Hela album eller enstaka låtar?

Jag lyssnar helst på artister vars hela diskografi tilltalar mig. Oskämtat. Jag tycker nämligen om att snöa in mig på vissa artister och uppskattar därför om det finns mycket material att gå igenom. Jag tycker även om när artisten behållit sin "standard" och fortsättningsvis gör musik som faller mig i smaken. Ni vet känslan som när en slukar allt av sin favoritförfattare. 

Men jag har hört att det är många som inte alls gör som jag utan som blandar fritt och inte har något emot att lyssna på en artist/låt här och en artist/låt där, tvärtom kan det vara något hen förespråkar! Vilket jag förstås tycker är super intressant. Varför plocka smulor om en kan få hela kakan?

En vän menade att hen främst lyssnar på spotify var hen gör listor som förmedlar och försätter en i en viss stämning vilket kanske inte en ensam artist förmår och att vännen dessutom helt enkelt sällan faller för hela album. Detta resonemanget förstår jag, naturligtvis. Plocka ihop sin egna lösgodispåse och sådär men mitt fall så gör jag oftast så att jag listar hela album efter varandra för att riktigt kunna gotta mig. Hela chokladplattor är mer min melodi.

Det finns förstås artister, oftast sådana jag relativt nyligen börjat lyssna på, som jag inte hunnit gå igenom hela diskografin eftersom det känns som ett mega projekt men som har enstaka album jag tyr mig till. 

För jag älskar album och möjligheten att helt och hållet försjunka in i en viss artists värld. Helst har jag albumen i fysisk form så att jag kan lyssna på dem i skivspelaren både hemma och i bilen. 

Men nu undrar jag av nyfikenhet, hur gör du: lyssnar du hellre på hela album eller på enstaka låtar och varför?

Amanda
Publicerad 20.09.2016 kl. 17:00

Red Hot Chili Peppers - The Getaway

17 juni 2016 har 1980-talets rockfunkgudar Red Hot Chili Peppers äntligen kommit ut med en ny skiva- The Getaway. Omslaget ser lovande ut. Tvättbjörnen, björnen, räven och flickan går med bestämda steg mot ett äventyr medan kråkan håller ett vakande öga på dem. Det bådar gott.

Jag sätter på singeln Dark Necessities. Introns mörka och fylliga toner för mig genast till ett parallellt universum (kunde inte låta bli) som jag inte vill lämna, men så fort jag hör Fleas karaktäristiska bas rycks jag genast tillbaka till verkligheten- dock till den verkligheten som endast RHCP kan måla upp. I Dark Necessities finner du allt du önskar dig av en Red Hot Chili Peppers låt: svävande och melankoliska harmonier framförda av Josh Klinghoffer, den oundvikligt medryckande funken, Anthony Kiedis filosofiska snicksnack och naturligtvis Chad Smiths aldrig svikande perkussionstrolleri. Fleas roll i låten skall definitivt inte heller underskattas eller förglömmas, musikalisk virtuos som han är har han med största sannolikhet utöver baslinjen dessutom byggt upp låtens stomme utgående från det eleganta pianospåret (som han gjort i The Hunter). Dark Necessities är utan tvekan en RHCP låt med en alldeles ny uppsluppenhet. 

Första intrycket av skivan är ändå platt. Mjäkigt och tamt. Finns det på skivan en endaste låt som är framförd med eftertryck? Merparten av låtarna på The Getaway börjar med gitarr-plinkeplonk och det där stinget som kännetecknar en RHCP låt saknas, till en början.

Skivan börjar nämligen sakta men säkert växa. Efter tre, högst fyra gånger börjar melodierna träda fram och låtarnas uppbyggnad tilltala. Låtarnas dynamik lockar och plötsligt är skivan på repeat. Med flera lyssningar slår insikten över låtarnas variation in. Titelspåret The Getaway är lekfullt och Joshs rytmiska gitarr upplyftande, Goodbye Angels allvarlig och sansad, The Longest Wave svävande och nostalgisk, Sick Love smörig och Dreams of a Samurai härligt progressiv och Chad som hamnat lite i skymundan får äntligen släppa loss. 

Red Hot Chili Peppers går att dela in i tre kategorier: 1. Ett peppers med Hillel Slovak som gitarrist 2. Ett peppers med John Frusciante som gitarrist 3. Ett peppers utan John Frusciante som gitarrist. The Getaway hör till den sistnämnda kategorin. I deras andra album sedan John Frusciantes andra avgång hittar Red Hot Chili Peppers tillbaka och Josh Klinghoffer hittar sin plats. I I’m with you haltade deras samspel och skivan övertygade aldrig. I The Getaway kommer äntligen Josh till sin rätt och hans bakgrund som perkussionist kommer till nytta (innan han gick med i peppers hade han inte spelat gitarr på två år). Frusciante lämnade stora skor att fylla men Josh sket i skorna och körde med harembyxor istället.

Red Hot Chili Peppers har dessutom i detta album dumpat den gamle trotjänaren Rick Rubin som varit deras producent sedan 1991 (Blood Sugar Sex Magik) och får som belöning ett sound som är betydligt mer behagligt för örat och som ger var och en av musikerna utrymmet de förtjänar. Danger Mouse och Nigel Godrich gör sitt jobb väl och bytet av producent kan ha varit ett av RHCPs smartaste drag. Ett flertal låtar har andra medverkare och i de allra flesta fallen är samarbetena lyckade (med undantag för Detroit). Flörten med rap, punk och Broken Bells bevisar bara Red Hot Chili Peppers otroliga bredd. 

Det är dock inte lätt att recensera Anthony Kiedis lyrik. I This Ticonderoga sjunger han: ”I met a girl with long black hair and she opened up so wide / A daffodil growing in Brazil and I picked her for my bride” vilket känns mer rasistiskt och sexistiskt än intelligent samtidigt som ”You don’t know my mind / you don’t know my kind / dark necessities are a part of my design” (Dark Necessities) kan vara ett långfinger för den som himlar med ögonen åt ”You've got to choose it to use it / so let me plug it in / Robots are my next of kin” (Go Robot) Och egentligen- varför kan inte nyss nämnda meningar vara en reflektion över Kiedis sexberoende? Anthony har fått mycket kritik för sin meningslösa lyrik men kan det lika bra vara vi som inte ger lyriken den analysen och tiden som den behöver? I We Turn Red lär han spy galla över Trump-farsen och i The Hunter är det fadersrollen som får sig en funderare: ”Can't find my pants or my bank account”, ”We all get confronted / Don't just slip away”. Förlusten av gitarristen Hillel Slovak och de svekfulla drogerna behandlas i Feasting on The Flowers och i slutändan är det kanske blandningen av meningslöst babbel och djupsinnig analys som vi vill ha och som vi på sätt och vis även förväntar oss. I ärlighetens namn tror jag faktiskt att jag hade saknat ett Hey-Oh om det inte hade kommit med. 

Som musikvideo är Dark Necessities inte alls tokig. Tjejerna är aktiva i sina
roller och bandets energi är smittande.

Trots att Anthony, Flea och Chad förblir evigt unga är det ändock ett faktum att spexandet behöver byta form innan ”Time just gets its way / Strawberries left to decay” (The Hunter). Småpojkarna i sina förvuxna kroppar behöver växa upp- i den mån de förmår. The Getaway kan vara ett naivt (?) försök till mognad vilket är precis vad du som lyssnare kräver i det här skedet av deras karriär. De har ju faktiskt valts in i Rock & Roll Hall of Fame (läs in ironin).

The Getaway är kanske inget mästerverk, men fungerar musikaliskt mer än väl. Skivan går att lyssna på om och om igen och faktum är att jag får känslan av att Red Hot Chili Peppers är lika busiga som kvintetten på omslaget tycks vara. Lite medelåldersäventyr är på sin plats. De melankoliska stråken denna gång är dessutom till bandets absoluta fördel. The Getaway är ett polerat album utan att vara pretentiöst vilket är vansinnigt skönt.

Fyra av fem stjärnor

Amanda
Publicerad 06.09.2016 kl. 20:14

Länktips: Feministisk porr

Baby Bro av Jaana-Kristiina Alakoski & Ollie Baldwin

På tal om fulkultur— saknar du porr var de inblandade parterna är jämställda och var den ejakulerande penisen inte är filmens klimax? Om svaret är ja, kan det vara tillfredsställande att söka sig till den feministiska porren. Feministisk porr inkluderar och fokuserar nämligen på allas njutning och inte enbart på den vita, heterosexuella mannens. Den feministiska porren förtjänar naturligtvis ett analytiskt inlägg och i väntan på detta tänkte jag att hen som har lust kan bekanta sig med länkarna nedan.

Nätsidor för feministiska porrfilmer:

Kul ensam av Sara Åkerman Börje

Det har skrivits en mängd intressanta artiklar om det svenska porrkollektivet New Level of Pornography och deras porrfilm Female Fantasy. Artiklarna finns länkade under Aboutfliken på deras hemsida. Där har även Svenska Yle bidragit med artikeln Med kvinnans lust i fokus.

Tips på andra sidor, artiklar, åsikter och information om den feministiska porren tas oerhört gärna emot!

Amanda
Publicerad 30.08.2016 kl. 16:43

Skribentpresentation: Amanda Helling

Amanda Helling, född 1992, bosatt i Vasa men kommer ursprungligen från Sibbo. Introvert grafisk planerare, fotograf och smygkonstnär med fäbless för fotboll och Alfons Mucha.

Vad läser du helst?
Jag är en riktig allätare när det kommer till litteratur och läser gärna skönlitterärt, mer faktabaserade böcker, journalistik, ritade serieböcker, biografier, bloggar och konsthistoria. Helst läser jag dock en riktigt gripande roman. Jag slukar allt av Chimamanda Ngozi Adichie och Donna Tartt. Jag tycker särskilt om att få inblick i andra kulturer och tidsperioder. Önskar att jag läste lyrik.

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
Jag har bara sett The Wire en gång men jag vet att jag kommer att se den otaliga gånger på nytt. Karaktärerna är så älskvärda trots sina brister och kriminella handlingar (i den fiktiva världen är allt förlåtet), fotografiet är fantastiskt och en mer genuin serie har jag ännu inte sett. Serien kryllar dessutom av roliga one-liners och trots tidvis tunga ämnen har serien en uppsluppen stämning. Ur ett feministiskt och intersektionellt perspektiv är den inte heller tokig. Ser för tillfället på Treme som gjorts av samma skapare och är redan lyrisk över karaktärernas mångfald, musiken, användningen av ljus (ogillar när det blir för uppenbart att ljuskällan är onaturlig) och att Bunk har en doppelgänger i New Orleans.

Vad såg du senast på teater?
Önskade så att jag oftare gick på teater. Har hittills aldrig sett en dålig pjäs. Senast jag var på teater såg jag tillsammans med min dåvarande dagisgrupp pjäsen Farbror Fedja - katten och hunden som var riktigt rolig. Duktiga skådespelare, snillrika skämt och en scenografi som förtjänade väl sitt ändamål och sin målgrupp. Pjäsen var även interaktiv vilket var oerhört uppskattat av barnen.

Vilken skiva var den första du köpte/fick?
Den första skivan jag själv köpt har antagligen varit av en estnisk poprockgrupp som hette Vanilla Ninja (köpt på en Saaremaa-resa med familjen) och som gåva var min första skiva av den finska poprockgruppen Tiktak (detta måste ha varit kring år 2000). Trots att detta är lite pinsamt att erkänna är jag glad över kontakten med det finska språket som Tiktak bidrog med och att jag i min barndom lyssnat på en hel del musik spelade och framförda av kvinnliga musiker. Stora favoriter var nämligen även The Donnas, Avril Lavigne, Britney Spears, Shakira och Nightwish. Av någon underlig orsak gick Spice Girls mig förbi.

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?
Musikern Jack Johnson skulle jag absolut vilja ha med. Han är så oerhört sympatisk, miljömedveten och dessutom erkänner han att han kan avbryta en turné för att hans hemlängtan är för stor! Önskar att jag hade kunnat ha honom som mentor. Konstnären Ellen Thesleff beundrar jag enormt. Jag skulle vilja veta mer om hennes liv, om vilka tekniker hon använde och hur hon använt dem, hur det var att leva på den tiden både som konstnär och som ogift kvinna och så skulle jag vilja veta enkla saker som vilken hennes favoritsmak och favoritljud är. Störtälskar henne. Trummisen Gavin Harrison för att han är så hopplöst förälskad och filosofisk om sin musik och musik överlag. Porcupine Tree fascinerar mig väldigt och det skulle vara häftigt att få veta lite mer om detta fenomenala band. Tror vi skulle ha mycket intressanta diskussioner!

Har du någon favoritfilm?
Jag skulle nästan vilja påstå att Eternal Sunshine of the Spotless Mind gjort störst intryck på mig. Jag såg den först som alldeles för ung och förstod knappt vad som hände, såg den sedan om som lite äldre och började hänga bättre med i handlingen och har nu sett om den flera gånger men känner fortfarande att filmen har så mycket att berätta och att där är så mycket kvar för mig att försöka förstå. Den är så gäckande på något vis, leker med förbjudna tankar, hur våra sinnen fungerar, vår tidsuppfattning och våra föreställningar om hur ett förhållande skall vara. Så är den himla bra ihop klippt, har fenomenala skådespelare och fantastiskt fotografi!

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Jag hade vansinnigt roligt under Metallicas spelning på Olympia stadion år 2007, var väldigt upprymd efter Danko Jones och Backyard Babies uppträdande på Ankkarock år 2006 men var nog närmast euforisk efter Jack Johnson i Paris år 2010. Trots att fransmännen inte sjöng med särskilt mycket och att det kändes som om jag och min vän var de enda som lyssnat på den nya skivan minns jag konserten som alldeles fantastisk. Sedan tänkte jag nästan glömma Bo Kaspers Orkesters spelning i Jakobstad år 2012 som även gav kalla kårar och var det absolut borde ha varit ståplatser på så att vi kunnat dansa! Otroligt skickliga musiker.

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
Tiden då Pearl Jam var som störst och då Eddie Vedder ännu var ung skulle ha varit magisk att uppleva. Tänk om jag hade kunnat se deras Unplugged 1992 spelning (föddes visserligen samma år, men det hjälper inte så mycket)! 

Har du något skamnöje inom kultur?
Det beror på vad som i stunden kan tyckas vara skämmigt. Ibland upplever jag det av någon orsak pinsamt att jag lyssnar på Rammstein och Slipknot och att jag som yngre fullkomligt älskade Jean M Auels bokserie om Grottmänniskan Ayla eller att jag är (var? borde läsa den på nytt) lyrisk över Naomi Wolfs bok Vagina trots att den stundvis kändes något särartsfeministisk. 

Blogg / Instagram / Portfolio

Amanda
Publicerad 16.08.2016 kl. 07:18

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com