frankrike där tyskarna har omringat 400 000 brittiska soldater. De måste retirera, och fast de har franska allierade på sin sida så tränger sig de tyska styrkorna på. Tvärs över Engelska kanalens vatten finns hem, knappt 80 kilometer borta. Att ta sig dit verkar ändå omöjligt hopplöst.

Dunkirk är den generellt geniförklarade regissörens Christopher Nolans senaste film, och den första av dem som baseras på sanna historiska händelser. Även detta område är ett han visar sig bemästra — bakåtlutad i biofåtöljen slår tanken mig med jämna mellanrum: Fan så han kan. Det känns futtigt att prata om det estetiska och det dynamiska i en skildring av verklig, bedrövlig historia, men... den är så snygg och så kraftfull. Det måste nämnas. Den nyttjar sina 106 minuter effektivt och genomtänkt. Få repliker, massiva intryck.

Berättelsen består av tre perspektiv: Fågel, fisk och mitt emellan. Stridspiloter, civila båtägare som kallas in för att bistå med evakueringen, och soldater som bland hundratusentals andra är strandade vid vattenbrynet. "Mitt emellan" är här ingen trygg medelväg, utan en ständigt krympande snärja. Den öppna platsens utsatthet ger en klaustrofobisk känsla, mästerligt förstärkt av Hans Zimmers tickande soundtrack.

Även i krigsfilmer är vi vana med att manuset ska spela på våra sentimentala hjärtesträngar. Att soldaterna ska relatera till varandra och vi således till dem — de ska samtala och berätta om vem de har lämnat efter sig "där hemma", de ska skratta och gråta framför kameran för att göras mänskliga inför publiken. Förstås för att vi ska beröras desto mer av deras öden, vilka de än är — oavsett, i krig alltid grymma.

Detta grepp ägnar Nolan inte en sekund åt i Dunkirk. Istället slängs vi in rakt i krigets kaos, utan någon vidare bakgrundshistoria varken åt situationen eller åt karaktärerna: Det är så här nu. Vi är i nuet.

Det överraskar mig att effekten blir att filmen tränger djupare. När den något Hollywooddoftande och glamourifierande sentimentaliteten skalas bort så blottas något råare, något ömmare, något som framstår som mer äkta. Det finns inget behov av att måla bioduken röd av blod och inälvor för att det ska vända sig i åskådarnas magar. Den gräver sig in i en ändå. Det är nästan som att jag går ut från biosalongen med lock för öronen utav förändringar i lufttrycket, resterna av en salt kallsup i näsan och små, små sandkorn innanför kläderna.

Och på andra sidan bioduken, där fortsätter kriget ännu i flera år till. Inget är över när filmen är över. Att inte förlora hoppet är ett hjältedåd. Att överleva är alldeles tillräckligt.

Linnea
Publicerad 24.07.2017 kl. 23:53

Liv i samklang, ömhetsmarker

Ömhetsmarker träffar mig i en svag stund. Jag brukar ha svårt att släppa in poesin, att låta mig slukas av orden och finna känslorna de väcker. Men Lina Hagelbäcks och Ulrika Nielsens diktsamling kryper in i mina vrår och bosätter sig där. Bara smaka på ordet, ömhetsmarker. Där hittas kärnan i diktverket, en mildhet, en ömhet, något delat mellan två som läsaren får stiga in i via dikten. Genom verket löper känslan av att var inbjuden till en hemlig bit av en relation, från den första uppmaningen ”Stryk dig mot det djupaste, mot det mest obegripliga i mig.” till avskedsorden ”Våra arkaiska ömhetsmarker.”

Som en litteraturkritiker i blivande vet jag inte vad jag skall säga om verket, dikter och poesianalys är fortfarande så långt utanför min bekvämlighetszon, men som privat läsare vet jag att jag älskade diktsamlingen. Älskar mötet mellan två röster och hur progressionen från dikter uppbyggda som dialog, med två tydliga röster, till dikter där den enas text inte går att skilja från den andras skapar bilden av den djupa vänskapen. Av gemensam kärlek och uppskattning, av liv levda i samklang till den grad att de kan släppa in varann i sitt diktskapande.  

