Två tips

Jag skulle vilja ta bloggtillfället i akt och tipsa om två artister jag lyssnat mycket på under senare tid.
Den ena är Declan McKenna, en -98 från Storbritannien som redan, fem singlar in i karriären, verkar vara något av en superstjärna.
En kompis som försett mig med nya musiktips sedan åren före McKenna föddes gav mig också detta. Det känns länge sen jag på allvar kunnat omfamna något britiskt i musikväg, men oj vad lätt det går att släntra fram över gruset i solskenet där låtar som Brazil och b-sidan Basic. Det här pop som pop ska låta, och vad jag förstår är McKenna bra på att ta upp angelägna ämnen i sina texter, som hur befolkningen i Brasilien kom i kläm då Fifa gav världsmästerskapet i herrfotboll åt landet 2014, eller att det är lätt hänt att unga transpersoner lider helvetets kval.
Lyssna själva.


Ett annat tips är Umeåbon Olov Antonsson som släppte albumet "Nere och ute i AC Län" i slutet av förra året. Antonsson har varit en spelare på indiescenen i många år. Först i tweebandet Tidy ups från Skellefteå och senare med soloprojektet Cocoanut groove där han spelade (spelar?) 60-talsinspirerad psykedelia med melankoliska förtecken.

Melankolin finns också när han debuterar i eget namn, med en slags krönika över åren som ung vuxen i först Skellefteå och senare Umeå. Konceptet, att låta en geografisk plats (eller ja, region) vara utgångspunkt för ett album känner vi igen, inte minst från Håkan Hellströms "Känn ingen sorg för mig Göteborg", men att försöka vara nyskapande känns allt som oftast mest fåfängt. Olov Antonsson har i stället gjort ett strålande metapop-album. Han dropppar referenser till höger och vänster, till Nico, till Simon and Garfunkel, till Orange Juice och Byrds, Morrissey, Jean Seberg och John Lennon. Långtråkigt? Nej, för han sjunger sina croonerlåtar med sån kärlek och elegans (här ska vi nog tacka producenten Mattias Malm) att det bara resulterar i inspiration och glädje, i alla fall hos mig. På sätt och vis är det en vemodig platta, i alla fall om man kan leva med definitionen av det begreppet som "lyckan i att vara ledsen". En textrad som sammanfattar albumet rätt bra kan vi hämta från låten Stjärnhimlen: "Four tops sjunger Walk away Renee & det känns ibland som allt är slut för mig. Sommardagar pengar ungdomsår. Jag har väl aldrig kunnat fånga dom ändå". Knappast någon stor poesi, förutom kanske det våghalsiga i att rimma Renee med mig, men i Olov Antonssons bitterljuva sammanhang gör det sig väl.     

Pär
Publicerad 05.04.2017 kl. 18:57

Två nordliga tips

Jag skulle helt enkelt bara vilja tipsa om två musikprojekt, båda med nordlig koppling i alla fall till namnen.

Det första är Norra Reviret. Ett norrbottensband med medlemmar från till exempel Könsförrädare. Tung indierock. Tung, undrar du? Jo, jag tycker faktiskt det. Det behöver inte alltid vara en storljudbild för att skapa hårdhet och tyngd, eller, man kan skapa de här egenskaperna också med små medel. Det gör Nora reviret. Det finns en liksom sugande känsla i de två singlar som bandet har släppt hittills. Jag hör gärna mer.
Här hade jag tänkt bädda in en video, men det går mycket dåligt. Ni får klicka här i stället.

Det andra tipset utgörs av The Northern East. Bakom artistnamnet finns Jukka Rintamäki, ursprungligen från Vasa men Stockholmare sedan länge. Jukka spelade tidigare i Silverbullit, ett av många hyllat svenskt band som jag aldrig begrep mig på, alternativt aldrig gav en chans. Det finns en bra känsla skog och mark i den här drömska popmusiken. Inte bara i texten och videon, även om de så klart hjälper till att förstärka känslan.
 


 

Pär
Publicerad 01.03.2017 kl. 15:14

En efterlängtad återkomst

Erik de Vahl har varit en av mina favoritartister ända sedan debutalbumet Secrets adrift 2003. Det är en i huvudsak instrumental skiva med skissartade melodier och loopar. Kanske kan musiken kallas ambient.

Jag hade haft mina ögon på De Vahl sedan han via The Bear quartets gästbok (I förra inlägget referade jag tilll Mattias Alkbergs bloggkommentarsfält, jag har inte rört mig långt på 15 år i jakten på tips) delat med sig av en hemsnickrad cover av The Bear quartets Mom and dad. Det var många (nåja, ett gäng) som ställde frågor till Mattias Alkberg via gästboken. Jag vågade aldrig riktigt ge mig in i diskussionerna, men jag tror att Erik frågade om textraden "You can´t keep us down, the left side is the right side” (från den oerhört briljanta skivan My war) skulle kunna ses som ett ställningstagande för att den politiska vänster-högerskalan var föråldrad. Här kan jag ha fel om frågeställaren, men det var sånt som det talades om i det forumet.

Ganska snart därefter dök det här albumet Secrets adrift upp på skivbolaget Service. Eftersom de gav ut Jens Lekman, Franke, Tough alliance och The Embassy var de Sveriges hetaste indiebolag på den tiden. Det, och att jag hade koll på namnet sedan förr, gjorde att jag utan vidare omsvep tog med mig skivan ut från Doolittle i Lund. Det har jag aldrig ångrat. Musiken var fragementarisk och lovande, och redan till nästa skiva Friendly fire släppte De Vahl fram melodierna och även rösten tog större plats.

Sedan dess har jag följt hans produktion. Med några års mellanrum har nya album kommit, oftast egenutgivna och alltid ungefär lika bra. Inga direkta hits, men aldrig några lågvattenmärken heller. På något sätt har det nog alltid varit min typ av band och artister. The Go Betweens och (ständigt dessa) The Bear quartet är väl kanske de mest strålande exemplen på det.

 

Från början var det något med De Vahl som jag kände mig besläktad med och ju mer jag fick veta desto mer ökade känslan. Egentligen var det kanske mest för att han skrivit en text om hur han lyssnat på Bear Quartets Cosy Den under gymnasiet och flytt in i samma melodier, texter och oljud som jag gjorde samtidigt fast 100 mil söderut.

Inför det att ett album, Hold your breath, släpps om några månader har Erik De Vahl gjort en podcast där varje låt presenteras. I första avsnittet pratar han om tiden efter gymnasiet, hur han flyttat till Göteborg från Kramfors, att det aldrig varit frågan om att flytta någon annanstans. Soundtrack of our lives och Björn Olssons instrumentalmusik lade grunden till en romantisk bild av staden. Min bild av Göteborg var inte präglad av romantik (knappt av nånting alls, även om jag också strax hamnade där), men jag känner igen mycket annat av det som Erik De Vahl tar upp i sin podcast.

Som att efter en tid på universitetet övermannas av vilsenhet och frågan om vad det här ska vara bra för. Som att känna tveksamhet på gränsen till livrädsla inför festande twee-kids. Som att allt var rörigt när man var 14. Det var det väl för alla, men ändå. Jag satt också i olika hörn och drack läsk på rockonserter så fort det inte var åldersgräns.

I går när jag lyssnade på Hold your breath, den hittills enda låt som släppts från det kommande albumet, gick jag i skogen i solskenet och tänkte på just sådant här. Hur min entusisam ledde til att jag gav ut ett fanzine som 13-åring och att det så klart såg ut därefter. Jag intervjuade Henrik Berggren bakom scenen på brunnskvitret, men jag kommer aldrig att medverka till att det visas offentligt. Det är, kort sammanfattat, lillgammalt på det obehagliga viset men kanske också ett högst levande resultat av... överlevnadskamp. Normalt sett gör ju folk fanzines när de är 17 och inte 13, men jag kunde nog inte låta bli.
Den här utsvävningen kom till mig i går, kanske ett utslag av sentimentalitet (som om det vore något dåligt), men nu vill jag prata mer om Erik De Vahls podcast.

Han har en riktigt bra radioröst, berättandet är lugnt och engagerat samtidigt och fyllt av skarpa reflektioner om gentrifiering, tillhörighet och Malmövardagen. Han bor numera i Skåne och har pluggat till trädgårdsmästare efter många år som brevbärare.

Lyssna på podcasten och låten här:
 

Pär
Publicerad 08.02.2017 kl. 13:14

Januari-gnäll och februari-pepp

Januari alltså, ingen höjdarmånad va? Inte för mig i alla fall. Kanske inte för världen heller. Känns som att det är så mycket som är dystert, gråslaskigt och knäppt just nu. Jag har mest gömt mig under en filt och konsumerat lättsmält kultur (typ Ashton Kutcher-filmer med lyckliga slut och Harry Potter-böckerna för miljonte gången). Men kanske blir februari bättre? Kanske jag läser mer, ser mer, känner mer och kanske världen/vädret/livet lite skärper till sig?

Här kommer i alla fall saker jag ser fram emot under vårvintern, förutom tulpaner i massor förstås;

Ryan Adams släpper nytt album. På senare år har Ryan seglat upp och blivit en av mina husgudar, tycker att allt han gör är intressant och fascinerade på något sätt. Han är ett musikaliskt geni, svinbra på låttexter om kärlek och gör musik för oss som är svaga för gitarrer (och han gillar katter hörni!). Albumet heter Prisoner och släpps 17 februari. Ena singeln ”Do You Still Love Me” finns här.

På tal om musik, detta är våren när jag banne mig ska köpa en ny vinylspelare. Min har inte fungerat på alltför länge, och jag är ju trots allt ett barn av min tid. Med barn av min tid menar jag att jag vurmar för att kunna växla mellan vinyllyssnade (ljudet! Ljudet är så bra!) och Spotify. Old school och new school liksom, det bästa av två världar, i alla fall i min värld. Så vårens projekt är att köpa en ny vinylspelare (har haft en gammal charmig från 60-talet, men tror jag ska testa ny-nytt nu) och sen fortsätta bygga upp skivsamlingen. Längtar redan till rödvins-middagar i vårljuset med en vinyl snurrandes i bakgrunden.

Och jag är tillräckligt cool för att våga erkänna, jag längtar lite efter nya Skönheten och odjuret som kommer i mars. Den tecknade versionen var min favoritfilm som barn och det ska bli intressant att se den spelade versionen och intressant att se den med vuxna feministiska ögon. Kommer den att hålla liksom? Hoppas det, men är i alla fall peppad på en stor dos barndomsnostalgi i biosalongen.

Ser också framemot att ta tag i min läsning igen. Det började bra under jullovet men nu har jag tappat det igen; men på min att-läsa-lista just nu finns Sandra Beijers Allt som blir kvar och Aftonland av Therese Bohman (älskade hennes tidigare romaner). Och jag ser redan framåt att läsa Så här upphör världen av Philip Teir som släpps under året (kan vi nån gång också prata om att omslagen på hans böcker är så sjukt fina?).

