Farväl till ungdomen

 

 

Under min tid som självständig musiklyssnare, kanske från 1994 och framåt, har formerna för lyssnandet utvecklats. Alla vet att den då för tiden härskande cd-skivan, som nyligen konkurrerat ut vinylen, numera i de allra mest betydelsefulla fallen fungerar som ett visitkort och för det mesta bara som skräp, typ.

Efter en period av mer eller mindre illegal nedladning på 00-talet är det streamingtjänsterna som är grejen. Det vill säga allt finns överallt så länge du har internetuppkoppling och en laddad enhet. Fantastiskt. Musikdistributionen är löst. Eller? Naturligtvis är fördelarna enorma, men vad gör en bloggare annat än gnäller?
Två stora nackdelar finns med streamingen som jag ser det. För det första finns inte allt på de stora platformar som vi konsumenter oftast är hänvisade till. Må så vara att du hittar 90 procent av det du vill höra, det är fortfarande inte allt, vilket väl måste vara idén med en sådan tjänst.
Ett annat problem är något jag snuddat vid förut, nämligen själva det faktum att allt finns, hela tiden. Jag vet inte hur det är för tonåringarna i dag, men min hjärna har svårt att vänja sig. Jag tänker ofta att det finns så väldigt mycket här på internet och stressar fram utan att egentligen sätta mig in i någonting. Det gäller i högsta grad musikkonsumtionen. Jag vill inte ha det som på tiden före bredbandet, då det dominerande sättet at konsumera musik var att betala 169 kronor för en cd-skiva, vars innehåll man på förhand sällan visste något om. Besvikelsen kunde å ena sidan vara stor när man insåg att skivan man betalat för var värdelös, men å andra sidan gav man den oftare fler chanser. Dessutom var det lättare att göra det utan konkurrensen från Internet som bara fanns en timme åt gången på stadsbiblioteket eller om en lärare låste upp en datasal i skolan.

Streamingtjänsterna innebär demokratisering, eller mer jämlikt lyssnande, då det inte längre är en sport att få tag i skivor, men problemen kvarstår för mig. Alllt jag vill höra finns inte nödvändigtvis där och ändå finns alldeles för mycket för att jag ska ha ro att lyssna.

Jag har hur som helst hört en och annan bra skiva från 2016. Den jag tänker skriva om nu heter Öronbedövande mörker och är gjord av artisten Farväl till ungdomen. Egentligen heter han Kåre Vernby och på 1990-talet spelade han i ett band som hette Blissful. Jag hörde dem då och då i dåtidens indieskyltfönster Musikjournalen Pop på måndagkvällarna. Jag mins inte så mycket av dem (Blissful alltså, även om måndagar för över 20 år sedan så klart också är suddiga), men tror att de var aningen för skojfriska för min smak. Skruvade. Kanske borde jag ge dem en chans så här i efterhand för senare har två av medlemmarna gjort storartade grejer på andra håll. Dels Calle Olsson med Bear Quartet och Paddington Distortion Combo och dels alltså Kåre Vernby vars Farväl till ungdomen började göra väsen av sig på allvar redan under 2014. Från början var det den här Cure-översättningen som fick mig på fall. Det är så klart genialt att beskriva en typ av natt som många av oss landsbygdsungar förr eller senare upplevt, med kyla, sprit och sprayfärg som hastigt får sällskap av "en dieselmerca i snöröken" och det blir till att springa. Men det som gör texten precis så bra som den är hänger självklart ihop med musiken, som är en tolkning av The Cures Plainsong från 1988 års mästerverk Disintegration. Just den här plattan har säkert likaledes många landsortsungar använt som en slags flykt från just de raggarmiljöer vi vistades i betydligt mer än vi ville. På så vis blir det här en fantastisk blandning av realism och eskapism. Och vad mer kan man begära?

Hur som helst, årets album Öronbedövande mörker är en naturlig fortsättning på debuten från 2014. Kåre Vernby trampar inga outforskade marker. Han spelar ytterst omodern indiepop och texterna behandlar den tid som flytt och de föräldrar som dött. Särskilt låtparet Den bottenfrusna sjön och Just såna dagar tar barndomen slut vinner på sin musikaliska enkelhet och förmåga att beskriva något både allmängiltigt och personligt. Och det är väl det som popmusik oftast går ut på?

Jag tippade aldrig på någon form av kommersiell framgång för Farväl till ungdomen (vinylerna är vad jag vet tillverkade i 100 exemplar), men nyligen släpptes singeln En vinternatt, en duett med Maja Gödicke som är lika storslagen som utmärkt. Vernby och Gödicke växelsjunger om att komma in från kylan tillsammans till ett komp som låter som en nedpitchad variant av New Orders Love vigilantes, varvat med valfri powerballad. I och med detta verkar det ändå som att fler fått upp öronen för Farväl till ungdomen, och ännu fler borde få det. Det är kanske en artist med ett omodernt sound, men bra låtar och tidlösa ämnen håller alltid.

Annat bra: Swaying wires, Kode Maya, The Goon Sax med flera.  

Pär Jonasson
Publicerad 04.01.2017 kl. 18:07

En annorlunda deckare

En öde ö ute i finska skärgården, ett hemskt oväder och känslan av panik är de ingredienser Eva Frantz använder sig av då hon kokar ihop berättelsen i sin debutroman Sommarön.

Sommarön är belägen i Porkala skärgård och fungerar som sommarparadis för försäkringsbolaget Axelssons. Personalen från företaget åker dit med sina nära och kära för att njuta av sommarens värme, lugn och alkohol. De och deras familjer spenderar en vecka på ön, vilket är enligt vissa av dem alltför kort tid, medan det för andra känns som evigheter. Under veckan får man som läsare ta del av försäljningschefen Patricks bästa berättelser, författaren Andrés inspirationstorka och mord förstås, boken går trots allt under genren deckare.

Handlingen sträcker sig över en vecka, där varje kapitel får stå för en dag. Under veckan är det bl.a. marknadsföringschefen, försäljningschefen, webbutvecklaren och några andra från försäkringsbolaget som semestrar på ön. Frantz skildrar besökarnas vardag och deras sinnesstämning när dimman och ovädret drar in över ön och handlingen sätts igång på riktigt. Som läsare är man konstant medveten om paniken och oron som lurar bakom hörnet, redo att hoppa fram när som helst. Handlingen är uppdelad i två delar, den ena är utspelar sig nu och den andra någon gång under 80-talet. Läsaren får ta del av korta berättelser från 80-talet som gör att alla pusselbitar faller på plats.

Eva Frantz skriver på ett lätt och behagligt sätt, vilket gör att man som läsare snabbt dras in i handlingen. Karaktärerna är många, vilket tvingar en att vid flera tillfällen kolla upp vem som är vem och i vilken stuga de bor i på ön. Trots att de är många är ingen den andre lik. Däremot hade jag svårt att skapa mig en egen bild av vissa. De tycktes vara väldigt stereotypiska och ibland kändes det som om personerna från tv-serien Solsidan tagit båten till Sommarön. Detta var emellertid inget som gjorde läsningen jobbig eller tråkig, däremot är det för vissa läsare viktigt att författaren ger en fria händer när det kommer till att skapa sig en bild av karaktärerna.

Vanligtvis läser jag inte deckare, jag tycker helt enkelt handlingen är alltför förutsägbar, någon blir mördad, kidnappad eller rånad och sedan ska någon eller några ta reda på vem den skyldige är. Fast egentligen är det bara en dum fördom jag har gentemot deckare. Bob Dylan sätter fingret på detta i en av hans låtar, det vill säga att ha fördomar om något man inte gillar, ’’And don't criticize / What you can't understand’’. Det är väl egentligen i det här min fördom om deckare grundar sig i, jag förstår dem helt enkelt inte, och därför har jag ingen rätt att sitta vid kaffebordet och predika om hur deckare är ensidiga.

Sommarön är däremot inget vanlig deckare, den vane deckar-läsaren kan känns sig förvirrad i handlingen då vissa moment har bytt plats eller helt och hållet försvunnit. Men det är precis det som gör Sommarön så utmärkt. Frantz har skrivit en annorlunda deckare, men en väldigt bra annorlunda deckare. Men bokens uppbyggnad kan vara lika mycket dess nackdel som fördel. Fördelen är att boken tvingar läsaren att utmana sin läsning, vilket gör läsningen extra spännande. Nackdelen är att man kan bli uttråkad efter att läst halva boken och ibland får man kämpa för att orka läsa vidare.

Men avslutningen är värd allt kämpande. Jag tror jag fortfarande har gåshud kvar efter att ha läst klart boken. Frantz lyckas på ett lysande sätt knyta ihop säcken och det gör att man nästintill glömmer att man efter halva boken stundvis blev tvungen att kämpa för att orka läsa vidare. Det är detta som jag tycker gör Sommarön spännande, den struntar i alla mönster deckare vanligtvis följer. 

Jag rekommenderar Sommarön för dig som älskar deckare men även för dig som är ovan att läsa deckare. Eva Frantz är definitivt ett namn som jag i framtiden kommer fråga efter i bokhandeln.

August
Publicerad 03.01.2017 kl. 20:22

Gott Nytt År!

Hoppas ni fick en nyårsafton helt i er egen smak, oavsett om det är glittrande partykläder och bubbel eller lusekofta framför en tänd brasa. På denna årets första dag har jag inte mycket i kulturväg att erbjuda er men för den som är sugen på att se något annat än den traditionsenliga film en Ivanhoe (eller kanske är det bara hos oss den varit obligatorisk på nyårsdagen?) kan jag rekommendera ett par alternativ.

Kolla komedi på Youtube. Mitt tips är att börja med att söka på Live at the Apollo, en brittisk serie med blandade ståuppkomiker som gör stand up inför publik på Hammersmith Apollo. Lättsmält och enkelt att surfa mellan olika klipp för att hitta nån man gillar

bild: Långfilm Productions/Yle screenshot

På YLE Areena kan man nu se början på Lola upp och ner, finlandssvensk serie i sex delar baserad på romanen av Monika Fagerholm med samma namn. Jag har ännu inte hunnit se den själv, men ska bli spännande att se hur Svenskfinland presterar på seriermarknaden.

Har man inte lust att se på något, eller är måendet sådant att man helst skulle ha ögonen slutna, kan jag rekommendera att lyssna på ljudböcker på Spotify. Finns såväl Tove Jansson, som Astrid Lindgren. Eller så kan man prova lyssna på ett par av de noveller som finns på spotify, exempelvis Novellix, ett företag vars koncept jag nämnde som hastigast här.

Oavsett vad ni gör och hur ni mår idag hoppas jag att ni alla får ett fint år fullt av nya kulturella erfarenheter! Gott Nytt År!

Rebecca
Publicerad 01.01.2017 kl. 06:03

Vrålande kvinnor och gitarrer

När man kollar på de stora banden inom hårdrocksvärlden märker man att de flesta av bandmedlemmarna är män. Det finns såklart världskända rockband som har haft kvinnliga medlemmar, t.ex. Fleetwood Mac med Stevie Nicks och Christine McVie. Men om man jämför hur många rockband som har kvinnliga sångare med de som har manliga är det betydligt mindre som har kvinnliga sångare. Under de senaste åren har emellertid kvinnliga hårdrockare klivit in i hårdrocksvärlden och visat att även de kan sjunga hårdrock, Hurra säger jag! Här nedan kommer jag ge några tips på band där det är kvinnan som agerar frontwoman.

Många av de stora banden har manliga sångare.

Nightwish

Ett av Finlands trumfkort när det gäller musik. Nightwish är det band från Finland som lyckats bäst med att etablera sig i musikvärlden. Nightwishs musikstil är melodisk och behaglig att lyssna på. Bandet har ett par år på nacken och har hunnit byta sångare ett par gånger. Tarja Turunen, Anette Olzon och nu Floor Jansen har alla bidragit med något till bandets succé. Egentligen vill jag rekommendera alla deras låtar, men jag väljer ändå Wishmaster och Amaranth, två riktiga praktexemplar som visar varför Nightwish skördat så stora framgångar.

Arch Enemy

Ifall man tycker att Nightwish är för mjuka kan Arch Enemy vara ett bra alternativ. Deras musikstil är väldigt hård och brutal, och vrålande gitarrer och snabba trumslag är deras specialitet. Arch Enemy är ett perfekt exempel på att kvinnor kan sjunga Death-Metal lika bra som män. De två låtarna som visar bäst vad Arch Enemy går för är enligt mig Yesterday Is Dead And Gone och Nemesis.

Halestorm

Ifall Nightwish eller Arch Enemy inte riktigt tilltalar er rekommenderar jag Halestorm. Deras stil är hård och de har attityd samtidigt som deras musik hålls på en behaglig nivå. Halestorm kommer från Förenta Staterna, jämfört med både Nightwish och Arch Enemy som har sina rötter i Norden. Två låtar som jag rekommenderar åt er är Mz. Hyde och Innocence. Ett band som jag hoppas får den uppmärksamhet de förtjänar i framtiden.

Det är viktigt att komma ihåg att det såklart finns flera andra rockband som har kvinnlig sångare, vissa kan till och med vara kändare. Men de tre band som jag listat ovan är enligt mig de som tydligt visar att rockband inte måste ha en manlig sångare för att lyckas etablera sig inom musikvärlden.

August
Publicerad 27.12.2016 kl. 19:41

Unga konstnärer levererar

Kanalesplanaden 9, Jakobstad. Sista årets bildkonststuderande vid yrkeshögskolan Novia. Målningar, teckningar, video, installation, skulptur m.m. Till 30.12.2016

Mikaela nämnde igår i sitt blogginlägg att man bör passa på och besöka Novias sista års bildkonststuderandes utställning This is important to me under mellandagarna i Jakobstad. Det håller jag med om, eftersom jag gjorde det redan i torsdags och tänker nu recensera utställningen.

Uställningen This is important to me ställs ut av sista årets bildkonststuderande vid yrkeshögskolan Novia. Konceptet bakom utställningen är konstnärernas subjektiva tolkningar, reaktioner och känslor på det som sker i vår ständigt ombytliga värld, men även för dem att sätta sina spår i konstvärlden. Man vill med andra ord synliggöra annars osynliga konstruktioner i vårt samhälle, både globala och inhemska, genom att analysera en individs reaktion på dem och dess inverkan på individens personliga leverne. Detta gör att många av verken är väldigt personliga och det känns som man lär känna konstnärerna på en mera personlig nivå.

Konstnärerna som ställer ut sina verk är Finn Appel, Moa Cederberg, Helen Eklöf, Benjamin Forsell, Malin Franzén, Eleonora Hagström, Linda Hietamäki, Valter Kuni, Johanna Luukkonen, Rebecka Nylund, Johanna Näsi, Michel Ruths och Mia Strand. De har alla haft olika utgångspunkter och arbetssätt för att visualisera det som är viktigt för dem, bl.a. digital konst, stickning, installationer, video, målningar, teckning osv. Arbetsprocessen har även visat sig vara ett kompetensprov på deras gränser som konstnärer.

Konstverk som stod ut för mig är Malin Franzéns tre blyertsteckningar Tallar (2016). Teckningarna föreställer tre olika tallar med blottade rotsystem mot en vit bakgrund. Tallarna ser väldigt ståtliga ut trots deras blottade rotsystem och är dessutom otroligt detaljerat ritade. Det är tallar från ett naturskyddsområde i Lappvik utanför Hangö som Franzén har avbildat i blyerts. Tallarna längs stranden måste stå ut med att havet sköljer bort sanden och exponerar rötterna och därmed förkortar deras levnadstid.

Benjamin Forsells digitala illustration Call it what you want (2016) fångade snabbt min uppmärksamhet. Vi har väl alla följt med USAs presidentval vare sig vi vill det eller inte och Forsells digitala illustration porträtterar presidentkandidaterna Hillary Clinton och Donald Trump som vargar stående bakom varsin talarstol. Fast Clinton är snarare “a wolf in sheep’s clothing” och med det vill Forsell kritisera hur massmedierna har vinklat presidentvalet. Illustrationen är därför på samma gång en skämtteckning och man kan undra om den hör hemma i en konstutställning, vilket jag helt klart tycker den gör. Konst är till för att väcka känslor hos betraktaren och det gör Forsells illustration.

Det gamla energiverket i Jakobstad är lokalen där utställningen är ställd ut i och fungerar bra som utställningslokal med dess luftiga rum och vita väggar. Lokalen får inte mycket naturligt ljus p.g.a. av små fönster, men det har de löst med lampor som är riktade för att ge fokus på konstverken. Utställningen är utställd på två våningar, ett mindre rum på första våningen och fyra större rum på andra våningen. I det stora hela har utställningen en bra uppbyggnad.

Jag tyckte det var en intressant utställning och det kommer vara spännande att som blivande konstvetare följa med dessa unga konstnärer i deras konstnärliga utveckling. Precis som Mikaela, rekommenderar jag att ni går och ser utställningen under mellandagarna. Jag tycker även det är bra att det gamla energiverket kommer till användning och jag hoppas byggnaden kommer inhysa fler utställningar i framtiden. Det behövs fler utställningslokaler för konst till Jakobstad.

Slutligen vill jag önska er alla en god jul!

 

Foto: Fredrika Lindgren
Evenemangslogo: fb-evenemanget


 
Fredrika
Publicerad 24.12.2016 kl. 23:27

Istället för en billig reatröja

Då den sista sillbiten rutschar ner i svalget, då det bara finns likörpralinerna kvar att tillgå, glöggspill på tröjan och julmusiken tonar ut – ja det är då mellandagarna börjar med stora röda reaskyltar och mera konsumtion av sånt ingen egentligen behöver. Istället för att köpa ännu en billig tröja föreslår jag att du sätter dina slantar på en kulturupplevelse, typ museum, teater eller bara flanera runt i stadsdelar, ta del av lokalhistorien och spana in arkitekturen.
Jag har pysslat ihop förslag på vad som finns att tillgå i de finlandssvenska städerna och du -hojta för guds skull till i kommentarsfältet om du har fler tips på evenemang/spelningar/utställningar/performance som händer i din stad. Vi börjar från norr och jobbar oss söderut.

JAKOBSTAD
Så varför inte ett besök till Rosenlund och Aspegrens trädgård? Den renoverade prästgården är assnygg och området med de små röda stugorna och trädgården är lite som att vara i en annan värld. Här är hemsidan med öppettider etc. 
Kanske det börjar kurra i kistan och du undrar vart du ska gå. Nå till After Eight förstås!

 

FLANERA i Skata.

Oj oj oj, här behöver du tid på dig för den här gamla arbetarstadsdelen har en alldeles för spännande historia. Om du är nörd på lokalhistoria finns boken Skata, handlar om livet i stadsdelen under 1900-talet. Och du, samtidigt som du ändå är i Skata, drick kaffe på Skorpan och njut för fasen av atmosfären.
Gå sedan på torsdagsjazz till O’Learys!

Bonus: nyöppnade caféet Kaffia på Storgatan 15. Rawcakes och snygg industriell inredning.
Passa också på att se Novias sista års bildkonststuderandes utställning This is important to me i Gamla energiverket. Obs, utställningen pågår trots att facebook säger annat. 