Det rör sig inte om det som en vän en gång kallade ”svår poesi”, poesi bestående av utspridda ord, gjord för att väcka konnotationer och behaga kritikerna och de som förstår sig på. Ömhetsmarker är poesi för oss som inte kan med poesi, vi som behöver ord mellan orden, vi som behöver den långa varianten. På så vis är Hagelbäcks och Nielsens diktsamling enkel, i sin folklighet. Sen bestämmer var och en om folklig är lika med dålig, om det är fult att spela på känslor och om det enda fina är det som bara ett fåtal förstår.  Ömhetsmarker beskriver känslor de inte alltid finns ord för, skriver om ensamhet och delad ensamhet och jag kopplar automatiskt till titeln på Anna Gavaldas succéroman Tillsammans är man mindre ensam. För det som Hagelbäck och Nilen visar är just det; tillsammans är vi mindre ensamma.

Rebecca
Publicerad 23.07.2017 kl. 12:36

Mord, mumintroll och faraoner

I söndags skrev Rebecca om en döende läslust och hur man hittar tillbaka till den. Jag tror vi är flera som känner igen oss i det Rebecca skriver. Läsning i all ära men börjar det kännas som ett stressmoment och något påtvingat att läsa är det nyttigare att helt enkelt göra någonting annat. Läsa hinner man alltid någon annan gång. 

Det är ingenting nytt att man njuter mera av läsningen ifall man läser en bok som handlar om någonting som intresserar en. Men det finns ju en uppsjö av böcker, och det publiceras hela tiden mera, var ska man börja leta ifall man söker en ny bok att dyka ner i?

Därför tipsar jag nedan om tre böcker som kanske väcker läslusten eller får er att tänka på att böcker ni skulle vilja läsa.

Agatha Christie

En av världens mest lästa deckarförfattare. Varför inte lösa mord med detektiven Hercule Poirot? Som läsare dras du med direkt in i spänningen och det är nästintill omöjligt att lägga ifrån sig boken innan man vet vem mördaren är.

Muminböckerna

Äventyren i Mumindalen är både roliga och spännande att följa med. Dessutom förstärks berättelsen med vackra illustrationer. Dessa är så fina att man ibland omedvetet tar en paus i läsandet och bara stirrar på dem.

Antiken

Kanske du vill ta en paus i det skönlitterära läsandet och istället läsa fakta för en stund. Då rekommenderar jag Natur och Kulturs Antiken : från faraonernas Egypten till romarrikets fall. Boken passar perfekt för den historieintresserade men även för den som vill lära sig mera om mänsklighetens historia.

Hur hittar ni nya böcker att läsa?

August
Publicerad 11.07.2017 kl. 18:49

En döende läslust

Hur hittar en tillbaka till sin läslust? Min har varit försvunnen i månader nu, begravd under måsten och komplicerade tankegångar och hur gärna jag än vill plockar jag inte upp böckerna. Vill inte läsa, kan inte läsa – det lustar helt enkelt inte. För en viss typ av kulturkonsumenter, merparten av de jag följer i sociala media, är läsningen en helig gral, ett sätt att markera att en är lite bättre, lite mera bildad, lite mera med i svängarna. Har en läst den senaste romanen som det snackas om i kulturspalterna, eller ännu bättre läst den som kommer diskuteras till näst, är en påläst.

Samtidigt som läsningen blir ett måste, en hög av böcker jag borde läsa för att en skall ha läst dem, så längtar jag också efter barndomssomrarnas läseufori. Att plöja bok på bok, att gå upp i världar och i orden och leva helt och hållet i romanerna. Men mellan heltidsjobb och andra åtagande lämnar läsningen, blir en eftertanke, en ”jag kunde ha läst i 15 minuter istället för tomt stirrande ut i luften”. Hur har ni det med er läslust den här sommaren? Hittar ni den, finns tiden att längta efter litteratur i era liv? Hur lockar en fram sin läslust på nytt?

Jag försöker hitta min läslust genom att ta ner pressen. Genom att låta bli att dras ner i läsprestigeträsket. Att undvika ”måste böckerna” och leta i för mig nya genrer.  Denna sommar läser jag kravlösa noveller, grafiska romaner som drar in mitt fokus med hjälp av illustrationer och korta, täta böcker som är mera känsla än handling. Utvandrarna-eposet får vänta, samhällskritiska kultklassiker får vänta, urvalet ur vår finlandssvenska litteraturkanon får vänta. Här och nu finns bara ett frö till längtan, ett frö som måste skyddas och växa i lugn och ro.

