Vrålande kvinnor och gitarrer

När man kollar på de stora banden inom hårdrocksvärlden märker man att de flesta av bandmedlemmarna är män. Det finns såklart världskända rockband som har haft kvinnliga medlemmar, t.ex. Fleetwood Mac med Stevie Nicks och Christine McVie. Men om man jämför hur många rockband som har kvinnliga sångare med de som har manliga är det betydligt mindre som har kvinnliga sångare. Under de senaste åren har emellertid kvinnliga hårdrockare klivit in i hårdrocksvärlden och visat att även de kan sjunga hårdrock, Hurra säger jag! Här nedan kommer jag ge några tips på band där det är kvinnan som agerar frontwoman.

Många av de stora banden har manliga sångare.

Nightwish

Ett av Finlands trumfkort när det gäller musik. Nightwish är det band från Finland som lyckats bäst med att etablera sig i musikvärlden. Nightwishs musikstil är melodisk och behaglig att lyssna på. Bandet har ett par år på nacken och har hunnit byta sångare ett par gånger. Tarja Turunen, Anette Olzon och nu Floor Jansen har alla bidragit med något till bandets succé. Egentligen vill jag rekommendera alla deras låtar, men jag väljer ändå Wishmaster och Amaranth, två riktiga praktexemplar som visar varför Nightwish skördat så stora framgångar.

Arch Enemy

Ifall man tycker att Nightwish är för mjuka kan Arch Enemy vara ett bra alternativ. Deras musikstil är väldigt hård och brutal, och vrålande gitarrer och snabba trumslag är deras specialitet. Arch Enemy är ett perfekt exempel på att kvinnor kan sjunga Death-Metal lika bra som män. De två låtarna som visar bäst vad Arch Enemy går för är enligt mig Yesterday Is Dead And Gone och Nemesis.

Halestorm

Ifall Nightwish eller Arch Enemy inte riktigt tilltalar er rekommenderar jag Halestorm. Deras stil är hård och de har attityd samtidigt som deras musik hålls på en behaglig nivå. Halestorm kommer från Förenta Staterna, jämfört med både Nightwish och Arch Enemy som har sina rötter i Norden. Två låtar som jag rekommenderar åt er är Mz. Hyde och Innocence. Ett band som jag hoppas får den uppmärksamhet de förtjänar i framtiden.

Det är viktigt att komma ihåg att det såklart finns flera andra rockband som har kvinnlig sångare, vissa kan till och med vara kändare. Men de tre band som jag listat ovan är enligt mig de som tydligt visar att rockband inte måste ha en manlig sångare för att lyckas etablera sig inom musikvärlden.

August
Publicerad 27.12.2016 kl. 19:41

Unga konstnärer levererar

Kanalesplanaden 9, Jakobstad. Sista årets bildkonststuderande vid yrkeshögskolan Novia. Målningar, teckningar, video, installation, skulptur m.m. Till 30.12.2016

Mikaela nämnde igår i sitt blogginlägg att man bör passa på och besöka Novias sista års bildkonststuderandes utställning This is important to me under mellandagarna i Jakobstad. Det håller jag med om, eftersom jag gjorde det redan i torsdags och tänker nu recensera utställningen.

Uställningen This is important to me ställs ut av sista årets bildkonststuderande vid yrkeshögskolan Novia. Konceptet bakom utställningen är konstnärernas subjektiva tolkningar, reaktioner och känslor på det som sker i vår ständigt ombytliga värld, men även för dem att sätta sina spår i konstvärlden. Man vill med andra ord synliggöra annars osynliga konstruktioner i vårt samhälle, både globala och inhemska, genom att analysera en individs reaktion på dem och dess inverkan på individens personliga leverne. Detta gör att många av verken är väldigt personliga och det känns som man lär känna konstnärerna på en mera personlig nivå.

Konstnärerna som ställer ut sina verk är Finn Appel, Moa Cederberg, Helen Eklöf, Benjamin Forsell, Malin Franzén, Eleonora Hagström, Linda Hietamäki, Valter Kuni, Johanna Luukkonen, Rebecka Nylund, Johanna Näsi, Michel Ruths och Mia Strand. De har alla haft olika utgångspunkter och arbetssätt för att visualisera det som är viktigt för dem, bl.a. digital konst, stickning, installationer, video, målningar, teckning osv. Arbetsprocessen har även visat sig vara ett kompetensprov på deras gränser som konstnärer.

Konstverk som stod ut för mig är Malin Franzéns tre blyertsteckningar Tallar (2016). Teckningarna föreställer tre olika tallar med blottade rotsystem mot en vit bakgrund. Tallarna ser väldigt ståtliga ut trots deras blottade rotsystem och är dessutom otroligt detaljerat ritade. Det är tallar från ett naturskyddsområde i Lappvik utanför Hangö som Franzén har avbildat i blyerts. Tallarna längs stranden måste stå ut med att havet sköljer bort sanden och exponerar rötterna och därmed förkortar deras levnadstid.

Benjamin Forsells digitala illustration Call it what you want (2016) fångade snabbt min uppmärksamhet. Vi har väl alla följt med USAs presidentval vare sig vi vill det eller inte och Forsells digitala illustration porträtterar presidentkandidaterna Hillary Clinton och Donald Trump som vargar stående bakom varsin talarstol. Fast Clinton är snarare “a wolf in sheep’s clothing” och med det vill Forsell kritisera hur massmedierna har vinklat presidentvalet. Illustrationen är därför på samma gång en skämtteckning och man kan undra om den hör hemma i en konstutställning, vilket jag helt klart tycker den gör. Konst är till för att väcka känslor hos betraktaren och det gör Forsells illustration.

Det gamla energiverket i Jakobstad är lokalen där utställningen är ställd ut i och fungerar bra som utställningslokal med dess luftiga rum och vita väggar. Lokalen får inte mycket naturligt ljus p.g.a. av små fönster, men det har de löst med lampor som är riktade för att ge fokus på konstverken. Utställningen är utställd på två våningar, ett mindre rum på första våningen och fyra större rum på andra våningen. I det stora hela har utställningen en bra uppbyggnad.

Jag tyckte det var en intressant utställning och det kommer vara spännande att som blivande konstvetare följa med dessa unga konstnärer i deras konstnärliga utveckling. Precis som Mikaela, rekommenderar jag att ni går och ser utställningen under mellandagarna. Jag tycker även det är bra att det gamla energiverket kommer till användning och jag hoppas byggnaden kommer inhysa fler utställningar i framtiden. Det behövs fler utställningslokaler för konst till Jakobstad.

Slutligen vill jag önska er alla en god jul!

 

Foto: Fredrika Lindgren
Evenemangslogo: fb-evenemanget


 
Fredrika
Publicerad 24.12.2016 kl. 23:27

Istället för en billig reatröja

Då den sista sillbiten rutschar ner i svalget, då det bara finns likörpralinerna kvar att tillgå, glöggspill på tröjan och julmusiken tonar ut – ja det är då mellandagarna börjar med stora röda reaskyltar och mera konsumtion av sånt ingen egentligen behöver. Istället för att köpa ännu en billig tröja föreslår jag att du sätter dina slantar på en kulturupplevelse, typ museum, teater eller bara flanera runt i stadsdelar, ta del av lokalhistorien och spana in arkitekturen.
Jag har pysslat ihop förslag på vad som finns att tillgå i de finlandssvenska städerna och du -hojta för guds skull till i kommentarsfältet om du har fler tips på evenemang/spelningar/utställningar/performance som händer i din stad. Vi börjar från norr och jobbar oss söderut.

JAKOBSTAD
Så varför inte ett besök till Rosenlund och Aspegrens trädgård? Den renoverade prästgården är assnygg och området med de små röda stugorna och trädgården är lite som att vara i en annan värld. Här är hemsidan med öppettider etc. 
Kanske det börjar kurra i kistan och du undrar vart du ska gå. Nå till After Eight förstås!

 

FLANERA i Skata.

Oj oj oj, här behöver du tid på dig för den här gamla arbetarstadsdelen har en alldeles för spännande historia. Om du är nörd på lokalhistoria finns boken Skata, handlar om livet i stadsdelen under 1900-talet. Och du, samtidigt som du ändå är i Skata, drick kaffe på Skorpan och njut för fasen av atmosfären.
Gå sedan på torsdagsjazz till O’Learys!

Bonus: nyöppnade caféet Kaffia på Storgatan 15. Rawcakes och snygg industriell inredning.
Passa också på att se Novias sista års bildkonststuderandes utställning This is important to me i Gamla energiverket. Obs, utställningen pågår trots att facebook säger annat. 

Ok, så vi fortsätter mot

VASA
Holiday show
på Ritz den 28.12. kl. 19. Biljetterna kostar några pix och här varsågod kan du läsa mer om artisterna och evenemanget. Vi ses på Ritz!

Så sverigekusinerna åker hem först om några dagar? Vill göra nåt annat än bråka om Monopolreglerna? Då föreslår jag att ni tar på er kulturhatten och går på jugendutställning vid Tikanojas konsthem. Föremål, konst och en diger bakgrund om stilarten jugend visas. Jag rekommenderar att våga fråga guiderna som finns på plats för att få det mesta ur utställningen. Här finns mer info om öppettider etc.

Men du, jag vill också slå ett slag för Raawkas brunsch i mellandagarna. Mellan 27 – 30.12 kl. 11 – 15 serveras brunsch, ingen bordsreservation.

Ok, så strunt samma om inte finskan är perfekt – du kan ändå gå på Vasa stadsteaters Så som i himmelen (sama suomeksi). Fin story och textat på svenska. Jag tänker gå utanför min bekvämlighetszon, gör det du också ¯\_(ツ)_/¯

Japp, då kör vi ner till

ÅBO

Vem vill inte uppleva en traditionell Fanny och Alexander jul? Du kan göra det i museet Ett hem fram till den 8.1. Här finns mer information.

Intresserad av arkitektur och inredning? Då ska du styra kosan mot Åbo slott och en utställning som berättar om det omfattande restaureringsarbetet som gjordes vid slottet efter andra världskriget. 
Hoppa på bussen, eller för all del- promenera längs ån, tillbaks in till stan för nu är det dags för en bira på bar Kuka, Slottsgatan 17.
Och om det känns som att handklapp och dansant musik är något för dig så ska du definitivt gå till Dynamo. Åbo levererar, det kan en kan alltid räkna med.

Caféer och barer: Skärgårdsbaren på Auragatan, Kirjakahvila, Koulu, Café Art, jazzbrunsch på Aboa Vetus.

Och vidare mot

HELSINGFORS
Ärligt talat
så finns det nog andra som har mycket bättre koll på den här stan än vad jag har. Men jag vill ändå slå ett slag för Ateneum, fasen ändå vilka fina och proffsiga utställningar de gör. Se förstås allt men lägg extra mycket tid på samlingsutställningen Historier inom finsk konst som ”berättar om den finska konstens utveckling från 1809 fram till 1970-talet. Utställningen drar nya paralleller mellan den finska konstens historia, den internationella utvecklingen och olika företeelser i samhället”. Ba se.
Besök Rödbergen, Berghäll, Hagnäs och strunta i Stockmann.

GO JUL ALLA KULTURNISSAR!

____________________________________________

 

Bildkällor:
https://hassenylander.wordpress.com/2014/12/16/juldekorationer-i-min-hemstad-jakobstad-i-finland/
http://kristakeltanenblog.com/2013/03/after-eight/
http://www.rantatie.com/kommuner/osterbotten/jakobstad/?lang=sv
https://www.instagram.com/p/-i9QNWH7PW/
https://www.facebook.com/raawka/
http://etthem.fi/
http://walleni.us/i-love-turku/
http://www.ateneum.fi/
http://www.freepik.com/free-vector/hipster-reindeer-sketchy-background-with-christmas-messages_972868.htm

Mikaela
Publicerad 23.12.2016 kl. 11:12

Nyfamiljers prövningar i en familjsaga

Jullovet får sin början den här veckan och därmed har jag äntligen tid att ägna mig åt lustläsning. Den första boken ut är Commonwealth, en familjesaga skriven av Ann Patchett.  

Commonwealth är en roman som spänner över fem decennier och följer tio människors sammanflätade liv. Det är en av de bästa romanerna om nyfamiljer jag läst. Den börjar med att Bert Cousins och Beverly Keating träffas en sommarhet dag på Beverly Keatings yngsta dotter Frannys dop. De är båda gifta med andra, men deras utomäktenskapliga affär är startskottet för hur de två familjernas liv flätas ihop.

Syskonen Cousins, fyra till antalet, och det två Keatingflickorna tillbringar hela somrarna tillsammans i Virginia hos Bert och Beverly. En familjekonstellation med fyra vuxna där ingen av dem gillar varandra, medan barnen förenas i sitt ogillande mot sina föräldrar och det liv som föräldrarna tvingat på barnaskaran.

Om handlingen finns inte desto mera att säga än att det som utspelar sig i Patchetts roman är tio olika liv, där läsaren får följa fragment från dem. Vi ser hur Franny säljer ut sin familjs uppväxt till en författare och hur romanen blir en bästsäljare.  Vi ser hur familjerna Cousins och Keating påverkas av det faktum att deras historia berättas i offentligheten.

Boken är utsökt konstruerad. Karaktärerna som läsaren får följa skulle så enkelt kunna utvecklas till klassiska stereotypier men istället är de runda karaktärer, de uppleves som riktiga och verkliga människor. Commonwealth är en roman om syskon och familjekärlek, om att skapa familjeband där blodsband inte finns. Utöver en starka familjebeskrivningar skildrar Commonwealth också hur de val vi fattar i våra iv inte alltid får konsekvenser som vi kan förutse och att bitterhet inte är den rätta vägen. Jag skulle rekommendera boken åt de som står inför att träda in i en nyfamilj eller lever i en nyfamilj och behöver bevis på att a) de inte är ensamma om nyfamiljens prövningar b) behöver bevis på att livet kan levas trots dessa prövningar.

Rebecca
Publicerad 18.12.2016 kl. 15:21

En comeback som heter duga

Det är åtta år sedan Metallica släppte sitt senaste album, och vilka långa år det varit. Har Metallica äntligen hittat tillbaka efter år av motgångar och dåliga val? Frågar ni mig är svaret: ja!

Jag hade höga förväntningar på det nya albumet. Skulle de gamla hårdrockarna lyckas skrapa ihop ett album som skriker Metallica? Med facit i hand kan jag säga att albumet har precis allt det behöver för att kunna titulera sig ett Metallica album.

Första spåret heter Hardwired och genom det visar bandet vilken attityd som genomsyrar albumet, d.v.s. ’’Vi är Metallica och vi gör precis vad vi vill’’. Metallica har haft som vana att hålla sig borta från politiken, men när sångaren Hetfield ropar ’’We’re so fucked / Shit outta luck’’ i den ovannämnda låten kommer vissa kanske att tänka på desperationen kring det då pågående presidentvalet i USA. Låten släpptes i augusti, Trump kandiderade då, ett sammanträffande? Många tror annat.

Albumet rymmer (förutom en eventuell diskret hälsning till en av presidentkandidaterna) melodiösa stycken och välskrivna låttexter. Det som gör albumet extra speciellt är sättet de marknadsförde det på. Bandet laddade upp musikvideor till låtarna på deras hemsida några timmar före albumet officiellt släpptes, vilket gjorde att man kunde lyssna och dessutom kolla på de skickligt gjorda videorna förrän självaste albumet var ute. På det här sättet kunde man lyssna igenom albumet och känna efter ifall det lönar sig att köpa det.

Som vanligt hittar man några bra och några andra mindre bra låtar. En övervägande del av låtarna är över 6 minuter, vilket passar de mera progressiva som exempelvis ’’Halo On Fire’’. Tyvärr är det dock längden som gör att vissa av låtarna blir platta. Ett exempel på detta är ’’ManUnkind’’. Det gungande riffet i början av låten är för all del fängslande, men mycket mera än så blir det inte.

Till varje hårdrockares lycka finner man på andra skivan ett spår med titeln ’’Murder One’’, redan där borde det ringa en klocka för alla hårdrocksentusiaster. En av hårdrockens legender Lemmy från Motörhead, som avled för snart ett år sedan, har tilldelats ett spår på albumet. Låten i sig utvecklas inte till något stort, men rytmen kan nog få de flesta att trumma med.

Hardwired är summa summarum ett album värt att lyssna på. Några av låtarna kräver flera lyssningar, men överlag har de det som krävs för att fängsla lyssnaren vid första lyssningen. Så om du älskar snabba riff, skrikande gitarrsolon, eller annars bara älskar hårdrock är albumet nånting för dig.

 

Om du inte vet var du ska börja rekommenderar jag Halo On Fire eller Spit Out The Bone, helt fenomenala låtar båda två!

August
Publicerad 13.12.2016 kl. 18:38

Kulturvis kulturklappstips

*** vi har inte fått betalt för det här inlägget***

Juklappstider närmar sig och ja, det är inte enkelt att veta vad man ska ge bort. Kanske har man många som man skall hitta julklappar åt, kanske har man få eller kanske har man beslutat att man inte byter julklappar över huvud taget. Men för er som sitter med en svag julklappsångest så kommer här en rad med tips på kulturklappar som passar både den kulturintresserade och den vars kulturintresse inte är så högt men som ändå inte behöver mera prylar.

bildkäll: (x) (x)

Böcker. Böcker är alltid, alltid ett säkert kort. De går att skräddarsy efter mottagarens intressen för det finns böcker om precis allt. Men om jag ändå skall komma med rekommendationer så skulle jag föreslå Jenny Jägerfelds bok Brorsan är kung åt mellanålders-läsaren (det vill säga 9-12 år och notoriskt svåra att handla julklappar åt). En historia om att vara transperson, om vänskap och om förtroende. Rekommenderas även för vuxna läsare! För den som kan tänka sig att kliva utanför sina ramar, eller för seriefantasten rekommenderar jag Bim Erikssons Det kändes lugnt när mina känslor dog, som jag recenserat tidigare i höst här. Alfred Backas Finland hundranånting upplever jag vara den perfekta julklappsboken i år. Aktuell, rolig och passar allt från den jämnåriga kusinen till farföräldrarna. En bok jag själv önskar att jag fick i jul!

Tidningsprenumerationer är också en höjdare. Klassikerna är damtidskrifter åt damerna, jakt och fisk eller sportmagasin åt herrarna och  Kalle Anka åt övriga. Men varför inte ta ett steg ut från traditionen och ge bort den feministiska tidskriften Astra eller om man vill understöda finlandssvensk nyhetsjournalistik,  ett par månader av nån av de finlandssvenska dagstidningarnas nätmaterial?

Biljetter till bio eller teater är också alltid uppskattat. Teaterbiljetter till Pleppo Två i Vasa, Peter Pan i Åbo eller varför inte Tove på svenska teatern? På bio under vintern och vårvintern går såväl Star Wars som Jackie, men det går att skaffa gåvobiljetter både till bio och teater utan att bestämma vad mottagaren ska se. Speciellt i kombination med barnpassning är detta en toppenjulklapp till föräldrar!

Prenumerationstjänster är i ropet och i de flesta matvaruaffärer kan man köpa presentkort till såväl Spotify som Netflix. En utmärkt nödjulklapp för den som panikköper klapparna på förmiddagen den 24:e. Vill man vidga sina vyer kan kanske ett par månader av Novellix, som ger mottagaren ett par noveller fyra gånger om året eller Bookbeat som är som Spotify men för ljudböcker.

Mitt sista tips, och det jag helst skulle vilja ha är museikortet som ger ägaren till det gratis inträde till en stor del av de finska museerna under ett års tid. Vad bättre för att väcka museiintresset hos någon eller underlätta för den som redan älskar museer.

 

Rebecca
Publicerad 11.12.2016 kl. 14:42

Skribentpresentation: Fredrika Lindgren

Fredrika Lindgren, född 1993 och uppvuxen i Kronoby i Österbotten, nu bosatt i Åbo. Studerar konstvetenskap med kulturledning och masskommunikation som korta biämnen. Gillar att dokumentera mitt liv i fotografier och mitt liv består till mestadels av musei- och galleribesök, arkitektur, film och god mat.



Vad läser du helst?
Sedan jag i min tonår blev introducerad till manga, d.v.s. japanska serier, har det varit det jag läst mest och helst läser. Min smak inom manga har dock förändrats sen dess och jag föredrar nuförtiden att läsa manga med djup psykologisk handling och som innehåller mycket angst och drama. Jag är även svag för estetiska teckningsstilar och manga med detaljerade bakgrunder (läses arkitektur) tilltalar mig oerhört mycket. Just nu läser jag Black Butler av Yana Toboso och dreglar bara när jag ser hennes teckningar och det nuvarande story arcet är också väldigt spännande. En annan manga jag rekommenderar er att läsa är Tokyo Ghoul av Sui Ishida. Den handlar om en universitetsstuderande ung man som dras in i ett hemligt krig mellan ghoulerna och människorna efter att han genomgått en operation efter en olycka. Eller var det verkligen det?

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
Jag ser på alltför många serier, vilket innebär att jag inte hinner se dem mer än en gång. Det närmaste jag kommit att se en serie fler gånger är när jag nu som då ser på Friends-klipp på YouTube.

Vad såg du senast på teater?
Jag var i somras och såg på Oravais Teaters uppsättning av den svenska tv-serien från 80-talet Tre Kärlekar av Lars Molin. För de som inte är bekanta med serien så handlar den om motsättningarna mellan de olika generationerna i familjen Nilsson samt hur det privata ägandets intresse skapar tvister med samhällets intressen.

Vilken skiva var den första du köpte/fick?
Kommer ärligt talat inte ihåg, men högst troligen var det någon av de där Smurfhits-skivorna. Jag tyckte väldigt mycket om dem som liten och brukade vilja lyssna på dem under hela bilfärden när vi åkte med familjen till Lappland under nyår. Det var en 8 timmars bilresa så ni vet ...

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?
Svår fråga, men jag skulle gärna vilja sitta och äta middag med T.O.P, en av medlemmarna i den sydkoreanska popgruppen BIGANG. Utöver att han är en bra rappare är han väldigt konstintresserad och äger en stor samling av olika nutida konstverk. Det skulle därför vara väldigt intressant att höra vad han har att säga om konsten inom den asiatiska konstvärlden, eftersom det är ett område vi inte berör i konstvetenskapen. Det som Kaj Korkea-Aho tar upp i Ted & Kajs podcasts tycker jag är intressant och därför tror jag att han skulle tillföra underhållande samtalsämnen till middagen. Slutligen för att få en jämn könsfördelning på denna middag skulle jag bjuda in en av mina favoriter när det kommer till kvinnliga konstnärer, vilket är Audrey Kawasaki. Hennes målningar med drag av asiatisk konst och art nouveau på träpaneler är väldigt sensuella och jag skulle gärna prata med henne mera om hennes konst och försöka övertala henne att måla en tavla åt mig.

Har du någon favoritfilm?
Vet inte om jag skulle säga att jag har en specifik film som jag höjer över andra. Utan det gäller mera att jag helst ser på filmer med en viss genre, såsom superhjältefilmer, action och fantasy. Det spelar sedan heller ingen roll om det är en live action eller animerad film, så länge handlingen är fängslande. En film som dock berör mig mycket är Dreamworks How to Train Your Dragon från år 2010. Den är fint animerad och handlingen är intressant och jag är väldigt berörd av bandet mellan protagonisten Hiccup och hans drake Toothless. Dessutom är uppföljaren nästan ännu bättre vilket inte oftast brukar vara fallet.

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Jag brukar inte ofta gå på live-spelningar, men de få gånger jag gör det väljer jag artist eller band noga. Den bästa av dem är nog ändå hösten 2012 då jag såg BIGBANGs ALIVE GALAXY TOUR live i London. Jag blev faktiskt lite tårögd då de kom upp på scenen. Med andra ord, sydkoreaner vet verkligen hur man gör en makalös show!

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
Som många redan påpekat har historien inte varit särskilt tillmötesgående mot kvinnan. Om man bortser från det faktumet skulle jag vilja åka till renässansens Italien och se hur mästarna, i synnerhet Leonardo da Vinci och Michelangelo, från den tiden arbetade och levde. 1920-talet är också en tidperiod som fascinerar mig när det kommer till arkitekturen (art nouveau och art deco), konsten (Alphonse Mucha) och modet (Coco Chanel).

Har du något skamnöje inom kultur?
Jag berättade att jag nuförtiden läser manga riktad mot en mer vuxen publik, men nu som då kan jag inte låta bli att läsa de helt absurda shoujo manga. Majoriteten av dem handlar om hur den blyga och osynliga tjejen på skolan blir kär i skolans mest populära och snygga kille som ligger med varje tjej han ser tills han får upp ögonen får fröken osynlig och plötsligt går från polygam till monogam. De är klyschiga och overkliga, men dryper av tonårsdrama. Jag kan inte motstå dem!

Instagram

Fredrika
Publicerad 10.12.2016 kl. 20:49

Torsdagens hiss och diss

 

Hej hörni, jag sitter i min säng och skriver detta i sann Carrie Bradshaw-anda. Egentligen borde jag plugga på morgondagens tenta och skriva klart alla skolarbeten som ska in innan jullovet. Men det är som att min hjärna redan tagit jullov, den vägrar liksom samarbeta och vill helst bara lukta på hyacinter, baka pepparkakor och låtsas att världen är mer som en julfilm än ett dystopiskt undergångsdrama just nu.

Så på grund av loma-feelis och undergångskänslan tänkte jag göra en klassisk hiss och diss idag, snodde idén från min eminenta kompis Catariina (läs hennes blogg! Så bra och viktigt om att försöka få barn i ett samkönat förhållande, hon är bäst!).

Vi börjar med dissningarna va? Diss nummer ett: att en inte kan se tredje säsongen av Historieätarna på SVT Play när man bor i Finland. Jag fattar, licenspengar och yada yada men det kliar så i mina fingrar när jag överallt på sociala medier ser Erik och Lottas roliga upptåg. Vill ju också se! (Ska till Sverige en kortis innan jul och träffa mamma och bröderna, förutom dem så längtar jag mest efter svenskt kaffe, filmjölk och att kunna plöja alla avsnitt av Historieätarna!).

Diss nummer två: Att Guns N' Roses kommer till Finland. Jag vill inte ställas inför att behöva ta beslutet; ska man gå eller inte? Jag växte upp med Guns N' Roses, de är mitt barndomsband och tonårsband och jag och mamma spelade in varenda video från MTV på kassett på nittiotalet och jag kan varenda låt utantill. Men det är ju inte samma sak att se dom idag. Eller? Dessutom är inte Izzy med. Och jag gillar inte arena-spelningar. Och jag vågar aldrig lita på att rockstjärnor dyker upp på sina spelningar, vet inte hur många gånger jag besviket fått gå hem för nån har brutit ett ben/blivit för full/och annat (Andy McCoy, jag tittar på dig). Så kanske man inte ska gå?

Nu till gladare toner – hiss! Alla avsnitt från tidigare säsonger av Historieätarna finns på Youtube! Hurra hurra hurra! Jag håller på att gå igenom alla just nu, är nu på romantiken och alltså att få se detta som innan-sovdags-tittning varje kväll har höjt min livskvalité med bra många procent.

En annan sak som höjt min livskvalité är julmusik! Att man ogenerat får lyssna på hur mycket julmusik som helst (Spotify har rätt bra listor) och att man får se julfilmer, hur många som helst – det är som bomull för själen efter denna dystopiska höst.

Och en tredje hiss: det är snart dags för jullovsläsning! Jag har inte funderat på vad jag ska läsa än men jag vet att jag ska läsa/kommer hinna läsa och det gör mig lycklig. Har senaste tiden mest bara läst skolrelaterade saker (i och för sig både Susanna Alakoski och Ann Heberlein, så inte fy skam), ser framemot att bara få plöja nöjesläsning. Och som alla vet (hehe) så är ju halva nöjet att få planera sin läsning!

over n out,

Ett trött litet knytt

 

 

Johanna
Publicerad 08.12.2016 kl. 11:08

Skribentpresentation: August Treier

August Treier, född 1995 på Åland men flyttade till Österbotten, Pedersöre år 2000. Nuförtiden bor jag med min sambo i Åbo där vi båda studerar. Jag gillar musik, litteratur, konst och när livet rullar på i lagom trevlig takt.

Vad läser du helst?
Allra helst läser jag något skönlitterärt i stil med Patrick Modiano. Jag är fascinerad över hur han behandlar minnet i sina böcker, Frankrike efter kriget, hur han beskriver Paris nattliv, skuggorna och dimman. Nätternas gräs är min favorit. Men nu framställer jag mig själv som en väldigt kräsen läsare som dricker vin och läser enbart nobellitteratur, men så är det verkligen inte. Jag, som många andra, älskar Tove Janssons muminböcker, de är enligt mig en av de finaste sakerna Finland bidragit med till världen. Nu måste jag nog ändra mitt svar, allra helst läser jag någon Muminbok, bara för att Tove Jansson är så förbannat bra.

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
How I Met Your Mother!

Vad såg du senast på teater?
Jag går alltför sällan på teater, i flera veckor har jag och sambon planerat att gå och kolla Kungens tal på Åbo svenska teater, men vi har ännu inte hittat tid för det. Däremot var jag på Dracula som Akademiska Spexet vid Åbo Akademis r.f. ordnade, och tyckte väldigt mycket om den.

Vilken skiva var den första du köpte/fick?
Oj, jag minns inte precis vilken den allra första var tyvärr, säkert var det någon hits for kids. Jag kommer däremot ihåg att jag med egna pengar köpte Markoolios Best off när jag var 8 år. På den tiden var Markoolio det bästa inom musikvärlden enligt mig.

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?
Lemmy från Motörhead, lätt. Skulle vara hur trevligt som helst att sitta och diskutera musik och livet med honom. Sedan vore det roligt att äta middag med George Orwell. Vi skulle kunna diskutera det som händer i vår värld och en massa annat intressant. Till sist skulle jag bjuda Bruce Dickinson från Iron Maiden på middag vid någon fin restaurang i Åbo, och tvinga honom berätta hela sin livshistoria för mig.

Har du någon favoritfilm?
Faktiskt inte, men gillar Steven Spielbergs filmer!

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Iron Maidens konsert i Helsingfors år 2011 var den första ’’riktiga’’ konserten jag var på, så den kommer alltid vara mig kär. Men om jag måste välja en så är det Mumford and Sons spelning i Helsingfors i våras, den var FENOMENAL. Bandet gav allt och det märktes verkligen. Tror inte någon i publiken var missnöjd.

Vilken tidperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
England, slutet på 1970-talet. Rock och hårdrocken har aldrig mått så bra som då och det skulle vara roligt att få uppleva kulturen och klä sig som en riktigt hårdrockare.

Har du något skamnöje inom kultur?
Måste tyvärr medge att jag brukar titta på Svenska Hollywood fruar ifall det kommer på tv. Brukar inte göra det så ofta men ändå tillräckligt ofta för att det ska vara pinsamt.

August
Publicerad 06.12.2016 kl. 12:00

KAJ kombär ti byji

Vad som funkar bäst med KAJs show är KAJs show. Den är välkomponerad, lagom lång och innehåller inga bitar som upplevs som utfyllnadsmaterial. Från start till slut är det energi och glädje hela vägen igenom, och fast man som publik vet att showen är inövad så får KAJ fram en känsla av att de stiger upp på scen och bara gör sin grej. Det känns spontant och lekfullt utan att slå över till att bli tarvligt.

Showen bjuder både på gamla välkända låtar, däribland Tango taas och Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo men också material från den nya skivan, där mina personliga favoriter är Taco hej och Manlig vänskap. Scenografin är enkel, men det behöv och andra sidan inte så mycket scenografin med gruppens scennärvaro. Det enda som för mig förstör helheten lite är de många bytena av scenkläder, byten jag visserligen förstår för att de hör ihop med olika sketchbitar, men som ändå trasslar lite med timingen. Fast publiken aldrig lämnas ensam med en tom scen så blir det ändå små glapp inom hela showen som förtar helhetsintrycket.

Bild: KAJs facebook

Vad som däremot golvar är ”finkultursbiten”, med en strålande Pavarotti parodi. Det är inte bara parodin i sig som är mitt i prick och leder till mycket skratt, men sånginsatsen av Jakob Norrgård är för den icke insatta helt otrolig. Genom hela numret förväntar jag mig att den övertygande sångprestationen skall brytas i vilket ögonblick som helst och på så vis bidra till komik, men det håller hela vägen igenom och det är inte bara jag som är imponerad, om man får döma av mängden applåder.

Sedan har vi de små sakerna, de där som jag upplever att är roligare just för att jag är hemma från Österbotten. Tydligaste blir det i KAJs sketch och sång om Juthbackamarknaden, detta sensommarfenomen i norra Österbotten, som än en gång är mitt i prick med sina kommentarer om att vandra runt i timtal i en leråker för att sedan äta svindyr pyttipanna och åka hem med en arabiakopp identisk med den du handlade ifjol. I det segmentet skrattar jag så att tårarna rinner, medan den övriga publiken nog är roade men inte helt tagna.

Måste man då vara österbottning, kunna dialekt eller åtminstone ha en anknytning till Österbotten för att kunna njuta av KAJs show? Absolut inte. Eventuellt har man ett större utbyte av showen om man kan eller förstå dialekt och vissa saker är roligare om man vet ur vilken tradition det spinner vidare. Men även utan den kunskapen är det två underhållande timmar som Kaj bjuder på och musiken enbart gör det värt att titta på. Clashen mellan Finlands äldsta teater ÅST med sina förgyllda takkronor och sammetsstolar till dialektal humor är tilltalande och jag tycker att utöver en underhållningsgärning gör KAJ också något större. De lyfter fram dialekt och hembygd som något fint, om inte bara kan skämtas om utan också uppskattas. Och för det är de sannerligen värda en stor applåd.

 

Rebecca
Publicerad 04.12.2016 kl. 17:26

Utan personligt ansvar

Ni kommer kanske ihåg att jag klivit in 2010-talet och börjat LYSSNA på böcker. Kvickt fortsatte jag med Anderssons uppföljare Utan personligt ansvar. Storyn är lik föregångaren: Ester Nilsson förälskar sig i en otillgänglig man, den här gången den gifte skådespelaren Olof Sten. Har ännu inte lyssnat klart, den är för tusan nio (9!) timmar lång men jag börjar närma mig slutet och jag har några ärenden som jag vill ta upp.

I Egenmäktigt förfarande skötte Lena Andersson om uppläsandet, hade därför utgått från att hon också tar hand om det i den här boken, istället är det Anna Godenius som är inläsare. Hon är duktig men många repliker blir rätt så töntiga i uppläsningen vilket de aldrig blev i Anderssons läsning. Nåväl, boken utspelar sig fem år efter att Ester Nilsson drabbades av Hugo Rask.

Ester och Olof träffas i samband med en pjäs som Ester skrivit och Olof spelar huvudrollen, hon faller snabbt för honom. Tyvärr finns det flera krux med Olof Sten, ett av dem är att han är gift med Ebba. Trots det inleder de en slags relation där Olof är noga med att poängtera att de inte har en relation eftersom han inte planerar att lämna sin fru och därmed inrättar Ester sig som älskarinnan. Rätt snabbt bestämmer Ester sig för att köpa en bil så hon kan kuska runt honom till de städer som hans föreställningar spelas i, så de får tid tillsammans. Hon köper dyra presenter och anstänger sig på olika vis för att få något mer än ett ligg. Han avslutar relationen och påbörjar den ett otal gånger och jag blir bara mer och mer irriterad på Ester som tillåter sig att bli behandlad på ett så nedrigt sätt. Jag vill ruska om henne och vråla VARFÖR HAR DU INTE LÄRT DIG NÅGOT? och SLUTA GENAST! En kan sammanfatta det som att om Rask var en usling är Sten ett kräk av rang.



I Egenmäktigt förfarande var jag fascinerad av Ester men i den här boken är jag inte alls särskilt förtjust i henne. Trots att hon är en analytisk och smart person är det som att hon inte alls förstår sitt värde. Hon tolkar och analyserar Olof Sten, till exempel att han ska spendera sommaren med frun i Skåne – det måste betyda att han egentligen vill vara med henne och att skilsmässan är nära. Really Ester?
Dock är jag mäkta imponerad av Esters raka sätt att visa Olof hur hon älskar honom. Hon står upp för sin kärlek till honom medan Olof drar sig bort, ofta avslutar relationen med ”vi får se tiden an” för att på nytt söka kontakt.

Jag tycker berättelsen påminner om hur det är att peta på en sårskorpa. I det här fallet är Olof såret och Ester den som petar. Stundvis upplever jag det tradigt och det vore mycket spännande om Ester istället för att tråna skulle planera hur hon ska bli av med knölen. 

Romanen är utgiven 2014 på förlaget Natur & Kultur. 

Mikaela
Publicerad 02.12.2016 kl. 16:04

Till storms vill vi gå

Yles kulturprogram Lasso handlade för några veckor sedan om kampsånger. Ramy Essam, som låg bakom revolutionens ljudspår i Egypten 2011, intervjuades liksom några äldre damer härifrån Jakobstad.

För ungefär 40 år sedan sjöng de tillsammans i gruppen Till storms. Från början var de en programgrupp bildad i samband med socialdemokratiska ungdomsklubbens 70-årsjubileum, men gruppen överlevde firandet. Eller ja, inte bara överlevde utan fortsatte sitt musicerande. I Lassointervjun kan man höra Christina Helsing och Carita Skog berätta om hur musiken tog dem ända till Danmark på turné och dessutom till en skivinspelning på legendariska Love Records.
Min fru nämnde när skivan kom på tal att det vore roligt att ha den, så jag tänkte att det borde väl inte vara omöjligt att leta fram den.
På antikvariatet här i stan hade ägaren aldrig sett skivan. Han kände i själva verket inte ens till den, men både han och den för tillfället ende andre besökaren hajjade till när de hörde att det var fråga om en Love Records-skiva. Affärsinnehavaren bläddrade i en katalog och medgav sedan att skivan fanns på riktigt, om än inte här och nu.

Nästa steg blev att ringa direkt till källan, i det här fallet Christina Helsing som varit med i Till storms när det begav sig. Hon skrattade och lovade mig att hon skulle leta i arbetarföreningens arkiv. Några dagar senare ringde hon och sa att hon hittat några exempelar av EP:n och att jag skulle möta henne när hon åt seniorlunch på Hötorgscentret nästa dag.
Väl där fick jag skivan och kunde ge den i någon form av för tidig julklapp till min fru.

Sjutummaren innehåller fyra spår, samtliga covers. Bäst fungerar de två Norrbottens järn-(eller är "Samma vindar, samma dofter" först och främst en Contactlåt?)låtarna "Jag och du" och "Samma vindar, samma dofter". Kanske mest för att Ted Ström är en så förfärligt begåvad låtskrivare ("En vintersaga"! ledmotivet till "Tre kärlekar"!). Aldrig har väl melankoli och plakatpolitik kombinerats så bra som i "Jag och du"?
Något som är värt att fästa uppmärksamhet vid, förutom själva musiken, är texten på omslaget. Se här:

 

Kanske inte blev så tydligt, men såhär står det: "Till storms vill vi gåmot politiskt och ekonomiskt förtryck, våld och ofrihet. Genom våra sånger vill vi väcka människorna till insiktom kapitalismens nedbrytande krafter och visa på solidaritetens stora betydelse i en värld fylld av politisk terror och förtryck".

Rätta mig om jag har fel, men jag tror verkligen inte att det går att hitta det här tonfallet inom socialdemokratin i dag. Jag säger inte att det är så här de borde säga ännu, men det vore roligt om de i alla fall hade ett språk att formulera problem och presentera visioner med. Det känns rätt givet att en otydlig socialdemokrati lämnar ett stort fält öppet åt högerpopulism och nyfascism som söker (för) enkla förklaringar på de samhällsproblem (sa någon globalisering med mera?) som gjort att många känner sig osedda i dag.  

Förresten, den svenska proggen, var det bara skit? Inte riktigt. Lyssna här, till exempel.

Pär
Publicerad 30.11.2016 kl. 19:55

Fagerholmskt loopande

Fagerholm gör mig så jävla förbannad. Jag vill så desperat ogilla hennes böcker, sättet hon skriver på som ter sig som en enda ologisk härva, utan början utan slut. Berättelser som loopar varandra i mindre och mindre cirklar för att till sist ge läsaren nån typ av förståelse för romanernas händelseförlopp. Men jag kan inte älska den fagerholmska stilen och jag kan inte hata den. Den bara är, skakar om och tvingar fram en mera fokuserad läsning.

Nu har jag ju ingalunda läst hela Monica Fagerholms produktion, och kommer högst antagligen inte göra det heller, mest beroende på tidsbrist och ett inre motstånd.  Som ivrig gymnasieelev läste jag Underbara kvinnor vid vatten som jag innerligt avskydde tills de sista femtio sidorna då den mitt i allt blev fenomenal. Precis samma upplevelse har jag haft med Den amerikanska flickan, där jag tvingad av att den är kurslitteratur i två av höstens kurser plöjde den trots mitt trotsiga motstånd.

Och ja, det ska erkännas. Jag tyckte jättemycket om Den amerikanska flickan. På slutet. De första 200 sidorna var omöjliga att greppa, gled undan och jag förmådde inte att knyta ihop de olika berättelserna till en helhet. Sen mot slutet händer något och sakta men säkert faller det på plats, ur trasslet träder en historia fram, fortfarande spretig och tilltufsad, men ändock en enhet.

I korthet är Den amerikanska flickan en (eller många?) berättelse(r) om flickor och om Trakten och hur allt hänger samman, spinner vidare med trakten som knytpunkt. Det är Eddie – den amerikanska flickan, det är Sandra och Doris och en rad kvinno- och modersgestalter. Längtan och uppväxt till tonerna av musik och mystik. Den amerikanska flickan är nästintill obeskrivbar, för vad handlar den om egentligen?

Berättelser om berättelser. Det är så nära jag kommer. För är det något som Den amerikanska flickan erbjuder så är det berättelser inne i berättelser, som ryska dockor vecklar de ut sig och erbjuder ett stort motstånd för den som önskar att det var lättbegripligt. Berättelsen om Eddie, berättelsen om inte ett, inte två eller tre utan kanske fyra dödsfall, berättelsen om barn som far illa på två vitt skilda sätt och sen finns det de berättelser som inte visas för läsaren. De outtalade berättelserna om glädjeflickornas liv, eller sommargästernas liv, eller kusinmammans liv. Den amerikanska flickan är en spindelväv av berättelser och stundvis önskar jag att den kom med en överskådlig tabell över dessa berättelser, så man kunde förstå på riktigt! Men då skulle väl en del av magin gå förlorad antar jag.

Det här är inte en bok för den som vill ha lättuggat och ledigt som ledord för sin läsning, eller för den som inte tål ett utbrytar-språk. Men är man beredd på lite frustration och längtar efter den stora litteraturupplevelsen tycker jag gott man kan ge Monica Fagerholms Den amerikanska flickan en chans. Kom bara tillbaka och berätta om ni hade samma upplevelse av frustration i er läsning eller om jag är ensam i detta?

Rebecca
Publicerad 27.11.2016 kl. 20:20

Poesi & Musik

Kilar snabbt in för att puffa om evenemanget Poesi & Musik på the Doo-Bop club ikväll. Från kl. 22 framför poeter och musiker texter och musik i fri tolkning under temat frihet och jämlikhet. 

Medverkande är Alexandra Häggman, Josefin Nylund, Petter Sandelin, Jakob Johansson, Susanne Marins, Martin Karlsson, Axel Hanses och Angelica Qvist. 

En fin sak är att publiken får delta, om du har skrivit eller vill framföra något har du också möjlighet att göra det. 

Här finns mer info och hey! det är fritt inträde. 

Mikaela
Publicerad 25.11.2016 kl. 08:29

Hyllningstal till Liv

 

Det här är typ en recension. Men man kan också säga att det är ett litet hyllningstal till Liv Strömquist så här en novembertorsdag, för jestas vad jag avgudar Liv och hennes verk.

Uppgång & fall är ett seriealbum som handlar om kapitalism, klass och fördelningen av pengar. Den innehåller serier som bland annat ställer sig frågorna; Varför Chris O’Neill omedelbart kände något alldeles särskilt för prinsessan Madeleine? Varför går det så jävla dåligt för vänstern? Och varför tar ingen tag i det globala problemet med extrem rikedom?

Jag hade höga förväntningar på Liv Strömquists nya seriealbum när svenska Galago gav ut den i september. För jag älskade hennes senaste album Kunskapens frukt (som handlar om det som brukar kallas för ”det kvinnliga könsorganet”). Och jag gillar hennes tidigare böcker och gillar hennes poddar (hon är bland annat med i min favoritpodd Lilla Drevet). Trots höga förväntningar och allmän pepp så blev jag inte besviken. Snarare tvärtom, jag blev återigen blown away av hur Liv kopplar samman akademiska teorier med populärkultur och vardagslivet, och hon gör det på ett underhållande sätt och levererar skarpsinnig samhällskritik (jag vill typ ha Liv som president/statsminister/allt).

Hon redovisar en annan mer alternativ historieskrivning, med feministiska glasögon och med en stor dos humor och satir. Uppgång & fall är smart, rolig och utbildande. Liv lyckas alltid koppla samman ämnen och händelser på ett sätt som gör att jag alltid lite häpnar över att ingen annan sett dessa mönster innan. Man känner sig smartare efteråt, och jag blev så pepp på att läsa mer om klass, så det har jag ägnat mycket lästid åt i höst, har läst olika finlandssvenska antologier som berör temat klass bland annat.

Har du inte läst Liv innan, läs! Har du läst Liv innan – då kommer du inte bli besviken på detta album! Och tips: svinbra julklapp till din feministiska kaveri, din politikintresserade familjemedlem eller till nån som du känner behöver upplysas alternativt underhållas. Jag <3 Liv!

 

Johanna
Publicerad 24.11.2016 kl. 15:56

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer