Sommar och läsning

Äntligen börjar sommaren närma sig! Snart är det dags att plocka fram solkrämen, grillen och inte minst böckerna som har väntat hela året på att bli lästa. Böckerna som stått och samlat damm i bokhyllan ända sedan dagen man köpte dem. Sommaren lämpar sig perfekt för läsning. Man kan ta med en bok i princip vart som helst. En dag på stranden? Ta med en bok! Sitta ute i kvällssolen? Ta med en bok!

Vilka är böckerna du bara måste läsa i sommar? Svaret är enkelt, vilken bok som helst! Läs den där boken du kanske inte hunnit läsa ännu, eller varför inte köpa en bok och bara försvinna helt i den? Sommaren är en tid av frihet, utnyttja den tiden för att läsa de böcker just du vill läsa!

Förhoppningsvis blir sommaren varm och skön, om inte kan man alltid lägga sig ner i soffan under en filt och läsa en bok. Det är det som är så härligt med böcker, de passar till så många tillfällen.

Vet du redan vilka böcker du ska läsa i sommar?

August
Publicerad 16.05.2017 kl. 14:33

Till läsningens försvar

Jag inser att vi här på Kulturvis skriver väldigt mycket om böcker och läsning. Det blir så eftersom de flesta av oss älskar böcker och läsning, men också på grund av läsningens tillgänglighet. Läsning och böcker är kanske den kulturform som är mest tillgänglig i samhället, oavsett bildningsgrad och ekonomisk statur. På sätt och vis är den här texten är en uppföljare till inlägget om det demokratiska biblioteket, och poängen jag vill lyfta fram hänger väldigt mycket på att en har tillgång till allmänna, kostnadsfria bibliotek.

Böcker är kanske den billigaste kulturupplevelsen det går att ha. Det är bara att valsa in till biblioteket och låna vad än ens hjärta längtar efter (och biblioteket erbjuder). En kan låna hur mycket som helst, hur ofta som helst. Helt enkelt fantastiskt. Under förutsättningen att en inte lånar böckerna längre än tillåtet eller förstör biblioteksmaterialet är utlåningen kostnadsfri.

Böcker blir därmed den mest lättillgängliga kulturformen, framförallt i pris. Jämfört med teater, film, tv-serier, konst eller nästan vad som helst. För att se tv-serier och film hemma bör en ha en tv eller dator att se dem på och dessutom internetuppkoppling, olika streamingtjänster eller kanalpaket. Visst, en kan titta enbart på ylekanalerna men ändå behöver man något att titta på yle på. Biobiljetter eller teaterbiljetter kostar sin lilla summa och så gör även museibesök.

Utöver det att läsningen är tillgänglig för de flesta, undantagsvis de som inte kan läsa och de som inte kan läsa på de språk biblioteken erbjuder material på, så är läsningen också en nyckel till såväl empati som läsförståelse. Läsning vidgar världen för den läsande och ger möjlighet att leva i någon annans verklighet för en stund men erbjuder också en stilla plats för tankarna. Många av de som påstår att de inte orkar fokusera på att läsa, att deras tankar svävar iväg och de måste läsa om samma bit om och om igen missar den biten av att läsa. När en läser en text för nöjes skull och tankarna flyger iväg så är det för att läsningen skapar utrymme för eftertanke och reflektion i en hektisk vardag som kanske inte annars erbjuder det. Och det var vad litteraturvetaren hade att säga idag. Ha en bra vecka!

Rebecca
Publicerad 14.05.2017 kl. 18:27

Sommarläsningslistan

Mitt sommarlov börjar snart och vet ni vad det innebär? Jo, sommarlovsbokhyllan kommer fram och lustläsningen börjar! Jag kan minnas magin som uppstod i övre lågstadieåldern när jag kom hem från biblioteket med en halvmetershög med böcker och löftet om att få återvända direkt när dagens skörd var utläst. Ligga på mage i sängen och läsa samma böcker som jag läste förra sommaren, bara för att skapa den rätta sommarkänslan. Läsa deckare och spänningsromaner, fantasy och chick-lit. Formligen begrava mig själv i böcker och bara läsa läsa läsa.

Med den stundande sommarlovsläsningen (som visserligen sker mellan arbetspassen men...)  som ursäkt tänkte jag att vi kör en hederlig gammal lista på temat sommarböcker! Listor är alla trötta bloggares bästa vän.Hoppas alla får en sommar fylld av givande läsupplevelser!

Vilken bok är den ultimata sommarboken enligt dig?

För mig är den ultimata sommarboken inte en specifik bok, utan en bok som tar fram känslan av sommar och att läsa på solvarma altaner. När jag var i tioårsåldern var det fantasyserien Lejoninnans sång, av Tamora Pierce, en boksvit om en ung flicka med magiska krafter och en obändig vilja att uppnå sin högsta dröm – att bli riddare. Sen har jag en speciell plats i mitt hjärta för Edgar Allan Poe sommartid, något av kombinationen skräcknoveller och dygnet-runt-ljus är helt enkelt oemotståndligt.

Bästa platsen att läsa på sommartid?

På stranden, liggandes på en filt med samma storlek som ett mindre furstendöme ( det vill säga totalt sandsäkert, men samtidigt ouppnåeligt) eller helt enkelt varhelst en befinner sig. I sängen, i bilbaksätet, på bryggan, jobbets matsal på kaffepauserna eller varför inte på ett trevligt litet café?

Vilken är sommargenren framför andra?

Skulle jag gilla deckare skulle jag säga deckare, för det är vad alla andra tycks läsa. Min sommargenre är antingen feel-good romaner utan substans eller alla de högkulturella böcker jag inte orkat igenom under året som gått. Lite skräck är aldrig fel det heller.

Tegelstensromaner eller snabbläst på sommarstället?

Både och! Alltid både och. Det är blandningen av tegelstensromanerna och det snabblästa som gör sommarläsningen för mig. Att varva böcker med mycket motstånd med sådana med litet motstånd är bäst, dynamisk läsing där intresset och orken hålls på en optimal nivå.

Vilken klassiker passar bäst i hängmattan?

Sylvia Plaths The Bell Jar (Glaskupan i översättning), Austens Stolthet och fördom eller varför inte Shakespeares Hamlet. Alla tre med stråk av humor, (Glaskupan i mindre grad än de övriga) och sorg. Lättlästa klassiker som en orkar läsa fast en har lite solhuvudvärk. Sen så tycker jag väl att en inte behöver harva genom alla klassiker ”bara för att ha läst dem”. En kommer lika bra undan med att läsa ett sammandrag av dem om en inte är sugen på att lägga all sin lästid på att läsa sådant en känner att en borde ha läst. Bättre att då läsa samtidslitteraturen som eventuellt innehåller blivande klassiker.

Den mest minnesvärda boken du läste under förra sommaren?

Pixel av den ungerska författaren Krisztina Tóth en sammanhängande novellsamling med kropp som övergripande tema. Den och Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige, helt klart en av de böcker jag läst som skakat om mig på allvar.

Och slutligen, vilka böcker vill du hinna läsa innan sommaren är över?

Den listan är lång, men ett urval är: Alltings början av Karolina Ramqvist - kritikerhyllad ungdomsskildring , Gudarna av Elin Cullhed som jag har för mig att skall erbjuda mig klassanalys och feministisk girlpower i förpackningen ungdomsbok, Poesisamlingen Handbok att bära till en dräkt av Catharina Gripenberg och The Virgins Suicides av Jeffery Eugenides också den på temat flickskap och uppväxt. Genomgående teman i sommarens lustläsning som synes. Andra böcker som jag gärna skulle hinna läsa är Fredrik Backmans Björnstad, I en klass för sig av Curtis Seinfield och The hate you give av Angie Thomas.

 

Här kommer listan i sin helhet, fyll gärna i och länka i kommentarena under! Sprid läsglädjen!

Vilken bok är den ultimata sommarboken enligt dig?
Bästa platsen att läsa på sommartid?
Vilken är sommargenren framför andra?
Tegelstensromaner eller snabbläst på sommarstället?
Vilken klassiker passar bäst i hängmattan?
Den mest minnesvärda boken du läste under förra sommaren?
Och slutligen, vilka böcker vill du hinna läsa innan sommaren är över?

Rebecca
Publicerad 07.05.2017 kl. 15:33

Något man borde göra oftare

Att högläsningen är superbra för barn och unga är det väl ingen som missat? Det utvecklar ordförrådet och stärker läsförståelsen, vilket alla skolämnen är beroende av. Har du missat detta så googla, finns tusen undersökningar, kolumner och reportage som framhäver vikten av högläsning för barn. Men idag skulle jag vilja slå ett slag för att också ägna sig åt högläsning som vuxen. För det är en så himla mysig grej hörrni, och det är fint att kunna dela en läsupplevelse i real tid. Jag och min flickvän har ett högläsningsprojekt på gång, och innan ni tänker ”herregud vilket pretto-par!” så kan jag avslöja att vi just nu har Guldkompassen; en barn/ungdomsbok som högläsningsbok. (För att riktigt hamra in att vi inte är ett pretto-par kan jag avslöja att vi ägnade senaste helgen åt att se alla släppta avsnitt av senaste säsongen av svenska Paradise Hotel. Och jag skäms inte ens över det, pga det är så beroendeframkallande.) Åter till läsningen: Guldkompassen är första delen av Mörka materian-trilogin av Philip Pullman. Det var en av mina tonårsfavoriter, så därför läser vi den nu. Egentligen har den kanske lite för mycket dialog för högläsning men jag tycker ändå att det fungerar. Och jag vet inte ens hur jag ska beskriva vilken hög nivå av mys det är att ägna sig åt högläsning som vuxen. Bara tro mig, det är sånt mys!

Jag minns för några år sedan, när jag och min kompis A ägnade några heta sommardagar, det var tropisk hetta, åt att städa min mommos hus på dagarna och på kvällarna drack vi rödvin ur små dricksglas och hade högläsning ur Henrik Tikkanens adress-serie. Ibland flydde vi städningen och hettan på sommarön och tog båten ut på havet. Låg på durken och läste högt för varandra. Eller så läste en medan den andra rodde. Adress-böckerna är perfekta högläsningsböcker, de är underfundiga, raka och utlämnande. Henriks bästa tycker jag.

Efter trilogin ser jag framemot att högläsa Donna Tartts ”Den hemliga historien” på en filt på gräsmattan, något av Tove Jansson när vi är vid havet och något lagom spännande, kanske av Sarah Waters, under sena sommarkvällar på villan.

Det är veckans tips från mig; högläs mera oavsett ålder! Så underskattat! Och en fråga; har du tips på böcker som är som gjorda för högläsning? 

Mvh,

Högläsar'n

Johanna
Publicerad 06.04.2017 kl. 12:26

Det finns ingenstans att fly

I Ester Erikssons Det finns ingenstans att fly  blandas sorg och längtan med skam och psykisk ohälsa. Det finns ingenstans att fly är en serieroman om känslan av att sitta fast, om depression och den svenska psykvården.

Det finns ingenstans att fly är inte bara en slående titel utan också en sammanfattning av hela serieromanens teman. Det finns ingenstans att fly ifall det du vill fly från finns i ditt eget huvud. Romanen inleds med att huvudkaraktären Olivia sitter trött och håglös vid frukostbordet medan hennes partner och hon käbblar om vem som är tröttast, vem det är mest synd. Från den punkten får läsaren följa Olivia som bara blir tröttare och tröttare, får mer och mer ångest, fram till den punkt när sorgen efter hennes mammas död blir för mycket och hon överdoserar tabletter och tvångsintas på psyk. Innan det har hon försökt söka hjälp men blivit avfärdad med en tablettlåda och hennes partner Johan fortsätter hävda att hon ”är ju inte ens sjuk” och ”varför hänger hon på psyket”. Olivia själv vet inte riktigt vad hon skall tro, är hon sjuk eller inte? Hon skriver ut sig från psykiatrin och tvingas sen vid nästa snedsteg skriva in sig igen för att inte tvångsinskrivas. Runt runt i en ångestfylld cirkel.

Färgerna i Ester Erikssons serieroman är genomgående elblå och vitt, som stundvis bryts av klarrött, vårgrönt och gult. Färgerna är en stor del i hur stämningar skapas i romanen, speciellt det blåa i kontrast till det vita får fram känslan av vakuum och likgiltighet, en likgiltighet som upphör endast i små stunder, illustrerade med någon av accentfärgerna. Överlag ger såväl Erikssons stil som färgval lyfter sällsamma känslan romanen inger till nya höjder. Infällningen av vad som verkar vara genuina journalblad från stockholmspsykiatrin ger en extra dimension till Det finns ingenstans att fly och ger läsaren inte bara Olivias egna uppfattning om händelseförloppet utan en ”objektiv” syn på vad som händer med Olivia under romanens gång. Ett grepp som avsevärt ökar tillförlitligheten och känslan av att det vi läser är självbiografiskt, åtminstone i någon mån.

Det finns ingenstans att fly är ingen munter historia men icke desto mindre en viktig en att berätta. Förutom att diskutera sorg och hur sorgen kan ligga i träda och blossa upp igen år senare, behandlar romanen också depression och mörkret som sväljer Olivia, hur det är att leva utan att se någon löning eller slut på sitt lidande. Det finns ingenstans att fly är drabbande och obehaglig läsning, där hopplösheten och lidandet dryper ur sidorna. Olivias partners vägran att se att något är fel med Olivia och att hon är sjuk speglar samhällets attityd till den psykiska ohälsan som en inbillningssjukdom och inget reellt hot. I romanens förord, skrivet av Kristina Sigunsdotter, diskuteras den kvinnliga galenskapen, dess historiska konnotationer och hur Eriksson spränger dessa och rädslan för att stämplas som en 2mad woman” med denna historia om den psykiskt sjuka i det moderna Sverige. En tematik som förtjänar och är livsviktig att lyfta upp.

Jag tyckte väldigt mycket om den här serieromanen, förmodligen delvis på grund av min nyfunna kärlek till serieromaner, men också för att färgvalen och illustrationerna går så väl bra ihop med tematiken och skapar en välfungerande helhet. En serieroman väl värd att läsa, om en orkar med en tyngre tematik. Även om när jag tänker efter har de flesta serieromaner jag läst haft ganska jobbiga teman. Sugen på mera inlägg om serieromaner? Kolla in Johannas hyllningstal till Liv Strömqvist eller min recension av Det kändes lugnt när mina känslor dog.

 

P.S. Kulturvis finns också numera på instagram, där bland annat snabba kulturtips och recensioner utlovas!

Rebecca
Publicerad 02.04.2017 kl. 11:29

En tur till Blåkulla

Om en knapp månad inträffar påsken och likt många andra finlandssvenskar tillbringade jag min barndoms påsklördagar som häxa. Ett tjog plus några år efter att jag sist gick omkring i hembyn och delade ut glada påskkort (i utbyte mot snask i min kaffepanna) så känner jag fortfarande av Blåkullas dragningskraft så här års. Numera flyger jag dit via kulturen och framför allt litteraturen istället för traditionen, så jag tänkte dela med mig av några förhäxande boktips för den som också känner sig ressugen i vår.

Händelsevis var det också en bok som bidrog till att etablera grunden för min livslånga häxfascination. Vi börjar där, för där är början —

 

För den som är eller har barn rekommenderar jag Camilla Mickwitz berättelse om den lilla häxan Mimosa. Lika gammal som jag är, utgiven år 1983, och min absoluta favoritbok när jag fortfarande var så liten att jag inte själv kunde läsa. Jag hade inte läst den sedan dess, men med förtjust nostalgi har jag ömt burit minnet av den i mitt hjärta. På Vasa Stadsbibliotek letade bibliotekarien fram den åt mig från källaren och i kväll har jag således rest i tiden.


Barnen på ett barnhem ser en påskhäxa en natt och nästa morgon hittas en korg på trappan. I korgen ligger ett litet barn — som senare presenterar sig som Mimosa — med en lapp från barnets mor.

"Kära ni, det här barnet är som alla barn mycket speciellt. Jag hoppas att ni behandlar det med kärlek och respekt och inte tvingar det att göra något som det inte vill. Ni får ta hand om henne till nästa fullmåne. Hälsningar från barnets mor som måste flyga iväg på en arbetsresa."

Berättelsen är en spännande, fantasirik historia där karaktärerna är fulla av drömmar. Som barn ville jag alltid kliva in i Mickwitz makalösa illustrationer, ett begär som visar sig hålla i sig även i vuxen ålder. Varför ser ni ju själva!

 

För äldre ungdomar och vuxna så är Majgull Axelssons Aprilhäxan ett läsvärt alternativ. Den utgavs år 1997 och jag läste den under mina sista tonår och den var en sådan bok som jag alltid tänkt att jag en dag ska läsa om igen — kanske blir det i vår som jag återbesöker den fjärrskådande aprilhäxan.

Desirée är rörelsehindrad och blev som barn bortlämnad på en institution. Hon har tre fostersystrar, som hennes mor tog hand om istället för sin biologiska dotter, och Desirée är övertygad om att en av systrarna har stulit hennes liv. Hon är sängliggande men tack vare sin aprilhäxeförmåga kan hon följa systrarnas liv genom andra varelsers ögon. 

Aprilhäxan hittas för övrigt även som ljudbok på exempelvis Storytel och Nextory. Kan också inflika som varning för mer känsliga läsare att boken gav en kompis mardrömmar med samma stämning som i berättelsen. För henne var den så obehaglig att det slutade med att hon var tvungen att lämna den ifrån sig outläst.

BonustipsEngelforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Har själv nyss börjat lyssna på första delen Cirkeln (2011) på Storytel med fantastiska Julia Dufvenius som berättare, och har alltså inte ännu kommit så långt att jag kan berätta mycket annat än att den känns nyanserad och genomtänkt. Jag har läst min beskärda del av häxrelaterad YA-litteratur genom åren och mycket av den tenderar bli förutsägbar och pinsamt larvig. Ibland är det som att författare utav den typen av fiktion tror att bara för att de skriver inom genren fantasy så behöver inte heller berättelsens storyline eller karaktärer vara trovärdiga eller rimliga. Cirkeln är annorlunda. Gillar!

 


För den historieintresserade är förstås Jan Guillos reportage Häxornas försvarare från år 2002 ett tämligen självklart val. Den skildrar hur häxparanoian spred sig i Sverige under sent 1600-tal och tar också upp hur häxjakt bedrevs i andra europeiska länder. Under åren 1668-1676 brändes fler än 300 kvinnor på bål som häxor i Sverige och häxprocessernas syndabockssökande ser vi dessvärre ekon av än idag, om än i annan utformning.

Bonustips: Lockar de amerikanska häxprocesserna i Salem, Massachusetts mer än de svenska så har Stacy Schiff skildrat denna masshysteri i The Witches: Salem, 1692. Tyvärr inte i skrivande stund utgiven i svensk översättning. Även detta verk är ett detaljerat historiskt reportage och även här kan vi se en reflektion av samtidens tendenser att hitta hackkycklingar för att skydda oss själva.

 

För den klassiska dramatikern så vore säkerligen Shakespeares Macbeth från år 1623 en värdig tragedi att bekanta sig med om det inte redan är gjort.

Själv har jag hittills bara läst delar av den, främst den första scenen i fjärde akten när de tre häxorna äntrar scenen och sjuder upp en helvetisk soppa på mångtaliga ingredienser. Men detta ämnar jag förändra! Jag är en aning nervös, faktiskt. Har aldrig läst Shakespeare på riktigt förut, och min bild av det är att det inte direkt är lättläst. Men det är lugnt, jag kan ju alltid varva det med att bläddra i Mimosa nu som då.

 

Ses vi på Blåkulla om en månad? Hur åker ni dit i år?

Linnea
Publicerad 20.03.2017 kl. 20:56

Om längtan, läslust och dokumentärer

Ibland tänker jag som litteraturstuderande att jag inte orkar med en enda bok till. Inte ett blad, inte en mening, inte ett endaste ord. Att hela tiden bolla funderingar om tematik och språk, uppbyggnad och persongestaltningar, hur just den här boken passar in i en vidare litteraturhistorisk text är utmattande. Ärligt talat dör min läslust helt ut mellan varven. Försvinner och i dess spår följer dokumentärer och poddar, eller bara helt vanlig hederligt slöscrollande i sociala medier.

Min senaste stora grej när läslusten och orken inte räckt till har varit naturdokumentärer. Jag har sett såväl Planet Earth 2 som allt annat med David Attenborough som berättare. Naturdokumentärerna är inte bara informativa och utbildande, framförallt har de oftast inget narrativ. Ingen historia att följa med, inga plötsliga plottwists att överraskas av. På sin höjd innehåller de naturdokumentären en dramaturgisk kurva om små babyskölpaddor som med bara en hårsmån undviker säker död eller uttorkade elefanter på väg mot fjärran vattenhål. Vad dokumentärerna erbjuder är respit från min annars dramafyllda mediekonsumtion. Jag rekommenderar varmt att bryta av dina medievanor med lite naturdokumentärer ifall du känner dig överväldigad och ofokuserad av den media du möter på daglig basis. Älska naturdokumentärer!

Med det sagt har jag som gått med i en bokklubb, Åboklubben. Så mera ”måstasläsning” för mig. Eller nej, det är ju inget måste och det är roligt att få möta andra och diskutera hur de ser på ett visst verk. Ibland glömmer jag hur givande det kan vara att prata litteratur med människor som inte går samma kurser som mig och har samma influenser som mig, utan kommer med helt nya insikter. Till nästa gång har vi läst Ann-Louise Bertells Vänd om min längtan, en utvandrarberättelse från sekelskiftet och hur längtan driver oss. Bertells sätt att skriva utvandrarhistorian, ett begrepp som jag förknippar mest med Moberg, är totalt annorlunda mot vad en kan förvänta sig. Istället för sjuhundra sidor lidande och gudfruktighet får läsaren små, klara utdrag ur ett liv levt i längtan. Boken som handlar om Maria som sextonåring far till Canada från den lilla byn i svenskösterbotten och om hennes längtan hem och bort, till och från. Det är en berättelse om kvinnoöden och om utvandraröden sedd från en gammal människas synvinkel om vad som blev av det man längtade till. Jag tycker om Vänd om min längtan för dess skörhet och hur den visar en verklighet som bara ligger ett par generationer bak från mig, samtidigt som tematiken kring ånger och längtan är så enkel att relatera till. Ett lågmält men välgjort hantverk som samtidigt är ett hommage till de kvinnor som kom före oss och deras ofta kämpiga liv.

Rebecca
Publicerad 26.02.2017 kl. 09:47

Hamstra böcker

Vi har alla de där böckerna i vår bokhylla som fungerar mera som dammuppsamlare än som just böcker. Orsakerna varför böckerna har kommit dit kan vara många, en bok kan ha varit på rea i någon bokhandel, en annan kan man ha hittat på loppis för ynka 3€ eller så har man bara köpt en bok och inte riktigt kommit igång med läsandet. Den finns däremot en kategori böcker som löper större risk att bli dammuppsamlare än andra böcker. Jag talar om de tusentals böcker alla som ens lite anser sig vara insatta i litteratur bör ha i sin bokhylla. De flesta läser dem aldrig, men det är heller inte meningen, de ska finnas där och få en att se smart ut.

Vad ger upphov till detta konstanta boksamlande? Är man helt enkelt svag för litteratur eller älskar man bara bokpärmar? Svaret förblir obesvarat. Däremot tycker jag att det är inget fel med att samla på sig böcker. Det kan vara skönt att en slö och regnig söndag gå fram till sin bokhylla och ha möjlighet att välja bland flera böcker vilken man ska bekanta sig med idag.

Jag har märkt att det finns två åsikter gällande detta boksamlande. Den ena åsikten är att det är helt okej att samla på sig flera böcker och låta dem samla damm en stund innan man läser dem. Den andra åsikten anser däremot att man köper en bok i taget och köper en ny först efter att man läst klart den. Ifall någon har upptäckt en tredje åsikt tag gärna kontakt, detta är något vi behöver tala om.

Det sägs ju att man kan säga hur en person är enbart genom att titta vad hen har för böcker i sin bokhylla. Detta stämmer väl till viss del, ifall en person har en massa böcker om ekonomi kan man anta att hen är intresserad av ekonomi. Men att kunna säga hur en någon är som person enbart utgående från deras bokhylla är väl lite att ta i.

Det finns en japanskt ord för fenomenet att samla på sig böcker ’’tsundoku’’ vilket betyder ’’buying books and not reading them; letting books pile up unread on shelves or floors or nightstands.’’ Vi är många som gör just det. Vi Köper flera böcker innan vi läst ut de vi redan har. 

Men är det sist och slutligen så farligt? Det gynnar bara bokindustrin och dessutom får vi stå och välja bland flera titlar en slö och regnig söndag. Det är, om ni frågar mig, alldeles underbart.

Hur gör du? Brukar du köpa/låna flera böcker innan du läst klart de du håller på med, eller läser du klart en bok innan du köper/lånar nästa?

August
Publicerad 21.02.2017 kl. 12:17

Under ormbunkarna

Ibland läser man något som lämnar kvar, som krafsar på själen (uttryck lånat av gnällig Pippi-kritiker). Ormbunkslandet av Elin Bengtsson är en av de böckerna. I boken, riktad till unga vuxna, möter vi frågorna som så ofta förknippas med ungdomar men ändå på något plan är allmängiltiga. Vem är jag, måste jag växa upp? Varför gör det så ont att bli lämnad? Kommer andra acceptera mig som jag är eller måste jag ändra mig? Är jag sjuk i huvudet?

källa: (x)

Jag varnar er redan nu, Ormbunkslandet är en av de där böckerna som är absolut bäst om du går in den med så lite förkunskap om handlingen som möjligt. Men jag kan ändå säga att den handlar om Margit och Miika, om deras relation och hur omvärlden ser på den samt hur ont det gör att tvingas lämna någon trots att man fortfarande älskar hen. Ormbunkslandet väver mästerligt ihop en rad olika dagsaktuella frågor, från sexualtabun till klass, utan att bli en checklista över ”så här skriver du dagsaktuell ungdomsbok”. De flesta trender som finns inom ungdomslitteraturen är med, men invävda på ett sätt som känns genuint och sömlöst.

Bengtsson tacklar bostadsbristen i de svenska storstäderna, ungdomars känsla av utanförskap och politiskt våld i samma andetag som hon närmar sig det sista stora sexuella tabut i vår samtid. Tvånget på att överge barndomen och dess fantasilekar i kombination med flytande könsgränser ät två teman som gör den till en bok fullspäckad av aspekter att förhålla sig till. Oh det är i sanning inte lätt att förhålla sig till alla temata i Ormbunkslandet.  Den ruskar om och får mig som läsare att fundera kring mina värden och värderingar. Som underlag för diskussion fungerar denna bok utmärkt, de som jag pratat om den har alla haft olika synvinklar på vad det är som bränns mest, bortsett från det stora temat.

Baserat på den här beskrivningen kan man kanske utgå ifrån att detta antingen är en seg pretto-bok med enbart uppradningar av olika teman eller en språkligt fattig historia. Men så är inte fallet. Elin Bengtsson skriver en förhållandevis enkel historia med ett språk som vibrerar av liv. Språket är tätt, sinnligt och olidligt vackert. Ormbunkslandet är helt enkelt ungdomsbok när den är som bäst, vacker, smärtsam och med en suggestiv pärm. Jag tycker definitiv att du skall vandra in under ormbunkarnas blad och låta dig bli svept av fötterna av denna mästerliga kärlekshistoria.

PS. Så här kan det se ut när man som bloggar (och behöver en bild till i sitt inlägg...) Ha en bra vecka!

Rebecca
Publicerad 19.02.2017 kl. 12:24

Januari-gnäll och februari-pepp

Januari alltså, ingen höjdarmånad va? Inte för mig i alla fall. Kanske inte för världen heller. Känns som att det är så mycket som är dystert, gråslaskigt och knäppt just nu. Jag har mest gömt mig under en filt och konsumerat lättsmält kultur (typ Ashton Kutcher-filmer med lyckliga slut och Harry Potter-böckerna för miljonte gången). Men kanske blir februari bättre? Kanske jag läser mer, ser mer, känner mer och kanske världen/vädret/livet lite skärper till sig?

Här kommer i alla fall saker jag ser fram emot under vårvintern, förutom tulpaner i massor förstås;

Ryan Adams släpper nytt album. På senare år har Ryan seglat upp och blivit en av mina husgudar, tycker att allt han gör är intressant och fascinerade på något sätt. Han är ett musikaliskt geni, svinbra på låttexter om kärlek och gör musik för oss som är svaga för gitarrer (och han gillar katter hörni!). Albumet heter Prisoner och släpps 17 februari. Ena singeln ”Do You Still Love Me” finns här.

På tal om musik, detta är våren när jag banne mig ska köpa en ny vinylspelare. Min har inte fungerat på alltför länge, och jag är ju trots allt ett barn av min tid. Med barn av min tid menar jag att jag vurmar för att kunna växla mellan vinyllyssnade (ljudet! Ljudet är så bra!) och Spotify. Old school och new school liksom, det bästa av två världar, i alla fall i min värld. Så vårens projekt är att köpa en ny vinylspelare (har haft en gammal charmig från 60-talet, men tror jag ska testa ny-nytt nu) och sen fortsätta bygga upp skivsamlingen. Längtar redan till rödvins-middagar i vårljuset med en vinyl snurrandes i bakgrunden.

Och jag är tillräckligt cool för att våga erkänna, jag längtar lite efter nya Skönheten och odjuret som kommer i mars. Den tecknade versionen var min favoritfilm som barn och det ska bli intressant att se den spelade versionen och intressant att se den med vuxna feministiska ögon. Kommer den att hålla liksom? Hoppas det, men är i alla fall peppad på en stor dos barndomsnostalgi i biosalongen.

Ser också framemot att ta tag i min läsning igen. Det började bra under jullovet men nu har jag tappat det igen; men på min att-läsa-lista just nu finns Sandra Beijers Allt som blir kvar och Aftonland av Therese Bohman (älskade hennes tidigare romaner). Och jag ser redan framåt att läsa Så här upphör världen av Philip Teir som släpps under året (kan vi nån gång också prata om att omslagen på hans böcker är så sjukt fina?).

Och ett sista tips; författaren Lisa Bjärbo (hon är briljant bara tro mig) har en kul Instagram-grej på gång under februari, där man postar ett foto om dagen enligt en rubrik. Läs mer på hennes blogg eller insta, och hoppa på vetja!

Det var allt jag hade just nu, nu tar vi varandra i händerna och hoppas att februari blir en bra månad, okej?

 

 
Johanna
Publicerad 02.02.2017 kl. 13:50

Översättningen eller inte, det är frågan

Är du också en sån typ av person som är extra känslig för historiens vingslag? Blir du helt i extas ifall du får reda på att Napoleon har suttit på just den där parkbänken? Knäppa säger vissa, stark inlevelseförmåga säger jag.

När jag läser en bok är dåtiden, i vilken handlingen utspelar sig i något som berikar läsningen. Under läsningen tänker jag ofta på den historiska kontexten och hur det var på tiden då handlingen utspelar sig. Jag ser inte åren som skiljer mig och bokens handling åt som en vägg som hindrar mig från att leva mig in i handlingen. För om man tittar riktigt noga finner man en dörr i väggen som man kan öppna och bli en med handlingen och historien.

Jag går för tillfället en kurs i litteraturvetenskap som heter Litteraturens historia 2, i vilken vi går igenom och läser viktiga litterära verk från klassicismen ända fram till det moderna genombrottet. En av texterna vi har läst är Mary Wollstonecrafts  A Vindication of the Rights of Women. Jag valde att läsa den på originalspråket engelska för att försöka fånga upp den passion som Wollstonecraft lagt ner i texten. Engelskan var invecklad och gammal men samtidigt som jag läste kände jag starkt hur historien var närvarande och det kändes som om Wollstonecraft själv skulle ha läst upp texten för mig. Jag är medveten om att jag inte läste någon första upplaga men att jag läste den på originalspråket gjorde att texten kändes äkta.

Nästa bok på mitt lässchema för kursen var Mary Shelleys Frankenstein. Jag tyckte väldigt mycket om boken men kände aldrig att det var Shelley som läste upp berättelsen för mig, det historiska inslaget var tydligt frånvarande. Vad berodde detta på? Wollstonecraft läste jag på originalspråket, och Frankenstein läste jag på svenska, kunde det ligga något i det? Hindrar översättningen en att känna historiens närhet? Kan en översättning kännas så pass mindre genuin än boken på originalspråket?

Jag antyder inte på något sätt att översättningar är sämre eller mindre läsvärda. Att översätta en bok går inte enbart ut på att översätta varenda mening och sedan skicka in den för publicering. Översättaren måste försöka hitta rösten som författaren planterat i boken och känslan den vill förmedla till läsaren. Detta är långt ifrån enkelt och kräver både tålamod och skicklighet av översättaren. Men att lyckas få med historien i översättningsarbetet är en betydligt svårare uppgift.

Läser man ett verk av en engelsk författare på svenska är man genom språket medveten om att dessa ord som jag läser inte är författarens egna. Det är väl egentligen i detta som problematiken har sin grund, att den översatta bokens ord inte är författarens ’’egna’’. Visst, det är författaren som har valt vilka ord som ska ingå i boken men ibland blir översättaren illa tvungen att byta ut några ord och ändra på meningsstrukturen för att det ska passa in i svenska språkets regler.

Jag läste en text för en tid sedan som handlade om poesi och specifikt översättning av poesi, men jag tycker detta går lika bra att anpassa på romaner. Författaren av texten påstod att poesi är det som försvinner vid en översättning, jag tror det ligger något i det.

Översättningar av kända verk och en på originalspråket.

Hur är det med er, brukar ni välja att läsa böcker på originalspråket istället för en översättning?

August
Publicerad 24.01.2017 kl. 13:12

Kända författare och deras självmord

 

Ni vet när man ibland bara springer på en bok, kanske på en bokloppis i ett sommargrönt Österbotten, och bara känner ”den här måste jag läsa”? Ni vet, vissa böcker har ett stilla lockande över sig, de drar lite i en, drar en försiktigt i skjortärmen och viskar; ”läs mig” med sakta röst.

Jag sprang på en pocket vid namn ”Svenska kärleksbrev” i somras, en tunn liten pocket som innehåller kärleksbrev från olika kända människor, mest författare och litterära storheter. Där finns brev från bland annat Hjalmar Söderberg, Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Edith Södergran, Drottning Kristina och Johan Ludvig Runeberg. Och den födde några tankar som jag vill lyfta och dryfta här. Den var ju nog en helt okej läsning, det är något lite kittlande med att läsa andras brev, saker som inte är tänkta för publikation, det känns lite förbjudet och ger en ny dimension till den egna bilden personerna i fråga. Att se att August Strindberg använde alldeles för många utropstecken i sina brev närde mitt Strindbergs-förakt. Skojar inte, han använde jätteofta mellan fyra och sju utropstecken efter sina meningar. Fatta om han hade levt idag, han hade varit svinjobbig på alla sina social medier-kanaler, trust me.

Förutom förbjudet-känsla och att jag fick dissa Strindberg så födde boken en annan tanke. Och spaningen som kommer nu är inte särskilt underbyggd, kalla det mer en känsla eller en ”killgissning”; men jag vill ändå kasta ut den där. Min spaning är att kvinnliga författare som tagit livet av sig, ni vet dom där stora klassikerna, de blir mer förknippade med sitt självmord än manliga författare som gjort samma sak. För tänk på Karin Boye, Virginia Woolf eller Sylvia Plath? Visst är en av de första kunskaperna man får om dem – att de valt att avsluta sitt liv? Så upplever jag det i alla fall, att när man pratar om dessa stora kvinnliga författare och deras verk så nämner man också ganska omgående att de tog livet av sig? Och min känsla, som dök upp i samband med ”Svenska kärleksbrev”; är att man inte gör samma för män, eller?

För i boken finns en kort presentation av alla personerna innan deras brev, och jag blev helt förvånad när jag läste att författaren Stig Dagerman tagit livet av sig som 31åring. Och nu kanske ni tänker, 'jaha vad är det med detta då'? 

Men för mig var det konstigt för jag har till och med varit på en föreläsning på universitetet, när jag läste journalistik, som handlade enbart och uteslutande om Stig Dagerman och hans bok ”Tysk höst” (som anses vara en banbrytare inom reportageformen). En och en halv timme om Dagerman, hans verk och hans författar- och journalistkarriär och inte ett ord nämndes om att han dog ung genom självmord. Inte ord. Däremot så tycker jag att till exempel Boye, Plath och Woolf ofta sammankopplas med tragiska självmord. Och Victoria Benedictsson med. Att man nämner en titel, säger något om deras storhet och säger sen ”och just det hon tog livet av sig”. Samma sak med Harry Martinson, att han tog livet av sig lärde jag mig först för något år sedan, fastän jag läste flera Martinson i gymnasiet. Också Vilhelm Moberg tog sitt liv, på samma sätt som Virginia Woolf – visste ni det?

Kanske detta är en slapp spaning, men sådana måste också vara okej att dra. Vi vet ju att kvinnor har behandlats och ännu behandlas annorlunda på grund av patriarkalisk värld men det här var ändå en ny insikt för mig. Att de kända kvinnorna, de BLIR ett med sina självmord. Medan männen mer får vara ett med sina verk och sina karriärer. Och jag säger inte att det ena är mer rätt än det andra, jag förvånandes bara av skillnaden i hur jag upplever att dessa författare beskrivs.

Vad säger ni? Behandlas de stora klassiska författarna och deras dödsorsak olika beroende på deras kön? Har ni tänkt i samma banor som jag?

 

Johanna
Publicerad 19.01.2017 kl. 12:36

Jullovsläsningen

Kan man bli läsutbränd? Ni vet, känslan när ens hjärna inte längre tar in budskap, bokstäver flyter ihop och komplicerade helt enkelt inte går att hålla reda på. Så känner jag mig ofta när det blir dags för lov, när jag skulle ha tid att läsa precis vad jag vill och hur mycket jag vill. Min hjärna slår bakut, jag orkar inte läsa eller fokusera på texter. Precis så kändes det när jag tog jullov från mina studier den 18 december. Som om hjärnan var kokt. Men jag vill ju lustläsa och ha nya stora läsupplevelser, trots att hjärnan är trött. För att mjukstarta då läste jag ett par seriealbum. Seriealbum går snabbare att läsa än romaner och är, åtminstone för mig, den perfekta återställaren när hjärnan är lästrött.

Jag har läst två seriealbum av Liv Strömquist, Ja till Liv! och Einsteins fru. Den som är bekant med Liv Strömquist från tidigare vet att hon skriver samhällskritiska, feministiska satirserier som lyckas med konststycket att samtidigt vara roliga. Johanna skrev under hösten ett hyllningsinlägg till Liv Strömquist, och trots att jag börjat läsa Strömquist först i höst vill jag stämma in i hyllningskören. Träffsäkert, roligt och informativt men samtidigt lättläst. Speciellt hennes förmåga att väva in hänvisningar i sina serier och därmed backa upp dem med fakta imponerar mig. Elin Lucassis Jag är den som är den går uppenbart i samma spår som Liv Strömquist serier, men har en större tonvikt på de privata upplevelserna. Jag gillar Jag är den som är den också, även som själva teckningsstilen inte är en som får mig att trilla av stolen direkt.

Två finlandssvenska romaner har jag också hunnit med, Minkriket av Karin Erlandsson och Bär den som en krona av Sanna Tahvanainen. Två radikalt olika böcker. Erlandsson målar med ett kärvt språk upp bilden av en minkfarmares uppväxt och liv mitt under den stora pälsboomen samt hur farmandet tar upp all tid och är en livsstil mer än ett yrke. Minkriket tilltalar mig storligen, för den har en så oerhört stor igenkänningsfaktor. Jag har växt upp med männen och kvinnorna som lever det liv som Lars-Mikael och Kristina lever, med arbetsdagar som aldrig tar slut och en ekonomisk situation som kan förändras i en handvändning. En mycket träffande bok som fångare den typen av liv perfekt.

Om Minkriket hade hög igenkänningsfaktor så är det tvärt om med Bär den som en krona. Där tolkar Tahvanainen vem kvinnan bakom fasaden drottning Viktoria var, och bygger upp hur hon tänker sig att Victorias inre liv tedde sig. Bokens starkaste aspekt är det poetiska språket som böljar fram på sidorna men historien som sådan håller inte. Det är för lite historia, för lite förklarningar för att den oinsatta skall kunna ha glädje av skildringarna av Victorias person. Vackert skriven bok som inte gav vad jag hade hoppats på.

E-böcker är räddningen när man läst alla böcker man hade hemlånat och inte förmår sin mellandagslata kropp att besöka biblioteket på nytt. Jag tycker dessutom om att läsa e-böcker, det är en annorlunda upplevelse än att läsa i pappersform och smidigare när man tillbringar julen bort från sin egen bokhylla. Commonwealth var den första e-boken jag läste i jul och den har jag redan pratat om här, så den tar jag inte upp igen.

Jag läste också Pojkarna av Jessica Schiefauer, en ungdomsbok om könsgränser och pojkskap och flickskap. Pojkarna är trollbindande i sättet den behandlar tonårskroppen och det obekväma i att växa (eller tvingas växa) in i en könsspecifik mall. Tre flickor hittar ett sätt att tillbringa nätterna i pojkkroppar och får därmed tillgång till en värld som de annars aldrig fått smaka på. Pojkarna är en skör tolkning av könsöverskridande som är verkligt viktig och som jag rekommenderar till alla, oavsett om du brukar läsa YA eller inte.

På tal om YA, eller young adult böcker, så läste jag bloggaren Flora Wiströms Stanna. En bok som jag skulle klassa som YA men jag tror att den marknadsförts som vuxenroman? I Stanna möter vi Ester som gått ut gymnasiet, jobbar i bokhandel och träffat kärleken – Eli. Stanna blir en blandning av ”nu ska vi leva lifvet” roman, en kärleksroman och en skildring i att vara nära anhörig till någon som är svårt sjuk. Jag upplevde först tematiken som tröttsam och stereotyp, men Wiström väver ihop de olika temana till en helhet som inte borde fungera men  gör det. Esters liv känns verklighetstroget och trovärt, medan det har tillräckligt mycket intressanta händelser för att bli en bra roman.  

Hausfrau och All the Bright Places har, överraskande nog, en mycket stark gemensam nämnare, som tyvärr inte går att avslöja utan att spoila dem. Medan Hausfrau handlar om en uttråkad och instängd hemmafru i Schweiz som tar sig älskare på löpande band är All the Bright Places en berättelse om en oväntad vänskap mellan två gymnasieungdomar. Hausfrau är inget för den som är känslig, fjorton sidor in i boken har huvudpersonen Anna redan haft sex upprepade gånger med någon helt annan än den som hon är gift med. Anna, isolerad såväl av språket hon inte kan som av hemförhållandena, gör vad hon kan för att mota ensamheten i grind. Hausfrau är en hjärtskärande bok, välskriven men oerhört sorglig.

All the Bright Places är på sitt sätt också sorglig, men har en betydligt hoppfullare ton genom sig. Handlar om Violet och Finch. Violet var skolans drottning fram till att hennes syster dog ett par månader tidigare medan Finch är utstött, delvis beroende på sin bipolaritet och dåliga impulskontroll, delvis på grunda av rent förtal. De förs samman i ett klocktorn och tvingas göra ett geografiprojekt tillsammans, vilket blir början på deras vänskap. Det här är en av de böcker som är bäst att börja läsa utan att veta något om handlingen, för att bokens händelseförlopp är vad som gör den till en så bra läsupplevelse. Den är rolig och sorglig och framförallt, hoppingivande. En bok för den som är eller någonsin varit en vilsen tonåring med en oförklarlig och överskuggande ledsenhet inombords. Suverän.

Vad läste ni detta jullov? Läste ni någon av de böcker jag läst och har ni tips inför vårens lustläsning? Tipsa gärna i kommentarerna!

Rebecca
Publicerad 08.01.2017 kl. 15:03

En annorlunda deckare

En öde ö ute i finska skärgården, ett hemskt oväder och känslan av panik är de ingredienser Eva Frantz använder sig av då hon kokar ihop berättelsen i sin debutroman Sommarön.

Sommarön är belägen i Porkala skärgård och fungerar som sommarparadis för försäkringsbolaget Axelssons. Personalen från företaget åker dit med sina nära och kära för att njuta av sommarens värme, lugn och alkohol. De och deras familjer spenderar en vecka på ön, vilket är enligt vissa av dem alltför kort tid, medan det för andra känns som evigheter. Under veckan får man som läsare ta del av försäljningschefen Patricks bästa berättelser, författaren Andrés inspirationstorka och mord förstås, boken går trots allt under genren deckare.

Handlingen sträcker sig över en vecka, där varje kapitel får stå för en dag. Under veckan är det bl.a. marknadsföringschefen, försäljningschefen, webbutvecklaren och några andra från försäkringsbolaget som semestrar på ön. Frantz skildrar besökarnas vardag och deras sinnesstämning när dimman och ovädret drar in över ön och handlingen sätts igång på riktigt. Som läsare är man konstant medveten om paniken och oron som lurar bakom hörnet, redo att hoppa fram när som helst. Handlingen är uppdelad i två delar, den ena är utspelar sig nu och den andra någon gång under 80-talet. Läsaren får ta del av korta berättelser från 80-talet som gör att alla pusselbitar faller på plats.

Eva Frantz skriver på ett lätt och behagligt sätt, vilket gör att man som läsare snabbt dras in i handlingen. Karaktärerna är många, vilket tvingar en att vid flera tillfällen kolla upp vem som är vem och i vilken stuga de bor i på ön. Trots att de är många är ingen den andre lik. Däremot hade jag svårt att skapa mig en egen bild av vissa. De tycktes vara väldigt stereotypiska och ibland kändes det som om personerna från tv-serien Solsidan tagit båten till Sommarön. Detta var emellertid inget som gjorde läsningen jobbig eller tråkig, däremot är det för vissa läsare viktigt att författaren ger en fria händer när det kommer till att skapa sig en bild av karaktärerna.

Vanligtvis läser jag inte deckare, jag tycker helt enkelt handlingen är alltför förutsägbar, någon blir mördad, kidnappad eller rånad och sedan ska någon eller några ta reda på vem den skyldige är. Fast egentligen är det bara en dum fördom jag har gentemot deckare. Bob Dylan sätter fingret på detta i en av hans låtar, det vill säga att ha fördomar om något man inte gillar, ’’And don't criticize / What you can't understand’’. Det är väl egentligen i det här min fördom om deckare grundar sig i, jag förstår dem helt enkelt inte, och därför har jag ingen rätt att sitta vid kaffebordet och predika om hur deckare är ensidiga.

Sommarön är däremot inget vanlig deckare, den vane deckar-läsaren kan känns sig förvirrad i handlingen då vissa moment har bytt plats eller helt och hållet försvunnit. Men det är precis det som gör Sommarön så utmärkt. Frantz har skrivit en annorlunda deckare, men en väldigt bra annorlunda deckare. Men bokens uppbyggnad kan vara lika mycket dess nackdel som fördel. Fördelen är att boken tvingar läsaren att utmana sin läsning, vilket gör läsningen extra spännande. Nackdelen är att man kan bli uttråkad efter att läst halva boken och ibland får man kämpa för att orka läsa vidare.

Men avslutningen är värd allt kämpande. Jag tror jag fortfarande har gåshud kvar efter att ha läst klart boken. Frantz lyckas på ett lysande sätt knyta ihop säcken och det gör att man nästintill glömmer att man efter halva boken stundvis blev tvungen att kämpa för att orka läsa vidare. Det är detta som jag tycker gör Sommarön spännande, den struntar i alla mönster deckare vanligtvis följer. 

Jag rekommenderar Sommarön för dig som älskar deckare men även för dig som är ovan att läsa deckare. Eva Frantz är definitivt ett namn som jag i framtiden kommer fråga efter i bokhandeln.

August
Publicerad 03.01.2017 kl. 20:22

Nyfamiljers prövningar i en familjsaga

Jullovet får sin början den här veckan och därmed har jag äntligen tid att ägna mig åt lustläsning. Den första boken ut är Commonwealth, en familjesaga skriven av Ann Patchett.  

Commonwealth är en roman som spänner över fem decennier och följer tio människors sammanflätade liv. Det är en av de bästa romanerna om nyfamiljer jag läst. Den börjar med att Bert Cousins och Beverly Keating träffas en sommarhet dag på Beverly Keatings yngsta dotter Frannys dop. De är båda gifta med andra, men deras utomäktenskapliga affär är startskottet för hur de två familjernas liv flätas ihop.

Syskonen Cousins, fyra till antalet, och det två Keatingflickorna tillbringar hela somrarna tillsammans i Virginia hos Bert och Beverly. En familjekonstellation med fyra vuxna där ingen av dem gillar varandra, medan barnen förenas i sitt ogillande mot sina föräldrar och det liv som föräldrarna tvingat på barnaskaran.

Om handlingen finns inte desto mera att säga än att det som utspelar sig i Patchetts roman är tio olika liv, där läsaren får följa fragment från dem. Vi ser hur Franny säljer ut sin familjs uppväxt till en författare och hur romanen blir en bästsäljare.  Vi ser hur familjerna Cousins och Keating påverkas av det faktum att deras historia berättas i offentligheten.

Boken är utsökt konstruerad. Karaktärerna som läsaren får följa skulle så enkelt kunna utvecklas till klassiska stereotypier men istället är de runda karaktärer, de uppleves som riktiga och verkliga människor. Commonwealth är en roman om syskon och familjekärlek, om att skapa familjeband där blodsband inte finns. Utöver en starka familjebeskrivningar skildrar Commonwealth också hur de val vi fattar i våra iv inte alltid får konsekvenser som vi kan förutse och att bitterhet inte är den rätta vägen. Jag skulle rekommendera boken åt de som står inför att träda in i en nyfamilj eller lever i en nyfamilj och behöver bevis på att a) de inte är ensamma om nyfamiljens prövningar b) behöver bevis på att livet kan levas trots dessa prövningar.

Rebecca
Publicerad 18.12.2016 kl. 15:21

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com