Lättsmält feminism och lekfullt systerskap

Jag har något att bekänna. Trots att jag är en svensktalande feminist med ett intresse för popkultur, så har jag i skrivande stund inte ännu tittat på succéserien Full Patte. Systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf som står bakom den har ingalunda förblivit främlingar för det, men visst har denna lucka i allmänbildningen gjort sig skavande påmind när jag under förra veckan blickat framåt till helgen då jag skulle se Kronlöfarna, tillsammans med Thom Gisslén, på Wasa Teaters scen. Jag var ganska aningslös om vad jag kunde förvänta mig, förutom feministisk politik och humor i form av sång och stand-up. Det är förstås alldeles tillräckligt redan där att se fram emot.

Föreställningen Familjen Kaos inleddes ändå välbekant och starkt, med låten Så Jävla PK som var och varannan blivande blomsterhattstant av generation Y nynnade på för ett fåtal år sedan. I lyriken till den hittar vi precis sådant som jag själv uppskattar allra mest med Kronlöfduons humor, en träffsäkerhet och förmåga att bjuda på sig själva, som exempelvis i raderna "Har tvångstankar om att leda tanter över gatan / Drömmer om att Estelle ska bli värsta butch-flatan / Säger inte du hen är du lika med satan / Jämfört med mig är Astrid Lindgren ragatan".

Samma satiriska skarpsynthet kom även väl fram i en låt som beskrev "omvänd rasism" genom att jämföra begreppet med andra orimliga hittepå-fenomen. Min favoritrad i det ämnet var att omvänd rasism existerar lika mycket som "vänsterpartister som inte gillar sjuttiotalet". Jag parafraserar klantigt ur minnet nu, men ni fattar! Sådana ögonblick av genial briljans, såväl författade repliker som spontana infall, fällde mig totalt och jag befinner mig fortfarande i en pöl av geggig beundran. Även samspelet särskilt systrarna emellan, med genuin uppskattning i de blickar och leenden de utbytte när den andra sagt något kul, var fantastiskt roligt och fint att se.

Men så är det förstås så när det gäller humor, att allt inte funkar för alla. Showen återkom ofta och gärna till sex och könsorgan, och jag må nu låta som en pryd gammal tant men det är inte min favoritsmak när det gäller min humoristiska kopp te. Ämnena dök inte upp genom hemlighetsfulla double entendres eller blinkande anspelningar, istället serverades sång och snack rakt på sak om allt från t.ex. att kvinnan vill komma när hon går hem med ett ragg till, tja, olika användningsområden för en mans förhud. Ett uttryck försöker frekvent nästla sig in i denna summering: Pang på rödbetan.

Merparten av publiken gapskrattade och jublade åt dessa partier, men själv är jag så litet lagd åt buskishållet att jag hastigt blev obekväm — inte med ämnet i sig, men att jag var i en situation där jag kände att jag borde roas av det för att inte dra ner på stämningen. Hade det inte varit för en beständig och viktig ingrediens i allt spexande om pullande och knullande så hade jag blivit rejält avtänd, nämligen att kvinnan var den aktiva sexuella varelsen och att den kvinnliga sexualiteten då fick stå i fokus. 

Kvinnan tog konstant och medvetet steget från objekt till subjekt genom att själv bestämma vilken kroppsdel på sin partner hon skulle gnida sig mot, berätta var klitoris finns och förklara hur och var hon gillar att bli rörd. Denna differentiering mellan aktivt subjekt och passivt objekt är säkert alla nulevande feminister bekanta med, även om det så var under sextiotalet som hen senast var involverad i sådana diskussionskretsar. 

Faktum är att de feministiska tankarna som dryftades i föreställningen var så pass väletablerade att de knappast kan ha kommit som någon större överraskning för någon som hängt med i den feministiska debatten under de senaste par åren eller så, vilket fick mig att bli något fundersam över vem den var till för... eller borde ha varit till för. Detta hänger förstås också ihop med marknadsföringen som feministisk, samt den generella nyfikenheten på sådan humor i den region där den sätts upp, bland annat, och kanske är det där otydligheten jag upplevde fått sitt fäste. Feminister lockas såklart till feministiska föreställningar, men jag fick återkommande känslan av att Familjen Kaos till stor del predikade till kören. Är det i så fall inte litet snopet att syftet inte tas bättre tillvara på?

Pepp och systerskap är härligt att vara del av, och skulle Familjen Kaos-gänget återvända till en teater nära mig med en ny show skulle jag utan tvekan gå även då, och jag tycker definitivt att alla som är intresserade av feminism gör ett gott val i att se föreställningen även om de så studerat genusvetenskap i femtio år eller heter Simone de Beauvoir. Men på sätt och vis så verkar det så synd och skam att de viktiga budskapen i föreställningen slösas och slarvas bort på sådana som jag — d.v.s. svensktalande feminister med ett intresse för popkultur — för vi känner redan till diskussionerna som föreställningen förmedlar.

Språket och sexet i föreställningen kunde säkert få en del lärare och föräldrar att snörpa på munnen, men högstadie- och gymnasielever skulle säkerligen snarare riskera att vrålskratta käkarna ur led. Med tanke på vilka fantastiska möjligheter till givande och lärorika samtal den kunde öpppna för, så kunde erfarenheten gott och lätt vara värt både och.

Vem annan hade turen att kunna se gästspelet i fredags eller lördags? Vilka tankar har föreställningen lämnat er med?

Linnea
Publicerad 15.05.2017 kl. 22:58

En tur till Blåkulla

Om en knapp månad inträffar påsken och likt många andra finlandssvenskar tillbringade jag min barndoms påsklördagar som häxa. Ett tjog plus några år efter att jag sist gick omkring i hembyn och delade ut glada påskkort (i utbyte mot snask i min kaffepanna) så känner jag fortfarande av Blåkullas dragningskraft så här års. Numera flyger jag dit via kulturen och framför allt litteraturen istället för traditionen, så jag tänkte dela med mig av några förhäxande boktips för den som också känner sig ressugen i vår.

Händelsevis var det också en bok som bidrog till att etablera grunden för min livslånga häxfascination. Vi börjar där, för där är början —

 

För den som är eller har barn rekommenderar jag Camilla Mickwitz berättelse om den lilla häxan Mimosa. Lika gammal som jag är, utgiven år 1983, och min absoluta favoritbok när jag fortfarande var så liten att jag inte själv kunde läsa. Jag hade inte läst den sedan dess, men med förtjust nostalgi har jag ömt burit minnet av den i mitt hjärta. På Vasa Stadsbibliotek letade bibliotekarien fram den åt mig från källaren och i kväll har jag således rest i tiden.


Barnen på ett barnhem ser en påskhäxa en natt och nästa morgon hittas en korg på trappan. I korgen ligger ett litet barn — som senare presenterar sig som Mimosa — med en lapp från barnets mor.

"Kära ni, det här barnet är som alla barn mycket speciellt. Jag hoppas att ni behandlar det med kärlek och respekt och inte tvingar det att göra något som det inte vill. Ni får ta hand om henne till nästa fullmåne. Hälsningar från barnets mor som måste flyga iväg på en arbetsresa."

Berättelsen är en spännande, fantasirik historia där karaktärerna är fulla av drömmar. Som barn ville jag alltid kliva in i Mickwitz makalösa illustrationer, ett begär som visar sig hålla i sig även i vuxen ålder. Varför ser ni ju själva!

 

För äldre ungdomar och vuxna så är Majgull Axelssons Aprilhäxan ett läsvärt alternativ. Den utgavs år 1997 och jag läste den under mina sista tonår och den var en sådan bok som jag alltid tänkt att jag en dag ska läsa om igen — kanske blir det i vår som jag återbesöker den fjärrskådande aprilhäxan.

Desirée är rörelsehindrad och blev som barn bortlämnad på en institution. Hon har tre fostersystrar, som hennes mor tog hand om istället för sin biologiska dotter, och Desirée är övertygad om att en av systrarna har stulit hennes liv. Hon är sängliggande men tack vare sin aprilhäxeförmåga kan hon följa systrarnas liv genom andra varelsers ögon. 

Aprilhäxan hittas för övrigt även som ljudbok på exempelvis Storytel och Nextory. Kan också inflika som varning för mer känsliga läsare att boken gav en kompis mardrömmar med samma stämning som i berättelsen. För henne var den så obehaglig att det slutade med att hon var tvungen att lämna den ifrån sig outläst.

BonustipsEngelforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Har själv nyss börjat lyssna på första delen Cirkeln (2011) på Storytel med fantastiska Julia Dufvenius som berättare, och har alltså inte ännu kommit så långt att jag kan berätta mycket annat än att den känns nyanserad och genomtänkt. Jag har läst min beskärda del av häxrelaterad YA-litteratur genom åren och mycket av den tenderar bli förutsägbar och pinsamt larvig. Ibland är det som att författare utav den typen av fiktion tror att bara för att de skriver inom genren fantasy så behöver inte heller berättelsens storyline eller karaktärer vara trovärdiga eller rimliga. Cirkeln är annorlunda. Gillar!

 


För den historieintresserade är förstås Jan Guillos reportage Häxornas försvarare från år 2002 ett tämligen självklart val. Den skildrar hur häxparanoian spred sig i Sverige under sent 1600-tal och tar också upp hur häxjakt bedrevs i andra europeiska länder. Under åren 1668-1676 brändes fler än 300 kvinnor på bål som häxor i Sverige och häxprocessernas syndabockssökande ser vi dessvärre ekon av än idag, om än i annan utformning.

Bonustips: Lockar de amerikanska häxprocesserna i Salem, Massachusetts mer än de svenska så har Stacy Schiff skildrat denna masshysteri i The Witches: Salem, 1692. Tyvärr inte i skrivande stund utgiven i svensk översättning. Även detta verk är ett detaljerat historiskt reportage och även här kan vi se en reflektion av samtidens tendenser att hitta hackkycklingar för att skydda oss själva.

 

För den klassiska dramatikern så vore säkerligen Shakespeares Macbeth från år 1623 en värdig tragedi att bekanta sig med om det inte redan är gjort.

Själv har jag hittills bara läst delar av den, främst den första scenen i fjärde akten när de tre häxorna äntrar scenen och sjuder upp en helvetisk soppa på mångtaliga ingredienser. Men detta ämnar jag förändra! Jag är en aning nervös, faktiskt. Har aldrig läst Shakespeare på riktigt förut, och min bild av det är att det inte direkt är lättläst. Men det är lugnt, jag kan ju alltid varva det med att bläddra i Mimosa nu som då.

 

Ses vi på Blåkulla om en månad? Hur åker ni dit i år?

Linnea
Publicerad 20.03.2017 kl. 20:56

Eget kreativt arbete

Åttio timmar. Kring det antalet landade jobbsaldot på under min förra arbetsvecka som nådde sitt slut på söndag kväll. Ungefär hälften av dessa arbetstimmar gick åt till ett beställningsarbete som jag haft mycket fria händer med — en klar fördel med att det indirekt är ens sambo som anlitar ens tjänster — och tack vare det fick Jobb en klar nyans av Nöje.

Det är så att min partner har skrivit en humoristisk historiebok som snart utkommer på Schildts & Söderströms, Finland hundranånting, och till den har jag sammanställt ett flertal digitala kollage utav bilder plockade ur detta lands snart sekellånga självständiga historia. Men jag ska inte bara ge smygreklamiga julklappsidéer i det här inlägget, så vi lämnar den saken där och går vidare.

Händelsevis rör sig mitt dagtidsjobb inom samma genre. Till vardags är jag bildredigerare, och det händer sig till och med att jag får göra kollage även på det jobbet. Men i och med att jag i den rollen inte har fullt samma utrymme för att förmedla min egna estetik så är känslan ändå annorlunda.

Det här har jag tänkt mycket på under den gågna veckan, hur upplevelserna av något som är så snarlikt ändå är så pass olikt. Det är ju i princip samma grova mönster jag följer. Stol, skrivbord, dator, bildhanteringsprogram, fotografier, redigering och 300 pixlar per tum. Mitt tillfälliga kvällsjobb har ändå haft ett pirr av något annat än rätt och slätt ett jobb. Pirret av det där egna.


Fotnot: Detta är inte ett av kollagen för att illustrera Finlands historia. Fast det hade varit festligt.

För ett par år sedan så läste jag Betty Friedans feministklassiker Den feminina mystiken (1963), boken som mer eller mindre sparkade igång den andra vågen av feminismen. Jag tog med mig många nyttiga och fascinerande saker utav den, men det som jag tveklöst oftast återkommer till är det Friedan sa om eget kreativt arbete. Att det är genom det som en människa lär känna sig själv. Att eget kreativt arbete är det enda sättet för en människa att finna sig själv.

"The only way for a woman, as for a man, to find herself, to know herself as a person, is by creative work of her own."

Detta tänker jag på så gott som varje gång jag får göra något kreativt. Det måste inte vara något storslaget — det är sällan det — men allt från att möblera om i vardagsrummet till att sätta sig ner och klippa ihop ett oansträngt kollage från gamla National Geographic-tidskrifter för att pynta ett blogginlägg om kreativitet. Och jag tänker att jag hittar mig där. Jag vet vem jag är i de stunderna. Jag känner mig själv när jag låter mig själv känna mig fram.

Jag gillar inte allt jag gör kreativt, men jag gillar alltid att jag gör det.

Kreativitet kan se annorlunda ut för olika individer. Det finns antagligen lika många variationer som det finns människor på denna planet. Byter vi ut mitt yrke till något annat så är det inte så obegripligt att det fanns en märkbar skillnad i mina liknande uppgifter under förra veckan. Du kanske jobbar dagtid som elmontör, men om kvällarna så vill du hellre bygga datorer. Det första ligger inom din intressesfär, men det senare närmare kärnan av den.

Så jag tror Friedan hade helt rätt. Jag tror att vår kreativitet ligger i våra kärnor och att det därför är sant att vi behöver få utlopp för den — hur den än ser ut — för att känna oss som kompletta varelser. Kreativitet är mer än bara en kulturbonus eller något enbart förunnat konstnärer och uppfinnare. Kreativitet är för varje enstaka person, viktig på individnivå.

Jag måste tyvärr erkänna att jag inte har någon slutpoäng att nå. Istället skriver jag detta för att rådet mina lärare gav när jag studerade bildkonst sällan slår totalfel: När du inte vet vad du ska skapa, när inspirationen tryter, när du har svårt att komma igång — klottra. Med andra ord: När du inte hittar din kreativtet — lek. Känn dig fram och du kommer finna dig själv.

Jag skriver också detta för att jag är så oerhört nyfiken på kreativitet och alla dess former, förmågor och fantastiskheter. Så:

Vad är kreativitet för dig?

Linnea
Publicerad 31.10.2016 kl. 23:05

Hoppa på tåget

Lägg ditt öra mot rälsen och lyssna. Hör du suset? Det vibrerande surret berättar om Paula Hawkins The Girl on the Train, på svenska Kvinnan på tåget, boken som alla tycks läsa eller planera att läsa just nu. Förra veckan blev det min tur att hoppa på tåget, genom att hörsla ljudboksversionen.

Den omtalade debutdeckaren som utkom i januari 2015 har jämförts med bejublade baddare så som Gillian Flynns Gone Girl i samma rysargenre. Sådana jämförelser sätter onekligen ribban krävande högt för Hawkins mordmysterium med trasiga människor och trassliga minnen, men sätter vi det åt sidan var det egentliga hindret för undertecknad att komma in i berättelsen. När jag väl tagit mig över det så följde resten smidigt. Berättelsen börjar långsamt och spretigt men växer sig sedan bredare, stadigare. Förgrenar sig, förkovrar sig, en tanig kvist blir till en redig gren. Förvandlingen skedde omärkbart och plötsligt var jag engagerad i att försöka lösa mysteriet, och positivt överraskad av att jag var det.

Således var det med förväntansfull iver jag gick på bio i kväll för att se filmatiseringen av samma bok. Jag hade inga skyhöga förhoppningar, men jag hade en bra känsla, en trygg föraning om att det skulle bli bra. Det är välkänt att filmatiseringar sällan håller måttet med böckerna de baserats på, men likväl kan jag tycka att det är trevligt att få ta del av berättelserna konkret visuellt, till skillnad från i min ofta semiabstrakta fantasi. Till exempel är karaktärers ansikten ofta dolda av en suddig hinna tills att jag ser dem porträtteras av skådespelare och för det mesta tycker jag det är givande att se dragen tydligare, så länge castingen känns rimlig. Emily Blunt som denna films huvudkaraktär Rachel Watson är ett sådant exempel, men tyvärr hittar vi inga fler bland huvudkaraktärerna i The Girl on the Train. (Fast Allison Janney är som vanligt briljant, här i rollen som Detective Riley.)

Till saken hör att filmens berättelse hade förflyttats från London till New York. Varför? Ingen aning. Kalla mig förutsägbart kulturbloggigt anglofiliskt lagd, men det är något med grått rugg, bloody murder, tågresor, introvert spionage och efternamn som Watson som bara gör sig bättre i en viss flavouring med betoning på u. Den geografiska förflyttningen bidrog med inget förutom att brittiska Blunt lät konstlad, och dessvärre inte på ett charmigt Frasier-igt transatlantiskt sätt, utan mer så att hon gled in och ut ur en europeisk accent till och från en amerikansk. Det enda bra castingvalet var därmed, i slutändan, motsatsen till bra.

Filmen rymmer mycket utrymme för besvikelse för de som läst boken. De flesta karaktärer kändes som helt andra än de jag lärt känna genom den. Få personligheter, drivkrafter, viljor, drömmar, trauman eller rädslor hos karaktärerna kom fram. Historier rusades igenom samtidigt som de förblev sömniga, väsentliga grundpelare i berättelsen skummades förbi och spännande vändningar i den utfördes slarvigt. Det blev istället en utdragen uppvisning av diffusa filmtekniker och utebliven dialog. Samtalen kändes ofta styltiga, det var som att någon hade läst boken, highlightat de viktigaste replikerna, strykit två tredjedelar av dem, och sen infogat den kvarstående informationen tämligen hux flux här och där i filmen. Det hade behövts så mycket mer. Det är som att filmskaparna hoppats på att bygga en dinosaurie men skippat själva ryggraden. 

För mig blev det snabbt svårt att inte känna ett visst missnöje med hur saker hanterats i filmskapandet. Halvvägs genom visningen började jag längta efter slutet, vilket jag hoppades att skulle bli räddningen. Dessvärre drog sig ingen för att hasta igenom den delen heller. Själva slutrepliken — f.ö. en annan än den i boken, vilken jag tyckte var helt i rätt anda och som bonus kan uppfattas som förtjusande tvetydig — var dessutom så urusel att sekundärskammen grep tag om mig. Sammanfattningsvis kändes filmen nonchalant. Långt ifrån vad Paula Hawkins psykologiska thrillerroman Kvinnan på tåget gjorde. 

Funderar ni huruvida ni ska se filmen eller läsa/hörsla boken är valet därmed mycket simpelt: Boka en kupé, för den här berättelsen vill ni inte ta snabbtåget igenom.

Linnea
Publicerad 17.10.2016 kl. 21:53

Sändningar från nattdalen

Någonstans ute i Nordamerikas öknar ligger den, småstaden Night Vale, där besynnerliga händelser avlöser varandra. Ingen vet med mer säkerhet var bebyggelsen ligger än att det rör sig om sydvästra USA, men detta utgör likväl inget hinder för er att turista där.

Stadens lokala radiokanal föreställs av podden Welcome to Night Vale, skriven av Joseph Fink och Jeffrey Cranor. Genom den sammetslena stämma som tillhör värden Cecil får vi ta del av mer och mindre suspekta nyheter, meddelanden och annonser från den hemlighetsfulla platsen. Mot loungig bakgrundsmusik som bygger en mystisk fond narraterar han stadens händelser och iakttagelser. Ett glödande moln med okänt uppsåt, en svävande katt på radiostationens herrtoalett, en samling av tre meter långa änglar som uppenbarat sig för gamla kvinnan Josie.

I fiktiva Night Vale är invånarna vid det här laget vana vid företeelser av den arten, så pass att de blivit aningen desensibiliserade vad det gäller oförklarligheter. Därför blir lokalradion inte heller något nervkittlande radioteaterdrama med hög spänning, utan det är med samlat sinne som Cecil reflekterar en stilla undran över vad som händer och varför det händer, men med en nyans av resignerad vetskap om att han måhända aldrig kommer få svar på sådana frågor.

"Here’s something odd: there is a cat hovering in the men’s bathroom at the radio station here. He seems perfectly happy and healthy, but it’s floating about four feet off the ground next to the sink. Doesn’t seem to be able to move from its current hover-spot. If you pet him, he purrs, and he’ll rub on your body like a normal cat if you get close enough. Fortunately, because he’s right by the sink, it was pretty easy to leave some water and food where he could get it, and it’s nice to have a station pet. Wish it wasn’t trapped in a hovering prison in the men’s bathroom, but listen: no pet is perfect. It becomes perfect when you learn to accept it for what it is."

Avsnitt 2, "Glow Cloud".

Förtjusande obehagliga och med en lågmäld humoristisk perfektion bildar avsnitten en gåtfull krönika som även går att ta del av i lösryckta avsnitt, men som nog gör sig bättre i kronologisk ordning för den som inte vill missa någonting. Trots att narrativen ofta är självständiga och inte behöver ett sammanhang för att komma till sin rätt, så är känslan av att som nyinflyttad i Night Vale lära känna staden och dess invånare dag för dag — d.v.s. avsnitt för avsnitt i tur och ordning, i en slags realtid via radiokanalen — väl värd att rekommendera. Karaktärer och fenomen återkommer ofta men framträdandet av huvudsakliga ramberättelser skyndas ändå inte. Det är i småstäders halvsömniga mak som berättelsen går vidare, och detta är en av de mångtaliga saker som lyfter podden. Allt är genomarbetat, uttänkt och likvärdigt. Inget behöver jäktas.

Jag försöker komma på produktioner att jämföra med men i poddgenren, vilken jag förvisso inte är särskilt bekant med, kan jag inte hitta något liknande. Tankarna åker istället till tv-serier som Twin Peaks på grund av gåtfullheten och karaktärsgalleriet, samt de Arkiv X-avsnitt där sandiga hemligheter ligger gömda ute i New Mexicos öknar. Kombinera de stämningarna och ni har en relativt duglig beskrivning av Night Vales miljö.

Welcome to Night Vale är en podd jag både vill dela med någon och behålla för mig själv. Har ni en gnutta mörk humor, ett intresse för det övernaturliga samt hyser en djup uppskattning för utmärkta produktioner och genial kreativitet (och vem gör nu inte det?) så kommer ni säkerligen att känna igen er i detta.

Ni hittar alla avsnitt, i skrivande stund 95 stycken, på soundcloud.com/nightvaleradio. Scrolla till slutet av sidan för att inleda med avsnitt 1, eller klicka igång det här: 

Vill avsluta med en dos livsinspiration från poddens Twitterflöde, ett flöde som för övrigt är fyllt med guldkorn i samma stil:

"Greet each day with a smile. An ominous smile. A knowing smile. Smile at the day until the sun returns to its horizon, scared and tired."

Linnea
Publicerad 10.10.2016 kl. 21:21

Vad tusan är en fältväbel?

Det är till den militäriska rytmen ifrån fem trumslagare som jag med mina Kulturvis-medskribenter Johanna och Mikaela söker oss in till salen framför stora scenen på Wasa Teater i lördags. Där bänkar vi oss på första raden, vilken bär med sig en varning för vattenstänk, för premiären av teaterns uppsättning av Bertol Brechts pjäs Mor Kurage och hennes barn. Trummornas exakta slag bär med sig en förebådelse om misär samtidigt som de berättar för mig att klenhet inte är tillåtet, trots den eländiga strid som vi vet att komma skall. Det är dags att andas djupt. Räta på ryggen. Samla mod. Bita ihop. Vi ska marschera in i trettioåriga kriget.

Foto: Frank A. Unger.

Pjäsen inleds år 1624 och kriget har pågått i sex år. Två tidsenliga militärherrar med rekrytering på agendan diskuterar kriget och mycket tidigt blir det klart för mig att jag inte är särskilt insatt i krigshistoria, krigsterminologi, eller alla möjliga kombinationer av de två. Samtidigt som jag roas av dialogen oroar jag mig för att pjäsen ska visa sig vara för svår för mig att hänga med i på djupet — en nervositet som även ska göra sig kortvarigt påmind varje gång jag hör ord som "fältväbel" yttras — men just då äntrar själva Mor Kurage (Ylva Ekblad) scenen.

Entrén är så dramatisk att jag rent av glömmer att det är teater jag ser. Känslan är filmatisk med Erik Salvesens stilsäkra scenografi, bl.a. med scenen täckt av ett lager vatten som målar upp ljusreflektioner på den bakre väggen, och Peter Hägerstams nykomponerade musik som emellanåt ger en klar, catchy soundtrackfiilis. (Ännu två dagar senare hör jag ibland melodierna i mitt huvud.) Marketenterskan Mor Kurage sitter uppe på sin vagn som dras fram av sina barn och det är slående. Hon känns som slagfältets mäktiga affärskvinna och belägringens betronade undsättare. En allhärskande, sfinxlik varelse.

Men sådan är hon inte. Även hon står med fötterna i vattnet och krigssmutsen lämnar ingen obefläckad. Hon tjänar sitt levebröd på kriget och mitt första intryck av henne är felaktigt, hon är ingen välgörare med ett affärsmässigt äss i rockärmen, hon är blott en människa — ibland hänsynslös och rå, andra gånger humoristisk och charmig — som försöker att klara sig dag för krigsdrabbade dag.

Det är likväl inte Mor Kurage som pjäsen tycks handla om, utan snarare byggs den upp i små kronologisnuttar om de personer runtomkring henne. Det slår mig i efterhand att jag vet ytterst litet om denna karaktär, vet mer om hennes barn och hennes vänner. Kriget innehar den indirekta huvudrollen och kanske är det effekterna av det som pjäsen vill skildra.

Jag väntar på att föreställningen ska nå samma blockbusterigt fängslande nivå som Mor Kurages entréscen nådde, men jag är fortfarande inte säker på om den någonsin matchades. Jag förtjustes av andra scener, exempelvis slutscenen, men det blev aldrig lika häftigt. Må så vara att jag rotar för mycket nu, men jag tycker mig finna en mening i även detta. Nämligen att det finns ingen värdighet i att glorifiera krig. Det förstår säkerligen alla som bekantat sig med ett, om än bara så distanserat som via en teaterpjäs som tar plats under det trettioåriga kriget.

Foto: Frank A. Unger.

När vi efter föreställningens slut pratar om den bubblar oändliga tankar och frågor upp till ytan. Det är också däri som jag tycker att den sanna styrkan ligger, att den är en pjäs som tillåter sådan djupdykning och diskussion.

Det är antagligen därför svårt för mig att recensera pjäsen så som den förtjänar, för vad jag ständigt återkommer till är meningen bakom den. Vilka var tankarna hos dramatikern Bertol Brecht, regissören Ulrika Bengts, kostymören Linn Wara, och så vidare. Wikipedia berättar för mig att i pjäsen ställs en obesvarad fråga, nämligen hur en person ska kunna leva ett gott liv i en värld som inte erbjuder någon godhet utan bara ondska.

Detta, och så mycket mer, funderar jag på. Jag vill ständigt ta mig en titt bakom kulisserna. Insikter och aha-ögonblick duggar ned ovanpå varandra när vi funderar på olika elements eventuella innebörder och det är oerhört givande att bollplanka alltsammans med någon. Vi hann diskutera allt från vad kontrasterna i kostymernas modernitet vill berätta om sociala statusskillnader, till vilka barnen kan symbolisera med tanke på deras öden samt Mor Kurages spådomar, och vem eller vad det i så fall gör modern själv.

Vår rekommendation är att samla ihop ett gäng, gå och se Mor Kurage och hennes barn på Wasa Teater och lev ut kulturlivsklyschan med ett glas rött ackompanjerat av analys efteråt. Allt i helhet var ytterst berikande. Många intryck och åsikter var splittrade, men vi var eniga om Wasa Teaters imponerande skådespelarinsatser och alla involverades symbiotiska förmåga att bygga upp hiskeligt snygga scener. Och ni, efter att ni sett den, kom gärna in hit igen och berätta i kommentarerna om vad ni tagit med er från pjäsen. För vi vill gärna prata om den en hel del till.

Sist och slutligen var det inte så viktigt att ha stenkoll på vad en fältväbel är ändå.

Linnea
Publicerad 26.09.2016 kl. 22:00

Höstlitteratur i hörlurarna

Som en yrvaken liten larv kravlar vår inre höstmysklyscha fram ur ett äpple som precis fallit till marken. Vi vill plötsligt handla nya tesorter och doftljus, svepa in oss i filtar och halsdukar och sedan läsa, läsa, läsa medan regnet smattrar mot fönstret och vinden ilar kring husknuten. Det är inte alltid så lätt att hitta tid för detta, men det är där ljudböcker kommer ypperligt väl till hands. Sådana kan du låta spela i hörlurarna när du går till skolan eller jobbet, under tiden du diskar och hänger tvätt eller, för all del, medans du går ut och hoppar i lövhögar eller något annat liknande för att göra den där höstklyschiga myslarven riktigt ordentligt nöjd. Här kommer tre öronlästips!

För höstmagin — naturligtvis Harry Potter-serien av J.K. Rowling där ljudböckerna är inlästa av Stephen Fry. Under flertalet år har jag tjatat om inspelningarna med mysröstade Fry som berättare, och tydligen var jag inte ännu heller helt klar med det. Han gör ett utmärkt jobb med att föreställa sin röst precis lagom till olika karaktärer utan att det känns fjantigt och hans kända brittiska accent gör att stämningen blir perfekt.

Dessa inspelningar hittar ni exempelvis på ljudbokssajten Audible. Även om ni redan har läst böckerna så är det väl värt att lyssna på ljudböckerna också. Här är den första boken i serien på sju stycken och klicka på "Play audio sample" för att höra en fem-minuters snutt av början. Det finns också inspelningar med Jim Dale som uppläsare, men själv föredrar jag Frys röst. Men jämför för all del förhandslyssningarna, det kan ju hända ni tycker annorlunda! Serien innehåller förstås överlag tämligen perfekta ingredienser för höststämningen så som skolstart, äventyr och pumpajuice.

För höstdeppet — det låter kanske inte så jätteroligt att sjunka ner i melankoli och apati, men när en hittar Sylvia Plaths The Bell Jar (1963, på svenska Glaskupan) inläst av fenomenala Maggie Gyllenhaal på YouTube så är det inte tid att vara kräsen med stämningen. Dessutom kan jag själv tycka, som någon som personligen bekantat mig med depressioner och emellanåt tenderat bli generellt nedstämd under hösten, att det är skönt att läsa/höra om erfarenheter en kan relatera till. När den dessutom är så här välskriven är den oavsett ämne ett nöje att ta del av.

Berättelsen handlar om unga Esther Greenwood och hennes tilltagande psykiska problem. Plath led själv av depressioner under merparten av sitt vuxna liv och begick självmord en månad efter att romanen, som innehåller många självbiografiska element, gavs ut. Hon hade ett fängslande, beskrivande språk och skådespelaren Gyllenhaal förmedlar känslan i det löjligt bra.

För höstflykten — har ni ingen södernresa inbokad har jag en utflykt till ett annat, till och med mer verklighetsflyende, ställe att föreslå, nämligen till förtjusande Mumindalen. Tove Jansson läste själv in böckerna om mumintrollen för Yles Radioteater under 1980-talet, och i våras dök inspelningarna upp på Spotify.

Mumintrollen behöver knappast någon närmare presentation och det finns också andra av Janssons böcker i Spotifys register utöver de om mumintrollen. Själv håller jag just nu på att lyssna igenom Muminsamlingen enligt den ordning de gavs ut. Här finns en spellista som en privatperson sammanställt av dem alla nio i kronologisk ordning. Berättelserna är bekanta men jag tycker det ger dem ännu en till nivå, ny och intressant, att höra författaren själv läsa upp dem. Jag tänker mig att genom det kommer vi närmare hur de var "tänkta att vara", och vet ni vad? De små varelserna lät knappast sådär som typiska Mumintroll till en början, i Janssons sinne.

Har ni fler förslag på höstmysiga ljudböcker? Dela gärna med er!

Linnea
Publicerad 12.09.2016 kl. 13:23

Ökända omusiker

På bio just nu går filmen om Florence Foster Jenkins, den förmögna dam som under tidigare hälften av 1900-talet kunde bekosta sin sångkarriär och sina grammofonskivinspelningar. Hon var inte musikaliskt begåvad, kunde sällan hålla ton eller träffa den rätta till att börja med, men detta utgjorde för Jenkins inget hinder i sin envisa eftersträvan att bli en erkänd sångerska. Jag har inte ännu sett filmatiseringen av hennes historia men har däremot hyst en fascination för fenomenet Jenkins en tid. Det är något med det som känns så nutid. Jag drar exempelvis paralleller till det som skildras i Saturday Night Live-sketchen "You Can Do Anything", kortfattat YouTube-generationens avsaknad av självkritik.

Å andra sidan var Florence Foster Jenkins medveten om den kritik hon fick och antagligen har hon kunnat inse att det låg någonting i den. "Folk må säga att jag inte kan sjunga, men ingen kan någonsin säga att jag inte sjöng", lär hon en gång ha sagt åt en vän.

Hur som helst, vi ska lämna Jenkins bakom oss och istället spola hundra år förbi damens födelse i Pennsylvania år 1868 till New Hampshire år 1968 och födseln av bandet The Shaggs.

The Shaggs formades av tre systrar, Dorothy, Betty och Helen Wiggin, efter fadern Austins insisterande. Han var övertygad om att döttrarna skulle bli musikstjärnor, eftersom hans mor spått detta i hans handflatas linjer. Pappa Wiggin köpte instrument och ordnade musiklektioner åt flickorna och med sitt envisa temperament övertygade han dem att musicera, uppträda och jaga den där förutspådda stjärnglansen.

Det är inte första gången vi hör om föräldrar som manövrerat sina barns musikartisteri. Joe Jackson, far till Michael med syskon, och Mathew Knowles, Beyoncés pappa, tillhör samma skara, för att nämna ett par. Men Austin Wiggins döttrars band blev aldrig något The Jackson Five eller Destiny's Child. Varför inte? Jag tror det bäst illustreras via deras egna medium, musiken.


Nej, The Shaggs blev aldrig några klara ljusfläckar på stjärnhimlen, hur många spelningar deras far än fixade åt dem. Deras otajta sound med tafatta gitarrackord, stelfrusna trumkomp och omelodiöst trallande nasalsång tilltalade inte den breda publiken.

Jag förstår detta. Och ändå... ju mer jag lyssnar, desto mer börjar jag tilltalas av den här omusiken. I en värld av polerade produktioner där det mesta alltid låter tiptop, så är det trevligt att lyssna på någonting trasigt, styltigt och styrt av slumpen istället för av en svindyr producentjätte. Det känns som att vi här hittar någonting sällsynt och äkta — men att systrarna dessvärre var tämligen obegåvade musiker så betyder inte att de är mer genuina eller unika än begåvade musiker, förstås. Men i sårbarheten finns en nyans av någon slags sanning som vi sällan stöter på numera.

Så varför grips jag inte av samma känsla när jag tittar på halvdana auditioner till tv-sända sång- och talangjakter? 

The Shaggs första framträdande var också på en talangjakt. Bandmedlemmarna tyckte själva inte att de var redo att uppträda inför publik, men deras far höll inte med, trots att flickorna knappt kunde spela sina instrument. Publiken hånskrattade och slängde läskedrycksburkar på dem, något systrarna Wiggin förståeligt ansåg bedrövlig pinsamt och avskräckande. Men pappa Austin resonerade att de bara behövde öva mer, så det är vad de gjorde.

För Austin Wiggin skulle inte ge upp så lätt. Han såg redan följande år till att bandet spelade in en egen skiva. Utav merparten av sina besparingar anlitade han en studio dit han skjutsade sina döttrar och där de spelade in sitt debutalbum på en dag.

Philosophy of the World släpptes år 1969 och innehöll ett dussin låtar, alla skrivna av Dorothy. Det tredje spåret på skivan är den inbäddad en bit ovanför, "Who Are Parents?". Den är en söt sång om att föräldrar är de som alltid finns där och de som verkligen bryr sig. Men där finns också två rader som får alla som känner till bakgrundshistorien med den överentusiastiska fadern att undra.

Some kids think their parents are cruel
Just because they want them to obey certain rules

Var Dorothy en av dessa somliga unga? Vävde The Shaggs in ett subtilt missnöje i sitt kakofoniska stycke tillägnat föräldrarna, och kanske framför allt pappan? "Han styrde. Vi lydde. Vi gjorde vårt bästa.", har Dorothy senare sagt om relationen mellan dem.

Om så är fallet, är då många rader i "Who Are Parents?" mer av The Shaggs egna uppmaning åt sig själva, än en betraktelse av någonting utanför? En sammanbiten påminnelse om att ha tålamod?

We must remember
Parents are the ones who will always understand
Parents are the ones who really care

Det här vet jag inte svaret på. Men det är definitivt denna undran som får mig att sympatisera med The Shaggs. Att veta att det var deras pappa som outröttligt tryckte på deras jakt efter kändisskap får mig att se på dem med milda ögon. Jag är nämligen så väldigt, överjävla trött på YouTube-generationens blinda brist på självdistans och självkritik. Men personer som kanske vet att de är medelmåttiga som bäst och bara kör ändå när någon vill att de ska? Sådana kan jag verkligen uppskatta. Besatt fadersgestalt i bakgrunden eller ej.


Ofta hånade och sällan hågkomna, så har The Shaggs ändå blivit ett slags kultnamn. Frank Zappa har t.ex. bekänt sin kärlek för bandet och kallat dem "bättre än The Beatles". Kurt Cobain placerade Philosophy of the World på femteplats på sin 50 bästa album-lista. Samma skiva efterfrågas i filmen Empire Records (1995), bandet dyker upp på ett blandband i filmen The Perks of Being a Wallflower (2012), och i andra säsongen av serien Gilmore Girls (2000-2007) kastar Jess en CD-skiva åt Rory som fångar den och frågar "The Shaggs?". Jess, den tuffcoola musikkännaren, svarar "Trust me". Även i hemstaden Fremont blev The Shaggs återkommande spelningar till slut populära, och de fortsatte att uppträda där ända fram tills pappa Austins död år 1975.

På sätt och vis hade ju Austin Wiggin helt rätt i sin övertygelse om spådomen. Visst blev döttrarna kända musiker. Även om det för de flesta är mer som ökända omusiker — men för denna skribent och musiklyssnare, definitivt uppskattade ändå.

Linnea
Publicerad 05.09.2016 kl. 22:07

Populär pöbelkultur

Förra veckan togs fin- och fulkultur upp av Mikaela här på Kulturvis och jag har tänkt på den diffusa men likväl rakbladsvassa gränsen där emellan de två. Denna spricka som delar kulturen är lätt att förnimma, men svår att sätta fingret på.

Närmast tror jag mig komma genom att peka på populärkulturen, också känd som masskulturen, där sprickan tycks framträda tydligare.

Det är nämligen lite fint att rynka på näsan åt sånt som tilltalar de flesta andra. Det är lite fult att tilltalas av samma saker som de flesta andra också tilltalas av. Samtidigt är det fint att vara populär och att känna till vad som är populärt, medan det är fult att vara för populär och att gilla för mycket av sådant som är för populärt.

Fulkultur Fulkultur, masskultur och smaklöshet.

Minsann verkar det vara så att det som är verkligt populärt i nuet inte kan tillhöra finkulturen. I och med att popkulturen riktar sig åt den breda massan, i stället för till kännare och förståsigpåare, så uppfattas den som något... tja, simpel. Inte för en utvecklad smak. För de som gillar russin och saft, inte kapris och whisky.

De varmaste skivrecensionerna tilldelas ofta de artister som inte ännu helt slagit igenom. Sedan, om och när de lyckas, blir de lätt mainstream och tråkiga. Gäspande söker vi oss vidare och minns tiden när allt var bättre, när band ännu var underground och vi kunde känna oss speciella i vårt gillande av dem.

När författaren Dan Brown blev ett gigantiskt hushållsnamn med deckaren The Da Vinci Code (2003) tycktes hajpen och hyllningarna slå bakut över en natt och förvandlas till hån och häcklande. Det är svårt att förklara på andra sätt än att Brown med sitt konsthistoriska mysterium hade blivit för välkänd, för framgångsrik, för återkommande och ordinär. Vi tröttnade rejält på att höra om honom och för många levde hans roman inte upp till de skyhöga förväntningarna. Trots att boken knappast kan beskrivas som ytlig eller banal, så hade den ändå enligt många blivit för lättuggad. Uppenbarligen, för alla kan ju gilla den. Eller kärnan är kanske denna: Att vem som helst kan gilla den.

Dan BrownÄven DU kan gilla dessa böcker! Men gör det inte. Tyck att de är för triviala istället.

Det sägs att med ungefär tjugo års mellanrum upprepar sig trender. I många år har vi blickat tilllbaka på åttiotalets estetik och popkultur genom rosatonade solglasögon i Wayfarers-modell. Kassetter för ljud och video som länge ansetts vara billiga skräpformat har plötsligt nått en högre status, nu är det coolt att ge ut musik på kassettband och att ha en utvald samling filmer på VHS. Fler och fler intresserar sig för tidiga dataspel och plagg som förr såldes för en liten slant på loppisar går nu åt för flerdubbla priset under etiketten vintage i second hand-butiker.

När vi återupptäcker forna populär kultur är den plötsligt lite finare. Inte i närheten av äkta finkultur, förstås, men inte lika ful som kontemporär populärkultur heller. Vi närmar oss den först på tryggt ironiskt avstånd, och senare med uppriktig uppskattning.

När Bret Easton Ellis roman American Psycho (1991) filmatiserades precis tjugo år efter 80-talets begynnelse, år 2000, så hjälpte den till med att vrida på en kran som vi sedan de följande ungefärliga tio åren skulle se växa till ett vattenfall. I romanen såväl som i filmen satiriseras den ytliga kapitalismen som blomstrade under det glada 80-talet, och helt plötsligt såg vi konst och djup under ytan av det årtionde som länge ansetts plastigt och pinsamt. Vi kunde se någonting äkta i fasaden, en genuin eftersträvan eller åtminstone någonting bekymmersfritt charmigt, i årtiondets kommersiella inriktning — se t.ex. Martin Scorseses The Wolf of Wall Street (2013) för exempel på detta — och vi kunde applicera sentimentalt värde till även den mest ytskrapande "Club Tropicana drinks are free / Fun and sunshine, there's enough for everyone / All that's missing is the sea / But don't worry, you can suntan"-lyriken. På nåt sätt.

Numera håller förstås vår romantisering av 80-talet på att ersättas av 90-talets dito, och med det kryper det senare årtiondet också närmare finkulturen — åtminstone tycks det ha kravlat längre ifrån fulkulturen. Det finns massor av människor som oironiskt lyssnar på Spice Girls, Britney Spears och Backstreet Boys, till exempel. Kanske kan vi en dag, i en inte alls avlägsen framtid, även finna sentimentalt värde i textrader som "Colours of the world / Spice up your life / Every boy and girl / Spice up your life / People of the world / Spice up your life". På nåt sätt.

Men att gilla Spice Girls i nutid är naturligtvis inte samma sak som att ha gillat Spice Girls på 90-talet — det sa då mer någonting om själva musikgruppen och dåtidens samtid. Det fanns så många som då samsades om att dela uppskattningen att du blev en i mängden. Att gilla Spice Girls i nutid säger främst någonting om dig.

Och kanske är det det som är grejen med überpopulär populärkultur som oundvikligen tycks bli fulkultur, att det blir på det sättet för att vi är så hemskt förtjusta i att känna oss lite mer unika än de flesta andra och inte för mycket som alla andra. Vi gillar helt enkelt inte när vi själva blir för förutsägbara.

Kitchig kattKitschig katt ställer sig oförstående till människans behov av att betygsätta smak.

Populärkulturen är inklusiv, men finkulturen exklusiv. Vi tycks vara av den nedsättande uppfattningen att den allra populäraste populärkulturen är för pöbeln. Eftersom få av oss vill riskera att räknas till pöbeln så avlägsnar vi oss från området när vi blir för många.

Är detta en kvarleva från tiden då våra klasskillnader var tydligt markerade? Är det så att vi fortfarande försöker efterapa adeln med att vara först ut med att gilla saker, och sedan när allt folk och fä anslutit sig till den en gång granntyckta klubben så tackar vi överlägset för oss och säger upp medlemskapet? En efter en efter tusen efter hundratusen.

På halvtryggt avstånd blickar vi tillbaka med hånfullhet för att tydligt distansera oss. Sedan kan vi tillåta uppskattningen sippra tillbaka in när vi befinner oss på lämpligt avstånd. Enligt traditionen typ tjugo år.

Eventuellt gör den populära masskulturen skäl för sitt namn, även när vi försöker skilja oss ifrån den. För låter inte egentligen allt det där också som typiskt förutsägbart pöbelbeteende?

Linnea
Publicerad 29.08.2016 kl. 17:00

Främmande saker, bekanta detaljer

Vad var det första du tänkte när du såg bilden här ovanför? Min första tanke var två namn: Steven Spielberg och Stephen King. För någon som mig, som vuxit upp med E.T. the Extra-Terrestrial (1982) mer i videoapparaten än uppe på VHS-hyllan trots (eller kanske tack vare) oundvikliga tårar, och som i förtonåren med förtjust skrajhet plockat och plöjt igenom Varsel, Pestens tid och Det m.fl. ur bibliotekshyllan, så träffade den här estetiken precis där den skulle. Mitt i måste se-centrat.

Få har väl missat hajpen kring Netflixserien Stranger Things (2016). Med mixen skräck, paranormalitet och en rejäl skopa nostalgi har den hittat sitt succérecept. Jag är inte ensam om att dra paralleller till de två Steve-arna, berättar internet för mig. Många har gjort samma associationer och beskrivit serien av tvillingbröderna Matt och Ross Duffer som "filmen E.T. om den hade skrivits av Stephen King". Jag är benägen att hålla med. Den känns som ett lager King ovanpå ett lager Spielberg ovanpå ett lager King ovanpå... ja, ni fattar.

Stranger ThingsStranger Things, 2016.

I första avsnittet av Stranger Things möter vi det unga killgäng som utgör några av huvudpersonerna när de sitter runt ett bord och spelar rollspelet Dungeons & Dragons. De är hemma hos Mike som är navet i gänget och blir en central karaktär. Den här scenen påminner mig mycket om sättet vi möter huvudkaraktären Elliott i E.T. — hemma hos honom, där han befinner sig i utkanten av sin storebrors killgäng, som kring ett bord spelar rollspelet Tunnels & Trolls.

Sådant, och mycket annat som liknar annat, gör att Stranger Things känns något familjär. Inte som en helt främmande sak utan på många plan som en gammal bekant. En taklampa hänger över bordet och inredningen berättar att vi befinner oss någonstans mellan 70- och 80-talets mittpunkter. Det ligger en pizzakartong i förgrunden och jag kopplar ihop detta med Elliott som lovades få vara med och spela bara han hämtade pizza. Men tioårige Elliott blir distraherad av oljud när han hämtar kartongen och går ut till skjulet som står på gården. I Stranger Things är det istället tolvårige Will som efter rollspelsmötets slut springer över sin gård till ett skjul som står där. Netflixserien fortsätter att krylla av likheter till tidigare filmer, både i berättelse och bildspråk, och inte bara till E.T.

E.T.E.T. the Extra-Terrestrial, 1982.

Nostalgiska anspelningar är viktiga ingredienser. Från serien kan vi spänna upp en slingrande röd tråd ungefär fyrtio år bakåt i tiden, som kanske mest färskt går via J.J. Abrams Super 8 (2011). En film som regissören berättat att är en hommage till sina barndomsidoler inom filmkonsten — en av dem Spielberg, som även var producent för filmen. Det är knappast en långsökt gissning att Dufferbröderna har haft samma eftersträvan i åtanke. Liksom Super 8 så skapar Stranger Things stämning genom spielbergska linsöverstrålningar och ett tajt killgäng som svajar på tröskeln mellan barndom och pubertet. De är nördar — och som vi alla vet är det förstås coolt att vara nördig — i Stranger Things är killarna inne på fysik, teknik, bordsrollspel och Star Wars (1977) och i Super 8 på film, zombier och den gemensamma nämnaren George Romero. Varken Super 8 eller Stranger Things hade knappast existerat om det inte vore för E.T. I den är Elliott kanske inte renodlat nördig, men likväl något nördstämplad av den tonårige storebrorsan med sina vänner.

Personligen uppfattar jag definitivt E.T.-tråden som den starkaste och rödaste av dem alla, men det går också att hitta likheter med filmerna Alien (1979), Close Encounters of the Third Kind (1977), Poltergeist (1982), The Goonies (1985), bland många andra.

E.T.E.T. the Extra-Terrestrial, 1982.

När jag läser att Dufferbröderna är födda 1984 mejkar seriens tydliga influenser totalsens. Bröderna är, liksom jag, uppväxta i en tid då dessa filmer hörde till sådana som vi hörde mycket om utan att se. Vi missade dem först på grund av för ung ålder, och sedan för att teknologin helt enkelt inte kunde erbjuda dem i närheten av lika lätt som idag. Att hyra film hörde inte till vardagligheterna och ännu mindre att köpa en VHS-kassett. Vi väntade på att de skulle komma på tv, spelade in på video, lånade av och åt klasskompisar.

Många av filmerna som Stranger Things påminner oss om var efterlängtade innan vi såg dem och när vi sett dem känns de fortfarande som något vi saknar. De har fångat en tidsanda som vi i min generation missade precis, men känner igen många signalement ifrån. Vi kan själva fylla i luckorna som vi inte ser i filmerna, vi förstår hur miljön var där runtomkring. Vi minns klumpiga gamla miniräknare som fanns där hemma i någon skrivbordslåda. Hur coola walkie-talkies var. Att vi inte hade mobiltelefoner. Musiken som ens äldre syskon hade blandkassetter fulla med. Spänningen i att hämta en framkallad filmrulle och äntligen se de 24 eller 36 bilder familjen tagit under det senaste året, allt som allt. Vi minns hur magiskt allt sådant var för oss då, en tid som precis sipprat förbi, en tid vars magiska eko fortfarande klingar djupt inne i minnet.

Stranger ThingsStranger Things, 2016.

Ändå förbryllar det mig att jag inte retar mig på den återkommande återvinsten, för det känns som någonting jag vanligtvis skulle göra, när den finns i sådan mängd som den gör i denna serie. Förmodligen är jag hypnotiserad av den nostalgiska faktorn som har en sådan makt över mig och utav samma orsak stör jag mig inte på att likheterna till tidigare filmer haglar så tätt. Faktum är att när jag tittar på Stranger Things så tycker jag tvärtom att serien lånar och refererar så skickligt att det vävs ihop stöldfritt och sömlöst — det känns inspirerat snarare än imiterat. Som hommage, inte plagiat.

Att skönhet ligger i betraktarens öga är ett klichébegrepp vi väl känner till. Men jag läste någonstans att skillnaden mellan hommage och plagiat också ligger där. Det som för en person uppfattas som en hyllning är för en annan inget annat än en plundring. Därför vill jag lämna över frågan till dig: Ur vilket perspektiv ser du Stranger Things? Kändes den nostalgihärligt familjär eller bara passésniket bekant?

Linnea
Publicerad 22.08.2016 kl. 12:00

Skribentpresentation: Linnea Portin

Linnea Portin, född 1983, uppvuxen i Katternö, Pedersöre och numera bosatt i Vöråstan, Vasa med två katter och en sambo. Gillar växter och djur, feminism, nostalgi och det mesta lite obskyrt och dammigt.

Vad läser du helst?
Allra helst skulle jag bara läsa mer. Tycker mig sällan ha tid för det, förutom då jag lyssnar på ljudböcker på jobbet. Har inga särskilda preferenser vad det gäller genre, men i år testar jag att bara läsa böcker skrivna av kvinnor. Favoriterna har hittills varit Chimamanda Ngozi Adichies Americanah, Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam och Rebecca Skloots The Immortal Life of Henrietta Lacks. Fantastiska alla tre. Har inte tänkt på det förut, men det slår mig nu att en gemensam nämnare är att de alla behandlar hur en människa bemöts p.g.a. sitt ursprung.

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
Har sett ett flertal serier flera gånger men om jag ska välja en som jag skulle kunna fortsätta med att se igen resten av livet så blir det Six Feet Under. Älskar den.

Vad såg du senast på teater?
För ganska många månader sedan såg jag Tre systrar och en berättelse av Lars Sund och Erik Norén på Wasa Teater. Gillade den men kände mig väldigt snopen vid slutet. Sen tillbringade jag ett par timmar med att prata om den med andra som sett den, utveckla teorier, bollplanka och till sist gillade jag den jättemycket, även slutet. Analys gör allt bättre!

Vilken skiva var den första du köpte/fick?
Året var cirka 1994 och på MTV spelades fortfarande musik dagarna i ända. Ibland tillägnades helgerna åt ett band och ett av de veckosluten hade Aerosmith-tema. Var förtjust i de låtar som var aktuella då — ni vet, de med 90-talets it-girl Alicia Silverstone i videorna — och bandade mycket av helgen på VHS. En tid senare på musikaffären valde jag ut och fick min första CD, samlingsskivan Big Ones. Har fortsättningsvis en svaghet för en del Aerosmith-material producerat fram tills nittiotalets mitt men vill dock klargöra att jag avskyr den där krystade, pompösa pinsamheten till kärleksballad, "I Don't Want to Miss a Thing". Jag skulle helst ha missat den.

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?
Författaren, filosofen och feministen Simone de Beauvoir, tänker att jag skulle ha en hel del att lära mig av henne. Gillar också hennes skarpa blick och varma leende, de känns trygga och det är väl trevligt på en middag med främlingar. Filmregissören David Lynch tror jag att skulle sitta perfekt i middagssällskapet, han skulle nog tillföra en utmärkt nyanserad dos spänning och surrealism. Tredje gästen är svårast för det finns ännu så många att välja mellan, men om jag snurrar flaskan så pekar den just denna gång på musikern, konstnären och poeten Patti Smith. Är rätt säker på att hon skulle se till att middagen avnjöts i en skön, avslappnad, fötterna-på-jorden-stämning, och kanske också att den avslutades med att vi delade ett par vinflaskor.

Har du någon favoritfilm?
Förr brukade jag svara Mulholland Dr. och Donnie Darko på den frågan men det känns som att en borde omvärdera favoritfilmerna med några års mellanrum, och det har jag nog inte gjort på sisådär femton år. Nu för tiden märker jag tydligare att jag uppskattar filmer för olika beståndsdelar, eller det motsatta. En bra stämning kan lyfta en annars ganska oimponerande film rejält och en fånig scen kan förstöra en annars fantastisk film. Det här gör det spretigare att försöka ringa in en favoritfilm, så svaret lutar mot nej, jag har nog inte någon. Men blir löjligt lycklig av Ratatouille. Alla borde se den!

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Är överlag inte en sån stor fantast vad det gäller livemusik, tenderar bli typiskt finländskt stel i ett publikhav och föredrar ofta musik från en inspelningsstudio. Går därför inte på särskilt många spelningar men för ett par år sedan åkte jag till Stockholm för kanadensiska, freakfolkbluespsykedeliska Timber Timbre som är ett långtida favoritband. Hade läst en recension av en tidigare spelning där skribenten beskrev den som att bli kramad av ett berusat spöke. Precis så var det, det kan knappast beskrivas bättre. Mycket, mycket bra.

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
De flesta tidsperioder känns ganska asiga för en kvinna att åka tillbaka till, och kanske blir jag distraherad av den saken och håller mig därför aningen tråkigt nära samtiden, men jag tänker att tidigt 1900-tal skulle vara fascinerande. Mycket på gång på ett samhälleligt plan med bl.a. suffragetter och förstås i Finland kvinnors rösträtt och landets självständighet (här låtsas jag nonchalant att krigsdelen inte existerar i denna tidsresa). I konstvärlden har vi art nouveau, art deco, fauvism, surrealism och överlag många inriktningar som är experimentella och nyskapande som suprematism och futurism. Det skulle vara intressant att se den tid som formade artister som Chagall, Matisse, Gauguin, Modigliani, Klimt och Schiele, m.fl. Att radio och film också var nya i gamet den här tiden skulle också vara en kul sak att iaktta, eller att i Finland var nationalromantiken en stor grej med personer som konstnären Gallén-Kallela och kompositören Sibelius i spetsen. Är inte själv nationalromantiskt lagd men nog vore det spännande att se. Det är också under den här tiden som Edith Södergrans diktsamlingar publiceras och Miina Sillanpää blir vår första kvinnliga minister. Summa summarum: Ja tack, sänd mig ett telegram om ni uppfinner en tidsmaskin!

Har du något skamnöje inom kultur?
Inga superstora, men tycker det är något skämmigt att jag så lätt dras till kultur vars målgrupp jag åldermässigt ligger långt utanför. Har exempelvis sett på en hel del The Vampire Diaries, Awkward., Pretty Little Liars o.dyl., något jag motsträvigt vill erkänna. Har också en förkärlek för YA-böcker med övernaturliga inslag, t.ex. med en förutsägbar handling där en ung tjej får reda på att hon är en häxa, och sånt. Blir nästan alltid frustrerad på de böckerna men ändå kan jag inte sluta leta reda på liknande på Goodreads. Det känns ofta bara barnsligt och fjantigt att ägna min tid och uppmärksamhet åt sådant då jag också, rent teoretiskt, kunde ha valt Dostojevskij eller Gogol. Menmen. Förhoppningsvis gör det mig åtminstone litet mindre pretto? Jo, så säger vi. *tar en klunk vin rouge på franska och kontemplerar existentialismen i Rimbauds poesi medan jag släntrar iväg*

Blogg / Instagram / Twitter

Linnea
Publicerad 15.08.2016 kl. 11:00

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com