Men måste man läsa? Är läsningen ett krav för att vara en bra människa, vad nu sen bra människa innefattar? Kan en få ta en andningspaus och säga; ”Nej, jag vill inte läsa. Och det är helt okej”?

Rebecca
Publicerad 09.07.2017 kl. 17:12

Kultursommarlistan

Hallå där i sommarstugan! Jag tyckte det var dags för en frågelista som du gärna får kopiera och fylla i. Hur ser kultursommaren ut? Eller tar du semester från allt som rimmar med poetnatur och konstnärstemperament...ur? 

Länka gärna till dina svar i kommentarerna sen!

1. Vad läser du på stranden eller i parken?
2. Blir det något festivalbesök?
3. Vilken serie maratonar du under regniga dagar?
4. Vems sommarprat lyssnar du på?
5. Ser du fram emot någon film på bio?
6. Vilka band & artister utgör sommarens soundtrack?
7. Vilken tidskrift tar du med dig till villan?
8. Ska du besöka någon sommarteater?
9. Kan du tipsa om något evenemang i din hemort?

Linnea
Publicerad 03.07.2017 kl. 21:18

Gudarna når inte ända fram

Vi är inte tjejer, vi är inte brudar, vi är gudar. Guzz + brud = gud.

Jane lever i hålan Tierp med en skraltig familjedynamik, sina två bästa vänner och en hel radda tonårsproblem. Elin Cullheds Gudarna är den moderna bokformen av kultfilmen Fucking Åmål. Allt från den hopplösa känslan av att vara isolerad i en liten håla där inget händer och alla är helt slut i huvudet, med traktens gullegris som hyllas där bara Jane, Brita och Lily vet att han slår och våldför sig på sin flickvän till den odefinierbara längtan bort och de starka feministiska temata slår an till Fucking Åmål och det den filmen var när den kom ut.

Janes föräldrar är skilda och hon bor med sin pappa, lärare på hennes skola, medan mamman stuckit med sin nya man. Jane, eller Janne som hon kallas av vissa för att småstaden inte rymmer en med namnet Jane, är vilsen skilsmässan och när det kommer fram att hennes kompis Lily blir slagen skrider gudarna till åtgärd. De krigar mot ett litet samhälles sexism och ovilja att se bortom redan cementerade föreställningar samtidigt som alla strukturer gr emot dem.

Gudarna tematiserar patriarkala strukturer, fina kontra fula flickor och inom vilka ramar en får göra flickskap i en liten håla i Sverige. Boken behandlar maktdynamiker och deras inverkan, både mellan män och kvinnor men också mellan olika ålderskategorier och landsbygd versus stadsbild. Gudarna handlar om längtan bort och till och om rent blint raseri och hopplöshet inför att känna sig maktlös. Språket är, så vitt jag kan förstå, skrivet för att låta som genuin förortssvenska, med tillhörande slanguttryck och klassmarkörer och jag kan tänka att för vissa läsare väcker detta språkbruk en känsla av att bli sedd, av att få sin verklighet synliggjord.

Om man bortser från att språkbruket i boken är mycket väl anpassat till ålderskategorin och målgruppen tycker jag ändå att boken på det stora hela inte lever upp till vad den fenomenala pärmen utlovar. Pärmen som hos mig väcker förhoppningar och en berättelse om orubblig vänskap, om kampglädje och något suggestivt, lockande lovar lite för mycket, för mellan pärmarna återfinns en ganska seg och harmlös historia om uppväxt, en som påminner om så många andra uppväxthistorier. Det är en bra ungdomsbok, men den kunde ha haft det lilla extra, kunde ha nått högre. Som det är nu är det en dussinungdomsroman med lite extra inkryddad feminism och till och med det är inte hutlöst ovanligt bland nyutgivna ungdomsböcker. Fortfarande är Gudarna helt läsvärd, speciellt för en yngre publik som inte hunnit harva igenom så många ungdomsböcker samt kanske inte ännu fått ord på orättvisan i att bli annorlunda behandlad och sedd på som tjej.

