De ensammas ö

Haru – de ensammas ö är en dokumentär om Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs två decennier av somrar ute på Klovharun i Pellinge. Dokumentären består av konstgrafikern Pietiläs egenhändigt filmade filmklipp, ihopklippt till en berättarröst som läser texter som Jansson skrivit om ön. Låter kanske inte speciellt spännande, eller sevärt, med två vanliga tanters varande på en enslig och karg ö mitt ute i havet men jag ska säga er att den är i sanning sevärd.

De flimrande filmklippen som mestadels porträtterar naturen och havet, även om både Jansson och Pietilä gör gästroller, bildar en sällsam helhet. Den karga naturen i kontras mot havet med dess växlande former ger även den mest inbitna skogsfantast en längtan till det friska havet. Bitvis är dokumentären ljudsatt med antingen Birgitta Ulfssons uppläsning av Janssons texter eller musiksnuttar, men däremellan tillåts naturljuden ta plats. Fåglarnas pip och skrän, havet som brusar och frustar och stundvis stormar rejält. Vinden som slår i upphängda kläder och kanske framom allt annat, en stor tystnad. Dokumentären är som ett litet konstverk, i sin porträttering av en tid som flytt, i naturbilderna och i det som Janssons texter förmedlar.

Filmen inbjuder till lugn och kontemplation på ett sätt som få moderna dokumentärer gör, samtidigt som det är en kittlande inblick i legenden Tove Janssons liv. Genom hennes upplästa texter skymtar tittare hennes attityder till såväl havet och stenarna, rosor och katten som Tuulikki Pietilä. För den som är medveten om Janssons och Pietiläs gemensamma historia, utgör Haru – de ensammas ö inte bara en skildring av en mycket bekväm relation men också en påminnelse om tvånget att för omvärlden dölja och omdefiniera sin kärlek.

Överlag skulle jag vilja uppmana er alla att den närmsta tiden ta er tid att titta på en dokumentär. Dokumentärer behöver inte enbart vara bildande, de kan också vara vackra som konstverk och inbjuda till avslappning och reflektion. Känner ni inte er lockade av Haru - de ensammas ö, som finns på arenan ännu i en knapp månad, kan man ju välja något helt annat. Jag vet med mig själv att dokumentärer sällan står överst på min ”att se” lista men när jag väl tar mig för att titta på dem så blir jag oftast överförtjust över mötet mellan kunskap och konst som utgör dokumentärernas väsen.

 

alla bilder är screenshots direkt ur dokumentären. 

Rebecca
29.01.2017 kl. 18:34

Iväg till landet ingenstans

Väl medveten om att Peter Pan är en familjepjäs och att min ålderskategori inte tillhör målgruppen, gick jag ändå på ÅST:s Peter Pan i helgen. Historien om pojken som vill vara ung och fri för evigt är välbekant och älskad sedan länge tillbaka, så att se hur Åbo svenska teater valt att berätta historien var spännande. Det första jag noterade var cirkusinslagen i pjäsen, en för barnfamiljerna välkommen krydda, utförda av cirkusstuderande på Konstakademin vid Åbo yrkesskola. Cirkusstuderandena spelade de flesta av de mindre rollerna samt hjulade och gjorde akrobatiska övningar i band på scen. Cirkusinslagen fungerade väl i just den här pjäsen och gav för barnens del den där extra magin i det hela även om det märktes att den svenska dialogen bjöd på utmaningar för de studerande. Icke desto mindre ett bra bidrag till helheten.

ÅST:s version av Peter Pan är en inte fullt så disneyfierad version, vilket jag uppskattar. Pjäsen får innehålla orättvisor och sanningar och vara lite läskig, utan att någonsin bli för skrämmande för barnen. Från Lena som plötsligt måste axla mammarollen och leka vuxen för att de förlorade barnen behöver det och indianernas minst sagt tveksamma dialog till Kapten Kroks nagellack och Peter Pans starka motstånd mot att bli vuxen skapar ypperliga tillfällen till diskussion mellan barn och vuxen. Redan i foajén efter pjäsen hörs förundrade små stämmor som frågar allt från varför vi aldrig såg krokodilen till om riktiga indianer faktiskt pratar sådär? Och det tycker jag är underbart, om familjeteater både får vara roligt och spännande att se på också fungera som en språngbräda till diskussion.   

Helt klart bäst bland rollprestationerna är Peter Ahlquists Kapten Krook som är den perfekta blandningen av skrämmande och löjeväckande, roligt och slug. Allt från Kapten Kroks platåkängor och långa läderrock till det svarta nagellacket som komplimenterar kroken, skapar en helt lysande karaktär.  De övriga skådespelarna gör också övertygade roller, speciellt Markus Riuttus Petr Pan fångar träffsäkert en liten pojke som gör som han vill utan att fundera desto mer på morgondagen.

I övrigt måste jag säga att jag tycker att dräktdesignen är allt annat än tilltalande. Grälla färger och mycket olika texturer gör att det för den vuxna betraktaren distraherar från pjäsen som sådan, här är det igen en gång värt att minnas att jag inte är den tänkta publiken. Jag tror att för ett barn som går på teater bidrar dräktdesignen med sin färgkavalkad och spännande material till upplevelsen.

Scenografin i sin tur är lekfull och färgrik utan att bli gräll. Överlag tycks pjäsens ledord vara just lekfullheten, som genomsyrar såväl rollkaraktärerna, dräkterna som scenografin och pjäsens händelseförlopp. Tydligast märks denna lekfullhet i den episka slutstriden mellan Peter Pan med sina förlorade barn och Kapten krok med sina pirater. Här fäktas det metervis över marken på hjulförsedda plattformar samtidigt som resten av ensemblen iscensätter ett riktigt tumult komplett med handgemäng och kullerbyttor.  Vad som också kan anmärkas på i scenografin är användningen av ljus och skuggor som på ett strålande sätt spelar samman med resten av pjäsen till en helhet. Peter Pans flygande gör med skuggbilder mot en vit gardin och i ett skede hänger den glimmande ljuspunkten som föreställer Tingeling från ett metspö i taket. Innovativt och välfungerande.


 

Vad många barn skulle säga att var bäst med hela är nog att det var en riktig hund som spelade hunden Nanas roll. Genom hela publiken gick ett förvånat och förtjust ”ohhh” och man riktigt såg hur det tindrade i ögonen på de unga teaterbesökarna. Helt klart kvällens stjärna. ÅSTs Peter Pan är kanske inte något för den tjugoåriga universitetsstuderande, även om man som sådan nog hade utbyta av den, utan en sagolik första teaterupplevelse för barn i förskoleåldern uppåt. Helt klart värt ett besök för de med barn i den åldern eller för den vuxna som för en kväll vill uppleva barndomens magi både på scen och i publiken.

