Under ormbunkarna

Ibland läser man något som lämnar kvar, som krafsar på själen (uttryck lånat av gnällig Pippi-kritiker). Ormbunkslandet av Elin Bengtsson är en av de böckerna. I boken, riktad till unga vuxna, möter vi frågorna som så ofta förknippas med ungdomar men ändå på något plan är allmängiltiga. Vem är jag, måste jag växa upp? Varför gör det så ont att bli lämnad? Kommer andra acceptera mig som jag är eller måste jag ändra mig? Är jag sjuk i huvudet?

källa: (x)

Jag varnar er redan nu, Ormbunkslandet är en av de där böckerna som är absolut bäst om du går in den med så lite förkunskap om handlingen som möjligt. Men jag kan ändå säga att den handlar om Margit och Miika, om deras relation och hur omvärlden ser på den samt hur ont det gör att tvingas lämna någon trots att man fortfarande älskar hen. Ormbunkslandet väver mästerligt ihop en rad olika dagsaktuella frågor, från sexualtabun till klass, utan att bli en checklista över ”så här skriver du dagsaktuell ungdomsbok”. De flesta trender som finns inom ungdomslitteraturen är med, men invävda på ett sätt som känns genuint och sömlöst.

Bengtsson tacklar bostadsbristen i de svenska storstäderna, ungdomars känsla av utanförskap och politiskt våld i samma andetag som hon närmar sig det sista stora sexuella tabut i vår samtid. Tvånget på att överge barndomen och dess fantasilekar i kombination med flytande könsgränser ät två teman som gör den till en bok fullspäckad av aspekter att förhålla sig till. Oh det är i sanning inte lätt att förhålla sig till alla temata i Ormbunkslandet.  Den ruskar om och får mig som läsare att fundera kring mina värden och värderingar. Som underlag för diskussion fungerar denna bok utmärkt, de som jag pratat om den har alla haft olika synvinklar på vad det är som bränns mest, bortsett från det stora temat.

Baserat på den här beskrivningen kan man kanske utgå ifrån att detta antingen är en seg pretto-bok med enbart uppradningar av olika teman eller en språkligt fattig historia. Men så är inte fallet. Elin Bengtsson skriver en förhållandevis enkel historia med ett språk som vibrerar av liv. Språket är tätt, sinnligt och olidligt vackert. Ormbunkslandet är helt enkelt ungdomsbok när den är som bäst, vacker, smärtsam och med en suggestiv pärm. Jag tycker definitiv att du skall vandra in under ormbunkarnas blad och låta dig bli svept av fötterna av denna mästerliga kärlekshistoria.

PS. Så här kan det se ut när man som bloggar (och behöver en bild till i sitt inlägg...) Ha en bra vecka!

Rebecca
Publicerad 19.02.2017 kl. 12:24

En efterlängtad återkomst

Erik de Vahl har varit en av mina favoritartister ända sedan debutalbumet Secrets adrift 2003. Det är en i huvudsak instrumental skiva med skissartade melodier och loopar. Kanske kan musiken kallas ambient.

Jag hade haft mina ögon på De Vahl sedan han via The Bear quartets gästbok (I förra inlägget referade jag tilll Mattias Alkbergs bloggkommentarsfält, jag har inte rört mig långt på 15 år i jakten på tips) delat med sig av en hemsnickrad cover av The Bear quartets Mom and dad. Det var många (nåja, ett gäng) som ställde frågor till Mattias Alkberg via gästboken. Jag vågade aldrig riktigt ge mig in i diskussionerna, men jag tror att Erik frågade om textraden "You can´t keep us down, the left side is the right side” (från den oerhört briljanta skivan My war) skulle kunna ses som ett ställningstagande för att den politiska vänster-högerskalan var föråldrad. Här kan jag ha fel om frågeställaren, men det var sånt som det talades om i det forumet.

Ganska snart därefter dök det här albumet Secrets adrift upp på skivbolaget Service. Eftersom de gav ut Jens Lekman, Franke, Tough alliance och The Embassy var de Sveriges hetaste indiebolag på den tiden. Det, och att jag hade koll på namnet sedan förr, gjorde att jag utan vidare omsvep tog med mig skivan ut från Doolittle i Lund. Det har jag aldrig ångrat. Musiken var fragementarisk och lovande, och redan till nästa skiva Friendly fire släppte De Vahl fram melodierna och även rösten tog större plats.

Sedan dess har jag följt hans produktion. Med några års mellanrum har nya album kommit, oftast egenutgivna och alltid ungefär lika bra. Inga direkta hits, men aldrig några lågvattenmärken heller. På något sätt har det nog alltid varit min typ av band och artister. The Go Betweens och (ständigt dessa) The Bear quartet är väl kanske de mest strålande exemplen på det.

 

Från början var det något med De Vahl som jag kände mig besläktad med och ju mer jag fick veta desto mer ökade känslan. Egentligen var det kanske mest för att han skrivit en text om hur han lyssnat på Bear Quartets Cosy Den under gymnasiet och flytt in i samma melodier, texter och oljud som jag gjorde samtidigt fast 100 mil söderut.

Inför det att ett album, Hold your breath, släpps om några månader har Erik De Vahl gjort en podcast där varje låt presenteras. I första avsnittet pratar han om tiden efter gymnasiet, hur han flyttat till Göteborg från Kramfors, att det aldrig varit frågan om att flytta någon annanstans. Soundtrack of our lives och Björn Olssons instrumentalmusik lade grunden till en romantisk bild av staden. Min bild av Göteborg var inte präglad av romantik (knappt av nånting alls, även om jag också strax hamnade där), men jag känner igen mycket annat av det som Erik De Vahl tar upp i sin podcast.

Som att efter en tid på universitetet övermannas av vilsenhet och frågan om vad det här ska vara bra för. Som att känna tveksamhet på gränsen till livrädsla inför festande twee-kids. Som att allt var rörigt när man var 14. Det var det väl för alla, men ändå. Jag satt också i olika hörn och drack läsk på rockonserter så fort det inte var åldersgräns.

I går när jag lyssnade på Hold your breath, den hittills enda låt som släppts från det kommande albumet, gick jag i skogen i solskenet och tänkte på just sådant här. Hur min entusisam ledde til att jag gav ut ett fanzine som 13-åring och att det så klart såg ut därefter. Jag intervjuade Henrik Berggren bakom scenen på brunnskvitret, men jag kommer aldrig att medverka till att det visas offentligt. Det är, kort sammanfattat, lillgammalt på det obehagliga viset men kanske också ett högst levande resultat av... överlevnadskamp. Normalt sett gör ju folk fanzines när de är 17 och inte 13, men jag kunde nog inte låta bli.
Den här utsvävningen kom till mig i går, kanske ett utslag av sentimentalitet (som om det vore något dåligt), men nu vill jag prata mer om Erik De Vahls podcast.

Han har en riktigt bra radioröst, berättandet är lugnt och engagerat samtidigt och fyllt av skarpa reflektioner om gentrifiering, tillhörighet och Malmövardagen. Han bor numera i Skåne och har pluggat till trädgårdsmästare efter många år som brevbärare.

Lyssna på podcasten och låten här:
 

Pär
Publicerad 08.02.2017 kl. 13:14

Den sista cigarren

I måndags hade jag förmånen att få se förhandsvisningen av Bengt Ahlfors erotiskt laddade komedi Den sista cigarren i Pargas ungdomsgård eftersom jag skulle recensera den för Västra Nyland. Så inte bara fick jag gå på teater, jag fick också besöka Pargas för första gången. Vilket skedde en januarikväll då det regnade, så jag misstänker att Pargas stad inte visade oss sin bästa sida men...

Den sista cigarren är en historia om nostalgi och ånger över de val man inte gjorde. Vi möter den pensionerade rektorn Ragnar som trots sin hustrus tjat försöker leva livet till fullo med både sprit och cigarrer, tills hans ålderskris och ånger över missade tillfällen får honom att sätta igång en händelsekedja med oanade konsekvenser.

Pressbild ÅST/Pette Rissanen

Anneli, spelad av Monica Nyman, och Thomas Backlunds Ragnar har varit gifta i 42 år. Glöden har sedan länge falnat och kvar finns bara ett skal till äktenskap - sammanhållet av rädslan för det skvaller som en skilsmässa skulle ge upphov till. Medan Anneli går hemma och sköter markservicen, trånade efter att bli sedd som människa, hänger sig Ragnar åt fantasier om sin ungdom och vad livet kunde ha blivit om han gjort vad han ville och inte vad som förväntades av honom. Ragnars vän Helge, präst och tillika motorcykelentusiast, spelad av Bror Österlund, försöker med hjälp av Herrens visdom dämpa Ragnars gubbsjuka fantasier och trånande längtan. Men som det kommer att visa sig, har prästen inte fullt så rent mjöl i påsen som det verkar.

Temata kretsar kring de stora livsfrågorna: - vad hade hänt om jag valt annorlunda? När kommer jag att dö? Finns det ännu tid att leva det liv jag vill leva? Nostalgin och uppgivenheten över att livet inte blev som Ragnar i ungdomen föreställde sig att det skulle bli talar till publiken och är ett av få sympatiska drag hos den annars hetlevrade och gubbsjuka mannen. För sin närmaste vän, prästen Helge, berättar han om sina vällustiga fantasier om unga kvinnor, vilket prästen starkt fördömer. Men det skall visa sig att Helge är en hycklare, då publiken i slutet av första akten får reda på att han och Anneli har en affär. Andra akten bjuder på en rafflande, om än förutsägbar, upplösning i samma täta tempo.

Humorn som Den sista cigarren bjuder på är satirisk och välavvägd, publiken skrivs inte på näsan med vad som skall anses roligt utan får själv komma fram till vad den gillar. För rolig är föreställningen, genom båda akterna dånar skratten i salen ofta vid sådana passager som väcker stor igenkänning. Jag kan förstås tycka att pjäsen ibland är mycket nära att slå över till buskis eller fars i sättet den använder exempelvis situationskomik. Men och andra sidan, buskis har sin plats inom teatern också, och komedin hålls inom "finkultur" fåran baserat på de frågeställningar den väcker. 

Pressbild ÅST/Pette Rissanen

Den, för ett turnerande skådespel, oväntat komplicerade scenografin i enkla färgskalor utgör en fungerande bakgrund till handlingen. De små detaljerna, som gömda fickpluntor och de omtalade tandpetarna, fulländar scenografin som varken tar för mycket eller för lite plats. Dräkterna är enkal men slående och passar sömlöst in i pjäsen. Det enda som möjligtvis daterar dräktdesignen är prästdotterns mycket moderna kläd- och sminkval, men likaväl är det så välgjort att jag kan ha överseende med det. Jani Uljas, både scenograf och dräktdesigner, har lyckats med en fullträff i att skapa en miljö som upplevs som naturlig och självklar, utan att i sig dra fokus från det som utspelar sig på scen. Med en eldig tango i kombination med rött ljussken skapas såväl ljud- och ljusmiljöer som lyfter pjäsen och bidrar till att trigga upp stämningen.

Den sista cigarrens karaktärer är ack så stereotypa, den bullriga äkta mannen, den utleda hustrun, motorcykelprästen med oväntade erotiska preferenser, och hans aningslösa dotter vars livssituation speglar den äldre generationens problem. Skall man gnälla vidare kan jag kanske tycka att såväl karaktärer som dialog är lite väl sexistiska och sunkiga, men och andra sidan så är det väl just det som ger pjäsen den autenticitet den har. 

Jag tycker Den sista cigarren är helt sevärd, även om jag kanske skulle rekommendera den till en lite äldre publik där igenkänningsfaktorn troligtvis är högre. Det är en njutbar föreställning att se, inte minst för skådespelarinsatserna. Skådespelarna gör mycket övertygande rollprestationer och det med väldigt lite rekvisita och andra hjälpmedel till hands. På det stora hela bra, högkvalitativ teater. 

 

Omarbetad version av en recension som publicerades i Västra Nyland 3.2.2017

Rebecca
Publicerad 05.02.2017 kl. 00:44

Januari-gnäll och februari-pepp

Januari alltså, ingen höjdarmånad va? Inte för mig i alla fall. Kanske inte för världen heller. Känns som att det är så mycket som är dystert, gråslaskigt och knäppt just nu. Jag har mest gömt mig under en filt och konsumerat lättsmält kultur (typ Ashton Kutcher-filmer med lyckliga slut och Harry Potter-böckerna för miljonte gången). Men kanske blir februari bättre? Kanske jag läser mer, ser mer, känner mer och kanske världen/vädret/livet lite skärper till sig?

Här kommer i alla fall saker jag ser fram emot under vårvintern, förutom tulpaner i massor förstås;

Ryan Adams släpper nytt album. På senare år har Ryan seglat upp och blivit en av mina husgudar, tycker att allt han gör är intressant och fascinerade på något sätt. Han är ett musikaliskt geni, svinbra på låttexter om kärlek och gör musik för oss som är svaga för gitarrer (och han gillar katter hörni!). Albumet heter Prisoner och släpps 17 februari. Ena singeln ”Do You Still Love Me” finns här.

På tal om musik, detta är våren när jag banne mig ska köpa en ny vinylspelare. Min har inte fungerat på alltför länge, och jag är ju trots allt ett barn av min tid. Med barn av min tid menar jag att jag vurmar för att kunna växla mellan vinyllyssnade (ljudet! Ljudet är så bra!) och Spotify. Old school och new school liksom, det bästa av två världar, i alla fall i min värld. Så vårens projekt är att köpa en ny vinylspelare (har haft en gammal charmig från 60-talet, men tror jag ska testa ny-nytt nu) och sen fortsätta bygga upp skivsamlingen. Längtar redan till rödvins-middagar i vårljuset med en vinyl snurrandes i bakgrunden.

Och jag är tillräckligt cool för att våga erkänna, jag längtar lite efter nya Skönheten och odjuret som kommer i mars. Den tecknade versionen var min favoritfilm som barn och det ska bli intressant att se den spelade versionen och intressant att se den med vuxna feministiska ögon. Kommer den att hålla liksom? Hoppas det, men är i alla fall peppad på en stor dos barndomsnostalgi i biosalongen.

Ser också framemot att ta tag i min läsning igen. Det började bra under jullovet men nu har jag tappat det igen; men på min att-läsa-lista just nu finns Sandra Beijers Allt som blir kvar och Aftonland av Therese Bohman (älskade hennes tidigare romaner). Och jag ser redan framåt att läsa Så här upphör världen av Philip Teir som släpps under året (kan vi nån gång också prata om att omslagen på hans böcker är så sjukt fina?).

Och ett sista tips; författaren Lisa Bjärbo (hon är briljant bara tro mig) har en kul Instagram-grej på gång under februari, där man postar ett foto om dagen enligt en rubrik. Läs mer på hennes blogg eller insta, och hoppa på vetja!

Det var allt jag hade just nu, nu tar vi varandra i händerna och hoppas att februari blir en bra månad, okej?

 

 
Johanna
Publicerad 02.02.2017 kl. 13:50

Från Oakland till Hofors via Tyskland och Rumänien

Jag fick nyligen frågan om jag tycker om amerikansk kultur över huvud taget. Det är en bra fråga, för det är inte helt självklart att svara ja. Eller, visst gillar jag amerikanska grejer, men det har liksom aldrig varit det jag koncentrerat mig på. Spontant kom  jag att tänka på Television och Ramones, liksom på varsin sida av samma punkvåg i slutet av 70-talet. De förra artsy och de senare liksom bara 1, 2, 3, 4. Ni vet, eller kan enkelt ta reda på.

Sedan finns det en del ljuvlig indiepop, alltifrån Silver jews till My favorite och inte minst Built to spill. På denna namedropping kan det ju låta som att jag inte uppdaterat mitt musikbibliotek på minst 15 år, men här kommer faktiskt en vändning. Mer eller mindre vuxna män diskuterar livet genom musiken eller vice versa i Mattias Alkbergs gästbok. Det känns ibland som en (av många) rolig gömma på internet och kanske är det fel av mig att röja den här, men vem bryr sig? Det finns ju till allmän beskådan. I alla fall, jag tror det var Conny Nimmersjö som tipsade om Jay Som och hennes låt I think you´re all right. Bakom artistnamnet finns Melina Duterte, en 22-åring som håller till i Oakland, Kalifornien och spelar alla instrument själv vad jag kan förstå.  
Jag tror Conny skrev något om att musiken påminner om  Felt, men för egen del gick tankarna främst till just Built to spill, som om Doug Martsch liksom återfötts.
Hur som helst. Båda släppen från 2016, singeln I think you´re all right och albumet Turn into, är riktigt bra. Ett nytt album kommer nästa månad och kan, ohört, redan nu vara ett tips för alla som uppskattar såväl skrammel som melodi när de lyssnar på pop.

Från Kalifornien är det en bit till Gästrikland och närmare bestämt Hofors. MIna kopplingar dit har länge varit ytterst blygsamma. Jag har åkt förbi med tåget nån gång och har för mig att Radioaktiva räker, som gjorde den gamla pärlan En näve hat, kom därifrån (För övrigt är ju den märkliga 90-talsgenren svenskpunk, som det här väl kan sägas vara, något som kunde förtjäna en egen utredning nån gång). Men för övrigt visste jag inte mycket om samhället förrän jag började se serien Samtidigt i Hofors som finns på SVT Play (även på den här sidan kvarken). Här visas ett strålande persongalleri. Det räcker nog egentligen med at ha bott i vilket mindre samhälle som helst för att kunna relatera (om nu det har ett egenvärde, vad vet jag). En del kanske ryser av klaustrofobi vid blotta åsynen av programmet, men jag och förhoppningsvis många med mig ömmar för människorna som porträtteras i sin vardagliga strävan. En favorit är musikern Micke som drömer om att ge ut det definitiva rockalbumet parallellt med att han tar rollen som outsider och fritänkare. En annan stjärna är expediten i mataffären som besitter en typ av social kompetens som är guld värd. Jag har varit med om kassapersonal som kommenterat mina inköp och som jag om jag generellt varit mer våldsam förmodligen nitat förr eller senare, men den här mannen kan konsten att visa intresse utan att det känns löjligt. Kanske besitter han förmågan att mingla, småprata med substans, något jag alltid varit värdelös på/livrädd för.
Se serien! Om Po Tidholms Resten av Sverige från i höstas var teori så är det här praktik i rapporteringen om ett land till levandsförutsättningarna skiljer sig åt alltmer beroende på var du bor.

Slutligen ett tyskt tips: Filmen Min pappa Toni Erdmann, om en dotter som gör karriär i Rumänien och en pappa som försöker påvisa det absurda i hennes tillvaro, enkelt uttryckt. Den är vad jag begriper hyllad sönder och samman, men se den ändå. Det är tre värdefulla timmar det handlar om.      

 

Pär
Publicerad 01.02.2017 kl. 15:27

De ensammas ö

Haru – de ensammas ö är en dokumentär om Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs två decennier av somrar ute på Klovharun i Pellinge. Dokumentären består av konstgrafikern Pietiläs egenhändigt filmade filmklipp, ihopklippt till en berättarröst som läser texter som Jansson skrivit om ön. Låter kanske inte speciellt spännande, eller sevärt, med två vanliga tanters varande på en enslig och karg ö mitt ute i havet men jag ska säga er att den är i sanning sevärd.

De flimrande filmklippen som mestadels porträtterar naturen och havet, även om både Jansson och Pietilä gör gästroller, bildar en sällsam helhet. Den karga naturen i kontras mot havet med dess växlande former ger även den mest inbitna skogsfantast en längtan till det friska havet. Bitvis är dokumentären ljudsatt med antingen Birgitta Ulfssons uppläsning av Janssons texter eller musiksnuttar, men däremellan tillåts naturljuden ta plats. Fåglarnas pip och skrän, havet som brusar och frustar och stundvis stormar rejält. Vinden som slår i upphängda kläder och kanske framom allt annat, en stor tystnad. Dokumentären är som ett litet konstverk, i sin porträttering av en tid som flytt, i naturbilderna och i det som Janssons texter förmedlar.

Filmen inbjuder till lugn och kontemplation på ett sätt som få moderna dokumentärer gör, samtidigt som det är en kittlande inblick i legenden Tove Janssons liv. Genom hennes upplästa texter skymtar tittare hennes attityder till såväl havet och stenarna, rosor och katten som Tuulikki Pietilä. För den som är medveten om Janssons och Pietiläs gemensamma historia, utgör Haru – de ensammas ö inte bara en skildring av en mycket bekväm relation men också en påminnelse om tvånget att för omvärlden dölja och omdefiniera sin kärlek.

Överlag skulle jag vilja uppmana er alla att den närmsta tiden ta er tid att titta på en dokumentär. Dokumentärer behöver inte enbart vara bildande, de kan också vara vackra som konstverk och inbjuda till avslappning och reflektion. Känner ni inte er lockade av Haru - de ensammas ö, som finns på arenan ännu i en knapp månad, kan man ju välja något helt annat. Jag vet med mig själv att dokumentärer sällan står överst på min ”att se” lista men när jag väl tar mig för att titta på dem så blir jag oftast överförtjust över mötet mellan kunskap och konst som utgör dokumentärernas väsen.

 

alla bilder är screenshots direkt ur dokumentären. 

Rebecca
Publicerad 29.01.2017 kl. 18:34

Översättningen eller inte, det är frågan

Är du också en sån typ av person som är extra känslig för historiens vingslag? Blir du helt i extas ifall du får reda på att Napoleon har suttit på just den där parkbänken? Knäppa säger vissa, stark inlevelseförmåga säger jag.

När jag läser en bok är dåtiden, i vilken handlingen utspelar sig i något som berikar läsningen. Under läsningen tänker jag ofta på den historiska kontexten och hur det var på tiden då handlingen utspelar sig. Jag ser inte åren som skiljer mig och bokens handling åt som en vägg som hindrar mig från att leva mig in i handlingen. För om man tittar riktigt noga finner man en dörr i väggen som man kan öppna och bli en med handlingen och historien.

