Något man borde göra oftare

Att högläsningen är superbra för barn och unga är det väl ingen som missat? Det utvecklar ordförrådet och stärker läsförståelsen, vilket alla skolämnen är beroende av. Har du missat detta så googla, finns tusen undersökningar, kolumner och reportage som framhäver vikten av högläsning för barn. Men idag skulle jag vilja slå ett slag för att också ägna sig åt högläsning som vuxen. För det är en så himla mysig grej hörrni, och det är fint att kunna dela en läsupplevelse i real tid. Jag och min flickvän har ett högläsningsprojekt på gång, och innan ni tänker ”herregud vilket pretto-par!” så kan jag avslöja att vi just nu har Guldkompassen; en barn/ungdomsbok som högläsningsbok. (För att riktigt hamra in att vi inte är ett pretto-par kan jag avslöja att vi ägnade senaste helgen åt att se alla släppta avsnitt av senaste säsongen av svenska Paradise Hotel. Och jag skäms inte ens över det, pga det är så beroendeframkallande.) Åter till läsningen: Guldkompassen är första delen av Mörka materian-trilogin av Philip Pullman. Det var en av mina tonårsfavoriter, så därför läser vi den nu. Egentligen har den kanske lite för mycket dialog för högläsning men jag tycker ändå att det fungerar. Och jag vet inte ens hur jag ska beskriva vilken hög nivå av mys det är att ägna sig åt högläsning som vuxen. Bara tro mig, det är sånt mys!

Jag minns för några år sedan, när jag och min kompis A ägnade några heta sommardagar, det var tropisk hetta, åt att städa min mommos hus på dagarna och på kvällarna drack vi rödvin ur små dricksglas och hade högläsning ur Henrik Tikkanens adress-serie. Ibland flydde vi städningen och hettan på sommarön och tog båten ut på havet. Låg på durken och läste högt för varandra. Eller så läste en medan den andra rodde. Adress-böckerna är perfekta högläsningsböcker, de är underfundiga, raka och utlämnande. Henriks bästa tycker jag.

Efter trilogin ser jag framemot att högläsa Donna Tartts ”Den hemliga historien” på en filt på gräsmattan, något av Tove Jansson när vi är vid havet och något lagom spännande, kanske av Sarah Waters, under sena sommarkvällar på villan.

Det är veckans tips från mig; högläs mera oavsett ålder! Så underskattat! Och en fråga; har du tips på böcker som är som gjorda för högläsning? 

Mvh,

Högläsar'n

Johanna
Publicerad 06.04.2017 kl. 12:26

Januari-gnäll och februari-pepp

Januari alltså, ingen höjdarmånad va? Inte för mig i alla fall. Kanske inte för världen heller. Känns som att det är så mycket som är dystert, gråslaskigt och knäppt just nu. Jag har mest gömt mig under en filt och konsumerat lättsmält kultur (typ Ashton Kutcher-filmer med lyckliga slut och Harry Potter-böckerna för miljonte gången). Men kanske blir februari bättre? Kanske jag läser mer, ser mer, känner mer och kanske världen/vädret/livet lite skärper till sig?

Här kommer i alla fall saker jag ser fram emot under vårvintern, förutom tulpaner i massor förstås;

Ryan Adams släpper nytt album. På senare år har Ryan seglat upp och blivit en av mina husgudar, tycker att allt han gör är intressant och fascinerade på något sätt. Han är ett musikaliskt geni, svinbra på låttexter om kärlek och gör musik för oss som är svaga för gitarrer (och han gillar katter hörni!). Albumet heter Prisoner och släpps 17 februari. Ena singeln ”Do You Still Love Me” finns här.

På tal om musik, detta är våren när jag banne mig ska köpa en ny vinylspelare. Min har inte fungerat på alltför länge, och jag är ju trots allt ett barn av min tid. Med barn av min tid menar jag att jag vurmar för att kunna växla mellan vinyllyssnade (ljudet! Ljudet är så bra!) och Spotify. Old school och new school liksom, det bästa av två världar, i alla fall i min värld. Så vårens projekt är att köpa en ny vinylspelare (har haft en gammal charmig från 60-talet, men tror jag ska testa ny-nytt nu) och sen fortsätta bygga upp skivsamlingen. Längtar redan till rödvins-middagar i vårljuset med en vinyl snurrandes i bakgrunden.

Och jag är tillräckligt cool för att våga erkänna, jag längtar lite efter nya Skönheten och odjuret som kommer i mars. Den tecknade versionen var min favoritfilm som barn och det ska bli intressant att se den spelade versionen och intressant att se den med vuxna feministiska ögon. Kommer den att hålla liksom? Hoppas det, men är i alla fall peppad på en stor dos barndomsnostalgi i biosalongen.

Ser också framemot att ta tag i min läsning igen. Det började bra under jullovet men nu har jag tappat det igen; men på min att-läsa-lista just nu finns Sandra Beijers Allt som blir kvar och Aftonland av Therese Bohman (älskade hennes tidigare romaner). Och jag ser redan framåt att läsa Så här upphör världen av Philip Teir som släpps under året (kan vi nån gång också prata om att omslagen på hans böcker är så sjukt fina?).

Och ett sista tips; författaren Lisa Bjärbo (hon är briljant bara tro mig) har en kul Instagram-grej på gång under februari, där man postar ett foto om dagen enligt en rubrik. Läs mer på hennes blogg eller insta, och hoppa på vetja!

Det var allt jag hade just nu, nu tar vi varandra i händerna och hoppas att februari blir en bra månad, okej?

 

 
Johanna
Publicerad 02.02.2017 kl. 13:50

Kända författare och deras självmord

 

Ni vet när man ibland bara springer på en bok, kanske på en bokloppis i ett sommargrönt Österbotten, och bara känner ”den här måste jag läsa”? Ni vet, vissa böcker har ett stilla lockande över sig, de drar lite i en, drar en försiktigt i skjortärmen och viskar; ”läs mig” med sakta röst.

Jag sprang på en pocket vid namn ”Svenska kärleksbrev” i somras, en tunn liten pocket som innehåller kärleksbrev från olika kända människor, mest författare och litterära storheter. Där finns brev från bland annat Hjalmar Söderberg, Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Edith Södergran, Drottning Kristina och Johan Ludvig Runeberg. Och den födde några tankar som jag vill lyfta och dryfta här. Den var ju nog en helt okej läsning, det är något lite kittlande med att läsa andras brev, saker som inte är tänkta för publikation, det känns lite förbjudet och ger en ny dimension till den egna bilden personerna i fråga. Att se att August Strindberg använde alldeles för många utropstecken i sina brev närde mitt Strindbergs-förakt. Skojar inte, han använde jätteofta mellan fyra och sju utropstecken efter sina meningar. Fatta om han hade levt idag, han hade varit svinjobbig på alla sina social medier-kanaler, trust me.

Förutom förbjudet-känsla och att jag fick dissa Strindberg så födde boken en annan tanke. Och spaningen som kommer nu är inte särskilt underbyggd, kalla det mer en känsla eller en ”killgissning”; men jag vill ändå kasta ut den där. Min spaning är att kvinnliga författare som tagit livet av sig, ni vet dom där stora klassikerna, de blir mer förknippade med sitt självmord än manliga författare som gjort samma sak. För tänk på Karin Boye, Virginia Woolf eller Sylvia Plath? Visst är en av de första kunskaperna man får om dem – att de valt att avsluta sitt liv? Så upplever jag det i alla fall, att när man pratar om dessa stora kvinnliga författare och deras verk så nämner man också ganska omgående att de tog livet av sig? Och min känsla, som dök upp i samband med ”Svenska kärleksbrev”; är att man inte gör samma för män, eller?

För i boken finns en kort presentation av alla personerna innan deras brev, och jag blev helt förvånad när jag läste att författaren Stig Dagerman tagit livet av sig som 31åring. Och nu kanske ni tänker, 'jaha vad är det med detta då'? 

Men för mig var det konstigt för jag har till och med varit på en föreläsning på universitetet, när jag läste journalistik, som handlade enbart och uteslutande om Stig Dagerman och hans bok ”Tysk höst” (som anses vara en banbrytare inom reportageformen). En och en halv timme om Dagerman, hans verk och hans författar- och journalistkarriär och inte ett ord nämndes om att han dog ung genom självmord. Inte ord. Däremot så tycker jag att till exempel Boye, Plath och Woolf ofta sammankopplas med tragiska självmord. Och Victoria Benedictsson med. Att man nämner en titel, säger något om deras storhet och säger sen ”och just det hon tog livet av sig”. Samma sak med Harry Martinson, att han tog livet av sig lärde jag mig först för något år sedan, fastän jag läste flera Martinson i gymnasiet. Också Vilhelm Moberg tog sitt liv, på samma sätt som Virginia Woolf – visste ni det?

Kanske detta är en slapp spaning, men sådana måste också vara okej att dra. Vi vet ju att kvinnor har behandlats och ännu behandlas annorlunda på grund av patriarkalisk värld men det här var ändå en ny insikt för mig. Att de kända kvinnorna, de BLIR ett med sina självmord. Medan männen mer får vara ett med sina verk och sina karriärer. Och jag säger inte att det ena är mer rätt än det andra, jag förvånandes bara av skillnaden i hur jag upplever att dessa författare beskrivs.

Vad säger ni? Behandlas de stora klassiska författarna och deras dödsorsak olika beroende på deras kön? Har ni tänkt i samma banor som jag?

 

Johanna
Publicerad 19.01.2017 kl. 12:36

Torsdagens hiss och diss

 

Hej hörni, jag sitter i min säng och skriver detta i sann Carrie Bradshaw-anda. Egentligen borde jag plugga på morgondagens tenta och skriva klart alla skolarbeten som ska in innan jullovet. Men det är som att min hjärna redan tagit jullov, den vägrar liksom samarbeta och vill helst bara lukta på hyacinter, baka pepparkakor och låtsas att världen är mer som en julfilm än ett dystopiskt undergångsdrama just nu.

Så på grund av loma-feelis och undergångskänslan tänkte jag göra en klassisk hiss och diss idag, snodde idén från min eminenta kompis Catariina (läs hennes blogg! Så bra och viktigt om att försöka få barn i ett samkönat förhållande, hon är bäst!).

Vi börjar med dissningarna va? Diss nummer ett: att en inte kan se tredje säsongen av Historieätarna på SVT Play när man bor i Finland. Jag fattar, licenspengar och yada yada men det kliar så i mina fingrar när jag överallt på sociala medier ser Erik och Lottas roliga upptåg. Vill ju också se! (Ska till Sverige en kortis innan jul och träffa mamma och bröderna, förutom dem så längtar jag mest efter svenskt kaffe, filmjölk och att kunna plöja alla avsnitt av Historieätarna!).

Diss nummer två: Att Guns N' Roses kommer till Finland. Jag vill inte ställas inför att behöva ta beslutet; ska man gå eller inte? Jag växte upp med Guns N' Roses, de är mitt barndomsband och tonårsband och jag och mamma spelade in varenda video från MTV på kassett på nittiotalet och jag kan varenda låt utantill. Men det är ju inte samma sak att se dom idag. Eller? Dessutom är inte Izzy med. Och jag gillar inte arena-spelningar. Och jag vågar aldrig lita på att rockstjärnor dyker upp på sina spelningar, vet inte hur många gånger jag besviket fått gå hem för nån har brutit ett ben/blivit för full/och annat (Andy McCoy, jag tittar på dig). Så kanske man inte ska gå?

Nu till gladare toner – hiss! Alla avsnitt från tidigare säsonger av Historieätarna finns på Youtube! Hurra hurra hurra! Jag håller på att gå igenom alla just nu, är nu på romantiken och alltså att få se detta som innan-sovdags-tittning varje kväll har höjt min livskvalité med bra många procent.

En annan sak som höjt min livskvalité är julmusik! Att man ogenerat får lyssna på hur mycket julmusik som helst (Spotify har rätt bra listor) och att man får se julfilmer, hur många som helst – det är som bomull för själen efter denna dystopiska höst.

Och en tredje hiss: det är snart dags för jullovsläsning! Jag har inte funderat på vad jag ska läsa än men jag vet att jag ska läsa/kommer hinna läsa och det gör mig lycklig. Har senaste tiden mest bara läst skolrelaterade saker (i och för sig både Susanna Alakoski och Ann Heberlein, så inte fy skam), ser framemot att bara få plöja nöjesläsning. Och som alla vet (hehe) så är ju halva nöjet att få planera sin läsning!

over n out,

Ett trött litet knytt

 

 

Johanna
Publicerad 08.12.2016 kl. 11:08

Hyllningstal till Liv

 

Det här är typ en recension. Men man kan också säga att det är ett litet hyllningstal till Liv Strömquist så här en novembertorsdag, för jestas vad jag avgudar Liv och hennes verk.

Uppgång & fall är ett seriealbum som handlar om kapitalism, klass och fördelningen av pengar. Den innehåller serier som bland annat ställer sig frågorna; Varför Chris O’Neill omedelbart kände något alldeles särskilt för prinsessan Madeleine? Varför går det så jävla dåligt för vänstern? Och varför tar ingen tag i det globala problemet med extrem rikedom?

Jag hade höga förväntningar på Liv Strömquists nya seriealbum när svenska Galago gav ut den i september. För jag älskade hennes senaste album Kunskapens frukt (som handlar om det som brukar kallas för ”det kvinnliga könsorganet”). Och jag gillar hennes tidigare böcker och gillar hennes poddar (hon är bland annat med i min favoritpodd Lilla Drevet). Trots höga förväntningar och allmän pepp så blev jag inte besviken. Snarare tvärtom, jag blev återigen blown away av hur Liv kopplar samman akademiska teorier med populärkultur och vardagslivet, och hon gör det på ett underhållande sätt och levererar skarpsinnig samhällskritik (jag vill typ ha Liv som president/statsminister/allt).

Hon redovisar en annan mer alternativ historieskrivning, med feministiska glasögon och med en stor dos humor och satir. Uppgång & fall är smart, rolig och utbildande. Liv lyckas alltid koppla samman ämnen och händelser på ett sätt som gör att jag alltid lite häpnar över att ingen annan sett dessa mönster innan. Man känner sig smartare efteråt, och jag blev så pepp på att läsa mer om klass, så det har jag ägnat mycket lästid åt i höst, har läst olika finlandssvenska antologier som berör temat klass bland annat.

Har du inte läst Liv innan, läs! Har du läst Liv innan – då kommer du inte bli besviken på detta album! Och tips: svinbra julklapp till din feministiska kaveri, din politikintresserade familjemedlem eller till nån som du känner behöver upplysas alternativt underhållas. Jag <3 Liv!

 

Johanna
Publicerad 24.11.2016 kl. 15:56

Regnbågshelgen och det här med att vara homo

Det är svårare att vara gay i Österbotten än i Sverige. No shit Sherlock säger ni, men för mig har det varit lite utav en chock. Jag flyttade alltså till Vasa från Stockholmsområdet sommaren 2015 och jag har fått höra så mycket dumt det senaste året. Dumt som i homofobiska saker, som folk kläcker ur sig på föreläsningar, skriver i insändare eller bloggar om. Och dumma saker som i att man väldigt ofta bli osynliggjord eller tas för hetero i Österbotten. Klimatet är helt enkelt hårdare här.

Jag säger inte att det inte finns homofobi i Sverige, allt är inte guld och gröna skogar i grannlandet heller (även om finlandssvenskar ibland verkar tro det). Men jag har aldrig upplevt min sexualitet som särskilt politisk, speciellt inte på senare år. Men här är det annorlunda, jag har varit tvungen att fundera på min gayness på ett helt nytt sätt sen jag flyttade hit. Jag har behövt fundera på vad det betyder att vara öppen, och har kommit fram till att det är viktigt att jag är öppen här, öppnare än jag var i Sverige. För vi som bryter mot heteronormen, vi som tillhör en bokstav i hbtq, vi behöver synas. För vi finns, vi har alltid funnits och det räcker med diskriminering och skit nu, även i Finland.

Med detta sagt, så vill jag bara tipsa om att det är Regnbågshelg i Helsingfors i helgen. Den anordnas av föreningen Regnbågsankan. Program finns här och jag kommer också finnas där i minglet, i alla fall på lördagen. Så spana in detta om du befinner dig i huvudstadsregionen!

Och är du lite söndagssvag på söndagen, kan jag rekommendera ”But I´m a Cheerleader” . En gullig liten indiefilm om ungdomar som blir skickade på läger för att bli straighta. Jag såg den igår (hela finns på youtube) och om du gillar gullig estetik och Nicky i Orange Is the New Black (och vem gör inte det?) så tror jag den är en perfekt söndagsfilm. Niotillfem-Sandra har skrivit ett fint inlägg om den här

Hoppas vi ses i vimlet!

 

(PS - bilden är från sommarens Prideparad i Helsingfors).

Johanna
Publicerad 13.10.2016 kl. 14:44

Ryan Adams och Taylor Swift

Ett stilla (men glatt) torsdags-hej från mig kommer här! Hej! Just nu läser jag mycket om klass och pengar; Liv Strömquists senaste, en kurs i socialpolitik vid ÅA och två finlandssvenska antologier, med några år på nacken, om klass. Allt är intressant och jag kommer återkomma om Liv och om klass senare, när jag har funderat några varv till.

Idag ville jag mest bara säga hej och prata/tipsa om en skiva som jag lyssnat väldigt mycket på. Tror det är min mest spelade skiva senaste året. Det är 1989 av Ryan Adams. Han har alltså gjort en egen tolkning av Taylor Swifts hyllade skiva med samma namn. Och det är exakt lika briljant som det låter. Alltid när jag gör spellistor på Spotify så hamnar det med någon låt från Ryans skiva, för den är typ perfekt. Dessutom gillar jag att Ryan som har en helt annan fanbase än Taylor hyllar henne på detta vis. Det är fint. Och älskar skilsmässoplattor och tycker denna platsar in där.

 

 

Såklart kan det finnas en aspekt av; ”jaha så när en snubbe gör något så blir han hyllad men inte tjejen va va va?”. Och ja, kanske trist av mig att lyfta fram ännu en kille med gitarr (hehe), men jag tycker att den här skivan är gjord med så mycket kärlek och respekt, för låtarna och för Taylor. Och Taylor själv var eld och lågor över projektet (här kan man till exempel läsa om gulliga saker hon sagt om den).

Trust me, den är himla himla fin!

 

Johanna
Publicerad 06.10.2016 kl. 10:19

Att knarka poddar från Malmö

Jag knarkar jättemycket poddar. Kan inte göra en enda hushållssyssla om jag inte får ha en podd i öronen. Alltså på riktigt, inte en enda tallrik blir diskad i detta hushåll om jag inte får lyssna på podd under tiden. Men jag gillar det missbruket, kanske man till och med kan kalla det för hobby, för jag lär mig saker, blir underhållen och får jättemycket städning gjord.

Det började för flera år sedan när jag brukade promenera hem efter arbetsdagen för att rensa huvudet och vägen var svintråkig (bara uppförsbackar, Södertälje jag tittar på dig!). Så jag började lyssna på Tankesmedjan i P3 för att göra hemfärden lite roligare. Tankesmedjan i P3 är ett program från Sveriges Radio (Sveriges motsvarighet till Yle). Tankesmedjan jobbar med politisk satir, vilket för mig blev ett lätt sätt att ta till sig nyheter när man fick de presenterade för sig på ett skruvat och roligt sätt av roliga människor. Detta var kanske hösten 2013 och nu för tiden lyssnar jag på rätt många olika poddar.

Men en genre, som jag tänkte skriva lite om idag, är ”roliga människor från Tankesmedjan som gör sina egna poddar nu” också kallad ”komiker i Malmö”-genren. För det finns en uppsjö av poddar som gamla tankesmeder gör och jag verkar lyssna på dem alla. Detta inlägg kommer att bli väldigt Sverigesvenskt (kommer prata mer om andra poddar utan förankring i Malmö i framtiden), men se detta som ett tips på poddar plus kanske som en bikt av mitt missbruk. Gillar dessutom när kulturjuttun hänger ihop, och det gör alla dessa poddar, de går in i varandra och ibland får man känslan av att tjuvlyssna på ett stort kompisgäng, vilket inte heller är helt fel. Plus i dessa poddar finns så många favoriter; komiker, satiriker och serietecknare! Så poddar från komiker i Malmö som alla jobbat på Tankesmedjan kommer här:

Lilla drevet

En av mina absoluta favoriter. Tre personer pratar politik, världshändelser, nyheter och kultur med humor. Det är utbildande, man får nya infallsvinklar - samtidigt som man blir underhållen. Alltså jag älskar Lilla drevet, det är min städa-inför-helgen-lyssning alltid. Den kommer ut en gång i veckan, numera på torsdagar. Från början startades den av Ola Söderholm, K. Svensson, Liv Strömquist och Nanna Johansson. K (förut känd som Kringlan) är inte med längre, utan numer är det också inhopp av ”fasta vikarierna” Simon ”Chippen” Svensson, Moa Lundqvist och Jonatan Unge.

Della Sport

Består av Jonatan Unge, Simon ”Chippen” Svensson och numer också K. Svensson. Jag har lyssnat på varje avsnitt av denna, exakt varenda ett. Kommer ut måndag och fredag och de beskriver den själva som ”Della Sport ser på världen genom sport och på sport genom världen. Det är som satir fast om sport”. Det är verkligen en podd för dig som gillar sport och för dig som inte gillar sport, och gillar man Simon, Jonatan och K så är den guld.

 

Palmemordspodden

Ännu en podd där jag har lyssnat på varje avsnitt. Älskar nördigheten i att välja ett ämne, i detta fall Palmemordet, och sen podda om det i 78 avsnitt (hittills). Varje avsnitt är uppbyggt kring ett spår eller en specifik grej där Johannes Finnlaugsson pratar med en annan komiker om det. Kort sagt; två komiker spånar kring konspirationsteorier om Palmemordet. Förutom att den är kul så har jag lärt mig svinmycket om Palme, mordet och om Sverige under Palme-eran. (Också kul att större delen av namnen i denna text har varit gäster i Palmemordspodden).

Spela Spel

Nanna Johansson och Jonatan Unge pratar spel. Tv-spel, datorspel, och ibland lite brädspel. Och fastän jag inte spelat på flera år, förutom de sporadiska Mario Kart-kvällarna vi ibland haft på Brändö, så lyssnar jag. För alltså Nanna och Jonathan är roliga och smarta människor och ett perfekt sällskap i lurarna.

Februaripodden

Tänk er Lilla drevet, fast med bara Ola Söderholm och Jonatan Unge (<3), i längre format och utan aktualitetsperspektivet, där de mest pratar om olika teorier om manlig impotens (Ola har alltid läst någon cool sociologs tankar om detta) och Jonathan pratar utlämnande om föräldraskap och relationer. Det är roligt, men också lågmäldare och mer öppet än deras andra poddar. Ett intellektuellt samtal om impotens låter kanske inte underhållande eller ens som en smart idé - men den ljuvlig. Utkommer otroligt sporadiskt men Februaripodden har fått god kritik.

 

Dilan och Moa

Dilan Apak och Moa Lundqvist lärde känna varandra när de båda jobbade på Tankesmedjan tillsammans och nu poddar de ihop om kriser, pms och astrologi bland annat. Hemskt roliga tjejer! Med dem känner man sig som en i gänget, jag känner alltid igen mig så mycket i deras kriser och vad de tycker och tänker, deras podd är som en jävligt rolig och feministisk tjejkompis man vill dricka vin med!

Jorden går under

Johannes Finnlaugsson, Petrina Solange (Petrina och Johannes jobbar båda på Tankesmedjan just nu), Simon ”Chippen” Svensson och K. Svensson har en ståupp-klubb i Malmö som heter Under Jord, och deras podd handlar mycket om branschskvaller och vad Under jord-gänget gör just nu. Den känns ofta som en bra efterfest och bäst är det när de hackar på varandra och på andra i branschen.

 

Som sagt, jag gillar podd och jag gillar uppenbarligen Malmö-komiker. Kommer att prata mer podd i framtiden, men nu undrar jag; lyssnar du på några poddar? Vilka och varför?

PS - Har jobbat på Waldorfdagis OCH fick feeling därav den utflippade och lite antroposof-doftande tankekartan.

PS igen - I senaste avsnitten av Ted & Kaj-podden så pratar de om Mor Kurage och hennes barn och om Brecht! Lyssna! De spoilar inget så du kan lyssna på avsnittet innan du ser pjäsen. Kaj förklarar Brecht himla bra och Ted är motsträvig på ett sätt jag känner igen mig i (tror inte Brecht jag och är bästisar). 

Johanna
Publicerad 29.09.2016 kl. 12:45

Vad jag läser just nu

Inför varje sommar brukar jag tänka ”i sommar ska jag läsa klassiker”, sen gör jag listor, lånar böcker och är nöjd med mitt stundande sommarprojekt. Att läsa på semester är liksom mitt bästa. Vet ni vad som inte är mitt bästa? Klassiker! Så det brukar sluta med att jag läser en halv klassiker (ofta någon mycket pretentiöst) och sen ger jag upp hela projektet. Skrotar listorna och ropar okvädesord till klassikerna. Sen grämer jag mig för att projektet lämnade på hälft. Och för att jag ännu inte läst så många klassiker.

Men i våras när jag började fundera på semesterläsningen så bestämde jag mig att frångå den årliga ångesttraditionen med klassikerna, inga fler ryska tragedier, franskt svårmod eller brittiska hedar i dimma. Så min lista bestod mest av saker jag länge velat läsa. Jag började med att läsa feministiska och akademiska grejer, men så snubblade jag över en så snygg Agatha Christie på bibblan. Och på den vägen blev det. Jag har läst väldigt många Agatha Christie i sommar och jag kan bara inte sluta. Semestern övergick i skolstart och jag umgås fortfarande med hennes böcker, jag läser liksom jättemycket Agatha Christie just nu.

Det är en så himla trygg läsning. Det serveras te i bibliotek, drinkar i salonger och det äts fina middagar på herrgårdar. Sen hittas någon död och teet serveras ändå prick klockan 17. Ingen slåss, det är inget blod, ingen blir arg, flyr eller ens höjer rösten. Allt är väldigt civiliserat och utspelar sig i lite exotiska miljöer (tänk er England på 30- och 40talet eller Franska Rivieran eller flodkryssningar på Nilen).

Detektiven, oftast Hercule Poirot eller Miss Marple, går runt och iakttar och intervjuar folk och sen serverar hen en elegant lösning på brottet. Så himla tryggt och ändå lagom spännande. Tror att det är därför jag knarkar Christies romaner just nu, behovet av trygghet (jag har just börjat studera och jag har aldrig tidigare gått i skola i Finland. Allt är nytt och annorlunda och ibland ger det mig paniiik). Därför är dessa snälla deckare som balsam för min oroliga själ, jag vet upplägget från början och de slutar oftast väl. Jag har förlikat mig med mitt enorma sug efter Agathas böcker och går regelbundet till bibblan och lånar hem en drös (fast nu jag har läst alla snygga nyutgåvor, nu läser jag de gamla med fula pärmar, men det går det med). Och visste ni att Mordet på Orientexpressen räknas till klassikerna? Win-win för mig!

Johanna
Publicerad 15.09.2016 kl. 18:48

Normkritisk skönlitteratur, hbtq och representation

I och med att det är mycket diskussioner just nu om könsneutrala/samkönade äktenskap i Finland så tänkte jag, i sann aktivstanda, ge några kortfattade tips på skönlitteratur som inte följer heteronormen. För det här med representation, att man kan känna igen sig i kulturen, i böcker, filmer, pjäser, är så himla viktigt. Och som hbtq/icke-hetero så tar man jämt del av så mycket kultur som följer heteronormen (en av många normer man kanske inte är bekväm eller kan identifiera sig med) och jag tror att det påverkar en, att det ger en liten bitter bismak - att inte få känna igen sig. Så är du normbrytare, här är böcker för dig och är du normen, här är böcker för dig - för att vidga ditt perspektiv. 

Ungdomsboken Det händer nu av Sofia Nordin är en fin bok om att bli kär i sin bästa vän, det är också en väldigt positiv skildring av tonårskärlek, vilket är lite ovanligt (speciellt inom hbtq). Sofia Nordin också skrivit en spännande och gripande dystopitriologi som utspelar sig i Sverige, där det även finns med queera karaktärer. Dystopiserien passar till alla från i åldrarna tweens till vuxen, det är en väldigt realistisk och nervkittlande skildring av att Sverige som slås ut av en febersjukdom, där det verkar som att endast några få ungdomar har överlevt. Första boken heter En sekund i taget och skulle jag vara högstadielärare så skulle jag använda den i min undervisning. Något säger mig också att den kan funka ypperligt som högläsningsbok i en massa sammanhang.

Jag är ju så jävla easygoing av Jenny Jägerfeld är en så himla bra ungdomsbok (med briljant titel!), den har ett språk som speglar huvudkaraktären så klockrent. Den är rapp i käften, stundvis nattsvart och så himla fin på samma gång. Behandlar dessutom adhd och klass på ett ovanligt bra sätt för att vara en ungdomsbok. Stark rekommendation.

I hyllade Engelsforstriologin, Cirkeln är den första boken, av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren finns queera karaktärer, vilket är ett plus. Den handlar om ett gäng tonårstjejer med oanade krafter (alltså vem älskar inte häxor?). Baksidetexten lyder: "Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De har inget gemesamt. De vet inte hur de kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva." Jag skulle säga att den är värd all hype och helt klart ett måste att läsa.

Om du vill ha frasande korsetter, brittisk historia och nervkittlande spänning då ska du läsa Sarah Waters. Waters är utmärkt på att måla upp miljöer och stämningar, som får en att vandra omkring på stora herrgårdar och vara nära i berättelsen. Ficktjuven och Hyresgästerna tror jag är mina favoriter av hennes böcker. Och läs Lyra Ekström Lindbäcks Ett så starkt ljus, en roman om queera och transpersoner, om du, liksom jag, är en sån som tilltalas av ett vackert språk.

Naturligtvis är detta bara en bråkdel av alla bra (hetero)normbrytande böcker som finns där ute. Om du vill ha mindre heteronormer i din läsning så skulle jag rekommendera att kolla in mastodontlistan som bibliotekarien Sebastian Lönnlöv sammanställt på sin blogg. 

Och har du tips på bra normöverskridande böcker? Tipsa gärna mig!

Johanna
Publicerad 08.09.2016 kl. 14:28

Två snabba kulturtips

Hej och glad lördag, ville bara snabbt kika in och tipsa om två saker jag tycker är extra fina just nu.

Det ena tipset är låten 'Forever' av svenska punkpop bandet Pascal. Dom har alltså gjort en svensk (och egen) version av Hurriganes gamla låt 'I Will Stay' (som i sin tur var en version på en låt av danska The Lollipops). Har lyssnat mycket på 'Forever' denna vecka, låten är en fin och hyllande återblick till Hurriganes samtidigt som den är egen, skörstark och innehåller mer desperation än Hurriganes version. Finfin i alla fall! Finns bland annat på Spotify och på Soundcloud.

Andra tipset är för dig som hänger i Vasatrakten. Gå och se Jani Järvinens utställning på Black Wall Gallery. Så himla fina konstverk! Jag såg den igår och den var drabbande - på ett sånt där fint sätt som bra konst är. Den hänger fram till den 18/9, så är du i krokarna - passa på!

Black Wall Gallery finns på Kasern 13, Korsholmsesplanaden 6. Och överlag så är Kasernområdet en fin grej och ett bra Vasatips. Happy kulturhelg!

Johanna
Publicerad 03.09.2016 kl. 15:33

Tv-serier och tips-torsdag

Ibland har jag perioder där jag plöjer serier på Netflix, det är som en skön verklighetsflykt, en rolig hobby eller ibland ett bra kompis-häng; att se en serie tillsammans. Och alltså om du inte streamar än, börja! Att kunna se flera avsnitt på rad eller att helt välja själv när du vill se ett avsnitt - livskvalité! Här kommer tre tips på, väldigt olika, serier att se på Netflix i höst, två bra och en halvbra (för let’s face it - ibland vill man se en sån serie).
 

1. Narcos

Betyg: Svinbra

Det har tipsats mycket om denna serie nu i dagarna eftersom den efterlängtade andra säsongen släpps i morgon (fredag den 2/9), och har ni inte sett första säsongen så avundas jag er som har den upplevelsen framför er. Narcos är alltså en serie som baserar sig på en verkligen persons levnadsöde, den ökända colombianska knarkkungen Pablo Escobar. Man får följa hur Escobar blev miljardär på kokain, bland annat ger sig in i politiken och hur han bygger upp sitt imperium (mycket mutor och död), samtidigt som vi följer två narkotikapolisers jakt på Escobar. 

Det är en Netflix-produktion, och själv tycker jag att deras produktioner ofta tar ut svängarna på ett intressant och nytt sätt. Serien är snygg (utspelar sig till stor del på 70- och 80talet) och dramatisk, man blir lätt hooked. Det som slog mig när jag såg första säsongen var vad lite jag visste om Escobar, om drogpolitik och om Colombia sen förr (så den var också utbildande).

En annan sak som jag tyckte var intressant var att man (läs: jag och min bästis) ändå fattade tycke för karaktären Pablo. Missförstå mig rätt, han är en ond man och gör helt psykopatiska grejer (han gör verkligen helt vidriga saker) - men han visar också andra sidor och gör goda grejer (bygger skolor och hjälper folk till exempel). Vilket gör karaktären fascinerande, att både det vidriga och goda finns där tillsammans. Dessutom är karaktären så himla karismatisk tack vare ett utmärkt skådespelande av Wagner Moura som spelar Pablo. Jag vet i alla fall vad jag gör i helgen!
 

2. Broadchurch

Betyg: Rätt bra

Sista helgen av mitt sommarlov ägnade jag åt att se första säsongen av Broadchurch. En välgjord, spännande brittisk kriminalserie. Den kändes lite som en klassisk brittisk kriminalserie, ni vet en som utspelar sig i en liten stad vid kusten, där alla känner alla, havet är grått och piskande och alla har hemligheter som i samband med mordutredningen kommer upp till ytan. (En sån serie där det är alltså mer bilder på piskande hav än på blod och äckel).

Den börjar med att en ung pojke hittas död på stranden. Och två kriminalare (den ena vresig så klart), som aldrig jobbat ihop förut och dessutom är helt olika, ska samarbeta för att lösa mordet. Helt rekommenderbar (plus att det är skönt med serier som bara är 8 avsnitt, det ger möjlighet till "plöja-igenom-utan-dåligt-samvete"). Den är smart, har spännande tvister och är svår att förutsäga. Perfekt serie när det regnar ute!

Dessutom finns det en stor fördel med att den är brittisk och inte amerikansk och det är att folk får vara ”fula”. Eller bara helt normala. Det är så skönt med serier/filmer där bland annat kvinnorna inte behöver vara "snygga" jämt. Ni vet, hollywood-sminkade och med fixat hår och mycket naken hud. Det är viktigt med serier där tjejer inte framställs som någon som ska rädda världen/springa ifrån en mördare/whatever i megalånga ögonfransar, perfekt smink och skyhöga klackar.

Det tyckte jag så himla mycket om med nya Ghostbusters förresten, att kvinnorna bara fick "vara" och göra sina grejer (eh, jaga spöken). Ingen hade urringning eller särskilt speciella kläder. Det var liksom inget fokus på deras kroppar eller utseende. Dom skildrades så som män skildras på film, vilket är ovanligt. Och jag tror att det är så himla viktigt med mer sådant. Så är det i Broadchurch också, det är fokus på utredningen och på människornas känsloliv - inte på hur deras kroppar ser ut.
 

3. Scream

Betyg: Helt ok tidsfördriv

Här kommer det halvbra tipset. För denna serie är halvbra. Men jag tror jag hade älskat den i mina tonår, för den påminner om Gossip Girl och O.C i estetiken och formen, det är något tryggt och samtidigt exotiskt med high school-elever.

Men idag gillar jag den för den är meta. Den handlar alltså om ett gäng high school elever i en liten stad i USA som tidigt proklamerar att man aldrig skulle kunna göra en ”en slasher-film till en hel tv-serie”, vilket sen är exakt vad serien är. Den är som en skräckfilm á la Scream-filmerna fast i tv-serieform, en mördare i Scream-liknande mask mördar tonåringar på löpande band samtidigt som de resterande i kompisgänget försöker lista ut vem mördaren är. Dessutom bor kidzen i en stad där liknande mord ägde rum för ett tiotals år sen, så den stora frågan är: Är mördaren tillbaka?

Den är meta, för den gör hela tiden blinkningar och referenser till skräckfilmer och populärkultur och driver lite med sig själv. Och ofta analyserar ungdomarna vad som händer utifrån filmer och tidigare skräckteorier. Ett till plus är att den är ganska tillåtande i sina karaktärer, det finns queera karaktärer till exempel. Minuset är att den är väldigt ”vit”.

Men som hyfsat tidsfördriv eller kompishäng-serie funkar den utmärkt. Plus den är smart och om man är som jag som aldrig ser skräckfilm längre, så hoppar man till ibland (det är något med att mördaren har ryckiga rörelser och dyker upp pang poff). Plus som sagt, bara det där att följa med ett tonårsgäng och deras drama (läs kompisbråk och kärlek) väcker nostalgi från serierna man såg som yngre.

Så, happy serie-helg!


PS. vill ni följa mig på andra plattformar så finns jag på insta.

Johanna
Publicerad 01.09.2016 kl. 09:14

Skribentpresentation: Johanna Sjöberg

Johanna Sjöberg, född 1988, uppvuxen i Sverige (Järna och Södertälje) och är sen ett år tillbaka bosatt i Vasa (Brändöromantiker for life). Uppskattar havet, feminism och normkritik och knarkar poddar. Har ett förflutet som journalist & kulturarbetare.

Vad läser du helst?
Helst läser jag mycket och håller gärna på med flera böcker samtidigt. Är något utav en allätare, men är svag för böcker med vacker prosa och fina ord. Läser mycket modern/ny skönlitteratur och mycket kvinnor. Mycket svenskt och försöker nu läsa mycket finlandssvenskt. Är med i en briljant bokcirkel med ett stycke briljanta kvinnor, där vi hittills bara läst böcker av kvinnor - en briljant grej för min personliga läsning (kan varmt rekommendera grejen att ha en bokcirkel). I sommar har min semesterläsning bland annat bestått av Bad Feminist av Roxane Gay, Lena Anderssons två böcker om Ester Nilsson (omläsning) och ett dussin Agatha Christie romaner. Är otroligt svag för Märta Tikkanen, Henrik Tikkanens adress-serie och Tove Jansson. En hel del ungdomsböcker, gärna med övernaturliga inslag, slinker också ner (hävdar att det är en gammal arbetsskada från när jag jobbade på bibliotek).

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
Helt klart Gilmore Girls! Är svag för staden dom bor i, Stars Hollow, och är svag för nostalgin den serien föder hos mig; jag och min mamma såg den under mina tonår, uppkrupna i min slitna tygsoffa, inlåsta på mitt rum så att mina bröder inte skulle kunna störa. Älskar Rory och Lorelai, och är helt klart Team Jess. Gillar att den har rapp dialog, och mycket dialog. Dessutom stort plus i kanten för alla populärkulturella referenser. Är lika delar pepp och orolig inför nya säsongen som kommer på Netflix i höst, tänk om jag blir besviken?

Vad såg du senast på teater?
Går för sällan på teater helt klart, borde bättra mig. Men i vintras såg jag Lars Sunds Tre systrar och en berättelse på Wasa Teater. Gillade den och romanen står nu på min "att-läsa-lista". Såg i och för sig också Nour El Refais föreställning En komisk depression på samma teater i våras, den var sorglig, otroligt svart och rå och väldigt rolig på samma gång. Ett mycket bra gästspel.

Vilken skiva var den första du köpte/fick?
Fick min första cd-spelare i julklapp i slutet av nittiotalet, var helt amazed över den. Minns att jag också fick soundtracket till Pocahontas-filmen (pastelligt och fint konvolut), en Roxette-skiva och nån samlingscd med brittisk indierock. Älskade dom alla, pga var typ 9 år. Men brukade nalla alla Guns N´ Roses och Hanoi Rocks skivor från mina föräldrars skivsamling (är man döpt efter ett skivbolag där Hanoi  Rocks gav ut sin första skiva så är det ganska oundvikligt att man är svag för åttiotalets glam rock).

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?
Gillar att äta middag med kloka, härliga feminister. Så jag tänker mig en middag med Kakan Hermansson, Lotta Lundgren och Märta Tikkanen. En middag i en trädgård med kulörta lyktor, där man sveper filtar om sig när mörkret faller och där det finns mycket levande ljus, rödvin och ostar. Kakan Hermansson, för hon verkar vara så himla klok och rolig. Förutom att vara en finfin konstnär och aktiv och öppen feminist så bloggar hon också om hudvård, och hudvård är en av mina laster. Märta Tikkanen är min favoritförfattare (Århundradets kärlekssaga är den boken jag oftast ger bort till folk - för den är bäst!). Och Lotta Lundgren är smart, kan saker och allt hon säger och skriver är både roligt och utbildande at the same time, vill att Historieätarna-gänget alltid ska få göra julkalendern. Tror det skulle kunna vara en mysig middag!

Har du någon favoritfilm?
Tråkigt svar, men nej jag tror inte det. Men som alla andra cool kidz så uppskattar jag estetiken i Wes Andersons filmer. Ni vet, pasteller, matchningar och retrovibbar. Och jag är en sån som nästan älskar allt jag ser på bio på grund av stämningen. Det är något med lukten av popcorn och synen av rött sammet som får mig att glömma allt kritiskt tänkande.

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Har ett förflutet som skivbolagsperson och musikjournalist så har stått på mer öl-kladdiga betonggolv i Stockholm än jag minns och att tvingas välja en som "den bästa" är som att behöva välja vilket av sina barn man älskar mest (nu antar jag bara, har ju exakt noll barn själv). Men vissa spelningar står ut lite extra; som när jag såg Christopher Owens framföra hela 'Lysandre'-skivan från början till slut i Göteborg eller när hela Debaser dansade till 'Swastika eyes' under Primal Scream-spelningen. När jag var 16 såg jag Andy McCoy framföra en gnistrande version av låten 'Annan kitaran laulaa vaan' i en trång liten lokal - vilket också var magiskt. Det tror jag är en av få saker jag saknar med Stockholm, alla spelningar. Att det finns små små källarlokaler där du spontant en fredagkväll kan få se ett nytt band och att många americana/indie/rock-typer alltid kommer till Stockholm när dom är på Europa-turné. Önskar mer sånt till Finland, tack!

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
Det är inte ens lätt att vara gay nu, så är kanske inte jättesugen på att åka tillbaka någonstans. Men om man får hänga med fiktiva karaktärer (det får man väl, om vi liksom redan är inne på "tidsresor", låt oss ta det ett varv till). Jag såg Carol på bio i vintras, och alltså så tjusig tid! Frisyrerna! Kläderna! Bilarna! Att dricka en Dry martini till lunch och röka inomhus - rätt charmigt! Eller att få gå på fest hos Gatsby (alla fester borde ha champagnepyramider och konfetti). Som ni märker är estetik en grej för mig. Gillar helt enkelt när det är vackert, charmigt eller tjusigt. Eller kanske mitt svar är den (alternativa) tidsperioden som Ghostbusters utspelar sig i, på grund av Holtzmann <3 

Har du något skamnöje inom kultur? 
Om jag har! Är alldeles för förtjust i kändisskvaller och Kardashian-familjen för mitt eget bästa. Och förr när jag hade tv så älskade jag skräptv i stil med Real Housewives of O.C/Beverly Hills/New York/osv. Är också lite för förtjust i nästan allt som Seth Rogen gör i samband med Judd Apatow och James Franco. Ibland skäms jag också över min, i vissa perioder, massiva konsumtion av Netflix.

Johanna
Publicerad 18.08.2016 kl. 09:57

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com