 

bilder: ÅST pressbilder

Rebecca
22.01.2017 kl. 16:53

Det demokratiska biblioteket

Den här veckan läste jag om Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige. En bok jag rekommenderar åt alla, och speciellt de som växt upp en bra bit från arbetarklassvardagen. Oavsett så fick boken mig att tänka på bibliotek. De offentliga biblioteken är kanske en av de sista, på allvar, demokratiska intuitionerna som finns kvar. Biblioteken är så mycket mer än bara utlåning av böcker och idag vill jag skriva ett litet hyllningstal till biblioteken.

Bibliotek är böcker men bibliotek är också kunskap på lika villkor. Det är gratis att låna bibliotekets material, om det då är böcker, tidskrifter, noter, film eller cd-skivor.  Biblioteken har datorer som du kan boka och sedan surfa på, söka information på, använda i kontakten till myndigheter eller för betalning av räkningar via nätbank. Många bibliotek ordnar regelbundet föreläsningar, workshops, sagostunder och dylikt som är öppna för allmänheten. Kurser i dataanvändning eller varför inte möjligheten att 3D-printa något erbjuder också bibliotek.

På biblioteket kan du också få hjälp att hitta sådan information du behöver, vare sig det handlar om en nyutkommen bok, hembygdsföreningens årsböcker från sent åttiotal eller internetresurser för hur man startar företag. Vissa bibliotek lånar ut motionsredskap som stegmätare och hantlar åt sina kunder medan andra har erbjuder tillgång till laddningsskåp för telefoner. Biblioteken erbjuder tillgång till nyheter via dagstidningar på båda inhemska språken och ofta också utländska tidningar. Där finns nischade tidskrifter om allt från jakt till datateknik och stickning.

Jag har i min ägo fyra bibliotekskort till fyra olika bibliotek. Som regel är allt du behöver för ett bibliotekskort en finsk adress och ett officiellt identitetsdokument. Dessutom är det första kortet alltid gratis. Bibliotekskortet gör att du kan låna material, använda datorer och printa, men även utan kortet har du tillgång till ett torrt, varmt utrymme, toalett, eluttag och läsesal. Ett tips för den resande är att leta upp stadsbiblioteket där man befinner sig, eftersom det ofta också finns broschyrer om orten och sevärdheter samt kartor att ta gratis förutom ett ställe att kissa när det är kris.

Jag har ett kommunbibliotekskort där utbudet kanske inte ger någon wow-faktor men biblioteket vinner på att de finns i så gott som varenda liten by i kommunen. Varje by har sitt eget utrymme för biblioteket, som är öppet minst en dag i veckan och förser dem med tillgång till kunskap. Bibliotekarierna där känner sina kunder och möter dem som individer. Rekommenderar böcker de vet att personen kommer att gilla, erbjuder hjälp och tips.

Jag har två stadsbibliotekskort, i olika städer, där det finns en uppsjö av material att låna. Men där finns också gratis toaletter, platser att studera och jobba på och tak över huvudet ifall man är strandad inne i stan längre än vad man räknat med. Stadsbiblioteken erbjuder mängder av tjänster men två av de jag tycker är mest fantastiska är att jag via mina bibliotek kan låna tavlor och konst samt möjligheten till fjärrlån. Fjärrlån gör det möjligt för mig, mot en liten avgift, få tag i material som biblioteket själv inte har i sin ägo men som finns på ett annat bibliotek i Finland, eller ibland till och med resten av Norden!

källa

Jag har ett universitetsbibliotekskort med vilket jag får tillgång till vetenskaplig forskning, såväl i böcker som online, som sträcker sig decennier om inte århundraden bakåt i tiden. Jag får också tillgång till bibliotekariernas specialkunskap och förmåga att sålla i material utöver en tyst plats att studera på. Biblioteket tillhandahåller även mötesrum perfekta att boka för gruppprojekt samt möjligheten att skanna, printa, faxa och kopiera.

Som ni förstår är jag extremt taggad på bibliotek. Jag tycker det är en fantastisk sak att mina skattepengar finansierar en mötesplats i samhället. Jag tänker på alla mindre bemedlade som via biblioteket har tillgång till böcker och tidningar, internet och kunskap. Biblioteken är de sanna kulturhjältarna, som bevarar och upprätthåller såväl finkultur som bygdekultur, musik och konst som arkitektur och litteratur.

Men kanske främst av allt, och det som knyter ihop med temata i Susanna Alakoskis bok, så erbjuder biblioteken en trygg plats. På biblioteket får du, förutsatt att du följer reglerna och beter dig väl, vara från det öppnar till det stänger. Där erbjuds en miljö fylld av kunskap och öppenhet. Du blir inte utkastad från biblioteket om du hänger där hela dan och det är varmt, torrt och tryggt med tillgång till toaletter och drickbart vatten. Biblioteken är ett offentligt rum till för alla, från den fattigaste ensamstående förälder till pensionären som behöver få komma ur huset till medelklasskulturtanter och ungdomarna utan någonstans att gå. Till biblioteket är alla välkomna som kan hålla de enkla ordningsreglerna och till och med för den som begår snedsteg finns det flexibilitet. Så besök ditt biliotek den här veckan, kolla in deras utbud och njut av att veta att de betjänar samhällets invånare på lika villkor.

Hur många bibliotekskort har du och vad är din favoritgrej med bibliotek?

 

Rebecca
15.01.2017 kl. 16:47

Jullovsläsningen

Kan man bli läsutbränd? Ni vet, känslan när ens hjärna inte längre tar in budskap, bokstäver flyter ihop och komplicerade helt enkelt inte går att hålla reda på. Så känner jag mig ofta när det blir dags för lov, när jag skulle ha tid att läsa precis vad jag vill och hur mycket jag vill. Min hjärna slår bakut, jag orkar inte läsa eller fokusera på texter. Precis så kändes det när jag tog jullov från mina studier den 18 december. Som om hjärnan var kokt. Men jag vill ju lustläsa och ha nya stora läsupplevelser, trots att hjärnan är trött. För att mjukstarta då läste jag ett par seriealbum. Seriealbum går snabbare att läsa än romaner och är, åtminstone för mig, den perfekta återställaren när hjärnan är lästrött.

Jag har läst två seriealbum av Liv Strömquist, Ja till Liv! och Einsteins fru. Den som är bekant med Liv Strömquist från tidigare vet att hon skriver samhällskritiska, feministiska satirserier som lyckas med konststycket att samtidigt vara roliga. Johanna skrev under hösten ett hyllningsinlägg till Liv Strömquist, och trots att jag börjat läsa Strömquist först i höst vill jag stämma in i hyllningskören. Träffsäkert, roligt och informativt men samtidigt lättläst. Speciellt hennes förmåga att väva in hänvisningar i sina serier och därmed backa upp dem med fakta imponerar mig. Elin Lucassis Jag är den som är den går uppenbart i samma spår som Liv Strömquist serier, men har en större tonvikt på de privata upplevelserna. Jag gillar Jag är den som är den också, även som själva teckningsstilen inte är en som får mig att trilla av stolen direkt.

Två finlandssvenska romaner har jag också hunnit med, Minkriket av Karin Erlandsson och Bär den som en krona av Sanna Tahvanainen. Två radikalt olika böcker. Erlandsson målar med ett kärvt språk upp bilden av en minkfarmares uppväxt och liv mitt under den stora pälsboomen samt hur farmandet tar upp all tid och är en livsstil mer än ett yrke. Minkriket tilltalar mig storligen, för den har en så oerhört stor igenkänningsfaktor. Jag har växt upp med männen och kvinnorna som lever det liv som Lars-Mikael och Kristina lever, med arbetsdagar som aldrig tar slut och en ekonomisk situation som kan förändras i en handvändning. En mycket träffande bok som fångare den typen av liv perfekt.

Om Minkriket hade hög igenkänningsfaktor så är det tvärt om med Bär den som en krona. Där tolkar Tahvanainen vem kvinnan bakom fasaden drottning Viktoria var, och bygger upp hur hon tänker sig att Victorias inre liv tedde sig. Bokens starkaste aspekt är det poetiska språket som böljar fram på sidorna men historien som sådan håller inte. Det är för lite historia, för lite förklarningar för att den oinsatta skall kunna ha glädje av skildringarna av Victorias person. Vackert skriven bok som inte gav vad jag hade hoppats på.

E-böcker är räddningen när man läst alla böcker man hade hemlånat och inte förmår sin mellandagslata kropp att besöka biblioteket på nytt. Jag tycker dessutom om att läsa e-böcker, det är en annorlunda upplevelse än att läsa i pappersform och smidigare när man tillbringar julen bort från sin egen bokhylla. Commonwealth var den första e-boken jag läste i jul och den har jag redan pratat om här, så den tar jag inte upp igen.

Jag läste också Pojkarna av Jessica Schiefauer, en ungdomsbok om könsgränser och pojkskap och flickskap. Pojkarna är trollbindande i sättet den behandlar tonårskroppen och det obekväma i att växa (eller tvingas växa) in i en könsspecifik mall. Tre flickor hittar ett sätt att tillbringa nätterna i pojkkroppar och får därmed tillgång till en värld som de annars aldrig fått smaka på. Pojkarna är en skör tolkning av könsöverskridande som är verkligt viktig och som jag rekommenderar till alla, oavsett om du brukar läsa YA eller inte.

På tal om YA, eller young adult böcker, så läste jag bloggaren Flora Wiströms Stanna. En bok som jag skulle klassa som YA men jag tror att den marknadsförts som vuxenroman? I Stanna möter vi Ester som gått ut gymnasiet, jobbar i bokhandel och träffat kärleken – Eli. Stanna blir en blandning av ”nu ska vi leva lifvet” roman, en kärleksroman och en skildring i att vara nära anhörig till någon som är svårt sjuk. Jag upplevde först tematiken som tröttsam och stereotyp, men Wiström väver ihop de olika temana till en helhet som inte borde fungera men  gör det. Esters liv känns verklighetstroget och trovärt, medan det har tillräckligt mycket intressanta händelser för att bli en bra roman.  

Hausfrau och All the Bright Places har, överraskande nog, en mycket stark gemensam nämnare, som tyvärr inte går att avslöja utan att spoila dem. Medan Hausfrau handlar om en uttråkad och instängd hemmafru i Schweiz som tar sig älskare på löpande band är All the Bright Places en berättelse om en oväntad vänskap mellan två gymnasieungdomar. Hausfrau är inget för den som är känslig, fjorton sidor in i boken har huvudpersonen Anna redan haft sex upprepade gånger med någon helt annan än den som hon är gift med. Anna, isolerad såväl av språket hon inte kan som av hemförhållandena, gör vad hon kan för att mota ensamheten i grind. Hausfrau är en hjärtskärande bok, välskriven men oerhört sorglig.

All the Bright Places är på sitt sätt också sorglig, men har en betydligt hoppfullare ton genom sig. Handlar om Violet och Finch. Violet var skolans drottning fram till att hennes syster dog ett par månader tidigare medan Finch är utstött, delvis beroende på sin bipolaritet och dåliga impulskontroll, delvis på grunda av rent förtal. De förs samman i ett klocktorn och tvingas göra ett geografiprojekt tillsammans, vilket blir början på deras vänskap. Det här är en av de böcker som är bäst att börja läsa utan att veta något om handlingen, för att bokens händelseförlopp är vad som gör den till en så bra läsupplevelse. Den är rolig och sorglig och framförallt, hoppingivande. En bok för den som är eller någonsin varit en vilsen tonåring med en oförklarlig och överskuggande ledsenhet inombords. Suverän.

Vad läste ni detta jullov? Läste ni någon av de böcker jag läst och har ni tips inför vårens lustläsning? Tipsa gärna i kommentarerna!

Rebecca
08.01.2017 kl. 15:03

Gott Nytt År!

Hoppas ni fick en nyårsafton helt i er egen smak, oavsett om det är glittrande partykläder och bubbel eller lusekofta framför en tänd brasa. På denna årets första dag har jag inte mycket i kulturväg att erbjuda er men för den som är sugen på att se något annat än den traditionsenliga film en Ivanhoe (eller kanske är det bara hos oss den varit obligatorisk på nyårsdagen?) kan jag rekommendera ett par alternativ.

Kolla komedi på Youtube. Mitt tips är att börja med att söka på Live at the Apollo, en brittisk serie med blandade ståuppkomiker som gör stand up inför publik på Hammersmith Apollo. Lättsmält och enkelt att surfa mellan olika klipp för att hitta nån man gillar

bild: Långfilm Productions/Yle screenshot

På YLE Areena kan man nu se början på Lola upp och ner, finlandssvensk serie i sex delar baserad på romanen av Monika Fagerholm med samma namn. Jag har ännu inte hunnit se den själv, men ska bli spännande att se hur Svenskfinland presterar på seriermarknaden.

Har man inte lust att se på något, eller är måendet sådant att man helst skulle ha ögonen slutna, kan jag rekommendera att lyssna på ljudböcker på Spotify. Finns såväl Tove Jansson, som Astrid Lindgren. Eller så kan man prova lyssna på ett par av de noveller som finns på spotify, exempelvis Novellix, ett företag vars koncept jag nämnde som hastigast här.

Oavsett vad ni gör och hur ni mår idag hoppas jag att ni alla får ett fint år fullt av nya kulturella erfarenheter! Gott Nytt År!

Rebecca
01.01.2017 kl. 06:03

Nyfamiljers prövningar i en familjsaga

Jullovet får sin början den här veckan och därmed har jag äntligen tid att ägna mig åt lustläsning. Den första boken ut är Commonwealth, en familjesaga skriven av Ann Patchett.  

Commonwealth är en roman som spänner över fem decennier och följer tio människors sammanflätade liv. Det är en av de bästa romanerna om nyfamiljer jag läst. Den börjar med att Bert Cousins och Beverly Keating träffas en sommarhet dag på Beverly Keatings yngsta dotter Frannys dop. De är båda gifta med andra, men deras utomäktenskapliga affär är startskottet för hur de två familjernas liv flätas ihop.

Syskonen Cousins, fyra till antalet, och det två Keatingflickorna tillbringar hela somrarna tillsammans i Virginia hos Bert och Beverly. En familjekonstellation med fyra vuxna där ingen av dem gillar varandra, medan barnen förenas i sitt ogillande mot sina föräldrar och det liv som föräldrarna tvingat på barnaskaran.

Om handlingen finns inte desto mera att säga än att det som utspelar sig i Patchetts roman är tio olika liv, där läsaren får följa fragment från dem. Vi ser hur Franny säljer ut sin familjs uppväxt till en författare och hur romanen blir en bästsäljare.  Vi ser hur familjerna Cousins och Keating påverkas av det faktum att deras historia berättas i offentligheten.

Boken är utsökt konstruerad. Karaktärerna som läsaren får följa skulle så enkelt kunna utvecklas till klassiska stereotypier men istället är de runda karaktärer, de uppleves som riktiga och verkliga människor. Commonwealth är en roman om syskon och familjekärlek, om att skapa familjeband där blodsband inte finns. Utöver en starka familjebeskrivningar skildrar Commonwealth också hur de val vi fattar i våra iv inte alltid får konsekvenser som vi kan förutse och att bitterhet inte är den rätta vägen. Jag skulle rekommendera boken åt de som står inför att träda in i en nyfamilj eller lever i en nyfamilj och behöver bevis på att a) de inte är ensamma om nyfamiljens prövningar b) behöver bevis på att livet kan levas trots dessa prövningar.

Rebecca
18.12.2016 kl. 15:21

Kulturvis kulturklappstips

*** vi har inte fått betalt för det här inlägget***

Juklappstider närmar sig och ja, det är inte enkelt att veta vad man ska ge bort. Kanske har man många som man skall hitta julklappar åt, kanske har man få eller kanske har man beslutat att man inte byter julklappar över huvud taget. Men för er som sitter med en svag julklappsångest så kommer här en rad med tips på kulturklappar som passar både den kulturintresserade och den vars kulturintresse inte är så högt men som ändå inte behöver mera prylar.

bildkäll: (x) (x)

Böcker. Böcker är alltid, alltid ett säkert kort. De går att skräddarsy efter mottagarens intressen för det finns böcker om precis allt. Men om jag ändå skall komma med rekommendationer så skulle jag föreslå Jenny Jägerfelds bok Brorsan är kung åt mellanålders-läsaren (det vill säga 9-12 år och notoriskt svåra att handla julklappar åt). En historia om att vara transperson, om vänskap och om förtroende. Rekommenderas även för vuxna läsare! För den som kan tänka sig att kliva utanför sina ramar, eller för seriefantasten rekommenderar jag Bim Erikssons Det kändes lugnt när mina känslor dog, som jag recenserat tidigare i höst här. Alfred Backas Finland hundranånting upplever jag vara den perfekta julklappsboken i år. Aktuell, rolig och passar allt från den jämnåriga kusinen till farföräldrarna. En bok jag själv önskar att jag fick i jul!

Tidningsprenumerationer är också en höjdare. Klassikerna är damtidskrifter åt damerna, jakt och fisk eller sportmagasin åt herrarna och  Kalle Anka åt övriga. Men varför inte ta ett steg ut från traditionen och ge bort den feministiska tidskriften Astra eller om man vill understöda finlandssvensk nyhetsjournalistik,  ett par månader av nån av de finlandssvenska dagstidningarnas nätmaterial?

Biljetter till bio eller teater är också alltid uppskattat. Teaterbiljetter till Pleppo Två i Vasa, Peter Pan i Åbo eller varför inte Tove på svenska teatern? På bio under vintern och vårvintern går såväl Star Wars som Jackie, men det går att skaffa gåvobiljetter både till bio och teater utan att bestämma vad mottagaren ska se. Speciellt i kombination med barnpassning är detta en toppenjulklapp till föräldrar!

Prenumerationstjänster är i ropet och i de flesta matvaruaffärer kan man köpa presentkort till såväl Spotify som Netflix. En utmärkt nödjulklapp för den som panikköper klapparna på förmiddagen den 24:e. Vill man vidga sina vyer kan kanske ett par månader av Novellix, som ger mottagaren ett par noveller fyra gånger om året eller Bookbeat som är som Spotify men för ljudböcker.

Mitt sista tips, och det jag helst skulle vilja ha är museikortet som ger ägaren till det gratis inträde till en stor del av de finska museerna under ett års tid. Vad bättre för att väcka museiintresset hos någon eller underlätta för den som redan älskar museer.

 

Rebecca
11.12.2016 kl. 14:42

KAJ kombär ti byji

Vad som funkar bäst med KAJs show är KAJs show. Den är välkomponerad, lagom lång och innehåller inga bitar som upplevs som utfyllnadsmaterial. Från start till slut är det energi och glädje hela vägen igenom, och fast man som publik vet att showen är inövad så får KAJ fram en känsla av att de stiger upp på scen och bara gör sin grej. Det känns spontant och lekfullt utan att slå över till att bli tarvligt.

Showen bjuder både på gamla välkända låtar, däribland Tango taas och Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo men också material från den nya skivan, där mina personliga favoriter är Taco hej och Manlig vänskap. Scenografin är enkel, men det behöv och andra sidan inte så mycket scenografin med gruppens scennärvaro. Det enda som för mig förstör helheten lite är de många bytena av scenkläder, byten jag visserligen förstår för att de hör ihop med olika sketchbitar, men som ändå trasslar lite med timingen. Fast publiken aldrig lämnas ensam med en tom scen så blir det ändå små glapp inom hela showen som förtar helhetsintrycket.

Bild: KAJs facebook

Vad som däremot golvar är ”finkultursbiten”, med en strålande Pavarotti parodi. Det är inte bara parodin i sig som är mitt i prick och leder till mycket skratt, men sånginsatsen av Jakob Norrgård är för den icke insatta helt otrolig. Genom hela numret förväntar jag mig att den övertygande sångprestationen skall brytas i vilket ögonblick som helst och på så vis bidra till komik, men det håller hela vägen igenom och det är inte bara jag som är imponerad, om man får döma av mängden applåder.

Sedan har vi de små sakerna, de där som jag upplever att är roligare just för att jag är hemma från Österbotten. Tydligaste blir det i KAJs sketch och sång om Juthbackamarknaden, detta sensommarfenomen i norra Österbotten, som än en gång är mitt i prick med sina kommentarer om att vandra runt i timtal i en leråker för att sedan äta svindyr pyttipanna och åka hem med en arabiakopp identisk med den du handlade ifjol. I det segmentet skrattar jag så att tårarna rinner, medan den övriga publiken nog är roade men inte helt tagna.

Måste man då vara österbottning, kunna dialekt eller åtminstone ha en anknytning till Österbotten för att kunna njuta av KAJs show? Absolut inte. Eventuellt har man ett större utbyte av showen om man kan eller förstå dialekt och vissa saker är roligare om man vet ur vilken tradition det spinner vidare. Men även utan den kunskapen är det två underhållande timmar som Kaj bjuder på och musiken enbart gör det värt att titta på. Clashen mellan Finlands äldsta teater ÅST med sina förgyllda takkronor och sammetsstolar till dialektal humor är tilltalande och jag tycker att utöver en underhållningsgärning gör KAJ också något större. De lyfter fram dialekt och hembygd som något fint, om inte bara kan skämtas om utan också uppskattas. Och för det är de sannerligen värda en stor applåd.

 

Rebecca
04.12.2016 kl. 17:26

Fagerholmskt loopande

Fagerholm gör mig så jävla förbannad. Jag vill så desperat ogilla hennes böcker, sättet hon skriver på som ter sig som en enda ologisk härva, utan början utan slut. Berättelser som loopar varandra i mindre och mindre cirklar för att till sist ge läsaren nån typ av förståelse för romanernas händelseförlopp. Men jag kan inte älska den fagerholmska stilen och jag kan inte hata den. Den bara är, skakar om och tvingar fram en mera fokuserad läsning.

Nu har jag ju ingalunda läst hela Monica Fagerholms produktion, och kommer högst antagligen inte göra det heller, mest beroende på tidsbrist och ett inre motstånd.  Som ivrig gymnasieelev läste jag Underbara kvinnor vid vatten som jag innerligt avskydde tills de sista femtio sidorna då den mitt i allt blev fenomenal. Precis samma upplevelse har jag haft med Den amerikanska flickan, där jag tvingad av att den är kurslitteratur i två av höstens kurser plöjde den trots mitt trotsiga motstånd.

Och ja, det ska erkännas. Jag tyckte jättemycket om Den amerikanska flickan. På slutet. De första 200 sidorna var omöjliga att greppa, gled undan och jag förmådde inte att knyta ihop de olika berättelserna till en helhet. Sen mot slutet händer något och sakta men säkert faller det på plats, ur trasslet träder en historia fram, fortfarande spretig och tilltufsad, men ändock en enhet.

I korthet är Den amerikanska flickan en (eller många?) berättelse(r) om flickor och om Trakten och hur allt hänger samman, spinner vidare med trakten som knytpunkt. Det är Eddie – den amerikanska flickan, det är Sandra och Doris och en rad kvinno- och modersgestalter. Längtan och uppväxt till tonerna av musik och mystik. Den amerikanska flickan är nästintill obeskrivbar, för vad handlar den om egentligen?

Berättelser om berättelser. Det är så nära jag kommer. För är det något som Den amerikanska flickan erbjuder så är det berättelser inne i berättelser, som ryska dockor vecklar de ut sig och erbjuder ett stort motstånd för den som önskar att det var lättbegripligt. Berättelsen om Eddie, berättelsen om inte ett, inte två eller tre utan kanske fyra dödsfall, berättelsen om barn som far illa på två vitt skilda sätt och sen finns det de berättelser som inte visas för läsaren. De outtalade berättelserna om glädjeflickornas liv, eller sommargästernas liv, eller kusinmammans liv. Den amerikanska flickan är en spindelväv av berättelser och stundvis önskar jag att den kom med en överskådlig tabell över dessa berättelser, så man kunde förstå på riktigt! Men då skulle väl en del av magin gå förlorad antar jag.

Det här är inte en bok för den som vill ha lättuggat och ledigt som ledord för sin läsning, eller för den som inte tål ett utbrytar-språk. Men är man beredd på lite frustration och längtar efter den stora litteraturupplevelsen tycker jag gott man kan ge Monica Fagerholms Den amerikanska flickan en chans. Kom bara tillbaka och berätta om ni hade samma upplevelse av frustration i er läsning eller om jag är ensam i detta?

Rebecca
27.11.2016 kl. 20:20

Var är alla bokpoddar?

Det verkar finnas poddar om allt möjligt nuförtiden. Mordpoddar, komedipoddar, historiapoddar, samhällspoddar. Kan du tänka på det så finns det en podd för det. Vilket naturligtvis är trevligt, poddarna tar ju den plats som välgjord radio hade, poddarna är enkla att lägga på som bakgrund till alla olika slags vardagssysslor. Diskning, matlagning, städning. Varje vardagssyssla blir bättre med en podd.

Men det finns ett glapp i poddvärlden, ett hål där något saknas. Var är alla de fantastiska bokpoddarna, poddarna av läsare, för läsare som ägnar sig åt en jordnära litteraturkritik av populärlitteratur utan att sätta sig på höga hästar? Jag har bara hittat två som jag älskar, Mellan raderna och En förbannad podd. Finns det andra svenskspråkiga bokpoddar som inte är antingen nedlagda eller pretentiösa?

bilden tagen från Mellan radernas acast

Fast jag studerar litteratur och därmed är van vid (och i viss mån ägnar mig åt) pretentiös och detaljfokuserad litteraturkritik så är det inte det jag vill ha av en podd om böcker. Jag vill ha fokus på läsarna, fokus på boknyheter och fokus på det som är trendigt. Båda de bokpoddar jag lyssnar på levererar detta.

