"Here at NASA we all pee the same color"

Föreställd dig att det tar dig fyrtio minuter att gå fram och tillbaka till toaletten. Den ligger i andra änden av den stora koncernen där du jobbar, vägen dit och tillbaka tar upp värdefull tid som du kunde använda för att slutföra kalkylationer som tar din nation till rymden. Detta var verkligheten för Katherine Goyle, en av de afroamerikanska kvinnorna som jobbade på NASA:s rymdprojekt. I filmen Hidden Figures synliggörs rasismen och sexismen, som nästan kostade USA dess framgångar i rymden, genom de små sakerna. Skilda toaletter för olika hudfärg. Olika platser i bussar, i bibliotek. Segregerade skolor och begränsade möjligheter att avancera trots en enastående intelligens.

Filmen porträtterar Katherine Goyle, Dorothy Vaughan och Mary Jackson, spelade av Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe, och deras insatser inom NASA för att skicka upp den första amerikanen i omloppsbana runt jorden. Vi får se hur Dorothy lär sig, och de hon är förman för, att programmera den nya datorn som NASA införskaffat – allt för att inte bli sparkade den dagen en maskin kan ta över deras jobb som räknare. Marys kamp för att bli ingenjör, som går från arbetsplatsen via domstolen till skolan, belyser vilken bedrift det var och hur mycket kämpaglöd det måste ha krävts för att nå dit hon ville. Hidden Figures fokuserar mest på Katherines del av historien, och berättar utförligt om hennes matematiska genombrott som gjorde rymdfärden möjlig.

Det här är en film som passar både de med ett intresse för rymdkapplöpningen, de med ett intresse för kvinnohistoria, för människorättshistoria eller helt enkelt ett intresse för riktigt bra film.  Skådespelarinsatserna golvar en, från Janelle Monáes variant på den stereotypa ”sassy black woman” som Mary Jackson framställs som till beslutsamheten i  Octavia Spencers minspel när hennes rollkaraktär Dorothy står upp mot sin förman. Vad som dock står ut som en av filmens mest mäktiga scener är det tal Katherine håller till sin chef Al Harrison (Kevin Costner). Taraji P. Henson låter i den scenen generationer av ilska, orättvisor och uppgivenhet genomsyra de sanningar hennes rollkaraktär levererar om hur det inte finns toaletter för henne där hon jobbar, om hur hon inte får dricka samma kaffe som sina vita kollegor och hur hon inte har råd med det pärlhalsband etiketten kräver för att hon har lägre lön än de övriga, och hur allt detta och mycket till leder till att hon inte kan satsa hundraprocentigt på jobbet.

Hidden Figures tvingar publiken att syna sina egna privilegier och att minnas dem som kämpat för sina rättigheter. Att som vit kvinna uttala mig om filmen ger en rättvis bild av hur det de facto var att som afroamerikansk kvinna jobba inom NASA under sextiotalet är inget jag varken kan eller vill göra, men så mycket kan jag säga att ur min synvinkel är detta en mycket välgjord och välavvägd film. Hidden Figures är baserad på en bok med samma namn av Margot Lee Shetterly, och jag föreställer mig att den som vill ha en mera nyanserad bild än vad en Hollywoodfilm kan ge, gör bäst i att läsa boken. Det vi ser på bioduken är alltså tre kvinnors riktiga historier, om än något hollywoodifierade.

För att kort behandla filmens visuella och auditiva förtjänster; de är välgenomtänkta, tidsenliga och sömlösa. Dräktdesignen är klockren, i allt från modeller och snitt till färger. Tecknet på en väl genomförd realistisk film är att inget står ut som omedelbart osannolikt. Från möblemang till klänningar, teknik till tidsmarkörer, inget står ut och tittarens fokus på handlingen bryts inte en endaste gång av att något skulle uppleva ens som lite skevt. Musiken är gjord av bland andra Hans Zimmer, och redan med det vet man att soundtracket är oslagbart. Det är, så vitt jag kan bedöma, rätt sving för tidseran men med den zimmerska magin lyfts redan överväldigande scener till nya nivåer.

En detalj som i mångt och mycket bidrar till filmens trovärdighet och genomslagskraft är originalklippen av president Kennedys tal, av testskjutningarna av rymdfarkosterna och nyhetsrapporteringen om dem. Trots den gryniga kvalitén passas klippen in både i såväl handling som i filmens övriga färgskala. Det här är en välgjord film, det kan till och med en glad amatörkritiker som jag se. Mycket kärlek har gått in i att hålla Hidden Figures tidstypisk och med en tilltalande och trovärdig estetik.

Hur mycket jag än lovprisar Hidden Figures kvarstår ändå faktumet att den inte är perfekt. Den gör en smutsig, orättvis, och övermäktigt tung kamp till en två timmars hollywoodfilm som säljer, och det är klart att den inte förmår att göra verkligheten rättvisa. Men vi kan inte låta filmindustrins fel och brister hindra oss från att berätta de gömda historierna, historierna från dem som enbart baserade på sin hudfärg och sitt kön tystas och förtrycks. Någonstans måste detta historieberättande börja för att världen skall få höra just de berättelserna. Men också historierna av alla andra som lever under ett förtryck. Historier så bortglömda att vi inte ens vet att vi behöver berätta dem. Hidden Figures är ett steg, ett litet myrsteg men ändå ett steg, mot att låta de gömda berättelserna träda fram och berika och belysa vår världssyn.

bildkälla

Rebecca
Publicerad 12.03.2017 kl. 18:00

Januari-gnäll och februari-pepp

Januari alltså, ingen höjdarmånad va? Inte för mig i alla fall. Kanske inte för världen heller. Känns som att det är så mycket som är dystert, gråslaskigt och knäppt just nu. Jag har mest gömt mig under en filt och konsumerat lättsmält kultur (typ Ashton Kutcher-filmer med lyckliga slut och Harry Potter-böckerna för miljonte gången). Men kanske blir februari bättre? Kanske jag läser mer, ser mer, känner mer och kanske världen/vädret/livet lite skärper till sig?

Här kommer i alla fall saker jag ser fram emot under vårvintern, förutom tulpaner i massor förstås;

Ryan Adams släpper nytt album. På senare år har Ryan seglat upp och blivit en av mina husgudar, tycker att allt han gör är intressant och fascinerade på något sätt. Han är ett musikaliskt geni, svinbra på låttexter om kärlek och gör musik för oss som är svaga för gitarrer (och han gillar katter hörni!). Albumet heter Prisoner och släpps 17 februari. Ena singeln ”Do You Still Love Me” finns här.

På tal om musik, detta är våren när jag banne mig ska köpa en ny vinylspelare. Min har inte fungerat på alltför länge, och jag är ju trots allt ett barn av min tid. Med barn av min tid menar jag att jag vurmar för att kunna växla mellan vinyllyssnade (ljudet! Ljudet är så bra!) och Spotify. Old school och new school liksom, det bästa av två världar, i alla fall i min värld. Så vårens projekt är att köpa en ny vinylspelare (har haft en gammal charmig från 60-talet, men tror jag ska testa ny-nytt nu) och sen fortsätta bygga upp skivsamlingen. Längtar redan till rödvins-middagar i vårljuset med en vinyl snurrandes i bakgrunden.

Och jag är tillräckligt cool för att våga erkänna, jag längtar lite efter nya Skönheten och odjuret som kommer i mars. Den tecknade versionen var min favoritfilm som barn och det ska bli intressant att se den spelade versionen och intressant att se den med vuxna feministiska ögon. Kommer den att hålla liksom? Hoppas det, men är i alla fall peppad på en stor dos barndomsnostalgi i biosalongen.

Ser också framemot att ta tag i min läsning igen. Det började bra under jullovet men nu har jag tappat det igen; men på min att-läsa-lista just nu finns Sandra Beijers Allt som blir kvar och Aftonland av Therese Bohman (älskade hennes tidigare romaner). Och jag ser redan framåt att läsa Så här upphör världen av Philip Teir som släpps under året (kan vi nån gång också prata om att omslagen på hans böcker är så sjukt fina?).

Och ett sista tips; författaren Lisa Bjärbo (hon är briljant bara tro mig) har en kul Instagram-grej på gång under februari, där man postar ett foto om dagen enligt en rubrik. Läs mer på hennes blogg eller insta, och hoppa på vetja!

Det var allt jag hade just nu, nu tar vi varandra i händerna och hoppas att februari blir en bra månad, okej?

 

 
Johanna
Publicerad 02.02.2017 kl. 13:50

De ensammas ö

Haru – de ensammas ö är en dokumentär om Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs två decennier av somrar ute på Klovharun i Pellinge. Dokumentären består av konstgrafikern Pietiläs egenhändigt filmade filmklipp, ihopklippt till en berättarröst som läser texter som Jansson skrivit om ön. Låter kanske inte speciellt spännande, eller sevärt, med två vanliga tanters varande på en enslig och karg ö mitt ute i havet men jag ska säga er att den är i sanning sevärd.

De flimrande filmklippen som mestadels porträtterar naturen och havet, även om både Jansson och Pietilä gör gästroller, bildar en sällsam helhet. Den karga naturen i kontras mot havet med dess växlande former ger även den mest inbitna skogsfantast en längtan till det friska havet. Bitvis är dokumentären ljudsatt med antingen Birgitta Ulfssons uppläsning av Janssons texter eller musiksnuttar, men däremellan tillåts naturljuden ta plats. Fåglarnas pip och skrän, havet som brusar och frustar och stundvis stormar rejält. Vinden som slår i upphängda kläder och kanske framom allt annat, en stor tystnad. Dokumentären är som ett litet konstverk, i sin porträttering av en tid som flytt, i naturbilderna och i det som Janssons texter förmedlar.

Filmen inbjuder till lugn och kontemplation på ett sätt som få moderna dokumentärer gör, samtidigt som det är en kittlande inblick i legenden Tove Janssons liv. Genom hennes upplästa texter skymtar tittare hennes attityder till såväl havet och stenarna, rosor och katten som Tuulikki Pietilä. För den som är medveten om Janssons och Pietiläs gemensamma historia, utgör Haru – de ensammas ö inte bara en skildring av en mycket bekväm relation men också en påminnelse om tvånget att för omvärlden dölja och omdefiniera sin kärlek.

Överlag skulle jag vilja uppmana er alla att den närmsta tiden ta er tid att titta på en dokumentär. Dokumentärer behöver inte enbart vara bildande, de kan också vara vackra som konstverk och inbjuda till avslappning och reflektion. Känner ni inte er lockade av Haru - de ensammas ö, som finns på arenan ännu i en knapp månad, kan man ju välja något helt annat. Jag vet med mig själv att dokumentärer sällan står överst på min ”att se” lista men när jag väl tar mig för att titta på dem så blir jag oftast överförtjust över mötet mellan kunskap och konst som utgör dokumentärernas väsen.

