Normkritk och märkligheter på Teatern

Den här veckan har jag haft förmånen att gå på teater hela två gånger. Som säkert märkts har jag en förkärlek för teater, denna konstform som är traditionstyngd men nyskapande och så tydligt följer ett manus men ändå aldrig är lika två föreställningar i rad.  De två pjäser jag såg, även om den ena nog inte faller i kategorin ”pjäs”, var TOVE och FESTEN, två radikalt olika upplevelser som väcker helt olika tankar och frågeställningar och ändå har en del gemensamma beröringspunkter. Det kanske största gemensamma temat är kvinnoskap och att stiga ut ur normer, samt vad det kostar i ett normativt samhälle.


bild: Cata Portin

TOVE är en pjäs om Tove Jansson, om hennes liv och muminframgången. Pjäsen jobbar med två olika tidslinjer, den unga Tove, som målar väggmålningar i Kotka och stångas med sin pappas nazistsympatier samtidigt som hon blir vanvettigt förälskad i Viveca Balder, och den äldre Tove, vars muminframgång går henne på nerverna då hon måste ta beslut om produkter med mumintema, som reser till Japan för att hålla tal och möta fans. Många olika delar av Tove Janssons livshistoria, såväl privata händelser som skeenden i yrkeslivet, presenterats och utforskas.

På det stora hela lämnar TOVE en del i övrigt att önska, och det är jag inte ensam om att tänka. Teaterkritiker över hela Svenskfinland har samma frågande inställning till pjäsen. Teoretiskt sett skall den funka, scenografin är genomtänkt, skådespelarnas insatser är klart godkända och vore det inte för manuset skulle TOVE bli riktigt bra. För det är på manusnivå det brister. Tanken om berättandet på två olika tidsplan är god, och upplevs som en fräsch vändning istället för den förväntade kronologin, men i ett försök till att skapa en komplex bild av människan Tove Jansson tvingas det i pjäsen in så många olika händelseförlopp och roller att slutresultatet upplevs som tillgjort och iscensatt. I kombination med den styltiga dialogen, innehållande ett flertal dokumenterade Tove Jansson-citat, blir den tre timmar långa föreställningen extremt tradig att sitta igenom.

bild: Cata Portin

Nu och då skiner budskapen om framgångens press, konstnärslivets motgångar och sökandet efter livets mening igenom men det räcker inte. TOVE  är en pjäs som enligt alla konstens regler borde gå att få att fungera, den har uppskattade skådespelare med i ensemblen och det märks att det satsats på allt från scenografi till kostymdesign. Trots allt blir det ett platt fall och det som för mig är spiken i kistan är beslutet att ha de två skådespelarna som spelar Tove, Alma Pyösti och Ylva Ekblad, att härma Tove Janssons kännspaka röst. Slutresultatet blir märkligt, liksom pjäsen i övrigt.

Min andra teaterupplevelse, [siskos] FESTEN är en helt annan typ av teater. Publiken sitter så nära att den nästan är på scen och uppmuntras att delta, samskapa, föreställningen, som löst följer ett ”klassiskt” hemmafestupplägg. FESTEN är nyskapande och suggestiv när den går rakt på obekväma samtalsämnen. Grundtematiken är skam och under två timmar föreställningen pågår möter publiken frågeställningar kring kropp och sexualitet, kropp och skam, kvinnoskap. Det här är en svårförklarlig helhetsupplevelse som balanserar någonstans mellan teater och performancekonst och improvisation.

bild: Haliz Muhilden

Jag blir helt svept av mina fötter, mest för att jag inte visste vad jag förväntade mig när jag gick in och satte mig i en mjuk soffa i ett rum inrett som en studielägenhet - fyllt med möbler landade av gammalt, loppisfyndat och ärvt. Föreställningen börjar småsegt med en återberättning av en kväll på en svergiebåt men trappar upp tempot vartefter. I ett virrvarr snarlikt en riktig fest belyser FESTEN brännpunkter i att leva i ett samhälle där en kan skämmas över allt. Det [sisko] gör är normkritisk och feministiskt och helt underbart.

bild: Haliz Muhilden

Naturligtvis är inte heller FESTEN felfri. Det som kanske sticker mig mest i ögonen är att föreställningen görs av fyra kvinnor som enligt alla samhälleliga normer är attraktiva, de är normsmala, de är vita och de kan ta sig friheten att därför bryta mot normer kring sexualitet och kropp utan desto större konsekvenser. Jag förstår att hitta personer med ickenormativa kroppar som dessutom är villiga och förmår göra performance teater är svårt i Svenskfinland men jag kan ändå bli lite trött. Klart det är normbrytande för en smal kvinna att visa lust eller bita av ost direkt av blocket, men det är mindre normbrytande om det varit en fet kvinna, en oattraktiv kvinna eller en färgad kvinna.

På det stora hela bjöd helgen alltså på såväl hög- som lågvattenmärken. Jag är ändå nöjd med att ha sett båda pjäserna, TOVE för att jag tror den kommer bli ihågkommen i finlandssvensk teaterhistoria och FESTEN för att den var annorlunda mot alla annan teater jag sett. Har ni sett någondera och i sådana fall; vad tyckte ni?

Rebecca
Publicerad 23.04.2017 kl. 22:26

Kultur och den mänskliga upplevelsen

Idag tänker jag på kultur och vad kultur är, varför kultur är viktigt. Det här är en blogg om kultur och oftast så skriver vi om kulturprodukter av olika slag och ibland blir det inlägg som tangerar kultur, som funderar kring hur vi närmar oss kulturen. Kultur är ju inte bara olika typer av media som vi konsumerar för nöjes skull, ordet kultur kan innebära det vi gör här på bloggen, att hålla samtal om musik och film och konst och litteratur, men kultur är också familj och traditioner, samhällsnormer och vanor. Kultur i den kontexten är en gemensam nämnare för en grupp personer, en stundvis abstrakt samling av tankar och föreställningar som påverkar hur ens upplevelse av världen ter sig.

När vi diskuterar kultur här på Kulturvis, diskuterar vi inom våra egna referensramar och håller oss till det vi känner till, till det som intresserar oss och det vi förstår. Det finns många upplevelser av att vara människa i vår värld, som jag per definition inte kan förstå fullt ut för jag har inte den kulturella referensram som behövs. På samma sätt så finns det många som inte till fullo förstår mina upplevelser och tankar för att deras kulturella referenser inte lämnar utrymme för min upplevelse.

Biblioteket, kunskapens högborg.

Så denna söndag i slutet av en vecka som innehållit många hemskheter (fast knappast flera än någon annan vecka, vi har bara varit mera medvetna om dem) så vill jag påminna mig och er om att våra referensramar inte alltid räcker för att förstå andras upplevelser, oavsett om de vi har svårt att förstå är skogsfinnar, nyfinländare eller stockmanntanter. Lite ödmjukhet krävs och viljan att inte bara se öppet på andras kultur men också beredskapen att låta andra ta del av din kulturella referensram.

Min uppmaning är; vidga vyerna. Läs böcker, se filmer, titta på skådespel och konst, lyssna på musik. Kultur, och speciellt litteratur,  ger oss ingångar in i andras liv och förmågan att se andras mänsklighet. Jag tror att vad vi nu behöver mer än någonsin är en förståelse för andras mänsklighet. Själv läser jag idag några dikter av den syriska poeten Adonis och förundras över hur poesin lyfter fram det gemensamma samtidigt som den belyser olikheter och det unika. Ha en bra söndag.

 

PS: Rösta i kommunalvalet, det är viktigt.

Rebecca
Publicerad 09.04.2017 kl. 11:38

Något man borde göra oftare

Att högläsningen är superbra för barn och unga är det väl ingen som missat? Det utvecklar ordförrådet och stärker läsförståelsen, vilket alla skolämnen är beroende av. Har du missat detta så googla, finns tusen undersökningar, kolumner och reportage som framhäver vikten av högläsning för barn. Men idag skulle jag vilja slå ett slag för att också ägna sig åt högläsning som vuxen. För det är en så himla mysig grej hörrni, och det är fint att kunna dela en läsupplevelse i real tid. Jag och min flickvän har ett högläsningsprojekt på gång, och innan ni tänker ”herregud vilket pretto-par!” så kan jag avslöja att vi just nu har Guldkompassen; en barn/ungdomsbok som högläsningsbok. (För att riktigt hamra in att vi inte är ett pretto-par kan jag avslöja att vi ägnade senaste helgen åt att se alla släppta avsnitt av senaste säsongen av svenska Paradise Hotel. Och jag skäms inte ens över det, pga det är så beroendeframkallande.) Åter till läsningen: Guldkompassen är första delen av Mörka materian-trilogin av Philip Pullman. Det var en av mina tonårsfavoriter, så därför läser vi den nu. Egentligen har den kanske lite för mycket dialog för högläsning men jag tycker ändå att det fungerar. Och jag vet inte ens hur jag ska beskriva vilken hög nivå av mys det är att ägna sig åt högläsning som vuxen. Bara tro mig, det är sånt mys!

Jag minns för några år sedan, när jag och min kompis A ägnade några heta sommardagar, det var tropisk hetta, åt att städa min mommos hus på dagarna och på kvällarna drack vi rödvin ur små dricksglas och hade högläsning ur Henrik Tikkanens adress-serie. Ibland flydde vi städningen och hettan på sommarön och tog båten ut på havet. Låg på durken och läste högt för varandra. Eller så läste en medan den andra rodde. Adress-böckerna är perfekta högläsningsböcker, de är underfundiga, raka och utlämnande. Henriks bästa tycker jag.

Efter trilogin ser jag framemot att högläsa Donna Tartts ”Den hemliga historien” på en filt på gräsmattan, något av Tove Jansson när vi är vid havet och något lagom spännande, kanske av Sarah Waters, under sena sommarkvällar på villan.

Det är veckans tips från mig; högläs mera oavsett ålder! Så underskattat! Och en fråga; har du tips på böcker som är som gjorda för högläsning? 

Mvh,

Högläsar'n

Johanna
Publicerad 06.04.2017 kl. 12:26

Två tips

Jag skulle vilja ta bloggtillfället i akt och tipsa om två artister jag lyssnat mycket på under senare tid.
Den ena är Declan McKenna, en -98 från Storbritannien som redan, fem singlar in i karriären, verkar vara något av en superstjärna.
En kompis som försett mig med nya musiktips sedan åren före McKenna föddes gav mig också detta. Det känns länge sen jag på allvar kunnat omfamna något britiskt i musikväg, men oj vad lätt det går att släntra fram över gruset i solskenet där låtar som Brazil och b-sidan Basic. Det här pop som pop ska låta, och vad jag förstår är McKenna bra på att ta upp angelägna ämnen i sina texter, som hur befolkningen i Brasilien kom i kläm då Fifa gav världsmästerskapet i herrfotboll åt landet 2014, eller att det är lätt hänt att unga transpersoner lider helvetets kval.
Lyssna själva.


Ett annat tips är Umeåbon Olov Antonsson som släppte albumet "Nere och ute i AC Län" i slutet av förra året. Antonsson har varit en spelare på indiescenen i många år. Först i tweebandet Tidy ups från Skellefteå och senare med soloprojektet Cocoanut groove där han spelade (spelar?) 60-talsinspirerad psykedelia med melankoliska förtecken.

Melankolin finns också när han debuterar i eget namn, med en slags krönika över åren som ung vuxen i först Skellefteå och senare Umeå. Konceptet, att låta en geografisk plats (eller ja, region) vara utgångspunkt för ett album känner vi igen, inte minst från Håkan Hellströms "Känn ingen sorg för mig Göteborg", men att försöka vara nyskapande känns allt som oftast mest fåfängt. Olov Antonsson har i stället gjort ett strålande metapop-album. Han dropppar referenser till höger och vänster, till Nico, till Simon and Garfunkel, till Orange Juice och Byrds, Morrissey, Jean Seberg och John Lennon. Långtråkigt? Nej, för han sjunger sina croonerlåtar med sån kärlek och elegans (här ska vi nog tacka producenten Mattias Malm) att det bara resulterar i inspiration och glädje, i alla fall hos mig. På sätt och vis är det en vemodig platta, i alla fall om man kan leva med definitionen av det begreppet som "lyckan i att vara ledsen". En textrad som sammanfattar albumet rätt bra kan vi hämta från låten Stjärnhimlen: "Four tops sjunger Walk away Renee & det känns ibland som allt är slut för mig. Sommardagar pengar ungdomsår. Jag har väl aldrig kunnat fånga dom ändå". Knappast någon stor poesi, förutom kanske det våghalsiga i att rimma Renee med mig, men i Olov Antonssons bitterljuva sammanhang gör det sig väl.     

Pär
Publicerad 05.04.2017 kl. 18:57

Det finns ingenstans att fly

I Ester Erikssons Det finns ingenstans att fly  blandas sorg och längtan med skam och psykisk ohälsa. Det finns ingenstans att fly är en serieroman om känslan av att sitta fast, om depression och den svenska psykvården.

Det finns ingenstans att fly är inte bara en slående titel utan också en sammanfattning av hela serieromanens teman. Det finns ingenstans att fly ifall det du vill fly från finns i ditt eget huvud. Romanen inleds med att huvudkaraktären Olivia sitter trött och håglös vid frukostbordet medan hennes partner och hon käbblar om vem som är tröttast, vem det är mest synd. Från den punkten får läsaren följa Olivia som bara blir tröttare och tröttare, får mer och mer ångest, fram till den punkt när sorgen efter hennes mammas död blir för mycket och hon överdoserar tabletter och tvångsintas på psyk. Innan det har hon försökt söka hjälp men blivit avfärdad med en tablettlåda och hennes partner Johan fortsätter hävda att hon ”är ju inte ens sjuk” och ”varför hänger hon på psyket”. Olivia själv vet inte riktigt vad hon skall tro, är hon sjuk eller inte? Hon skriver ut sig från psykiatrin och tvingas sen vid nästa snedsteg skriva in sig igen för att inte tvångsinskrivas. Runt runt i en ångestfylld cirkel.

Färgerna i Ester Erikssons serieroman är genomgående elblå och vitt, som stundvis bryts av klarrött, vårgrönt och gult. Färgerna är en stor del i hur stämningar skapas i romanen, speciellt det blåa i kontrast till det vita får fram känslan av vakuum och likgiltighet, en likgiltighet som upphör endast i små stunder, illustrerade med någon av accentfärgerna. Överlag ger såväl Erikssons stil som färgval lyfter sällsamma känslan romanen inger till nya höjder. Infällningen av vad som verkar vara genuina journalblad från stockholmspsykiatrin ger en extra dimension till Det finns ingenstans att fly och ger läsaren inte bara Olivias egna uppfattning om händelseförloppet utan en ”objektiv” syn på vad som händer med Olivia under romanens gång. Ett grepp som avsevärt ökar tillförlitligheten och känslan av att det vi läser är självbiografiskt, åtminstone i någon mån.

Det finns ingenstans att fly är ingen munter historia men icke desto mindre en viktig en att berätta. Förutom att diskutera sorg och hur sorgen kan ligga i träda och blossa upp igen år senare, behandlar romanen också depression och mörkret som sväljer Olivia, hur det är att leva utan att se någon löning eller slut på sitt lidande. Det finns ingenstans att fly är drabbande och obehaglig läsning, där hopplösheten och lidandet dryper ur sidorna. Olivias partners vägran att se att något är fel med Olivia och att hon är sjuk speglar samhällets attityd till den psykiska ohälsan som en inbillningssjukdom och inget reellt hot. I romanens förord, skrivet av Kristina Sigunsdotter, diskuteras den kvinnliga galenskapen, dess historiska konnotationer och hur Eriksson spränger dessa och rädslan för att stämplas som en 2mad woman” med denna historia om den psykiskt sjuka i det moderna Sverige. En tematik som förtjänar och är livsviktig att lyfta upp.

Jag tyckte väldigt mycket om den här serieromanen, förmodligen delvis på grund av min nyfunna kärlek till serieromaner, men också för att färgvalen och illustrationerna går så väl bra ihop med tematiken och skapar en välfungerande helhet. En serieroman väl värd att läsa, om en orkar med en tyngre tematik. Även om när jag tänker efter har de flesta serieromaner jag läst haft ganska jobbiga teman. Sugen på mera inlägg om serieromaner? Kolla in Johannas hyllningstal till Liv Strömqvist eller min recension av Det kändes lugnt när mina känslor dog.

 

P.S. Kulturvis finns också numera på instagram, där bland annat snabba kulturtips och recensioner utlovas!

Rebecca
Publicerad 02.04.2017 kl. 11:29

En tur till Blåkulla

Om en knapp månad inträffar påsken och likt många andra finlandssvenskar tillbringade jag min barndoms påsklördagar som häxa. Ett tjog plus några år efter att jag sist gick omkring i hembyn och delade ut glada påskkort (i utbyte mot snask i min kaffepanna) så känner jag fortfarande av Blåkullas dragningskraft så här års. Numera flyger jag dit via kulturen och framför allt litteraturen istället för traditionen, så jag tänkte dela med mig av några förhäxande boktips för den som också känner sig ressugen i vår.

Händelsevis var det också en bok som bidrog till att etablera grunden för min livslånga häxfascination. Vi börjar där, för där är början —

 

För den som är eller har barn rekommenderar jag Camilla Mickwitz berättelse om den lilla häxan Mimosa. Lika gammal som jag är, utgiven år 1983, och min absoluta favoritbok när jag fortfarande var så liten att jag inte själv kunde läsa. Jag hade inte läst den sedan dess, men med förtjust nostalgi har jag ömt burit minnet av den i mitt hjärta. På Vasa Stadsbibliotek letade bibliotekarien fram den åt mig från källaren och i kväll har jag således rest i tiden.


Barnen på ett barnhem ser en påskhäxa en natt och nästa morgon hittas en korg på trappan. I korgen ligger ett litet barn — som senare presenterar sig som Mimosa — med en lapp från barnets mor.

"Kära ni, det här barnet är som alla barn mycket speciellt. Jag hoppas att ni behandlar det med kärlek och respekt och inte tvingar det att göra något som det inte vill. Ni får ta hand om henne till nästa fullmåne. Hälsningar från barnets mor som måste flyga iväg på en arbetsresa."

Berättelsen är en spännande, fantasirik historia där karaktärerna är fulla av drömmar. Som barn ville jag alltid kliva in i Mickwitz makalösa illustrationer, ett begär som visar sig hålla i sig även i vuxen ålder. Varför ser ni ju själva!

 

För äldre ungdomar och vuxna så är Majgull Axelssons Aprilhäxan ett läsvärt alternativ. Den utgavs år 1997 och jag läste den under mina sista tonår och den var en sådan bok som jag alltid tänkt att jag en dag ska läsa om igen — kanske blir det i vår som jag återbesöker den fjärrskådande aprilhäxan.

Desirée är rörelsehindrad och blev som barn bortlämnad på en institution. Hon har tre fostersystrar, som hennes mor tog hand om istället för sin biologiska dotter, och Desirée är övertygad om att en av systrarna har stulit hennes liv. Hon är sängliggande men tack vare sin aprilhäxeförmåga kan hon följa systrarnas liv genom andra varelsers ögon. 

Aprilhäxan hittas för övrigt även som ljudbok på exempelvis Storytel och Nextory. Kan också inflika som varning för mer känsliga läsare att boken gav en kompis mardrömmar med samma stämning som i berättelsen. För henne var den så obehaglig att det slutade med att hon var tvungen att lämna den ifrån sig outläst.

BonustipsEngelforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Har själv nyss börjat lyssna på första delen Cirkeln (2011) på Storytel med fantastiska Julia Dufvenius som berättare, och har alltså inte ännu kommit så långt att jag kan berätta mycket annat än att den känns nyanserad och genomtänkt. Jag har läst min beskärda del av häxrelaterad YA-litteratur genom åren och mycket av den tenderar bli förutsägbar och pinsamt larvig. Ibland är det som att författare utav den typen av fiktion tror att bara för att de skriver inom genren fantasy så behöver inte heller berättelsens storyline eller karaktärer vara trovärdiga eller rimliga. Cirkeln är annorlunda. Gillar!

 


För den historieintresserade är förstås Jan Guillos reportage Häxornas försvarare från år 2002 ett tämligen självklart val. Den skildrar hur häxparanoian spred sig i Sverige under sent 1600-tal och tar också upp hur häxjakt bedrevs i andra europeiska länder. Under åren 1668-1676 brändes fler än 300 kvinnor på bål som häxor i Sverige och häxprocessernas syndabockssökande ser vi dessvärre ekon av än idag, om än i annan utformning.

Bonustips: Lockar de amerikanska häxprocesserna i Salem, Massachusetts mer än de svenska så har Stacy Schiff skildrat denna masshysteri i The Witches: Salem, 1692. Tyvärr inte i skrivande stund utgiven i svensk översättning. Även detta verk är ett detaljerat historiskt reportage och även här kan vi se en reflektion av samtidens tendenser att hitta hackkycklingar för att skydda oss själva.

 

För den klassiska dramatikern så vore säkerligen Shakespeares Macbeth från år 1623 en värdig tragedi att bekanta sig med om det inte redan är gjort.

Själv har jag hittills bara läst delar av den, främst den första scenen i fjärde akten när de tre häxorna äntrar scenen och sjuder upp en helvetisk soppa på mångtaliga ingredienser. Men detta ämnar jag förändra! Jag är en aning nervös, faktiskt. Har aldrig läst Shakespeare på riktigt förut, och min bild av det är att det inte direkt är lättläst. Men det är lugnt, jag kan ju alltid varva det med att bläddra i Mimosa nu som då.

 

Ses vi på Blåkulla om en månad? Hur åker ni dit i år?

Linnea
Publicerad 20.03.2017 kl. 20:56

Ge upp på kultur

Jag är elva år gammal och skammen och skulden bränner inom mig. Vi är på väg till biblioteket för att återlämna lästa böcker och låna nya. Eller ja, det där med att återlämna lästa böcker är inte helt sant. För underst i min bokhög finns en bok gömd. En bok som inte fastnade, inte kändes rolig och som jag i ett adrenalinstint skamrus bestämde mig för att inte läsa. Något oerhört förbjudet och skämmigt för en elvaårig bokmal att erkänna. Detta att inte läsa en lånad bibbabok. Det är en sak att vid bibliotekshyllan bestämma sig för att detta inte är en bok som jag vill läsa, men att väl hemma med den lånade boken ta samma beslut – det var svårt.

Det är alltså detta jag vill bolla med er om idag. Att ge upp på kulturupplevelser för att en inte kan eller orkar eller har tid eller helt enkelt inte vill. Sen den första gången jag unnade mig att inte läsa en bok som jag inte gillade har det blivit många fler gånger. Jag har inte läst Sagan om Ringen – för att jag tyckte de var tråkiga, jag tog mig aldrig igenom varken Röda rummet eller Brott och straff (trots att båda var kurslitteratur) – för att jag inte hade energi eller tid att läsa dem. Så sent som denna vecka dumpade jag en hel bokserie som jag både sett fram emot att läsa och påbörjat – för att jag inte längre vill läsa den.

Böcker jag gett upp på och böcker jag inte gett upp på den senaste tiden. 

Mitt elvaåriga jag var rädd att bibliotekarierna skulle bli ledsna på mig för att jag inte läst en bok de lånat ut åt mig. Jag kan fortfarande känna mig obekväm med att ge upp på böcker eller andra kulturprodukter. Kanske är det bara jag som tycker så, men jag tvivlar på att jag skulle vara den enda som tycker det är lite skämmigt att ge upp mitt inne i en kulturprodukt. Jag tror att någonstans bygger ens motvilja mot att ge upp på böcker, filmer, musik, serier kanske i en rädsla för att bli avslöjad. Avslöjad för att inte ha hängt med, avslöjad som en som ger upp, avslöjad för att en inte gillade det som alla andra gillar.

Nu mer än någonsin drunknar varje individ i en ström av material att ta in. Med obegränsad tillgång dygnet runt tillgång till media via strömningstjänster, med e-boks lån och ljudboksappar samt allt kulturmaterial som produceras online – bloggar, poddar, vloggar, är det så underligt att en ibland bara vill lägga sig ner och sluta ta till sig kultur? Det finns så mycket att en helt enkelt måste sålla och i det finns kanske tanken om att en inte behöver titta varje dålig film till slut eller lyssna på musik en inte gillar eller läsa böcker som en inte fastnar för. Kanske vi helt enkelt gemensamt kan besluta oss för att ge upp på kultur. Inte sluta konsumera kulturprodukter helt men bara vara lite mera selektiva. Inte läsa alla kanoniserade dystopier för att vi känner att vi måste eller se alla de senaste tv-serierna för att kunna prata om dem på kafferasten, utan helt enkelt försöka sålla fram det som en vill ta till sig. Det som en faktiskt kan njuta av och påverkas av, det en tycker är bra.

Vad i kulturväg har du gett upp på den sista tiden? Filmen som alla hyllar, deckarklassikern eller låten som du bara inte kan tycka om? Har ni någonsin stigit upp mitt under en biofilm och vandrat ut? Gett upp på teater, konserter, framträdanden? Ger ni upp med stolthet eller smyger ni lite skamfyllt undan? Berätta och förenas i lättnaden av att inte känna att en måste läsa Kepler eller se LaLaLand bara för att alla andra gjort det.

Rebecca
Publicerad 19.03.2017 kl. 16:32

"Here at NASA we all pee the same color"

Föreställd dig att det tar dig fyrtio minuter att gå fram och tillbaka till toaletten. Den ligger i andra änden av den stora koncernen där du jobbar, vägen dit och tillbaka tar upp värdefull tid som du kunde använda för att slutföra kalkylationer som tar din nation till rymden. Detta var verkligheten för Katherine Goyle, en av de afroamerikanska kvinnorna som jobbade på NASA:s rymdprojekt. I filmen Hidden Figures synliggörs rasismen och sexismen, som nästan kostade USA dess framgångar i rymden, genom de små sakerna. Skilda toaletter för olika hudfärg. Olika platser i bussar, i bibliotek. Segregerade skolor och begränsade möjligheter att avancera trots en enastående intelligens.

Filmen porträtterar Katherine Goyle, Dorothy Vaughan och Mary Jackson, spelade av Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe, och deras insatser inom NASA för att skicka upp den första amerikanen i omloppsbana runt jorden. Vi får se hur Dorothy lär sig, och de hon är förman för, att programmera den nya datorn som NASA införskaffat – allt för att inte bli sparkade den dagen en maskin kan ta över deras jobb som räknare. Marys kamp för att bli ingenjör, som går från arbetsplatsen via domstolen till skolan, belyser vilken bedrift det var och hur mycket kämpaglöd det måste ha krävts för att nå dit hon ville. Hidden Figures fokuserar mest på Katherines del av historien, och berättar utförligt om hennes matematiska genombrott som gjorde rymdfärden möjlig.

Det här är en film som passar både de med ett intresse för rymdkapplöpningen, de med ett intresse för kvinnohistoria, för människorättshistoria eller helt enkelt ett intresse för riktigt bra film.  Skådespelarinsatserna golvar en, från Janelle Monáes variant på den stereotypa ”sassy black woman” som Mary Jackson framställs som till beslutsamheten i  Octavia Spencers minspel när hennes rollkaraktär Dorothy står upp mot sin förman. Vad som dock står ut som en av filmens mest mäktiga scener är det tal Katherine håller till sin chef Al Harrison (Kevin Costner). Taraji P. Henson låter i den scenen generationer av ilska, orättvisor och uppgivenhet genomsyra de sanningar hennes rollkaraktär levererar om hur det inte finns toaletter för henne där hon jobbar, om hur hon inte får dricka samma kaffe som sina vita kollegor och hur hon inte har råd med det pärlhalsband etiketten kräver för att hon har lägre lön än de övriga, och hur allt detta och mycket till leder till att hon inte kan satsa hundraprocentigt på jobbet.

Hidden Figures tvingar publiken att syna sina egna privilegier och att minnas dem som kämpat för sina rättigheter. Att som vit kvinna uttala mig om filmen ger en rättvis bild av hur det de facto var att som afroamerikansk kvinna jobba inom NASA under sextiotalet är inget jag varken kan eller vill göra, men så mycket kan jag säga att ur min synvinkel är detta en mycket välgjord och välavvägd film. Hidden Figures är baserad på en bok med samma namn av Margot Lee Shetterly, och jag föreställer mig att den som vill ha en mera nyanserad bild än vad en Hollywoodfilm kan ge, gör bäst i att läsa boken. Det vi ser på bioduken är alltså tre kvinnors riktiga historier, om än något hollywoodifierade.

För att kort behandla filmens visuella och auditiva förtjänster; de är välgenomtänkta, tidsenliga och sömlösa. Dräktdesignen är klockren, i allt från modeller och snitt till färger. Tecknet på en väl genomförd realistisk film är att inget står ut som omedelbart osannolikt. Från möblemang till klänningar, teknik till tidsmarkörer, inget står ut och tittarens fokus på handlingen bryts inte en endaste gång av att något skulle uppleva ens som lite skevt. Musiken är gjord av bland andra Hans Zimmer, och redan med det vet man att soundtracket är oslagbart. Det är, så vitt jag kan bedöma, rätt sving för tidseran men med den zimmerska magin lyfts redan överväldigande scener till nya nivåer.

En detalj som i mångt och mycket bidrar till filmens trovärdighet och genomslagskraft är originalklippen av president Kennedys tal, av testskjutningarna av rymdfarkosterna och nyhetsrapporteringen om dem. Trots den gryniga kvalitén passas klippen in både i såväl handling som i filmens övriga färgskala. Det här är en välgjord film, det kan till och med en glad amatörkritiker som jag se. Mycket kärlek har gått in i att hålla Hidden Figures tidstypisk och med en tilltalande och trovärdig estetik.

Hur mycket jag än lovprisar Hidden Figures kvarstår ändå faktumet att den inte är perfekt. Den gör en smutsig, orättvis, och övermäktigt tung kamp till en två timmars hollywoodfilm som säljer, och det är klart att den inte förmår att göra verkligheten rättvisa. Men vi kan inte låta filmindustrins fel och brister hindra oss från att berätta de gömda historierna, historierna från dem som enbart baserade på sin hudfärg och sitt kön tystas och förtrycks. Någonstans måste detta historieberättande börja för att världen skall få höra just de berättelserna. Men också historierna av alla andra som lever under ett förtryck. Historier så bortglömda att vi inte ens vet att vi behöver berätta dem. Hidden Figures är ett steg, ett litet myrsteg men ändå ett steg, mot att låta de gömda berättelserna träda fram och berika och belysa vår världssyn.

bildkälla

Rebecca
Publicerad 12.03.2017 kl. 18:00

Två nordliga tips

Jag skulle helt enkelt bara vilja tipsa om två musikprojekt, båda med nordlig koppling i alla fall till namnen.

Det första är Norra Reviret. Ett norrbottensband med medlemmar från till exempel Könsförrädare. Tung indierock. Tung, undrar du? Jo, jag tycker faktiskt det. Det behöver inte alltid vara en storljudbild för att skapa hårdhet och tyngd, eller, man kan skapa de här egenskaperna också med små medel. Det gör Nora reviret. Det finns en liksom sugande känsla i de två singlar som bandet har släppt hittills. Jag hör gärna mer.
Här hade jag tänkt bädda in en video, men det går mycket dåligt. Ni får klicka här i stället.

Det andra tipset utgörs av The Northern East. Bakom artistnamnet finns Jukka Rintamäki, ursprungligen från Vasa men Stockholmare sedan länge. Jukka spelade tidigare i Silverbullit, ett av många hyllat svenskt band som jag aldrig begrep mig på, alternativt aldrig gav en chans. Det finns en bra känsla skog och mark i den här drömska popmusiken. Inte bara i texten och videon, även om de så klart hjälper till att förstärka känslan.
 


 

Pär
Publicerad 01.03.2017 kl. 15:14

Om längtan, läslust och dokumentärer

Ibland tänker jag som litteraturstuderande att jag inte orkar med en enda bok till. Inte ett blad, inte en mening, inte ett endaste ord. Att hela tiden bolla funderingar om tematik och språk, uppbyggnad och persongestaltningar, hur just den här boken passar in i en vidare litteraturhistorisk text är utmattande. Ärligt talat dör min läslust helt ut mellan varven. Försvinner och i dess spår följer dokumentärer och poddar, eller bara helt vanlig hederligt slöscrollande i sociala medier.

Min senaste stora grej när läslusten och orken inte räckt till har varit naturdokumentärer. Jag har sett såväl Planet Earth 2 som allt annat med David Attenborough som berättare. Naturdokumentärerna är inte bara informativa och utbildande, framförallt har de oftast inget narrativ. Ingen historia att följa med, inga plötsliga plottwists att överraskas av. På sin höjd innehåller de naturdokumentären en dramaturgisk kurva om små babyskölpaddor som med bara en hårsmån undviker säker död eller uttorkade elefanter på väg mot fjärran vattenhål. Vad dokumentärerna erbjuder är respit från min annars dramafyllda mediekonsumtion. Jag rekommenderar varmt att bryta av dina medievanor med lite naturdokumentärer ifall du känner dig överväldigad och ofokuserad av den media du möter på daglig basis. Älska naturdokumentärer!

Med det sagt har jag som gått med i en bokklubb, Åboklubben. Så mera ”måstasläsning” för mig. Eller nej, det är ju inget måste och det är roligt att få möta andra och diskutera hur de ser på ett visst verk. Ibland glömmer jag hur givande det kan vara att prata litteratur med människor som inte går samma kurser som mig och har samma influenser som mig, utan kommer med helt nya insikter. Till nästa gång har vi läst Ann-Louise Bertells Vänd om min längtan, en utvandrarberättelse från sekelskiftet och hur längtan driver oss. Bertells sätt att skriva utvandrarhistorian, ett begrepp som jag förknippar mest med Moberg, är totalt annorlunda mot vad en kan förvänta sig. Istället för sjuhundra sidor lidande och gudfruktighet får läsaren små, klara utdrag ur ett liv levt i längtan. Boken som handlar om Maria som sextonåring far till Canada från den lilla byn i svenskösterbotten och om hennes längtan hem och bort, till och från. Det är en berättelse om kvinnoöden och om utvandraröden sedd från en gammal människas synvinkel om vad som blev av det man längtade till. Jag tycker om Vänd om min längtan för dess skörhet och hur den visar en verklighet som bara ligger ett par generationer bak från mig, samtidigt som tematiken kring ånger och längtan är så enkel att relatera till. Ett lågmält men välgjort hantverk som samtidigt är ett hommage till de kvinnor som kom före oss och deras ofta kämpiga liv.

Rebecca
Publicerad 26.02.2017 kl. 09:47

Hamstra böcker

Vi har alla de där böckerna i vår bokhylla som fungerar mera som dammuppsamlare än som just böcker. Orsakerna varför böckerna har kommit dit kan vara många, en bok kan ha varit på rea i någon bokhandel, en annan kan man ha hittat på loppis för ynka 3€ eller så har man bara köpt en bok och inte riktigt kommit igång med läsandet. Den finns däremot en kategori böcker som löper större risk att bli dammuppsamlare än andra böcker. Jag talar om de tusentals böcker alla som ens lite anser sig vara insatta i litteratur bör ha i sin bokhylla. De flesta läser dem aldrig, men det är heller inte meningen, de ska finnas där och få en att se smart ut.

Vad ger upphov till detta konstanta boksamlande? Är man helt enkelt svag för litteratur eller älskar man bara bokpärmar? Svaret förblir obesvarat. Däremot tycker jag att det är inget fel med att samla på sig böcker. Det kan vara skönt att en slö och regnig söndag gå fram till sin bokhylla och ha möjlighet att välja bland flera böcker vilken man ska bekanta sig med idag.

Jag har märkt att det finns två åsikter gällande detta boksamlande. Den ena åsikten är att det är helt okej att samla på sig flera böcker och låta dem samla damm en stund innan man läser dem. Den andra åsikten anser däremot att man köper en bok i taget och köper en ny först efter att man läst klart den. Ifall någon har upptäckt en tredje åsikt tag gärna kontakt, detta är något vi behöver tala om.

Det sägs ju att man kan säga hur en person är enbart genom att titta vad hen har för böcker i sin bokhylla. Detta stämmer väl till viss del, ifall en person har en massa böcker om ekonomi kan man anta att hen är intresserad av ekonomi. Men att kunna säga hur en någon är som person enbart utgående från deras bokhylla är väl lite att ta i.

Det finns en japanskt ord för fenomenet att samla på sig böcker ’’tsundoku’’ vilket betyder ’’buying books and not reading them; letting books pile up unread on shelves or floors or nightstands.’’ Vi är många som gör just det. Vi Köper flera böcker innan vi läst ut de vi redan har. 

Men är det sist och slutligen så farligt? Det gynnar bara bokindustrin och dessutom får vi stå och välja bland flera titlar en slö och regnig söndag. Det är, om ni frågar mig, alldeles underbart.

Hur gör du? Brukar du köpa/låna flera böcker innan du läst klart de du håller på med, eller läser du klart en bok innan du köper/lånar nästa?

August
Publicerad 21.02.2017 kl. 12:17

Under ormbunkarna

Ibland läser man något som lämnar kvar, som krafsar på själen (uttryck lånat av gnällig Pippi-kritiker). Ormbunkslandet av Elin Bengtsson är en av de böckerna. I boken, riktad till unga vuxna, möter vi frågorna som så ofta förknippas med ungdomar men ändå på något plan är allmängiltiga. Vem är jag, måste jag växa upp? Varför gör det så ont att bli lämnad? Kommer andra acceptera mig som jag är eller måste jag ändra mig? Är jag sjuk i huvudet?

källa: (x)

Jag varnar er redan nu, Ormbunkslandet är en av de där böckerna som är absolut bäst om du går in den med så lite förkunskap om handlingen som möjligt. Men jag kan ändå säga att den handlar om Margit och Miika, om deras relation och hur omvärlden ser på den samt hur ont det gör att tvingas lämna någon trots att man fortfarande älskar hen. Ormbunkslandet väver mästerligt ihop en rad olika dagsaktuella frågor, från sexualtabun till klass, utan att bli en checklista över ”så här skriver du dagsaktuell ungdomsbok”. De flesta trender som finns inom ungdomslitteraturen är med, men invävda på ett sätt som känns genuint och sömlöst.

Bengtsson tacklar bostadsbristen i de svenska storstäderna, ungdomars känsla av utanförskap och politiskt våld i samma andetag som hon närmar sig det sista stora sexuella tabut i vår samtid. Tvånget på att överge barndomen och dess fantasilekar i kombination med flytande könsgränser ät två teman som gör den till en bok fullspäckad av aspekter att förhålla sig till. Oh det är i sanning inte lätt att förhålla sig till alla temata i Ormbunkslandet.  Den ruskar om och får mig som läsare att fundera kring mina värden och värderingar. Som underlag för diskussion fungerar denna bok utmärkt, de som jag pratat om den har alla haft olika synvinklar på vad det är som bränns mest, bortsett från det stora temat.

Baserat på den här beskrivningen kan man kanske utgå ifrån att detta antingen är en seg pretto-bok med enbart uppradningar av olika teman eller en språkligt fattig historia. Men så är inte fallet. Elin Bengtsson skriver en förhållandevis enkel historia med ett språk som vibrerar av liv. Språket är tätt, sinnligt och olidligt vackert. Ormbunkslandet är helt enkelt ungdomsbok när den är som bäst, vacker, smärtsam och med en suggestiv pärm. Jag tycker definitiv att du skall vandra in under ormbunkarnas blad och låta dig bli svept av fötterna av denna mästerliga kärlekshistoria.

PS. Så här kan det se ut när man som bloggar (och behöver en bild till i sitt inlägg...) Ha en bra vecka!

Rebecca
Publicerad 19.02.2017 kl. 12:24

En efterlängtad återkomst

Erik de Vahl har varit en av mina favoritartister ända sedan debutalbumet Secrets adrift 2003. Det är en i huvudsak instrumental skiva med skissartade melodier och loopar. Kanske kan musiken kallas ambient.

Jag hade haft mina ögon på De Vahl sedan han via The Bear quartets gästbok (I förra inlägget referade jag tilll Mattias Alkbergs bloggkommentarsfält, jag har inte rört mig långt på 15 år i jakten på tips) delat med sig av en hemsnickrad cover av The Bear quartets Mom and dad. Det var många (nåja, ett gäng) som ställde frågor till Mattias Alkberg via gästboken. Jag vågade aldrig riktigt ge mig in i diskussionerna, men jag tror att Erik frågade om textraden "You can´t keep us down, the left side is the right side” (från den oerhört briljanta skivan My war) skulle kunna ses som ett ställningstagande för att den politiska vänster-högerskalan var föråldrad. Här kan jag ha fel om frågeställaren, men det var sånt som det talades om i det forumet.

Ganska snart därefter dök det här albumet Secrets adrift upp på skivbolaget Service. Eftersom de gav ut Jens Lekman, Franke, Tough alliance och The Embassy var de Sveriges hetaste indiebolag på den tiden. Det, och att jag hade koll på namnet sedan förr, gjorde att jag utan vidare omsvep tog med mig skivan ut från Doolittle i Lund. Det har jag aldrig ångrat. Musiken var fragementarisk och lovande, och redan till nästa skiva Friendly fire släppte De Vahl fram melodierna och även rösten tog större plats.

Sedan dess har jag följt hans produktion. Med några års mellanrum har nya album kommit, oftast egenutgivna och alltid ungefär lika bra. Inga direkta hits, men aldrig några lågvattenmärken heller. På något sätt har det nog alltid varit min typ av band och artister. The Go Betweens och (ständigt dessa) The Bear quartet är väl kanske de mest strålande exemplen på det.

 

Från början var det något med De Vahl som jag kände mig besläktad med och ju mer jag fick veta desto mer ökade känslan. Egentligen var det kanske mest för att han skrivit en text om hur han lyssnat på Bear Quartets Cosy Den under gymnasiet och flytt in i samma melodier, texter och oljud som jag gjorde samtidigt fast 100 mil söderut.

Inför det att ett album, Hold your breath, släpps om några månader har Erik De Vahl gjort en podcast där varje låt presenteras. I första avsnittet pratar han om tiden efter gymnasiet, hur han flyttat till Göteborg från Kramfors, att det aldrig varit frågan om att flytta någon annanstans. Soundtrack of our lives och Björn Olssons instrumentalmusik lade grunden till en romantisk bild av staden. Min bild av Göteborg var inte präglad av romantik (knappt av nånting alls, även om jag också strax hamnade där), men jag känner igen mycket annat av det som Erik De Vahl tar upp i sin podcast.

Som att efter en tid på universitetet övermannas av vilsenhet och frågan om vad det här ska vara bra för. Som att känna tveksamhet på gränsen till livrädsla inför festande twee-kids. Som att allt var rörigt när man var 14. Det var det väl för alla, men ändå. Jag satt också i olika hörn och drack läsk på rockonserter så fort det inte var åldersgräns.

I går när jag lyssnade på Hold your breath, den hittills enda låt som släppts från det kommande albumet, gick jag i skogen i solskenet och tänkte på just sådant här. Hur min entusisam ledde til att jag gav ut ett fanzine som 13-åring och att det så klart såg ut därefter. Jag intervjuade Henrik Berggren bakom scenen på brunnskvitret, men jag kommer aldrig att medverka till att det visas offentligt. Det är, kort sammanfattat, lillgammalt på det obehagliga viset men kanske också ett högst levande resultat av... överlevnadskamp. Normalt sett gör ju folk fanzines när de är 17 och inte 13, men jag kunde nog inte låta bli.
Den här utsvävningen kom till mig i går, kanske ett utslag av sentimentalitet (som om det vore något dåligt), men nu vill jag prata mer om Erik De Vahls podcast.

Han har en riktigt bra radioröst, berättandet är lugnt och engagerat samtidigt och fyllt av skarpa reflektioner om gentrifiering, tillhörighet och Malmövardagen. Han bor numera i Skåne och har pluggat till trädgårdsmästare efter många år som brevbärare.

Lyssna på podcasten och låten här:
 

Pär
Publicerad 08.02.2017 kl. 13:14

Den sista cigarren

I måndags hade jag förmånen att få se förhandsvisningen av Bengt Ahlfors erotiskt laddade komedi Den sista cigarren i Pargas ungdomsgård eftersom jag skulle recensera den för Västra Nyland. Så inte bara fick jag gå på teater, jag fick också besöka Pargas för första gången. Vilket skedde en januarikväll då det regnade, så jag misstänker att Pargas stad inte visade oss sin bästa sida men...

Den sista cigarren är en historia om nostalgi och ånger över de val man inte gjorde. Vi möter den pensionerade rektorn Ragnar som trots sin hustrus tjat försöker leva livet till fullo med både sprit och cigarrer, tills hans ålderskris och ånger över missade tillfällen får honom att sätta igång en händelsekedja med oanade konsekvenser.

Pressbild ÅST/Pette Rissanen

Anneli, spelad av Monica Nyman, och Thomas Backlunds Ragnar har varit gifta i 42 år. Glöden har sedan länge falnat och kvar finns bara ett skal till äktenskap - sammanhållet av rädslan för det skvaller som en skilsmässa skulle ge upphov till. Medan Anneli går hemma och sköter markservicen, trånade efter att bli sedd som människa, hänger sig Ragnar åt fantasier om sin ungdom och vad livet kunde ha blivit om han gjort vad han ville och inte vad som förväntades av honom. Ragnars vän Helge, präst och tillika motorcykelentusiast, spelad av Bror Österlund, försöker med hjälp av Herrens visdom dämpa Ragnars gubbsjuka fantasier och trånande längtan. Men som det kommer att visa sig, har prästen inte fullt så rent mjöl i påsen som det verkar.

Temata kretsar kring de stora livsfrågorna: - vad hade hänt om jag valt annorlunda? När kommer jag att dö? Finns det ännu tid att leva det liv jag vill leva? Nostalgin och uppgivenheten över att livet inte blev som Ragnar i ungdomen föreställde sig att det skulle bli talar till publiken och är ett av få sympatiska drag hos den annars hetlevrade och gubbsjuka mannen. För sin närmaste vän, prästen Helge, berättar han om sina vällustiga fantasier om unga kvinnor, vilket prästen starkt fördömer. Men det skall visa sig att Helge är en hycklare, då publiken i slutet av första akten får reda på att han och Anneli har en affär. Andra akten bjuder på en rafflande, om än förutsägbar, upplösning i samma täta tempo.

Humorn som Den sista cigarren bjuder på är satirisk och välavvägd, publiken skrivs inte på näsan med vad som skall anses roligt utan får själv komma fram till vad den gillar. För rolig är föreställningen, genom båda akterna dånar skratten i salen ofta vid sådana passager som väcker stor igenkänning. Jag kan förstås tycka att pjäsen ibland är mycket nära att slå över till buskis eller fars i sättet den använder exempelvis situationskomik. Men och andra sidan, buskis har sin plats inom teatern också, och komedin hålls inom "finkultur" fåran baserat på de frågeställningar den väcker. 

Pressbild ÅST/Pette Rissanen

Den, för ett turnerande skådespel, oväntat komplicerade scenografin i enkla färgskalor utgör en fungerande bakgrund till handlingen. De små detaljerna, som gömda fickpluntor och de omtalade tandpetarna, fulländar scenografin som varken tar för mycket eller för lite plats. Dräkterna är enkal men slående och passar sömlöst in i pjäsen. Det enda som möjligtvis daterar dräktdesignen är prästdotterns mycket moderna kläd- och sminkval, men likaväl är det så välgjort att jag kan ha överseende med det. Jani Uljas, både scenograf och dräktdesigner, har lyckats med en fullträff i att skapa en miljö som upplevs som naturlig och självklar, utan att i sig dra fokus från det som utspelar sig på scen. Med en eldig tango i kombination med rött ljussken skapas såväl ljud- och ljusmiljöer som lyfter pjäsen och bidrar till att trigga upp stämningen.

Den sista cigarrens karaktärer är ack så stereotypa, den bullriga äkta mannen, den utleda hustrun, motorcykelprästen med oväntade erotiska preferenser, och hans aningslösa dotter vars livssituation speglar den äldre generationens problem. Skall man gnälla vidare kan jag kanske tycka att såväl karaktärer som dialog är lite väl sexistiska och sunkiga, men och andra sidan så är det väl just det som ger pjäsen den autenticitet den har. 

Jag tycker Den sista cigarren är helt sevärd, även om jag kanske skulle rekommendera den till en lite äldre publik där igenkänningsfaktorn troligtvis är högre. Det är en njutbar föreställning att se, inte minst för skådespelarinsatserna. Skådespelarna gör mycket övertygande rollprestationer och det med väldigt lite rekvisita och andra hjälpmedel till hands. På det stora hela bra, högkvalitativ teater. 

 

Omarbetad version av en recension som publicerades i Västra Nyland 3.2.2017

Rebecca
Publicerad 05.02.2017 kl. 00:44

Januari-gnäll och februari-pepp

Januari alltså, ingen höjdarmånad va? Inte för mig i alla fall. Kanske inte för världen heller. Känns som att det är så mycket som är dystert, gråslaskigt och knäppt just nu. Jag har mest gömt mig under en filt och konsumerat lättsmält kultur (typ Ashton Kutcher-filmer med lyckliga slut och Harry Potter-böckerna för miljonte gången). Men kanske blir februari bättre? Kanske jag läser mer, ser mer, känner mer och kanske världen/vädret/livet lite skärper till sig?

Här kommer i alla fall saker jag ser fram emot under vårvintern, förutom tulpaner i massor förstås;

Ryan Adams släpper nytt album. På senare år har Ryan seglat upp och blivit en av mina husgudar, tycker att allt han gör är intressant och fascinerade på något sätt. Han är ett musikaliskt geni, svinbra på låttexter om kärlek och gör musik för oss som är svaga för gitarrer (och han gillar katter hörni!). Albumet heter Prisoner och släpps 17 februari. Ena singeln ”Do You Still Love Me” finns här.

På tal om musik, detta är våren när jag banne mig ska köpa en ny vinylspelare. Min har inte fungerat på alltför länge, och jag är ju trots allt ett barn av min tid. Med barn av min tid menar jag att jag vurmar för att kunna växla mellan vinyllyssnade (ljudet! Ljudet är så bra!) och Spotify. Old school och new school liksom, det bästa av två världar, i alla fall i min värld. Så vårens projekt är att köpa en ny vinylspelare (har haft en gammal charmig från 60-talet, men tror jag ska testa ny-nytt nu) och sen fortsätta bygga upp skivsamlingen. Längtar redan till rödvins-middagar i vårljuset med en vinyl snurrandes i bakgrunden.

Och jag är tillräckligt cool för att våga erkänna, jag längtar lite efter nya Skönheten och odjuret som kommer i mars. Den tecknade versionen var min favoritfilm som barn och det ska bli intressant att se den spelade versionen och intressant att se den med vuxna feministiska ögon. Kommer den att hålla liksom? Hoppas det, men är i alla fall peppad på en stor dos barndomsnostalgi i biosalongen.

Ser också framemot att ta tag i min läsning igen. Det började bra under jullovet men nu har jag tappat det igen; men på min att-läsa-lista just nu finns Sandra Beijers Allt som blir kvar och Aftonland av Therese Bohman (älskade hennes tidigare romaner). Och jag ser redan framåt att läsa Så här upphör världen av Philip Teir som släpps under året (kan vi nån gång också prata om att omslagen på hans böcker är så sjukt fina?).

Och ett sista tips; författaren Lisa Bjärbo (hon är briljant bara tro mig) har en kul Instagram-grej på gång under februari, där man postar ett foto om dagen enligt en rubrik. Läs mer på hennes blogg eller insta, och hoppa på vetja!

Det var allt jag hade just nu, nu tar vi varandra i händerna och hoppas att februari blir en bra månad, okej?

 

 
Johanna
Publicerad 02.02.2017 kl. 13:50

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer

28.07, 16:45Kultursommarlistan av Jenks
17.07, 15:52Kultursommarlistan av annakarin
13.07, 11:53Kultursommarlistan av Hanna