Liv i samklang, ömhetsmarker

Ömhetsmarker träffar mig i en svag stund. Jag brukar ha svårt att släppa in poesin, att låta mig slukas av orden och finna känslorna de väcker. Men Lina Hagelbäcks och Ulrika Nielsens diktsamling kryper in i mina vrår och bosätter sig där. Bara smaka på ordet, ömhetsmarker. Där hittas kärnan i diktverket, en mildhet, en ömhet, något delat mellan två som läsaren får stiga in i via dikten. Genom verket löper känslan av att var inbjuden till en hemlig bit av en relation, från den första uppmaningen ”Stryk dig mot det djupaste, mot det mest obegripliga i mig.” till avskedsorden ”Våra arkaiska ömhetsmarker.”

Som en litteraturkritiker i blivande vet jag inte vad jag skall säga om verket, dikter och poesianalys är fortfarande så långt utanför min bekvämlighetszon, men som privat läsare vet jag att jag älskade diktsamlingen. Älskar mötet mellan två röster och hur progressionen från dikter uppbyggda som dialog, med två tydliga röster, till dikter där den enas text inte går att skilja från den andras skapar bilden av den djupa vänskapen. Av gemensam kärlek och uppskattning, av liv levda i samklang till den grad att de kan släppa in varann i sitt diktskapande.  

Det rör sig inte om det som en vän en gång kallade ”svår poesi”, poesi bestående av utspridda ord, gjord för att väcka konnotationer och behaga kritikerna och de som förstår sig på. Ömhetsmarker är poesi för oss som inte kan med poesi, vi som behöver ord mellan orden, vi som behöver den långa varianten. På så vis är Hagelbäcks och Nielsens diktsamling enkel, i sin folklighet. Sen bestämmer var och en om folklig är lika med dålig, om det är fult att spela på känslor och om det enda fina är det som bara ett fåtal förstår.  Ömhetsmarker beskriver känslor de inte alltid finns ord för, skriver om ensamhet och delad ensamhet och jag kopplar automatiskt till titeln på Anna Gavaldas succéroman Tillsammans är man mindre ensam. För det som Hagelbäck och Nilen visar är just det; tillsammans är vi mindre ensamma.

Rebecca
Publicerad 23.07.2017 kl. 12:36

Mord, mumintroll och faraoner

I söndags skrev Rebecca om en döende läslust och hur man hittar tillbaka till den. Jag tror vi är flera som känner igen oss i det Rebecca skriver. Läsning i all ära men börjar det kännas som ett stressmoment och något påtvingat att läsa är det nyttigare att helt enkelt göra någonting annat. Läsa hinner man alltid någon annan gång. 

Det är ingenting nytt att man njuter mera av läsningen ifall man läser en bok som handlar om någonting som intresserar en. Men det finns ju en uppsjö av böcker, och det publiceras hela tiden mera, var ska man börja leta ifall man söker en ny bok att dyka ner i?

Därför tipsar jag nedan om tre böcker som kanske väcker läslusten eller får er att tänka på att böcker ni skulle vilja läsa.

Agatha Christie

En av världens mest lästa deckarförfattare. Varför inte lösa mord med detektiven Hercule Poirot? Som läsare dras du med direkt in i spänningen och det är nästintill omöjligt att lägga ifrån sig boken innan man vet vem mördaren är.

Muminböckerna

Äventyren i Mumindalen är både roliga och spännande att följa med. Dessutom förstärks berättelsen med vackra illustrationer. Dessa är så fina att man ibland omedvetet tar en paus i läsandet och bara stirrar på dem.

Antiken

Kanske du vill ta en paus i det skönlitterära läsandet och istället läsa fakta för en stund. Då rekommenderar jag Natur och Kulturs Antiken : från faraonernas Egypten till romarrikets fall. Boken passar perfekt för den historieintresserade men även för den som vill lära sig mera om mänsklighetens historia.

Hur hittar ni nya böcker att läsa?

August
Publicerad 11.07.2017 kl. 18:49

En döende läslust

Hur hittar en tillbaka till sin läslust? Min har varit försvunnen i månader nu, begravd under måsten och komplicerade tankegångar och hur gärna jag än vill plockar jag inte upp böckerna. Vill inte läsa, kan inte läsa – det lustar helt enkelt inte. För en viss typ av kulturkonsumenter, merparten av de jag följer i sociala media, är läsningen en helig gral, ett sätt att markera att en är lite bättre, lite mera bildad, lite mera med i svängarna. Har en läst den senaste romanen som det snackas om i kulturspalterna, eller ännu bättre läst den som kommer diskuteras till näst, är en påläst.

Samtidigt som läsningen blir ett måste, en hög av böcker jag borde läsa för att en skall ha läst dem, så längtar jag också efter barndomssomrarnas läseufori. Att plöja bok på bok, att gå upp i världar och i orden och leva helt och hållet i romanerna. Men mellan heltidsjobb och andra åtagande lämnar läsningen, blir en eftertanke, en ”jag kunde ha läst i 15 minuter istället för tomt stirrande ut i luften”. Hur har ni det med er läslust den här sommaren? Hittar ni den, finns tiden att längta efter litteratur i era liv? Hur lockar en fram sin läslust på nytt?

Jag försöker hitta min läslust genom att ta ner pressen. Genom att låta bli att dras ner i läsprestigeträsket. Att undvika ”måste böckerna” och leta i för mig nya genrer.  Denna sommar läser jag kravlösa noveller, grafiska romaner som drar in mitt fokus med hjälp av illustrationer och korta, täta böcker som är mera känsla än handling. Utvandrarna-eposet får vänta, samhällskritiska kultklassiker får vänta, urvalet ur vår finlandssvenska litteraturkanon får vänta. Här och nu finns bara ett frö till längtan, ett frö som måste skyddas och växa i lugn och ro.

Men måste man läsa? Är läsningen ett krav för att vara en bra människa, vad nu sen bra människa innefattar? Kan en få ta en andningspaus och säga; ”Nej, jag vill inte läsa. Och det är helt okej”?

Rebecca
Publicerad 09.07.2017 kl. 17:12

Gudarna når inte ända fram

Vi är inte tjejer, vi är inte brudar, vi är gudar. Guzz + brud = gud.

Jane lever i hålan Tierp med en skraltig familjedynamik, sina två bästa vänner och en hel radda tonårsproblem. Elin Cullheds Gudarna är den moderna bokformen av kultfilmen Fucking Åmål. Allt från den hopplösa känslan av att vara isolerad i en liten håla där inget händer och alla är helt slut i huvudet, med traktens gullegris som hyllas där bara Jane, Brita och Lily vet att han slår och våldför sig på sin flickvän till den odefinierbara längtan bort och de starka feministiska temata slår an till Fucking Åmål och det den filmen var när den kom ut.

Janes föräldrar är skilda och hon bor med sin pappa, lärare på hennes skola, medan mamman stuckit med sin nya man. Jane, eller Janne som hon kallas av vissa för att småstaden inte rymmer en med namnet Jane, är vilsen skilsmässan och när det kommer fram att hennes kompis Lily blir slagen skrider gudarna till åtgärd. De krigar mot ett litet samhälles sexism och ovilja att se bortom redan cementerade föreställningar samtidigt som alla strukturer gr emot dem.

Gudarna tematiserar patriarkala strukturer, fina kontra fula flickor och inom vilka ramar en får göra flickskap i en liten håla i Sverige. Boken behandlar maktdynamiker och deras inverkan, både mellan män och kvinnor men också mellan olika ålderskategorier och landsbygd versus stadsbild. Gudarna handlar om längtan bort och till och om rent blint raseri och hopplöshet inför att känna sig maktlös. Språket är, så vitt jag kan förstå, skrivet för att låta som genuin förortssvenska, med tillhörande slanguttryck och klassmarkörer och jag kan tänka att för vissa läsare väcker detta språkbruk en känsla av att bli sedd, av att få sin verklighet synliggjord.

Om man bortser från att språkbruket i boken är mycket väl anpassat till ålderskategorin och målgruppen tycker jag ändå att boken på det stora hela inte lever upp till vad den fenomenala pärmen utlovar. Pärmen som hos mig väcker förhoppningar och en berättelse om orubblig vänskap, om kampglädje och något suggestivt, lockande lovar lite för mycket, för mellan pärmarna återfinns en ganska seg och harmlös historia om uppväxt, en som påminner om så många andra uppväxthistorier. Det är en bra ungdomsbok, men den kunde ha haft det lilla extra, kunde ha nått högre. Som det är nu är det en dussinungdomsroman med lite extra inkryddad feminism och till och med det är inte hutlöst ovanligt bland nyutgivna ungdomsböcker. Fortfarande är Gudarna helt läsvärd, speciellt för en yngre publik som inte hunnit harva igenom så många ungdomsböcker samt kanske inte ännu fått ord på orättvisan i att bli annorlunda behandlad och sedd på som tjej.

 

 

Rebecca
Publicerad 02.07.2017 kl. 11:22

Att samla på citat

Fastnar du för citat? Samlar du rent av på dem? Ibland när jag läser böcker så går vissa partier rakt in i benmärgen och jag tycker det är så förbannat häftigt, att ett litet stycke kan förmedla så mycket — och i vissa fall dessutom göra en perfekt koncentrerad kapsel av den genomgående stämningen i boken.

Jag har på sistone tänkt på att sådana delar borde vi dela med oss av mer ofta. Faktum är att emellanåt, om jag har riktigt tur, så kan jag knappt ens hejda mig ifrån att göra precis det.

Stillbild ur Sofia Coppolas filmatisering av The Virgin Suicides (1999).

Detta för oss till Jeffrey Eugenides och hans roman The Virgin Suicides från år 1993, som jag läste för ett par månader sedan. I den råkade jag på ett parti som jag efteråt återkommit till ett flertal gånger. Jag kan liksom inte skaka det av mig.

Bokens röda tråd är besatthet, och den beskriver hur ett gäng tonårspojkar idoliserar systrarna Lisbon, fem tjejer från åldern 13 till 17, som växte upp i samma sjuttiotalsdammiga förort i Michigan. Systrarna beundras och betraktas av killarna som inte kastar bort en endaste detalj, eftersom den kan vara avgörande i analysen av Cecilia, Lux, Bonnie, Mary och Therese. Varje bit hör till pusslet Lisbon.

Via dessa unga killar — som senare växer upp och blir till män, och även i vuxen ålder behåller samma fascination vid systrarna och vad som hände dem — så får vi ta del av en nästan magisk och mytisk syn på flickskap på gränsen till kvinnodom, som jag samtidigt känner att är så beskrivande. Mitt i killarnas blinda dyrkan så är det som att de likväl får en skymt av en kärna. Jag kan inte förklara det, men Eugenides kan skildra det.

När jag nådde nedanstående stycke var jag tvungen att pausa för att skriva ner det för att sedan sprida det vidare:

“We could never understand why the girls cared so much about being mature, or why they felt compelled to compliment each other, but sometimes, after one of us had read a long portion of the diary out loud, we had to fight back the urge to hug one another or tell each other how pretty we were. We felt the imprisonment of being a girl, the way it made your mind active and dreamy, and how you ended up knowing which colors went together. We knew that the girls were our twins, that we all existed in space like animals with identical skins, and that they knew everything about us though we couldn't fathom them at all. We knew finally that the girls were really woman in diquise, that they understood love even death, and that our job was merely to create the noise that seemed to fascinate them.”

Förstår ni vad jag menar? Jag hoppas ni gör det, och att ni sätter detta boktips bakom örat för sommarens semesterläsning.

Vilka citat har du knappt kunnat hejda dig ifrån att dela med dig av?

Linnea
Publicerad 26.06.2017 kl. 23:22

Sommar och läsning

Äntligen börjar sommaren närma sig! Snart är det dags att plocka fram solkrämen, grillen och inte minst böckerna som har väntat hela året på att bli lästa. Böckerna som stått och samlat damm i bokhyllan ända sedan dagen man köpte dem. Sommaren lämpar sig perfekt för läsning. Man kan ta med en bok i princip vart som helst. En dag på stranden? Ta med en bok! Sitta ute i kvällssolen? Ta med en bok!

Vilka är böckerna du bara måste läsa i sommar? Svaret är enkelt, vilken bok som helst! Läs den där boken du kanske inte hunnit läsa ännu, eller varför inte köpa en bok och bara försvinna helt i den? Sommaren är en tid av frihet, utnyttja den tiden för att läsa de böcker just du vill läsa!

Förhoppningsvis blir sommaren varm och skön, om inte kan man alltid lägga sig ner i soffan under en filt och läsa en bok. Det är det som är så härligt med böcker, de passar till så många tillfällen.

Vet du redan vilka böcker du ska läsa i sommar?

August
Publicerad 16.05.2017 kl. 14:33

Till läsningens försvar

Jag inser att vi här på Kulturvis skriver väldigt mycket om böcker och läsning. Det blir så eftersom de flesta av oss älskar böcker och läsning, men också på grund av läsningens tillgänglighet. Läsning och böcker är kanske den kulturform som är mest tillgänglig i samhället, oavsett bildningsgrad och ekonomisk statur. På sätt och vis är den här texten är en uppföljare till inlägget om det demokratiska biblioteket, och poängen jag vill lyfta fram hänger väldigt mycket på att en har tillgång till allmänna, kostnadsfria bibliotek.

Böcker är kanske den billigaste kulturupplevelsen det går att ha. Det är bara att valsa in till biblioteket och låna vad än ens hjärta längtar efter (och biblioteket erbjuder). En kan låna hur mycket som helst, hur ofta som helst. Helt enkelt fantastiskt. Under förutsättningen att en inte lånar böckerna längre än tillåtet eller förstör biblioteksmaterialet är utlåningen kostnadsfri.

Böcker blir därmed den mest lättillgängliga kulturformen, framförallt i pris. Jämfört med teater, film, tv-serier, konst eller nästan vad som helst. För att se tv-serier och film hemma bör en ha en tv eller dator att se dem på och dessutom internetuppkoppling, olika streamingtjänster eller kanalpaket. Visst, en kan titta enbart på ylekanalerna men ändå behöver man något att titta på yle på. Biobiljetter eller teaterbiljetter kostar sin lilla summa och så gör även museibesök.

Utöver det att läsningen är tillgänglig för de flesta, undantagsvis de som inte kan läsa och de som inte kan läsa på de språk biblioteken erbjuder material på, så är läsningen också en nyckel till såväl empati som läsförståelse. Läsning vidgar världen för den läsande och ger möjlighet att leva i någon annans verklighet för en stund men erbjuder också en stilla plats för tankarna. Många av de som påstår att de inte orkar fokusera på att läsa, att deras tankar svävar iväg och de måste läsa om samma bit om och om igen missar den biten av att läsa. När en läser en text för nöjes skull och tankarna flyger iväg så är det för att läsningen skapar utrymme för eftertanke och reflektion i en hektisk vardag som kanske inte annars erbjuder det. Och det var vad litteraturvetaren hade att säga idag. Ha en bra vecka!

Rebecca
Publicerad 14.05.2017 kl. 18:27

Sommarläsningslistan

Mitt sommarlov börjar snart och vet ni vad det innebär? Jo, sommarlovsbokhyllan kommer fram och lustläsningen börjar! Jag kan minnas magin som uppstod i övre lågstadieåldern när jag kom hem från biblioteket med en halvmetershög med böcker och löftet om att få återvända direkt när dagens skörd var utläst. Ligga på mage i sängen och läsa samma böcker som jag läste förra sommaren, bara för att skapa den rätta sommarkänslan. Läsa deckare och spänningsromaner, fantasy och chick-lit. Formligen begrava mig själv i böcker och bara läsa läsa läsa.

Med den stundande sommarlovsläsningen (som visserligen sker mellan arbetspassen men...)  som ursäkt tänkte jag att vi kör en hederlig gammal lista på temat sommarböcker! Listor är alla trötta bloggares bästa vän.Hoppas alla får en sommar fylld av givande läsupplevelser!

Vilken bok är den ultimata sommarboken enligt dig?

För mig är den ultimata sommarboken inte en specifik bok, utan en bok som tar fram känslan av sommar och att läsa på solvarma altaner. När jag var i tioårsåldern var det fantasyserien Lejoninnans sång, av Tamora Pierce, en boksvit om en ung flicka med magiska krafter och en obändig vilja att uppnå sin högsta dröm – att bli riddare. Sen har jag en speciell plats i mitt hjärta för Edgar Allan Poe sommartid, något av kombinationen skräcknoveller och dygnet-runt-ljus är helt enkelt oemotståndligt.

Bästa platsen att läsa på sommartid?

På stranden, liggandes på en filt med samma storlek som ett mindre furstendöme ( det vill säga totalt sandsäkert, men samtidigt ouppnåeligt) eller helt enkelt varhelst en befinner sig. I sängen, i bilbaksätet, på bryggan, jobbets matsal på kaffepauserna eller varför inte på ett trevligt litet café?

Vilken är sommargenren framför andra?

Skulle jag gilla deckare skulle jag säga deckare, för det är vad alla andra tycks läsa. Min sommargenre är antingen feel-good romaner utan substans eller alla de högkulturella böcker jag inte orkat igenom under året som gått. Lite skräck är aldrig fel det heller.

Tegelstensromaner eller snabbläst på sommarstället?

Både och! Alltid både och. Det är blandningen av tegelstensromanerna och det snabblästa som gör sommarläsningen för mig. Att varva böcker med mycket motstånd med sådana med litet motstånd är bäst, dynamisk läsing där intresset och orken hålls på en optimal nivå.

Vilken klassiker passar bäst i hängmattan?

Sylvia Plaths The Bell Jar (Glaskupan i översättning), Austens Stolthet och fördom eller varför inte Shakespeares Hamlet. Alla tre med stråk av humor, (Glaskupan i mindre grad än de övriga) och sorg. Lättlästa klassiker som en orkar läsa fast en har lite solhuvudvärk. Sen så tycker jag väl att en inte behöver harva genom alla klassiker ”bara för att ha läst dem”. En kommer lika bra undan med att läsa ett sammandrag av dem om en inte är sugen på att lägga all sin lästid på att läsa sådant en känner att en borde ha läst. Bättre att då läsa samtidslitteraturen som eventuellt innehåller blivande klassiker.

Den mest minnesvärda boken du läste under förra sommaren?

Pixel av den ungerska författaren Krisztina Tóth en sammanhängande novellsamling med kropp som övergripande tema. Den och Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige, helt klart en av de böcker jag läst som skakat om mig på allvar.

Och slutligen, vilka böcker vill du hinna läsa innan sommaren är över?

Den listan är lång, men ett urval är: Alltings början av Karolina Ramqvist - kritikerhyllad ungdomsskildring , Gudarna av Elin Cullhed som jag har för mig att skall erbjuda mig klassanalys och feministisk girlpower i förpackningen ungdomsbok, Poesisamlingen Handbok att bära till en dräkt av Catharina Gripenberg och The Virgins Suicides av Jeffery Eugenides också den på temat flickskap och uppväxt. Genomgående teman i sommarens lustläsning som synes. Andra böcker som jag gärna skulle hinna läsa är Fredrik Backmans Björnstad, I en klass för sig av Curtis Seinfield och The hate you give av Angie Thomas.

 

Här kommer listan i sin helhet, fyll gärna i och länka i kommentarena under! Sprid läsglädjen!

Vilken bok är den ultimata sommarboken enligt dig?
Bästa platsen att läsa på sommartid?
Vilken är sommargenren framför andra?
Tegelstensromaner eller snabbläst på sommarstället?
Vilken klassiker passar bäst i hängmattan?
Den mest minnesvärda boken du läste under förra sommaren?
Och slutligen, vilka böcker vill du hinna läsa innan sommaren är över?

Rebecca
Publicerad 07.05.2017 kl. 15:33

Något man borde göra oftare

Att högläsningen är superbra för barn och unga är det väl ingen som missat? Det utvecklar ordförrådet och stärker läsförståelsen, vilket alla skolämnen är beroende av. Har du missat detta så googla, finns tusen undersökningar, kolumner och reportage som framhäver vikten av högläsning för barn. Men idag skulle jag vilja slå ett slag för att också ägna sig åt högläsning som vuxen. För det är en så himla mysig grej hörrni, och det är fint att kunna dela en läsupplevelse i real tid. Jag och min flickvän har ett högläsningsprojekt på gång, och innan ni tänker ”herregud vilket pretto-par!” så kan jag avslöja att vi just nu har Guldkompassen; en barn/ungdomsbok som högläsningsbok. (För att riktigt hamra in att vi inte är ett pretto-par kan jag avslöja att vi ägnade senaste helgen åt att se alla släppta avsnitt av senaste säsongen av svenska Paradise Hotel. Och jag skäms inte ens över det, pga det är så beroendeframkallande.) Åter till läsningen: Guldkompassen är första delen av Mörka materian-trilogin av Philip Pullman. Det var en av mina tonårsfavoriter, så därför läser vi den nu. Egentligen har den kanske lite för mycket dialog för högläsning men jag tycker ändå att det fungerar. Och jag vet inte ens hur jag ska beskriva vilken hög nivå av mys det är att ägna sig åt högläsning som vuxen. Bara tro mig, det är sånt mys!

Jag minns för några år sedan, när jag och min kompis A ägnade några heta sommardagar, det var tropisk hetta, åt att städa min mommos hus på dagarna och på kvällarna drack vi rödvin ur små dricksglas och hade högläsning ur Henrik Tikkanens adress-serie. Ibland flydde vi städningen och hettan på sommarön och tog båten ut på havet. Låg på durken och läste högt för varandra. Eller så läste en medan den andra rodde. Adress-böckerna är perfekta högläsningsböcker, de är underfundiga, raka och utlämnande. Henriks bästa tycker jag.

Efter trilogin ser jag framemot att högläsa Donna Tartts ”Den hemliga historien” på en filt på gräsmattan, något av Tove Jansson när vi är vid havet och något lagom spännande, kanske av Sarah Waters, under sena sommarkvällar på villan.

Det är veckans tips från mig; högläs mera oavsett ålder! Så underskattat! Och en fråga; har du tips på böcker som är som gjorda för högläsning? 

Mvh,

Högläsar'n

Johanna
Publicerad 06.04.2017 kl. 12:26

Det finns ingenstans att fly

I Ester Erikssons Det finns ingenstans att fly  blandas sorg och längtan med skam och psykisk ohälsa. Det finns ingenstans att fly är en serieroman om känslan av att sitta fast, om depression och den svenska psykvården.

Det finns ingenstans att fly är inte bara en slående titel utan också en sammanfattning av hela serieromanens teman. Det finns ingenstans att fly ifall det du vill fly från finns i ditt eget huvud. Romanen inleds med att huvudkaraktären Olivia sitter trött och håglös vid frukostbordet medan hennes partner och hon käbblar om vem som är tröttast, vem det är mest synd. Från den punkten får läsaren följa Olivia som bara blir tröttare och tröttare, får mer och mer ångest, fram till den punkt när sorgen efter hennes mammas död blir för mycket och hon överdoserar tabletter och tvångsintas på psyk. Innan det har hon försökt söka hjälp men blivit avfärdad med en tablettlåda och hennes partner Johan fortsätter hävda att hon ”är ju inte ens sjuk” och ”varför hänger hon på psyket”. Olivia själv vet inte riktigt vad hon skall tro, är hon sjuk eller inte? Hon skriver ut sig från psykiatrin och tvingas sen vid nästa snedsteg skriva in sig igen för att inte tvångsinskrivas. Runt runt i en ångestfylld cirkel.

Färgerna i Ester Erikssons serieroman är genomgående elblå och vitt, som stundvis bryts av klarrött, vårgrönt och gult. Färgerna är en stor del i hur stämningar skapas i romanen, speciellt det blåa i kontrast till det vita får fram känslan av vakuum och likgiltighet, en likgiltighet som upphör endast i små stunder, illustrerade med någon av accentfärgerna. Överlag ger såväl Erikssons stil som färgval lyfter sällsamma känslan romanen inger till nya höjder. Infällningen av vad som verkar vara genuina journalblad från stockholmspsykiatrin ger en extra dimension till Det finns ingenstans att fly och ger läsaren inte bara Olivias egna uppfattning om händelseförloppet utan en ”objektiv” syn på vad som händer med Olivia under romanens gång. Ett grepp som avsevärt ökar tillförlitligheten och känslan av att det vi läser är självbiografiskt, åtminstone i någon mån.

Det finns ingenstans att fly är ingen munter historia men icke desto mindre en viktig en att berätta. Förutom att diskutera sorg och hur sorgen kan ligga i träda och blossa upp igen år senare, behandlar romanen också depression och mörkret som sväljer Olivia, hur det är att leva utan att se någon löning eller slut på sitt lidande. Det finns ingenstans att fly är drabbande och obehaglig läsning, där hopplösheten och lidandet dryper ur sidorna. Olivias partners vägran att se att något är fel med Olivia och att hon är sjuk speglar samhällets attityd till den psykiska ohälsan som en inbillningssjukdom och inget reellt hot. I romanens förord, skrivet av Kristina Sigunsdotter, diskuteras den kvinnliga galenskapen, dess historiska konnotationer och hur Eriksson spränger dessa och rädslan för att stämplas som en 2mad woman” med denna historia om den psykiskt sjuka i det moderna Sverige. En tematik som förtjänar och är livsviktig att lyfta upp.

Jag tyckte väldigt mycket om den här serieromanen, förmodligen delvis på grund av min nyfunna kärlek till serieromaner, men också för att färgvalen och illustrationerna går så väl bra ihop med tematiken och skapar en välfungerande helhet. En serieroman väl värd att läsa, om en orkar med en tyngre tematik. Även om när jag tänker efter har de flesta serieromaner jag läst haft ganska jobbiga teman. Sugen på mera inlägg om serieromaner? Kolla in Johannas hyllningstal till Liv Strömqvist eller min recension av Det kändes lugnt när mina känslor dog.

 

P.S. Kulturvis finns också numera på instagram, där bland annat snabba kulturtips och recensioner utlovas!

Rebecca
Publicerad 02.04.2017 kl. 11:29

En tur till Blåkulla

Om en knapp månad inträffar påsken och likt många andra finlandssvenskar tillbringade jag min barndoms påsklördagar som häxa. Ett tjog plus några år efter att jag sist gick omkring i hembyn och delade ut glada påskkort (i utbyte mot snask i min kaffepanna) så känner jag fortfarande av Blåkullas dragningskraft så här års. Numera flyger jag dit via kulturen och framför allt litteraturen istället för traditionen, så jag tänkte dela med mig av några förhäxande boktips för den som också känner sig ressugen i vår.

Händelsevis var det också en bok som bidrog till att etablera grunden för min livslånga häxfascination. Vi börjar där, för där är början —

 

För den som är eller har barn rekommenderar jag Camilla Mickwitz berättelse om den lilla häxan Mimosa. Lika gammal som jag är, utgiven år 1983, och min absoluta favoritbok när jag fortfarande var så liten att jag inte själv kunde läsa. Jag hade inte läst den sedan dess, men med förtjust nostalgi har jag ömt burit minnet av den i mitt hjärta. På Vasa Stadsbibliotek letade bibliotekarien fram den åt mig från källaren och i kväll har jag således rest i tiden.


Barnen på ett barnhem ser en påskhäxa en natt och nästa morgon hittas en korg på trappan. I korgen ligger ett litet barn — som senare presenterar sig som Mimosa — med en lapp från barnets mor.

"Kära ni, det här barnet är som alla barn mycket speciellt. Jag hoppas att ni behandlar det med kärlek och respekt och inte tvingar det att göra något som det inte vill. Ni får ta hand om henne till nästa fullmåne. Hälsningar från barnets mor som måste flyga iväg på en arbetsresa."

Berättelsen är en spännande, fantasirik historia där karaktärerna är fulla av drömmar. Som barn ville jag alltid kliva in i Mickwitz makalösa illustrationer, ett begär som visar sig hålla i sig även i vuxen ålder. Varför ser ni ju själva!

 

För äldre ungdomar och vuxna så är Majgull Axelssons Aprilhäxan ett läsvärt alternativ. Den utgavs år 1997 och jag läste den under mina sista tonår och den var en sådan bok som jag alltid tänkt att jag en dag ska läsa om igen — kanske blir det i vår som jag återbesöker den fjärrskådande aprilhäxan.

Desirée är rörelsehindrad och blev som barn bortlämnad på en institution. Hon har tre fostersystrar, som hennes mor tog hand om istället för sin biologiska dotter, och Desirée är övertygad om att en av systrarna har stulit hennes liv. Hon är sängliggande men tack vare sin aprilhäxeförmåga kan hon följa systrarnas liv genom andra varelsers ögon. 

Aprilhäxan hittas för övrigt även som ljudbok på exempelvis Storytel och Nextory. Kan också inflika som varning för mer känsliga läsare att boken gav en kompis mardrömmar med samma stämning som i berättelsen. För henne var den så obehaglig att det slutade med att hon var tvungen att lämna den ifrån sig outläst.

BonustipsEngelforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Har själv nyss börjat lyssna på första delen Cirkeln (2011) på Storytel med fantastiska Julia Dufvenius som berättare, och har alltså inte ännu kommit så långt att jag kan berätta mycket annat än att den känns nyanserad och genomtänkt. Jag har läst min beskärda del av häxrelaterad YA-litteratur genom åren och mycket av den tenderar bli förutsägbar och pinsamt larvig. Ibland är det som att författare utav den typen av fiktion tror att bara för att de skriver inom genren fantasy så behöver inte heller berättelsens storyline eller karaktärer vara trovärdiga eller rimliga. Cirkeln är annorlunda. Gillar!

 


För den historieintresserade är förstås Jan Guillos reportage Häxornas försvarare från år 2002 ett tämligen självklart val. Den skildrar hur häxparanoian spred sig i Sverige under sent 1600-tal och tar också upp hur häxjakt bedrevs i andra europeiska länder. Under åren 1668-1676 brändes fler än 300 kvinnor på bål som häxor i Sverige och häxprocessernas syndabockssökande ser vi dessvärre ekon av än idag, om än i annan utformning.

Bonustips: Lockar de amerikanska häxprocesserna i Salem, Massachusetts mer än de svenska så har Stacy Schiff skildrat denna masshysteri i The Witches: Salem, 1692. Tyvärr inte i skrivande stund utgiven i svensk översättning. Även detta verk är ett detaljerat historiskt reportage och även här kan vi se en reflektion av samtidens tendenser att hitta hackkycklingar för att skydda oss själva.

 

För den klassiska dramatikern så vore säkerligen Shakespeares Macbeth från år 1623 en värdig tragedi att bekanta sig med om det inte redan är gjort.

Själv har jag hittills bara läst delar av den, främst den första scenen i fjärde akten när de tre häxorna äntrar scenen och sjuder upp en helvetisk soppa på mångtaliga ingredienser. Men detta ämnar jag förändra! Jag är en aning nervös, faktiskt. Har aldrig läst Shakespeare på riktigt förut, och min bild av det är att det inte direkt är lättläst. Men det är lugnt, jag kan ju alltid varva det med att bläddra i Mimosa nu som då.

 

Ses vi på Blåkulla om en månad? Hur åker ni dit i år?

Linnea
Publicerad 20.03.2017 kl. 20:56

Om längtan, läslust och dokumentärer

Ibland tänker jag som litteraturstuderande att jag inte orkar med en enda bok till. Inte ett blad, inte en mening, inte ett endaste ord. Att hela tiden bolla funderingar om tematik och språk, uppbyggnad och persongestaltningar, hur just den här boken passar in i en vidare litteraturhistorisk text är utmattande. Ärligt talat dör min läslust helt ut mellan varven. Försvinner och i dess spår följer dokumentärer och poddar, eller bara helt vanlig hederligt slöscrollande i sociala medier.

Min senaste stora grej när läslusten och orken inte räckt till har varit naturdokumentärer. Jag har sett såväl Planet Earth 2 som allt annat med David Attenborough som berättare. Naturdokumentärerna är inte bara informativa och utbildande, framförallt har de oftast inget narrativ. Ingen historia att följa med, inga plötsliga plottwists att överraskas av. På sin höjd innehåller de naturdokumentären en dramaturgisk kurva om små babyskölpaddor som med bara en hårsmån undviker säker död eller uttorkade elefanter på väg mot fjärran vattenhål. Vad dokumentärerna erbjuder är respit från min annars dramafyllda mediekonsumtion. Jag rekommenderar varmt att bryta av dina medievanor med lite naturdokumentärer ifall du känner dig överväldigad och ofokuserad av den media du möter på daglig basis. Älska naturdokumentärer!

Med det sagt har jag som gått med i en bokklubb, Åboklubben. Så mera ”måstasläsning” för mig. Eller nej, det är ju inget måste och det är roligt att få möta andra och diskutera hur de ser på ett visst verk. Ibland glömmer jag hur givande det kan vara att prata litteratur med människor som inte går samma kurser som mig och har samma influenser som mig, utan kommer med helt nya insikter. Till nästa gång har vi läst Ann-Louise Bertells Vänd om min längtan, en utvandrarberättelse från sekelskiftet och hur längtan driver oss. Bertells sätt att skriva utvandrarhistorian, ett begrepp som jag förknippar mest med Moberg, är totalt annorlunda mot vad en kan förvänta sig. Istället för sjuhundra sidor lidande och gudfruktighet får läsaren små, klara utdrag ur ett liv levt i längtan. Boken som handlar om Maria som sextonåring far till Canada från den lilla byn i svenskösterbotten och om hennes längtan hem och bort, till och från. Det är en berättelse om kvinnoöden och om utvandraröden sedd från en gammal människas synvinkel om vad som blev av det man längtade till. Jag tycker om Vänd om min längtan för dess skörhet och hur den visar en verklighet som bara ligger ett par generationer bak från mig, samtidigt som tematiken kring ånger och längtan är så enkel att relatera till. Ett lågmält men välgjort hantverk som samtidigt är ett hommage till de kvinnor som kom före oss och deras ofta kämpiga liv.

Rebecca
Publicerad 26.02.2017 kl. 09:47

Hamstra böcker

Vi har alla de där böckerna i vår bokhylla som fungerar mera som dammuppsamlare än som just böcker. Orsakerna varför böckerna har kommit dit kan vara många, en bok kan ha varit på rea i någon bokhandel, en annan kan man ha hittat på loppis för ynka 3€ eller så har man bara köpt en bok och inte riktigt kommit igång med läsandet. Den finns däremot en kategori böcker som löper större risk att bli dammuppsamlare än andra böcker. Jag talar om de tusentals böcker alla som ens lite anser sig vara insatta i litteratur bör ha i sin bokhylla. De flesta läser dem aldrig, men det är heller inte meningen, de ska finnas där och få en att se smart ut.

Vad ger upphov till detta konstanta boksamlande? Är man helt enkelt svag för litteratur eller älskar man bara bokpärmar? Svaret förblir obesvarat. Däremot tycker jag att det är inget fel med att samla på sig böcker. Det kan vara skönt att en slö och regnig söndag gå fram till sin bokhylla och ha möjlighet att välja bland flera böcker vilken man ska bekanta sig med idag.

Jag har märkt att det finns två åsikter gällande detta boksamlande. Den ena åsikten är att det är helt okej att samla på sig flera böcker och låta dem samla damm en stund innan man läser dem. Den andra åsikten anser däremot att man köper en bok i taget och köper en ny först efter att man läst klart den. Ifall någon har upptäckt en tredje åsikt tag gärna kontakt, detta är något vi behöver tala om.

Det sägs ju att man kan säga hur en person är enbart genom att titta vad hen har för böcker i sin bokhylla. Detta stämmer väl till viss del, ifall en person har en massa böcker om ekonomi kan man anta att hen är intresserad av ekonomi. Men att kunna säga hur en någon är som person enbart utgående från deras bokhylla är väl lite att ta i.

Det finns en japanskt ord för fenomenet att samla på sig böcker ’’tsundoku’’ vilket betyder ’’buying books and not reading them; letting books pile up unread on shelves or floors or nightstands.’’ Vi är många som gör just det. Vi Köper flera böcker innan vi läst ut de vi redan har. 

Men är det sist och slutligen så farligt? Det gynnar bara bokindustrin och dessutom får vi stå och välja bland flera titlar en slö och regnig söndag. Det är, om ni frågar mig, alldeles underbart.

Hur gör du? Brukar du köpa/låna flera böcker innan du läst klart de du håller på med, eller läser du klart en bok innan du köper/lånar nästa?

August
Publicerad 21.02.2017 kl. 12:17

Under ormbunkarna

Ibland läser man något som lämnar kvar, som krafsar på själen (uttryck lånat av gnällig Pippi-kritiker). Ormbunkslandet av Elin Bengtsson är en av de böckerna. I boken, riktad till unga vuxna, möter vi frågorna som så ofta förknippas med ungdomar men ändå på något plan är allmängiltiga. Vem är jag, måste jag växa upp? Varför gör det så ont att bli lämnad? Kommer andra acceptera mig som jag är eller måste jag ändra mig? Är jag sjuk i huvudet?

källa: (x)

Jag varnar er redan nu, Ormbunkslandet är en av de där böckerna som är absolut bäst om du går in den med så lite förkunskap om handlingen som möjligt. Men jag kan ändå säga att den handlar om Margit och Miika, om deras relation och hur omvärlden ser på den samt hur ont det gör att tvingas lämna någon trots att man fortfarande älskar hen. Ormbunkslandet väver mästerligt ihop en rad olika dagsaktuella frågor, från sexualtabun till klass, utan att bli en checklista över ”så här skriver du dagsaktuell ungdomsbok”. De flesta trender som finns inom ungdomslitteraturen är med, men invävda på ett sätt som känns genuint och sömlöst.

Bengtsson tacklar bostadsbristen i de svenska storstäderna, ungdomars känsla av utanförskap och politiskt våld i samma andetag som hon närmar sig det sista stora sexuella tabut i vår samtid. Tvånget på att överge barndomen och dess fantasilekar i kombination med flytande könsgränser ät två teman som gör den till en bok fullspäckad av aspekter att förhålla sig till. Oh det är i sanning inte lätt att förhålla sig till alla temata i Ormbunkslandet.  Den ruskar om och får mig som läsare att fundera kring mina värden och värderingar. Som underlag för diskussion fungerar denna bok utmärkt, de som jag pratat om den har alla haft olika synvinklar på vad det är som bränns mest, bortsett från det stora temat.

Baserat på den här beskrivningen kan man kanske utgå ifrån att detta antingen är en seg pretto-bok med enbart uppradningar av olika teman eller en språkligt fattig historia. Men så är inte fallet. Elin Bengtsson skriver en förhållandevis enkel historia med ett språk som vibrerar av liv. Språket är tätt, sinnligt och olidligt vackert. Ormbunkslandet är helt enkelt ungdomsbok när den är som bäst, vacker, smärtsam och med en suggestiv pärm. Jag tycker definitiv att du skall vandra in under ormbunkarnas blad och låta dig bli svept av fötterna av denna mästerliga kärlekshistoria.

PS. Så här kan det se ut när man som bloggar (och behöver en bild till i sitt inlägg...) Ha en bra vecka!

Rebecca
Publicerad 19.02.2017 kl. 12:24

Januari-gnäll och februari-pepp

Januari alltså, ingen höjdarmånad va? Inte för mig i alla fall. Kanske inte för världen heller. Känns som att det är så mycket som är dystert, gråslaskigt och knäppt just nu. Jag har mest gömt mig under en filt och konsumerat lättsmält kultur (typ Ashton Kutcher-filmer med lyckliga slut och Harry Potter-böckerna för miljonte gången). Men kanske blir februari bättre? Kanske jag läser mer, ser mer, känner mer och kanske världen/vädret/livet lite skärper till sig?

Här kommer i alla fall saker jag ser fram emot under vårvintern, förutom tulpaner i massor förstås;

Ryan Adams släpper nytt album. På senare år har Ryan seglat upp och blivit en av mina husgudar, tycker att allt han gör är intressant och fascinerade på något sätt. Han är ett musikaliskt geni, svinbra på låttexter om kärlek och gör musik för oss som är svaga för gitarrer (och han gillar katter hörni!). Albumet heter Prisoner och släpps 17 februari. Ena singeln ”Do You Still Love Me” finns här.

På tal om musik, detta är våren när jag banne mig ska köpa en ny vinylspelare. Min har inte fungerat på alltför länge, och jag är ju trots allt ett barn av min tid. Med barn av min tid menar jag att jag vurmar för att kunna växla mellan vinyllyssnade (ljudet! Ljudet är så bra!) och Spotify. Old school och new school liksom, det bästa av två världar, i alla fall i min värld. Så vårens projekt är att köpa en ny vinylspelare (har haft en gammal charmig från 60-talet, men tror jag ska testa ny-nytt nu) och sen fortsätta bygga upp skivsamlingen. Längtar redan till rödvins-middagar i vårljuset med en vinyl snurrandes i bakgrunden.

Och jag är tillräckligt cool för att våga erkänna, jag längtar lite efter nya Skönheten och odjuret som kommer i mars. Den tecknade versionen var min favoritfilm som barn och det ska bli intressant att se den spelade versionen och intressant att se den med vuxna feministiska ögon. Kommer den att hålla liksom? Hoppas det, men är i alla fall peppad på en stor dos barndomsnostalgi i biosalongen.

Ser också framemot att ta tag i min läsning igen. Det började bra under jullovet men nu har jag tappat det igen; men på min att-läsa-lista just nu finns Sandra Beijers Allt som blir kvar och Aftonland av Therese Bohman (älskade hennes tidigare romaner). Och jag ser redan framåt att läsa Så här upphör världen av Philip Teir som släpps under året (kan vi nån gång också prata om att omslagen på hans böcker är så sjukt fina?).

Och ett sista tips; författaren Lisa Bjärbo (hon är briljant bara tro mig) har en kul Instagram-grej på gång under februari, där man postar ett foto om dagen enligt en rubrik. Läs mer på hennes blogg eller insta, och hoppa på vetja!

Det var allt jag hade just nu, nu tar vi varandra i händerna och hoppas att februari blir en bra månad, okej?

 

 
Johanna
Publicerad 02.02.2017 kl. 13:50

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com