 

alla bilder är screenshots direkt ur dokumentären. 

Rebecca
Publicerad 29.01.2017 kl. 18:34

Torsdagens hiss och diss

 

Hej hörni, jag sitter i min säng och skriver detta i sann Carrie Bradshaw-anda. Egentligen borde jag plugga på morgondagens tenta och skriva klart alla skolarbeten som ska in innan jullovet. Men det är som att min hjärna redan tagit jullov, den vägrar liksom samarbeta och vill helst bara lukta på hyacinter, baka pepparkakor och låtsas att världen är mer som en julfilm än ett dystopiskt undergångsdrama just nu.

Så på grund av loma-feelis och undergångskänslan tänkte jag göra en klassisk hiss och diss idag, snodde idén från min eminenta kompis Catariina (läs hennes blogg! Så bra och viktigt om att försöka få barn i ett samkönat förhållande, hon är bäst!).

Vi börjar med dissningarna va? Diss nummer ett: att en inte kan se tredje säsongen av Historieätarna på SVT Play när man bor i Finland. Jag fattar, licenspengar och yada yada men det kliar så i mina fingrar när jag överallt på sociala medier ser Erik och Lottas roliga upptåg. Vill ju också se! (Ska till Sverige en kortis innan jul och träffa mamma och bröderna, förutom dem så längtar jag mest efter svenskt kaffe, filmjölk och att kunna plöja alla avsnitt av Historieätarna!).

Diss nummer två: Att Guns N' Roses kommer till Finland. Jag vill inte ställas inför att behöva ta beslutet; ska man gå eller inte? Jag växte upp med Guns N' Roses, de är mitt barndomsband och tonårsband och jag och mamma spelade in varenda video från MTV på kassett på nittiotalet och jag kan varenda låt utantill. Men det är ju inte samma sak att se dom idag. Eller? Dessutom är inte Izzy med. Och jag gillar inte arena-spelningar. Och jag vågar aldrig lita på att rockstjärnor dyker upp på sina spelningar, vet inte hur många gånger jag besviket fått gå hem för nån har brutit ett ben/blivit för full/och annat (Andy McCoy, jag tittar på dig). Så kanske man inte ska gå?

Nu till gladare toner – hiss! Alla avsnitt från tidigare säsonger av Historieätarna finns på Youtube! Hurra hurra hurra! Jag håller på att gå igenom alla just nu, är nu på romantiken och alltså att få se detta som innan-sovdags-tittning varje kväll har höjt min livskvalité med bra många procent.

En annan sak som höjt min livskvalité är julmusik! Att man ogenerat får lyssna på hur mycket julmusik som helst (Spotify har rätt bra listor) och att man får se julfilmer, hur många som helst – det är som bomull för själen efter denna dystopiska höst.

Och en tredje hiss: det är snart dags för jullovsläsning! Jag har inte funderat på vad jag ska läsa än men jag vet att jag ska läsa/kommer hinna läsa och det gör mig lycklig. Har senaste tiden mest bara läst skolrelaterade saker (i och för sig både Susanna Alakoski och Ann Heberlein, så inte fy skam), ser framemot att bara få plöja nöjesläsning. Och som alla vet (hehe) så är ju halva nöjet att få planera sin läsning!

over n out,

Ett trött litet knytt

 

 

Johanna
Publicerad 08.12.2016 kl. 11:08

Hoppa på tåget

Lägg ditt öra mot rälsen och lyssna. Hör du suset? Det vibrerande surret berättar om Paula Hawkins The Girl on the Train, på svenska Kvinnan på tåget, boken som alla tycks läsa eller planera att läsa just nu. Förra veckan blev det min tur att hoppa på tåget, genom att hörsla ljudboksversionen.

Den omtalade debutdeckaren som utkom i januari 2015 har jämförts med bejublade baddare så som Gillian Flynns Gone Girl i samma rysargenre. Sådana jämförelser sätter onekligen ribban krävande högt för Hawkins mordmysterium med trasiga människor och trassliga minnen, men sätter vi det åt sidan var det egentliga hindret för undertecknad att komma in i berättelsen. När jag väl tagit mig över det så följde resten smidigt. Berättelsen börjar långsamt och spretigt men växer sig sedan bredare, stadigare. Förgrenar sig, förkovrar sig, en tanig kvist blir till en redig gren. Förvandlingen skedde omärkbart och plötsligt var jag engagerad i att försöka lösa mysteriet, och positivt överraskad av att jag var det.

Således var det med förväntansfull iver jag gick på bio i kväll för att se filmatiseringen av samma bok. Jag hade inga skyhöga förhoppningar, men jag hade en bra känsla, en trygg föraning om att det skulle bli bra. Det är välkänt att filmatiseringar sällan håller måttet med böckerna de baserats på, men likväl kan jag tycka att det är trevligt att få ta del av berättelserna konkret visuellt, till skillnad från i min ofta semiabstrakta fantasi. Till exempel är karaktärers ansikten ofta dolda av en suddig hinna tills att jag ser dem porträtteras av skådespelare och för det mesta tycker jag det är givande att se dragen tydligare, så länge castingen känns rimlig. Emily Blunt som denna films huvudkaraktär Rachel Watson är ett sådant exempel, men tyvärr hittar vi inga fler bland huvudkaraktärerna i The Girl on the Train. (Fast Allison Janney är som vanligt briljant, här i rollen som Detective Riley.)