 

 

Rebecca
Publicerad 02.07.2017 kl. 11:22

Att samla på citat

Fastnar du för citat? Samlar du rent av på dem? Ibland när jag läser böcker så går vissa partier rakt in i benmärgen och jag tycker det är så förbannat häftigt, att ett litet stycke kan förmedla så mycket — och i vissa fall dessutom göra en perfekt koncentrerad kapsel av den genomgående stämningen i boken.

Jag har på sistone tänkt på att sådana delar borde vi dela med oss av mer ofta. Faktum är att emellanåt, om jag har riktigt tur, så kan jag knappt ens hejda mig ifrån att göra precis det.

Stillbild ur Sofia Coppolas filmatisering av The Virgin Suicides (1999).

Detta för oss till Jeffrey Eugenides och hans roman The Virgin Suicides från år 1993, som jag läste för ett par månader sedan. I den råkade jag på ett parti som jag efteråt återkommit till ett flertal gånger. Jag kan liksom inte skaka det av mig.

Bokens röda tråd är besatthet, och den beskriver hur ett gäng tonårspojkar idoliserar systrarna Lisbon, fem tjejer från åldern 13 till 17, som växte upp i samma sjuttiotalsdammiga förort i Michigan. Systrarna beundras och betraktas av killarna som inte kastar bort en endaste detalj, eftersom den kan vara avgörande i analysen av Cecilia, Lux, Bonnie, Mary och Therese. Varje bit hör till pusslet Lisbon.

Via dessa unga killar — som senare växer upp och blir till män, och även i vuxen ålder behåller samma fascination vid systrarna och vad som hände dem — så får vi ta del av en nästan magisk och mytisk syn på flickskap på gränsen till kvinnodom, som jag samtidigt känner att är så beskrivande. Mitt i killarnas blinda dyrkan så är det som att de likväl får en skymt av en kärna. Jag kan inte förklara det, men Eugenides kan skildra det.

När jag nådde nedanstående stycke var jag tvungen att pausa för att skriva ner det för att sedan sprida det vidare:

“We could never understand why the girls cared so much about being mature, or why they felt compelled to compliment each other, but sometimes, after one of us had read a long portion of the diary out loud, we had to fight back the urge to hug one another or tell each other how pretty we were. We felt the imprisonment of being a girl, the way it made your mind active and dreamy, and how you ended up knowing which colors went together. We knew that the girls were our twins, that we all existed in space like animals with identical skins, and that they knew everything about us though we couldn't fathom them at all. We knew finally that the girls were really woman in diquise, that they understood love even death, and that our job was merely to create the noise that seemed to fascinate them.”

Förstår ni vad jag menar? Jag hoppas ni gör det, och att ni sätter detta boktips bakom örat för sommarens semesterläsning.

Vilka citat har du knappt kunnat hejda dig ifrån att dela med dig av?

Linnea
Publicerad 26.06.2017 kl. 23:22

Invisibilia och podcasttankar

Söndag och podcastdags hos Kulturvis. För mej är kommer poddsäsongen emot, mest eftersom jag på mitt sommarjobb stundvis har möjlighet att lyssna på poddar eller musik, en möjlighet jag utnyttjar till fullo. Poddar är inte bara underhållning, många av de poddar jag lyssnar på har ett uttalat eller underförstått syfte att bilda och erbjuda tankemotstånd. Podcasten som format innefattar, i mitt tycke, alltid element av underhållning och kunskapsförmedling. Oftast inte kunskap i form av akademisk kunskap, men kunskap om världen, om hur andra människor och regioner fungerar, om människors intressesfärer.

Poddar görs i en mängd olika former. De som görs helt utan vinst, som en del av ett större mediebolag, de som sponsras av sina lyssnare via donationer och försäljning av varumärkesprodukter och sådana som har reklaminslag. Eller en blandning av alla tre. Min erfarenhet är att poddarna oftast sköter finansieringen sömlöst och smidigt, utan att det stör innehållet, och det är en självklarhet att de som producerar media skall ha betalt för sitt jobb, oavsett om det sker via donationer/direkt understöd eller reklam.

