Istället för en billig reatröja

Då den sista sillbiten rutschar ner i svalget, då det bara finns likörpralinerna kvar att tillgå, glöggspill på tröjan och julmusiken tonar ut – ja det är då mellandagarna börjar med stora röda reaskyltar och mera konsumtion av sånt ingen egentligen behöver. Istället för att köpa ännu en billig tröja föreslår jag att du sätter dina slantar på en kulturupplevelse, typ museum, teater eller bara flanera runt i stadsdelar, ta del av lokalhistorien och spana in arkitekturen.
Jag har pysslat ihop förslag på vad som finns att tillgå i de finlandssvenska städerna och du -hojta för guds skull till i kommentarsfältet om du har fler tips på evenemang/spelningar/utställningar/performance som händer i din stad. Vi börjar från norr och jobbar oss söderut.

JAKOBSTAD
Så varför inte ett besök till Rosenlund och Aspegrens trädgård? Den renoverade prästgården är assnygg och området med de små röda stugorna och trädgården är lite som att vara i en annan värld. Här är hemsidan med öppettider etc. 
Kanske det börjar kurra i kistan och du undrar vart du ska gå. Nå till After Eight förstås!

 

FLANERA i Skata.

Oj oj oj, här behöver du tid på dig för den här gamla arbetarstadsdelen har en alldeles för spännande historia. Om du är nörd på lokalhistoria finns boken Skata, handlar om livet i stadsdelen under 1900-talet. Och du, samtidigt som du ändå är i Skata, drick kaffe på Skorpan och njut för fasen av atmosfären.
Gå sedan på torsdagsjazz till O’Learys!

Bonus: nyöppnade caféet Kaffia på Storgatan 15. Rawcakes och snygg industriell inredning.
Passa också på att se Novias sista års bildkonststuderandes utställning This is important to me i Gamla energiverket. Obs, utställningen pågår trots att facebook säger annat. 

Ok, så vi fortsätter mot

VASA
Holiday show
på Ritz den 28.12. kl. 19. Biljetterna kostar några pix och här varsågod kan du läsa mer om artisterna och evenemanget. Vi ses på Ritz!

Så sverigekusinerna åker hem först om några dagar? Vill göra nåt annat än bråka om Monopolreglerna? Då föreslår jag att ni tar på er kulturhatten och går på jugendutställning vid Tikanojas konsthem. Föremål, konst och en diger bakgrund om stilarten jugend visas. Jag rekommenderar att våga fråga guiderna som finns på plats för att få det mesta ur utställningen. Här finns mer info om öppettider etc.

Men du, jag vill också slå ett slag för Raawkas brunsch i mellandagarna. Mellan 27 – 30.12 kl. 11 – 15 serveras brunsch, ingen bordsreservation.

Ok, så strunt samma om inte finskan är perfekt – du kan ändå gå på Vasa stadsteaters Så som i himmelen (sama suomeksi). Fin story och textat på svenska. Jag tänker gå utanför min bekvämlighetszon, gör det du också ¯\_(ツ)_/¯

Japp, då kör vi ner till

ÅBO

Vem vill inte uppleva en traditionell Fanny och Alexander jul? Du kan göra det i museet Ett hem fram till den 8.1. Här finns mer information.

Intresserad av arkitektur och inredning? Då ska du styra kosan mot Åbo slott och en utställning som berättar om det omfattande restaureringsarbetet som gjordes vid slottet efter andra världskriget. 
Hoppa på bussen, eller för all del- promenera längs ån, tillbaks in till stan för nu är det dags för en bira på bar Kuka, Slottsgatan 17.
Och om det känns som att handklapp och dansant musik är något för dig så ska du definitivt gå till Dynamo. Åbo levererar, det kan en kan alltid räkna med.

Caféer och barer: Skärgårdsbaren på Auragatan, Kirjakahvila, Koulu, Café Art, jazzbrunsch på Aboa Vetus.

Och vidare mot

HELSINGFORS
Ärligt talat
så finns det nog andra som har mycket bättre koll på den här stan än vad jag har. Men jag vill ändå slå ett slag för Ateneum, fasen ändå vilka fina och proffsiga utställningar de gör. Se förstås allt men lägg extra mycket tid på samlingsutställningen Historier inom finsk konst som ”berättar om den finska konstens utveckling från 1809 fram till 1970-talet. Utställningen drar nya paralleller mellan den finska konstens historia, den internationella utvecklingen och olika företeelser i samhället”. Ba se.
Besök Rödbergen, Berghäll, Hagnäs och strunta i Stockmann.

GO JUL ALLA KULTURNISSAR!

____________________________________________

 

Bildkällor:
https://hassenylander.wordpress.com/2014/12/16/juldekorationer-i-min-hemstad-jakobstad-i-finland/
http://kristakeltanenblog.com/2013/03/after-eight/
http://www.rantatie.com/kommuner/osterbotten/jakobstad/?lang=sv
https://www.instagram.com/p/-i9QNWH7PW/
https://www.facebook.com/raawka/
http://etthem.fi/
http://walleni.us/i-love-turku/
http://www.ateneum.fi/
http://www.freepik.com/free-vector/hipster-reindeer-sketchy-background-with-christmas-messages_972868.htm

Mikaela
Publicerad 23.12.2016 kl. 11:12

Utan personligt ansvar

Ni kommer kanske ihåg att jag klivit in 2010-talet och börjat LYSSNA på böcker. Kvickt fortsatte jag med Anderssons uppföljare Utan personligt ansvar. Storyn är lik föregångaren: Ester Nilsson förälskar sig i en otillgänglig man, den här gången den gifte skådespelaren Olof Sten. Har ännu inte lyssnat klart, den är för tusan nio (9!) timmar lång men jag börjar närma mig slutet och jag har några ärenden som jag vill ta upp.

I Egenmäktigt förfarande skötte Lena Andersson om uppläsandet, hade därför utgått från att hon också tar hand om det i den här boken, istället är det Anna Godenius som är inläsare. Hon är duktig men många repliker blir rätt så töntiga i uppläsningen vilket de aldrig blev i Anderssons läsning. Nåväl, boken utspelar sig fem år efter att Ester Nilsson drabbades av Hugo Rask.

Ester och Olof träffas i samband med en pjäs som Ester skrivit och Olof spelar huvudrollen, hon faller snabbt för honom. Tyvärr finns det flera krux med Olof Sten, ett av dem är att han är gift med Ebba. Trots det inleder de en slags relation där Olof är noga med att poängtera att de inte har en relation eftersom han inte planerar att lämna sin fru och därmed inrättar Ester sig som älskarinnan. Rätt snabbt bestämmer Ester sig för att köpa en bil så hon kan kuska runt honom till de städer som hans föreställningar spelas i, så de får tid tillsammans. Hon köper dyra presenter och anstänger sig på olika vis för att få något mer än ett ligg. Han avslutar relationen och påbörjar den ett otal gånger och jag blir bara mer och mer irriterad på Ester som tillåter sig att bli behandlad på ett så nedrigt sätt. Jag vill ruska om henne och vråla VARFÖR HAR DU INTE LÄRT DIG NÅGOT? och SLUTA GENAST! En kan sammanfatta det som att om Rask var en usling är Sten ett kräk av rang.



I Egenmäktigt förfarande var jag fascinerad av Ester men i den här boken är jag inte alls särskilt förtjust i henne. Trots att hon är en analytisk och smart person är det som att hon inte alls förstår sitt värde. Hon tolkar och analyserar Olof Sten, till exempel att han ska spendera sommaren med frun i Skåne – det måste betyda att han egentligen vill vara med henne och att skilsmässan är nära. Really Ester?
Dock är jag mäkta imponerad av Esters raka sätt att visa Olof hur hon älskar honom. Hon står upp för sin kärlek till honom medan Olof drar sig bort, ofta avslutar relationen med ”vi får se tiden an” för att på nytt söka kontakt.

Jag tycker berättelsen påminner om hur det är att peta på en sårskorpa. I det här fallet är Olof såret och Ester den som petar. Stundvis upplever jag det tradigt och det vore mycket spännande om Ester istället för att tråna skulle planera hur hon ska bli av med knölen. 

Romanen är utgiven 2014 på förlaget Natur & Kultur. 

Mikaela
Publicerad 02.12.2016 kl. 16:04

Poesi & Musik

Kilar snabbt in för att puffa om evenemanget Poesi & Musik på the Doo-Bop club ikväll. Från kl. 22 framför poeter och musiker texter och musik i fri tolkning under temat frihet och jämlikhet. 

Medverkande är Alexandra Häggman, Josefin Nylund, Petter Sandelin, Jakob Johansson, Susanne Marins, Martin Karlsson, Axel Hanses och Angelica Qvist. 

En fin sak är att publiken får delta, om du har skrivit eller vill framföra något har du också möjlighet att göra det. 

Här finns mer info och hey! det är fritt inträde. 

Mikaela
Publicerad 25.11.2016 kl. 08:29

Kent


Det var väl där kring 02
och Vapen & ammunition som jag kapitulerade, la upp händerna i luften och bekände att Jocke Berg är den enda som förstår mig. I typisk tonårspastisch fyllde jag dagböckerna med ingående beskrivningar av skoldiskon och fester, pojkar som aldrig blev kära i mig, hur jag ”kunde vara i ett rum fullt med folk men ändå vara totalt ensam”, intriger, uppbrott och skvaller och medan jag ägnade mig åt detta lyssnade jag förstås på Kent.

Ett par år senare kom Du & och jag döden. Försökte verkligen att tycka om skivan men den passerade rätt så obemärkt förbi. Men sen, sen kom The hjärta & smärta EP och med den Ansgar & Evelyne (<3). Fick EP:n som bränd version av min bror till julklapp, blev mycket glad och spelade den i bilen vintern 05.

Efter det gick jag vidare och lämnade Kent bakom mig. Flyttade till Åbo och inledde studier i folkloristik och där någonstans tyckte jag väl att det var dags för något annat att ta vid. Visst smög Sundance Kid sporadiskt sig in på någon spellista, men tonåren var över. Kent var så förknippat med såriga år, outtalade regler, lyckorus i flickrum, förvirrade förhållande, hångel på ungdomsdanser, vad-menar-han-med-det här-analyser av sms och allt det där.

Men så kom Kent till Vasa och rev igång med Gigi och Berg sjöng

Var har du varit
Som jag har väntat
Var har du varit
Som jag har längtat efter dig
Lägg ditt liv i min hand
Sälj din själ till ett band

med ens är jag är 16 år igen och älskar bandet förbehållslöst fullkomligt okritiskt och blir inte ens sur för att de inte spelar Socker. Bara glad för att jag återupptäckt Kent utan tonårsångest. 

Mikaela
Publicerad 18.11.2016 kl. 20:34

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

Hösten 2016. Hösten som kulminerade i en utmattning och två månaders sjukskrivning, hösten då vi bygger hus, hösten med de många feberknäpparna, hösten då jag slutade konsumera kultur helt och hållet. Har inte läst en bok, knappt lyssnat på musik eller nej! jag gick ju på Kents konsert. Men utöver det har jag inte sett, inte hört inte tänkt, rättelse! inte orkat tänka kring något som har med samtiden och min plats i den att göra- förutom det basala att äta jobba bygga sova. Och satan vad tråkigt det är. Att inte stimulera hjärnan med sånt jag vet att den, och jag, mår bra av.

Nå hur som helst, hade en feberknäpp i veckan och kom då på att lyssna på ljudbok. Av någon anledning har jag haft en gubbig inställning till ljudböcker men i tillståndet mellan 37-38 grader så började jag lyssna på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. För ett tag sedan lyssnade jag på Värvet intervjun med Andersson och utifrån samtalet uppfattade jag henne som analyserande, intelligent. Någon som är bra på svenska språket, som har en bred vokabulär och aktar sig noga för att inte spilla över i superlativ.

Det är också Lena som gör uppläsningen i ljudboken. Handlingen kretsar kring poeten och essäisten Ester Nilsson och konstnären Hugo Rask. Ett störande drag hos mig är att jag alltid undrar hur mycket författaren skriver in sig själv i handlingen. Då jag googlar boken kommer det fram att innehållet till stora delar är baserat Anderssons egna upplevelser men hon betonar att det inte är en nyckelroman.

Ester Nilsson, en kvinna som jag föreställer mig är lik Andersson, tar sitt arbete på stort allvar är självständig och rationell. Hon får en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Efter föredraget (som Hugo närvarar på) får de kontakt och Ester finner sig själv förälskad i honom.

Hugo är en typisk usling. Jag upplever att han på flera sätt monterar ner Ester genom att vara onåbar och plötsligt tillgänglig,  han säger saker som ”hör av dig då du är hemma igen” men undrar varför hon ringer då hon är hemkommen från Paris. Han säger saker som ”se den här filmen, jag vill veta din åsikt” men glömt bort det då Ester tar upp ämnet. Varannan helg reser han till Malmö för att umgås med en annan kvinna. Han spelar dum och oförstående då Ester konfronterar honom. Och hon är fylld av frågor men på det rationella, analytiska sättet. Ester tillåter sig att monteras ner samtidigt som hon kan se på sig själv utifrån. Språket är vackert och det är filosofiska nedsläpp i vardagliga skeenden.

Jag är glad att jag lyssnade på boken istället för att läsa den, för ärligt talat tror jag inte jag skulle ha orkat med de stundtals ingående diskussionerna mellan Ester och Hugo om diverse processer och lätt skulle boken ha lämnat.

Romanen är utgiven 2013 på förlaget Natur & Kultur och Lena Andersson tog emot Augustpriset i kategorin årets skönlitterära bok 2013. Samma år tilldelades hon också Svenska Dagbladets litteraturpris och Publicistklubbens Guldpenna för sin gärning som skribent. Jag kan varmt rekommendera den och faktiskt så börjar jag lyssna på uppföljaren Utan personligt ansvar exakt…nu. 

Mikaela
Publicerad 11.11.2016 kl. 20:14

Tipsarn tipsar

Här kommer ett par snabba popkulturella tips för mörka oktoberkvällar:

1. Genren Southern gothic ploppade upp i min Spotify. Musiktjänsten beskriver den som ”deep, dark, dramatic. Roots rock, folk, and americana – with a gothic soul”. Gillar du True Detectives soundtrack så kommer du att älska spellistan.

 



2. #hashtag. Ungdomsserie som är inspirerad av Instagramupploppet i Göteborg 2012. Serien handlar om nätmobbing, utanförskap och vilken makt sociala medier har. Jag fastnade snabbt i handlingen och det är så vrickat att det faktiskt har hänt.
De åtta avsnitten är ca 15 minuter och jag rekommenderar den till alla. Finns på Arenan

Bild: SVT



3. Amy Schumer. Se nu bara:



4. Flickpingis. Ql chei från sThLm. Besk humor, ROLIGA uttryck och väldigt feministisk.



5. Men. Mitt bästa tips är ändå att ta en kaffetermos, filt och en kiva typ, sätt er på valfri brygga, spana ut över ett snyggt hav och andas frisk luft. 

Trevligt veckoslut!

 

Mikaela
Publicerad 01.10.2016 kl. 12:02

Mödrar och tapperhet

Markus Lytts, Alexander Holmlund, Susanne Marins, Ylva Ekblad. Foto: Frank A. UngerMarkus Lytts, Alexander Holmlund, Susanne Marins, Ylva Ekblad. Foto: Frank A. Unger.

Som en äkta höstklyscha filtpuppar jag i soffhörnet med ett glas vin och Höstvisa i lurarna samtidigt som jag kollar upp Mor Kurage och hennes barn som spelas på Wasa teater under hösten. Ska tillsammans med Linnea och Johanna se den imorgon. Att vänta på och se fram emot en upplevelse är för mig nästan lika stort som upplevelsen i sig. I det här fallet att planera vilka kläder en ska ha på sig, läsa om pjäsen, kanske kolla vad recensenter har tyckt, se fram emot vinglaset på teaterbistron i pausen. Men framför allt tycker jag om att dela upplevelsen med andra, prata och analysera – vad berör och vad går en förbi.  

Jag hade inte hört om pjäsen tidigare (sånt gör mig alltid lite ängslig, liksom har jag missat något som andra vetat om hur länge som helst?) men jag googlade fram följande:

  • Pjäsen skrevs av tyska Bertolt Brecht under hans exil i Sverige (1939-40) och hade premiär i Zürich 1941.
  • Året är 1624 och handlar om Anna Fierling, mer känd som marketenterskan Kurage i den svenska krigshären. Men vänta! marketevadå? Marketenteri kan jämföras med en kiosk på vagn. Som oftast drogs av kvinna. Mitt i brinnande krig. Marketenterskan sålde oumbärliga ting så som tobak, brännvin och livsmedel.
  • Wasa teater beskriver pjäsen på följande sätt:  
    "Mor Kurage är en tuff entreprenör som har två strävanden: att göra bra affärer och skydda sina barn. Och i affärer är alla knep tillåtna. Wasa Teaters Mor Kurage och hennes barn är en fysisk och spännande föreställning med nyskriven musik av Peter Hägerstrand. I huvudrollen som Mor Kurage ser vi Ylva Ekblad".

Förutom att musiken är nyskriven så ser jag fram emot dräkterna och scenografin, här berättar scenografen Erik Salvesen om hur han tänkt: 


Kommer nog att fundera mycket på vem mor kurage är idag. 

Mikaela
Publicerad 23.09.2016 kl. 09:22

The Shangri-Las

Vurmar du precis som jag för sextiotals pop är The Shangri-Las något som säkert faller dig på läppen. Upptäckte bandet någongång i våras via Spotifys briljanta Discover weekly funktion. En kort recap hur tjejjorna totalt blew my mind för liksom med alla förälskelser så kommer en ihåg exakt hur det gick till, så här: jag hade bestämt mig för att jobba vid biblioteket, på plats ploppade jag i hörlurarna och klickade igång Spotify och plötsligt så PANG! Från ingenstans poppade det bästa soundet jag vet ut ur datorn och in i mina öron. Låten som Spotify hade valt åt mig var I Can Never Go Home Anymore, då jag lyssnade på texten så kan ni föreställa er hjärtögonemojis och jag ba: mera!

Blev förstås nyfiken på vem dessa cheier var. Internet informerar att the Shangri-Las var en amerikansk popgrupp som grundades 1963 vid Andrew Jackson High School i Queens, New York och bestod av tvillingsystrarna Marge och Mary Anne Ganser samt systrarna Mary och Betty Weiss. Det excellenta bandnamnet är inspirerat efter en restaurang i Queens.
Det råder delade meningar om vilken låt som bandet slog igenom med men jag väljer att tro på källan som menar att "They had already recorded a couple of obscure singles when they were hired by George "Shadow" Morton to demo a song he had recently written, Remember (Walkin' in the Sand)." Men låten som kom att definiera bandet var Leader of the Pack.

Bandmedlemmarna var mellan 15 och 17 år då skivkontraktet på Red Bird Records halades in 1964 och sedan gick det fort, de blev snabbt en etablerad popgrupp, under året hann de uppträda med bl.a. the Beatles, Rolling Stones och James Brown (som enligt Mary Weiss överraskades av att flickorna var vita, om en tror på wikipedia). Kanske gick det för fort i och med att Betty Weiss valde att temporärt lämna gruppen i slutet av 1964. I mitten av sextiotalet peakade the Shangri-Las vilket har bidragit till att många minns bandet som en trio och om en bildgooglar bandet så är det främst fotografier av trion som kommer upp. Den enorma populariteten ledde till att the Shangri-Las tillsammans med the Shirelles och the Ronettes var de ett av de största tjejbanden genom tiderna. Trots att de var så stora kan jag tänka att det ändå är rätt sjukt att jag aldrig ens hört om dem innan.
I mitten av 1965 kom Betty tillbaks och bandet var en kvartett åter, men från 1966 blev bandet en permanent trio efter att tvillingarna hoppade av och ersatte varann fram tills att gruppen splittrades 1968.



Låttexterna, åh låttexterna. The Shangri-Las gjorde musik genom att kombinera en oskyldig och ungdomlig melodi med mörka texter. Låtarna handlar mycket om olycklig kärlek, att rymma hemifrån men också bekymmersfria high school förälskelser och avlida motorcykelknuttar. Låtarna levereras med melodramatiska melodier med mycket handklapp och harmoniska stämmor. Kombinationen av en dansant melodi med de ibland djupa texterna bidrar till det dramatiska uttrycket. På scenen uppträdde the Shangri-Las som en dynamisk grupp med en egen koreografi, ofta klädda i tajta läderbyxor- något som uppfattades som både utmanande och provocerande.

Leader of the Pack, 1964. Det enda som provocerar här är snubben på motorcykel. 
 

Under 1965-66 dalade karriären något men de hade ändå några hitar som Give Him a Great Big Kiss och I Can Never Go Home Anymore som kom att bli deras tredje och sista TopTen hit.
Det var inte enbart låtarna som var dramatiska, privat hade bandmedlemmarna det också rätt stormigt. Förutom att bandmedlemmarna växlade mycket under senare delen av 1960-talet, på vissa porträtteras bandet som en trio medan på andra fotografier är det, enligt källan, tydligt att att det ibland är en helt ny bandmedlem. Utöver det fick skivbolaget Red Bird Records allvarliga problem och bandet flyttade till Mercury där de gav ut ett par halvhjärtade singlar. Fyra år efter deras absoluta topp splittrades bandet 1968. Två år senare avled Mary Anne Ganser mystiskt medan tvillingystern Marge dog i bröstcancer i mitten av 1990-talet.

Jag gillar verkligen det att bandet kan vara både oskuldsfullt och flickaktigt blandat med en hårdare mörkare sida. Perfekt att lyssna på medan du målar på det rödaste läppstiftet du har innan du drar ut i fredagsnatten. 

Bildkällor:
Första bilden
Andra bilden

Mikaela
Publicerad 16.09.2016 kl. 13:33

Systrar & bröder

Lånade Maria Svelands Systar & bröder från biblioteket. Har länge velat läsa den eftersom jag gillar Svelands ifrågasättande av kärnfamiljen + att jag har läst Bitterfittan kanske fem gånger och Hatet rekommenderar jag till alla. 
Men nu, mot boken →

En kort sammanfattning av karaktärerna

  • Storasystern Nora, präktig kultursekreterare som vill ha glansbildsbilden av kärnfamiljen. Tyvärr är hon gift med en riktigt tråkig typ, Henrik, som tar hand om deras två barn på torsdagar. Nora flippar på att torsdagsmiddagarna uteslutande är tacos och att deras familjeliv inte motsvarar hennes förväntningar på vad en familj borde vara.
  • Mellansystern Hedda, sover jättemycket och studerar på Konstfack. Hon har rätt dåligt självförtroende och få vänner.
  • Lillebror Per är drogberoende och försörjer sig som massör med happy endings till överklasskvinnor i medelåldern.
  • Mamma Anita, familjens nav som röker under spisfläkten och ser till att alla har det bra – förutom hon själv.
  • Pappa Göran, den alkoholiserade douchebagen som ingen räknar med. Kallar ofta Anita för kärring och bosätter sig i garaget då Anita går bort i cancer. Försvinner sedan spårlöst i Transsylvanien.

Varje kapitel berättas ur respektive syskons perspektiv som varvas med nutid och tillbakablickar till barndomens radhuslägenhet. Sveland har gjort det enkelt för sig med de stereotypa karaktärerna: den duktiga storasystern, mellanbarnet som hamnar i kläm, lillebror som kräver uppmärksamhet på alla tänkbara sätt,  den uppoffrande modern och den alkoholiserade fadern. Jag hade nog varit ok med det om själva handlingen skulle ha varit mer… spännande? Givande? Provocerande? Jag hade hoppats på en tydligare problematisering av kärnfamiljen eller att Sveland lyft upp syskonskapet med allt vad det innebär på ett mer ingående sätt. Den här storyn har en läst förr (jämför med Svingalängorna och Mig äger ingen) och det är inget nytt under solen.

Maria Sveland skapar debatt i och med hennes förmåga att trycka på samhällets ömma punkter. Hon är kompromisslös och modig och jag hoppas att hon fortsätter diskutera sina kärnfrågor rörande kön, klass och sexualitet. Trots att boken inte hamnar på min topp10-lista så vill jag ändå rekommendera den. Mest på grund av språket, det är få saker som stör läsrytmen och kapitlen är inte för långa. Det är en jämn läsupplevelse, varken mer eller mindre. 

Kul trivia: Bokhora har gjort en intressant notering av karaktärernas namn.
 

psst: what’s up med att alla pappor hela tiden ska vara alkisar i familjeskildringar? 

Mikaela
Publicerad 02.09.2016 kl. 08:40

Fint och fult

Pratade med min bror och nämnde i förbifarten att jag börjat blogga här på Kulturvis. Jaha så ska man dricka rödvin och ha baskern på sig medan man läser, undrade han. Så visst, det var ju tillspetsat men jag kunde ändå inte sluta tänka på det. Jag tänker att själva ordet kultur innefattar så mycket beroende på uppväxt, erfarenheter, intressen. Vi gillar ju att kategorisera och placera oss i fack, typ katt-hundmänniska (hund, alltid hund) och jag tänker att samma gäller med bland annat kultur. Många kanske har en bild av att det är just basker och rödvin, pretentiöst och svårt. Balett och opera. Textanalyser, knepiga referenser och konst. Här nosar jag på begreppet finkultur, sådant som kan uppfattas som na pjasas

Om något är fint, vad är då fult? Vem bestämmer om graffiti av känt motiv ska kategoriseras i fint eller fult facket?

Rätt så tråkig frågeställning och svaret är väl rätt så självklart, det finns varken rätt eller fel. Vad som är mest intressant är ändå behovet av att kategorisera, att vara med eller utanför, att ingå i ett ”vi” eller ett ”de”.

Fangirls representerar kanske en av de mest ratade kulturformer. Men hjälp vad fina de är <3Fangirls representerar kanske en av de mest ratade kulturformer. Men hjälp vad fina de är <3

Vad tycker ni, är det vettigt att prata om fint vs. fult?

Bildkällor:
Graffiti
Fangirls

Mikaela
Publicerad 26.08.2016 kl. 08:12

Skribentpresentation: Mikaela Sandberg

Mikaela Sandberg, född 1986, uppvuxen i Oravais och numera bosatt i Vasa med sambo. Ådran i pannan pulserar då mansplaining pågår / mycket folk på liten yta. Sånt som gör livet bra är fotboll, sällskapsspel, sextiotalspop och feminism. 

Vad läser du helst?
Allra helst läser jag skönlitteratur och jag ser mig som en sådan som borde tycka om Jonathan Safran Foers Extremt högt & otroligt nära men av någon anledning ogillar jag den skarpt. Kanske är det den konstiga meningsuppbyggnaden eller de facto att alltihop känns så… pretentiöst? Läste för ett tag sedan Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj. Kanske det bästa jag läst, skojar ej! Tänker nu som då på Maj och undrar hur hon har det i hennes parallella universum. Annat som jag gillar att sätta tänderna i är antologier, faktaböcker och serier. Tycker mycket om då handlingen utspelar sig på bekanta platser där jag själv rör mig eller har egna minnen från.

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
Friends pga tacksamt och snällt bakgrundsljud vid sjukdom / söndagsångest.

Vad såg du senast på teater?
Såg Nour-El Refais En komisk depression på Wasa Teater. Tyckte väldigt mycket om den. Hoppas också att jag ska våga gå och se något på Vaasan Kaupunginteatteri eftersom teater är magiskt på alla språk.

Vilken skiva var den första du köpte/fick?
Alltså det här kommer jag så himla bra ihåg. Jag var kanske sju åtta år och hade fått födelsedagspengar för att köpa Pandoras nya skiva, och mamma och jag åkte till nejdens elektronikmekka, Eriks TV i Vörå, enkom för detta inköp. På frågan om skivan finns skrek Erik ”VEM FAN E BANDOORA?!” Tja, vad svarar en på det liksom? Så det blev en cd med aerobicsmusik, på omslaget en svettig kvinna i sportbh. Rätt så floppigt.

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?
Jag tänker såhär: Tove Jansson skulle komma lite tidigare för att hjälpa till med salladen. Vi skulle prata om dåtidens Helsingfors men kanske mest hur det var att jobba på tidskriften Garm. Småningom skulle Liv Strömqvist och Frida Hyvönen dyka upp och vi skulle prata och prata och dricka vin och jag skulle inte vara det minsta blyg.

Har du någon favoritfilm?
Eehh… nej men tycker om de flesta av Tarantinos filmer.  Skulle gärna enbart titta på filmer som klarat Bechdeltestet men Netflix snålar på den varan.

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Liksom flera av mina fellow bloggkollegor är jag inget stort fan av stora spelningar. Rebecca beskriver det så bra ”musik är så personligt, så skört och nära (…) som en ständig följeslagare”, så tycker jag också. Men med det sagt så är nog konserten som Vasas flora och fauna gjorde på Ritz i våras den bästa spelning jag varit på. (På tal om Vasas flora och fauna, är besatt (besatt) av låten Sammy, finsk spets).

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
Då vill jag åka till senare delen av 1960-talet. Estetiken, kulturen med musiken, modet, och upptakten till andra vågens feminism, samhällskritiken och demonstrationerna.

Har du något skamnöje inom kultur?
Den svenska kungafamiljen. Chips och dipp framför “Året med kungafamiljen”. Annars gillar jag, liksom Johanna, att dyka ner i skräptv. Kan med gott samvete zappa mellan Real housewifes och Paradise hotell med skämskudden nära till hands.

Mikaela
Publicerad 20.08.2016 kl. 10:20

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com