Och ett sista tips; författaren Lisa Bjärbo (hon är briljant bara tro mig) har en kul Instagram-grej på gång under februari, där man postar ett foto om dagen enligt en rubrik. Läs mer på hennes blogg eller insta, och hoppa på vetja!

Det var allt jag hade just nu, nu tar vi varandra i händerna och hoppas att februari blir en bra månad, okej?

 

 
Johanna
Publicerad 02.02.2017 kl. 13:50

Farväl till ungdomen

 

 

Under min tid som självständig musiklyssnare, kanske från 1994 och framåt, har formerna för lyssnandet utvecklats. Alla vet att den då för tiden härskande cd-skivan, som nyligen konkurrerat ut vinylen, numera i de allra mest betydelsefulla fallen fungerar som ett visitkort och för det mesta bara som skräp, typ.

Efter en period av mer eller mindre illegal nedladning på 00-talet är det streamingtjänsterna som är grejen. Det vill säga allt finns överallt så länge du har internetuppkoppling och en laddad enhet. Fantastiskt. Musikdistributionen är löst. Eller? Naturligtvis är fördelarna enorma, men vad gör en bloggare annat än gnäller?
Två stora nackdelar finns med streamingen som jag ser det. För det första finns inte allt på de stora platformar som vi konsumenter oftast är hänvisade till. Må så vara att du hittar 90 procent av det du vill höra, det är fortfarande inte allt, vilket väl måste vara idén med en sådan tjänst.
Ett annat problem är något jag snuddat vid förut, nämligen själva det faktum att allt finns, hela tiden. Jag vet inte hur det är för tonåringarna i dag, men min hjärna har svårt att vänja sig. Jag tänker ofta att det finns så väldigt mycket här på internet och stressar fram utan att egentligen sätta mig in i någonting. Det gäller i högsta grad musikkonsumtionen. Jag vill inte ha det som på tiden före bredbandet, då det dominerande sättet at konsumera musik var att betala 169 kronor för en cd-skiva, vars innehåll man på förhand sällan visste något om. Besvikelsen kunde å ena sidan vara stor när man insåg att skivan man betalat för var värdelös, men å andra sidan gav man den oftare fler chanser. Dessutom var det lättare att göra det utan konkurrensen från Internet som bara fanns en timme åt gången på stadsbiblioteket eller om en lärare låste upp en datasal i skolan.

Streamingtjänsterna innebär demokratisering, eller mer jämlikt lyssnande, då det inte längre är en sport att få tag i skivor, men problemen kvarstår för mig. Alllt jag vill höra finns inte nödvändigtvis där och ändå finns alldeles för mycket för att jag ska ha ro att lyssna.

Jag har hur som helst hört en och annan bra skiva från 2016. Den jag tänker skriva om nu heter Öronbedövande mörker och är gjord av artisten Farväl till ungdomen. Egentligen heter han Kåre Vernby och på 1990-talet spelade han i ett band som hette Blissful. Jag hörde dem då och då i dåtidens indieskyltfönster Musikjournalen Pop på måndagkvällarna. Jag mins inte så mycket av dem (Blissful alltså, även om måndagar för över 20 år sedan så klart också är suddiga), men tror att de var aningen för skojfriska för min smak. Skruvade. Kanske borde jag ge dem en chans så här i efterhand för senare har två av medlemmarna gjort storartade grejer på andra håll. Dels Calle Olsson med Bear Quartet och Paddington Distortion Combo och dels alltså Kåre Vernby vars Farväl till ungdomen började göra väsen av sig på allvar redan under 2014. Från början var det den här Cure-översättningen som fick mig på fall. Det är så klart genialt att beskriva en typ av natt som många av oss landsbygdsungar förr eller senare upplevt, med kyla, sprit och sprayfärg som hastigt får sällskap av "en dieselmerca i snöröken" och det blir till att springa. Men det som gör texten precis så bra som den är hänger självklart ihop med musiken, som är en tolkning av The Cures Plainsong från 1988 års mästerverk Disintegration. Just den här plattan har säkert likaledes många landsortsungar använt som en slags flykt från just de raggarmiljöer vi vistades i betydligt mer än vi ville. På så vis blir det här en fantastisk blandning av realism och eskapism. Och vad mer kan man begära?

Hur som helst, årets album Öronbedövande mörker är en naturlig fortsättning på debuten från 2014. Kåre Vernby trampar inga outforskade marker. Han spelar ytterst omodern indiepop och texterna behandlar den tid som flytt och de föräldrar som dött. Särskilt låtparet Den bottenfrusna sjön och Just såna dagar tar barndomen slut vinner på sin musikaliska enkelhet och förmåga att beskriva något både allmängiltigt och personligt. Och det är väl det som popmusik oftast går ut på?

Jag tippade aldrig på någon form av kommersiell framgång för Farväl till ungdomen (vinylerna är vad jag vet tillverkade i 100 exemplar), men nyligen släpptes singeln En vinternatt, en duett med Maja Gödicke som är lika storslagen som utmärkt. Vernby och Gödicke växelsjunger om att komma in från kylan tillsammans till ett komp som låter som en nedpitchad variant av New Orders Love vigilantes, varvat med valfri powerballad. I och med detta verkar det ändå som att fler fått upp öronen för Farväl till ungdomen, och ännu fler borde få det. Det är kanske en artist med ett omodernt sound, men bra låtar och tidlösa ämnen håller alltid.