Nu till dagens podd. Ni är kanske bekanta med NPR?  NPR står för national public radio, det vill säga public service radio i USA som är icke-vinstdrivande och går runt på donationer (och i podcastsammanhang reklam). NPR verkar nationellt men satsar mycket på lokalt journalistarbete med. Nu är jag ju inte främst intresserad av lokaljournalistik från USA, utan de välgjorda, intressanta och givande podcasterna NPR producerar. NPR producerar ett flertal podcasts, säkerligen alla lika intressanta och hörvärda men den jag vill snacka om idag heter Invisibilia.

Invisibilia är en podcast som enligt egen utsago utforskar de osynliga sakerna som formar oss som människor, som samhälle, som art. Känslor, koncept, idéer och antaganden kring det mänskliga undersöks ur en rad synvinklar av de tre programvärdarna Alix Spencer, Lulu Miller och Hanna Rosin. Den tredje säsongens första avsnitt publicerades för någon vecka sedan och handlade om känslor, och hur vi tänker kring känslors uppkomst. Mina favoritavsnitt från tidigare säsonger är avsnittet om byn där familjer inhyser människor med allvarliga psykiska sjukdomar och behandlar dem som en dela av sina egna familjer och det avsnitt som utforska normer via gråtande män på oljeriggar och bistra ryska mcdonaldsanställda. Två avsnitt väl värda en lyssning. Precis som podden i övrigt utmanade de mitt sätt att tänka kring olika företeelser och öppnade mina ögon för sånt jag inte ens tänkt på. Vilka poddar lyssnar ni på i sommar och finns det någon som utmanar era tankebanor lite extra? Tipsa gärna!

Rebecca
Publicerad 11.06.2017 kl. 20:51

Hembygdens kultur

För en tid sedan var jag ut och gå med en vän. Vi pratade om mycket, däribland skillnaden mellan lokalpatriotism och hembygdskärlek. Lokalpatriotismen definierade vi som en tonårskille med snus under läppen som kör fyrtio kilometern en väg för att dricka ljummen pilsner i en möglig ungdomslokal medan hembygdskärlek är tanten som berättar om livet förr, hur jordbruket styrde livsrytmen och om broderier och traditioner. Lokalpatriotismen hävdar att endast hemorten är det rätta att allt annat är fel och sämre, rackar ner på det andra istället för att glädjas åt det som är specifikt för orten. Hembygdskärleken är lika mycket kärlek till orten som kärlek till en svunnen tid och gamla traditioner.

Åliden, spelplats och hembygdsmuseum. (bildkälla)

Vad har nu det här med kultur att göra, undrar ni? Jag vill närma mig kultur från en annan vinkel idag, prata om det som vi så ofta förbiser sedan vi lämnat våra hemorter och deras specifika särdrag. Jag vill prata om traditioner och kultur i den kontexten. Som liten flicka tillbringade jag många timmar vid ett hembygdsmuseum som tillika fungerar som spelplats sommarteatern i mina hemknutar. Jag kan ännu minnas fascinationen av gamla jordbruksredskap, textilier och möbler och hur jag fantiserade ihop berättelser (ofta mycket lika den aktuella pjäsen som sattes upp) om de som hade bott i husen och hur deras liv såg ut och vad de gjorde. Några kilometer bort finns också ett gammalt fäbodställe, det vill säga en plats utanför byn dit korna fördes på bete sommartid med pigor som arbetade med dem.

När en tänker på kultur tänker en ofta på stora städer, på grandiosa museer och statyer eller på världskända musiker, författare, konstnärer, filmskapare. Men kulturen bor också i det lilla samhället, i hemknutarna. Den är kanske inte lika flashig eller mediasexigt som hollywoodfilmer eller megakonserter, har inte samma dragningskraft. Kultur när den är som bäst erbjuder inte bara underhållning utan också en förståelse för samtiden, dåtiden, framtiden. Kanske är det där de folktomma hembygdsmuseerna kan komma in. Som ett sätt att se varifrån vi kom och hur våra föregångare levde och kämpade. När det kommer till historieskrivning är vi gärna att se först till de storslagna händelserna, till krigen och fredsförhandlingar, lönnmord och omvälvande samhällskeden. Allt väl där, det är också viktigt, men underskatta inte den tröst en kan uppnå av att ta del av det dagliga livet hos jordbrukare på landsbygden. Att se livets cirkel, med ritualer kring sådd och skörd, liv och död, bröllop och högtider ger åtminstone mig ett vidare perspektiv av vårt samhälle.

Fagerbacka fäbodställe. (bildkälla)

Sedan säger det sig självt att hembygdskärleken till trots kan en inte förhålla sig blint positiv heller. Som med alla aspekter av kultur och traditioner finns det saker att titta på med kritiska ögon. Men om en sållar bort tendenser till glorifiering av det egna och främlingsfientlighet tror jag att det i de kulturyttringar vi ofta rynkar på näsan åt finns intressanta och givande saker att upptäcka. Chansen är att skolutflykter till hembygdsmuseum och lokala sevärdheter tog död på det lilla intresse som grodde i många av oss som små. Utmana dig själv och besök ett av dessa museer och platser i sommar. Lev dig in i 1800-tals finländarens liv och vardag och fundera på deras kultur och kulturyttringar kontra vår samtids.

Rebecca
Publicerad 28.05.2017 kl. 19:18

Konstvetare i Rom

Rom, Italien. Konstvetare från Åbo Akademi. Resereportage. 8-15.5.2017

 

Förra veckan åkte ett gäng konstvetare vid Åbo Akademi på en veckas exkursion till Rom och det säger jag bara, staden Rom är en guldgruva för konstvetare. Tidigare har jag endast sett konst och arkitektur från Rom på bilder i kursböcker. Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, men att uppleva konst, arkitektur och skulptur med ens egna ögon är en helt annan upplevelse! Färgerna, dofterna och verkens storlek är helt annorlunda i verkligheten.

 

DAG 1 | Ankomst | Vi hade program redan första dagen, vilket var en stadsrundvandring som gav oss en kort konsthistorisk överblick av Rom som vi sedan gick mera detaljerat igenom under veckan. Vi såg bl.a. Pantheon och Colosseum samt Campidoglio (den minsta av Roms sju kullar) där senatorspalatset är beläget. Mina stackars fötter gick 12 km den dagen, vilket kom att bli minimi gångsträckan för resten av veckan. #ripminafötter

 

DAG 2 | Antiken och medeltiden | Andra dagen samlades vi utanför Colosseum och gick till Forum Romanum där vi fick strosa omkring bland ruinerna på egen hand och ta in platsen som fungerat som ett torg och offentlig plats för politiska möten, handel och religiösa ceremonier under antiken. Vi besökte också Konstantinbågen bredvid Colosseum och ett antal kyrkor, S. Clemente, S. Maria Maggiore, S. Pudenziana och S. Prassede.

 

DAG 3 | Renässansen | Vi började dagen med ett besök i kyrkan S. Maria in Trastevere. Efter det gick vi till det runda kapellet, Bramantes Il Tempietto, som är en av mina favoritbyggnader inom arkitekturhistorian. Vi hann ännu med en visit till Villa Farnesina som innehar ett flertal målningar av Rafael, bl.a. fresken Galateas triumf (1511) och Villa Lante (Finlands Rominstitut) under förmiddagen. På eftermiddagen stod Vatikanenmuseerna och Peterskyrkan samt platsen på schema. Vi fick gå på egen hand genom museet där det fanns väldigt mycket att se, men det som intresserade mig mest var statyn Laokoongruppen och Michelangelos Sixtinska kapell. På kvällen hade vi en gemensam middag med alla exkursionsmedlemmarna vid en mysig italiensk restaurang. Vi serverades en trerätters meny, men tyvärr kommer jag inte längre ihåg vad rätterna hette. Gott var det i alla fall!

 

DAG 4 | Barocken | Italienska barocken är en av mina favoritepoker. Den kännetecknas av pampigt utsmyckade byggnader med bastant formspråk och växelverkan mellan konkava och konvexa ytor. Ännu fler kyrkobesök blev det idag med bl.a. S.Maria degli Angeli, S. Maria della Vittoria där Berninis kapell med Den heliga Teresas extas (1647-1652) finns, Borrominis S. Carlino som även kallas S. Carlo alle Quattro Fontane och är min absoluta favorit inom barockarkitektur och Berninis S. Andrea al Quirinale. Sista platsen vi besökte på förmiddagen var Spanska trappan, en pampig trappa som breder ut sig över en sluttning på kullen Pincio och vid dess fot är Piazza di Spagna beläget samt Roms lyxshoppingkvarter. På eftermiddagen blev det konst och skulptur vid Villa Borghese. Man kan bl.a. se verk av Caravaggio där, såsom David med Goliats huvud (ca 1605). Ett flertal av Berninis skulpturer finns där också, såsom Proserpinas bortförelse (1621-1622). Sättet som Bernini hanterar marmor är banbrytande. Han har en förmåga att förköttsliga marmorn och ge den en illusion av rörelse vilket är häpnadsväckande! Fjärde dagen avslutades vid Svenska institutet i Rom med ett glas Prosecco på deras balkong. Härligt!

 

DAG 5 | Tivoli | Paus från Rom! Vi tog tåget till Tivoli, en stad ca 30 km nordost om Rom. Det som jag tyckte var intressant med denna stad var att den var belägen på en bergssluttning och jag har alltid velat besöka en sådan stad. Nu är det gjort! I Tivoli, som tydligen är känt för att inhysa inflytelserika romares sommarresidens, besökte vi senrenässanspalatset Villa d’Este. Villa d’Este är känt för sin enorma trädgårdsanläggning och anses dessutom vara den första vattenträdgården i världen. Det kändes väldigt uppfriskande att gå i trädgården och beundra de vacker arkitektoniska fontänerna samt se den vackra utsikten av Italien från balkongerna. Från en villa till en annan. Vi tog därefter bussen till Hadrianus villa, som är ett ca ett kvadratkilometert stort palatsområde från 100-talet f.Kr. Idag är byggnaderna ruiner, men man kunde fortfarande föreställa sig hur det måste ha sett ut förr. Canopus-dammen som omgavs av karyatider tyckte jag var väldigt vacker och måste ha sett väldigt majestätiskt ut när det var nybyggt.

 

DAG 6 | Romersk stadsplanekonst | Tillbaka till Rom igen! Under grundkurserna i konstvetenskap har vi endast berört Italiens konst- och arkitekturhistoria fram till ca 1800-talet så att bekanta sig med lite mer modern konst och arkitektur var intressant. Vi åkte till EUR-stadsdelen (Esposizione Universale di Roma) som planerades inför världsutställningen år 1942, men byggnationen avbröts i och med att andra världskriget hände och återupptogs först år 1951. EUR-stadsdelen ses därför också som ett område där fascismens ideal tas i form genom arkitekturen, vilket man är lite generad över idag. Platser vi besökte var bl.a. Palazzo della Civilità Italiana, Obelisco di Macaroni, Rome Convention Center och kyrkan Ss. Pietro e Paolo. Vi hade en gemensam middag denna kväll som sedan avslutades med att pröva på italienskt nattliv. Intressant var det!

 

DAG 7 | Det moderna och samtida Rom | Modern arkitektur och konst fortsatte vi med denna dag och besökte bl.a. Palazzetto dello Sport som är en sporthall som byggdes inför OS i Rom år 1960, Auditorium Parco della Musica och avslutade dagen med MAXXI National Museum of XXI Century Arts. Jag var sen mer imponerad av själva byggnaden än utställningarna i den. Byggnaden är ritad av irakisk-engelska arkitekten Zaha-Hadid och är enligt mig ett arkitektoniskt mästerverk.

 

DAG 8 | Avfärd | Då var det dags att lämna Rom och åka tillbaka till Finland. Det har varit roligt, varmt, lärorikt och ett fullspäckat program, vilket gjorde att mot slutet var ens hjärna helt mush med allt man sett. Skulle inte ha klarat mig utan alla dryckesfontäner, nasoni, Rom har samt billiga kaffe. Och det finns väldigt, jag upprepar väldigt, många kyrkor i Rom. Jag skulle säga det finns lika många kyrkor som det finns gelaterior! Gelato är förresten något man bör äta i Rom, vilket jag gjorde varje dag. Supergott!

Bilder kommer snart!

Fredrika
Publicerad 20.05.2017 kl. 13:10

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer

28.07, 16:45Kultursommarlistan av Jenks
17.07, 15:52Kultursommarlistan av annakarin
13.07, 11:53Kultursommarlistan av Hanna