En exentrisk glödande sparv

Publicerad i VN 15.9

Den lilla sparven, Edith Piaf. Inte ett av guds bästa barn, men en av världens mest kända sångerskor. Späd, kortväxt, hemsökt av livets mörkersidor, men med en röst som fångade och fortsätter att fånga människor. När ÅST lägger upp Piafs liv som ett musikdrama skildras ett liv i brottstycken, sett ur den åldrade och lynniga Piafs synvinkel. Färden genom minnena leder från den första brinnande kärleken via framgång, nya romanser och tragedier till uppgörelsen med det förflutna.

Piaf – jag ångrar ingenting är inte en musikal per se, utan ett musikdrama som både inleds och avslutas med klassikern Non, je ne regrette rien. Många av Edith Piafs mest kända sånger är med och tillsammans med ett par andra sånger tar sångtexterna vid där dialogen slutar och för handlingen framåt sömlöst. Till största delen sjungs svenska översättningar av de kända franska sånger, men då franskan får stiga in är den effektfull. Orkestern medverkar stundvis på scen och ger en oväntad känsla av autenticitet.

bildkälla (x)

Autentiskt är också Emma Klingenbergs rollprestation. Klingenberg, hyllad som Maja i ÅST:s Stormskärsmaja, återkommer till Stora Scenen med samma närvaro och intensitet som publiken minns från Stormskärsmaja. Hennes röst och kroppsspråk målar fram bilden av den sköra Edith Piaf, en liten människa sprängfylld av stora känslor. De ryckiga, nervösa rörelserna i kontrast till den storslagna sångprestationen får Emma Klingenbergs Piaf att te sig excentrisk, nästintill elektrisk. Fastän dramat i stort inte gör anspråk på att skildra den verkliga Piafs liv är det Klingenbergs prestation som övertygar publiken om att detta är den riktiga Piafs väsen vi ser.

Med få skådespelare görs många roller och speciellt Daniela Franzell som den godmodiga Momone som på många sätt och vis är Piafs motpol, står ut i sin skådespelarprestation. Varm och bubblig är Franzells Momone mot Klingenbergs ryckiga och intensiva Piaf. Den övriga ensemblen förtjänar ett erkännande för hur de med smidiga karaktärsbyten och helhjärtade rollprestationer stöder och lyfter Klingenbergs Edith Piaf – som trots allt är i centrum för föreställningen.

Markus Tsokkinens scenografi rivaliserar dock Edith Piafs scennärvaro.  Scenografin är magisk i hur den mejslar fram miljöer och tidsanda, den lyfter musikdramat till en helt annan nivå. Tunga textiler och konst i trettiotalsanda i samverkan med glödande tidstypiska lampor och en effektfull ljussättning lyfter fram Edith Piafs mytiska aura. I Piaf – jag ångrar ingenting är ljussättningen jämte scenografin det som skapar dramat så som publiken ser det, från naken dialog och sång till fullfjädrad föreställning.

bildkälla (x)

Nackdelen med att scenografi och ljussättning är så enastående är att de tidvis överskuggar skådespelarnas insatser på scen. Trots en fenomenal insats av Klingenberg och ensemblen, syns deras enstaka svagare ögonblick tyvärr mycket tydligt i ljuset av enastående ljus och ljudkulisser i kombination med scenografin. Kanske borde dessa element stundvis ha tonats ner för att ge skådespelarna full möjlighet att skina, kanske fallerar skådespelarinsatserna tidvis. Oavsett är helheten drömsk och intensiv, och samspelet mellan musik, skådespeleri, ljus och scenografi fungerar i stort sett utomordentligt.

Piaf – jag ångrar ingenting är i slutändan ett slående musikdrama, en hyllning till en ikon som porträtteras med värme utan att idealiseras. Komplext och vackert är ÅST:s Piaf, och kan utan problem ses även av den som inte besitter någon förkunskap om Edith Piaf.

Rebecca
Publicerad 17.09.2017 kl. 13:00

Lättsmält feminism och lekfullt systerskap

Jag har något att bekänna. Trots att jag är en svensktalande feminist med ett intresse för popkultur, så har jag i skrivande stund inte ännu tittat på succéserien Full Patte. Systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf som står bakom den har ingalunda förblivit främlingar för det, men visst har denna lucka i allmänbildningen gjort sig skavande påmind när jag under förra veckan blickat framåt till helgen då jag skulle se Kronlöfarna, tillsammans med Thom Gisslén, på Wasa Teaters scen. Jag var ganska aningslös om vad jag kunde förvänta mig, förutom feministisk politik och humor i form av sång och stand-up. Det är förstås alldeles tillräckligt redan där att se fram emot.

Föreställningen Familjen Kaos inleddes ändå välbekant och starkt, med låten Så Jävla PK som var och varannan blivande blomsterhattstant av generation Y nynnade på för ett fåtal år sedan. I lyriken till den hittar vi precis sådant som jag själv uppskattar allra mest med Kronlöfduons humor, en träffsäkerhet och förmåga att bjuda på sig själva, som exempelvis i raderna "Har tvångstankar om att leda tanter över gatan / Drömmer om att Estelle ska bli värsta butch-flatan / Säger inte du hen är du lika med satan / Jämfört med mig är Astrid Lindgren ragatan".

Samma satiriska skarpsynthet kom även väl fram i en låt som beskrev "omvänd rasism" genom att jämföra begreppet med andra orimliga hittepå-fenomen. Min favoritrad i det ämnet var att omvänd rasism existerar lika mycket som "vänsterpartister som inte gillar sjuttiotalet". Jag parafraserar klantigt ur minnet nu, men ni fattar! Sådana ögonblick av genial briljans, såväl författade repliker som spontana infall, fällde mig totalt och jag befinner mig fortfarande i en pöl av geggig beundran. Även samspelet särskilt systrarna emellan, med genuin uppskattning i de blickar och leenden de utbytte när den andra sagt något kul, var fantastiskt roligt och fint att se.

Men så är det förstås så när det gäller humor, att allt inte funkar för alla. Showen återkom ofta och gärna till sex och könsorgan, och jag må nu låta som en pryd gammal tant men det är inte min favoritsmak när det gäller min humoristiska kopp te. Ämnena dök inte upp genom hemlighetsfulla double entendres eller blinkande anspelningar, istället serverades sång och snack rakt på sak om allt från t.ex. att kvinnan vill komma när hon går hem med ett ragg till, tja, olika användningsområden för en mans förhud. Ett uttryck försöker frekvent nästla sig in i denna summering: Pang på rödbetan.

Merparten av publiken gapskrattade och jublade åt dessa partier, men själv är jag så litet lagd åt buskishållet att jag hastigt blev obekväm — inte med ämnet i sig, men att jag var i en situation där jag kände att jag borde roas av det för att inte dra ner på stämningen. Hade det inte varit för en beständig och viktig ingrediens i allt spexande om pullande och knullande så hade jag blivit rejält avtänd, nämligen att kvinnan var den aktiva sexuella varelsen och att den kvinnliga sexualiteten då fick stå i fokus. 

Kvinnan tog konstant och medvetet steget från objekt till subjekt genom att själv bestämma vilken kroppsdel på sin partner hon skulle gnida sig mot, berätta var klitoris finns och förklara hur och var hon gillar att bli rörd. Denna differentiering mellan aktivt subjekt och passivt objekt är säkert alla nulevande feminister bekanta med, även om det så var under sextiotalet som hen senast var involverad i sådana diskussionskretsar. 

Faktum är att de feministiska tankarna som dryftades i föreställningen var så pass väletablerade att de knappast kan ha kommit som någon större överraskning för någon som hängt med i den feministiska debatten under de senaste par åren eller så, vilket fick mig att bli något fundersam över vem den var till för... eller borde ha varit till för. Detta hänger förstås också ihop med marknadsföringen som feministisk, samt den generella nyfikenheten på sådan humor i den region där den sätts upp, bland annat, och kanske är det där otydligheten jag upplevde fått sitt fäste. Feminister lockas såklart till feministiska föreställningar, men jag fick återkommande känslan av att Familjen Kaos till stor del predikade till kören. Är det i så fall inte litet snopet att syftet inte tas bättre tillvara på?

Pepp och systerskap är härligt att vara del av, och skulle Familjen Kaos-gänget återvända till en teater nära mig med en ny show skulle jag utan tvekan gå även då, och jag tycker definitivt att alla som är intresserade av feminism gör ett gott val i att se föreställningen även om de så studerat genusvetenskap i femtio år eller heter Simone de Beauvoir. Men på sätt och vis så verkar det så synd och skam att de viktiga budskapen i föreställningen slösas och slarvas bort på sådana som jag — d.v.s. svensktalande feminister med ett intresse för popkultur — för vi känner redan till diskussionerna som föreställningen förmedlar.

Språket och sexet i föreställningen kunde säkert få en del lärare och föräldrar att snörpa på munnen, men högstadie- och gymnasielever skulle säkerligen snarare riskera att vrålskratta käkarna ur led. Med tanke på vilka fantastiska möjligheter till givande och lärorika samtal den kunde öpppna för, så kunde erfarenheten gott och lätt vara värt både och.

Vem annan hade turen att kunna se gästspelet i fredags eller lördags? Vilka tankar har föreställningen lämnat er med?

Linnea
Publicerad 15.05.2017 kl. 22:58

Normkritk och märkligheter på Teatern

Den här veckan har jag haft förmånen att gå på teater hela två gånger. Som säkert märkts har jag en förkärlek för teater, denna konstform som är traditionstyngd men nyskapande och så tydligt följer ett manus men ändå aldrig är lika två föreställningar i rad.  De två pjäser jag såg, även om den ena nog inte faller i kategorin ”pjäs”, var TOVE och FESTEN, två radikalt olika upplevelser som väcker helt olika tankar och frågeställningar och ändå har en del gemensamma beröringspunkter. Det kanske största gemensamma temat är kvinnoskap och att stiga ut ur normer, samt vad det kostar i ett normativt samhälle.


bild: Cata Portin

TOVE är en pjäs om Tove Jansson, om hennes liv och muminframgången. Pjäsen jobbar med två olika tidslinjer, den unga Tove, som målar väggmålningar i Kotka och stångas med sin pappas nazistsympatier samtidigt som hon blir vanvettigt förälskad i Viveca Balder, och den äldre Tove, vars muminframgång går henne på nerverna då hon måste ta beslut om produkter med mumintema, som reser till Japan för att hålla tal och möta fans. Många olika delar av Tove Janssons livshistoria, såväl privata händelser som skeenden i yrkeslivet, presenterats och utforskas.

På det stora hela lämnar TOVE en del i övrigt att önska, och det är jag inte ensam om att tänka. Teaterkritiker över hela Svenskfinland har samma frågande inställning till pjäsen. Teoretiskt sett skall den funka, scenografin är genomtänkt, skådespelarnas insatser är klart godkända och vore det inte för manuset skulle TOVE bli riktigt bra. För det är på manusnivå det brister. Tanken om berättandet på två olika tidsplan är god, och upplevs som en fräsch vändning istället för den förväntade kronologin, men i ett försök till att skapa en komplex bild av människan Tove Jansson tvingas det i pjäsen in så många olika händelseförlopp och roller att slutresultatet upplevs som tillgjort och iscensatt. I kombination med den styltiga dialogen, innehållande ett flertal dokumenterade Tove Jansson-citat, blir den tre timmar långa föreställningen extremt tradig att sitta igenom.

bild: Cata Portin

Nu och då skiner budskapen om framgångens press, konstnärslivets motgångar och sökandet efter livets mening igenom men det räcker inte. TOVE  är en pjäs som enligt alla konstens regler borde gå att få att fungera, den har uppskattade skådespelare med i ensemblen och det märks att det satsats på allt från scenografi till kostymdesign. Trots allt blir det ett platt fall och det som för mig är spiken i kistan är beslutet att ha de två skådespelarna som spelar Tove, Alma Pyösti och Ylva Ekblad, att härma Tove Janssons kännspaka röst. Slutresultatet blir märkligt, liksom pjäsen i övrigt.

Min andra teaterupplevelse, [siskos] FESTEN är en helt annan typ av teater. Publiken sitter så nära att den nästan är på scen och uppmuntras att delta, samskapa, föreställningen, som löst följer ett ”klassiskt” hemmafestupplägg. FESTEN är nyskapande och suggestiv när den går rakt på obekväma samtalsämnen. Grundtematiken är skam och under två timmar föreställningen pågår möter publiken frågeställningar kring kropp och sexualitet, kropp och skam, kvinnoskap. Det här är en svårförklarlig helhetsupplevelse som balanserar någonstans mellan teater och performancekonst och improvisation.

bild: Haliz Muhilden

Jag blir helt svept av mina fötter, mest för att jag inte visste vad jag förväntade mig när jag gick in och satte mig i en mjuk soffa i ett rum inrett som en studielägenhet - fyllt med möbler landade av gammalt, loppisfyndat och ärvt. Föreställningen börjar småsegt med en återberättning av en kväll på en svergiebåt men trappar upp tempot vartefter. I ett virrvarr snarlikt en riktig fest belyser FESTEN brännpunkter i att leva i ett samhälle där en kan skämmas över allt. Det [sisko] gör är normkritisk och feministiskt och helt underbart.

bild: Haliz Muhilden

Naturligtvis är inte heller FESTEN felfri. Det som kanske sticker mig mest i ögonen är att föreställningen görs av fyra kvinnor som enligt alla samhälleliga normer är attraktiva, de är normsmala, de är vita och de kan ta sig friheten att därför bryta mot normer kring sexualitet och kropp utan desto större konsekvenser. Jag förstår att hitta personer med ickenormativa kroppar som dessutom är villiga och förmår göra performance teater är svårt i Svenskfinland men jag kan ändå bli lite trött. Klart det är normbrytande för en smal kvinna att visa lust eller bita av ost direkt av blocket, men det är mindre normbrytande om det varit en fet kvinna, en oattraktiv kvinna eller en färgad kvinna.

På det stora hela bjöd helgen alltså på såväl hög- som lågvattenmärken. Jag är ändå nöjd med att ha sett båda pjäserna, TOVE för att jag tror den kommer bli ihågkommen i finlandssvensk teaterhistoria och FESTEN för att den var annorlunda mot alla annan teater jag sett. Har ni sett någondera och i sådana fall; vad tyckte ni?

Rebecca
Publicerad 23.04.2017 kl. 22:26

Den sista cigarren

I måndags hade jag förmånen att få se förhandsvisningen av Bengt Ahlfors erotiskt laddade komedi Den sista cigarren i Pargas ungdomsgård eftersom jag skulle recensera den för Västra Nyland. Så inte bara fick jag gå på teater, jag fick också besöka Pargas för första gången. Vilket skedde en januarikväll då det regnade, så jag misstänker att Pargas stad inte visade oss sin bästa sida men...

Den sista cigarren är en historia om nostalgi och ånger över de val man inte gjorde. Vi möter den pensionerade rektorn Ragnar som trots sin hustrus tjat försöker leva livet till fullo med både sprit och cigarrer, tills hans ålderskris och ånger över missade tillfällen får honom att sätta igång en händelsekedja med oanade konsekvenser.

Pressbild ÅST/Pette Rissanen

Anneli, spelad av Monica Nyman, och Thomas Backlunds Ragnar har varit gifta i 42 år. Glöden har sedan länge falnat och kvar finns bara ett skal till äktenskap - sammanhållet av rädslan för det skvaller som en skilsmässa skulle ge upphov till. Medan Anneli går hemma och sköter markservicen, trånade efter att bli sedd som människa, hänger sig Ragnar åt fantasier om sin ungdom och vad livet kunde ha blivit om han gjort vad han ville och inte vad som förväntades av honom. Ragnars vän Helge, präst och tillika motorcykelentusiast, spelad av Bror Österlund, försöker med hjälp av Herrens visdom dämpa Ragnars gubbsjuka fantasier och trånande längtan. Men som det kommer att visa sig, har prästen inte fullt så rent mjöl i påsen som det verkar.

Temata kretsar kring de stora livsfrågorna: - vad hade hänt om jag valt annorlunda? När kommer jag att dö? Finns det ännu tid att leva det liv jag vill leva? Nostalgin och uppgivenheten över att livet inte blev som Ragnar i ungdomen föreställde sig att det skulle bli talar till publiken och är ett av få sympatiska drag hos den annars hetlevrade och gubbsjuka mannen. För sin närmaste vän, prästen Helge, berättar han om sina vällustiga fantasier om unga kvinnor, vilket prästen starkt fördömer. Men det skall visa sig att Helge är en hycklare, då publiken i slutet av första akten får reda på att han och Anneli har en affär. Andra akten bjuder på en rafflande, om än förutsägbar, upplösning i samma täta tempo.

Humorn som Den sista cigarren bjuder på är satirisk och välavvägd, publiken skrivs inte på näsan med vad som skall anses roligt utan får själv komma fram till vad den gillar. För rolig är föreställningen, genom båda akterna dånar skratten i salen ofta vid sådana passager som väcker stor igenkänning. Jag kan förstås tycka att pjäsen ibland är mycket nära att slå över till buskis eller fars i sättet den använder exempelvis situationskomik. Men och andra sidan, buskis har sin plats inom teatern också, och komedin hålls inom "finkultur" fåran baserat på de frågeställningar den väcker. 

Pressbild ÅST/Pette Rissanen

Den, för ett turnerande skådespel, oväntat komplicerade scenografin i enkla färgskalor utgör en fungerande bakgrund till handlingen. De små detaljerna, som gömda fickpluntor och de omtalade tandpetarna, fulländar scenografin som varken tar för mycket eller för lite plats. Dräkterna är enkal men slående och passar sömlöst in i pjäsen. Det enda som möjligtvis daterar dräktdesignen är prästdotterns mycket moderna kläd- och sminkval, men likaväl är det så välgjort att jag kan ha överseende med det. Jani Uljas, både scenograf och dräktdesigner, har lyckats med en fullträff i att skapa en miljö som upplevs som naturlig och självklar, utan att i sig dra fokus från det som utspelar sig på scen. Med en eldig tango i kombination med rött ljussken skapas såväl ljud- och ljusmiljöer som lyfter pjäsen och bidrar till att trigga upp stämningen.

Den sista cigarrens karaktärer är ack så stereotypa, den bullriga äkta mannen, den utleda hustrun, motorcykelprästen med oväntade erotiska preferenser, och hans aningslösa dotter vars livssituation speglar den äldre generationens problem. Skall man gnälla vidare kan jag kanske tycka att såväl karaktärer som dialog är lite väl sexistiska och sunkiga, men och andra sidan så är det väl just det som ger pjäsen den autenticitet den har. 

Jag tycker Den sista cigarren är helt sevärd, även om jag kanske skulle rekommendera den till en lite äldre publik där igenkänningsfaktorn troligtvis är högre. Det är en njutbar föreställning att se, inte minst för skådespelarinsatserna. Skådespelarna gör mycket övertygande rollprestationer och det med väldigt lite rekvisita och andra hjälpmedel till hands. På det stora hela bra, högkvalitativ teater. 

 

Omarbetad version av en recension som publicerades i Västra Nyland 3.2.2017

Rebecca
Publicerad 05.02.2017 kl. 00:44

Iväg till landet ingenstans

Väl medveten om att Peter Pan är en familjepjäs och att min ålderskategori inte tillhör målgruppen, gick jag ändå på ÅST:s Peter Pan i helgen. Historien om pojken som vill vara ung och fri för evigt är välbekant och älskad sedan länge tillbaka, så att se hur Åbo svenska teater valt att berätta historien var spännande. Det första jag noterade var cirkusinslagen i pjäsen, en för barnfamiljerna välkommen krydda, utförda av cirkusstuderande på Konstakademin vid Åbo yrkesskola. Cirkusstuderandena spelade de flesta av de mindre rollerna samt hjulade och gjorde akrobatiska övningar i band på scen. Cirkusinslagen fungerade väl i just den här pjäsen och gav för barnens del den där extra magin i det hela även om det märktes att den svenska dialogen bjöd på utmaningar för de studerande. Icke desto mindre ett bra bidrag till helheten.

ÅST:s version av Peter Pan är en inte fullt så disneyfierad version, vilket jag uppskattar. Pjäsen får innehålla orättvisor och sanningar och vara lite läskig, utan att någonsin bli för skrämmande för barnen. Från Lena som plötsligt måste axla mammarollen och leka vuxen för att de förlorade barnen behöver det och indianernas minst sagt tveksamma dialog till Kapten Kroks nagellack och Peter Pans starka motstånd mot att bli vuxen skapar ypperliga tillfällen till diskussion mellan barn och vuxen. Redan i foajén efter pjäsen hörs förundrade små stämmor som frågar allt från varför vi aldrig såg krokodilen till om riktiga indianer faktiskt pratar sådär? Och det tycker jag är underbart, om familjeteater både får vara roligt och spännande att se på också fungera som en språngbräda till diskussion.   

Helt klart bäst bland rollprestationerna är Peter Ahlquists Kapten Krook som är den perfekta blandningen av skrämmande och löjeväckande, roligt och slug. Allt från Kapten Kroks platåkängor och långa läderrock till det svarta nagellacket som komplimenterar kroken, skapar en helt lysande karaktär.  De övriga skådespelarna gör också övertygade roller, speciellt Markus Riuttus Petr Pan fångar träffsäkert en liten pojke som gör som han vill utan att fundera desto mer på morgondagen.

I övrigt måste jag säga att jag tycker att dräktdesignen är allt annat än tilltalande. Grälla färger och mycket olika texturer gör att det för den vuxna betraktaren distraherar från pjäsen som sådan, här är det igen en gång värt att minnas att jag inte är den tänkta publiken. Jag tror att för ett barn som går på teater bidrar dräktdesignen med sin färgkavalkad och spännande material till upplevelsen.

Scenografin i sin tur är lekfull och färgrik utan att bli gräll. Överlag tycks pjäsens ledord vara just lekfullheten, som genomsyrar såväl rollkaraktärerna, dräkterna som scenografin och pjäsens händelseförlopp. Tydligast märks denna lekfullhet i den episka slutstriden mellan Peter Pan med sina förlorade barn och Kapten krok med sina pirater. Här fäktas det metervis över marken på hjulförsedda plattformar samtidigt som resten av ensemblen iscensätter ett riktigt tumult komplett med handgemäng och kullerbyttor.  Vad som också kan anmärkas på i scenografin är användningen av ljus och skuggor som på ett strålande sätt spelar samman med resten av pjäsen till en helhet. Peter Pans flygande gör med skuggbilder mot en vit gardin och i ett skede hänger den glimmande ljuspunkten som föreställer Tingeling från ett metspö i taket. Innovativt och välfungerande.


 

Vad många barn skulle säga att var bäst med hela är nog att det var en riktig hund som spelade hunden Nanas roll. Genom hela publiken gick ett förvånat och förtjust ”ohhh” och man riktigt såg hur det tindrade i ögonen på de unga teaterbesökarna. Helt klart kvällens stjärna. ÅSTs Peter Pan är kanske inte något för den tjugoåriga universitetsstuderande, även om man som sådan nog hade utbyta av den, utan en sagolik första teaterupplevelse för barn i förskoleåldern uppåt. Helt klart värt ett besök för de med barn i den åldern eller för den vuxna som för en kväll vill uppleva barndomens magi både på scen och i publiken.

 

bilder: ÅST pressbilder

Rebecca
Publicerad 22.01.2017 kl. 16:53

KAJ kombär ti byji

Vad som funkar bäst med KAJs show är KAJs show. Den är välkomponerad, lagom lång och innehåller inga bitar som upplevs som utfyllnadsmaterial. Från start till slut är det energi och glädje hela vägen igenom, och fast man som publik vet att showen är inövad så får KAJ fram en känsla av att de stiger upp på scen och bara gör sin grej. Det känns spontant och lekfullt utan att slå över till att bli tarvligt.

Showen bjuder både på gamla välkända låtar, däribland Tango taas och Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo men också material från den nya skivan, där mina personliga favoriter är Taco hej och Manlig vänskap. Scenografin är enkel, men det behöv och andra sidan inte så mycket scenografin med gruppens scennärvaro. Det enda som för mig förstör helheten lite är de många bytena av scenkläder, byten jag visserligen förstår för att de hör ihop med olika sketchbitar, men som ändå trasslar lite med timingen. Fast publiken aldrig lämnas ensam med en tom scen så blir det ändå små glapp inom hela showen som förtar helhetsintrycket.

Bild: KAJs facebook

Vad som däremot golvar är ”finkultursbiten”, med en strålande Pavarotti parodi. Det är inte bara parodin i sig som är mitt i prick och leder till mycket skratt, men sånginsatsen av Jakob Norrgård är för den icke insatta helt otrolig. Genom hela numret förväntar jag mig att den övertygande sångprestationen skall brytas i vilket ögonblick som helst och på så vis bidra till komik, men det håller hela vägen igenom och det är inte bara jag som är imponerad, om man får döma av mängden applåder.

Sedan har vi de små sakerna, de där som jag upplever att är roligare just för att jag är hemma från Österbotten. Tydligaste blir det i KAJs sketch och sång om Juthbackamarknaden, detta sensommarfenomen i norra Österbotten, som än en gång är mitt i prick med sina kommentarer om att vandra runt i timtal i en leråker för att sedan äta svindyr pyttipanna och åka hem med en arabiakopp identisk med den du handlade ifjol. I det segmentet skrattar jag så att tårarna rinner, medan den övriga publiken nog är roade men inte helt tagna.

Måste man då vara österbottning, kunna dialekt eller åtminstone ha en anknytning till Österbotten för att kunna njuta av KAJs show? Absolut inte. Eventuellt har man ett större utbyte av showen om man kan eller förstå dialekt och vissa saker är roligare om man vet ur vilken tradition det spinner vidare. Men även utan den kunskapen är det två underhållande timmar som Kaj bjuder på och musiken enbart gör det värt att titta på. Clashen mellan Finlands äldsta teater ÅST med sina förgyllda takkronor och sammetsstolar till dialektal humor är tilltalande och jag tycker att utöver en underhållningsgärning gör KAJ också något större. De lyfter fram dialekt och hembygd som något fint, om inte bara kan skämtas om utan också uppskattas. Och för det är de sannerligen värda en stor applåd.

 

Rebecca
Publicerad 04.12.2016 kl. 17:26

Humor och mänsklighet i Kungens tal

Skådespelarna applåderas in fyra gånger och mina handflator kittlar av de upprepade klappningarna. Vi har just sett Kungens Tal på Åbo svenska teater och är golvade. Golvade av denna tolkning av en historisk ledare, denna mänskliga skildring som på bara ett par timmar lyfter fram den ärvda adlighetens bojor, förlamningen i alltför stora krav och förväntningar och över allt annat - vänskapens betydelse.

Bild: Pette Rissanen

Pjäsen följer prins Albert, sedmera kung George VI, och hans kamp med en svår stamning under en tid då han förväntas vara det brittiska imperiets förenande kraft. Hans far George V är död och hans äldre bror David har abdikerat från tronen till förmån för att gifta sig med den två gånger skilda amerikanska fru Simpson och nu är det Alberts, ”Berties”, uppgift att axla rollen som ledare.

Problemet ligger dock i hans svåra stamning som får honom att i radioålderns tid framstå som en total idiot inför det brittiska folket. Hans fru, Elisabeth, för honom då samman med en expert på talsvårigheter, Lionel Logue från Australien. Tillsammans skall de få Bertie att hålla ett felfritt tal för att fören världen i kampen mot Hitler. Men kommer det lyckas?

Kungens tal är en varm, bitvis sorglig och genomgående humoristisk pjäs. Riko Eklundhs karismatiska tolkning av talterapeuten Lionel i samspel med Peter Ahlqvists stammande vettlöst rädda och blyga Bertie är det som gör pjäsen till det lilla mästerverk den är. Missförstå mig rätt, övriga skådespelarprestationer, också väl framförda men ställs i skuggan av Ahlqvists och Eklundhs prestationer. Deras uttryck och samförstånd på scenen får betraktaren att glömma att detta är teater och att vi inte bevittnar Berties förändring i realtid. Eklundh och Ahlqvist bär upp pjäsen och lyfter den till samma nivå, om inte högre, än den hyllade filmen The Kingsmans speech som pjäsen baseras på.

Bild: Pette Rissanen

Vad som överraskar med Kungens tal är hur rolig den är. Genomgående i hela pjäsen är humorn med, och om publik skrattar man ofta och hjärtligt såväl åt ordlekar, ironi som ren och skär mimik från skådespelarnas sida. Pjäsen är alltså gjord för att vara rolig och berörande och det känns som en fräsch approach till en historisk pjäs, ett steg från påtvingad värdighet mot en inkluderande historisk skildring där karaktärerna ses som människor och inte enbart karaktärer.

En annan aspekt av pjäsen som är värd att nämna är den förstummande vackra scenografin och scenkläderna. Den snurrande scenen i kombination med de tidsenliga möblerna gör att publiken inte ens en gång tappar tron på att vi verkligen är i trettiotalets England.  Speciellt fönstret i Westminister Abby slår andan ur en med sina klara färger och oroliga detaljrikedom.

Historiskt är pjäsen lika korrekt som filmen men vinner över den med alla de fördelar levande teater har. Mötet mellan publik och skådespelare, känslan av att det här specifika framträdandet händer blandat en gång blandat med den emotionella kontakt som skapas till huvudkaraktärerna gör Kungens tal till en mycket minnesvärd och sevärd upplevelse. Gå och se den om du har passligt!

Psst: du minns väl ÅST:s studerandeerbjudande?

Rebecca
Publicerad 23.10.2016 kl. 14:20

Vad tusan är en fältväbel?

Det är till den militäriska rytmen ifrån fem trumslagare som jag med mina Kulturvis-medskribenter Johanna och Mikaela söker oss in till salen framför stora scenen på Wasa Teater i lördags. Där bänkar vi oss på första raden, vilken bär med sig en varning för vattenstänk, för premiären av teaterns uppsättning av Bertol Brechts pjäs Mor Kurage och hennes barn. Trummornas exakta slag bär med sig en förebådelse om misär samtidigt som de berättar för mig att klenhet inte är tillåtet, trots den eländiga strid som vi vet att komma skall. Det är dags att andas djupt. Räta på ryggen. Samla mod. Bita ihop. Vi ska marschera in i trettioåriga kriget.

Foto: Frank A. Unger.

Pjäsen inleds år 1624 och kriget har pågått i sex år. Två tidsenliga militärherrar med rekrytering på agendan diskuterar kriget och mycket tidigt blir det klart för mig att jag inte är särskilt insatt i krigshistoria, krigsterminologi, eller alla möjliga kombinationer av de två. Samtidigt som jag roas av dialogen oroar jag mig för att pjäsen ska visa sig vara för svår för mig att hänga med i på djupet — en nervositet som även ska göra sig kortvarigt påmind varje gång jag hör ord som "fältväbel" yttras — men just då äntrar själva Mor Kurage (Ylva Ekblad) scenen.

Entrén är så dramatisk att jag rent av glömmer att det är teater jag ser. Känslan är filmatisk med Erik Salvesens stilsäkra scenografi, bl.a. med scenen täckt av ett lager vatten som målar upp ljusreflektioner på den bakre väggen, och Peter Hägerstams nykomponerade musik som emellanåt ger en klar, catchy soundtrackfiilis. (Ännu två dagar senare hör jag ibland melodierna i mitt huvud.) Marketenterskan Mor Kurage sitter uppe på sin vagn som dras fram av sina barn och det är slående. Hon känns som slagfältets mäktiga affärskvinna och belägringens betronade undsättare. En allhärskande, sfinxlik varelse.

Men sådan är hon inte. Även hon står med fötterna i vattnet och krigssmutsen lämnar ingen obefläckad. Hon tjänar sitt levebröd på kriget och mitt första intryck av henne är felaktigt, hon är ingen välgörare med ett affärsmässigt äss i rockärmen, hon är blott en människa — ibland hänsynslös och rå, andra gånger humoristisk och charmig — som försöker att klara sig dag för krigsdrabbade dag.

Det är likväl inte Mor Kurage som pjäsen tycks handla om, utan snarare byggs den upp i små kronologisnuttar om de personer runtomkring henne. Det slår mig i efterhand att jag vet ytterst litet om denna karaktär, vet mer om hennes barn och hennes vänner. Kriget innehar den indirekta huvudrollen och kanske är det effekterna av det som pjäsen vill skildra.

Jag väntar på att föreställningen ska nå samma blockbusterigt fängslande nivå som Mor Kurages entréscen nådde, men jag är fortfarande inte säker på om den någonsin matchades. Jag förtjustes av andra scener, exempelvis slutscenen, men det blev aldrig lika häftigt. Må så vara att jag rotar för mycket nu, men jag tycker mig finna en mening i även detta. Nämligen att det finns ingen värdighet i att glorifiera krig. Det förstår säkerligen alla som bekantat sig med ett, om än bara så distanserat som via en teaterpjäs som tar plats under det trettioåriga kriget.

Foto: Frank A. Unger.

När vi efter föreställningens slut pratar om den bubblar oändliga tankar och frågor upp till ytan. Det är också däri som jag tycker att den sanna styrkan ligger, att den är en pjäs som tillåter sådan djupdykning och diskussion.

Det är antagligen därför svårt för mig att recensera pjäsen så som den förtjänar, för vad jag ständigt återkommer till är meningen bakom den. Vilka var tankarna hos dramatikern Bertol Brecht, regissören Ulrika Bengts, kostymören Linn Wara, och så vidare. Wikipedia berättar för mig att i pjäsen ställs en obesvarad fråga, nämligen hur en person ska kunna leva ett gott liv i en värld som inte erbjuder någon godhet utan bara ondska.

Detta, och så mycket mer, funderar jag på. Jag vill ständigt ta mig en titt bakom kulisserna. Insikter och aha-ögonblick duggar ned ovanpå varandra när vi funderar på olika elements eventuella innebörder och det är oerhört givande att bollplanka alltsammans med någon. Vi hann diskutera allt från vad kontrasterna i kostymernas modernitet vill berätta om sociala statusskillnader, till vilka barnen kan symbolisera med tanke på deras öden samt Mor Kurages spådomar, och vem eller vad det i så fall gör modern själv.

Vår rekommendation är att samla ihop ett gäng, gå och se Mor Kurage och hennes barn på Wasa Teater och lev ut kulturlivsklyschan med ett glas rött ackompanjerat av analys efteråt. Allt i helhet var ytterst berikande. Många intryck och åsikter var splittrade, men vi var eniga om Wasa Teaters imponerande skådespelarinsatser och alla involverades symbiotiska förmåga att bygga upp hiskeligt snygga scener. Och ni, efter att ni sett den, kom gärna in hit igen och berätta i kommentarerna om vad ni tagit med er från pjäsen. För vi vill gärna prata om den en hel del till.

Sist och slutligen var det inte så viktigt att ha stenkoll på vad en fältväbel är ändå.

Linnea
Publicerad 26.09.2016 kl. 22:00

Mödrar och tapperhet

Markus Lytts, Alexander Holmlund, Susanne Marins, Ylva Ekblad. Foto: Frank A. UngerMarkus Lytts, Alexander Holmlund, Susanne Marins, Ylva Ekblad. Foto: Frank A. Unger.

Som en äkta höstklyscha filtpuppar jag i soffhörnet med ett glas vin och Höstvisa i lurarna samtidigt som jag kollar upp Mor Kurage och hennes barn som spelas på Wasa teater under hösten. Ska tillsammans med Linnea och Johanna se den imorgon. Att vänta på och se fram emot en upplevelse är för mig nästan lika stort som upplevelsen i sig. I det här fallet att planera vilka kläder en ska ha på sig, läsa om pjäsen, kanske kolla vad recensenter har tyckt, se fram emot vinglaset på teaterbistron i pausen. Men framför allt tycker jag om att dela upplevelsen med andra, prata och analysera – vad berör och vad går en förbi.  

Jag hade inte hört om pjäsen tidigare (sånt gör mig alltid lite ängslig, liksom har jag missat något som andra vetat om hur länge som helst?) men jag googlade fram följande:

  • Pjäsen skrevs av tyska Bertolt Brecht under hans exil i Sverige (1939-40) och hade premiär i Zürich 1941.
  • Året är 1624 och handlar om Anna Fierling, mer känd som marketenterskan Kurage i den svenska krigshären. Men vänta! marketevadå? Marketenteri kan jämföras med en kiosk på vagn. Som oftast drogs av kvinna. Mitt i brinnande krig. Marketenterskan sålde oumbärliga ting så som tobak, brännvin och livsmedel.
  • Wasa teater beskriver pjäsen på följande sätt:  
    "Mor Kurage är en tuff entreprenör som har två strävanden: att göra bra affärer och skydda sina barn. Och i affärer är alla knep tillåtna. Wasa Teaters Mor Kurage och hennes barn är en fysisk och spännande föreställning med nyskriven musik av Peter Hägerstrand. I huvudrollen som Mor Kurage ser vi Ylva Ekblad".

Förutom att musiken är nyskriven så ser jag fram emot dräkterna och scenografin, här berättar scenografen Erik Salvesen om hur han tänkt: 


Kommer nog att fundera mycket på vem mor kurage är idag. 

Mikaela
Publicerad 23.09.2016 kl. 09:22

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com