Ok, så vi fortsätter mot

VASA
Holiday show
på Ritz den 28.12. kl. 19. Biljetterna kostar några pix och här varsågod kan du läsa mer om artisterna och evenemanget. Vi ses på Ritz!

Så sverigekusinerna åker hem först om några dagar? Vill göra nåt annat än bråka om Monopolreglerna? Då föreslår jag att ni tar på er kulturhatten och går på jugendutställning vid Tikanojas konsthem. Föremål, konst och en diger bakgrund om stilarten jugend visas. Jag rekommenderar att våga fråga guiderna som finns på plats för att få det mesta ur utställningen. Här finns mer info om öppettider etc.

Men du, jag vill också slå ett slag för Raawkas brunsch i mellandagarna. Mellan 27 – 30.12 kl. 11 – 15 serveras brunsch, ingen bordsreservation.

Ok, så strunt samma om inte finskan är perfekt – du kan ändå gå på Vasa stadsteaters Så som i himmelen (sama suomeksi). Fin story och textat på svenska. Jag tänker gå utanför min bekvämlighetszon, gör det du också ¯\_(ツ)_/¯

Japp, då kör vi ner till

ÅBO

Vem vill inte uppleva en traditionell Fanny och Alexander jul? Du kan göra det i museet Ett hem fram till den 8.1. Här finns mer information.

Intresserad av arkitektur och inredning? Då ska du styra kosan mot Åbo slott och en utställning som berättar om det omfattande restaureringsarbetet som gjordes vid slottet efter andra världskriget. 
Hoppa på bussen, eller för all del- promenera längs ån, tillbaks in till stan för nu är det dags för en bira på bar Kuka, Slottsgatan 17.
Och om det känns som att handklapp och dansant musik är något för dig så ska du definitivt gå till Dynamo. Åbo levererar, det kan en kan alltid räkna med.

Caféer och barer: Skärgårdsbaren på Auragatan, Kirjakahvila, Koulu, Café Art, jazzbrunsch på Aboa Vetus.

Och vidare mot

HELSINGFORS
Ärligt talat
så finns det nog andra som har mycket bättre koll på den här stan än vad jag har. Men jag vill ändå slå ett slag för Ateneum, fasen ändå vilka fina och proffsiga utställningar de gör. Se förstås allt men lägg extra mycket tid på samlingsutställningen Historier inom finsk konst som ”berättar om den finska konstens utveckling från 1809 fram till 1970-talet. Utställningen drar nya paralleller mellan den finska konstens historia, den internationella utvecklingen och olika företeelser i samhället”. Ba se.
Besök Rödbergen, Berghäll, Hagnäs och strunta i Stockmann.

GO JUL ALLA KULTURNISSAR!

____________________________________________

 

Bildkällor:
https://hassenylander.wordpress.com/2014/12/16/juldekorationer-i-min-hemstad-jakobstad-i-finland/
http://kristakeltanenblog.com/2013/03/after-eight/
http://www.rantatie.com/kommuner/osterbotten/jakobstad/?lang=sv
https://www.instagram.com/p/-i9QNWH7PW/
https://www.facebook.com/raawka/
http://etthem.fi/
http://walleni.us/i-love-turku/
http://www.ateneum.fi/
http://www.freepik.com/free-vector/hipster-reindeer-sketchy-background-with-christmas-messages_972868.htm

Mikaela
Publicerad 23.12.2016 kl. 11:12

Nyfamiljers prövningar i en familjsaga

Jullovet får sin början den här veckan och därmed har jag äntligen tid att ägna mig åt lustläsning. Den första boken ut är Commonwealth, en familjesaga skriven av Ann Patchett.  

Commonwealth är en roman som spänner över fem decennier och följer tio människors sammanflätade liv. Det är en av de bästa romanerna om nyfamiljer jag läst. Den börjar med att Bert Cousins och Beverly Keating träffas en sommarhet dag på Beverly Keatings yngsta dotter Frannys dop. De är båda gifta med andra, men deras utomäktenskapliga affär är startskottet för hur de två familjernas liv flätas ihop.

Syskonen Cousins, fyra till antalet, och det två Keatingflickorna tillbringar hela somrarna tillsammans i Virginia hos Bert och Beverly. En familjekonstellation med fyra vuxna där ingen av dem gillar varandra, medan barnen förenas i sitt ogillande mot sina föräldrar och det liv som föräldrarna tvingat på barnaskaran.

Om handlingen finns inte desto mera att säga än att det som utspelar sig i Patchetts roman är tio olika liv, där läsaren får följa fragment från dem. Vi ser hur Franny säljer ut sin familjs uppväxt till en författare och hur romanen blir en bästsäljare.  Vi ser hur familjerna Cousins och Keating påverkas av det faktum att deras historia berättas i offentligheten.

Boken är utsökt konstruerad. Karaktärerna som läsaren får följa skulle så enkelt kunna utvecklas till klassiska stereotypier men istället är de runda karaktärer, de uppleves som riktiga och verkliga människor. Commonwealth är en roman om syskon och familjekärlek, om att skapa familjeband där blodsband inte finns. Utöver en starka familjebeskrivningar skildrar Commonwealth också hur de val vi fattar i våra iv inte alltid får konsekvenser som vi kan förutse och att bitterhet inte är den rätta vägen. Jag skulle rekommendera boken åt de som står inför att träda in i en nyfamilj eller lever i en nyfamilj och behöver bevis på att a) de inte är ensamma om nyfamiljens prövningar b) behöver bevis på att livet kan levas trots dessa prövningar.

Rebecca
Publicerad 18.12.2016 kl. 15:21

En comeback som heter duga

Det är åtta år sedan Metallica släppte sitt senaste album, och vilka långa år det varit. Har Metallica äntligen hittat tillbaka efter år av motgångar och dåliga val? Frågar ni mig är svaret: ja!

Jag hade höga förväntningar på det nya albumet. Skulle de gamla hårdrockarna lyckas skrapa ihop ett album som skriker Metallica? Med facit i hand kan jag säga att albumet har precis allt det behöver för att kunna titulera sig ett Metallica album.

Första spåret heter Hardwired och genom det visar bandet vilken attityd som genomsyrar albumet, d.v.s. ’’Vi är Metallica och vi gör precis vad vi vill’’. Metallica har haft som vana att hålla sig borta från politiken, men när sångaren Hetfield ropar ’’We’re so fucked / Shit outta luck’’ i den ovannämnda låten kommer vissa kanske att tänka på desperationen kring det då pågående presidentvalet i USA. Låten släpptes i augusti, Trump kandiderade då, ett sammanträffande? Många tror annat.

Albumet rymmer (förutom en eventuell diskret hälsning till en av presidentkandidaterna) melodiösa stycken och välskrivna låttexter. Det som gör albumet extra speciellt är sättet de marknadsförde det på. Bandet laddade upp musikvideor till låtarna på deras hemsida några timmar före albumet officiellt släpptes, vilket gjorde att man kunde lyssna och dessutom kolla på de skickligt gjorda videorna förrän självaste albumet var ute. På det här sättet kunde man lyssna igenom albumet och känna efter ifall det lönar sig att köpa det.

Som vanligt hittar man några bra och några andra mindre bra låtar. En övervägande del av låtarna är över 6 minuter, vilket passar de mera progressiva som exempelvis ’’Halo On Fire’’. Tyvärr är det dock längden som gör att vissa av låtarna blir platta. Ett exempel på detta är ’’ManUnkind’’. Det gungande riffet i början av låten är för all del fängslande, men mycket mera än så blir det inte.

Till varje hårdrockares lycka finner man på andra skivan ett spår med titeln ’’Murder One’’, redan där borde det ringa en klocka för alla hårdrocksentusiaster. En av hårdrockens legender Lemmy från Motörhead, som avled för snart ett år sedan, har tilldelats ett spår på albumet. Låten i sig utvecklas inte till något stort, men rytmen kan nog få de flesta att trumma med.

Hardwired är summa summarum ett album värt att lyssna på. Några av låtarna kräver flera lyssningar, men överlag har de det som krävs för att fängsla lyssnaren vid första lyssningen. Så om du älskar snabba riff, skrikande gitarrsolon, eller annars bara älskar hårdrock är albumet nånting för dig.

 

Om du inte vet var du ska börja rekommenderar jag Halo On Fire eller Spit Out The Bone, helt fenomenala låtar båda två!

August
Publicerad 13.12.2016 kl. 18:38

Kulturvis kulturklappstips

*** vi har inte fått betalt för det här inlägget***

Juklappstider närmar sig och ja, det är inte enkelt att veta vad man ska ge bort. Kanske har man många som man skall hitta julklappar åt, kanske har man få eller kanske har man beslutat att man inte byter julklappar över huvud taget. Men för er som sitter med en svag julklappsångest så kommer här en rad med tips på kulturklappar som passar både den kulturintresserade och den vars kulturintresse inte är så högt men som ändå inte behöver mera prylar.

bildkäll: (x) (x)

Böcker. Böcker är alltid, alltid ett säkert kort. De går att skräddarsy efter mottagarens intressen för det finns böcker om precis allt. Men om jag ändå skall komma med rekommendationer så skulle jag föreslå Jenny Jägerfelds bok Brorsan är kung åt mellanålders-läsaren (det vill säga 9-12 år och notoriskt svåra att handla julklappar åt). En historia om att vara transperson, om vänskap och om förtroende. Rekommenderas även för vuxna läsare! För den som kan tänka sig att kliva utanför sina ramar, eller för seriefantasten rekommenderar jag Bim Erikssons Det kändes lugnt när mina känslor dog, som jag recenserat tidigare i höst här. Alfred Backas Finland hundranånting upplever jag vara den perfekta julklappsboken i år. Aktuell, rolig och passar allt från den jämnåriga kusinen till farföräldrarna. En bok jag själv önskar att jag fick i jul!

Tidningsprenumerationer är också en höjdare. Klassikerna är damtidskrifter åt damerna, jakt och fisk eller sportmagasin åt herrarna och  Kalle Anka åt övriga. Men varför inte ta ett steg ut från traditionen och ge bort den feministiska tidskriften Astra eller om man vill understöda finlandssvensk nyhetsjournalistik,  ett par månader av nån av de finlandssvenska dagstidningarnas nätmaterial?

Biljetter till bio eller teater är också alltid uppskattat. Teaterbiljetter till Pleppo Två i Vasa, Peter Pan i Åbo eller varför inte Tove på svenska teatern? På bio under vintern och vårvintern går såväl Star Wars som Jackie, men det går att skaffa gåvobiljetter både till bio och teater utan att bestämma vad mottagaren ska se. Speciellt i kombination med barnpassning är detta en toppenjulklapp till föräldrar!

Prenumerationstjänster är i ropet och i de flesta matvaruaffärer kan man köpa presentkort till såväl Spotify som Netflix. En utmärkt nödjulklapp för den som panikköper klapparna på förmiddagen den 24:e. Vill man vidga sina vyer kan kanske ett par månader av Novellix, som ger mottagaren ett par noveller fyra gånger om året eller Bookbeat som är som Spotify men för ljudböcker.

Mitt sista tips, och det jag helst skulle vilja ha är museikortet som ger ägaren till det gratis inträde till en stor del av de finska museerna under ett års tid. Vad bättre för att väcka museiintresset hos någon eller underlätta för den som redan älskar museer.

 

Rebecca
Publicerad 11.12.2016 kl. 14:42

Skribentpresentation: Fredrika Lindgren

Fredrika Lindgren, född 1993 och uppvuxen i Kronoby i Österbotten, nu bosatt i Åbo. Studerar konstvetenskap med kulturledning och masskommunikation som korta biämnen. Gillar att dokumentera mitt liv i fotografier och mitt liv består till mestadels av musei- och galleribesök, arkitektur, film och god mat.



Vad läser du helst?
Sedan jag i min tonår blev introducerad till manga, d.v.s. japanska serier, har det varit det jag läst mest och helst läser. Min smak inom manga har dock förändrats sen dess och jag föredrar nuförtiden att läsa manga med djup psykologisk handling och som innehåller mycket angst och drama. Jag är även svag för estetiska teckningsstilar och manga med detaljerade bakgrunder (läses arkitektur) tilltalar mig oerhört mycket. Just nu läser jag Black Butler av Yana Toboso och dreglar bara när jag ser hennes teckningar och det nuvarande story arcet är också väldigt spännande. En annan manga jag rekommenderar er att läsa är Tokyo Ghoul av Sui Ishida. Den handlar om en universitetsstuderande ung man som dras in i ett hemligt krig mellan ghoulerna och människorna efter att han genomgått en operation efter en olycka. Eller var det verkligen det?

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
Jag ser på alltför många serier, vilket innebär att jag inte hinner se dem mer än en gång. Det närmaste jag kommit att se en serie fler gånger är när jag nu som då ser på Friends-klipp på YouTube.