Till saken hör att filmens berättelse hade förflyttats från London till New York. Varför? Ingen aning. Kalla mig förutsägbart kulturbloggigt anglofiliskt lagd, men det är något med grått rugg, bloody murder, tågresor, introvert spionage och efternamn som Watson som bara gör sig bättre i en viss flavouring med betoning på u. Den geografiska förflyttningen bidrog med inget förutom att brittiska Blunt lät konstlad, och dessvärre inte på ett charmigt Frasier-igt transatlantiskt sätt, utan mer så att hon gled in och ut ur en europeisk accent till och från en amerikansk. Det enda bra castingvalet var därmed, i slutändan, motsatsen till bra.

Filmen rymmer mycket utrymme för besvikelse för de som läst boken. De flesta karaktärer kändes som helt andra än de jag lärt känna genom den. Få personligheter, drivkrafter, viljor, drömmar, trauman eller rädslor hos karaktärerna kom fram. Historier rusades igenom samtidigt som de förblev sömniga, väsentliga grundpelare i berättelsen skummades förbi och spännande vändningar i den utfördes slarvigt. Det blev istället en utdragen uppvisning av diffusa filmtekniker och utebliven dialog. Samtalen kändes ofta styltiga, det var som att någon hade läst boken, highlightat de viktigaste replikerna, strykit två tredjedelar av dem, och sen infogat den kvarstående informationen tämligen hux flux här och där i filmen. Det hade behövts så mycket mer. Det är som att filmskaparna hoppats på att bygga en dinosaurie men skippat själva ryggraden. 

För mig blev det snabbt svårt att inte känna ett visst missnöje med hur saker hanterats i filmskapandet. Halvvägs genom visningen började jag längta efter slutet, vilket jag hoppades att skulle bli räddningen. Dessvärre drog sig ingen för att hasta igenom den delen heller. Själva slutrepliken — f.ö. en annan än den i boken, vilken jag tyckte var helt i rätt anda och som bonus kan uppfattas som förtjusande tvetydig — var dessutom så urusel att sekundärskammen grep tag om mig. Sammanfattningsvis kändes filmen nonchalant. Långt ifrån vad Paula Hawkins psykologiska thrillerroman Kvinnan på tåget gjorde. 

Funderar ni huruvida ni ska se filmen eller läsa/hörsla boken är valet därmed mycket simpelt: Boka en kupé, för den här berättelsen vill ni inte ta snabbtåget igenom.

Linnea
Publicerad 17.10.2016 kl. 21:53

Regnbågshelgen och det här med att vara homo

Det är svårare att vara gay i Österbotten än i Sverige. No shit Sherlock säger ni, men för mig har det varit lite utav en chock. Jag flyttade alltså till Vasa från Stockholmsområdet sommaren 2015 och jag har fått höra så mycket dumt det senaste året. Dumt som i homofobiska saker, som folk kläcker ur sig på föreläsningar, skriver i insändare eller bloggar om. Och dumma saker som i att man väldigt ofta bli osynliggjord eller tas för hetero i Österbotten. Klimatet är helt enkelt hårdare här.

Jag säger inte att det inte finns homofobi i Sverige, allt är inte guld och gröna skogar i grannlandet heller (även om finlandssvenskar ibland verkar tro det). Men jag har aldrig upplevt min sexualitet som särskilt politisk, speciellt inte på senare år. Men här är det annorlunda, jag har varit tvungen att fundera på min gayness på ett helt nytt sätt sen jag flyttade hit. Jag har behövt fundera på vad det betyder att vara öppen, och har kommit fram till att det är viktigt att jag är öppen här, öppnare än jag var i Sverige. För vi som bryter mot heteronormen, vi som tillhör en bokstav i hbtq, vi behöver synas. För vi finns, vi har alltid funnits och det räcker med diskriminering och skit nu, även i Finland.

Med detta sagt, så vill jag bara tipsa om att det är Regnbågshelg i Helsingfors i helgen. Den anordnas av föreningen Regnbågsankan. Program finns här och jag kommer också finnas där i minglet, i alla fall på lördagen. Så spana in detta om du befinner dig i huvudstadsregionen!

Och är du lite söndagssvag på söndagen, kan jag rekommendera ”But I´m a Cheerleader” . En gullig liten indiefilm om ungdomar som blir skickade på läger för att bli straighta. Jag såg den igår (hela finns på youtube) och om du gillar gullig estetik och Nicky i Orange Is the New Black (och vem gör inte det?) så tror jag den är en perfekt söndagsfilm. Niotillfem-Sandra har skrivit ett fint inlägg om den här

Hoppas vi ses i vimlet!

 

(PS - bilden är från sommarens Prideparad i Helsingfors).

Johanna
Publicerad 13.10.2016 kl. 14:44

Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv

 

Jag passade på att gå på seniorbio här i Jeppis i eftermiddags. Det låter kanske som att det skulle finnas en åldersgräns på ett sådant evenemang, men enligt Paavo i kassan är man välkommen oavsett om man är fem eller 105 år gammal. 

Det som skiljer seniorbion från vanlig bio är visningstiden (15.00 i detta fall, stänger så klart ute en hel del med regelbunden daglig sysselsättning) och priset. I stället för sedvanliga 13-14 euro räckte det denna gång med 6,50 euro (alltså i instinktiva min värld kostar bio alltid 50 kronor eftersom det var vad det gick på när jag var liten), inklusive kaffe.

Jag och mitt sällskap sänkte medelåldern en aning, men den lika delar hemtrevliga och klaustrofobiska doften av tandparfym fanns i salongen.

 

Filmen vi såg var Finlands Oscarsbidrag Hymyilevä mies, eller Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv som är filmens svenska titel.

Juho Kuosmanenms verklighetsbaserade berättelse om ”bagaren från Karleby”, boxaren Olli Mäki, hade premiär i Finland i fredags, men har redan håvat in pris på filmfestivalen i Cannes där den gick vinnande i kategorin Un Certain Regard. Förutom att den tävlar på Oscarsgalan är den också Finlands bidrag i kampen om Nordiska rådets filmpris.

Frågan är då om Kuosmanen åker segertåg med rätta. Så här några timmar efter det att jag sett filmen kan jag bara säga ja. Filmen utspelar sig 1962 och mittpunkten är den titelmatch som Olli Mäki (Jarkko Lehti) ska gå mot den amerikanske och betydligt mer rutinerade proffsboxaren Davey Moore (John Bosco Jr.) i Helsingfors.
 


Öppningsscenerna är lantliga och talltäta. Olli och hans förälskelse Raija (Oona Airola) har nyligen träffats och i Prerho är det som det är med bilarna på den här tiden. Startar de inte får man cykla till festen i stället. Idyllen avbryts tvärt av Ollis förberedelser inför den stundande matchen om världsmästartiteln. Raija följer med till Helsingfors där de är inneboende hos Ollis manager Elis Ask (Eero Milonoff) med familj.

Intressekonflikten mellan dessa två är det som tar filmen framåt. För Elis Ask är det mycket som står på spel i och med matchen. Mäktiga män har gått in med pengar för att matchen ska bli av och ett filmteam följer Olli på nära håll under träningarna. Presskonferenserna avlöser varandra, men Olli är alltmer okoncentrerad. Han är förälskad och det passar Elis Ask mycket dåligt. En proffsboxare kan i hans och den professionella idrottsvärldens ögon inte ha en brud med sig överallt dagarna före match. När Raija tillfälligt åker tillbaka till Perho rymmer Olli efter till managerns stora förtret, men lugn och ro är allt Olli efterfrågar i den mediala cirkusen (som förmodligen inte var någonting med dagens mått). 
Kampen för att nå matchvikten, 57 kilo, är ganska skrämmande att följa. Det krävs en del fingrar i halsen och en kollaps i bastun för Olli att nå målet.

 

När matchen på en packad Olympiastadion väl är i gång går det snabbt och långt ifrån de 15 planerade ronderna behövs för avgörandet. Olli ser ingenting av motståndaren och faller i golvet en gång för mycket relativt omgående.

På efterfesten rymmer Olli och Raija, igen till manager Asks förtret. De är helt enkelt mer intresserade av varandra än av den professionella boxningsvärlden. Kanske blev det Ollis lyckligaste dag, men inte av den anledning som Elis Ask tänkte sig.

Filmen är full av frågeställningar om drivkrafter i livet och ljuvliga sextiotalsmiljöer från stad och land, allt i svartvitt och väl värt en stor publik.

Ett häpnadsväckande faktum jag fick mig till livs efter filmen är att Olli Mäki var en stark medaljkandidat inför OS i Rom 1960, men av politiska skäl blev han inte uttagen i truppen. Finska boxningsförbundet hade tagit avstånd från Kokkolan Jymy eftersom det var (och är?) en arbetareförening.

Pär
Publicerad 07.09.2016 kl. 20:00

Tv-serier och tips-torsdag

Ibland har jag perioder där jag plöjer serier på Netflix, det är som en skön verklighetsflykt, en rolig hobby eller ibland ett bra kompis-häng; att se en serie tillsammans. Och alltså om du inte streamar än, börja! Att kunna se flera avsnitt på rad eller att helt välja själv när du vill se ett avsnitt - livskvalité! Här kommer tre tips på, väldigt olika, serier att se på Netflix i höst, två bra och en halvbra (för let’s face it - ibland vill man se en sån serie).
 

1. Narcos

Betyg: Svinbra

Det har tipsats mycket om denna serie nu i dagarna eftersom den efterlängtade andra säsongen släpps i morgon (fredag den 2/9), och har ni inte sett första säsongen så avundas jag er som har den upplevelsen framför er. Narcos är alltså en serie som baserar sig på en verkligen persons levnadsöde, den ökända colombianska knarkkungen Pablo Escobar. Man får följa hur Escobar blev miljardär på kokain, bland annat ger sig in i politiken och hur han bygger upp sitt imperium (mycket mutor och död), samtidigt som vi följer två narkotikapolisers jakt på Escobar. 

Det är en Netflix-produktion, och själv tycker jag att deras produktioner ofta tar ut svängarna på ett intressant och nytt sätt. Serien är snygg (utspelar sig till stor del på 70- och 80talet) och dramatisk, man blir lätt hooked. Det som slog mig när jag såg första säsongen var vad lite jag visste om Escobar, om drogpolitik och om Colombia sen förr (så den var också utbildande).

En annan sak som jag tyckte var intressant var att man (läs: jag och min bästis) ändå fattade tycke för karaktären Pablo. Missförstå mig rätt, han är en ond man och gör helt psykopatiska grejer (han gör verkligen helt vidriga saker) - men han visar också andra sidor och gör goda grejer (bygger skolor och hjälper folk till exempel). Vilket gör karaktären fascinerande, att både det vidriga och goda finns där tillsammans. Dessutom är karaktären så himla karismatisk tack vare ett utmärkt skådespelande av Wagner Moura som spelar Pablo. Jag vet i alla fall vad jag gör i helgen!
 

2. Broadchurch

Betyg: Rätt bra

Sista helgen av mitt sommarlov ägnade jag åt att se första säsongen av Broadchurch. En välgjord, spännande brittisk kriminalserie. Den kändes lite som en klassisk brittisk kriminalserie, ni vet en som utspelar sig i en liten stad vid kusten, där alla känner alla, havet är grått och piskande och alla har hemligheter som i samband med mordutredningen kommer upp till ytan. (En sån serie där det är alltså mer bilder på piskande hav än på blod och äckel).

Den börjar med att en ung pojke hittas död på stranden. Och två kriminalare (den ena vresig så klart), som aldrig jobbat ihop förut och dessutom är helt olika, ska samarbeta för att lösa mordet. Helt rekommenderbar (plus att det är skönt med serier som bara är 8 avsnitt, det ger möjlighet till "plöja-igenom-utan-dåligt-samvete"). Den är smart, har spännande tvister och är svår att förutsäga. Perfekt serie när det regnar ute!

Dessutom finns det en stor fördel med att den är brittisk och inte amerikansk och det är att folk får vara ”fula”. Eller bara helt normala. Det är så skönt med serier/filmer där bland annat kvinnorna inte behöver vara "snygga" jämt. Ni vet, hollywood-sminkade och med fixat hår och mycket naken hud. Det är viktigt med serier där tjejer inte framställs som någon som ska rädda världen/springa ifrån en mördare/whatever i megalånga ögonfransar, perfekt smink och skyhöga klackar.

Det tyckte jag så himla mycket om med nya Ghostbusters förresten, att kvinnorna bara fick "vara" och göra sina grejer (eh, jaga spöken). Ingen hade urringning eller särskilt speciella kläder. Det var liksom inget fokus på deras kroppar eller utseende. Dom skildrades så som män skildras på film, vilket är ovanligt. Och jag tror att det är så himla viktigt med mer sådant. Så är det i Broadchurch också, det är fokus på utredningen och på människornas känsloliv - inte på hur deras kroppar ser ut.
 

3. Scream

Betyg: Helt ok tidsfördriv

Här kommer det halvbra tipset. För denna serie är halvbra. Men jag tror jag hade älskat den i mina tonår, för den påminner om Gossip Girl och O.C i estetiken och formen, det är något tryggt och samtidigt exotiskt med high school-elever.

Men idag gillar jag den för den är meta. Den handlar alltså om ett gäng high school elever i en liten stad i USA som tidigt proklamerar att man aldrig skulle kunna göra en ”en slasher-film till en hel tv-serie”, vilket sen är exakt vad serien är. Den är som en skräckfilm á la Scream-filmerna fast i tv-serieform, en mördare i Scream-liknande mask mördar tonåringar på löpande band samtidigt som de resterande i kompisgänget försöker lista ut vem mördaren är. Dessutom bor kidzen i en stad där liknande mord ägde rum för ett tiotals år sen, så den stora frågan är: Är mördaren tillbaka?

Den är meta, för den gör hela tiden blinkningar och referenser till skräckfilmer och populärkultur och driver lite med sig själv. Och ofta analyserar ungdomarna vad som händer utifrån filmer och tidigare skräckteorier. Ett till plus är att den är ganska tillåtande i sina karaktärer, det finns queera karaktärer till exempel. Minuset är att den är väldigt ”vit”.

Men som hyfsat tidsfördriv eller kompishäng-serie funkar den utmärkt. Plus den är smart och om man är som jag som aldrig ser skräckfilm längre, så hoppar man till ibland (det är något med att mördaren har ryckiga rörelser och dyker upp pang poff). Plus som sagt, bara det där att följa med ett tonårsgäng och deras drama (läs kompisbråk och kärlek) väcker nostalgi från serierna man såg som yngre.

Så, happy serie-helg!


PS. vill ni följa mig på andra plattformar så finns jag på insta.

Johanna
Publicerad 01.09.2016 kl. 09:14

Interaktivitet genom tiderna

Radio- och tv-program där lyssnare och tittare får medverka på ett eller annat sätt är populärt både bland konsumenter och producenter. Frågan är om det alltid är eftersträvansvärt.

 

Fenomenet aktualiserades för mig när jag via en kompis snubblade över den NRK-producerade tv-serien Skam.

Där får tittaren följa ett gäng ungdomar som just börjat på gymnasiet. Ramberättelsen är att fem tjejer, sinsemellan ganska olika, blir kompisar i sin gemensamma (med olika intensitet) strävan att skapa en russebuss inför den avslutande terminen i trean. För mig som gått gymnasiet i Sverige var fenomenet helt okänt, men så här beskrivs det på allvetande Wikipedia:

”The russefeiring (English: "russ celebration") is a traditional celebration for Norwegian high school students in their final spring semester. The russefeiring traditionally starts on around 20 April and ends on 17 May, the Norwegian Constitution day. Participants wear coloured overalls, they make groups and name a bus, car or van and celebrate almost continually during this period. Students who buy a bus, are partying in this bus the entire night until school every day from the start to 17 May. Drunkenness and public disturbances are regularly linked to the celebration”

 

Om seriens handling kan jag tråkigt nog bara säga att den är riktigt bra på det där självklara sättet. Ungdomsserier är ju liksom alltid högriskprojekt och antalet lyckade exempel är förhållandevis få. Skam innehåller yta och djup i lagom proportioner och har en feministisk touch. Måndag till fredag läggs ett litet klipp ut och en gång i veckan sätts allt ihop till ett helt avsnitt.

Tittarna kan också ta del av mervärden. Till exempel finns alla rollfigurer på snapchat och instagram där den som vill kan följa det som hänt i serien, som ett slags extramaterial att kommentera och diskutera med andra följare. Flöjlarna är tusentals och kommentarerna under bilderna ofta hundratals. Jag kan inte låta bli att tänka att det känns modernt.

För på dagen 20 år sedan ville även SVT vara cutting edge när de 31 augusti lanserade såpan Nudlar & 08:or. Det särskilda med den här serien var att den sändes i SVT:s båda kanaler samtidigt, fast ur olika vinklar. Meningen var att tittaren, som av allt att döma antogs tillhöra en zappande generation, skulle vara sin egen bildproducent med hjälp av fjärrkontrollen. 

I Filip Hammars och Fredrik Wikingssons bok 100 höjdare - Sveriges roligaste ögonblick genom tiderna (2004) är lanseringen av serien ett av ögonblicken. 

- I framtiden blir det tv på internet och då kommer det allt mer att handla om att vara aktiv och välja vad man vill se, citeras där Magnus Francke, en av huvudrollsinnehavarna.

Dubbla programpresentatörer

Med facit delvis i hand uppenbarligen en poäng och vågad tanke, men förmodligen var verktyget (i det här fallet fjärrkontrollen) både bildligt och bokstavligt talat alltför trubbigt. Bara några hundra tusen sägs ha tittat (detta under en tid då tv-tittande var hett och utan konkurrens) och det som slutligen gjorde att Nudlar & 08:ros historia bara blev två säsonger lång var ändå bristen på en fängslande handling (andra och sista säsongen ska enligt denna blogg ha sänts på en undangömd tid och i endast en av kanalerna). I Filip Hammars och Fredrik Wikingssons bok sägs att serien ”rent konstnärligt inte höll måttet”.

Teaterstudier på Mediaskolan

Den handlade om några studenter på en medieskola. För egen del minns jag bara en scen där någon försökte illustrera det köttsliga med hjälp av svartvita foton på Bullens varmkorv (läraren ville hellre se hud tillhörande tjejer), medan Hammar och Wikingsson kommer ihåg ”bedrövliga skådespelarinsatser, konstruerade repliker, sökta historier och platta försök att säga något om den tid vi levde i”.

 

Ett annat 90-talsexempel från SVT är, vill jag minnas, en serie fristående tv-noveller som var en del av ett större familjeunderhållningsprogram, kanske Det kommer mera

Efter det att större delen av programmet sänts fick tittarna ringa in och bestämma slutet. Man stod då inför två alternativ (typ antingen ”X gör slut med Y” eller ”X bestämmer sig fört att följa med Y på jorden runt-resa”) varpå dramatiseringen av det vinnande alternativet visades i tv.

Kanske kan även brevfilmerna i Bullen, som byggde på problem som tittare beskrivit brevledes, ses som ett tidigt försök till interaktivitet.

 

Det jag funderar på är om vi faktiskt behöver interaktivitet när vi ser på tv. Är det bättre att bara konsumera en välgjord produkt eller finns det ett egenvärde i möjligheten att själv påverka och/eller diskutera det man ser?

Pär Jonasson
Publicerad 31.08.2016 kl. 18:21

Främmande saker, bekanta detaljer

Vad var det första du tänkte när du såg bilden här ovanför? Min första tanke var två namn: Steven Spielberg och Stephen King. För någon som mig, som vuxit upp med E.T. the Extra-Terrestrial (1982) mer i videoapparaten än uppe på VHS-hyllan trots (eller kanske tack vare) oundvikliga tårar, och som i förtonåren med förtjust skrajhet plockat och plöjt igenom Varsel, Pestens tid och Det m.fl. ur bibliotekshyllan, så träffade den här estetiken precis där den skulle. Mitt i måste se-centrat.

Få har väl missat hajpen kring Netflixserien Stranger Things (2016). Med mixen skräck, paranormalitet och en rejäl skopa nostalgi har den hittat sitt succérecept. Jag är inte ensam om att dra paralleller till de två Steve-arna, berättar internet för mig. Många har gjort samma associationer och beskrivit serien av tvillingbröderna Matt och Ross Duffer som "filmen E.T. om den hade skrivits av Stephen King". Jag är benägen att hålla med. Den känns som ett lager King ovanpå ett lager Spielberg ovanpå ett lager King ovanpå... ja, ni fattar.

Stranger ThingsStranger Things, 2016.

I första avsnittet av Stranger Things möter vi det unga killgäng som utgör några av huvudpersonerna när de sitter runt ett bord och spelar rollspelet Dungeons & Dragons. De är hemma hos Mike som är navet i gänget och blir en central karaktär. Den här scenen påminner mig mycket om sättet vi möter huvudkaraktären Elliott i E.T. — hemma hos honom, där han befinner sig i utkanten av sin storebrors killgäng, som kring ett bord spelar rollspelet Tunnels & Trolls.

Sådant, och mycket annat som liknar annat, gör att Stranger Things känns något familjär. Inte som en helt främmande sak utan på många plan som en gammal bekant. En taklampa hänger över bordet och inredningen berättar att vi befinner oss någonstans mellan 70- och 80-talets mittpunkter. Det ligger en pizzakartong i förgrunden och jag kopplar ihop detta med Elliott som lovades få vara med och spela bara han hämtade pizza. Men tioårige Elliott blir distraherad av oljud när han hämtar kartongen och går ut till skjulet som står på gården. I Stranger Things är det istället tolvårige Will som efter rollspelsmötets slut springer över sin gård till ett skjul som står där. Netflixserien fortsätter att krylla av likheter till tidigare filmer, både i berättelse och bildspråk, och inte bara till E.T.

E.T.E.T. the Extra-Terrestrial, 1982.

Nostalgiska anspelningar är viktiga ingredienser. Från serien kan vi spänna upp en slingrande röd tråd ungefär fyrtio år bakåt i tiden, som kanske mest färskt går via J.J. Abrams Super 8 (2011). En film som regissören berättat att är en hommage till sina barndomsidoler inom filmkonsten — en av dem Spielberg, som även var producent för filmen. Det är knappast en långsökt gissning att Dufferbröderna har haft samma eftersträvan i åtanke. Liksom Super 8 så skapar Stranger Things stämning genom spielbergska linsöverstrålningar och ett tajt killgäng som svajar på tröskeln mellan barndom och pubertet. De är nördar — och som vi alla vet är det förstås coolt att vara nördig — i Stranger Things är killarna inne på fysik, teknik, bordsrollspel och Star Wars (1977) och i Super 8 på film, zombier och den gemensamma nämnaren George Romero. Varken Super 8 eller Stranger Things hade knappast existerat om det inte vore för E.T. I den är Elliott kanske inte renodlat nördig, men likväl något nördstämplad av den tonårige storebrorsan med sina vänner.

Personligen uppfattar jag definitivt E.T.-tråden som den starkaste och rödaste av dem alla, men det går också att hitta likheter med filmerna Alien (1979), Close Encounters of the Third Kind (1977), Poltergeist (1982), The Goonies (1985), bland många andra.

E.T.E.T. the Extra-Terrestrial, 1982.

När jag läser att Dufferbröderna är födda 1984 mejkar seriens tydliga influenser totalsens. Bröderna är, liksom jag, uppväxta i en tid då dessa filmer hörde till sådana som vi hörde mycket om utan att se. Vi missade dem först på grund av för ung ålder, och sedan för att teknologin helt enkelt inte kunde erbjuda dem i närheten av lika lätt som idag. Att hyra film hörde inte till vardagligheterna och ännu mindre att köpa en VHS-kassett. Vi väntade på att de skulle komma på tv, spelade in på video, lånade av och åt klasskompisar.

Många av filmerna som Stranger Things påminner oss om var efterlängtade innan vi såg dem och när vi sett dem känns de fortfarande som något vi saknar. De har fångat en tidsanda som vi i min generation missade precis, men känner igen många signalement ifrån. Vi kan själva fylla i luckorna som vi inte ser i filmerna, vi förstår hur miljön var där runtomkring. Vi minns klumpiga gamla miniräknare som fanns där hemma i någon skrivbordslåda. Hur coola walkie-talkies var. Att vi inte hade mobiltelefoner. Musiken som ens äldre syskon hade blandkassetter fulla med. Spänningen i att hämta en framkallad filmrulle och äntligen se de 24 eller 36 bilder familjen tagit under det senaste året, allt som allt. Vi minns hur magiskt allt sådant var för oss då, en tid som precis sipprat förbi, en tid vars magiska eko fortfarande klingar djupt inne i minnet.

Stranger ThingsStranger Things, 2016.

Ändå förbryllar det mig att jag inte retar mig på den återkommande återvinsten, för det känns som någonting jag vanligtvis skulle göra, när den finns i sådan mängd som den gör i denna serie. Förmodligen är jag hypnotiserad av den nostalgiska faktorn som har en sådan makt över mig och utav samma orsak stör jag mig inte på att likheterna till tidigare filmer haglar så tätt. Faktum är att när jag tittar på Stranger Things så tycker jag tvärtom att serien lånar och refererar så skickligt att det vävs ihop stöldfritt och sömlöst — det känns inspirerat snarare än imiterat. Som hommage, inte plagiat.

Att skönhet ligger i betraktarens öga är ett klichébegrepp vi väl känner till. Men jag läste någonstans att skillnaden mellan hommage och plagiat också ligger där. Det som för en person uppfattas som en hyllning är för en annan inget annat än en plundring. Därför vill jag lämna över frågan till dig: Ur vilket perspektiv ser du Stranger Things? Kändes den nostalgihärligt familjär eller bara passésniket bekant?

Linnea
Publicerad 22.08.2016 kl. 12:00

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com