Annat bra: Swaying wires, Kode Maya, The Goon Sax med flera.  

Pär Jonasson
Publicerad 04.01.2017 kl. 18:07

Vrålande kvinnor och gitarrer

När man kollar på de stora banden inom hårdrocksvärlden märker man att de flesta av bandmedlemmarna är män. Det finns såklart världskända rockband som har haft kvinnliga medlemmar, t.ex. Fleetwood Mac med Stevie Nicks och Christine McVie. Men om man jämför hur många rockband som har kvinnliga sångare med de som har manliga är det betydligt mindre som har kvinnliga sångare. Under de senaste åren har emellertid kvinnliga hårdrockare klivit in i hårdrocksvärlden och visat att även de kan sjunga hårdrock, Hurra säger jag! Här nedan kommer jag ge några tips på band där det är kvinnan som agerar frontwoman.

Många av de stora banden har manliga sångare.

Nightwish

Ett av Finlands trumfkort när det gäller musik. Nightwish är det band från Finland som lyckats bäst med att etablera sig i musikvärlden. Nightwishs musikstil är melodisk och behaglig att lyssna på. Bandet har ett par år på nacken och har hunnit byta sångare ett par gånger. Tarja Turunen, Anette Olzon och nu Floor Jansen har alla bidragit med något till bandets succé. Egentligen vill jag rekommendera alla deras låtar, men jag väljer ändå Wishmaster och Amaranth, två riktiga praktexemplar som visar varför Nightwish skördat så stora framgångar.

Arch Enemy

Ifall man tycker att Nightwish är för mjuka kan Arch Enemy vara ett bra alternativ. Deras musikstil är väldigt hård och brutal, och vrålande gitarrer och snabba trumslag är deras specialitet. Arch Enemy är ett perfekt exempel på att kvinnor kan sjunga Death-Metal lika bra som män. De två låtarna som visar bäst vad Arch Enemy går för är enligt mig Yesterday Is Dead And Gone och Nemesis.

Halestorm

Ifall Nightwish eller Arch Enemy inte riktigt tilltalar er rekommenderar jag Halestorm. Deras stil är hård och de har attityd samtidigt som deras musik hålls på en behaglig nivå. Halestorm kommer från Förenta Staterna, jämfört med både Nightwish och Arch Enemy som har sina rötter i Norden. Två låtar som jag rekommenderar åt er är Mz. Hyde och Innocence. Ett band som jag hoppas får den uppmärksamhet de förtjänar i framtiden.

Det är viktigt att komma ihåg att det såklart finns flera andra rockband som har kvinnlig sångare, vissa kan till och med vara kändare. Men de tre band som jag listat ovan är enligt mig de som tydligt visar att rockband inte måste ha en manlig sångare för att lyckas etablera sig inom musikvärlden.

August
Publicerad 27.12.2016 kl. 19:41

En comeback som heter duga

Det är åtta år sedan Metallica släppte sitt senaste album, och vilka långa år det varit. Har Metallica äntligen hittat tillbaka efter år av motgångar och dåliga val? Frågar ni mig är svaret: ja!

Jag hade höga förväntningar på det nya albumet. Skulle de gamla hårdrockarna lyckas skrapa ihop ett album som skriker Metallica? Med facit i hand kan jag säga att albumet har precis allt det behöver för att kunna titulera sig ett Metallica album.

Första spåret heter Hardwired och genom det visar bandet vilken attityd som genomsyrar albumet, d.v.s. ’’Vi är Metallica och vi gör precis vad vi vill’’. Metallica har haft som vana att hålla sig borta från politiken, men när sångaren Hetfield ropar ’’We’re so fucked / Shit outta luck’’ i den ovannämnda låten kommer vissa kanske att tänka på desperationen kring det då pågående presidentvalet i USA. Låten släpptes i augusti, Trump kandiderade då, ett sammanträffande? Många tror annat.

Albumet rymmer (förutom en eventuell diskret hälsning till en av presidentkandidaterna) melodiösa stycken och välskrivna låttexter. Det som gör albumet extra speciellt är sättet de marknadsförde det på. Bandet laddade upp musikvideor till låtarna på deras hemsida några timmar före albumet officiellt släpptes, vilket gjorde att man kunde lyssna och dessutom kolla på de skickligt gjorda videorna förrän självaste albumet var ute. På det här sättet kunde man lyssna igenom albumet och känna efter ifall det lönar sig att köpa det.

Som vanligt hittar man några bra och några andra mindre bra låtar. En övervägande del av låtarna är över 6 minuter, vilket passar de mera progressiva som exempelvis ’’Halo On Fire’’. Tyvärr är det dock längden som gör att vissa av låtarna blir platta. Ett exempel på detta är ’’ManUnkind’’. Det gungande riffet i början av låten är för all del fängslande, men mycket mera än så blir det inte.

Till varje hårdrockares lycka finner man på andra skivan ett spår med titeln ’’Murder One’’, redan där borde det ringa en klocka för alla hårdrocksentusiaster. En av hårdrockens legender Lemmy från Motörhead, som avled för snart ett år sedan, har tilldelats ett spår på albumet. Låten i sig utvecklas inte till något stort, men rytmen kan nog få de flesta att trumma med.

Hardwired är summa summarum ett album värt att lyssna på. Några av låtarna kräver flera lyssningar, men överlag har de det som krävs för att fängsla lyssnaren vid första lyssningen. Så om du älskar snabba riff, skrikande gitarrsolon, eller annars bara älskar hårdrock är albumet nånting för dig.

 

Om du inte vet var du ska börja rekommenderar jag Halo On Fire eller Spit Out The Bone, helt fenomenala låtar båda två!

August
Publicerad 13.12.2016 kl. 18:38

Torsdagens hiss och diss

 

Hej hörni, jag sitter i min säng och skriver detta i sann Carrie Bradshaw-anda. Egentligen borde jag plugga på morgondagens tenta och skriva klart alla skolarbeten som ska in innan jullovet. Men det är som att min hjärna redan tagit jullov, den vägrar liksom samarbeta och vill helst bara lukta på hyacinter, baka pepparkakor och låtsas att världen är mer som en julfilm än ett dystopiskt undergångsdrama just nu.

Så på grund av loma-feelis och undergångskänslan tänkte jag göra en klassisk hiss och diss idag, snodde idén från min eminenta kompis Catariina (läs hennes blogg! Så bra och viktigt om att försöka få barn i ett samkönat förhållande, hon är bäst!).

Vi börjar med dissningarna va? Diss nummer ett: att en inte kan se tredje säsongen av Historieätarna på SVT Play när man bor i Finland. Jag fattar, licenspengar och yada yada men det kliar så i mina fingrar när jag överallt på sociala medier ser Erik och Lottas roliga upptåg. Vill ju också se! (Ska till Sverige en kortis innan jul och träffa mamma och bröderna, förutom dem så längtar jag mest efter svenskt kaffe, filmjölk och att kunna plöja alla avsnitt av Historieätarna!).

Diss nummer två: Att Guns N' Roses kommer till Finland. Jag vill inte ställas inför att behöva ta beslutet; ska man gå eller inte? Jag växte upp med Guns N' Roses, de är mitt barndomsband och tonårsband och jag och mamma spelade in varenda video från MTV på kassett på nittiotalet och jag kan varenda låt utantill. Men det är ju inte samma sak att se dom idag. Eller? Dessutom är inte Izzy med. Och jag gillar inte arena-spelningar. Och jag vågar aldrig lita på att rockstjärnor dyker upp på sina spelningar, vet inte hur många gånger jag besviket fått gå hem för nån har brutit ett ben/blivit för full/och annat (Andy McCoy, jag tittar på dig). Så kanske man inte ska gå?

Nu till gladare toner – hiss! Alla avsnitt från tidigare säsonger av Historieätarna finns på Youtube! Hurra hurra hurra! Jag håller på att gå igenom alla just nu, är nu på romantiken och alltså att få se detta som innan-sovdags-tittning varje kväll har höjt min livskvalité med bra många procent.

En annan sak som höjt min livskvalité är julmusik! Att man ogenerat får lyssna på hur mycket julmusik som helst (Spotify har rätt bra listor) och att man får se julfilmer, hur många som helst – det är som bomull för själen efter denna dystopiska höst.

Och en tredje hiss: det är snart dags för jullovsläsning! Jag har inte funderat på vad jag ska läsa än men jag vet att jag ska läsa/kommer hinna läsa och det gör mig lycklig. Har senaste tiden mest bara läst skolrelaterade saker (i och för sig både Susanna Alakoski och Ann Heberlein, så inte fy skam), ser framemot att bara få plöja nöjesläsning. Och som alla vet (hehe) så är ju halva nöjet att få planera sin läsning!

over n out,

Ett trött litet knytt

 

 

Johanna
Publicerad 08.12.2016 kl. 11:08

KAJ kombär ti byji

Vad som funkar bäst med KAJs show är KAJs show. Den är välkomponerad, lagom lång och innehåller inga bitar som upplevs som utfyllnadsmaterial. Från start till slut är det energi och glädje hela vägen igenom, och fast man som publik vet att showen är inövad så får KAJ fram en känsla av att de stiger upp på scen och bara gör sin grej. Det känns spontant och lekfullt utan att slå över till att bli tarvligt.

Showen bjuder både på gamla välkända låtar, däribland Tango taas och Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo men också material från den nya skivan, där mina personliga favoriter är Taco hej och Manlig vänskap. Scenografin är enkel, men det behöv och andra sidan inte så mycket scenografin med gruppens scennärvaro. Det enda som för mig förstör helheten lite är de många bytena av scenkläder, byten jag visserligen förstår för att de hör ihop med olika sketchbitar, men som ändå trasslar lite med timingen. Fast publiken aldrig lämnas ensam med en tom scen så blir det ändå små glapp inom hela showen som förtar helhetsintrycket.

Bild: KAJs facebook

Vad som däremot golvar är ”finkultursbiten”, med en strålande Pavarotti parodi. Det är inte bara parodin i sig som är mitt i prick och leder till mycket skratt, men sånginsatsen av Jakob Norrgård är för den icke insatta helt otrolig. Genom hela numret förväntar jag mig att den övertygande sångprestationen skall brytas i vilket ögonblick som helst och på så vis bidra till komik, men det håller hela vägen igenom och det är inte bara jag som är imponerad, om man får döma av mängden applåder.

Sedan har vi de små sakerna, de där som jag upplever att är roligare just för att jag är hemma från Österbotten. Tydligaste blir det i KAJs sketch och sång om Juthbackamarknaden, detta sensommarfenomen i norra Österbotten, som än en gång är mitt i prick med sina kommentarer om att vandra runt i timtal i en leråker för att sedan äta svindyr pyttipanna och åka hem med en arabiakopp identisk med den du handlade ifjol. I det segmentet skrattar jag så att tårarna rinner, medan den övriga publiken nog är roade men inte helt tagna.

Måste man då vara österbottning, kunna dialekt eller åtminstone ha en anknytning till Österbotten för att kunna njuta av KAJs show? Absolut inte. Eventuellt har man ett större utbyte av showen om man kan eller förstå dialekt och vissa saker är roligare om man vet ur vilken tradition det spinner vidare. Men även utan den kunskapen är det två underhållande timmar som Kaj bjuder på och musiken enbart gör det värt att titta på. Clashen mellan Finlands äldsta teater ÅST med sina förgyllda takkronor och sammetsstolar till dialektal humor är tilltalande och jag tycker att utöver en underhållningsgärning gör KAJ också något större. De lyfter fram dialekt och hembygd som något fint, om inte bara kan skämtas om utan också uppskattas. Och för det är de sannerligen värda en stor applåd.

 

Rebecca
Publicerad 04.12.2016 kl. 17:26

Till storms vill vi gå

Yles kulturprogram Lasso handlade för några veckor sedan om kampsånger. Ramy Essam, som låg bakom revolutionens ljudspår i Egypten 2011, intervjuades liksom några äldre damer härifrån Jakobstad.

För ungefär 40 år sedan sjöng de tillsammans i gruppen Till storms. Från början var de en programgrupp bildad i samband med socialdemokratiska ungdomsklubbens 70-årsjubileum, men gruppen överlevde firandet. Eller ja, inte bara överlevde utan fortsatte sitt musicerande. I Lassointervjun kan man höra Christina Helsing och Carita Skog berätta om hur musiken tog dem ända till Danmark på turné och dessutom till en skivinspelning på legendariska Love Records.
Min fru nämnde när skivan kom på tal att det vore roligt att ha den, så jag tänkte att det borde väl inte vara omöjligt att leta fram den.
På antikvariatet här i stan hade ägaren aldrig sett skivan. Han kände i själva verket inte ens till den, men både han och den för tillfället ende andre besökaren hajjade till när de hörde att det var fråga om en Love Records-skiva. Affärsinnehavaren bläddrade i en katalog och medgav sedan att skivan fanns på riktigt, om än inte här och nu.

Nästa steg blev att ringa direkt till källan, i det här fallet Christina Helsing som varit med i Till storms när det begav sig. Hon skrattade och lovade mig att hon skulle leta i arbetarföreningens arkiv. Några dagar senare ringde hon och sa att hon hittat några exempelar av EP:n och att jag skulle möta henne när hon åt seniorlunch på Hötorgscentret nästa dag.
Väl där fick jag skivan och kunde ge den i någon form av för tidig julklapp till min fru.

Sjutummaren innehåller fyra spår, samtliga covers. Bäst fungerar de två Norrbottens järn-(eller är "Samma vindar, samma dofter" först och främst en Contactlåt?)låtarna "Jag och du" och "Samma vindar, samma dofter". Kanske mest för att Ted Ström är en så förfärligt begåvad låtskrivare ("En vintersaga"! ledmotivet till "Tre kärlekar"!). Aldrig har väl melankoli och plakatpolitik kombinerats så bra som i "Jag och du"?
Något som är värt att fästa uppmärksamhet vid, förutom själva musiken, är texten på omslaget. Se här:

 

Kanske inte blev så tydligt, men såhär står det: "Till storms vill vi gåmot politiskt och ekonomiskt förtryck, våld och ofrihet. Genom våra sånger vill vi väcka människorna till insiktom kapitalismens nedbrytande krafter och visa på solidaritetens stora betydelse i en värld fylld av politisk terror och förtryck".

Rätta mig om jag har fel, men jag tror verkligen inte att det går att hitta det här tonfallet inom socialdemokratin i dag. Jag säger inte att det är så här de borde säga ännu, men det vore roligt om de i alla fall hade ett språk att formulera problem och presentera visioner med. Det känns rätt givet att en otydlig socialdemokrati lämnar ett stort fält öppet åt högerpopulism och nyfascism som söker (för) enkla förklaringar på de samhällsproblem (sa någon globalisering med mera?) som gjort att många känner sig osedda i dag.  

Förresten, den svenska proggen, var det bara skit? Inte riktigt. Lyssna här, till exempel.

Pär
Publicerad 30.11.2016 kl. 19:55

Kent


Det var väl där kring 02
och Vapen & ammunition som jag kapitulerade, la upp händerna i luften och bekände att Jocke Berg är den enda som förstår mig. I typisk tonårspastisch fyllde jag dagböckerna med ingående beskrivningar av skoldiskon och fester, pojkar som aldrig blev kära i mig, hur jag ”kunde vara i ett rum fullt med folk men ändå vara totalt ensam”, intriger, uppbrott och skvaller och medan jag ägnade mig åt detta lyssnade jag förstås på Kent.

Ett par år senare kom Du & och jag döden. Försökte verkligen att tycka om skivan men den passerade rätt så obemärkt förbi. Men sen, sen kom The hjärta & smärta EP och med den Ansgar & Evelyne (<3). Fick EP:n som bränd version av min bror till julklapp, blev mycket glad och spelade den i bilen vintern 05.

Efter det gick jag vidare och lämnade Kent bakom mig. Flyttade till Åbo och inledde studier i folkloristik och där någonstans tyckte jag väl att det var dags för något annat att ta vid. Visst smög Sundance Kid sporadiskt sig in på någon spellista, men tonåren var över. Kent var så förknippat med såriga år, outtalade regler, lyckorus i flickrum, förvirrade förhållande, hångel på ungdomsdanser, vad-menar-han-med-det här-analyser av sms och allt det där.

Men så kom Kent till Vasa och rev igång med Gigi och Berg sjöng

Var har du varit
Som jag har väntat
Var har du varit
Som jag har längtat efter dig
Lägg ditt liv i min hand
Sälj din själ till ett band

med ens är jag är 16 år igen och älskar bandet förbehållslöst fullkomligt okritiskt och blir inte ens sur för att de inte spelar Socker. Bara glad för att jag återupptäckt Kent utan tonårsångest. 

Mikaela
Publicerad 18.11.2016 kl. 20:34

Ryan Adams och Taylor Swift

Ett stilla (men glatt) torsdags-hej från mig kommer här! Hej! Just nu läser jag mycket om klass och pengar; Liv Strömquists senaste, en kurs i socialpolitik vid ÅA och två finlandssvenska antologier, med några år på nacken, om klass. Allt är intressant och jag kommer återkomma om Liv och om klass senare, när jag har funderat några varv till.

Idag ville jag mest bara säga hej och prata/tipsa om en skiva som jag lyssnat väldigt mycket på. Tror det är min mest spelade skiva senaste året. Det är 1989 av Ryan Adams. Han har alltså gjort en egen tolkning av Taylor Swifts hyllade skiva med samma namn. Och det är exakt lika briljant som det låter. Alltid när jag gör spellistor på Spotify så hamnar det med någon låt från Ryans skiva, för den är typ perfekt. Dessutom gillar jag att Ryan som har en helt annan fanbase än Taylor hyllar henne på detta vis. Det är fint. Och älskar skilsmässoplattor och tycker denna platsar in där.

 

 

Såklart kan det finnas en aspekt av; ”jaha så när en snubbe gör något så blir han hyllad men inte tjejen va va va?”. Och ja, kanske trist av mig att lyfta fram ännu en kille med gitarr (hehe), men jag tycker att den här skivan är gjord med så mycket kärlek och respekt, för låtarna och för Taylor. Och Taylor själv var eld och lågor över projektet (här kan man till exempel läsa om gulliga saker hon sagt om den).

Trust me, den är himla himla fin!

 

Johanna
Publicerad 06.10.2016 kl. 10:19

Tankar och tips om tolkning

MegaVega är en youtubekanal och ett företag som drivs av Vega Ranstam som är teckenspråkstolk, dövblindtolk och skrivtolk. Utöver det så uppträder hon med att teckentolka sånger på olika event. Så när jag av en händelse snubblade över MegaVegas youtubevideon, där hon teckentolkar alla möjliga sorts sånger från barnvisor till schlagerhits, blev jag överförtjust. En fenomenal idé som jag vill att våra läsare ska ta del av.

När det kommer till böcker är vi vana med att de skall översättas, filmer dubbas eller textas och i vissa fall översätts även sånger.  Media översätts från språk till språk hela tiden. Varför skulle man egentligen inte tolka sånger till teckenspråk? Nu är jag på inget sätt insatt i hur teckenspråk fungerar, men min förståelse är att teckenspråk talar man med hela kroppen, och det faktumet syns i hur Vega framför sångerna.  Jag ville lyfta fram henne här för att tipsa åt de som saknat teckentolkade sånger i sin vardag och för de som vill se ett vackert hantverk in action.  Fast jag själv inte kan teckenspråk s har jag de gånger jag kommit i kontakt med det uppskattat uttrycksformen och hur det, för mig, tycks vara ett böljande språk där de som kommunicerar har större kontakt med varandra. Vackert helt enkelt.

Till sist en tanke kring teckentolkning, översättning och public service. Ni kanske minns att SVT teckentolkade finalbidragen i Melodifestivalen år 2015? En satsning jag önskar att vi skulle se mera på tv, även om jag har också sett att SVT syntolkar en del av sina program. Här visar SVT att de gör det som de ska göra – public service. Media och kultur tillgängligt för alla. Sen kan man ju diskutera i vilken utsträckning tolkning/översättning görs och för vilka målgrupper, men det faktum att det görs i någon mån får väl ses som ett steg i rätt riktning.  Överlag är jag för att göra kultur mer tillgängligt för alla och det oavsett vilket språk man kan. Kan vi översätta från engelska till svenska, tyska till finska, finska till svenska, varför skulle kultur då inte kunna teckentolkas? Mera sådant!

PS. Teckentolkar YLE? Jag tittar inte på finsk tv och därför har jag noll koll och att de skulle teckentolka svenska YLEs utbud känns ju otroligt...

Jag vill passa på och tacka Elin för att hon bidragit med sina kunskaper och kollat igenom dagens blogginlägg så att inga fel smugit sig in. Tack Elin!

Rebecca
Publicerad 02.10.2016 kl. 12:06

Är en Spotifylista likvärdigt med ett blandband?

 

Jag har svårt att överskatta blandbandens betydelse under min tonårsuppväxt. Går det förresten att säga så, tonårsuppväxt?Det är ju en annan slags uppväxt än den då man lär sig krypa, tala och äta. 

 

Kassettbanden skickades i många fall per post och togs ibland emot öga mot öga. Härigenom kunde man upptäcka musik. Äldre, ny, romantisk, energisk, arg och så vidare.  Jag tror vi är många som ser och såg de här banden som en… ömhetsbetygelse människor emellan. På gott och ont, alltså. När podcaster Lundellbunkern i våras läste många utgåvor av 90-talstidskriften Pop berättade deltagaren Maja Åström om hur många band hon fått i utbildningssyfte av killar som ville imponera. Det är ju baksidan med musiken. Den är en ständig källa till glädje och ljuvlig att dela, men samtidigt är den också upphov till press och stress. Vi är många som vid olika tillfällen känt oss mindervärdiga när musiken kommer på tal, helt enkelt för att vi inte haft koll.
Kanske är det något med kraften i uttrycket. Det som har förmågan att skapa gemenskap kan också utestänga. 

 

Jag vet inte om en lista på Spotify har samma tyngd som ett blandband. På Spotifylistan finns ingen handstil och inga egenhändigt gjorda omslag, men man behöver inte vänta på leverans. Tillgängligheten finns i samma stund som skapandet. 

I vilket fall som helst är det kreativiteten som är kärnan. Någon annan har gjort något och tänkt på dig.

 

Nu har jag tänkt på er läsare av Kulturvis. Vilka ni än är kan ni lyssna på ett blandband, eller en blandlista, som jag gjort med tanke på hur det känns i dag. Alltså som att hösten, i alla fall här i Jakobstadsnejden, etablerat sig på allvar igen.

Här:

 

The Triffids - Bury me deep in love

 

Bara en låt med väldigt, eh, romantisk känsla. Jag har alltid varit rädd för det, men här är det överväldigande och oemotståndligt.

 

Per Egland ft. Kicki Halmos - Svårt att förstå

 

Bortglömd pärla från Per Egland och Kicki Halmos som sjöng i djupt Cure-influerade Masquer. 

 

Halsjö - Vykort från en by

 

Här är jag egentligen jävig för jag lärde kännas Björn som döljer sig bakom artistnamnet (en gyttjig sjö mellan Kallinge och Levalunda i min hemkommun Ronneby) när jag gick på gymnasiet. Han gick på komvux och satt ibland vid datorerna i biblioteket. Vi spanade på varandra en stund och kom på nåt sätt i samspråk. Vi delade intresset för The Smiths och att äta vegetariskt, så ganska snart kom jag ofta att sitta på Björns golv på Lindblomsvägen. Redan då spelade han egna låtar, men det är först 17 år senare som han faktiskt gett ut något. En sentimental skildring av en bruksortuppväxt. Slitet tema, men väldigt bra lik förbannat.

 

Andreas Mattsson - Sekunderna

 

Popsicles låtskatt från 90-talet är det inte många som kommer i närheten av. Den ene sångaren, Andreas Mattsson, har tidigare släppt två soloalbum på engelska men skriver nu i likhet med allt fler, på svenska. Ett pophantverkare med extremt jämn nivå, även i dessa dagar.

 

The Elected - Greetings in braille

 

En låt jag allt som oftast har med på listor och band. Bara en fantastisk poplåt.

 

Iiris Viljanen - Elokuuvan

 

Iiris Viljanen släppte en instrumental pianoskiva i våras. Även om hon i andra projekt (och med singeln ”Årstavikens strand”) visat sig briljant som både sångerska och textförfattare fungerar det utmärkt också då hon låter pianot göra hela jobbet.

 

Stephen Hudson - Everything electric

 

En brittisk singer/singwriter som jag inte vet särskilt mycket om, annat än att albumet Sleep for railway dreamers från 2013 innehåller en del makalöst bra låtar i all enkelhet. Ett nytt album har kommit ut i år, men det har jag inte lyssnat på ännu.

 

Electrelane - I´m on fire

 

Springsteen-cover som ger låten ett nytt liv.

 

Mission of Burma - Academy fight song

 

Sista åren av 70-talet innehåller väldigt mycket bra även under ytan, till exempel detta som jag hittade på Mattias Alkbergs spotifylista med världens bästa debutsinglar.

Pär
Publicerad 28.09.2016 kl. 17:07

Hela album eller enstaka låtar?

Jag lyssnar helst på artister vars hela diskografi tilltalar mig. Oskämtat. Jag tycker nämligen om att snöa in mig på vissa artister och uppskattar därför om det finns mycket material att gå igenom. Jag tycker även om när artisten behållit sin "standard" och fortsättningsvis gör musik som faller mig i smaken. Ni vet känslan som när en slukar allt av sin favoritförfattare. 

Men jag har hört att det är många som inte alls gör som jag utan som blandar fritt och inte har något emot att lyssna på en artist/låt här och en artist/låt där, tvärtom kan det vara något hen förespråkar! Vilket jag förstås tycker är super intressant. Varför plocka smulor om en kan få hela kakan?

En vän menade att hen främst lyssnar på spotify var hen gör listor som förmedlar och försätter en i en viss stämning vilket kanske inte en ensam artist förmår och att vännen dessutom helt enkelt sällan faller för hela album. Detta resonemanget förstår jag, naturligtvis. Plocka ihop sin egna lösgodispåse och sådär men mitt fall så gör jag oftast så att jag listar hela album efter varandra för att riktigt kunna gotta mig. Hela chokladplattor är mer min melodi.

Det finns förstås artister, oftast sådana jag relativt nyligen börjat lyssna på, som jag inte hunnit gå igenom hela diskografin eftersom det känns som ett mega projekt men som har enstaka album jag tyr mig till. 

För jag älskar album och möjligheten att helt och hållet försjunka in i en viss artists värld. Helst har jag albumen i fysisk form så att jag kan lyssna på dem i skivspelaren både hemma och i bilen. 

Men nu undrar jag av nyfikenhet, hur gör du: lyssnar du hellre på hela album eller på enstaka låtar och varför?

Amanda
Publicerad 20.09.2016 kl. 17:00

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com