Vad såg du senast på teater?
Jag var i somras och såg på Oravais Teaters uppsättning av den svenska tv-serien från 80-talet Tre Kärlekar av Lars Molin. För de som inte är bekanta med serien så handlar den om motsättningarna mellan de olika generationerna i familjen Nilsson samt hur det privata ägandets intresse skapar tvister med samhällets intressen.

Vilken skiva var den första du köpte/fick?
Kommer ärligt talat inte ihåg, men högst troligen var det någon av de där Smurfhits-skivorna. Jag tyckte väldigt mycket om dem som liten och brukade vilja lyssna på dem under hela bilfärden när vi åkte med familjen till Lappland under nyår. Det var en 8 timmars bilresa så ni vet ...

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?
Svår fråga, men jag skulle gärna vilja sitta och äta middag med T.O.P, en av medlemmarna i den sydkoreanska popgruppen BIGANG. Utöver att han är en bra rappare är han väldigt konstintresserad och äger en stor samling av olika nutida konstverk. Det skulle därför vara väldigt intressant att höra vad han har att säga om konsten inom den asiatiska konstvärlden, eftersom det är ett område vi inte berör i konstvetenskapen. Det som Kaj Korkea-Aho tar upp i Ted & Kajs podcasts tycker jag är intressant och därför tror jag att han skulle tillföra underhållande samtalsämnen till middagen. Slutligen för att få en jämn könsfördelning på denna middag skulle jag bjuda in en av mina favoriter när det kommer till kvinnliga konstnärer, vilket är Audrey Kawasaki. Hennes målningar med drag av asiatisk konst och art nouveau på träpaneler är väldigt sensuella och jag skulle gärna prata med henne mera om hennes konst och försöka övertala henne att måla en tavla åt mig.

Har du någon favoritfilm?
Vet inte om jag skulle säga att jag har en specifik film som jag höjer över andra. Utan det gäller mera att jag helst ser på filmer med en viss genre, såsom superhjältefilmer, action och fantasy. Det spelar sedan heller ingen roll om det är en live action eller animerad film, så länge handlingen är fängslande. En film som dock berör mig mycket är Dreamworks How to Train Your Dragon från år 2010. Den är fint animerad och handlingen är intressant och jag är väldigt berörd av bandet mellan protagonisten Hiccup och hans drake Toothless. Dessutom är uppföljaren nästan ännu bättre vilket inte oftast brukar vara fallet.

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Jag brukar inte ofta gå på live-spelningar, men de få gånger jag gör det väljer jag artist eller band noga. Den bästa av dem är nog ändå hösten 2012 då jag såg BIGBANGs ALIVE GALAXY TOUR live i London. Jag blev faktiskt lite tårögd då de kom upp på scenen. Med andra ord, sydkoreaner vet verkligen hur man gör en makalös show!

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
Som många redan påpekat har historien inte varit särskilt tillmötesgående mot kvinnan. Om man bortser från det faktumet skulle jag vilja åka till renässansens Italien och se hur mästarna, i synnerhet Leonardo da Vinci och Michelangelo, från den tiden arbetade och levde. 1920-talet är också en tidperiod som fascinerar mig när det kommer till arkitekturen (art nouveau och art deco), konsten (Alphonse Mucha) och modet (Coco Chanel).

Har du något skamnöje inom kultur?
Jag berättade att jag nuförtiden läser manga riktad mot en mer vuxen publik, men nu som då kan jag inte låta bli att läsa de helt absurda shoujo manga. Majoriteten av dem handlar om hur den blyga och osynliga tjejen på skolan blir kär i skolans mest populära och snygga kille som ligger med varje tjej han ser tills han får upp ögonen får fröken osynlig och plötsligt går från polygam till monogam. De är klyschiga och overkliga, men dryper av tonårsdrama. Jag kan inte motstå dem!

Instagram

Fredrika
Publicerad 10.12.2016 kl. 20:49

Torsdagens hiss och diss

 

Hej hörni, jag sitter i min säng och skriver detta i sann Carrie Bradshaw-anda. Egentligen borde jag plugga på morgondagens tenta och skriva klart alla skolarbeten som ska in innan jullovet. Men det är som att min hjärna redan tagit jullov, den vägrar liksom samarbeta och vill helst bara lukta på hyacinter, baka pepparkakor och låtsas att världen är mer som en julfilm än ett dystopiskt undergångsdrama just nu.

Så på grund av loma-feelis och undergångskänslan tänkte jag göra en klassisk hiss och diss idag, snodde idén från min eminenta kompis Catariina (läs hennes blogg! Så bra och viktigt om att försöka få barn i ett samkönat förhållande, hon är bäst!).

Vi börjar med dissningarna va? Diss nummer ett: att en inte kan se tredje säsongen av Historieätarna på SVT Play när man bor i Finland. Jag fattar, licenspengar och yada yada men det kliar så i mina fingrar när jag överallt på sociala medier ser Erik och Lottas roliga upptåg. Vill ju också se! (Ska till Sverige en kortis innan jul och träffa mamma och bröderna, förutom dem så längtar jag mest efter svenskt kaffe, filmjölk och att kunna plöja alla avsnitt av Historieätarna!).

Diss nummer två: Att Guns N' Roses kommer till Finland. Jag vill inte ställas inför att behöva ta beslutet; ska man gå eller inte? Jag växte upp med Guns N' Roses, de är mitt barndomsband och tonårsband och jag och mamma spelade in varenda video från MTV på kassett på nittiotalet och jag kan varenda låt utantill. Men det är ju inte samma sak att se dom idag. Eller? Dessutom är inte Izzy med. Och jag gillar inte arena-spelningar. Och jag vågar aldrig lita på att rockstjärnor dyker upp på sina spelningar, vet inte hur många gånger jag besviket fått gå hem för nån har brutit ett ben/blivit för full/och annat (Andy McCoy, jag tittar på dig). Så kanske man inte ska gå?

Nu till gladare toner – hiss! Alla avsnitt från tidigare säsonger av Historieätarna finns på Youtube! Hurra hurra hurra! Jag håller på att gå igenom alla just nu, är nu på romantiken och alltså att få se detta som innan-sovdags-tittning varje kväll har höjt min livskvalité med bra många procent.

En annan sak som höjt min livskvalité är julmusik! Att man ogenerat får lyssna på hur mycket julmusik som helst (Spotify har rätt bra listor) och att man får se julfilmer, hur många som helst – det är som bomull för själen efter denna dystopiska höst.

Och en tredje hiss: det är snart dags för jullovsläsning! Jag har inte funderat på vad jag ska läsa än men jag vet att jag ska läsa/kommer hinna läsa och det gör mig lycklig. Har senaste tiden mest bara läst skolrelaterade saker (i och för sig både Susanna Alakoski och Ann Heberlein, så inte fy skam), ser framemot att bara få plöja nöjesläsning. Och som alla vet (hehe) så är ju halva nöjet att få planera sin läsning!

over n out,

Ett trött litet knytt

 

 

Johanna
Publicerad 08.12.2016 kl. 11:08

Skribentpresentation: August Treier

August Treier, född 1995 på Åland men flyttade till Österbotten, Pedersöre år 2000. Nuförtiden bor jag med min sambo i Åbo där vi båda studerar. Jag gillar musik, litteratur, konst och när livet rullar på i lagom trevlig takt.

Vad läser du helst?
Allra helst läser jag något skönlitterärt i stil med Patrick Modiano. Jag är fascinerad över hur han behandlar minnet i sina böcker, Frankrike efter kriget, hur han beskriver Paris nattliv, skuggorna och dimman. Nätternas gräs är min favorit. Men nu framställer jag mig själv som en väldigt kräsen läsare som dricker vin och läser enbart nobellitteratur, men så är det verkligen inte. Jag, som många andra, älskar Tove Janssons muminböcker, de är enligt mig en av de finaste sakerna Finland bidragit med till världen. Nu måste jag nog ändra mitt svar, allra helst läser jag någon Muminbok, bara för att Tove Jansson är så förbannat bra.

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
How I Met Your Mother!

Vad såg du senast på teater?
Jag går alltför sällan på teater, i flera veckor har jag och sambon planerat att gå och kolla Kungens tal på Åbo svenska teater, men vi har ännu inte hittat tid för det. Däremot var jag på Dracula som Akademiska Spexet vid Åbo Akademis r.f. ordnade, och tyckte väldigt mycket om den.

Vilken skiva var den första du köpte/fick?
Oj, jag minns inte precis vilken den allra första var tyvärr, säkert var det någon hits for kids. Jag kommer däremot ihåg att jag med egna pengar köpte Markoolios Best off när jag var 8 år. På den tiden var Markoolio det bästa inom musikvärlden enligt mig.

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?
Lemmy från Motörhead, lätt. Skulle vara hur trevligt som helst att sitta och diskutera musik och livet med honom. Sedan vore det roligt att äta middag med George Orwell. Vi skulle kunna diskutera det som händer i vår värld och en massa annat intressant. Till sist skulle jag bjuda Bruce Dickinson från Iron Maiden på middag vid någon fin restaurang i Åbo, och tvinga honom berätta hela sin livshistoria för mig.

Har du någon favoritfilm?
Faktiskt inte, men gillar Steven Spielbergs filmer!

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Iron Maidens konsert i Helsingfors år 2011 var den första ’’riktiga’’ konserten jag var på, så den kommer alltid vara mig kär. Men om jag måste välja en så är det Mumford and Sons spelning i Helsingfors i våras, den var FENOMENAL. Bandet gav allt och det märktes verkligen. Tror inte någon i publiken var missnöjd.

Vilken tidperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
England, slutet på 1970-talet. Rock och hårdrocken har aldrig mått så bra som då och det skulle vara roligt att få uppleva kulturen och klä sig som en riktigt hårdrockare.

Har du något skamnöje inom kultur?
Måste tyvärr medge att jag brukar titta på Svenska Hollywood fruar ifall det kommer på tv. Brukar inte göra det så ofta men ändå tillräckligt ofta för att det ska vara pinsamt.

August
Publicerad 06.12.2016 kl. 12:00

KAJ kombär ti byji

Vad som funkar bäst med KAJs show är KAJs show. Den är välkomponerad, lagom lång och innehåller inga bitar som upplevs som utfyllnadsmaterial. Från start till slut är det energi och glädje hela vägen igenom, och fast man som publik vet att showen är inövad så får KAJ fram en känsla av att de stiger upp på scen och bara gör sin grej. Det känns spontant och lekfullt utan att slå över till att bli tarvligt.

Showen bjuder både på gamla välkända låtar, däribland Tango taas och Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo men också material från den nya skivan, där mina personliga favoriter är Taco hej och Manlig vänskap. Scenografin är enkel, men det behöv och andra sidan inte så mycket scenografin med gruppens scennärvaro. Det enda som för mig förstör helheten lite är de många bytena av scenkläder, byten jag visserligen förstår för att de hör ihop med olika sketchbitar, men som ändå trasslar lite med timingen. Fast publiken aldrig lämnas ensam med en tom scen så blir det ändå små glapp inom hela showen som förtar helhetsintrycket.

Bild: KAJs facebook

Vad som däremot golvar är ”finkultursbiten”, med en strålande Pavarotti parodi. Det är inte bara parodin i sig som är mitt i prick och leder till mycket skratt, men sånginsatsen av Jakob Norrgård är för den icke insatta helt otrolig. Genom hela numret förväntar jag mig att den övertygande sångprestationen skall brytas i vilket ögonblick som helst och på så vis bidra till komik, men det håller hela vägen igenom och det är inte bara jag som är imponerad, om man får döma av mängden applåder.

Sedan har vi de små sakerna, de där som jag upplever att är roligare just för att jag är hemma från Österbotten. Tydligaste blir det i KAJs sketch och sång om Juthbackamarknaden, detta sensommarfenomen i norra Österbotten, som än en gång är mitt i prick med sina kommentarer om att vandra runt i timtal i en leråker för att sedan äta svindyr pyttipanna och åka hem med en arabiakopp identisk med den du handlade ifjol. I det segmentet skrattar jag så att tårarna rinner, medan den övriga publiken nog är roade men inte helt tagna.

Måste man då vara österbottning, kunna dialekt eller åtminstone ha en anknytning till Österbotten för att kunna njuta av KAJs show? Absolut inte. Eventuellt har man ett större utbyte av showen om man kan eller förstå dialekt och vissa saker är roligare om man vet ur vilken tradition det spinner vidare. Men även utan den kunskapen är det två underhållande timmar som Kaj bjuder på och musiken enbart gör det värt att titta på. Clashen mellan Finlands äldsta teater ÅST med sina förgyllda takkronor och sammetsstolar till dialektal humor är tilltalande och jag tycker att utöver en underhållningsgärning gör KAJ också något större. De lyfter fram dialekt och hembygd som något fint, om inte bara kan skämtas om utan också uppskattas. Och för det är de sannerligen värda en stor applåd.

 

Rebecca
Publicerad 04.12.2016 kl. 17:26

Utan personligt ansvar

Ni kommer kanske ihåg att jag klivit in 2010-talet och börjat LYSSNA på böcker. Kvickt fortsatte jag med Anderssons uppföljare Utan personligt ansvar. Storyn är lik föregångaren: Ester Nilsson förälskar sig i en otillgänglig man, den här gången den gifte skådespelaren Olof Sten. Har ännu inte lyssnat klart, den är för tusan nio (9!) timmar lång men jag börjar närma mig slutet och jag har några ärenden som jag vill ta upp.

I Egenmäktigt förfarande skötte Lena Andersson om uppläsandet, hade därför utgått från att hon också tar hand om det i den här boken, istället är det Anna Godenius som är inläsare. Hon är duktig men många repliker blir rätt så töntiga i uppläsningen vilket de aldrig blev i Anderssons läsning. Nåväl, boken utspelar sig fem år efter att Ester Nilsson drabbades av Hugo Rask.

Ester och Olof träffas i samband med en pjäs som Ester skrivit och Olof spelar huvudrollen, hon faller snabbt för honom. Tyvärr finns det flera krux med Olof Sten, ett av dem är att han är gift med Ebba. Trots det inleder de en slags relation där Olof är noga med att poängtera att de inte har en relation eftersom han inte planerar att lämna sin fru och därmed inrättar Ester sig som älskarinnan. Rätt snabbt bestämmer Ester sig för att köpa en bil så hon kan kuska runt honom till de städer som hans föreställningar spelas i, så de får tid tillsammans. Hon köper dyra presenter och anstänger sig på olika vis för att få något mer än ett ligg. Han avslutar relationen och påbörjar den ett otal gånger och jag blir bara mer och mer irriterad på Ester som tillåter sig att bli behandlad på ett så nedrigt sätt. Jag vill ruska om henne och vråla VARFÖR HAR DU INTE LÄRT DIG NÅGOT? och SLUTA GENAST! En kan sammanfatta det som att om Rask var en usling är Sten ett kräk av rang.



I Egenmäktigt förfarande var jag fascinerad av Ester men i den här boken är jag inte alls särskilt förtjust i henne. Trots att hon är en analytisk och smart person är det som att hon inte alls förstår sitt värde. Hon tolkar och analyserar Olof Sten, till exempel att han ska spendera sommaren med frun i Skåne – det måste betyda att han egentligen vill vara med henne och att skilsmässan är nära. Really Ester?
Dock är jag mäkta imponerad av Esters raka sätt att visa Olof hur hon älskar honom. Hon står upp för sin kärlek till honom medan Olof drar sig bort, ofta avslutar relationen med ”vi får se tiden an” för att på nytt söka kontakt.

Jag tycker berättelsen påminner om hur det är att peta på en sårskorpa. I det här fallet är Olof såret och Ester den som petar. Stundvis upplever jag det tradigt och det vore mycket spännande om Ester istället för att tråna skulle planera hur hon ska bli av med knölen. 

Romanen är utgiven 2014 på förlaget Natur & Kultur. 

Mikaela
Publicerad 02.12.2016 kl. 16:04

Till storms vill vi gå

Yles kulturprogram Lasso handlade för några veckor sedan om kampsånger. Ramy Essam, som låg bakom revolutionens ljudspår i Egypten 2011, intervjuades liksom några äldre damer härifrån Jakobstad.

För ungefär 40 år sedan sjöng de tillsammans i gruppen Till storms. Från början var de en programgrupp bildad i samband med socialdemokratiska ungdomsklubbens 70-årsjubileum, men gruppen överlevde firandet. Eller ja, inte bara överlevde utan fortsatte sitt musicerande. I Lassointervjun kan man höra Christina Helsing och Carita Skog berätta om hur musiken tog dem ända till Danmark på turné och dessutom till en skivinspelning på legendariska Love Records.
Min fru nämnde när skivan kom på tal att det vore roligt att ha den, så jag tänkte att det borde väl inte vara omöjligt att leta fram den.
På antikvariatet här i stan hade ägaren aldrig sett skivan. Han kände i själva verket inte ens till den, men både han och den för tillfället ende andre besökaren hajjade till när de hörde att det var fråga om en Love Records-skiva. Affärsinnehavaren bläddrade i en katalog och medgav sedan att skivan fanns på riktigt, om än inte här och nu.

Nästa steg blev att ringa direkt till källan, i det här fallet Christina Helsing som varit med i Till storms när det begav sig. Hon skrattade och lovade mig att hon skulle leta i arbetarföreningens arkiv. Några dagar senare ringde hon och sa att hon hittat några exempelar av EP:n och att jag skulle möta henne när hon åt seniorlunch på Hötorgscentret nästa dag.
Väl där fick jag skivan och kunde ge den i någon form av för tidig julklapp till min fru.

Sjutummaren innehåller fyra spår, samtliga covers. Bäst fungerar de två Norrbottens järn-(eller är "Samma vindar, samma dofter" först och främst en Contactlåt?)låtarna "Jag och du" och "Samma vindar, samma dofter". Kanske mest för att Ted Ström är en så förfärligt begåvad låtskrivare ("En vintersaga"! ledmotivet till "Tre kärlekar"!). Aldrig har väl melankoli och plakatpolitik kombinerats så bra som i "Jag och du"?
Något som är värt att fästa uppmärksamhet vid, förutom själva musiken, är texten på omslaget. Se här:

 

Kanske inte blev så tydligt, men såhär står det: "Till storms vill vi gåmot politiskt och ekonomiskt förtryck, våld och ofrihet. Genom våra sånger vill vi väcka människorna till insiktom kapitalismens nedbrytande krafter och visa på solidaritetens stora betydelse i en värld fylld av politisk terror och förtryck".

Rätta mig om jag har fel, men jag tror verkligen inte att det går att hitta det här tonfallet inom socialdemokratin i dag. Jag säger inte att det är så här de borde säga ännu, men det vore roligt om de i alla fall hade ett språk att formulera problem och presentera visioner med. Det känns rätt givet att en otydlig socialdemokrati lämnar ett stort fält öppet åt högerpopulism och nyfascism som söker (för) enkla förklaringar på de samhällsproblem (sa någon globalisering med mera?) som gjort att många känner sig osedda i dag.  

Förresten, den svenska proggen, var det bara skit? Inte riktigt. Lyssna här, till exempel.

Pär
Publicerad 30.11.2016 kl. 19:55

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer