Tittar ni på Finlands netflix?

Det här veckoslutet har jag återvänt till arenan, YLE:s streamingtjänst för de program som sänts och har rättigheter att sedan streamas online för en tid. Speciellt dokumentärerna lockar mig, välgjorda och informativa dokumentärer finner jag ofta enklare att se på än melodramatiska tv-serier eller långdragna filmer. Visst, det fiktiva i tv-serier och film kan vara vilsamt och bjuda på vardagsflykt men samtidigt för en in fiktivt drama i sitt liv och ibland räcker det med verklighetens bekymmer. Eller det är åtminstone min åsikt. Så med det sagt kommer här en liten sammanfattning på vad jag tittat på arenan den senaste tiden och vad jag tyckt och tänkt kring det jag sett.

stillbild ur Mamma, pappa, barn

Dokumentären Mamma, pappa, barn gjord av Catariina Salo, är en av de dokumentärer jag sett den här helgen. En känslosam skildring av ett pars försök att få barn och hur den enas transprocess påverkar det hela. På sina 28 minuter lyckas dokumentären väcka många tankar och funderingar, och som helhet är den fin. Men jag och mitt dokumentärsällskap enas om att det förekommer lite väl många sekvenser med lyftkranar i motljus och att det dubbla fokuset på både transprocessen och den konstgjorda befruktningen splittrar en dokumentär som kunde ha blivit magnifik. Vad som dock ska sägas är att approachen till de ämnen dokumentären tar upp är finkänslig utan att slå över till ”hysch-hysch”, något jag storligen uppskattar.

Stillbild ur Seksi-Suomen Historia

Den finska dokumentärserien Seksi-Suomen historia är en fyrdelad serie om Finlands sexuella historia som främst behandlar sexualmoral och skiftningar i sexualmoralen i Finland det senaste seklet. Det ska erkännas, att fast jag tittar på den med den finska textningen är det en hel del som går mig förbi. Av de två avsnitt jag sett så här långt har ett tagit upp synen på sex utanför äktenskapet och hur den gradvis förändrats och närmat sig dagens samt prostitution och hur den tagit sig uttryck under Finlands historia. En av de saker jag finner intressant, bortsett från själva fakta som presenteras och som ju inte precis är något en får lära sig i skolan, är att få se klipp ur finska filmer och rapporteringar genom årtiondena. Som barn på den österbottniska landsbygden skydde jag finsk tv som pesten och det var främst SVT:s dokumentärer jag tittade på, där de visade klipp från svenskt 1930-tal, svenskt 1950-tal, svenskt 1970-tal och så vidare. Så nu är det extra roligt att få se samma sorts klipp ur debattprogram och kungörelser i mitt hemlands historia som jag som barn såg från Sveriges historia.

stillbild ur En tvättäkta lantis

Programmet känt som 100% bonde i svensk tv och En tvättäkta lantis i finlandssvensk tv, med det danska orginalnamnet Bonderøven är nog det närmsta ”guilty pleasure” jag kommer. Den danska serien med hur många säsonger som helst följer en man och hans familj på Kastanjegården där de driver ett småskaligt självförsörjande ekojordbruk. Bonderøven – Frank Erichsen, utforskar hantverk från ”förr i världen” och är allmänt levnadsglad där han lajvar bonde från 1900-talets början. Kombinationen av natur och en känsla av tas tillbaka till rötterna och den mjuka dialektaldanska som pratas är en jackpott för att nå sinnesfrid. Det finns inget att bi upprörd över, inget som väcker sorg eller ängslan. Bara djur och växter och hantverk i en salig röra – allt med en glad dansk som berättare.  Ett visst utbildningsvärde om gamla glömda hantverk får en sig också till livs.

Tittar ni på arenan och tittar ni på? Har ni sett en tvättäkta lantis och blivit invaggade i den danska tryggheten?

Rebecca
Publicerad 24.09.2017 kl. 11:07

En exentrisk glödande sparv

Publicerad i VN 15.9

Den lilla sparven, Edith Piaf. Inte ett av guds bästa barn, men en av världens mest kända sångerskor. Späd, kortväxt, hemsökt av livets mörkersidor, men med en röst som fångade och fortsätter att fånga människor. När ÅST lägger upp Piafs liv som ett musikdrama skildras ett liv i brottstycken, sett ur den åldrade och lynniga Piafs synvinkel. Färden genom minnena leder från den första brinnande kärleken via framgång, nya romanser och tragedier till uppgörelsen med det förflutna.

Piaf – jag ångrar ingenting är inte en musikal per se, utan ett musikdrama som både inleds och avslutas med klassikern Non, je ne regrette rien. Många av Edith Piafs mest kända sånger är med och tillsammans med ett par andra sånger tar sångtexterna vid där dialogen slutar och för handlingen framåt sömlöst. Till största delen sjungs svenska översättningar av de kända franska sånger, men då franskan får stiga in är den effektfull. Orkestern medverkar stundvis på scen och ger en oväntad känsla av autenticitet.

bildkälla (x)

Autentiskt är också Emma Klingenbergs rollprestation. Klingenberg, hyllad som Maja i ÅST:s Stormskärsmaja, återkommer till Stora Scenen med samma närvaro och intensitet som publiken minns från Stormskärsmaja. Hennes röst och kroppsspråk målar fram bilden av den sköra Edith Piaf, en liten människa sprängfylld av stora känslor. De ryckiga, nervösa rörelserna i kontrast till den storslagna sångprestationen får Emma Klingenbergs Piaf att te sig excentrisk, nästintill elektrisk. Fastän dramat i stort inte gör anspråk på att skildra den verkliga Piafs liv är det Klingenbergs prestation som övertygar publiken om att detta är den riktiga Piafs väsen vi ser.

Med få skådespelare görs många roller och speciellt Daniela Franzell som den godmodiga Momone som på många sätt och vis är Piafs motpol, står ut i sin skådespelarprestation. Varm och bubblig är Franzells Momone mot Klingenbergs ryckiga och intensiva Piaf. Den övriga ensemblen förtjänar ett erkännande för hur de med smidiga karaktärsbyten och helhjärtade rollprestationer stöder och lyfter Klingenbergs Edith Piaf – som trots allt är i centrum för föreställningen.

Markus Tsokkinens scenografi rivaliserar dock Edith Piafs scennärvaro.  Scenografin är magisk i hur den mejslar fram miljöer och tidsanda, den lyfter musikdramat till en helt annan nivå. Tunga textiler och konst i trettiotalsanda i samverkan med glödande tidstypiska lampor och en effektfull ljussättning lyfter fram Edith Piafs mytiska aura. I Piaf – jag ångrar ingenting är ljussättningen jämte scenografin det som skapar dramat så som publiken ser det, från naken dialog och sång till fullfjädrad föreställning.

bildkälla (x)

Nackdelen med att scenografi och ljussättning är så enastående är att de tidvis överskuggar skådespelarnas insatser på scen. Trots en fenomenal insats av Klingenberg och ensemblen, syns deras enstaka svagare ögonblick tyvärr mycket tydligt i ljuset av enastående ljus och ljudkulisser i kombination med scenografin. Kanske borde dessa element stundvis ha tonats ner för att ge skådespelarna full möjlighet att skina, kanske fallerar skådespelarinsatserna tidvis. Oavsett är helheten drömsk och intensiv, och samspelet mellan musik, skådespeleri, ljus och scenografi fungerar i stort sett utomordentligt.

Piaf – jag ångrar ingenting är i slutändan ett slående musikdrama, en hyllning till en ikon som porträtteras med värme utan att idealiseras. Komplext och vackert är ÅST:s Piaf, och kan utan problem ses även av den som inte besitter någon förkunskap om Edith Piaf.

Rebecca
Publicerad 17.09.2017 kl. 13:00

Småtrevlig ångest på varmare breddgrader

Alkohol, vilsenhet och ångest. Det är vad Michaela von Kügelgens debut Vad heter ångest på spanska? bjuder på.  En roman om 20-åriga Erika som efter sin examen flyr Finland för en två månaders ”hitta-dig-själv” resa till Ecuador. Väl i Ecuador tillbringar hon sin tid med att festa, läsa spanskakurser och undvika att fundera över sitt liv och vart hon är på väg. Hon träffar Ingrid och Jacques, flirtar med vänliga män och ältar sitt liv och vad det skall bli av det.

Det boken vinner på, förutom den fantastiska pärmen gjord av Linn Henrichson, är dess lättlästhet. Det här är på inget sätt en svår eller tung bok, det är poolläsning när det är som bäst. Medryckande, få karaktärer att håla reda på och med ett tempo som håller upp läsningen. Med det höga tempot förloras en del karaktärsdjup men i gengäld får man en bok som inte skaver eller tvingar på en känslostormar. Den snygga utsidan är som gjord för att ta glammiga instagrambilder med och von Kügelgens språk är lätt och ledigt, flyter på.

Erikas liv är dock ganska ointressant och klichéartat. Ett kraschat förhållande, en flykt till ett varmt okänt land, fest och semesterromanser. Vilsenhet och duktig-flicka-syndrom med en ton av att inte kunna ta egna beslut genomsyrar Erikas karaktär.  Lägg till pappa-problematiken som uppenbaras i boken och du har standardberättelsen från vilken rom-com som helst.  Vad heter ångest på spanska är varken fantastisk eller dålig, den är en bra representant i sin genre och jag kan spontant inte tänka på någon annan finlandssvensk bok i chick lit genren? Så det vinner den på. Att klassperspektivet är lite snett, få studeranden kan gå direkt från universitetet till drömjobbet via en tvåmånaderstripp till Ecuador, är väl inte idealt – men förlåtligt i genren.

Jag hoppas att det kommer flera böcker av Michaela von Kügelgen, böcker som utforskar sina karaktärers djup i högre grad och tar sig tid att till fullo berätta deras bakgrundshistorier. I Vad heter ångest på spanska upplevs Erikas motiv och våndor lite genomhastade, mest som en eftertanke. von Kügelgen behöver nog inte återvända till Erika, men gärna skriva om nya karaktärer och platser. 

Vad heter ångest på spanska? är trevlig och harmlös men har sin charm. Den känns fräsch i finlandssvenska sammanhang (behöver Svenskfinland en enda roman till om Helsingfors gator eller Österbottens vida platta slätter?) fast den är stereotyp för chick-lit genren. En av de saker jag uppskattar mest med den är dess tillgänglighet, både i innehåll och utformning. Textfonten och storleken är lättläst och oslaget tilldragande. Att författaren är bloggare och känd i Ankdammen gynnar också boken och jag anser att Svenskfinland behöver flera böcker som den här. Böcker som inte utspelas i Svenskfinland men är finlandssvensk och kan locka läsare som annars inte läser böcker av finlandssvenska författare. Där gör Michaela von Kügelgen en välgärning för den finlandssvenska litteraturen, i att skriva en bra chick-lit bok i Svenskfinland och potentiellt locka nya läsare till sina och sina författarkollegors böcker.

Rebecca
Publicerad 10.09.2017 kl. 10:12

Smygtitt in i kulturhösten

Kulturupplevelserna har varit tunnsådda denna sommar. Jobb och andra prioriteringar har tagit över, smugit in och trängt ut såväl lästid som tiden för att konsumera andra medieformer. Men nu återvänder hösten så småningom och med den kommer vardagen och rutiner – vilket för mig innebär en struktur där kulturupplevelser är lättare att ha. Vad ser jag då fram emot denna kulturhöst?

Jag längtar till åbokklubben som Hanna och co drog igång. I augusti läser vi The Handmaid´s Tale och jag längtar redan efter att få höra allas smarta kommentarer och funderingar kring Atwoods klassiker. Bokklubb är ett så givande koncept. Du har en grupp människor som du kan diskutera boken med och som dessutom ger dig fenomenala boktips. I åbokklubben har vi dessutom inte tvång på att en måste ha läst månadens bok för att dyka upp, så en kan komma bara för att umgås och höra smarta människor formulera sina tankar kring litteratur. Ljuvligt!

(x)

Vidare på litteraturtemat så är jag överraskande taggad på John Greens nya ungdomsbok Turtles All the Way Down. Green skriver bra ungdomsböcker och jag längtar efter att se om hans nya blir en lika stor hit som The Fault in Our Stars. På hemmaplan i ankdammen ser jag fram emot att läsa Michaela von Kügelgens debut Vad heter ångest på spanska?. Jag har mina förhoppningar om att jag skall älska den, brukar ha en svaghet för skildringar av brytningsskeden och Förlaget marknadsför romanen som en berättelse om brytningstiden när en stiger in i vuxenlivet.

(x)

Nu har ju nyaste säsongen av Game of Thrones redan börjat men icke desto mindre ser jag fram emot att se hur de hela knyts ihop. Min approach till berättelsen om Westeros har kanske varit lite okonventionell, jag läste böckerna och tittade sedan på serierna från och med säsong sex det vill säga då tv-serien börjad röra sig utom vad som händer i böckerna. Egentligen är jag väl inte så investerad i vem som sist och slutligen sitter på järntronen men vägen dit går via välproducerad tv så jag är med. Ifjol skrev Linnea om Stranger Things och hur den drog in åttiotalsromantikerna och när säsong två släpps i oktober blir det intressant att se om serien håller bortom nostalgifaktorn och lockar tittare i år också.

ÅST lägger i år upp Piaf – jag ångrar ingenting, ett musikdrama om Edit Piaf. En kvinna som lugnt sagt existerade i gråzoner, var mänsklig, generositet och egennytta. Hoppas på en riktigt maffig föreställning med mycket sång och drama. Förhoppningsvis tar ÅST en dylik approach till Piafs liv som de gjorde till prins Alberts liv i Kungens Tal och får fram en nyanserad berättelse om ett liv. I november kommer också Blau Frau och gästspelar sin föreställning YO-BRO, som marknadsförs som något mellan stand-up och drag. Något jag verkligen hoppas jag har möjlighet att gå på.  

(x)

Ett axplock ur det som förhoppningsvis kommer emot under min kulturhöst. Samtidigt blir säkert det här inlägget en tjuvtitt in i vad jag kommer blogga om i höst. Har in något speciellt ni ser fram emot under hösten som kommer och i sådana fall vad?

Rebecca
Publicerad 12.08.2017 kl. 12:09

Liv i samklang, ömhetsmarker

Ömhetsmarker träffar mig i en svag stund. Jag brukar ha svårt att släppa in poesin, att låta mig slukas av orden och finna känslorna de väcker. Men Lina Hagelbäcks och Ulrika Nielsens diktsamling kryper in i mina vrår och bosätter sig där. Bara smaka på ordet, ömhetsmarker. Där hittas kärnan i diktverket, en mildhet, en ömhet, något delat mellan två som läsaren får stiga in i via dikten. Genom verket löper känslan av att var inbjuden till en hemlig bit av en relation, från den första uppmaningen ”Stryk dig mot det djupaste, mot det mest obegripliga i mig.” till avskedsorden ”Våra arkaiska ömhetsmarker.”

Som en litteraturkritiker i blivande vet jag inte vad jag skall säga om verket, dikter och poesianalys är fortfarande så långt utanför min bekvämlighetszon, men som privat läsare vet jag att jag älskade diktsamlingen. Älskar mötet mellan två röster och hur progressionen från dikter uppbyggda som dialog, med två tydliga röster, till dikter där den enas text inte går att skilja från den andras skapar bilden av den djupa vänskapen. Av gemensam kärlek och uppskattning, av liv levda i samklang till den grad att de kan släppa in varann i sitt diktskapande.  

Det rör sig inte om det som en vän en gång kallade ”svår poesi”, poesi bestående av utspridda ord, gjord för att väcka konnotationer och behaga kritikerna och de som förstår sig på. Ömhetsmarker är poesi för oss som inte kan med poesi, vi som behöver ord mellan orden, vi som behöver den långa varianten. På så vis är Hagelbäcks och Nielsens diktsamling enkel, i sin folklighet. Sen bestämmer var och en om folklig är lika med dålig, om det är fult att spela på känslor och om det enda fina är det som bara ett fåtal förstår.  Ömhetsmarker beskriver känslor de inte alltid finns ord för, skriver om ensamhet och delad ensamhet och jag kopplar automatiskt till titeln på Anna Gavaldas succéroman Tillsammans är man mindre ensam. För det som Hagelbäck och Nilen visar är just det; tillsammans är vi mindre ensamma.

Rebecca
Publicerad 23.07.2017 kl. 12:36

En döende läslust

Hur hittar en tillbaka till sin läslust? Min har varit försvunnen i månader nu, begravd under måsten och komplicerade tankegångar och hur gärna jag än vill plockar jag inte upp böckerna. Vill inte läsa, kan inte läsa – det lustar helt enkelt inte. För en viss typ av kulturkonsumenter, merparten av de jag följer i sociala media, är läsningen en helig gral, ett sätt att markera att en är lite bättre, lite mera bildad, lite mera med i svängarna. Har en läst den senaste romanen som det snackas om i kulturspalterna, eller ännu bättre läst den som kommer diskuteras till näst, är en påläst.

Samtidigt som läsningen blir ett måste, en hög av böcker jag borde läsa för att en skall ha läst dem, så längtar jag också efter barndomssomrarnas läseufori. Att plöja bok på bok, att gå upp i världar och i orden och leva helt och hållet i romanerna. Men mellan heltidsjobb och andra åtagande lämnar läsningen, blir en eftertanke, en ”jag kunde ha läst i 15 minuter istället för tomt stirrande ut i luften”. Hur har ni det med er läslust den här sommaren? Hittar ni den, finns tiden att längta efter litteratur i era liv? Hur lockar en fram sin läslust på nytt?

Jag försöker hitta min läslust genom att ta ner pressen. Genom att låta bli att dras ner i läsprestigeträsket. Att undvika ”måste böckerna” och leta i för mig nya genrer.  Denna sommar läser jag kravlösa noveller, grafiska romaner som drar in mitt fokus med hjälp av illustrationer och korta, täta böcker som är mera känsla än handling. Utvandrarna-eposet får vänta, samhällskritiska kultklassiker får vänta, urvalet ur vår finlandssvenska litteraturkanon får vänta. Här och nu finns bara ett frö till längtan, ett frö som måste skyddas och växa i lugn och ro.

Men måste man läsa? Är läsningen ett krav för att vara en bra människa, vad nu sen bra människa innefattar? Kan en få ta en andningspaus och säga; ”Nej, jag vill inte läsa. Och det är helt okej”?

Rebecca
Publicerad 09.07.2017 kl. 17:12

Hembygdens kultur

För en tid sedan var jag ut och gå med en vän. Vi pratade om mycket, däribland skillnaden mellan lokalpatriotism och hembygdskärlek. Lokalpatriotismen definierade vi som en tonårskille med snus under läppen som kör fyrtio kilometern en väg för att dricka ljummen pilsner i en möglig ungdomslokal medan hembygdskärlek är tanten som berättar om livet förr, hur jordbruket styrde livsrytmen och om broderier och traditioner. Lokalpatriotismen hävdar att endast hemorten är det rätta att allt annat är fel och sämre, rackar ner på det andra istället för att glädjas åt det som är specifikt för orten. Hembygdskärleken är lika mycket kärlek till orten som kärlek till en svunnen tid och gamla traditioner.

Åliden, spelplats och hembygdsmuseum. (bildkälla)

Vad har nu det här med kultur att göra, undrar ni? Jag vill närma mig kultur från en annan vinkel idag, prata om det som vi så ofta förbiser sedan vi lämnat våra hemorter och deras specifika särdrag. Jag vill prata om traditioner och kultur i den kontexten. Som liten flicka tillbringade jag många timmar vid ett hembygdsmuseum som tillika fungerar som spelplats sommarteatern i mina hemknutar. Jag kan ännu minnas fascinationen av gamla jordbruksredskap, textilier och möbler och hur jag fantiserade ihop berättelser (ofta mycket lika den aktuella pjäsen som sattes upp) om de som hade bott i husen och hur deras liv såg ut och vad de gjorde. Några kilometer bort finns också ett gammalt fäbodställe, det vill säga en plats utanför byn dit korna fördes på bete sommartid med pigor som arbetade med dem.

När en tänker på kultur tänker en ofta på stora städer, på grandiosa museer och statyer eller på världskända musiker, författare, konstnärer, filmskapare. Men kulturen bor också i det lilla samhället, i hemknutarna. Den är kanske inte lika flashig eller mediasexigt som hollywoodfilmer eller megakonserter, har inte samma dragningskraft. Kultur när den är som bäst erbjuder inte bara underhållning utan också en förståelse för samtiden, dåtiden, framtiden. Kanske är det där de folktomma hembygdsmuseerna kan komma in. Som ett sätt att se varifrån vi kom och hur våra föregångare levde och kämpade. När det kommer till historieskrivning är vi gärna att se först till de storslagna händelserna, till krigen och fredsförhandlingar, lönnmord och omvälvande samhällskeden. Allt väl där, det är också viktigt, men underskatta inte den tröst en kan uppnå av att ta del av det dagliga livet hos jordbrukare på landsbygden. Att se livets cirkel, med ritualer kring sådd och skörd, liv och död, bröllop och högtider ger åtminstone mig ett vidare perspektiv av vårt samhälle.

Fagerbacka fäbodställe. (bildkälla)

Sedan säger det sig självt att hembygdskärleken till trots kan en inte förhålla sig blint positiv heller. Som med alla aspekter av kultur och traditioner finns det saker att titta på med kritiska ögon. Men om en sållar bort tendenser till glorifiering av det egna och främlingsfientlighet tror jag att det i de kulturyttringar vi ofta rynkar på näsan åt finns intressanta och givande saker att upptäcka. Chansen är att skolutflykter till hembygdsmuseum och lokala sevärdheter tog död på det lilla intresse som grodde i många av oss som små. Utmana dig själv och besök ett av dessa museer och platser i sommar. Lev dig in i 1800-tals finländarens liv och vardag och fundera på deras kultur och kulturyttringar kontra vår samtids.

Rebecca
Publicerad 28.05.2017 kl. 19:18

Till läsningens försvar

Jag inser att vi här på Kulturvis skriver väldigt mycket om böcker och läsning. Det blir så eftersom de flesta av oss älskar böcker och läsning, men också på grund av läsningens tillgänglighet. Läsning och böcker är kanske den kulturform som är mest tillgänglig i samhället, oavsett bildningsgrad och ekonomisk statur. På sätt och vis är den här texten är en uppföljare till inlägget om det demokratiska biblioteket, och poängen jag vill lyfta fram hänger väldigt mycket på att en har tillgång till allmänna, kostnadsfria bibliotek.

Böcker är kanske den billigaste kulturupplevelsen det går att ha. Det är bara att valsa in till biblioteket och låna vad än ens hjärta längtar efter (och biblioteket erbjuder). En kan låna hur mycket som helst, hur ofta som helst. Helt enkelt fantastiskt. Under förutsättningen att en inte lånar böckerna längre än tillåtet eller förstör biblioteksmaterialet är utlåningen kostnadsfri.

Böcker blir därmed den mest lättillgängliga kulturformen, framförallt i pris. Jämfört med teater, film, tv-serier, konst eller nästan vad som helst. För att se tv-serier och film hemma bör en ha en tv eller dator att se dem på och dessutom internetuppkoppling, olika streamingtjänster eller kanalpaket. Visst, en kan titta enbart på ylekanalerna men ändå behöver man något att titta på yle på. Biobiljetter eller teaterbiljetter kostar sin lilla summa och så gör även museibesök.

Utöver det att läsningen är tillgänglig för de flesta, undantagsvis de som inte kan läsa och de som inte kan läsa på de språk biblioteken erbjuder material på, så är läsningen också en nyckel till såväl empati som läsförståelse. Läsning vidgar världen för den läsande och ger möjlighet att leva i någon annans verklighet för en stund men erbjuder också en stilla plats för tankarna. Många av de som påstår att de inte orkar fokusera på att läsa, att deras tankar svävar iväg och de måste läsa om samma bit om och om igen missar den biten av att läsa. När en läser en text för nöjes skull och tankarna flyger iväg så är det för att läsningen skapar utrymme för eftertanke och reflektion i en hektisk vardag som kanske inte annars erbjuder det. Och det var vad litteraturvetaren hade att säga idag. Ha en bra vecka!

Rebecca
Publicerad 14.05.2017 kl. 18:27

Sommarläsningslistan

Mitt sommarlov börjar snart och vet ni vad det innebär? Jo, sommarlovsbokhyllan kommer fram och lustläsningen börjar! Jag kan minnas magin som uppstod i övre lågstadieåldern när jag kom hem från biblioteket med en halvmetershög med böcker och löftet om att få återvända direkt när dagens skörd var utläst. Ligga på mage i sängen och läsa samma böcker som jag läste förra sommaren, bara för att skapa den rätta sommarkänslan. Läsa deckare och spänningsromaner, fantasy och chick-lit. Formligen begrava mig själv i böcker och bara läsa läsa läsa.

Med den stundande sommarlovsläsningen (som visserligen sker mellan arbetspassen men...)  som ursäkt tänkte jag att vi kör en hederlig gammal lista på temat sommarböcker! Listor är alla trötta bloggares bästa vän.Hoppas alla får en sommar fylld av givande läsupplevelser!

Vilken bok är den ultimata sommarboken enligt dig?

För mig är den ultimata sommarboken inte en specifik bok, utan en bok som tar fram känslan av sommar och att läsa på solvarma altaner. När jag var i tioårsåldern var det fantasyserien Lejoninnans sång, av Tamora Pierce, en boksvit om en ung flicka med magiska krafter och en obändig vilja att uppnå sin högsta dröm – att bli riddare. Sen har jag en speciell plats i mitt hjärta för Edgar Allan Poe sommartid, något av kombinationen skräcknoveller och dygnet-runt-ljus är helt enkelt oemotståndligt.

Bästa platsen att läsa på sommartid?

På stranden, liggandes på en filt med samma storlek som ett mindre furstendöme ( det vill säga totalt sandsäkert, men samtidigt ouppnåeligt) eller helt enkelt varhelst en befinner sig. I sängen, i bilbaksätet, på bryggan, jobbets matsal på kaffepauserna eller varför inte på ett trevligt litet café?

Vilken är sommargenren framför andra?

Skulle jag gilla deckare skulle jag säga deckare, för det är vad alla andra tycks läsa. Min sommargenre är antingen feel-good romaner utan substans eller alla de högkulturella böcker jag inte orkat igenom under året som gått. Lite skräck är aldrig fel det heller.

Tegelstensromaner eller snabbläst på sommarstället?

Både och! Alltid både och. Det är blandningen av tegelstensromanerna och det snabblästa som gör sommarläsningen för mig. Att varva böcker med mycket motstånd med sådana med litet motstånd är bäst, dynamisk läsing där intresset och orken hålls på en optimal nivå.

Vilken klassiker passar bäst i hängmattan?

Sylvia Plaths The Bell Jar (Glaskupan i översättning), Austens Stolthet och fördom eller varför inte Shakespeares Hamlet. Alla tre med stråk av humor, (Glaskupan i mindre grad än de övriga) och sorg. Lättlästa klassiker som en orkar läsa fast en har lite solhuvudvärk. Sen så tycker jag väl att en inte behöver harva genom alla klassiker ”bara för att ha läst dem”. En kommer lika bra undan med att läsa ett sammandrag av dem om en inte är sugen på att lägga all sin lästid på att läsa sådant en känner att en borde ha läst. Bättre att då läsa samtidslitteraturen som eventuellt innehåller blivande klassiker.

Den mest minnesvärda boken du läste under förra sommaren?

Pixel av den ungerska författaren Krisztina Tóth en sammanhängande novellsamling med kropp som övergripande tema. Den och Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige, helt klart en av de böcker jag läst som skakat om mig på allvar.

Och slutligen, vilka böcker vill du hinna läsa innan sommaren är över?

Den listan är lång, men ett urval är: Alltings början av Karolina Ramqvist - kritikerhyllad ungdomsskildring , Gudarna av Elin Cullhed som jag har för mig att skall erbjuda mig klassanalys och feministisk girlpower i förpackningen ungdomsbok, Poesisamlingen Handbok att bära till en dräkt av Catharina Gripenberg och The Virgins Suicides av Jeffery Eugenides också den på temat flickskap och uppväxt. Genomgående teman i sommarens lustläsning som synes. Andra böcker som jag gärna skulle hinna läsa är Fredrik Backmans Björnstad, I en klass för sig av Curtis Seinfield och The hate you give av Angie Thomas.

 

Här kommer listan i sin helhet, fyll gärna i och länka i kommentarena under! Sprid läsglädjen!

Vilken bok är den ultimata sommarboken enligt dig?
Bästa platsen att läsa på sommartid?
Vilken är sommargenren framför andra?
Tegelstensromaner eller snabbläst på sommarstället?
Vilken klassiker passar bäst i hängmattan?
Den mest minnesvärda boken du läste under förra sommaren?
Och slutligen, vilka böcker vill du hinna läsa innan sommaren är över?

Rebecca
Publicerad 07.05.2017 kl. 15:33

Normkritk och märkligheter på Teatern

Den här veckan har jag haft förmånen att gå på teater hela två gånger. Som säkert märkts har jag en förkärlek för teater, denna konstform som är traditionstyngd men nyskapande och så tydligt följer ett manus men ändå aldrig är lika två föreställningar i rad.  De två pjäser jag såg, även om den ena nog inte faller i kategorin ”pjäs”, var TOVE och FESTEN, två radikalt olika upplevelser som väcker helt olika tankar och frågeställningar och ändå har en del gemensamma beröringspunkter. Det kanske största gemensamma temat är kvinnoskap och att stiga ut ur normer, samt vad det kostar i ett normativt samhälle.


bild: Cata Portin

TOVE är en pjäs om Tove Jansson, om hennes liv och muminframgången. Pjäsen jobbar med två olika tidslinjer, den unga Tove, som målar väggmålningar i Kotka och stångas med sin pappas nazistsympatier samtidigt som hon blir vanvettigt förälskad i Viveca Balder, och den äldre Tove, vars muminframgång går henne på nerverna då hon måste ta beslut om produkter med mumintema, som reser till Japan för att hålla tal och möta fans. Många olika delar av Tove Janssons livshistoria, såväl privata händelser som skeenden i yrkeslivet, presenterats och utforskas.

På det stora hela lämnar TOVE en del i övrigt att önska, och det är jag inte ensam om att tänka. Teaterkritiker över hela Svenskfinland har samma frågande inställning till pjäsen. Teoretiskt sett skall den funka, scenografin är genomtänkt, skådespelarnas insatser är klart godkända och vore det inte för manuset skulle TOVE bli riktigt bra. För det är på manusnivå det brister. Tanken om berättandet på två olika tidsplan är god, och upplevs som en fräsch vändning istället för den förväntade kronologin, men i ett försök till att skapa en komplex bild av människan Tove Jansson tvingas det i pjäsen in så många olika händelseförlopp och roller att slutresultatet upplevs som tillgjort och iscensatt. I kombination med den styltiga dialogen, innehållande ett flertal dokumenterade Tove Jansson-citat, blir den tre timmar långa föreställningen extremt tradig att sitta igenom.

bild: Cata Portin

Nu och då skiner budskapen om framgångens press, konstnärslivets motgångar och sökandet efter livets mening igenom men det räcker inte. TOVE  är en pjäs som enligt alla konstens regler borde gå att få att fungera, den har uppskattade skådespelare med i ensemblen och det märks att det satsats på allt från scenografi till kostymdesign. Trots allt blir det ett platt fall och det som för mig är spiken i kistan är beslutet att ha de två skådespelarna som spelar Tove, Alma Pyösti och Ylva Ekblad, att härma Tove Janssons kännspaka röst. Slutresultatet blir märkligt, liksom pjäsen i övrigt.

Min andra teaterupplevelse, [siskos] FESTEN är en helt annan typ av teater. Publiken sitter så nära att den nästan är på scen och uppmuntras att delta, samskapa, föreställningen, som löst följer ett ”klassiskt” hemmafestupplägg. FESTEN är nyskapande och suggestiv när den går rakt på obekväma samtalsämnen. Grundtematiken är skam och under två timmar föreställningen pågår möter publiken frågeställningar kring kropp och sexualitet, kropp och skam, kvinnoskap. Det här är en svårförklarlig helhetsupplevelse som balanserar någonstans mellan teater och performancekonst och improvisation.

bild: Haliz Muhilden

Jag blir helt svept av mina fötter, mest för att jag inte visste vad jag förväntade mig när jag gick in och satte mig i en mjuk soffa i ett rum inrett som en studielägenhet - fyllt med möbler landade av gammalt, loppisfyndat och ärvt. Föreställningen börjar småsegt med en återberättning av en kväll på en svergiebåt men trappar upp tempot vartefter. I ett virrvarr snarlikt en riktig fest belyser FESTEN brännpunkter i att leva i ett samhälle där en kan skämmas över allt. Det [sisko] gör är normkritisk och feministiskt och helt underbart.

bild: Haliz Muhilden

Naturligtvis är inte heller FESTEN felfri. Det som kanske sticker mig mest i ögonen är att föreställningen görs av fyra kvinnor som enligt alla samhälleliga normer är attraktiva, de är normsmala, de är vita och de kan ta sig friheten att därför bryta mot normer kring sexualitet och kropp utan desto större konsekvenser. Jag förstår att hitta personer med ickenormativa kroppar som dessutom är villiga och förmår göra performance teater är svårt i Svenskfinland men jag kan ändå bli lite trött. Klart det är normbrytande för en smal kvinna att visa lust eller bita av ost direkt av blocket, men det är mindre normbrytande om det varit en fet kvinna, en oattraktiv kvinna eller en färgad kvinna.

På det stora hela bjöd helgen alltså på såväl hög- som lågvattenmärken. Jag är ändå nöjd med att ha sett båda pjäserna, TOVE för att jag tror den kommer bli ihågkommen i finlandssvensk teaterhistoria och FESTEN för att den var annorlunda mot alla annan teater jag sett. Har ni sett någondera och i sådana fall; vad tyckte ni?

Rebecca
Publicerad 23.04.2017 kl. 22:26

Kultur och den mänskliga upplevelsen

Idag tänker jag på kultur och vad kultur är, varför kultur är viktigt. Det här är en blogg om kultur och oftast så skriver vi om kulturprodukter av olika slag och ibland blir det inlägg som tangerar kultur, som funderar kring hur vi närmar oss kulturen. Kultur är ju inte bara olika typer av media som vi konsumerar för nöjes skull, ordet kultur kan innebära det vi gör här på bloggen, att hålla samtal om musik och film och konst och litteratur, men kultur är också familj och traditioner, samhällsnormer och vanor. Kultur i den kontexten är en gemensam nämnare för en grupp personer, en stundvis abstrakt samling av tankar och föreställningar som påverkar hur ens upplevelse av världen ter sig.

När vi diskuterar kultur här på Kulturvis, diskuterar vi inom våra egna referensramar och håller oss till det vi känner till, till det som intresserar oss och det vi förstår. Det finns många upplevelser av att vara människa i vår värld, som jag per definition inte kan förstå fullt ut för jag har inte den kulturella referensram som behövs. På samma sätt så finns det många som inte till fullo förstår mina upplevelser och tankar för att deras kulturella referenser inte lämnar utrymme för min upplevelse.

Biblioteket, kunskapens högborg.

Så denna söndag i slutet av en vecka som innehållit många hemskheter (fast knappast flera än någon annan vecka, vi har bara varit mera medvetna om dem) så vill jag påminna mig och er om att våra referensramar inte alltid räcker för att förstå andras upplevelser, oavsett om de vi har svårt att förstå är skogsfinnar, nyfinländare eller stockmanntanter. Lite ödmjukhet krävs och viljan att inte bara se öppet på andras kultur men också beredskapen att låta andra ta del av din kulturella referensram.

Min uppmaning är; vidga vyerna. Läs böcker, se filmer, titta på skådespel och konst, lyssna på musik. Kultur, och speciellt litteratur,  ger oss ingångar in i andras liv och förmågan att se andras mänsklighet. Jag tror att vad vi nu behöver mer än någonsin är en förståelse för andras mänsklighet. Själv läser jag idag några dikter av den syriska poeten Adonis och förundras över hur poesin lyfter fram det gemensamma samtidigt som den belyser olikheter och det unika. Ha en bra söndag.

 

PS: Rösta i kommunalvalet, det är viktigt.

Rebecca
Publicerad 09.04.2017 kl. 11:38

Det finns ingenstans att fly

I Ester Erikssons Det finns ingenstans att fly  blandas sorg och längtan med skam och psykisk ohälsa. Det finns ingenstans att fly är en serieroman om känslan av att sitta fast, om depression och den svenska psykvården.

Det finns ingenstans att fly är inte bara en slående titel utan också en sammanfattning av hela serieromanens teman. Det finns ingenstans att fly ifall det du vill fly från finns i ditt eget huvud. Romanen inleds med att huvudkaraktären Olivia sitter trött och håglös vid frukostbordet medan hennes partner och hon käbblar om vem som är tröttast, vem det är mest synd. Från den punkten får läsaren följa Olivia som bara blir tröttare och tröttare, får mer och mer ångest, fram till den punkt när sorgen efter hennes mammas död blir för mycket och hon överdoserar tabletter och tvångsintas på psyk. Innan det har hon försökt söka hjälp men blivit avfärdad med en tablettlåda och hennes partner Johan fortsätter hävda att hon ”är ju inte ens sjuk” och ”varför hänger hon på psyket”. Olivia själv vet inte riktigt vad hon skall tro, är hon sjuk eller inte? Hon skriver ut sig från psykiatrin och tvingas sen vid nästa snedsteg skriva in sig igen för att inte tvångsinskrivas. Runt runt i en ångestfylld cirkel.

Färgerna i Ester Erikssons serieroman är genomgående elblå och vitt, som stundvis bryts av klarrött, vårgrönt och gult. Färgerna är en stor del i hur stämningar skapas i romanen, speciellt det blåa i kontrast till det vita får fram känslan av vakuum och likgiltighet, en likgiltighet som upphör endast i små stunder, illustrerade med någon av accentfärgerna. Överlag ger såväl Erikssons stil som färgval lyfter sällsamma känslan romanen inger till nya höjder. Infällningen av vad som verkar vara genuina journalblad från stockholmspsykiatrin ger en extra dimension till Det finns ingenstans att fly och ger läsaren inte bara Olivias egna uppfattning om händelseförloppet utan en ”objektiv” syn på vad som händer med Olivia under romanens gång. Ett grepp som avsevärt ökar tillförlitligheten och känslan av att det vi läser är självbiografiskt, åtminstone i någon mån.

Det finns ingenstans att fly är ingen munter historia men icke desto mindre en viktig en att berätta. Förutom att diskutera sorg och hur sorgen kan ligga i träda och blossa upp igen år senare, behandlar romanen också depression och mörkret som sväljer Olivia, hur det är att leva utan att se någon löning eller slut på sitt lidande. Det finns ingenstans att fly är drabbande och obehaglig läsning, där hopplösheten och lidandet dryper ur sidorna. Olivias partners vägran att se att något är fel med Olivia och att hon är sjuk speglar samhällets attityd till den psykiska ohälsan som en inbillningssjukdom och inget reellt hot. I romanens förord, skrivet av Kristina Sigunsdotter, diskuteras den kvinnliga galenskapen, dess historiska konnotationer och hur Eriksson spränger dessa och rädslan för att stämplas som en 2mad woman” med denna historia om den psykiskt sjuka i det moderna Sverige. En tematik som förtjänar och är livsviktig att lyfta upp.

Jag tyckte väldigt mycket om den här serieromanen, förmodligen delvis på grund av min nyfunna kärlek till serieromaner, men också för att färgvalen och illustrationerna går så väl bra ihop med tematiken och skapar en välfungerande helhet. En serieroman väl värd att läsa, om en orkar med en tyngre tematik. Även om när jag tänker efter har de flesta serieromaner jag läst haft ganska jobbiga teman. Sugen på mera inlägg om serieromaner? Kolla in Johannas hyllningstal till Liv Strömqvist eller min recension av Det kändes lugnt när mina känslor dog.

 

P.S. Kulturvis finns också numera på instagram, där bland annat snabba kulturtips och recensioner utlovas!

Rebecca
Publicerad 02.04.2017 kl. 11:29

Ge upp på kultur

Jag är elva år gammal och skammen och skulden bränner inom mig. Vi är på väg till biblioteket för att återlämna lästa böcker och låna nya. Eller ja, det där med att återlämna lästa böcker är inte helt sant. För underst i min bokhög finns en bok gömd. En bok som inte fastnade, inte kändes rolig och som jag i ett adrenalinstint skamrus bestämde mig för att inte läsa. Något oerhört förbjudet och skämmigt för en elvaårig bokmal att erkänna. Detta att inte läsa en lånad bibbabok. Det är en sak att vid bibliotekshyllan bestämma sig för att detta inte är en bok som jag vill läsa, men att väl hemma med den lånade boken ta samma beslut – det var svårt.

Det är alltså detta jag vill bolla med er om idag. Att ge upp på kulturupplevelser för att en inte kan eller orkar eller har tid eller helt enkelt inte vill. Sen den första gången jag unnade mig att inte läsa en bok som jag inte gillade har det blivit många fler gånger. Jag har inte läst Sagan om Ringen – för att jag tyckte de var tråkiga, jag tog mig aldrig igenom varken Röda rummet eller Brott och straff (trots att båda var kurslitteratur) – för att jag inte hade energi eller tid att läsa dem. Så sent som denna vecka dumpade jag en hel bokserie som jag både sett fram emot att läsa och påbörjat – för att jag inte längre vill läsa den.

Böcker jag gett upp på och böcker jag inte gett upp på den senaste tiden. 

Mitt elvaåriga jag var rädd att bibliotekarierna skulle bli ledsna på mig för att jag inte läst en bok de lånat ut åt mig. Jag kan fortfarande känna mig obekväm med att ge upp på böcker eller andra kulturprodukter. Kanske är det bara jag som tycker så, men jag tvivlar på att jag skulle vara den enda som tycker det är lite skämmigt att ge upp mitt inne i en kulturprodukt. Jag tror att någonstans bygger ens motvilja mot att ge upp på böcker, filmer, musik, serier kanske i en rädsla för att bli avslöjad. Avslöjad för att inte ha hängt med, avslöjad som en som ger upp, avslöjad för att en inte gillade det som alla andra gillar.

Nu mer än någonsin drunknar varje individ i en ström av material att ta in. Med obegränsad tillgång dygnet runt tillgång till media via strömningstjänster, med e-boks lån och ljudboksappar samt allt kulturmaterial som produceras online – bloggar, poddar, vloggar, är det så underligt att en ibland bara vill lägga sig ner och sluta ta till sig kultur? Det finns så mycket att en helt enkelt måste sålla och i det finns kanske tanken om att en inte behöver titta varje dålig film till slut eller lyssna på musik en inte gillar eller läsa böcker som en inte fastnar för. Kanske vi helt enkelt gemensamt kan besluta oss för att ge upp på kultur. Inte sluta konsumera kulturprodukter helt men bara vara lite mera selektiva. Inte läsa alla kanoniserade dystopier för att vi känner att vi måste eller se alla de senaste tv-serierna för att kunna prata om dem på kafferasten, utan helt enkelt försöka sålla fram det som en vill ta till sig. Det som en faktiskt kan njuta av och påverkas av, det en tycker är bra.

Vad i kulturväg har du gett upp på den sista tiden? Filmen som alla hyllar, deckarklassikern eller låten som du bara inte kan tycka om? Har ni någonsin stigit upp mitt under en biofilm och vandrat ut? Gett upp på teater, konserter, framträdanden? Ger ni upp med stolthet eller smyger ni lite skamfyllt undan? Berätta och förenas i lättnaden av att inte känna att en måste läsa Kepler eller se LaLaLand bara för att alla andra gjort det.

Rebecca
Publicerad 19.03.2017 kl. 16:32

"Here at NASA we all pee the same color"

Föreställd dig att det tar dig fyrtio minuter att gå fram och tillbaka till toaletten. Den ligger i andra änden av den stora koncernen där du jobbar, vägen dit och tillbaka tar upp värdefull tid som du kunde använda för att slutföra kalkylationer som tar din nation till rymden. Detta var verkligheten för Katherine Goyle, en av de afroamerikanska kvinnorna som jobbade på NASA:s rymdprojekt. I filmen Hidden Figures synliggörs rasismen och sexismen, som nästan kostade USA dess framgångar i rymden, genom de små sakerna. Skilda toaletter för olika hudfärg. Olika platser i bussar, i bibliotek. Segregerade skolor och begränsade möjligheter att avancera trots en enastående intelligens.

Filmen porträtterar Katherine Goyle, Dorothy Vaughan och Mary Jackson, spelade av Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe, och deras insatser inom NASA för att skicka upp den första amerikanen i omloppsbana runt jorden. Vi får se hur Dorothy lär sig, och de hon är förman för, att programmera den nya datorn som NASA införskaffat – allt för att inte bli sparkade den dagen en maskin kan ta över deras jobb som räknare. Marys kamp för att bli ingenjör, som går från arbetsplatsen via domstolen till skolan, belyser vilken bedrift det var och hur mycket kämpaglöd det måste ha krävts för att nå dit hon ville. Hidden Figures fokuserar mest på Katherines del av historien, och berättar utförligt om hennes matematiska genombrott som gjorde rymdfärden möjlig.

Det här är en film som passar både de med ett intresse för rymdkapplöpningen, de med ett intresse för kvinnohistoria, för människorättshistoria eller helt enkelt ett intresse för riktigt bra film.  Skådespelarinsatserna golvar en, från Janelle Monáes variant på den stereotypa ”sassy black woman” som Mary Jackson framställs som till beslutsamheten i  Octavia Spencers minspel när hennes rollkaraktär Dorothy står upp mot sin förman. Vad som dock står ut som en av filmens mest mäktiga scener är det tal Katherine håller till sin chef Al Harrison (Kevin Costner). Taraji P. Henson låter i den scenen generationer av ilska, orättvisor och uppgivenhet genomsyra de sanningar hennes rollkaraktär levererar om hur det inte finns toaletter för henne där hon jobbar, om hur hon inte får dricka samma kaffe som sina vita kollegor och hur hon inte har råd med det pärlhalsband etiketten kräver för att hon har lägre lön än de övriga, och hur allt detta och mycket till leder till att hon inte kan satsa hundraprocentigt på jobbet.

Hidden Figures tvingar publiken att syna sina egna privilegier och att minnas dem som kämpat för sina rättigheter. Att som vit kvinna uttala mig om filmen ger en rättvis bild av hur det de facto var att som afroamerikansk kvinna jobba inom NASA under sextiotalet är inget jag varken kan eller vill göra, men så mycket kan jag säga att ur min synvinkel är detta en mycket välgjord och välavvägd film. Hidden Figures är baserad på en bok med samma namn av Margot Lee Shetterly, och jag föreställer mig att den som vill ha en mera nyanserad bild än vad en Hollywoodfilm kan ge, gör bäst i att läsa boken. Det vi ser på bioduken är alltså tre kvinnors riktiga historier, om än något hollywoodifierade.

För att kort behandla filmens visuella och auditiva förtjänster; de är välgenomtänkta, tidsenliga och sömlösa. Dräktdesignen är klockren, i allt från modeller och snitt till färger. Tecknet på en väl genomförd realistisk film är att inget står ut som omedelbart osannolikt. Från möblemang till klänningar, teknik till tidsmarkörer, inget står ut och tittarens fokus på handlingen bryts inte en endaste gång av att något skulle uppleva ens som lite skevt. Musiken är gjord av bland andra Hans Zimmer, och redan med det vet man att soundtracket är oslagbart. Det är, så vitt jag kan bedöma, rätt sving för tidseran men med den zimmerska magin lyfts redan överväldigande scener till nya nivåer.

En detalj som i mångt och mycket bidrar till filmens trovärdighet och genomslagskraft är originalklippen av president Kennedys tal, av testskjutningarna av rymdfarkosterna och nyhetsrapporteringen om dem. Trots den gryniga kvalitén passas klippen in både i såväl handling som i filmens övriga färgskala. Det här är en välgjord film, det kan till och med en glad amatörkritiker som jag se. Mycket kärlek har gått in i att hålla Hidden Figures tidstypisk och med en tilltalande och trovärdig estetik.

Hur mycket jag än lovprisar Hidden Figures kvarstår ändå faktumet att den inte är perfekt. Den gör en smutsig, orättvis, och övermäktigt tung kamp till en två timmars hollywoodfilm som säljer, och det är klart att den inte förmår att göra verkligheten rättvisa. Men vi kan inte låta filmindustrins fel och brister hindra oss från att berätta de gömda historierna, historierna från dem som enbart baserade på sin hudfärg och sitt kön tystas och förtrycks. Någonstans måste detta historieberättande börja för att världen skall få höra just de berättelserna. Men också historierna av alla andra som lever under ett förtryck. Historier så bortglömda att vi inte ens vet att vi behöver berätta dem. Hidden Figures är ett steg, ett litet myrsteg men ändå ett steg, mot att låta de gömda berättelserna träda fram och berika och belysa vår världssyn.

bildkälla

Rebecca
Publicerad 12.03.2017 kl. 18:00

Under ormbunkarna

Ibland läser man något som lämnar kvar, som krafsar på själen (uttryck lånat av gnällig Pippi-kritiker). Ormbunkslandet av Elin Bengtsson är en av de böckerna. I boken, riktad till unga vuxna, möter vi frågorna som så ofta förknippas med ungdomar men ändå på något plan är allmängiltiga. Vem är jag, måste jag växa upp? Varför gör det så ont att bli lämnad? Kommer andra acceptera mig som jag är eller måste jag ändra mig? Är jag sjuk i huvudet?

källa: (x)

Jag varnar er redan nu, Ormbunkslandet är en av de där böckerna som är absolut bäst om du går in den med så lite förkunskap om handlingen som möjligt. Men jag kan ändå säga att den handlar om Margit och Miika, om deras relation och hur omvärlden ser på den samt hur ont det gör att tvingas lämna någon trots att man fortfarande älskar hen. Ormbunkslandet väver mästerligt ihop en rad olika dagsaktuella frågor, från sexualtabun till klass, utan att bli en checklista över ”så här skriver du dagsaktuell ungdomsbok”. De flesta trender som finns inom ungdomslitteraturen är med, men invävda på ett sätt som känns genuint och sömlöst.

Bengtsson tacklar bostadsbristen i de svenska storstäderna, ungdomars känsla av utanförskap och politiskt våld i samma andetag som hon närmar sig det sista stora sexuella tabut i vår samtid. Tvånget på att överge barndomen och dess fantasilekar i kombination med flytande könsgränser ät två teman som gör den till en bok fullspäckad av aspekter att förhålla sig till. Oh det är i sanning inte lätt att förhålla sig till alla temata i Ormbunkslandet.  Den ruskar om och får mig som läsare att fundera kring mina värden och värderingar. Som underlag för diskussion fungerar denna bok utmärkt, de som jag pratat om den har alla haft olika synvinklar på vad det är som bränns mest, bortsett från det stora temat.

Baserat på den här beskrivningen kan man kanske utgå ifrån att detta antingen är en seg pretto-bok med enbart uppradningar av olika teman eller en språkligt fattig historia. Men så är inte fallet. Elin Bengtsson skriver en förhållandevis enkel historia med ett språk som vibrerar av liv. Språket är tätt, sinnligt och olidligt vackert. Ormbunkslandet är helt enkelt ungdomsbok när den är som bäst, vacker, smärtsam och med en suggestiv pärm. Jag tycker definitiv att du skall vandra in under ormbunkarnas blad och låta dig bli svept av fötterna av denna mästerliga kärlekshistoria.

PS. Så här kan det se ut när man som bloggar (och behöver en bild till i sitt inlägg...) Ha en bra vecka!

Rebecca
Publicerad 19.02.2017 kl. 12:24

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer