Tankar och tips om tolkning

MegaVega är en youtubekanal och ett företag som drivs av Vega Ranstam som är teckenspråkstolk, dövblindtolk och skrivtolk. Utöver det så uppträder hon med att teckentolka sånger på olika event. Så när jag av en händelse snubblade över MegaVegas youtubevideon, där hon teckentolkar alla möjliga sorts sånger från barnvisor till schlagerhits, blev jag överförtjust. En fenomenal idé som jag vill att våra läsare ska ta del av.

När det kommer till böcker är vi vana med att de skall översättas, filmer dubbas eller textas och i vissa fall översätts även sånger.  Media översätts från språk till språk hela tiden. Varför skulle man egentligen inte tolka sånger till teckenspråk? Nu är jag på inget sätt insatt i hur teckenspråk fungerar, men min förståelse är att teckenspråk talar man med hela kroppen, och det faktumet syns i hur Vega framför sångerna.  Jag ville lyfta fram henne här för att tipsa åt de som saknat teckentolkade sånger i sin vardag och för de som vill se ett vackert hantverk in action.  Fast jag själv inte kan teckenspråk s har jag de gånger jag kommit i kontakt med det uppskattat uttrycksformen och hur det, för mig, tycks vara ett böljande språk där de som kommunicerar har större kontakt med varandra. Vackert helt enkelt.

Till sist en tanke kring teckentolkning, översättning och public service. Ni kanske minns att SVT teckentolkade finalbidragen i Melodifestivalen år 2015? En satsning jag önskar att vi skulle se mera på tv, även om jag har också sett att SVT syntolkar en del av sina program. Här visar SVT att de gör det som de ska göra – public service. Media och kultur tillgängligt för alla. Sen kan man ju diskutera i vilken utsträckning tolkning/översättning görs och för vilka målgrupper, men det faktum att det görs i någon mån får väl ses som ett steg i rätt riktning.  Överlag är jag för att göra kultur mer tillgängligt för alla och det oavsett vilket språk man kan. Kan vi översätta från engelska till svenska, tyska till finska, finska till svenska, varför skulle kultur då inte kunna teckentolkas? Mera sådant!

PS. Teckentolkar YLE? Jag tittar inte på finsk tv och därför har jag noll koll och att de skulle teckentolka svenska YLEs utbud känns ju otroligt...

Jag vill passa på och tacka Elin för att hon bidragit med sina kunskaper och kollat igenom dagens blogginlägg så att inga fel smugit sig in. Tack Elin!

Rebecca
02.10.2016 kl. 12:06

Bojkotta eller ignorera?

Får man gilla kreativt material skapat av människor som gjort eller gör dåliga saker? Det är en fråga som har snurrat i mitt huvud rätt länge nu. Jag tänker på kultpersonligheter som är världskändisar - och plötsligt avslöjar skvallerpressen att just den här människan, din idol kanske, har begått en avskyvärd handling.

Det kanske färskaste exemplet är Johnny Depp, där det avslöjades att han misshandlar sin hustru och världen skrek i högan sky. Vissa var av den åsikten att nu är allt Depp någonsin producerat nersolkat för tid och evinnerlighet och ska bojkottas med det samma medan andra hävdade att Depp, han är ju en sån mysig typ,  inte skulle han någonsin göra något sådant. Uppenbarligen har han dömts för det han har gjort men kvar står frågan – hur förhåller vi oss som publik till mediepersonligheter som gör dåliga saker? Kan man, vill man, får man fortfarande njuta av deras verk? Av filmerna, konsten, musiken, litteraturen?

Jag vet inte var jag står i de frågorna. På någon nivå känner sig publiken kanske sviken. Den här personen som jag såg upp till, beundrade var inte den hen utgav sig för att vara. Det enklare då är att ignorera, låtsas som om det aldrig hänt men är inte det också en moralisk gråzon? Om vi låtsas som om Johnny Depp aldrig misshandlade sin hustru gör vi då inte offret osynligt och låtsas som om deras lidande är mindre värt än vårt? Något som också är värt

Min tankegång här är ingalunda färdigformulerad men jag skulle vilja veta vad ni tycker? Bojkottar ni slätt allt från en mediepersonlighet som gjort fel eller hur gör ni? Jag har svårt att hitta den väg jag vill vandra i de här frågan. Jag skulle vilja vara stark och göra en markering mot misshandel, våldtäkt eller vad nu mediepersonen gjort men samtidigt är jag för självisk för att alltid vara villig att ge upp filmer, musik, böcker som jag älskat länge. Det är svårt det här. Ultimat är det en fråga om publikens ansvar och påverkningsmöjlighet. Borde publiken straffa genom en bojkott?

Rebecca
25.09.2016 kl. 16:53

Utflykt i närregionen

Jag är en stor förespråkare för vad som kan kallas ”utflykter i närregionen”. Dessa små resor inom din egen vardag som ändå skänker nya upplevelser och perspektiv. Man behöver varken resa långt eller länge, inte behöver det heller bli dyrt. Något så enkelt som att sätta sig i bilen eller ta bussen till ett ställe man vet att finns men aldrig har besökt kan ge mervärde till en annars hektisk vardag.

Denna vecka har jag själv gjort en av dessa små utflykter, denna gång till Nådendal. Jag har varit dit förr, en ruggig marsdag, men ville nu se hur Nådendal ter sig i sensommartid. En knapp halvtimmes bussfärd från Åbo centrum, så ligger Nådendal på ett lämpligt avstånd för en utflykt i närregionen. Tillräckligt nära, tillräckligt långt borta. Bussbiljetten var billig och väl där gick vi bara omkring. Tittade på gamla stan, med dess färgglada trähus. Tittade på hamnen och kyrkan. Klättrade upp i utsiktstornet. Hade vi bara kommit tidigare skulle vi ha besökt ett galleri också, men det var tyvärr stängt.

En utflykt i närregionen behöver inte nödvändigtvis vara centrerad kring någon kulturupplevelse, även om det är ett enkelt sätt att strukturera sin utflykt i och med att det ofta finns intressanta monument eller annat man kan ta del av gratis. I Nådendal är det gamla stan som är huvudattraktionen, medan det från min uppväxtort kunde vara slagfältet från 1808-09 års krig i Oravais eller varför inte Lostenen i Purmo? Endast ens researchförmåga och fantasi sätter gränser för vart man kan åka på små utflykter. Så detta var mitt snabba kulturtipstips denna vecka. Googla lite på vad spännande kultursevärdheter som finns i din närregion och anordna en liten höstutflykt. Ta med te och smörgås om det passar. Utforska din omgivning. Turista i din hemstad och se den med nya ögon.

Rebecca
11.09.2016 kl. 19:31

Malmstens hjärta och hur svårt är poesi?

Handen upp alla som tycker poesi är svårt.  Ganska många skulle jag tro.  Poesin anklagas ofta för att vara svårbegriplig, onödigt komplicerad och ibland rent av töntig i sina omskrivningar. Det får man naturligtvis tycka, men poesi kan också beskrivas som ett sätt att fånga känslor med ord, att genom estetiskt skrivande föreviga känslotillstånd. Poesi är form över innehåll; poesin är ofta uppställd enligt vissa regler eller skriven på boksidan på ett sätt som avviker från prosans traditionella utseende. Poesin kan vara skriven för att läsas högt, reciteras enligt vissa markörer i texten, eller skriven för att ses på en boksida som ett grafiskt konstverk utöver dikten.

Med detta i åtanke, är poesi svårt egentligen? Eller läser vi i tron att det ska vara svårt, att poesi som inte är svår inte är poesi? Kanske beror den allmänna inställningen till poesi som något svårt och otillgängligt på att det är annorlunda. Det poetiska språket bjuder på andra utmaningar än det som används i romaner eller tidningar. Språket i romaner och dylikt är välbekant, och därför enkelt att ta till sig.  Men dikter bryter så ofta det välbekanta med sin form, att innehållet inte går att ta till sig för att man redan hakat upp sig på formen.

Dessa tankar om poesi kommer från att ha läst två poesiböcker den senaste veckan – Det här är hjärtat av Bodil Malmsten och Sång från hjärtats bakgård av Anna Jörgensdotter. Jag har själv svårt för att ta mig tid att läsa poesi, just för att det är kämpigt och ovant, och tänkte därför dela med mig av vad jag tyckte om de två diktverken.

Det här är hjärtat av Bodil Malmsten är en lågmäld sorgeskildring som ibland river till och brister ut i klagosång. Jag skulle ljuga om jag sa att jag älskade verket, men raden ”kärlek är att jag vill att du finns” sticker ut bland de övriga i diktsamlingen. Det här är hjärtat handlar om att mista ”sin” människa och jag tror att någon som själv upplevt sorgen i att mista en älskad skulle drabbas betydligt hårdare av verket än vad jag gör. Mera livserfarenhet hade helt klart berikat läsningen av Det här är hjärtat. Läs gärna Hannas tankar om verket, jag är benägen att hålla med henne om att diktsamlingen skulle ha gjort sig bättre som uppläst, då kanske jag skulle beröras på riktigt.

Sång från hjärtats bakgård av Anna Jörgensdotter kan beskrivas som dikter från hjärtats bakgård, dikter om det vi inte riktigt orkar tänka på eller känna. Jörgensdotter skriver öppet om mörka tankar, ensamhet och att inte riktigt våga höra till. Det som tilltalar mig med verket är formen, som är enkel och rättfram, samt utan en tydlig stilistik vilket gör läsningen enkel. Dikterna berättar till synes om vardagsliv med döljer en modern känsla av utanförskap under vardagsytan.  Men precis som med Malmstens verk så upplever jag att Sång från hjärtats bakgård är ett verk som kommer tilltala människor i specifika levnadssituationer och med specifika erfarenheter. Båda verken är dock något att överväga ifall man känner för lite dikter nu till hösten. Har ni rekommendationer på diktverk för de som söker att utvidga sitt poesiläsande?

Rebecca
04.09.2016 kl. 19:17

Brustna relationer - ensamma ting

Föremål fyllda med förlorad tillit, hätskhet och drömmar som inte blev. Museum of Broken Relationships berättar historier om förhållanden som inte höll. Utställningen började som en kringresande samling av donerade föremål med tillhörande historier och har sedan dess ställts ut i tiotals länder. Vid varje ny utställningsplats tillfrågas allmänheten om de har föremål kvar från brustna förhållanden som de vill donera till utställningen och samlingen fortsätter bara att växa. Genom att donera sparade föremål till Museum of Broken Relationships lever minnena av en brusten relation vidare i ett forum som inte gör lika ont.

Det första som fångar blicken när jag stiger in i utställningsutrymmet är en brudutstyrsel, komplett med skor, slöja och handskar. Denna syn berättar genast om vad museibesöket kommer bjuda på, en vandring genom berättelser om relationer som gått i kras och de föremål som förknippats med de berättelserna. Från första början ligger en övergiven stämning i det kala rummet, som fyllts med spridda podium med föremål. I sin hand får man ett häfte där varje föremåls berättelse står, samt tilläggsinformationen om ort och land samt hur länge förhållandet varade.

Vissa föremål har långa och komplicerade berättelser medan andra har bara ett fåtal rader. Gemensamt för alla berättelserna är att de handlar om samma sak. Att lämna eller bli lämnad. Vare sig förhållandet bröts på grund av död eller otrohet, att människorna växte ifrån varandra eller av en helt annan orsak, finns det en känsla av sorg kring de donerade föremålen. Utställningen själv säger om sin drivkraft att den spirar ur en längtan att ha ett bevis över något som är minst lika viktigt i en människa liv som de händelser vi ser på som milstolpar. Bröllop, dop, begravningar. Alla dessa ändrar liv, men det gör i allra högsta grad också förlorade relationer till de människor vi en gång älskade.

Många av de föremål som skänkts från Finland har i sin beskrivning ett litet tillägg om att sentimentaliteten tvingat ägaren att behålla föremålet trots att hen inte alltid velat ha kvar det. På något plan vittnar hela idén bakom museet om den starka mänskliga instinkten att knyta ihop känslor från en tid som flytt med föremål. De flesta av oss har i något skåp eller någon låda den ena prylen som vi inte använder, inte älskar, men trots allt måste ha kvar för att det påminner oss om något vi inte är beredda att släppa. Hos den som betraktar utställningen väcks en rad känslor, alla med anknytning till de historier som berättas. Här samsas de bedragna med de som bedrog, förhållanden där kärleken en dag dog med de människor som dog och tog en viktig del med sig. Museum of Broken Relationships är ett monument och en påminnelse om den sorg som drabbar den som mister en relation och ersätter den med ett ”broken relationship”.

Utställningen består inte endast av föremål utan kombinerar också olika medier. En videosnutt, en audiodikt är de avvikande ”föremålen” som bidrar till helheten. Rent visuellt upplevs utställningen som skör och kal. I en knäpptyst sal går människor och tittar på det som blev kvar av andra människors relationer. Inom mig väcks en fråga om voyeurism och rätten till andras lidande. Fast jag vet att alla föremål i utställningen har skänkts frivilligt, och gett den tidigare ägaren ett visst mått av sinnesfrid, hindrar det inte mig från att känna mig som om jag gottar mig åt andras lidande. Lidande och dess exploatering i media idag finner jag oroande, inte minst för att det ständigt närvarande lidandet gör oss mindre känsliga och lyhörda för våra medmänniskor smärta. Jag tror ändå att kanaler som denna är nödvändiga för att visa på en vardaglig sorg bortom katastroferna på nyheterna och samtidigt tjäna som en påminnelse till alla; du är inte ensam. Din smärta är din men andra har upplevt liknande saker och överlevt. Däri ligger det verkliga värdet hos Museum of Broken Relationships. Inte lättnaden hos de donerade föremålens ägare, även om den också är viktig, inte heller enbart konstaspekten. Utan förmågan i att känna gemenskap med någon du aldrig mött, känslan av att inte vara ensam.

På Helsingfors stadsmuseum ställs den turnerande utställningen Museum of Broken Relationships ut fram till den 11 september. Jag skulle varmt rekommendera att om du har vägarna förbi, gå in och titta. Se en nyskapande utställning och låt dig sjunka in i verkliga berättelser om liv som förändrades. Inträdet är fritt och tillgängligheten bra hos det nya stadsmuseet vid Alexandersgatan 16.

Rebecca
28.08.2016 kl. 12:09

Skribentpresentation: Rebecca Mattbäck

Rebecca Mattbäck, född 1996 och växte upp i Svenskfinlands ytterkant uppe i Österbotten, nu bosatt i Åbo. Studerar litteraturvetenskap. Gillar böcker, museum och podcasts. Drömmer om att en dag bli en fullfjädrad kulturtant.

Vad läser du helst?
Udda, men välskriven litteratur. Allra helst läser jag sådant som jag är verkligt intresserad av, som jag längtar efter att läsa, men som litteraturstuderande blir det oftast obligatorisk läsning och klassiker. Höjdpunkter från sommarens läsning var Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige och Pixel av den ungerska författaren Krisztina Tóth. Jag uppskattar också Arto Paasilinnas och Erland Loes typ av böcker väldigt mycket, den bistra, nästintill tragiska humor som finns där uppblandad med det absurda. Inom mig bor det också en liten varelse med en fäbless för YA litteratur, historiska romaner och ”så-ledset-det-bara-går-att-få-det” böcker.  ”Fullitteratur” helt enkelt.

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
De serier jag sett hela av är mycket få, och jag kan inte dra mig till minnes en enda som jag skulle ha sett upprepade gånger. Har inte riktigt tålamod med att se serier, de är oftast för långa, för utdragna och fyllda med utfyllnadsavsnitt som inte har med själva huvudberättelsen att göra. Mest uppskattar jag korta, intensiva serier med runda karaktärer som utvecklas under seriens gång. Det senaste året har jag sett Marvels Jessica Jones, som jag faktiskt uppskattade överraskande mycket, samt börjat se på Stranger Things. Jag har inte hunnit se hela ännu och kan därför inte säga om den faktiskt är så bra som det påstås eller om den är överhypad, men jag har höga förväntningar.

Vad såg du senast på teater?
Stormskärs Maja på ÅST i våras.  Som en österbottnisk sommarteater med tredubbel budget. Den var visuellt mycket tilltalande utförd och innehöll många spännande lösningar samtidigt som både sång- och skådespelarinsatsen var strålande. Speciellt de effekter som innehöll riktigt vatten var slående.

Vilken skiva var den första du köpte/fick?
Min första cd-skiva var en hemgjord bland-cd bestående av det bästa från Sås och Kopp, Dolly Parton och Simon and Garfunkel samt en del lösryckta barnsånger. En solklar kombination med andra ord. Jag tror jag fick den som present av en av pappas närmsta vänner och jag älskade den högt. Fortfarande lyssnar jag på en del av de sånger som fanns på den skivan, som för övrigt ännu finns i min ägo, och jag tror att det var den som lade grunden till min något spretiga musiksmak.

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?
Astrid Lindgren, som trots sin otroligt privata natur förhoppningsvis skulle dela med sig om sina tankar kring sitt liv och hur det var och blev. Speciellt intressant skulle det vara att höra om hennes upplevelse av att vara en ogift mor i 20-talets Småland och hennes väg genom förlagsbranschen.  Stephen King skulle också vara en spännand man att samtala med. Hans verk har tros allt uppnått kultstatus, från att ha varit ansedda som b-litteratur, och hans råd om skivande är garanterat bra. Sedan skulle jag också gärna samtala med Hank Green, videobloggare och otroligt produktiv människa. Jag hoppas han skulle dela med sig av sina erfarenheter av och kunskap om idéers tillkomst och förverkligande samt hur en människa orkar och kan leva det liva han tycks leva. Det finns ju så otroligt många fler kulturpersonligheter jag skulle vilja träffa men detta var ett axplock av de jag helst skulle träffa.

Har du någon favoritfilm?
Nej. Jag har ett flertal filmer som gjort intryck på mig, men en av dem är The Green Mile, baserad på en novellserie av Stephen King och med Tom Hanks i huvudrollen. Det som alltid slår mig med den filmen, förutom dess budskap om hur vi som människor dömer efter ytan och kraften i tron på mirakel, är den ofantliga sorgen i att lämna kvar när alla andra dör och hur det eviga, eller ens onaturligt långa, livet kan vara en förbannelse istället för den gåva det ofta målas ut att vara.

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Jag har svårt för livemusik. Om det inte är små, intima spelningar där stämningen ligger i luften, så vantrivs jag. Musik är så personligt, så skört och nära, att jag inte förmår njuta av den i stora arenor. För mig gör sig musiken bäst i vardagen, som en ständig följeslagare, men med detta sagt så gillade jag Vasas Flora och Faunas spelning under Åbo poesidagar i våras otroligt mycket. Den var sådär härligt nära och varm till sin karaktär.

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
Måste man välja? Jag vet uppriktig sagt inte. Min inre boknörd skulle lite vilja bevittna boktryckarkonstens tillkomst men så lockar nog också tiden strax innan Elvis blev känd. Att få vara med i en tid så full av hopp och framtidstro som det efterkrigstida USA verkar ha varit (åtminstone fläckvis och bland dem för unga för att ha att kriget som det var) måste ha varit något extraordinärt.

Har du något skamnöje inom kultur?
The Mummy filmerna. Makalösa B-filmer, klyschiga, diskriminerande och ganska kassa egentligen – men jag älskar dem. Auran av äventyr, den egyptiska mytologin, den kvinnliga huvudpersonen. Någonstans bara så klockrent. De bara drar mig och jag har sett dem löjligt många gånger. 

Rebecca
19.08.2016 kl. 08:47

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com