Jag går för tillfället en kurs i litteraturvetenskap som heter Litteraturens historia 2, i vilken vi går igenom och läser viktiga litterära verk från klassicismen ända fram till det moderna genombrottet. En av texterna vi har läst är Mary Wollstonecrafts  A Vindication of the Rights of Women. Jag valde att läsa den på originalspråket engelska för att försöka fånga upp den passion som Wollstonecraft lagt ner i texten. Engelskan var invecklad och gammal men samtidigt som jag läste kände jag starkt hur historien var närvarande och det kändes som om Wollstonecraft själv skulle ha läst upp texten för mig. Jag är medveten om att jag inte läste någon första upplaga men att jag läste den på originalspråket gjorde att texten kändes äkta.

Nästa bok på mitt lässchema för kursen var Mary Shelleys Frankenstein. Jag tyckte väldigt mycket om boken men kände aldrig att det var Shelley som läste upp berättelsen för mig, det historiska inslaget var tydligt frånvarande. Vad berodde detta på? Wollstonecraft läste jag på originalspråket, och Frankenstein läste jag på svenska, kunde det ligga något i det? Hindrar översättningen en att känna historiens närhet? Kan en översättning kännas så pass mindre genuin än boken på originalspråket?

Jag antyder inte på något sätt att översättningar är sämre eller mindre läsvärda. Att översätta en bok går inte enbart ut på att översätta varenda mening och sedan skicka in den för publicering. Översättaren måste försöka hitta rösten som författaren planterat i boken och känslan den vill förmedla till läsaren. Detta är långt ifrån enkelt och kräver både tålamod och skicklighet av översättaren. Men att lyckas få med historien i översättningsarbetet är en betydligt svårare uppgift.

Läser man ett verk av en engelsk författare på svenska är man genom språket medveten om att dessa ord som jag läser inte är författarens egna. Det är väl egentligen i detta som problematiken har sin grund, att den översatta bokens ord inte är författarens ’’egna’’. Visst, det är författaren som har valt vilka ord som ska ingå i boken men ibland blir översättaren illa tvungen att byta ut några ord och ändra på meningsstrukturen för att det ska passa in i svenska språkets regler.

Jag läste en text för en tid sedan som handlade om poesi och specifikt översättning av poesi, men jag tycker detta går lika bra att anpassa på romaner. Författaren av texten påstod att poesi är det som försvinner vid en översättning, jag tror det ligger något i det.

Översättningar av kända verk och en på originalspråket.

Hur är det med er, brukar ni välja att läsa böcker på originalspråket istället för en översättning?

August
Publicerad 24.01.2017 kl. 13:12

Iväg till landet ingenstans

Väl medveten om att Peter Pan är en familjepjäs och att min ålderskategori inte tillhör målgruppen, gick jag ändå på ÅST:s Peter Pan i helgen. Historien om pojken som vill vara ung och fri för evigt är välbekant och älskad sedan länge tillbaka, så att se hur Åbo svenska teater valt att berätta historien var spännande. Det första jag noterade var cirkusinslagen i pjäsen, en för barnfamiljerna välkommen krydda, utförda av cirkusstuderande på Konstakademin vid Åbo yrkesskola. Cirkusstuderandena spelade de flesta av de mindre rollerna samt hjulade och gjorde akrobatiska övningar i band på scen. Cirkusinslagen fungerade väl i just den här pjäsen och gav för barnens del den där extra magin i det hela även om det märktes att den svenska dialogen bjöd på utmaningar för de studerande. Icke desto mindre ett bra bidrag till helheten.

ÅST:s version av Peter Pan är en inte fullt så disneyfierad version, vilket jag uppskattar. Pjäsen får innehålla orättvisor och sanningar och vara lite läskig, utan att någonsin bli för skrämmande för barnen. Från Lena som plötsligt måste axla mammarollen och leka vuxen för att de förlorade barnen behöver det och indianernas minst sagt tveksamma dialog till Kapten Kroks nagellack och Peter Pans starka motstånd mot att bli vuxen skapar ypperliga tillfällen till diskussion mellan barn och vuxen. Redan i foajén efter pjäsen hörs förundrade små stämmor som frågar allt från varför vi aldrig såg krokodilen till om riktiga indianer faktiskt pratar sådär? Och det tycker jag är underbart, om familjeteater både får vara roligt och spännande att se på också fungera som en språngbräda till diskussion.   

Helt klart bäst bland rollprestationerna är Peter Ahlquists Kapten Krook som är den perfekta blandningen av skrämmande och löjeväckande, roligt och slug. Allt från Kapten Kroks platåkängor och långa läderrock till det svarta nagellacket som komplimenterar kroken, skapar en helt lysande karaktär.  De övriga skådespelarna gör också övertygade roller, speciellt Markus Riuttus Petr Pan fångar träffsäkert en liten pojke som gör som han vill utan att fundera desto mer på morgondagen.

I övrigt måste jag säga att jag tycker att dräktdesignen är allt annat än tilltalande. Grälla färger och mycket olika texturer gör att det för den vuxna betraktaren distraherar från pjäsen som sådan, här är det igen en gång värt att minnas att jag inte är den tänkta publiken. Jag tror att för ett barn som går på teater bidrar dräktdesignen med sin färgkavalkad och spännande material till upplevelsen.

Scenografin i sin tur är lekfull och färgrik utan att bli gräll. Överlag tycks pjäsens ledord vara just lekfullheten, som genomsyrar såväl rollkaraktärerna, dräkterna som scenografin och pjäsens händelseförlopp. Tydligast märks denna lekfullhet i den episka slutstriden mellan Peter Pan med sina förlorade barn och Kapten krok med sina pirater. Här fäktas det metervis över marken på hjulförsedda plattformar samtidigt som resten av ensemblen iscensätter ett riktigt tumult komplett med handgemäng och kullerbyttor.  Vad som också kan anmärkas på i scenografin är användningen av ljus och skuggor som på ett strålande sätt spelar samman med resten av pjäsen till en helhet. Peter Pans flygande gör med skuggbilder mot en vit gardin och i ett skede hänger den glimmande ljuspunkten som föreställer Tingeling från ett metspö i taket. Innovativt och välfungerande.


 

Vad många barn skulle säga att var bäst med hela är nog att det var en riktig hund som spelade hunden Nanas roll. Genom hela publiken gick ett förvånat och förtjust ”ohhh” och man riktigt såg hur det tindrade i ögonen på de unga teaterbesökarna. Helt klart kvällens stjärna. ÅSTs Peter Pan är kanske inte något för den tjugoåriga universitetsstuderande, även om man som sådan nog hade utbyta av den, utan en sagolik första teaterupplevelse för barn i förskoleåldern uppåt. Helt klart värt ett besök för de med barn i den åldern eller för den vuxna som för en kväll vill uppleva barndomens magi både på scen och i publiken.

 

bilder: ÅST pressbilder

Rebecca
Publicerad 22.01.2017 kl. 16:53

Kända författare och deras självmord

 

Ni vet när man ibland bara springer på en bok, kanske på en bokloppis i ett sommargrönt Österbotten, och bara känner ”den här måste jag läsa”? Ni vet, vissa böcker har ett stilla lockande över sig, de drar lite i en, drar en försiktigt i skjortärmen och viskar; ”läs mig” med sakta röst.

Jag sprang på en pocket vid namn ”Svenska kärleksbrev” i somras, en tunn liten pocket som innehåller kärleksbrev från olika kända människor, mest författare och litterära storheter. Där finns brev från bland annat Hjalmar Söderberg, Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Edith Södergran, Drottning Kristina och Johan Ludvig Runeberg. Och den födde några tankar som jag vill lyfta och dryfta här. Den var ju nog en helt okej läsning, det är något lite kittlande med att läsa andras brev, saker som inte är tänkta för publikation, det känns lite förbjudet och ger en ny dimension till den egna bilden personerna i fråga. Att se att August Strindberg använde alldeles för många utropstecken i sina brev närde mitt Strindbergs-förakt. Skojar inte, han använde jätteofta mellan fyra och sju utropstecken efter sina meningar. Fatta om han hade levt idag, han hade varit svinjobbig på alla sina social medier-kanaler, trust me.

Förutom förbjudet-känsla och att jag fick dissa Strindberg så födde boken en annan tanke. Och spaningen som kommer nu är inte särskilt underbyggd, kalla det mer en känsla eller en ”killgissning”; men jag vill ändå kasta ut den där. Min spaning är att kvinnliga författare som tagit livet av sig, ni vet dom där stora klassikerna, de blir mer förknippade med sitt självmord än manliga författare som gjort samma sak. För tänk på Karin Boye, Virginia Woolf eller Sylvia Plath? Visst är en av de första kunskaperna man får om dem – att de valt att avsluta sitt liv? Så upplever jag det i alla fall, att när man pratar om dessa stora kvinnliga författare och deras verk så nämner man också ganska omgående att de tog livet av sig? Och min känsla, som dök upp i samband med ”Svenska kärleksbrev”; är att man inte gör samma för män, eller?

För i boken finns en kort presentation av alla personerna innan deras brev, och jag blev helt förvånad när jag läste att författaren Stig Dagerman tagit livet av sig som 31åring. Och nu kanske ni tänker, 'jaha vad är det med detta då'? 

Men för mig var det konstigt för jag har till och med varit på en föreläsning på universitetet, när jag läste journalistik, som handlade enbart och uteslutande om Stig Dagerman och hans bok ”Tysk höst” (som anses vara en banbrytare inom reportageformen). En och en halv timme om Dagerman, hans verk och hans författar- och journalistkarriär och inte ett ord nämndes om att han dog ung genom självmord. Inte ord. Däremot så tycker jag att till exempel Boye, Plath och Woolf ofta sammankopplas med tragiska självmord. Och Victoria Benedictsson med. Att man nämner en titel, säger något om deras storhet och säger sen ”och just det hon tog livet av sig”. Samma sak med Harry Martinson, att han tog livet av sig lärde jag mig först för något år sedan, fastän jag läste flera Martinson i gymnasiet. Också Vilhelm Moberg tog sitt liv, på samma sätt som Virginia Woolf – visste ni det?

Kanske detta är en slapp spaning, men sådana måste också vara okej att dra. Vi vet ju att kvinnor har behandlats och ännu behandlas annorlunda på grund av patriarkalisk värld men det här var ändå en ny insikt för mig. Att de kända kvinnorna, de BLIR ett med sina självmord. Medan männen mer får vara ett med sina verk och sina karriärer. Och jag säger inte att det ena är mer rätt än det andra, jag förvånandes bara av skillnaden i hur jag upplever att dessa författare beskrivs.

Vad säger ni? Behandlas de stora klassiska författarna och deras dödsorsak olika beroende på deras kön? Har ni tänkt i samma banor som jag?

 

Johanna
Publicerad 19.01.2017 kl. 12:36

Det demokratiska biblioteket

Den här veckan läste jag om Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige. En bok jag rekommenderar åt alla, och speciellt de som växt upp en bra bit från arbetarklassvardagen. Oavsett så fick boken mig att tänka på bibliotek. De offentliga biblioteken är kanske en av de sista, på allvar, demokratiska intuitionerna som finns kvar. Biblioteken är så mycket mer än bara utlåning av böcker och idag vill jag skriva ett litet hyllningstal till biblioteken.

Bibliotek är böcker men bibliotek är också kunskap på lika villkor. Det är gratis att låna bibliotekets material, om det då är böcker, tidskrifter, noter, film eller cd-skivor.  Biblioteken har datorer som du kan boka och sedan surfa på, söka information på, använda i kontakten till myndigheter eller för betalning av räkningar via nätbank. Många bibliotek ordnar regelbundet föreläsningar, workshops, sagostunder och dylikt som är öppna för allmänheten. Kurser i dataanvändning eller varför inte möjligheten att 3D-printa något erbjuder också bibliotek.

På biblioteket kan du också få hjälp att hitta sådan information du behöver, vare sig det handlar om en nyutkommen bok, hembygdsföreningens årsböcker från sent åttiotal eller internetresurser för hur man startar företag. Vissa bibliotek lånar ut motionsredskap som stegmätare och hantlar åt sina kunder medan andra har erbjuder tillgång till laddningsskåp för telefoner. Biblioteken erbjuder tillgång till nyheter via dagstidningar på båda inhemska språken och ofta också utländska tidningar. Där finns nischade tidskrifter om allt från jakt till datateknik och stickning.

Jag har i min ägo fyra bibliotekskort till fyra olika bibliotek. Som regel är allt du behöver för ett bibliotekskort en finsk adress och ett officiellt identitetsdokument. Dessutom är det första kortet alltid gratis. Bibliotekskortet gör att du kan låna material, använda datorer och printa, men även utan kortet har du tillgång till ett torrt, varmt utrymme, toalett, eluttag och läsesal. Ett tips för den resande är att leta upp stadsbiblioteket där man befinner sig, eftersom det ofta också finns broschyrer om orten och sevärdheter samt kartor att ta gratis förutom ett ställe att kissa när det är kris.

Jag har ett kommunbibliotekskort där utbudet kanske inte ger någon wow-faktor men biblioteket vinner på att de finns i så gott som varenda liten by i kommunen. Varje by har sitt eget utrymme för biblioteket, som är öppet minst en dag i veckan och förser dem med tillgång till kunskap. Bibliotekarierna där känner sina kunder och möter dem som individer. Rekommenderar böcker de vet att personen kommer att gilla, erbjuder hjälp och tips.

Jag har två stadsbibliotekskort, i olika städer, där det finns en uppsjö av material att låna. Men där finns också gratis toaletter, platser att studera och jobba på och tak över huvudet ifall man är strandad inne i stan längre än vad man räknat med. Stadsbiblioteken erbjuder mängder av tjänster men två av de jag tycker är mest fantastiska är att jag via mina bibliotek kan låna tavlor och konst samt möjligheten till fjärrlån. Fjärrlån gör det möjligt för mig, mot en liten avgift, få tag i material som biblioteket själv inte har i sin ägo men som finns på ett annat bibliotek i Finland, eller ibland till och med resten av Norden!

källa

Jag har ett universitetsbibliotekskort med vilket jag får tillgång till vetenskaplig forskning, såväl i böcker som online, som sträcker sig decennier om inte århundraden bakåt i tiden. Jag får också tillgång till bibliotekariernas specialkunskap och förmåga att sålla i material utöver en tyst plats att studera på. Biblioteket tillhandahåller även mötesrum perfekta att boka för gruppprojekt samt möjligheten att skanna, printa, faxa och kopiera.

Som ni förstår är jag extremt taggad på bibliotek. Jag tycker det är en fantastisk sak att mina skattepengar finansierar en mötesplats i samhället. Jag tänker på alla mindre bemedlade som via biblioteket har tillgång till böcker och tidningar, internet och kunskap. Biblioteken är de sanna kulturhjältarna, som bevarar och upprätthåller såväl finkultur som bygdekultur, musik och konst som arkitektur och litteratur.

Men kanske främst av allt, och det som knyter ihop med temata i Susanna Alakoskis bok, så erbjuder biblioteken en trygg plats. På biblioteket får du, förutsatt att du följer reglerna och beter dig väl, vara från det öppnar till det stänger. Där erbjuds en miljö fylld av kunskap och öppenhet. Du blir inte utkastad från biblioteket om du hänger där hela dan och det är varmt, torrt och tryggt med tillgång till toaletter och drickbart vatten. Biblioteken är ett offentligt rum till för alla, från den fattigaste ensamstående förälder till pensionären som behöver få komma ur huset till medelklasskulturtanter och ungdomarna utan någonstans att gå. Till biblioteket är alla välkomna som kan hålla de enkla ordningsreglerna och till och med för den som begår snedsteg finns det flexibilitet. Så besök ditt biliotek den här veckan, kolla in deras utbud och njut av att veta att de betjänar samhällets invånare på lika villkor.

Hur många bibliotekskort har du och vad är din favoritgrej med bibliotek?

 

Rebecca
Publicerad 15.01.2017 kl. 16:47

Prickar och fallosar vart än ögat ser

HAM, Helsingfors. Yayoi Kusama. Målningar, teckningar, skulpturer, videor, rumsliga installationer och perfomancerelaterat material samt mode och design. Till 22.1.2017

Sedan Yayoi Kusamas utställning In Infinity öppnades i oktober har mitt instagramflöde kryllat av bilder från den. Jag hittade dock aldrig tid att besöka utställningen förrän nu, men som man brukar säga, bättre sent än aldrig. Nu kan även jag posta bilder från Kusamas färgbomb till utställning på mitt instagramkonto.

Jag hade inte hört talas om Yayoi Kusama (f. 1929) förrän jag bekantade mig med utställningen. Utställningens retrospektiva vinkel har dock gett mig en inblick i hur Kusama var och är både som person och som konstnär. Yayoi Kusama är född och uppvuxen på landsbygden i Japan, men flyttade under 1950-talet till USA för att fly undan Japans konservativa och gammalmodiga tankesätt. Tidpunkten som Kusama var bosatt i New York var en tidpunkt då staden var centrum för intressanta experiment inom konstnärsfältet och Kusama ställde ut konstverk tillsammans med bl.a. Andy Warhol (1928-1987) och Claes Oldenburg (f. 1929). På 1970-talet flyttade Kusama tillbaka till Japan och kort efter sin hemkomst lade hon in sig på ett psykiatriskt sjukhus p.g.a. depression i återkommande intervaller. Hon bor där än idag och lever ett anspråkslöst liv medan hon producerar nya tavlor. Kusama tillför ständigt något nytt till samtidskonsten med sitt unika visuella språk som inte riktigt passar in i några specifika ramar, eftersom hennes färdigheter omfattar i stort sett varje teknik och genre inom bildkonsten. Hon är dessutom en viktig konstnär inom den feministiska konstsfären.

Återkommande motiv i Kusamas konstverk är prickar och fallosar samt oändliga och repetitiva mönster som breder ut sig över inte bara canvasdukar, utan även på andra ytor, till och med i hela rum. Kusama har ända sedan sin barndom lidit av ångestfyllda syner och försöker återskapa dem genom sin konst, både för att bearbeta dem och som ett sätt att uttyda vad de är. Under 1960-talet blev tankar om att smälta in i verket och självutplåna sig själv ett viktigt tema för Kusama och hon poserade därför invid sina konstverk iförd prickiga kläder för att bli en del av verket. Den inre verkligheten, hallucinationer, ångest och tvångstankar är utgångspunkten i Kusamas skapande av konst och har även gett namn till själva utställningen, In Infinity.

Det fanns många konstverk som imponerade mig, men om jag måste höja ett över de andra tror jag nästan det är serien Min eviga själ som hon påbörjade år 2009. Målet med serien var att måla hundra målningar, vilket hon gjorde på redan ett och ett halvt år. Väldigt imponerande! Kusama har därför satt som ett nytt mål att måla tusen målningar till serien och några av dem kunde man beskåda på utställningen. Hennes tillvägagångssätt att måla dem är dessutom intressant. Canvasduken ligger vågrätt och Kusama arbetar från kanterna in mot mitten. Hon gör varken korrigeringar eller målar över det som redan blivit målat. Många av målningarna har liknande teman och inslag, t.ex. mikrober och celler kan jag urskilja i många av dem. Profiler och ansikten förekommer också.

Som jag nämnde tidigare är utställningen retrospektiv och de över 200 konstverken i den täcker en tidsperiod från tidigt 1950-tal fram tills idag. Utställningen är såsom de flesta av Kusamas konstverk oändlig, eftersom den breder ut sig utanför Tennispalatsets utrymmen. Vid HAM-metro på Kampens metrostation kan man t.ex. beskåda Narkissos-trädgården, ett verk bestående av tusen stålbollar, under samma period som utställningen pågår. Vilket var en intressant observation.

Efter besöket kände jag mig en smula överväldigad på grund av alla nya intryck den gett mig. Det har dock stärkt påståendet om att målningsprocessen kan vara en meditativ behandlingsmetod för en person som lider av ångest eller andra psykiska besvär. Jag rekommenderar er därför när ni är i vår huvudstad, att besöka utställningen och lära känna Yayoi Kusama. Gå dock inte under en sen lördag eftermiddag! Det var väldigt mycket människor där, vilket resulterade i långa köer till de rumsliga installationerna samt biljettköp vid entrén.

 

Foto: Fredrika Lindgren

Fredrika
Publicerad 14.01.2017 kl. 23:50

Jullovsläsningen

Kan man bli läsutbränd? Ni vet, känslan när ens hjärna inte längre tar in budskap, bokstäver flyter ihop och komplicerade helt enkelt inte går att hålla reda på. Så känner jag mig ofta när det blir dags för lov, när jag skulle ha tid att läsa precis vad jag vill och hur mycket jag vill. Min hjärna slår bakut, jag orkar inte läsa eller fokusera på texter. Precis så kändes det när jag tog jullov från mina studier den 18 december. Som om hjärnan var kokt. Men jag vill ju lustläsa och ha nya stora läsupplevelser, trots att hjärnan är trött. För att mjukstarta då läste jag ett par seriealbum. Seriealbum går snabbare att läsa än romaner och är, åtminstone för mig, den perfekta återställaren när hjärnan är lästrött.

Jag har läst två seriealbum av Liv Strömquist, Ja till Liv! och Einsteins fru. Den som är bekant med Liv Strömquist från tidigare vet att hon skriver samhällskritiska, feministiska satirserier som lyckas med konststycket att samtidigt vara roliga. Johanna skrev under hösten ett hyllningsinlägg till Liv Strömquist, och trots att jag börjat läsa Strömquist först i höst vill jag stämma in i hyllningskören. Träffsäkert, roligt och informativt men samtidigt lättläst. Speciellt hennes förmåga att väva in hänvisningar i sina serier och därmed backa upp dem med fakta imponerar mig. Elin Lucassis Jag är den som är den går uppenbart i samma spår som Liv Strömquist serier, men har en större tonvikt på de privata upplevelserna. Jag gillar Jag är den som är den också, även som själva teckningsstilen inte är en som får mig att trilla av stolen direkt.

Två finlandssvenska romaner har jag också hunnit med, Minkriket av Karin Erlandsson och Bär den som en krona av Sanna Tahvanainen. Två radikalt olika böcker. Erlandsson målar med ett kärvt språk upp bilden av en minkfarmares uppväxt och liv mitt under den stora pälsboomen samt hur farmandet tar upp all tid och är en livsstil mer än ett yrke. Minkriket tilltalar mig storligen, för den har en så oerhört stor igenkänningsfaktor. Jag har växt upp med männen och kvinnorna som lever det liv som Lars-Mikael och Kristina lever, med arbetsdagar som aldrig tar slut och en ekonomisk situation som kan förändras i en handvändning. En mycket träffande bok som fångare den typen av liv perfekt.

Om Minkriket hade hög igenkänningsfaktor så är det tvärt om med Bär den som en krona. Där tolkar Tahvanainen vem kvinnan bakom fasaden drottning Viktoria var, och bygger upp hur hon tänker sig att Victorias inre liv tedde sig. Bokens starkaste aspekt är det poetiska språket som böljar fram på sidorna men historien som sådan håller inte. Det är för lite historia, för lite förklarningar för att den oinsatta skall kunna ha glädje av skildringarna av Victorias person. Vackert skriven bok som inte gav vad jag hade hoppats på.

E-böcker är räddningen när man läst alla böcker man hade hemlånat och inte förmår sin mellandagslata kropp att besöka biblioteket på nytt. Jag tycker dessutom om att läsa e-böcker, det är en annorlunda upplevelse än att läsa i pappersform och smidigare när man tillbringar julen bort från sin egen bokhylla. Commonwealth var den första e-boken jag läste i jul och den har jag redan pratat om här, så den tar jag inte upp igen.

Jag läste också Pojkarna av Jessica Schiefauer, en ungdomsbok om könsgränser och pojkskap och flickskap. Pojkarna är trollbindande i sättet den behandlar tonårskroppen och det obekväma i att växa (eller tvingas växa) in i en könsspecifik mall. Tre flickor hittar ett sätt att tillbringa nätterna i pojkkroppar och får därmed tillgång till en värld som de annars aldrig fått smaka på. Pojkarna är en skör tolkning av könsöverskridande som är verkligt viktig och som jag rekommenderar till alla, oavsett om du brukar läsa YA eller inte.

På tal om YA, eller young adult böcker, så läste jag bloggaren Flora Wiströms Stanna. En bok som jag skulle klassa som YA men jag tror att den marknadsförts som vuxenroman? I Stanna möter vi Ester som gått ut gymnasiet, jobbar i bokhandel och träffat kärleken – Eli. Stanna blir en blandning av ”nu ska vi leva lifvet” roman, en kärleksroman och en skildring i att vara nära anhörig till någon som är svårt sjuk. Jag upplevde först tematiken som tröttsam och stereotyp, men Wiström väver ihop de olika temana till en helhet som inte borde fungera men  gör det. Esters liv känns verklighetstroget och trovärt, medan det har tillräckligt mycket intressanta händelser för att bli en bra roman.  

Hausfrau och All the Bright Places har, överraskande nog, en mycket stark gemensam nämnare, som tyvärr inte går att avslöja utan att spoila dem. Medan Hausfrau handlar om en uttråkad och instängd hemmafru i Schweiz som tar sig älskare på löpande band är All the Bright Places en berättelse om en oväntad vänskap mellan två gymnasieungdomar. Hausfrau är inget för den som är känslig, fjorton sidor in i boken har huvudpersonen Anna redan haft sex upprepade gånger med någon helt annan än den som hon är gift med. Anna, isolerad såväl av språket hon inte kan som av hemförhållandena, gör vad hon kan för att mota ensamheten i grind. Hausfrau är en hjärtskärande bok, välskriven men oerhört sorglig.

All the Bright Places är på sitt sätt också sorglig, men har en betydligt hoppfullare ton genom sig. Handlar om Violet och Finch. Violet var skolans drottning fram till att hennes syster dog ett par månader tidigare medan Finch är utstött, delvis beroende på sin bipolaritet och dåliga impulskontroll, delvis på grunda av rent förtal. De förs samman i ett klocktorn och tvingas göra ett geografiprojekt tillsammans, vilket blir början på deras vänskap. Det här är en av de böcker som är bäst att börja läsa utan att veta något om handlingen, för att bokens händelseförlopp är vad som gör den till en så bra läsupplevelse. Den är rolig och sorglig och framförallt, hoppingivande. En bok för den som är eller någonsin varit en vilsen tonåring med en oförklarlig och överskuggande ledsenhet inombords. Suverän.

Vad läste ni detta jullov? Läste ni någon av de böcker jag läst och har ni tips inför vårens lustläsning? Tipsa gärna i kommentarerna!

Rebecca
Publicerad 08.01.2017 kl. 15:03

Farväl till ungdomen

 

 

Under min tid som självständig musiklyssnare, kanske från 1994 och framåt, har formerna för lyssnandet utvecklats. Alla vet att den då för tiden härskande cd-skivan, som nyligen konkurrerat ut vinylen, numera i de allra mest betydelsefulla fallen fungerar som ett visitkort och för det mesta bara som skräp, typ.

Efter en period av mer eller mindre illegal nedladning på 00-talet är det streamingtjänsterna som är grejen. Det vill säga allt finns överallt så länge du har internetuppkoppling och en laddad enhet. Fantastiskt. Musikdistributionen är löst. Eller? Naturligtvis är fördelarna enorma, men vad gör en bloggare annat än gnäller?
Två stora nackdelar finns med streamingen som jag ser det. För det första finns inte allt på de stora platformar som vi konsumenter oftast är hänvisade till. Må så vara att du hittar 90 procent av det du vill höra, det är fortfarande inte allt, vilket väl måste vara idén med en sådan tjänst.
Ett annat problem är något jag snuddat vid förut, nämligen själva det faktum att allt finns, hela tiden. Jag vet inte hur det är för tonåringarna i dag, men min hjärna har svårt att vänja sig. Jag tänker ofta att det finns så väldigt mycket här på internet och stressar fram utan att egentligen sätta mig in i någonting. Det gäller i högsta grad musikkonsumtionen. Jag vill inte ha det som på tiden före bredbandet, då det dominerande sättet at konsumera musik var att betala 169 kronor för en cd-skiva, vars innehåll man på förhand sällan visste något om. Besvikelsen kunde å ena sidan vara stor när man insåg att skivan man betalat för var värdelös, men å andra sidan gav man den oftare fler chanser. Dessutom var det lättare att göra det utan konkurrensen från Internet som bara fanns en timme åt gången på stadsbiblioteket eller om en lärare låste upp en datasal i skolan.

Streamingtjänsterna innebär demokratisering, eller mer jämlikt lyssnande, då det inte längre är en sport att få tag i skivor, men problemen kvarstår för mig. Alllt jag vill höra finns inte nödvändigtvis där och ändå finns alldeles för mycket för att jag ska ha ro att lyssna.

Jag har hur som helst hört en och annan bra skiva från 2016. Den jag tänker skriva om nu heter Öronbedövande mörker och är gjord av artisten Farväl till ungdomen. Egentligen heter han Kåre Vernby och på 1990-talet spelade han i ett band som hette Blissful. Jag hörde dem då och då i dåtidens indieskyltfönster Musikjournalen Pop på måndagkvällarna. Jag mins inte så mycket av dem (Blissful alltså, även om måndagar för över 20 år sedan så klart också är suddiga), men tror att de var aningen för skojfriska för min smak. Skruvade. Kanske borde jag ge dem en chans så här i efterhand för senare har två av medlemmarna gjort storartade grejer på andra håll. Dels Calle Olsson med Bear Quartet och Paddington Distortion Combo och dels alltså Kåre Vernby vars Farväl till ungdomen började göra väsen av sig på allvar redan under 2014. Från början var det den här Cure-översättningen som fick mig på fall. Det är så klart genialt att beskriva en typ av natt som många av oss landsbygdsungar förr eller senare upplevt, med kyla, sprit och sprayfärg som hastigt får sällskap av "en dieselmerca i snöröken" och det blir till att springa. Men det som gör texten precis så bra som den är hänger självklart ihop med musiken, som är en tolkning av The Cures Plainsong från 1988 års mästerverk Disintegration. Just den här plattan har säkert likaledes många landsortsungar använt som en slags flykt från just de raggarmiljöer vi vistades i betydligt mer än vi ville. På så vis blir det här en fantastisk blandning av realism och eskapism. Och vad mer kan man begära?

Hur som helst, årets album Öronbedövande mörker är en naturlig fortsättning på debuten från 2014. Kåre Vernby trampar inga outforskade marker. Han spelar ytterst omodern indiepop och texterna behandlar den tid som flytt och de föräldrar som dött. Särskilt låtparet Den bottenfrusna sjön och Just såna dagar tar barndomen slut vinner på sin musikaliska enkelhet och förmåga att beskriva något både allmängiltigt och personligt. Och det är väl det som popmusik oftast går ut på?

Jag tippade aldrig på någon form av kommersiell framgång för Farväl till ungdomen (vinylerna är vad jag vet tillverkade i 100 exemplar), men nyligen släpptes singeln En vinternatt, en duett med Maja Gödicke som är lika storslagen som utmärkt. Vernby och Gödicke växelsjunger om att komma in från kylan tillsammans till ett komp som låter som en nedpitchad variant av New Orders Love vigilantes, varvat med valfri powerballad. I och med detta verkar det ändå som att fler fått upp öronen för Farväl till ungdomen, och ännu fler borde få det. Det är kanske en artist med ett omodernt sound, men bra låtar och tidlösa ämnen håller alltid.

Annat bra: Swaying wires, Kode Maya, The Goon Sax med flera.  

Pär Jonasson
Publicerad 04.01.2017 kl. 18:07

En annorlunda deckare

En öde ö ute i finska skärgården, ett hemskt oväder och känslan av panik är de ingredienser Eva Frantz använder sig av då hon kokar ihop berättelsen i sin debutroman Sommarön.

Sommarön är belägen i Porkala skärgård och fungerar som sommarparadis för försäkringsbolaget Axelssons. Personalen från företaget åker dit med sina nära och kära för att njuta av sommarens värme, lugn och alkohol. De och deras familjer spenderar en vecka på ön, vilket är enligt vissa av dem alltför kort tid, medan det för andra känns som evigheter. Under veckan får man som läsare ta del av försäljningschefen Patricks bästa berättelser, författaren Andrés inspirationstorka och mord förstås, boken går trots allt under genren deckare.

Handlingen sträcker sig över en vecka, där varje kapitel får stå för en dag. Under veckan är det bl.a. marknadsföringschefen, försäljningschefen, webbutvecklaren och några andra från försäkringsbolaget som semestrar på ön. Frantz skildrar besökarnas vardag och deras sinnesstämning när dimman och ovädret drar in över ön och handlingen sätts igång på riktigt. Som läsare är man konstant medveten om paniken och oron som lurar bakom hörnet, redo att hoppa fram när som helst. Handlingen är uppdelad i två delar, den ena är utspelar sig nu och den andra någon gång under 80-talet. Läsaren får ta del av korta berättelser från 80-talet som gör att alla pusselbitar faller på plats.

Eva Frantz skriver på ett lätt och behagligt sätt, vilket gör att man som läsare snabbt dras in i handlingen. Karaktärerna är många, vilket tvingar en att vid flera tillfällen kolla upp vem som är vem och i vilken stuga de bor i på ön. Trots att de är många är ingen den andre lik. Däremot hade jag svårt att skapa mig en egen bild av vissa. De tycktes vara väldigt stereotypiska och ibland kändes det som om personerna från tv-serien Solsidan tagit båten till Sommarön. Detta var emellertid inget som gjorde läsningen jobbig eller tråkig, däremot är det för vissa läsare viktigt att författaren ger en fria händer när det kommer till att skapa sig en bild av karaktärerna.

Vanligtvis läser jag inte deckare, jag tycker helt enkelt handlingen är alltför förutsägbar, någon blir mördad, kidnappad eller rånad och sedan ska någon eller några ta reda på vem den skyldige är. Fast egentligen är det bara en dum fördom jag har gentemot deckare. Bob Dylan sätter fingret på detta i en av hans låtar, det vill säga att ha fördomar om något man inte gillar, ’’And don't criticize / What you can't understand’’. Det är väl egentligen i det här min fördom om deckare grundar sig i, jag förstår dem helt enkelt inte, och därför har jag ingen rätt att sitta vid kaffebordet och predika om hur deckare är ensidiga.

Sommarön är däremot inget vanlig deckare, den vane deckar-läsaren kan känns sig förvirrad i handlingen då vissa moment har bytt plats eller helt och hållet försvunnit. Men det är precis det som gör Sommarön så utmärkt. Frantz har skrivit en annorlunda deckare, men en väldigt bra annorlunda deckare. Men bokens uppbyggnad kan vara lika mycket dess nackdel som fördel. Fördelen är att boken tvingar läsaren att utmana sin läsning, vilket gör läsningen extra spännande. Nackdelen är att man kan bli uttråkad efter att läst halva boken och ibland får man kämpa för att orka läsa vidare.

Men avslutningen är värd allt kämpande. Jag tror jag fortfarande har gåshud kvar efter att ha läst klart boken. Frantz lyckas på ett lysande sätt knyta ihop säcken och det gör att man nästintill glömmer att man efter halva boken stundvis blev tvungen att kämpa för att orka läsa vidare. Det är detta som jag tycker gör Sommarön spännande, den struntar i alla mönster deckare vanligtvis följer. 

Jag rekommenderar Sommarön för dig som älskar deckare men även för dig som är ovan att läsa deckare. Eva Frantz är definitivt ett namn som jag i framtiden kommer fråga efter i bokhandeln.

August
Publicerad 03.01.2017 kl. 20:22

Gott Nytt År!

Hoppas ni fick en nyårsafton helt i er egen smak, oavsett om det är glittrande partykläder och bubbel eller lusekofta framför en tänd brasa. På denna årets första dag har jag inte mycket i kulturväg att erbjuda er men för den som är sugen på att se något annat än den traditionsenliga film en Ivanhoe (eller kanske är det bara hos oss den varit obligatorisk på nyårsdagen?) kan jag rekommendera ett par alternativ.

Kolla komedi på Youtube. Mitt tips är att börja med att söka på Live at the Apollo, en brittisk serie med blandade ståuppkomiker som gör stand up inför publik på Hammersmith Apollo. Lättsmält och enkelt att surfa mellan olika klipp för att hitta nån man gillar

bild: Långfilm Productions/Yle screenshot

På YLE Areena kan man nu se början på Lola upp och ner, finlandssvensk serie i sex delar baserad på romanen av Monika Fagerholm med samma namn. Jag har ännu inte hunnit se den själv, men ska bli spännande att se hur Svenskfinland presterar på seriermarknaden.

Har man inte lust att se på något, eller är måendet sådant att man helst skulle ha ögonen slutna, kan jag rekommendera att lyssna på ljudböcker på Spotify. Finns såväl Tove Jansson, som Astrid Lindgren. Eller så kan man prova lyssna på ett par av de noveller som finns på spotify, exempelvis Novellix, ett företag vars koncept jag nämnde som hastigast här.

Oavsett vad ni gör och hur ni mår idag hoppas jag att ni alla får ett fint år fullt av nya kulturella erfarenheter! Gott Nytt År!

Rebecca
Publicerad 01.01.2017 kl. 06:03

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer