Två tips

Jag skulle vilja ta bloggtillfället i akt och tipsa om två artister jag lyssnat mycket på under senare tid.
Den ena är Declan McKenna, en -98 från Storbritannien som redan, fem singlar in i karriären, verkar vara något av en superstjärna.
En kompis som försett mig med nya musiktips sedan åren före McKenna föddes gav mig också detta. Det känns länge sen jag på allvar kunnat omfamna något britiskt i musikväg, men oj vad lätt det går att släntra fram över gruset i solskenet där låtar som Brazil och b-sidan Basic. Det här pop som pop ska låta, och vad jag förstår är McKenna bra på att ta upp angelägna ämnen i sina texter, som hur befolkningen i Brasilien kom i kläm då Fifa gav världsmästerskapet i herrfotboll åt landet 2014, eller att det är lätt hänt att unga transpersoner lider helvetets kval.
Lyssna själva.


Ett annat tips är Umeåbon Olov Antonsson som släppte albumet "Nere och ute i AC Län" i slutet av förra året. Antonsson har varit en spelare på indiescenen i många år. Först i tweebandet Tidy ups från Skellefteå och senare med soloprojektet Cocoanut groove där han spelade (spelar?) 60-talsinspirerad psykedelia med melankoliska förtecken.

Melankolin finns också när han debuterar i eget namn, med en slags krönika över åren som ung vuxen i först Skellefteå och senare Umeå. Konceptet, att låta en geografisk plats (eller ja, region) vara utgångspunkt för ett album känner vi igen, inte minst från Håkan Hellströms "Känn ingen sorg för mig Göteborg", men att försöka vara nyskapande känns allt som oftast mest fåfängt. Olov Antonsson har i stället gjort ett strålande metapop-album. Han dropppar referenser till höger och vänster, till Nico, till Simon and Garfunkel, till Orange Juice och Byrds, Morrissey, Jean Seberg och John Lennon. Långtråkigt? Nej, för han sjunger sina croonerlåtar med sån kärlek och elegans (här ska vi nog tacka producenten Mattias Malm) att det bara resulterar i inspiration och glädje, i alla fall hos mig. På sätt och vis är det en vemodig platta, i alla fall om man kan leva med definitionen av det begreppet som "lyckan i att vara ledsen". En textrad som sammanfattar albumet rätt bra kan vi hämta från låten Stjärnhimlen: "Four tops sjunger Walk away Renee & det känns ibland som allt är slut för mig. Sommardagar pengar ungdomsår. Jag har väl aldrig kunnat fånga dom ändå". Knappast någon stor poesi, förutom kanske det våghalsiga i att rimma Renee med mig, men i Olov Antonssons bitterljuva sammanhang gör det sig väl.     

Pär
Publicerad 05.04.2017 kl. 18:57

Två nordliga tips

Jag skulle helt enkelt bara vilja tipsa om två musikprojekt, båda med nordlig koppling i alla fall till namnen.

Det första är Norra Reviret. Ett norrbottensband med medlemmar från till exempel Könsförrädare. Tung indierock. Tung, undrar du? Jo, jag tycker faktiskt det. Det behöver inte alltid vara en storljudbild för att skapa hårdhet och tyngd, eller, man kan skapa de här egenskaperna också med små medel. Det gör Nora reviret. Det finns en liksom sugande känsla i de två singlar som bandet har släppt hittills. Jag hör gärna mer.
Här hade jag tänkt bädda in en video, men det går mycket dåligt. Ni får klicka här i stället.

Det andra tipset utgörs av The Northern East. Bakom artistnamnet finns Jukka Rintamäki, ursprungligen från Vasa men Stockholmare sedan länge. Jukka spelade tidigare i Silverbullit, ett av många hyllat svenskt band som jag aldrig begrep mig på, alternativt aldrig gav en chans. Det finns en bra känsla skog och mark i den här drömska popmusiken. Inte bara i texten och videon, även om de så klart hjälper till att förstärka känslan.
 


 

Pär
Publicerad 01.03.2017 kl. 15:14

En efterlängtad återkomst

Erik de Vahl har varit en av mina favoritartister ända sedan debutalbumet Secrets adrift 2003. Det är en i huvudsak instrumental skiva med skissartade melodier och loopar. Kanske kan musiken kallas ambient.

Jag hade haft mina ögon på De Vahl sedan han via The Bear quartets gästbok (I förra inlägget referade jag tilll Mattias Alkbergs bloggkommentarsfält, jag har inte rört mig långt på 15 år i jakten på tips) delat med sig av en hemsnickrad cover av The Bear quartets Mom and dad. Det var många (nåja, ett gäng) som ställde frågor till Mattias Alkberg via gästboken. Jag vågade aldrig riktigt ge mig in i diskussionerna, men jag tror att Erik frågade om textraden "You can´t keep us down, the left side is the right side” (från den oerhört briljanta skivan My war) skulle kunna ses som ett ställningstagande för att den politiska vänster-högerskalan var föråldrad. Här kan jag ha fel om frågeställaren, men det var sånt som det talades om i det forumet.

Ganska snart därefter dök det här albumet Secrets adrift upp på skivbolaget Service. Eftersom de gav ut Jens Lekman, Franke, Tough alliance och The Embassy var de Sveriges hetaste indiebolag på den tiden. Det, och att jag hade koll på namnet sedan förr, gjorde att jag utan vidare omsvep tog med mig skivan ut från Doolittle i Lund. Det har jag aldrig ångrat. Musiken var fragementarisk och lovande, och redan till nästa skiva Friendly fire släppte De Vahl fram melodierna och även rösten tog större plats.

Sedan dess har jag följt hans produktion. Med några års mellanrum har nya album kommit, oftast egenutgivna och alltid ungefär lika bra. Inga direkta hits, men aldrig några lågvattenmärken heller. På något sätt har det nog alltid varit min typ av band och artister. The Go Betweens och (ständigt dessa) The Bear quartet är väl kanske de mest strålande exemplen på det.

 

Från början var det något med De Vahl som jag kände mig besläktad med och ju mer jag fick veta desto mer ökade känslan. Egentligen var det kanske mest för att han skrivit en text om hur han lyssnat på Bear Quartets Cosy Den under gymnasiet och flytt in i samma melodier, texter och oljud som jag gjorde samtidigt fast 100 mil söderut.

Inför det att ett album, Hold your breath, släpps om några månader har Erik De Vahl gjort en podcast där varje låt presenteras. I första avsnittet pratar han om tiden efter gymnasiet, hur han flyttat till Göteborg från Kramfors, att det aldrig varit frågan om att flytta någon annanstans. Soundtrack of our lives och Björn Olssons instrumentalmusik lade grunden till en romantisk bild av staden. Min bild av Göteborg var inte präglad av romantik (knappt av nånting alls, även om jag också strax hamnade där), men jag känner igen mycket annat av det som Erik De Vahl tar upp i sin podcast.

Som att efter en tid på universitetet övermannas av vilsenhet och frågan om vad det här ska vara bra för. Som att känna tveksamhet på gränsen till livrädsla inför festande twee-kids. Som att allt var rörigt när man var 14. Det var det väl för alla, men ändå. Jag satt också i olika hörn och drack läsk på rockonserter så fort det inte var åldersgräns.

I går när jag lyssnade på Hold your breath, den hittills enda låt som släppts från det kommande albumet, gick jag i skogen i solskenet och tänkte på just sådant här. Hur min entusisam ledde til att jag gav ut ett fanzine som 13-åring och att det så klart såg ut därefter. Jag intervjuade Henrik Berggren bakom scenen på brunnskvitret, men jag kommer aldrig att medverka till att det visas offentligt. Det är, kort sammanfattat, lillgammalt på det obehagliga viset men kanske också ett högst levande resultat av... överlevnadskamp. Normalt sett gör ju folk fanzines när de är 17 och inte 13, men jag kunde nog inte låta bli.
Den här utsvävningen kom till mig i går, kanske ett utslag av sentimentalitet (som om det vore något dåligt), men nu vill jag prata mer om Erik De Vahls podcast.

Han har en riktigt bra radioröst, berättandet är lugnt och engagerat samtidigt och fyllt av skarpa reflektioner om gentrifiering, tillhörighet och Malmövardagen. Han bor numera i Skåne och har pluggat till trädgårdsmästare efter många år som brevbärare.

Lyssna på podcasten och låten här:
 

Pär
Publicerad 08.02.2017 kl. 13:14

Från Oakland till Hofors via Tyskland och Rumänien

Jag fick nyligen frågan om jag tycker om amerikansk kultur över huvud taget. Det är en bra fråga, för det är inte helt självklart att svara ja. Eller, visst gillar jag amerikanska grejer, men det har liksom aldrig varit det jag koncentrerat mig på. Spontant kom  jag att tänka på Television och Ramones, liksom på varsin sida av samma punkvåg i slutet av 70-talet. De förra artsy och de senare liksom bara 1, 2, 3, 4. Ni vet, eller kan enkelt ta reda på.

Sedan finns det en del ljuvlig indiepop, alltifrån Silver jews till My favorite och inte minst Built to spill. På denna namedropping kan det ju låta som att jag inte uppdaterat mitt musikbibliotek på minst 15 år, men här kommer faktiskt en vändning. Mer eller mindre vuxna män diskuterar livet genom musiken eller vice versa i Mattias Alkbergs gästbok. Det känns ibland som en (av många) rolig gömma på internet och kanske är det fel av mig att röja den här, men vem bryr sig? Det finns ju till allmän beskådan. I alla fall, jag tror det var Conny Nimmersjö som tipsade om Jay Som och hennes låt I think you´re all right. Bakom artistnamnet finns Melina Duterte, en 22-åring som håller till i Oakland, Kalifornien och spelar alla instrument själv vad jag kan förstå.  
Jag tror Conny skrev något om att musiken påminner om  Felt, men för egen del gick tankarna främst till just Built to spill, som om Doug Martsch liksom återfötts.
Hur som helst. Båda släppen från 2016, singeln I think you´re all right och albumet Turn into, är riktigt bra. Ett nytt album kommer nästa månad och kan, ohört, redan nu vara ett tips för alla som uppskattar såväl skrammel som melodi när de lyssnar på pop.

Från Kalifornien är det en bit till Gästrikland och närmare bestämt Hofors. MIna kopplingar dit har länge varit ytterst blygsamma. Jag har åkt förbi med tåget nån gång och har för mig att Radioaktiva räker, som gjorde den gamla pärlan En näve hat, kom därifrån (För övrigt är ju den märkliga 90-talsgenren svenskpunk, som det här väl kan sägas vara, något som kunde förtjäna en egen utredning nån gång). Men för övrigt visste jag inte mycket om samhället förrän jag började se serien Samtidigt i Hofors som finns på SVT Play (även på den här sidan kvarken). Här visas ett strålande persongalleri. Det räcker nog egentligen med at ha bott i vilket mindre samhälle som helst för att kunna relatera (om nu det har ett egenvärde, vad vet jag). En del kanske ryser av klaustrofobi vid blotta åsynen av programmet, men jag och förhoppningsvis många med mig ömmar för människorna som porträtteras i sin vardagliga strävan. En favorit är musikern Micke som drömer om att ge ut det definitiva rockalbumet parallellt med att han tar rollen som outsider och fritänkare. En annan stjärna är expediten i mataffären som besitter en typ av social kompetens som är guld värd. Jag har varit med om kassapersonal som kommenterat mina inköp och som jag om jag generellt varit mer våldsam förmodligen nitat förr eller senare, men den här mannen kan konsten att visa intresse utan att det känns löjligt. Kanske besitter han förmågan att mingla, småprata med substans, något jag alltid varit värdelös på/livrädd för.
Se serien! Om Po Tidholms Resten av Sverige från i höstas var teori så är det här praktik i rapporteringen om ett land till levandsförutsättningarna skiljer sig åt alltmer beroende på var du bor.

Slutligen ett tyskt tips: Filmen Min pappa Toni Erdmann, om en dotter som gör karriär i Rumänien och en pappa som försöker påvisa det absurda i hennes tillvaro, enkelt uttryckt. Den är vad jag begriper hyllad sönder och samman, men se den ändå. Det är tre värdefulla timmar det handlar om.      

 

Pär
Publicerad 01.02.2017 kl. 15:27

Farväl till ungdomen

 

 

Under min tid som självständig musiklyssnare, kanske från 1994 och framåt, har formerna för lyssnandet utvecklats. Alla vet att den då för tiden härskande cd-skivan, som nyligen konkurrerat ut vinylen, numera i de allra mest betydelsefulla fallen fungerar som ett visitkort och för det mesta bara som skräp, typ.

Efter en period av mer eller mindre illegal nedladning på 00-talet är det streamingtjänsterna som är grejen. Det vill säga allt finns överallt så länge du har internetuppkoppling och en laddad enhet. Fantastiskt. Musikdistributionen är löst. Eller? Naturligtvis är fördelarna enorma, men vad gör en bloggare annat än gnäller?
Två stora nackdelar finns med streamingen som jag ser det. För det första finns inte allt på de stora platformar som vi konsumenter oftast är hänvisade till. Må så vara att du hittar 90 procent av det du vill höra, det är fortfarande inte allt, vilket väl måste vara idén med en sådan tjänst.
Ett annat problem är något jag snuddat vid förut, nämligen själva det faktum att allt finns, hela tiden. Jag vet inte hur det är för tonåringarna i dag, men min hjärna har svårt att vänja sig. Jag tänker ofta att det finns så väldigt mycket här på internet och stressar fram utan att egentligen sätta mig in i någonting. Det gäller i högsta grad musikkonsumtionen. Jag vill inte ha det som på tiden före bredbandet, då det dominerande sättet at konsumera musik var att betala 169 kronor för en cd-skiva, vars innehåll man på förhand sällan visste något om. Besvikelsen kunde å ena sidan vara stor när man insåg att skivan man betalat för var värdelös, men å andra sidan gav man den oftare fler chanser. Dessutom var det lättare att göra det utan konkurrensen från Internet som bara fanns en timme åt gången på stadsbiblioteket eller om en lärare låste upp en datasal i skolan.

Streamingtjänsterna innebär demokratisering, eller mer jämlikt lyssnande, då det inte längre är en sport att få tag i skivor, men problemen kvarstår för mig. Alllt jag vill höra finns inte nödvändigtvis där och ändå finns alldeles för mycket för att jag ska ha ro att lyssna.

Jag har hur som helst hört en och annan bra skiva från 2016. Den jag tänker skriva om nu heter Öronbedövande mörker och är gjord av artisten Farväl till ungdomen. Egentligen heter han Kåre Vernby och på 1990-talet spelade han i ett band som hette Blissful. Jag hörde dem då och då i dåtidens indieskyltfönster Musikjournalen Pop på måndagkvällarna. Jag mins inte så mycket av dem (Blissful alltså, även om måndagar för över 20 år sedan så klart också är suddiga), men tror att de var aningen för skojfriska för min smak. Skruvade. Kanske borde jag ge dem en chans så här i efterhand för senare har två av medlemmarna gjort storartade grejer på andra håll. Dels Calle Olsson med Bear Quartet och Paddington Distortion Combo och dels alltså Kåre Vernby vars Farväl till ungdomen började göra väsen av sig på allvar redan under 2014. Från början var det den här Cure-översättningen som fick mig på fall. Det är så klart genialt att beskriva en typ av natt som många av oss landsbygdsungar förr eller senare upplevt, med kyla, sprit och sprayfärg som hastigt får sällskap av "en dieselmerca i snöröken" och det blir till att springa. Men det som gör texten precis så bra som den är hänger självklart ihop med musiken, som är en tolkning av The Cures Plainsong från 1988 års mästerverk Disintegration. Just den här plattan har säkert likaledes många landsortsungar använt som en slags flykt från just de raggarmiljöer vi vistades i betydligt mer än vi ville. På så vis blir det här en fantastisk blandning av realism och eskapism. Och vad mer kan man begära?

Hur som helst, årets album Öronbedövande mörker är en naturlig fortsättning på debuten från 2014. Kåre Vernby trampar inga outforskade marker. Han spelar ytterst omodern indiepop och texterna behandlar den tid som flytt och de föräldrar som dött. Särskilt låtparet Den bottenfrusna sjön och Just såna dagar tar barndomen slut vinner på sin musikaliska enkelhet och förmåga att beskriva något både allmängiltigt och personligt. Och det är väl det som popmusik oftast går ut på?

Jag tippade aldrig på någon form av kommersiell framgång för Farväl till ungdomen (vinylerna är vad jag vet tillverkade i 100 exemplar), men nyligen släpptes singeln En vinternatt, en duett med Maja Gödicke som är lika storslagen som utmärkt. Vernby och Gödicke växelsjunger om att komma in från kylan tillsammans till ett komp som låter som en nedpitchad variant av New Orders Love vigilantes, varvat med valfri powerballad. I och med detta verkar det ändå som att fler fått upp öronen för Farväl till ungdomen, och ännu fler borde få det. Det är kanske en artist med ett omodernt sound, men bra låtar och tidlösa ämnen håller alltid.

Annat bra: Swaying wires, Kode Maya, The Goon Sax med flera.  

Pär Jonasson
Publicerad 04.01.2017 kl. 18:07

Till storms vill vi gå

Yles kulturprogram Lasso handlade för några veckor sedan om kampsånger. Ramy Essam, som låg bakom revolutionens ljudspår i Egypten 2011, intervjuades liksom några äldre damer härifrån Jakobstad.

För ungefär 40 år sedan sjöng de tillsammans i gruppen Till storms. Från början var de en programgrupp bildad i samband med socialdemokratiska ungdomsklubbens 70-årsjubileum, men gruppen överlevde firandet. Eller ja, inte bara överlevde utan fortsatte sitt musicerande. I Lassointervjun kan man höra Christina Helsing och Carita Skog berätta om hur musiken tog dem ända till Danmark på turné och dessutom till en skivinspelning på legendariska Love Records.
Min fru nämnde när skivan kom på tal att det vore roligt att ha den, så jag tänkte att det borde väl inte vara omöjligt att leta fram den.
På antikvariatet här i stan hade ägaren aldrig sett skivan. Han kände i själva verket inte ens till den, men både han och den för tillfället ende andre besökaren hajjade till när de hörde att det var fråga om en Love Records-skiva. Affärsinnehavaren bläddrade i en katalog och medgav sedan att skivan fanns på riktigt, om än inte här och nu.

Nästa steg blev att ringa direkt till källan, i det här fallet Christina Helsing som varit med i Till storms när det begav sig. Hon skrattade och lovade mig att hon skulle leta i arbetarföreningens arkiv. Några dagar senare ringde hon och sa att hon hittat några exempelar av EP:n och att jag skulle möta henne när hon åt seniorlunch på Hötorgscentret nästa dag.
Väl där fick jag skivan och kunde ge den i någon form av för tidig julklapp till min fru.

Sjutummaren innehåller fyra spår, samtliga covers. Bäst fungerar de två Norrbottens järn-(eller är "Samma vindar, samma dofter" först och främst en Contactlåt?)låtarna "Jag och du" och "Samma vindar, samma dofter". Kanske mest för att Ted Ström är en så förfärligt begåvad låtskrivare ("En vintersaga"! ledmotivet till "Tre kärlekar"!). Aldrig har väl melankoli och plakatpolitik kombinerats så bra som i "Jag och du"?
Något som är värt att fästa uppmärksamhet vid, förutom själva musiken, är texten på omslaget. Se här:

 

Kanske inte blev så tydligt, men såhär står det: "Till storms vill vi gåmot politiskt och ekonomiskt förtryck, våld och ofrihet. Genom våra sånger vill vi väcka människorna till insiktom kapitalismens nedbrytande krafter och visa på solidaritetens stora betydelse i en värld fylld av politisk terror och förtryck".

Rätta mig om jag har fel, men jag tror verkligen inte att det går att hitta det här tonfallet inom socialdemokratin i dag. Jag säger inte att det är så här de borde säga ännu, men det vore roligt om de i alla fall hade ett språk att formulera problem och presentera visioner med. Det känns rätt givet att en otydlig socialdemokrati lämnar ett stort fält öppet åt högerpopulism och nyfascism som söker (för) enkla förklaringar på de samhällsproblem (sa någon globalisering med mera?) som gjort att många känner sig osedda i dag.  

Förresten, den svenska proggen, var det bara skit? Inte riktigt. Lyssna här, till exempel.

Pär
Publicerad 30.11.2016 kl. 19:55

Korv och makaroner

 

På SVT Play finns en programserie (tillgänglig även i Finland) som heter Resten av Sverige. Jag har bara sett ett avsnitt hittills, men programidén är i alla fall att journalisten Po Tidholm undersöker vad som händer och inte händer i de samhällen som alltmer hamnar i skuggan av de stora städerna. All möjlig service dras in i takt med att människor flyttar från stora delar av Sverige. 

I det första programmet talar statsvetaren Malin Rönnblom om att ett av de tydligaste exemplen på hur den urbana normen fungerar är hur otroligt mycket individuellt ansvar som läggs på människor som bor på landet. Man skulle däremot aldrig drömma om att föreslå för stockholmare som klagar över kollektivtrafiken att de borde göra någonting själva. Kanske starta en bilpool, cykla tillsammans eller kanske börja jobba någon annanstans så att de inte behöver resa så mycket. På landet däremot görs strukturella problem ofta till något som är upp till var och en att lösa bäst de kan.

 

Det känns uppfriskande att någon belyser detta.

 

I söndags träffade jag Mattias AlkbergMusikcafé After Eight här i Jakobstad. Mattias var här för att läsa dikter och spela och jag gjorde en intervju för Ny tid. Något av det vi talade om, som inte kommer med i intervjun i Ny tid (temanummer om musik och politik som kommer nästa månad), var just den här tv-serien. Alkberg lyfte fram en annan typ av boende än det på den rena landsbygden som också ofta kommit i skymundan, nämligen miljonprogramsområdena och då inte bara i Stockholmsområdet. På varenda svensk tätort byggdes under åren 1965-75 bostadsområden som snabbt, även om det inte var tänkt så, blev uppsamlingsplatser för människor som i många fall helt enkelt inte hade råd att bo någon annanstans. I dag är husen ofta renoveringsfärdiga och fastighetsägarna ser chansen att höja hyrorna vilket kan leda till att många ställs inför frågan om var de fortsättningsvis ska bo. 

Så här sa Mattias, själv uppvuxen på området Tuna i Luleå, angående miljonprogramsområdena:

- Miljonprojektet i Sverige byggdes ju inte bara i Stockholm utan överallt. Och rösterna därifrån har ju aldrig hörts. De som är från betongen fast från Luleå eller Växjö eller Landskrona eller vad som helst liksom. Där måste det ju bo flest människor i hela Sverige som har gemensamma erfarenheter. Och dem har ju aldrig någon talat om. Jag skrev om det i Butter, snuddade vid det i några texter på Tunaskolan och i boken Göta kanal. Jag har tänkt mycket på det, det har väl mer att göra med gentrifiering än urbanisering. Det är en maskburk som man hoppats att någon ska skruva upp locket på. 

 

En av få gånger som problematik i miljonprogramsområden fått vidare uppmärksamhet var när Osmo Vallo avled efter ett våldsamt polisingripande i Karlstad 1995.

 

- Men sånt var ju vardag hos oss. Inte att snuten var inblandad, men att folk dog under våldsamma omständigheter. Jag har jättemycket kompisar som har pundat ihjäl sig eller blivit mördade och ingen talar för dem. Det är ju det där med Korv och makaroner som jag skrev om i Butter. Det fanns inte något attraktivt att hänga upp det på.

 

Texten han talar om heter Korv och makaroner. Den är med i en serie noveller med miljonprogramstema som han skrev i tidningen Butter i början av 00-talet. Tidningen finns inte längre att få tag på, men med Mattias godkännande publicerar jag texten här:

 

Korv och makaroner

 

”Vi åkte in till stan på fredagarna och sonderade bland a-lagarna efter någon som kunde köpa ut. När vi lyckats ragga upp någon bestämdes det alltid att vi skulle ses om en halvtimme. Inte en gång fick vi vänta under tre timmar. Då hade vi gett missbrukaren i fråga alla våra pengar och beställt exempelvis tolv öl, två vinare och en sjua. Och så fick vi ungefär hälften och aldrig ett öre tillbaka. det ifrågasattes aldrig. Det gick historier om folk, äldre än oss, som blivit misshandlade, någon rent av knivskuren, utan att få en enda droppe. 

Alla de där pundarea var livsfarliga och man visste inte riktigt vilka som hade vapen eller vad de för tillfället gick på. Så det kunde vara direkt hälsovådligt att fråga varför vi bara fick sex öl och en kvarting. 

Som jag minns det blev vi aldrig helt och hållet utan. Och de gånger vi fick alldeles för lite kunde man alltid cykla ut till någon stormarknad och sno folköl. Och så söp vi hemma hos någon som v ar ensam över helgen. Eller satt i någon tvättstuga eller cykelboda. Ytterst sällan var vi utomhus. Någons morsa eller kvarterspolisen kunde dyka upp och då var det slut på det roliga.

 

Aldrig kunde man vara helt säker. Jag var yngst och fick nästan alltid lite spö. En gång rusade någon, oklart vem, säkert 25 meter och slog mig i ansiktet så jag flög baklänges och fick ett hål i huvudet. Och näsblod. En annan gång var det en som lyfte mig i öronen, dunkade mig i taket och slängde in mig i en vägg bara för att jag var punkare. Det var bara så. Det var lika för alla.

Jag växte upp i ett område som var för litet för att kallas förort och där den största invandrargruppen, säkert hälften av de som bodde där, var finnar. Vi hade ingen som representerade oss, inga Latin Kings och ingen exotiska matvaror i butikerna. Det var korv och makaroner. Det var inte ett dugg bättre än vad det är nuförtiden. 

Till hösten skulle jag börja högstadiet och det gjorde jag också.”

 

Ursprungligen publicerad i Butter nummer tolv, 2002.

I samma tidning finns som sagt en rad andra noveller som utspelar sig i en liknande miljö. De är bra, så leta upp tidningen om ni kan.

Hur är det förresten här i Finland, undrar en nyligen inflyttad. En kompis har hört berättas om riktigt ruffiga bostadsområden i Helsingfors. ”Dom har knappt riktigt dörrar eller vad dom sa”.

Det här kan jag ju så klart kunnat ta reda på själv, men eftersom jag inte hinner det får det bli en fråga som tillsvidare hänger i luften för mig. 

Pär
Publicerad 19.10.2016 kl. 16:47

Är en Spotifylista likvärdigt med ett blandband?

 

Jag har svårt att överskatta blandbandens betydelse under min tonårsuppväxt. Går det förresten att säga så, tonårsuppväxt?Det är ju en annan slags uppväxt än den då man lär sig krypa, tala och äta. 

 

Kassettbanden skickades i många fall per post och togs ibland emot öga mot öga. Härigenom kunde man upptäcka musik. Äldre, ny, romantisk, energisk, arg och så vidare.  Jag tror vi är många som ser och såg de här banden som en… ömhetsbetygelse människor emellan. På gott och ont, alltså. När podcaster Lundellbunkern i våras läste många utgåvor av 90-talstidskriften Pop berättade deltagaren Maja Åström om hur många band hon fått i utbildningssyfte av killar som ville imponera. Det är ju baksidan med musiken. Den är en ständig källa till glädje och ljuvlig att dela, men samtidigt är den också upphov till press och stress. Vi är många som vid olika tillfällen känt oss mindervärdiga när musiken kommer på tal, helt enkelt för att vi inte haft koll.
Kanske är det något med kraften i uttrycket. Det som har förmågan att skapa gemenskap kan också utestänga. 

 

Jag vet inte om en lista på Spotify har samma tyngd som ett blandband. På Spotifylistan finns ingen handstil och inga egenhändigt gjorda omslag, men man behöver inte vänta på leverans. Tillgängligheten finns i samma stund som skapandet. 

I vilket fall som helst är det kreativiteten som är kärnan. Någon annan har gjort något och tänkt på dig.

 

Nu har jag tänkt på er läsare av Kulturvis. Vilka ni än är kan ni lyssna på ett blandband, eller en blandlista, som jag gjort med tanke på hur det känns i dag. Alltså som att hösten, i alla fall här i Jakobstadsnejden, etablerat sig på allvar igen.

Här:

 

The Triffids - Bury me deep in love

 

Bara en låt med väldigt, eh, romantisk känsla. Jag har alltid varit rädd för det, men här är det överväldigande och oemotståndligt.

 

Per Egland ft. Kicki Halmos - Svårt att förstå

 

Bortglömd pärla från Per Egland och Kicki Halmos som sjöng i djupt Cure-influerade Masquer. 

 

Halsjö - Vykort från en by

 

Här är jag egentligen jävig för jag lärde kännas Björn som döljer sig bakom artistnamnet (en gyttjig sjö mellan Kallinge och Levalunda i min hemkommun Ronneby) när jag gick på gymnasiet. Han gick på komvux och satt ibland vid datorerna i biblioteket. Vi spanade på varandra en stund och kom på nåt sätt i samspråk. Vi delade intresset för The Smiths och att äta vegetariskt, så ganska snart kom jag ofta att sitta på Björns golv på Lindblomsvägen. Redan då spelade han egna låtar, men det är först 17 år senare som han faktiskt gett ut något. En sentimental skildring av en bruksortuppväxt. Slitet tema, men väldigt bra lik förbannat.

 

Andreas Mattsson - Sekunderna

 

Popsicles låtskatt från 90-talet är det inte många som kommer i närheten av. Den ene sångaren, Andreas Mattsson, har tidigare släppt två soloalbum på engelska men skriver nu i likhet med allt fler, på svenska. Ett pophantverkare med extremt jämn nivå, även i dessa dagar.

 

The Elected - Greetings in braille

 

En låt jag allt som oftast har med på listor och band. Bara en fantastisk poplåt.

 

Iiris Viljanen - Elokuuvan

 

Iiris Viljanen släppte en instrumental pianoskiva i våras. Även om hon i andra projekt (och med singeln ”Årstavikens strand”) visat sig briljant som både sångerska och textförfattare fungerar det utmärkt också då hon låter pianot göra hela jobbet.

 

Stephen Hudson - Everything electric

 

En brittisk singer/singwriter som jag inte vet särskilt mycket om, annat än att albumet Sleep for railway dreamers från 2013 innehåller en del makalöst bra låtar i all enkelhet. Ett nytt album har kommit ut i år, men det har jag inte lyssnat på ännu.

 

Electrelane - I´m on fire

 

Springsteen-cover som ger låten ett nytt liv.

 

Mission of Burma - Academy fight song

 

Sista åren av 70-talet innehåller väldigt mycket bra även under ytan, till exempel detta som jag hittade på Mattias Alkbergs spotifylista med världens bästa debutsinglar.

Pär
Publicerad 28.09.2016 kl. 17:07

The Beat is the law och medborgarlön

Pulp, ett av banden från Sheffield

Yle Teema hade nyligen det goda omdömet att visa dokumentärfilmen The Beat is the law om 80-talets musikscen i brittiska Sheffield. Tyvärr finns den inte på Arenan och verkar ha utgått ur tablån, men finns ju på andra sätt.

Sammanhanget i mitten av 80-talet var så klart dystert. Premiärminister Thatcher ville, så vitt jag begriper huvudsakligen för att bryta fackens inflytande, lägga ner eller privatisera de statligt ägda kolgruvor som sysselsatte många i till exempel Sheffield. Något som också lyckades, men först efter en årslång strejk (Filmer som Billy Elliot och Pride kan ge mer insyn).

Parallellt med eländet blomstrade den musikaliska kreativiteten i Storbritannien. New Romantic-scenen (Human League, Cabaret Voltaire etc) blev ett sätt att glömma. I Sheffield fanns också band som Clock DVA, Chakk, Treebound Story (vars sångare Richard Hawley numera har en etablerad karriär som crooner/singer-songwriter) och inte minst Jarvis Cockers Pulp som skulle vara superstjärnor tio år senare. Några av dem var förgrundsfigurer inom genren Industrial funk, något förenklat det som uppstod när man lät stadens stålverk genljuda i musiken och lade till en slap-bas. 

"You'd go to sleep at night and hear the drop forges hammering away like a metronome. It was like a heartbeat for the whole city.”, har Martyn Ware i Heaven 17 sagt i The Guardian.

Jarvis Cocker berättar i filmen om att det under en period runt 1984-85 var ganska tacknämligt att leva på arbetslöshetsunderstöd för den som ville skapa musik. Behövdes extra pengar kunde man säga att man saknade en säng och sedan få pengar till en madrass. Thatcher-regeringens intresse av att återinföra viktorianska värderingar gjorde några år senare livet än surare för de minst bemedlade, men dessförinnan var pengar till mat och hyra enligt Cocker inte samma kamp som senare.

Det här aktualiserar vad som ligger bakom ett framgångsrikt musikliv, eller för den delen kulturliv i stort. I Sverige vill styrande ofta lyfta fram kommunala musikskolan som en förklaring till ”det svenska musikundret”, men flera musiker (i stunden minns jag inte vilka) har också lyft fram a-kassans betydelse för möjligheterna att lägga tid och kraft på skapande, förmodligen något som politiker inte riktigt lika gärna solar sig i glansen av.

Men det är ju så med kreativitet att den ofta inte riktigt kan beställas. Till skillnad från i till exempel en kylskåpsfabrik vet man aldrig på förhand när det slår till och blir något av det man arbetar med. Produktionsprocessen är liksom inte lika förutsägbar.

Hur bör beslutsfattare förhålla sig till det här? Är medborgarlönen, som snart tas i bruk på försök i Finland, ett bra sätt att öka individens frihet att arbeta kreativt eller är det en förevändning för myndigheter och politiker att ta handen från behövande? 

Sheffield tycks, i likhet med många andra forna industristäder i västvärlden, sikta in sig på kreativitet och kunskap som sin nya nisch. Frågan är då hur man skapar de bästa förutsättningarna för det.

Pär
Publicerad 14.09.2016 kl. 13:22

Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv

 

Jag passade på att gå på seniorbio här i Jeppis i eftermiddags. Det låter kanske som att det skulle finnas en åldersgräns på ett sådant evenemang, men enligt Paavo i kassan är man välkommen oavsett om man är fem eller 105 år gammal. 

Det som skiljer seniorbion från vanlig bio är visningstiden (15.00 i detta fall, stänger så klart ute en hel del med regelbunden daglig sysselsättning) och priset. I stället för sedvanliga 13-14 euro räckte det denna gång med 6,50 euro (alltså i instinktiva min värld kostar bio alltid 50 kronor eftersom det var vad det gick på när jag var liten), inklusive kaffe.

Jag och mitt sällskap sänkte medelåldern en aning, men den lika delar hemtrevliga och klaustrofobiska doften av tandparfym fanns i salongen.

 

Filmen vi såg var Finlands Oscarsbidrag Hymyilevä mies, eller Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv som är filmens svenska titel.

Juho Kuosmanenms verklighetsbaserade berättelse om ”bagaren från Karleby”, boxaren Olli Mäki, hade premiär i Finland i fredags, men har redan håvat in pris på filmfestivalen i Cannes där den gick vinnande i kategorin Un Certain Regard. Förutom att den tävlar på Oscarsgalan är den också Finlands bidrag i kampen om Nordiska rådets filmpris.

Frågan är då om Kuosmanen åker segertåg med rätta. Så här några timmar efter det att jag sett filmen kan jag bara säga ja. Filmen utspelar sig 1962 och mittpunkten är den titelmatch som Olli Mäki (Jarkko Lehti) ska gå mot den amerikanske och betydligt mer rutinerade proffsboxaren Davey Moore (John Bosco Jr.) i Helsingfors.
 


Öppningsscenerna är lantliga och talltäta. Olli och hans förälskelse Raija (Oona Airola) har nyligen träffats och i Prerho är det som det är med bilarna på den här tiden. Startar de inte får man cykla till festen i stället. Idyllen avbryts tvärt av Ollis förberedelser inför den stundande matchen om världsmästartiteln. Raija följer med till Helsingfors där de är inneboende hos Ollis manager Elis Ask (Eero Milonoff) med familj.

Intressekonflikten mellan dessa två är det som tar filmen framåt. För Elis Ask är det mycket som står på spel i och med matchen. Mäktiga män har gått in med pengar för att matchen ska bli av och ett filmteam följer Olli på nära håll under träningarna. Presskonferenserna avlöser varandra, men Olli är alltmer okoncentrerad. Han är förälskad och det passar Elis Ask mycket dåligt. En proffsboxare kan i hans och den professionella idrottsvärldens ögon inte ha en brud med sig överallt dagarna före match. När Raija tillfälligt åker tillbaka till Perho rymmer Olli efter till managerns stora förtret, men lugn och ro är allt Olli efterfrågar i den mediala cirkusen (som förmodligen inte var någonting med dagens mått). 
Kampen för att nå matchvikten, 57 kilo, är ganska skrämmande att följa. Det krävs en del fingrar i halsen och en kollaps i bastun för Olli att nå målet.

 

När matchen på en packad Olympiastadion väl är i gång går det snabbt och långt ifrån de 15 planerade ronderna behövs för avgörandet. Olli ser ingenting av motståndaren och faller i golvet en gång för mycket relativt omgående.

På efterfesten rymmer Olli och Raija, igen till manager Asks förtret. De är helt enkelt mer intresserade av varandra än av den professionella boxningsvärlden. Kanske blev det Ollis lyckligaste dag, men inte av den anledning som Elis Ask tänkte sig.

Filmen är full av frågeställningar om drivkrafter i livet och ljuvliga sextiotalsmiljöer från stad och land, allt i svartvitt och väl värt en stor publik.

Ett häpnadsväckande faktum jag fick mig till livs efter filmen är att Olli Mäki var en stark medaljkandidat inför OS i Rom 1960, men av politiska skäl blev han inte uttagen i truppen. Finska boxningsförbundet hade tagit avstånd från Kokkolan Jymy eftersom det var (och är?) en arbetareförening.

Pär
Publicerad 07.09.2016 kl. 20:00

Interaktivitet genom tiderna

Radio- och tv-program där lyssnare och tittare får medverka på ett eller annat sätt är populärt både bland konsumenter och producenter. Frågan är om det alltid är eftersträvansvärt.

 

Fenomenet aktualiserades för mig när jag via en kompis snubblade över den NRK-producerade tv-serien Skam.

Där får tittaren följa ett gäng ungdomar som just börjat på gymnasiet. Ramberättelsen är att fem tjejer, sinsemellan ganska olika, blir kompisar i sin gemensamma (med olika intensitet) strävan att skapa en russebuss inför den avslutande terminen i trean. För mig som gått gymnasiet i Sverige var fenomenet helt okänt, men så här beskrivs det på allvetande Wikipedia:

”The russefeiring (English: "russ celebration") is a traditional celebration for Norwegian high school students in their final spring semester. The russefeiring traditionally starts on around 20 April and ends on 17 May, the Norwegian Constitution day. Participants wear coloured overalls, they make groups and name a bus, car or van and celebrate almost continually during this period. Students who buy a bus, are partying in this bus the entire night until school every day from the start to 17 May. Drunkenness and public disturbances are regularly linked to the celebration”

 

Om seriens handling kan jag tråkigt nog bara säga att den är riktigt bra på det där självklara sättet. Ungdomsserier är ju liksom alltid högriskprojekt och antalet lyckade exempel är förhållandevis få. Skam innehåller yta och djup i lagom proportioner och har en feministisk touch. Måndag till fredag läggs ett litet klipp ut och en gång i veckan sätts allt ihop till ett helt avsnitt.

Tittarna kan också ta del av mervärden. Till exempel finns alla rollfigurer på snapchat och instagram där den som vill kan följa det som hänt i serien, som ett slags extramaterial att kommentera och diskutera med andra följare. Flöjlarna är tusentals och kommentarerna under bilderna ofta hundratals. Jag kan inte låta bli att tänka att det känns modernt.

För på dagen 20 år sedan ville även SVT vara cutting edge när de 31 augusti lanserade såpan Nudlar & 08:or. Det särskilda med den här serien var att den sändes i SVT:s båda kanaler samtidigt, fast ur olika vinklar. Meningen var att tittaren, som av allt att döma antogs tillhöra en zappande generation, skulle vara sin egen bildproducent med hjälp av fjärrkontrollen. 

I Filip Hammars och Fredrik Wikingssons bok 100 höjdare - Sveriges roligaste ögonblick genom tiderna (2004) är lanseringen av serien ett av ögonblicken. 

- I framtiden blir det tv på internet och då kommer det allt mer att handla om att vara aktiv och välja vad man vill se, citeras där Magnus Francke, en av huvudrollsinnehavarna.

Dubbla programpresentatörer

Med facit delvis i hand uppenbarligen en poäng och vågad tanke, men förmodligen var verktyget (i det här fallet fjärrkontrollen) både bildligt och bokstavligt talat alltför trubbigt. Bara några hundra tusen sägs ha tittat (detta under en tid då tv-tittande var hett och utan konkurrens) och det som slutligen gjorde att Nudlar & 08:ros historia bara blev två säsonger lång var ändå bristen på en fängslande handling (andra och sista säsongen ska enligt denna blogg ha sänts på en undangömd tid och i endast en av kanalerna). I Filip Hammars och Fredrik Wikingssons bok sägs att serien ”rent konstnärligt inte höll måttet”.

Teaterstudier på Mediaskolan

Den handlade om några studenter på en medieskola. För egen del minns jag bara en scen där någon försökte illustrera det köttsliga med hjälp av svartvita foton på Bullens varmkorv (läraren ville hellre se hud tillhörande tjejer), medan Hammar och Wikingsson kommer ihåg ”bedrövliga skådespelarinsatser, konstruerade repliker, sökta historier och platta försök att säga något om den tid vi levde i”.

 

Ett annat 90-talsexempel från SVT är, vill jag minnas, en serie fristående tv-noveller som var en del av ett större familjeunderhållningsprogram, kanske Det kommer mera

Efter det att större delen av programmet sänts fick tittarna ringa in och bestämma slutet. Man stod då inför två alternativ (typ antingen ”X gör slut med Y” eller ”X bestämmer sig fört att följa med Y på jorden runt-resa”) varpå dramatiseringen av det vinnande alternativet visades i tv.

Kanske kan även brevfilmerna i Bullen, som byggde på problem som tittare beskrivit brevledes, ses som ett tidigt försök till interaktivitet.

 

Det jag funderar på är om vi faktiskt behöver interaktivitet när vi ser på tv. Är det bättre att bara konsumera en välgjord produkt eller finns det ett egenvärde i möjligheten att själv påverka och/eller diskutera det man ser?

Pär Jonasson
Publicerad 31.08.2016 kl. 18:21

Två generationer popmästerskap

The Go-Betweens och The Goon Sax, 28 år emellan.

När konststudenterna Robert Forster och Grant McLennan bildade The Go Betweens i Brisbane, Australien, i slutet av 70-talet var världen både större och fattigare på begrepp än i dag.

 

Forster har i artikeln A true hipster beskrivit hur det Brisbane där de träffades i sena tonåren var totalt bohemfritt. Båda sökte något som inte gick att få, utom möjligen i form av en examen i konst. McLennan älskade fransk ny våg-film och Forster visade gärna upp Velvet Underground och Bob Dylans gyllene år på 60-talet. 

Ganska snart efter det att bandet The Go Betweens var ett faktum 1978 spelade de in några singlar och gav ut dem helt egenfinansierat. Några år senare blev de också en liten del av skottska Postcard Records där Edwyn Collins med sitt band Orange Juice gav ut musik som doftade disco, 60-tal och punk på samma gång. Kanske fanns inte orden för det då, men på något vis föddes nog det vi känner som indiepop någonstans här.

 

Som The Go Betweens har både Forster och McLennan skrivit in sig i popkanon, kanske inte den allra bredaste men för den som skrapar en aning på ytan av 80-talspopen är det närapå omöjligt att inte komma i kontakt med dem. Under det här decenniet spottade de ur sig skivor med en att alltmer sofistikerad ljudbild, mycket på grund av multiinstrumentalisten Amanda Brown (oboe, fiol and whatnot) utan att någonsin gå ner sig i tidstypiska träsk av Yamaha DX7-synthar.

Någon har sagt att de kanske egentligen bara var en hitsingel ifrån att bli lika stora som, säg, U2 på den här tiden, och det hade så klart varit mer än välförtjänt. Något av det mest förtjusande med bandet, utöver kvaliteten på låtarna då alltså, var Forsters och McLennans olika framtoningar. Medan McLennan såg ut som nån som jobbade på den lokala byggvaruhandeln, ungefär som vilken av pappas kompisar som helst, var Forster dandy. Aldrig blyg för evig hårvård och en gång lär en grön klänning till och med ha hindrat dem från ett stort skivkontrakt i USA, sexistiskt nog. Head Full of Steam från 1986 och Right Here från året därefter visar skillnaderna såväl till det yttre som i fråga om låtskrivarstilen. Självständigt, men ändå med ett samband. The Go Betweens är ett strålande exempel på min (och andras?) teori om att de bästa banden oftast har fler än en kreativ motor.

 

 

 

The Go-Betweens gav upp i slutet av 80-talet, men återbildades på 00-talet, släppte ett par album till och fick ett lika abrupt som bittert slut när McLennan dog i en hjärtattack 2006.

 

Men. Tidigare i år skrev en kompis att jag borde lyssna på The Goon Sax, ett band från Australien som borde falla mig i smaken. Mycket riktigt, och ganska snart märkte jag att bandet är från Brisbane och att en av sångarna är Louis Forster, 17-årig son till Robert Forster i The Go Betweens. Det är nästan kusligt, och förmodligen allt annat än en revolt mot föräldragenerationen, hur mycket i The Goon Sax estetik och ljudbild som påminner om det tidiga Go-Betweens. Samma charm, rättframhet och enkelhet finns här. På debutalbumet  Up to anything (2016) finns gott om ungdomlig rastlöshet och längtan. Vi må ha hört det förr, men när det görs så här bra kan jag bara älska det.

 

Lyssna till exempel på ångesten över frisörbesök i Home Haircuts     

Pär Jonasson
Publicerad 24.08.2016 kl. 13:56

Skribentpresentation: Pär Jonasson

Pär Jonasson, född 1982. Uppvuxen i Ronneby, Blekinge, Sverige. Sedan 2016 bosatt i Jakobstad med fru och två katter. Gillar mer att läsa och skriva än att räkna. Blir lugn av radio och när folk har intressen. 

Pär Jonasson

Vad läser du helst?
För det första delar jag nog en problematik med Linnea här, helst skulle jag läsa mer än vad jag gör. Jag upplever bredbandet som tidsboven i dramat, på gott och ont. Det ligger liksom ett skimmer över minnet av soliga eftermiddagar med kaffe och en bok från tiden när internet i praktiken bara var tillgängligt efter klockan 18 (lägre taxa). Det känns som att det var lättare då att hinna med fler böcker. Den ständiga uppkopplingen är en utmaning för självdisciplinen. Men hur som helst, när jag väl läser försöker jag blanda skönlitteratur med facklitteratur. Bra läsupplevelser på senare år, av olika anledningar så klart, är Kajsa Ekis Ekmans ”Skulden”, Tove Folkessons ”Kalmars jägarinnor” och ”Sund” och som alltid Mattias Alkbergs poesi och låttexter.

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
Jag har ganska lätt för att inte börja se på tv-serier, men när jag börjar har jag svårt att sluta. Det är lite som godis eller pannkakor (plättar) på det sättet. Nyligen har jag sett om The Office (originalet) och det visade sig att jag älskar den ännu. Jag försöker också se om Lilyhammer, Steven van Zandts maffiakaraktärs krock med det norska helyllesamhället. Min senaste kärlek är den norska ungdomsserien Skam om ett gäng samtida unga kvinnor i gymnasieåldern.

Vad såg du senast på teater?
Jag tror att det var Acts of Goodness av Mattias Andersson i Schaumansalen i Jakobstad, sent i april. Det är en pjäs som bygger på att unga människor runtom i Europa svarat på frågan om de utfört någon god handling i sina liv. Den var ganska bra, men lämnade mig lite tom då jag saknade sällskap på föreställningen. En upplevelse växer alltid med möjligheten till diskussion och reflektion efteråt.

Vilken var den första skiva du köpte/fick?
Musiken var alltid viktig där jag växte upp. Inte så att vi spelade instrument, men att vi lyssnade på musik liksom aktivt. Det hände flera gånger när jag var mycket liten att jag fick skivor när jag gillade en låt på radion. Jag tror det första exemplet var Europes ”The Final Countdown” året jag fyllde fyra. Senare, men i samma veva, fick jag musik av min kompis Annas pappa Torbjörn. Tror det var en singel med Twisted Sister och en kassett med Imperiet, till exempel.

Vilka tre kulturpersonligheter skulle du gärna äta middag med?
Så svår fråga, men okej. Nina Björk för att hon säkert har bra teorier om vad som är viktigt i livet. Erik Niva för att vi skulle kunna prata om kopplingen mellan fotboll och samhälle och om hardcorepunkens betydelse då och nu. När jag som 14-åring nyligen fallit för indie-estetiken var det hardcore som var hett på mitt högstadium och det gymnasium som de äldre gick i. Jag fattade liksom ingenting då, men i efterhand ser jag storheten i alla fall bitvis. 
Och så Göran Greider, helt enkelt förr att jag tror att han har lika stark förankring i vardagen som i drömmen.

Har du någon favoritfilm?
Det är lite samma som med serier. Jag är alldeles för bra på att inte börja titta. På förhand tänker jag alltid: ”jaha, men tänk om den är dålig då? Då har jag slängt två timmar i sjön”. Men det är klart att jag har sett bra filmer. En bra feel bad-film är ”Den enfaldige mördaren” av Hans Alfredson. En mer må bra-betonad är ”Sven Klangs kvintett” av musikteatergruppen Oktober från 1976. Den handlar om ett dansband i Skåne på 1950-talet. De yngre medlemmarna vidgar sina vyer när en jazzälskande saxofonist går med i bandet. Ett bra exempel på människors betydelse för varandra.

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Också jättesvårt. Jag är liksom ingen arenaperson. Lockas inte det minsta av raketer och granater och stora gester. Föredrar nästan alltid mindre ställen där det känns som att man har artisten i knäet. Med den förutsättningen har jag sett mycket bra. Alltifrån en ung Rasmus Kellerman (numera Tiger Lou) i Em i aulan på min högstadieskola och Hederors och Hellberg i samma lokal och vidare till Vasas flora och fauna på After Eight förra hösten. Det är den täta stämningen som gör det. Den fanns också när jag såg Robert Hurulas gamla punkband Masshysteri på en pub i Ronneby. Det fanns inte ens en scen. Därmed inte sagt att inte det stora formatet kan vara fantastiskt på sitt sätt. Jag minns en ljus kväll med Håkan Hellström på Liseberg, det kan ha varit 2007. Han var ju stor redan då, men det var liksom inte Ullevi för det. Eftersom det enda som krävdes var inträdet till Liseberg var det vansinnigt mycket folk. Jag tror jag hört 30 000, men jag vet inte.

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
Kanske tråkigt svar, men 1980-talet. Jag var ju där för det mesta, men hade velat uppleva det som något annat än barn. Det är att skiftet mellan analogt och digitalt inleddes som intresserar mig. Världen var fortfarande stor på det där sättet som innebar annonser och brev för kontakt mellan människor, att behöva köpa skivor och filmer för att konsumera kultur. Samtidigt föreställer jag mig att man kunde ana något annat runt knuten. Det måste ha varit kittlande, om det så bara gestaltades av ett digitalur till att börja med. Sedan gjordes den bästa popmusiken då också, säkert en konsekvens av tidens tekniska förutsättningar i någon mån.

Har du något skamnöje inom kultur?
Jag vet inte, men jag har förstått att det svenska bandet Perssons pack inte alltid sågs med blida ögon av dem som tyckte och tänkte högt. På något sätt buntades de lätt ihop med raggarkulturen och allmän skojrock, men jag tycker det finns ett djup i de dragsspelsburna melodierna som säger något om tillvaron långt utanför storstäderna.

Pär Jonasson
Publicerad 17.08.2016 kl. 14:21

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com