Mellan raderna som Peppe Öhman och Karin Jidhe har i skrivande stund 55 avsnitt i bagaget och det är 55 superbra avsnitt. Högt och lågt, samhällsperspektiv, boknyheter blandat med funderingar kring litteratur i allmänhet. Helt enkelt en bra podd om böcker. Blandningen mellan Jidhes rikssvenska stämma och den hemtama finlandssvenska klangen hos Öhmans röst gör Mellan raderna till en njutbar lyssningsupplevelse.  Jag tycker inte man behöver lyssna på avsnitten i ordning, men som de flesta andra poddar så ger det ett visst mervärde att lyssna på avsnitten kronologiskt. Plus att åtminstone för mig så är det en omöjlighet att börja mitt i, bara tanken på att inte ”lyssna ikapp” känns hemsk. Men kanske det är bara jag?

bilden tagen från En föbannad pods facebook

Katarina Stenskytt och Sofia Jonsson gör tillsammans podden En förbannad podd, och även om den har 31 avsnitt just nu är det för mig en relativt ny upptäckt. Stenskytt och Jonsson har en dylik approach till litteratur som Mellan raderna men har kanske en större vikt på kultur och sina egna liv. Huvudfokuset är fortfarande böcker och de cirka timslånga avsnitten ger inte bara boktips utan diskuterar böckerna grundligt och drar även paralleller till andra verk, ser intertextualiteten i och sambanden mellan olika verk.

Det jag finner mest givande med bokpoddarna är, förutom att de är ett komplement till mina studier, är den läslust de väcker inom mig. Att höra andra prata passionerat om böcker de läst och vad de tyckte om böckerna. Brukar ni lyssna på bokpoddar och i så fall vilka? Tipsa mig om fler bra svenskspråkiga bokpoddar!

Rebecca
20.11.2016 kl. 20:11

Rysk propaganda i Åbo

Konst, religion och makt är tätt sammanvävda genom historien och hur konsten påverkats av religion eller religionsmotstånd utforskas i utställningen Konst, religion och makt på Wäinö Aaltonens museum.

Bild från WAMs hemsida

Utställningen är sammansatt av verk från Religionshistoriska museet i S:t Petersburg och består av en blandning av religiös konst från olika världsreligioner samt propagandaaffischer från sovjettiden. Via utställningen, som jag tror det är meningen att man skall gå runt i en specifik ordning – vilket jag naturligtvis inte gjorde, får man som besökare en historik över religionshistoria i Ryssland och hur den förändrats från 1600-talet till nutid.

Det som först fångar min uppmärksamhet är propagandaaffischerna från sovjettiden, som med sina kitschiga färger lätt skulle kunna hänga på den vanliga hipsterns vägg, och vars historiska innebörd känns lättare att omfamna än mycket av den övriga konsten. På de interaktiva skärmarna som finns utströdda genom hela utställningen berättas det att det finns en uppsjö av religionsfientliga planscher kvar eftersom de på grund av att de var billiga att tillverka, lätta att sprida och effektiva skapades i mängder. I samma utställningsrum finns ett flertal karikatyrer föreställande en korrupt kyrka vars enda riktiga kall framställs vara att sno befolkningen på pengar från alla håll. Den här delen av utställningen sticker ut eftersom det är den enda delen som är uppenbart religionsfientlig, där de övriga utställningssalarna är fyllda med religiösa föremål för kristna, muslimer, hinduer, buddhister och judar.

Ett annat konstverk som jag fastnar för är de judiska konstverken som föreställer gammaltestamentliga händelser men istället för penseldrag är varje linje en bit av en helig text, vilket ger bilden en högre dimension. Kombinationen av att använda helig text som medel för att förmedla en viktigt religiös händelse blir ett slående och fascinerande resultat.

De gigantiska tygen med målade hinduiska gudar är et virrvarr av färger, mönster och symbolik som undgår mig som västerländsk betraktare. Mycket av den konst som presenteras i den här utställningen är väldigt detaljrik och innehåller förmodligen mer symbolik än jag kan tolka in i den, eller ens läsa mig till på deras informationstavlor.

Jag tycker om utställningen, även om lokalen är så ogästvänligt som det bara blir. Jag noterar också att de olika utställningsrummen är byggda i flera våningar eller etapper men saknar hiss annat än till den första. Vilket gör Wäinö Aaltonens museum så gott som oframkomligt ifall man har ett rörelsehinder. Vilket är synd eftersom museet i övrigt erbjuder en mycket givande utställning som både är estetiskt tilltalande och informativ. Utställningen gör också det som åtminstone jag tycker att en välkomponerad utställning skall göra; den väcker tankar och ger trådar att spinna vidare på. Utrymmena är tysta och svala och lämpar sig väl för att ägna sig åt den eftertanke som behövs för att utställningen Konst, religion, makts budskap skall sjunka in.

 

Rebecca
13.11.2016 kl. 18:38

Kulturvis stora bokmässguide!

Helsingfors bokmässa kör igång från och med torsdagen och för alla bokälskare så väntar en hel helg av intressanta samtal, bokinköp och nya intryck. Men hur ska man veta vad man ska gå på och vad lönar det sig att tänka på? Jag har frågat fem kulturpersoner om deras bästa bokmässtips och de har levererat med många olika spännande paneler att besöka och saker att ha i åtanke.

Foto: Messukeskus

Viveka Åberg jobbar som bidragskoordinator på Svenska folkskolans vänner och bor i Kyrkslätt med man, barn och hund. På fritiden blir det många promenader med hunden och gärna en bok om det finns möjlighet att unna sig den tiden. Via jobbet har Viveka möjlighet att bekanta sig med den finlandssvenska litteraturen och på bokmässan brukar hon lyssna till intervjuer med nyutkomna författare och på så vis få upp ögonen inför böcker hon annars inte skulle ha läst. Hennes tre tips iför årets mässa är:

  • Separationsboken. Torsdag 16.00 Edith Södergran-scenen. En bok med ett viktigt tema och Viveka rekommenderar varmt Sofia Torvalds författarskap.
  • Vad vill skolbarnen läsa? Fredag 10.30 Edith Södergran-scenen. En mycket intressant debatt om ett ständigt aktuellt tema.  
  • Hilma Granqvist- antropolog med hjärtat i Palestina. Lördag 12.00 Tottiscenen. Boken ingår i SFV:s biografiserie om på sin tid berömda men kanske numera bortglömda finlandssvenskar. Hilma Granqvist var Finlands första kvinnliga filosofie doktor i sociologi. Hon gjorde ett banbrytande kultur-antropologiskt fältarbete i Palestina under åren 1925–1931. Lönar sig att fara och lyssna på intervjun med författaren Sofia Häggman.

Fredrik Rahka är VD på det nystartade Förlaget och har följande tips att ge inför mässan:

  • Vanessaprisets utdelning på Edith Södergran-scenen, fredag 12.30
  • Pohjoismaiden parhaat kirjailijat: Pohjoismaiden neuvoston kirjallisuuspalkintoehdokkaat . Möt de nominerade till Nordiska rådets litteraturpris vid Aino fredag 16.00
  • Oikeus on - onko uskallusta? Om tryckfrihet, censur och hat med Risto Nimeinen, Johanna Korhonen och Jarkko Tontti. Lördag vid Aino 11.00

Droppa också förbi förlagets monter 6m71!

Foto: Förlaget

Anne Hietanen, programledare och journalist, skriver blogg och instagrammar. Hon tipsar om följande saker som kan vara bra att veta vid mässbesöket samt vilka programpunkter hon skulle kunna gå på:  

  • Hon gillar inte mässor av princip – för mycket folk och alltför stor chans att häva ur sig grodor under obligatoriskt smalltalk. Men ska man gå så lönar det sig att a) ha bekväma skor och b) besöka matmässan samtidigt för goda små smakprov.
  • Politiskt korrekt på Edith Södergran-scenen lördag 16.30. Var går gränsen för vad man får och inte får säga i den offentliga debatten? Ren rasism blir allt mer rumsren, medan det feministiska samtalet präglas av en allt snårigare identitetspolitisk vokabulär. Vad är det vi egentligen säger och hur? Diskussionen leds av Janne Wass.
  • Binas Historia söndag 15.00 på Edith Södergran-scenen kan man lyssna på Maja Lunde som skrivit Binas historia, en fantastisk läsupplevelse! Anne rekommenderar boken och uppmanar oss att läsa den!

Ylva Perera, författare, litteraturvetare och debutant! Gå och lyssna när hon pratar om sin debutroman Dödsdalsdansösen torsdag 15.00 och 18.30 vid Tottiscenen och på fredagen pratar hon litteraturkritik vid Tottiscenen 14.30. I övrigt tipsar Ylva om:

  • Ta med din egna matsäck för att spara en slant, mässmaten är dyr och om man vill ha en gratis kaffekopp kan man alltid gå förbi kyrkans monter.
  • Lyssna på Märta Tikkanen, eftersom hon inte gör många framträdanden längre, i samtal med Ebba Witt-Brattström fredag kl 14 vid Edith Södergran-scenen under rubriken 40 år av kärlekskrig.
  • Tidskriften Astra för vid Edith Södergran-scenen samtal om arbete (13.30) och  vård (19.00) på torsdagen. Ylva tipsar också om att kolla på specialerbjudanden på prenumerationer som de olika kulturtidskrifternas ofta erbjuder under mässan.

Foto: Bokbabbel

Jessica Andersin är en finlandssvensk bokslukare som bloggar på Bokbabbel och har följande tips inför bokmässan:

  • Dansa, drömma, skriva, dansa torsdag 15 på Edith Södergran-scenen med Ylva Perera och Malin Kivelä på grund av det vackra programnamnet och de bra skribenterna.
  • Varifrån kommer orden med Karin Erlandsson och Johanna Boholm vid Edith Södergran-scenen på 11.00 på lördag. Jessica kommenterar att hon oftast föredrar flera författare som talar om gemensamma teman, det är intressantare än direktintervjuer. Oftast. 
  • Korpinkehät – kun ihminen on myyti med författaren till Korpringartrilogin, Siri Pettersen. Jessica har läst första delen, Odinsbarn och skulle gärna lyssna på författaren för att få inspriration att fortsätta på de tjocka men hyllade böckerna. Lördag 14 på Eino Leino.

 

Själv vill jag puffa mitt eget deltagande i bokmässan, där jag med andra kultur- och litteraturbloggare och YLE diskuterar bloggandets och poddandets glädjeämnen och motgångar på Edith Södergran-scenen fredag 16.30. Hoppas vi ses på mässan!
 

 

Rebecca
25.10.2016 kl. 22:26

Humor och mänsklighet i Kungens tal

Skådespelarna applåderas in fyra gånger och mina handflator kittlar av de upprepade klappningarna. Vi har just sett Kungens Tal på Åbo svenska teater och är golvade. Golvade av denna tolkning av en historisk ledare, denna mänskliga skildring som på bara ett par timmar lyfter fram den ärvda adlighetens bojor, förlamningen i alltför stora krav och förväntningar och över allt annat - vänskapens betydelse.

Bild: Pette Rissanen

Pjäsen följer prins Albert, sedmera kung George VI, och hans kamp med en svår stamning under en tid då han förväntas vara det brittiska imperiets förenande kraft. Hans far George V är död och hans äldre bror David har abdikerat från tronen till förmån för att gifta sig med den två gånger skilda amerikanska fru Simpson och nu är det Alberts, ”Berties”, uppgift att axla rollen som ledare.

Problemet ligger dock i hans svåra stamning som får honom att i radioålderns tid framstå som en total idiot inför det brittiska folket. Hans fru, Elisabeth, för honom då samman med en expert på talsvårigheter, Lionel Logue från Australien. Tillsammans skall de få Bertie att hålla ett felfritt tal för att fören världen i kampen mot Hitler. Men kommer det lyckas?

Kungens tal är en varm, bitvis sorglig och genomgående humoristisk pjäs. Riko Eklundhs karismatiska tolkning av talterapeuten Lionel i samspel med Peter Ahlqvists stammande vettlöst rädda och blyga Bertie är det som gör pjäsen till det lilla mästerverk den är. Missförstå mig rätt, övriga skådespelarprestationer, också väl framförda men ställs i skuggan av Ahlqvists och Eklundhs prestationer. Deras uttryck och samförstånd på scenen får betraktaren att glömma att detta är teater och att vi inte bevittnar Berties förändring i realtid. Eklundh och Ahlqvist bär upp pjäsen och lyfter den till samma nivå, om inte högre, än den hyllade filmen The Kingsmans speech som pjäsen baseras på.

Bild: Pette Rissanen

Vad som överraskar med Kungens tal är hur rolig den är. Genomgående i hela pjäsen är humorn med, och om publik skrattar man ofta och hjärtligt såväl åt ordlekar, ironi som ren och skär mimik från skådespelarnas sida. Pjäsen är alltså gjord för att vara rolig och berörande och det känns som en fräsch approach till en historisk pjäs, ett steg från påtvingad värdighet mot en inkluderande historisk skildring där karaktärerna ses som människor och inte enbart karaktärer.

En annan aspekt av pjäsen som är värd att nämna är den förstummande vackra scenografin och scenkläderna. Den snurrande scenen i kombination med de tidsenliga möblerna gör att publiken inte ens en gång tappar tron på att vi verkligen är i trettiotalets England.  Speciellt fönstret i Westminister Abby slår andan ur en med sina klara färger och oroliga detaljrikedom.

Historiskt är pjäsen lika korrekt som filmen men vinner över den med alla de fördelar levande teater har. Mötet mellan publik och skådespelare, känslan av att det här specifika framträdandet händer blandat en gång blandat med den emotionella kontakt som skapas till huvudkaraktärerna gör Kungens tal till en mycket minnesvärd och sevärd upplevelse. Gå och se den om du har passligt!

Psst: du minns väl ÅST:s studerandeerbjudande?

Rebecca
23.10.2016 kl. 14:20

Förälskade flickor

Flickorna såldes in åt mig som en berättelse om hur en person kan bli indragen i en sekt och hur sekten snabbt börjar snurra utom all kontroll. Jag minns inte hur jag fick detta intryck av boken men det var åtminstone den typ av berättelse jag förväntade mig när jag började läsa. I själva verket fick jag en helt annan berättelse.

Men innan vi kommer till det är lite bakgrundsinfo på sin plats. Emma Clines bok The Girls var en succé redan innan den släpptes. Den fiktiva boken baserad på en verklig sekt och mord begångna av sekten, en kvinna som berättar om en sommar i sin tonår, växlande perspektiv mellan då och nu. En episk skildring av sekternas lockelser blandat med uppväxtens vedermödor. Rättigheter sålda till över 35 länder, kritikerhyllad och dessutom en debutroman. För bra för at vara sant? Tyvärr jo.

Missförstå mig rätt, Flickorna är en bra bok, men den är vansinnigt överhypad. I mitt tycke berättar historien om Evie Boyds medverkan i en sekt och hur hon hamnade dit inte mycket om sekter eller psykologin bakom sekternas dragning, Flickorna är snarast en typisk ”coming of age” historia.

Vad jag läser är en skildring av den första flammande förälskelsen och hur den drar med sig Evie in i vad som helst så länge hon får vara nära sin kärlek. Flickorna är en berättelse om romantiskt och sexuellt uppvaknande och i förlängningen, hur den första kärleken aldrig lämnar en. Kärleken är dock inte riktad mot  den man kunde tro, den karismatiska sektledaren Russell, utan Suzanne med det långa håret och den näst intill överjordiska utstrålningen. Det här är bokens trumfkort, detta att skildra vanvettig förälskelse mellan två tonårstjejer istället för den väntade beundran för sektledaren.

Och Emma Cline gör det bra. Språket bryter inte en gång den atmosfär hon bygger upp, växlar mellan den vuxna kvinnans tillbakablickar och den unga tjejens inre monologer. Den är skickligt skriven, växlingarna mellan de två tiderna sker sömlöst och enkelt. Nästan lite för enkelt, för stundvis kan jag känna att den är filmiskt skriven, skriven för att enkelt kunna översättas till kameravinklar och scenbyten. Allt från den tunga sommarstämningen till hur ranchen beskrivs är ett sätt att etablera hur filmen kommer att se ut. Drogerna, modet, tidsandan är alla saker som kommer göra sig bra på film förutsatt att det finns en tillräcklig budget. Flickorna är helt enkelt skriven med ett detaljgottande perspektiv, färdig att bli nästa års blockbuster.

Slutligen är bokens största förtjänst den berusande förälskelse som Cline gestaltar. Sättet Evie beskriver Suzanne, hur hon ser på henne och Evies längtan efter att få vara nära, viktigast och mest älskad. Det är trovärdig och det är berörande. Så vill du läsa en psykologisk berättelse om sektmedlemmar och deras väg in i sekten – välj en annan bok. Är du ute efter en fin berättelse om tonårskärlek som inte faller i kategorin ”YA med en gnällig huvudkaraktär och onödigt triangeldrama” – då är det här boken för dig!

Rebecca
16.10.2016 kl. 18:02

"Det kändes lugnt när mina känslor dog"

I Bim Erikssons  Det kändes lugnt när mina känslor dog blandas berättelserna om att bli lämnad med reflektioner kring patriarkala strukturer i ett samhälle som helst vill att du ska vara allt på en gång. Jag har i vecka läst denna seriebok som ett sätt att väcka läsglädjen efter en teoritext förmycket.

Min personliga favorit av serierna i boken är ’En kärlekshistoria’, där en hamster får vara en bild av hjärtat och hur hjärtat känns när olika förväntningar gör att en relation upphör. Hamstern trampas på, försvinner, upphör att existera men återuppstår starkare när hjärtat läkt ihop. Att Eriksson väljer att skriva läsare på näsan med att hamstern är en bild av hjärtat och dessläkning under de sista serierutorna ifrågasätter jag, eftersom budskapet skulle ha ljudit högre utan den onödiga förklarningen. En annars brilliant serie om förlust och krossade drömmar

I ’En kärlekshistoria’ liksom boken i övrigt blandas absurda meningskonstellationer och oväntade metaforer. Det är den största styrkan hos Det kändes lugnt när mina känslor dog, detta råa språk med vändningar som kommer ur intet, där språklig glädje blandas med rena teckningar utan detaljrikedom, till enkom för att amplifiera budskapet.

Stilen på serieteckningarna passar bokens innehåll och budskap oerhört bra. De ständigt lite förvrängda bilderna i kombination med historier om patriarkat och förtryck, vittnesmål om utsatthet och ensamhet och om att inte kunna vara ”en stark kvinna” bildar en talande och konstnärlig helhet. Valet att ha serierna i mörklila och vitt, istället för exempelvis svart och vitt, ger ett mjukare, mer sårbart och mindre aggressivt intryck. Snedvridna kroppsproportioner speglar känslan inombords, det som växer för starkt för att kunna uttryckas på något sätt medan de pupillösa ögonen stundvis visar på en inre blankhet, stundvis på känslor som konsumerar en inifrån.

Jag finner serier svåra att läsa, de utmanar hjärnan i att tolka både text och bild i samklang, at hitta det djupare budskapet och analysera två olika medium samtidigt. Trots detta så är Det kändes lugnt när mina känslor dog en av mina bästa läsupplevelser i höst. Boken är stark eftersom den kan beundras både som en litterär skapelse, ett textmedium, men också som en bild, ett konstverk. Kombinationen av de två blir oslagbar. Det bästa är ändå att den går snabbt att läsa, är lätta att bläddra tillbaka i och upptäcka nya detaljer och således inte kräver mängder av fokus. Det finns alltså inga ursäkter för att inte läsa Det kändes lugnt när mina känslor dog, och djupdyka in i en feministisk skildring av kvinnlighet i konstrast till samhället år 2016.

Rebecca
08.10.2016 kl. 17:26

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com