Fagerholmskt loopande

Fagerholm gör mig så jävla förbannad. Jag vill så desperat ogilla hennes böcker, sättet hon skriver på som ter sig som en enda ologisk härva, utan början utan slut. Berättelser som loopar varandra i mindre och mindre cirklar för att till sist ge läsaren nån typ av förståelse för romanernas händelseförlopp. Men jag kan inte älska den fagerholmska stilen och jag kan inte hata den. Den bara är, skakar om och tvingar fram en mera fokuserad läsning.

Nu har jag ju ingalunda läst hela Monica Fagerholms produktion, och kommer högst antagligen inte göra det heller, mest beroende på tidsbrist och ett inre motstånd.  Som ivrig gymnasieelev läste jag Underbara kvinnor vid vatten som jag innerligt avskydde tills de sista femtio sidorna då den mitt i allt blev fenomenal. Precis samma upplevelse har jag haft med Den amerikanska flickan, där jag tvingad av att den är kurslitteratur i två av höstens kurser plöjde den trots mitt trotsiga motstånd.

Och ja, det ska erkännas. Jag tyckte jättemycket om Den amerikanska flickan. På slutet. De första 200 sidorna var omöjliga att greppa, gled undan och jag förmådde inte att knyta ihop de olika berättelserna till en helhet. Sen mot slutet händer något och sakta men säkert faller det på plats, ur trasslet träder en historia fram, fortfarande spretig och tilltufsad, men ändock en enhet.

I korthet är Den amerikanska flickan en (eller många?) berättelse(r) om flickor och om Trakten och hur allt hänger samman, spinner vidare med trakten som knytpunkt. Det är Eddie – den amerikanska flickan, det är Sandra och Doris och en rad kvinno- och modersgestalter. Längtan och uppväxt till tonerna av musik och mystik. Den amerikanska flickan är nästintill obeskrivbar, för vad handlar den om egentligen?

Berättelser om berättelser. Det är så nära jag kommer. För är det något som Den amerikanska flickan erbjuder så är det berättelser inne i berättelser, som ryska dockor vecklar de ut sig och erbjuder ett stort motstånd för den som önskar att det var lättbegripligt. Berättelsen om Eddie, berättelsen om inte ett, inte två eller tre utan kanske fyra dödsfall, berättelsen om barn som far illa på två vitt skilda sätt och sen finns det de berättelser som inte visas för läsaren. De outtalade berättelserna om glädjeflickornas liv, eller sommargästernas liv, eller kusinmammans liv. Den amerikanska flickan är en spindelväv av berättelser och stundvis önskar jag att den kom med en överskådlig tabell över dessa berättelser, så man kunde förstå på riktigt! Men då skulle väl en del av magin gå förlorad antar jag.

Det här är inte en bok för den som vill ha lättuggat och ledigt som ledord för sin läsning, eller för den som inte tål ett utbrytar-språk. Men är man beredd på lite frustration och längtar efter den stora litteraturupplevelsen tycker jag gott man kan ge Monica Fagerholms Den amerikanska flickan en chans. Kom bara tillbaka och berätta om ni hade samma upplevelse av frustration i er läsning eller om jag är ensam i detta?

Rebecca
Publicerad 27.11.2016 kl. 20:20

Poesi & Musik

Kilar snabbt in för att puffa om evenemanget Poesi & Musik på the Doo-Bop club ikväll. Från kl. 22 framför poeter och musiker texter och musik i fri tolkning under temat frihet och jämlikhet. 

Medverkande är Alexandra Häggman, Josefin Nylund, Petter Sandelin, Jakob Johansson, Susanne Marins, Martin Karlsson, Axel Hanses och Angelica Qvist. 

En fin sak är att publiken får delta, om du har skrivit eller vill framföra något har du också möjlighet att göra det. 

Här finns mer info och hey! det är fritt inträde. 

Mikaela
Publicerad 25.11.2016 kl. 08:29

Hyllningstal till Liv

 

Det här är typ en recension. Men man kan också säga att det är ett litet hyllningstal till Liv Strömquist så här en novembertorsdag, för jestas vad jag avgudar Liv och hennes verk.

Uppgång & fall är ett seriealbum som handlar om kapitalism, klass och fördelningen av pengar. Den innehåller serier som bland annat ställer sig frågorna; Varför Chris O’Neill omedelbart kände något alldeles särskilt för prinsessan Madeleine? Varför går det så jävla dåligt för vänstern? Och varför tar ingen tag i det globala problemet med extrem rikedom?

Jag hade höga förväntningar på Liv Strömquists nya seriealbum när svenska Galago gav ut den i september. För jag älskade hennes senaste album Kunskapens frukt (som handlar om det som brukar kallas för ”det kvinnliga könsorganet”). Och jag gillar hennes tidigare böcker och gillar hennes poddar (hon är bland annat med i min favoritpodd Lilla Drevet). Trots höga förväntningar och allmän pepp så blev jag inte besviken. Snarare tvärtom, jag blev återigen blown away av hur Liv kopplar samman akademiska teorier med populärkultur och vardagslivet, och hon gör det på ett underhållande sätt och levererar skarpsinnig samhällskritik (jag vill typ ha Liv som president/statsminister/allt).

Hon redovisar en annan mer alternativ historieskrivning, med feministiska glasögon och med en stor dos humor och satir. Uppgång & fall är smart, rolig och utbildande. Liv lyckas alltid koppla samman ämnen och händelser på ett sätt som gör att jag alltid lite häpnar över att ingen annan sett dessa mönster innan. Man känner sig smartare efteråt, och jag blev så pepp på att läsa mer om klass, så det har jag ägnat mycket lästid åt i höst, har läst olika finlandssvenska antologier som berör temat klass bland annat.

Har du inte läst Liv innan, läs! Har du läst Liv innan – då kommer du inte bli besviken på detta album! Och tips: svinbra julklapp till din feministiska kaveri, din politikintresserade familjemedlem eller till nån som du känner behöver upplysas alternativt underhållas. Jag <3 Liv!

 

Johanna
Publicerad 24.11.2016 kl. 15:56

Var är alla bokpoddar?

Det verkar finnas poddar om allt möjligt nuförtiden. Mordpoddar, komedipoddar, historiapoddar, samhällspoddar. Kan du tänka på det så finns det en podd för det. Vilket naturligtvis är trevligt, poddarna tar ju den plats som välgjord radio hade, poddarna är enkla att lägga på som bakgrund till alla olika slags vardagssysslor. Diskning, matlagning, städning. Varje vardagssyssla blir bättre med en podd.

Men det finns ett glapp i poddvärlden, ett hål där något saknas. Var är alla de fantastiska bokpoddarna, poddarna av läsare, för läsare som ägnar sig åt en jordnära litteraturkritik av populärlitteratur utan att sätta sig på höga hästar? Jag har bara hittat två som jag älskar, Mellan raderna och En förbannad podd. Finns det andra svenskspråkiga bokpoddar som inte är antingen nedlagda eller pretentiösa?

bilden tagen från Mellan radernas acast

Fast jag studerar litteratur och därmed är van vid (och i viss mån ägnar mig åt) pretentiös och detaljfokuserad litteraturkritik så är det inte det jag vill ha av en podd om böcker. Jag vill ha fokus på läsarna, fokus på boknyheter och fokus på det som är trendigt. Båda de bokpoddar jag lyssnar på levererar detta.

Mellan raderna som Peppe Öhman och Karin Jidhe har i skrivande stund 55 avsnitt i bagaget och det är 55 superbra avsnitt. Högt och lågt, samhällsperspektiv, boknyheter blandat med funderingar kring litteratur i allmänhet. Helt enkelt en bra podd om böcker. Blandningen mellan Jidhes rikssvenska stämma och den hemtama finlandssvenska klangen hos Öhmans röst gör Mellan raderna till en njutbar lyssningsupplevelse.  Jag tycker inte man behöver lyssna på avsnitten i ordning, men som de flesta andra poddar så ger det ett visst mervärde att lyssna på avsnitten kronologiskt. Plus att åtminstone för mig så är det en omöjlighet att börja mitt i, bara tanken på att inte ”lyssna ikapp” känns hemsk. Men kanske det är bara jag?

bilden tagen från En föbannad pods facebook

Katarina Stenskytt och Sofia Jonsson gör tillsammans podden En förbannad podd, och även om den har 31 avsnitt just nu är det för mig en relativt ny upptäckt. Stenskytt och Jonsson har en dylik approach till litteratur som Mellan raderna men har kanske en större vikt på kultur och sina egna liv. Huvudfokuset är fortfarande böcker och de cirka timslånga avsnitten ger inte bara boktips utan diskuterar böckerna grundligt och drar även paralleller till andra verk, ser intertextualiteten i och sambanden mellan olika verk.

Det jag finner mest givande med bokpoddarna är, förutom att de är ett komplement till mina studier, är den läslust de väcker inom mig. Att höra andra prata passionerat om böcker de läst och vad de tyckte om böckerna. Brukar ni lyssna på bokpoddar och i så fall vilka? Tipsa mig om fler bra svenskspråkiga bokpoddar!

Rebecca
Publicerad 20.11.2016 kl. 20:11

Kent


Det var väl där kring 02
och Vapen & ammunition som jag kapitulerade, la upp händerna i luften och bekände att Jocke Berg är den enda som förstår mig. I typisk tonårspastisch fyllde jag dagböckerna med ingående beskrivningar av skoldiskon och fester, pojkar som aldrig blev kära i mig, hur jag ”kunde vara i ett rum fullt med folk men ändå vara totalt ensam”, intriger, uppbrott och skvaller och medan jag ägnade mig åt detta lyssnade jag förstås på Kent.

Ett par år senare kom Du & och jag döden. Försökte verkligen att tycka om skivan men den passerade rätt så obemärkt förbi. Men sen, sen kom The hjärta & smärta EP och med den Ansgar & Evelyne (<3). Fick EP:n som bränd version av min bror till julklapp, blev mycket glad och spelade den i bilen vintern 05.

Efter det gick jag vidare och lämnade Kent bakom mig. Flyttade till Åbo och inledde studier i folkloristik och där någonstans tyckte jag väl att det var dags för något annat att ta vid. Visst smög Sundance Kid sporadiskt sig in på någon spellista, men tonåren var över. Kent var så förknippat med såriga år, outtalade regler, lyckorus i flickrum, förvirrade förhållande, hångel på ungdomsdanser, vad-menar-han-med-det här-analyser av sms och allt det där.

Men så kom Kent till Vasa och rev igång med Gigi och Berg sjöng

Var har du varit
Som jag har väntat
Var har du varit
Som jag har längtat efter dig
Lägg ditt liv i min hand
Sälj din själ till ett band

med ens är jag är 16 år igen och älskar bandet förbehållslöst fullkomligt okritiskt och blir inte ens sur för att de inte spelar Socker. Bara glad för att jag återupptäckt Kent utan tonårsångest. 

Mikaela
Publicerad 18.11.2016 kl. 20:34

Rysk propaganda i Åbo

Konst, religion och makt är tätt sammanvävda genom historien och hur konsten påverkats av religion eller religionsmotstånd utforskas i utställningen Konst, religion och makt på Wäinö Aaltonens museum.

Bild från WAMs hemsida

Utställningen är sammansatt av verk från Religionshistoriska museet i S:t Petersburg och består av en blandning av religiös konst från olika världsreligioner samt propagandaaffischer från sovjettiden. Via utställningen, som jag tror det är meningen att man skall gå runt i en specifik ordning – vilket jag naturligtvis inte gjorde, får man som besökare en historik över religionshistoria i Ryssland och hur den förändrats från 1600-talet till nutid.

Det som först fångar min uppmärksamhet är propagandaaffischerna från sovjettiden, som med sina kitschiga färger lätt skulle kunna hänga på den vanliga hipsterns vägg, och vars historiska innebörd känns lättare att omfamna än mycket av den övriga konsten. På de interaktiva skärmarna som finns utströdda genom hela utställningen berättas det att det finns en uppsjö av religionsfientliga planscher kvar eftersom de på grund av att de var billiga att tillverka, lätta att sprida och effektiva skapades i mängder. I samma utställningsrum finns ett flertal karikatyrer föreställande en korrupt kyrka vars enda riktiga kall framställs vara att sno befolkningen på pengar från alla håll. Den här delen av utställningen sticker ut eftersom det är den enda delen som är uppenbart religionsfientlig, där de övriga utställningssalarna är fyllda med religiösa föremål för kristna, muslimer, hinduer, buddhister och judar.

Ett annat konstverk som jag fastnar för är de judiska konstverken som föreställer gammaltestamentliga händelser men istället för penseldrag är varje linje en bit av en helig text, vilket ger bilden en högre dimension. Kombinationen av att använda helig text som medel för att förmedla en viktigt religiös händelse blir ett slående och fascinerande resultat.

De gigantiska tygen med målade hinduiska gudar är et virrvarr av färger, mönster och symbolik som undgår mig som västerländsk betraktare. Mycket av den konst som presenteras i den här utställningen är väldigt detaljrik och innehåller förmodligen mer symbolik än jag kan tolka in i den, eller ens läsa mig till på deras informationstavlor.

Jag tycker om utställningen, även om lokalen är så ogästvänligt som det bara blir. Jag noterar också att de olika utställningsrummen är byggda i flera våningar eller etapper men saknar hiss annat än till den första. Vilket gör Wäinö Aaltonens museum så gott som oframkomligt ifall man har ett rörelsehinder. Vilket är synd eftersom museet i övrigt erbjuder en mycket givande utställning som både är estetiskt tilltalande och informativ. Utställningen gör också det som åtminstone jag tycker att en välkomponerad utställning skall göra; den väcker tankar och ger trådar att spinna vidare på. Utrymmena är tysta och svala och lämpar sig väl för att ägna sig åt den eftertanke som behövs för att utställningen Konst, religion, makts budskap skall sjunka in.

 

Rebecca
Publicerad 13.11.2016 kl. 18:38

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

Hösten 2016. Hösten som kulminerade i en utmattning och två månaders sjukskrivning, hösten då vi bygger hus, hösten med de många feberknäpparna, hösten då jag slutade konsumera kultur helt och hållet. Har inte läst en bok, knappt lyssnat på musik eller nej! jag gick ju på Kents konsert. Men utöver det har jag inte sett, inte hört inte tänkt, rättelse! inte orkat tänka kring något som har med samtiden och min plats i den att göra- förutom det basala att äta jobba bygga sova. Och satan vad tråkigt det är. Att inte stimulera hjärnan med sånt jag vet att den, och jag, mår bra av.

Nå hur som helst, hade en feberknäpp i veckan och kom då på att lyssna på ljudbok. Av någon anledning har jag haft en gubbig inställning till ljudböcker men i tillståndet mellan 37-38 grader så började jag lyssna på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. För ett tag sedan lyssnade jag på Värvet intervjun med Andersson och utifrån samtalet uppfattade jag henne som analyserande, intelligent. Någon som är bra på svenska språket, som har en bred vokabulär och aktar sig noga för att inte spilla över i superlativ.

Det är också Lena som gör uppläsningen i ljudboken. Handlingen kretsar kring poeten och essäisten Ester Nilsson och konstnären Hugo Rask. Ett störande drag hos mig är att jag alltid undrar hur mycket författaren skriver in sig själv i handlingen. Då jag googlar boken kommer det fram att innehållet till stora delar är baserat Anderssons egna upplevelser men hon betonar att det inte är en nyckelroman.

Ester Nilsson, en kvinna som jag föreställer mig är lik Andersson, tar sitt arbete på stort allvar är självständig och rationell. Hon får en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Efter föredraget (som Hugo närvarar på) får de kontakt och Ester finner sig själv förälskad i honom.

Hugo är en typisk usling. Jag upplever att han på flera sätt monterar ner Ester genom att vara onåbar och plötsligt tillgänglig,  han säger saker som ”hör av dig då du är hemma igen” men undrar varför hon ringer då hon är hemkommen från Paris. Han säger saker som ”se den här filmen, jag vill veta din åsikt” men glömt bort det då Ester tar upp ämnet. Varannan helg reser han till Malmö för att umgås med en annan kvinna. Han spelar dum och oförstående då Ester konfronterar honom. Och hon är fylld av frågor men på det rationella, analytiska sättet. Ester tillåter sig att monteras ner samtidigt som hon kan se på sig själv utifrån. Språket är vackert och det är filosofiska nedsläpp i vardagliga skeenden.

Jag är glad att jag lyssnade på boken istället för att läsa den, för ärligt talat tror jag inte jag skulle ha orkat med de stundtals ingående diskussionerna mellan Ester och Hugo om diverse processer och lätt skulle boken ha lämnat.

Romanen är utgiven 2013 på förlaget Natur & Kultur och Lena Andersson tog emot Augustpriset i kategorin årets skönlitterära bok 2013. Samma år tilldelades hon också Svenska Dagbladets litteraturpris och Publicistklubbens Guldpenna för sin gärning som skribent. Jag kan varmt rekommendera den och faktiskt så börjar jag lyssna på uppföljaren Utan personligt ansvar exakt…nu. 

Mikaela
Publicerad 11.11.2016 kl. 20:14

Eget kreativt arbete

Åttio timmar. Kring det antalet landade jobbsaldot på under min förra arbetsvecka som nådde sitt slut på söndag kväll. Ungefär hälften av dessa arbetstimmar gick åt till ett beställningsarbete som jag haft mycket fria händer med — en klar fördel med att det indirekt är ens sambo som anlitar ens tjänster — och tack vare det fick Jobb en klar nyans av Nöje.

Det är så att min partner har skrivit en humoristisk historiebok som snart utkommer på Schildts & Söderströms, Finland hundranånting, och till den har jag sammanställt ett flertal digitala kollage utav bilder plockade ur detta lands snart sekellånga självständiga historia. Men jag ska inte bara ge smygreklamiga julklappsidéer i det här inlägget, så vi lämnar den saken där och går vidare.

Händelsevis rör sig mitt dagtidsjobb inom samma genre. Till vardags är jag bildredigerare, och det händer sig till och med att jag får göra kollage även på det jobbet. Men i och med att jag i den rollen inte har fullt samma utrymme för att förmedla min egna estetik så är känslan ändå annorlunda.

Det här har jag tänkt mycket på under den gågna veckan, hur upplevelserna av något som är så snarlikt ändå är så pass olikt. Det är ju i princip samma grova mönster jag följer. Stol, skrivbord, dator, bildhanteringsprogram, fotografier, redigering och 300 pixlar per tum. Mitt tillfälliga kvällsjobb har ändå haft ett pirr av något annat än rätt och slätt ett jobb. Pirret av det där egna.


Fotnot: Detta är inte ett av kollagen för att illustrera Finlands historia. Fast det hade varit festligt.

För ett par år sedan så läste jag Betty Friedans feministklassiker Den feminina mystiken (1963), boken som mer eller mindre sparkade igång den andra vågen av feminismen. Jag tog med mig många nyttiga och fascinerande saker utav den, men det som jag tveklöst oftast återkommer till är det Friedan sa om eget kreativt arbete. Att det är genom det som en människa lär känna sig själv. Att eget kreativt arbete är det enda sättet för en människa att finna sig själv.

"The only way for a woman, as for a man, to find herself, to know herself as a person, is by creative work of her own."

Detta tänker jag på så gott som varje gång jag får göra något kreativt. Det måste inte vara något storslaget — det är sällan det — men allt från att möblera om i vardagsrummet till att sätta sig ner och klippa ihop ett oansträngt kollage från gamla National Geographic-tidskrifter för att pynta ett blogginlägg om kreativitet. Och jag tänker att jag hittar mig där. Jag vet vem jag är i de stunderna. Jag känner mig själv när jag låter mig själv känna mig fram.

Jag gillar inte allt jag gör kreativt, men jag gillar alltid att jag gör det.

Kreativitet kan se annorlunda ut för olika individer. Det finns antagligen lika många variationer som det finns människor på denna planet. Byter vi ut mitt yrke till något annat så är det inte så obegripligt att det fanns en märkbar skillnad i mina liknande uppgifter under förra veckan. Du kanske jobbar dagtid som elmontör, men om kvällarna så vill du hellre bygga datorer. Det första ligger inom din intressesfär, men det senare närmare kärnan av den.

Så jag tror Friedan hade helt rätt. Jag tror att vår kreativitet ligger i våra kärnor och att det därför är sant att vi behöver få utlopp för den — hur den än ser ut — för att känna oss som kompletta varelser. Kreativitet är mer än bara en kulturbonus eller något enbart förunnat konstnärer och uppfinnare. Kreativitet är för varje enstaka person, viktig på individnivå.

Jag måste tyvärr erkänna att jag inte har någon slutpoäng att nå. Istället skriver jag detta för att rådet mina lärare gav när jag studerade bildkonst sällan slår totalfel: När du inte vet vad du ska skapa, när inspirationen tryter, när du har svårt att komma igång — klottra. Med andra ord: När du inte hittar din kreativtet — lek. Känn dig fram och du kommer finna dig själv.

Jag skriver också detta för att jag är så oerhört nyfiken på kreativitet och alla dess former, förmågor och fantastiskheter. Så:

Vad är kreativitet för dig?

Linnea
Publicerad 31.10.2016 kl. 23:05

Kulturvis stora bokmässguide!

Helsingfors bokmässa kör igång från och med torsdagen och för alla bokälskare så väntar en hel helg av intressanta samtal, bokinköp och nya intryck. Men hur ska man veta vad man ska gå på och vad lönar det sig att tänka på? Jag har frågat fem kulturpersoner om deras bästa bokmässtips och de har levererat med många olika spännande paneler att besöka och saker att ha i åtanke.

Foto: Messukeskus

Viveka Åberg jobbar som bidragskoordinator på Svenska folkskolans vänner och bor i Kyrkslätt med man, barn och hund. På fritiden blir det många promenader med hunden och gärna en bok om det finns möjlighet att unna sig den tiden. Via jobbet har Viveka möjlighet att bekanta sig med den finlandssvenska litteraturen och på bokmässan brukar hon lyssna till intervjuer med nyutkomna författare och på så vis få upp ögonen inför böcker hon annars inte skulle ha läst. Hennes tre tips iför årets mässa är:

  • Separationsboken. Torsdag 16.00 Edith Södergran-scenen. En bok med ett viktigt tema och Viveka rekommenderar varmt Sofia Torvalds författarskap.
  • Vad vill skolbarnen läsa? Fredag 10.30 Edith Södergran-scenen. En mycket intressant debatt om ett ständigt aktuellt tema.  
  • Hilma Granqvist- antropolog med hjärtat i Palestina. Lördag 12.00 Tottiscenen. Boken ingår i SFV:s biografiserie om på sin tid berömda men kanske numera bortglömda finlandssvenskar. Hilma Granqvist var Finlands första kvinnliga filosofie doktor i sociologi. Hon gjorde ett banbrytande kultur-antropologiskt fältarbete i Palestina under åren 1925–1931. Lönar sig att fara och lyssna på intervjun med författaren Sofia Häggman.

Fredrik Rahka är VD på det nystartade Förlaget och har följande tips att ge inför mässan:

  • Vanessaprisets utdelning på Edith Södergran-scenen, fredag 12.30
  • Pohjoismaiden parhaat kirjailijat: Pohjoismaiden neuvoston kirjallisuuspalkintoehdokkaat . Möt de nominerade till Nordiska rådets litteraturpris vid Aino fredag 16.00
  • Oikeus on - onko uskallusta? Om tryckfrihet, censur och hat med Risto Nimeinen, Johanna Korhonen och Jarkko Tontti. Lördag vid Aino 11.00

Droppa också förbi förlagets monter 6m71!

Foto: Förlaget

Anne Hietanen, programledare och journalist, skriver blogg och instagrammar. Hon tipsar om följande saker som kan vara bra att veta vid mässbesöket samt vilka programpunkter hon skulle kunna gå på:  

  • Hon gillar inte mässor av princip – för mycket folk och alltför stor chans att häva ur sig grodor under obligatoriskt smalltalk. Men ska man gå så lönar det sig att a) ha bekväma skor och b) besöka matmässan samtidigt för goda små smakprov.
  • Politiskt korrekt på Edith Södergran-scenen lördag 16.30. Var går gränsen för vad man får och inte får säga i den offentliga debatten? Ren rasism blir allt mer rumsren, medan det feministiska samtalet präglas av en allt snårigare identitetspolitisk vokabulär. Vad är det vi egentligen säger och hur? Diskussionen leds av Janne Wass.
  • Binas Historia söndag 15.00 på Edith Södergran-scenen kan man lyssna på Maja Lunde som skrivit Binas historia, en fantastisk läsupplevelse! Anne rekommenderar boken och uppmanar oss att läsa den!

Ylva Perera, författare, litteraturvetare och debutant! Gå och lyssna när hon pratar om sin debutroman Dödsdalsdansösen torsdag 15.00 och 18.30 vid Tottiscenen och på fredagen pratar hon litteraturkritik vid Tottiscenen 14.30. I övrigt tipsar Ylva om:

  • Ta med din egna matsäck för att spara en slant, mässmaten är dyr och om man vill ha en gratis kaffekopp kan man alltid gå förbi kyrkans monter.
  • Lyssna på Märta Tikkanen, eftersom hon inte gör många framträdanden längre, i samtal med Ebba Witt-Brattström fredag kl 14 vid Edith Södergran-scenen under rubriken 40 år av kärlekskrig.
  • Tidskriften Astra för vid Edith Södergran-scenen samtal om arbete (13.30) och  vård (19.00) på torsdagen. Ylva tipsar också om att kolla på specialerbjudanden på prenumerationer som de olika kulturtidskrifternas ofta erbjuder under mässan.

Foto: Bokbabbel

Jessica Andersin är en finlandssvensk bokslukare som bloggar på Bokbabbel och har följande tips inför bokmässan:

  • Dansa, drömma, skriva, dansa torsdag 15 på Edith Södergran-scenen med Ylva Perera och Malin Kivelä på grund av det vackra programnamnet och de bra skribenterna.
  • Varifrån kommer orden med Karin Erlandsson och Johanna Boholm vid Edith Södergran-scenen på 11.00 på lördag. Jessica kommenterar att hon oftast föredrar flera författare som talar om gemensamma teman, det är intressantare än direktintervjuer. Oftast. 
  • Korpinkehät – kun ihminen on myyti med författaren till Korpringartrilogin, Siri Pettersen. Jessica har läst första delen, Odinsbarn och skulle gärna lyssna på författaren för att få inspriration att fortsätta på de tjocka men hyllade böckerna. Lördag 14 på Eino Leino.

 

Själv vill jag puffa mitt eget deltagande i bokmässan, där jag med andra kultur- och litteraturbloggare och YLE diskuterar bloggandets och poddandets glädjeämnen och motgångar på Edith Södergran-scenen fredag 16.30. Hoppas vi ses på mässan!
 

 

Rebecca
Publicerad 25.10.2016 kl. 22:26

Humor och mänsklighet i Kungens tal

Skådespelarna applåderas in fyra gånger och mina handflator kittlar av de upprepade klappningarna. Vi har just sett Kungens Tal på Åbo svenska teater och är golvade. Golvade av denna tolkning av en historisk ledare, denna mänskliga skildring som på bara ett par timmar lyfter fram den ärvda adlighetens bojor, förlamningen i alltför stora krav och förväntningar och över allt annat - vänskapens betydelse.

Bild: Pette Rissanen

Pjäsen följer prins Albert, sedmera kung George VI, och hans kamp med en svår stamning under en tid då han förväntas vara det brittiska imperiets förenande kraft. Hans far George V är död och hans äldre bror David har abdikerat från tronen till förmån för att gifta sig med den två gånger skilda amerikanska fru Simpson och nu är det Alberts, ”Berties”, uppgift att axla rollen som ledare.

Problemet ligger dock i hans svåra stamning som får honom att i radioålderns tid framstå som en total idiot inför det brittiska folket. Hans fru, Elisabeth, för honom då samman med en expert på talsvårigheter, Lionel Logue från Australien. Tillsammans skall de få Bertie att hålla ett felfritt tal för att fören världen i kampen mot Hitler. Men kommer det lyckas?

Kungens tal är en varm, bitvis sorglig och genomgående humoristisk pjäs. Riko Eklundhs karismatiska tolkning av talterapeuten Lionel i samspel med Peter Ahlqvists stammande vettlöst rädda och blyga Bertie är det som gör pjäsen till det lilla mästerverk den är. Missförstå mig rätt, övriga skådespelarprestationer, också väl framförda men ställs i skuggan av Ahlqvists och Eklundhs prestationer. Deras uttryck och samförstånd på scenen får betraktaren att glömma att detta är teater och att vi inte bevittnar Berties förändring i realtid. Eklundh och Ahlqvist bär upp pjäsen och lyfter den till samma nivå, om inte högre, än den hyllade filmen The Kingsmans speech som pjäsen baseras på.

Bild: Pette Rissanen

Vad som överraskar med Kungens tal är hur rolig den är. Genomgående i hela pjäsen är humorn med, och om publik skrattar man ofta och hjärtligt såväl åt ordlekar, ironi som ren och skär mimik från skådespelarnas sida. Pjäsen är alltså gjord för att vara rolig och berörande och det känns som en fräsch approach till en historisk pjäs, ett steg från påtvingad värdighet mot en inkluderande historisk skildring där karaktärerna ses som människor och inte enbart karaktärer.

En annan aspekt av pjäsen som är värd att nämna är den förstummande vackra scenografin och scenkläderna. Den snurrande scenen i kombination med de tidsenliga möblerna gör att publiken inte ens en gång tappar tron på att vi verkligen är i trettiotalets England.  Speciellt fönstret i Westminister Abby slår andan ur en med sina klara färger och oroliga detaljrikedom.

Historiskt är pjäsen lika korrekt som filmen men vinner över den med alla de fördelar levande teater har. Mötet mellan publik och skådespelare, känslan av att det här specifika framträdandet händer blandat en gång blandat med den emotionella kontakt som skapas till huvudkaraktärerna gör Kungens tal till en mycket minnesvärd och sevärd upplevelse. Gå och se den om du har passligt!

Psst: du minns väl ÅST:s studerandeerbjudande?

Rebecca
Publicerad 23.10.2016 kl. 14:20

Korv och makaroner

 

På SVT Play finns en programserie (tillgänglig även i Finland) som heter Resten av Sverige. Jag har bara sett ett avsnitt hittills, men programidén är i alla fall att journalisten Po Tidholm undersöker vad som händer och inte händer i de samhällen som alltmer hamnar i skuggan av de stora städerna. All möjlig service dras in i takt med att människor flyttar från stora delar av Sverige. 

I det första programmet talar statsvetaren Malin Rönnblom om att ett av de tydligaste exemplen på hur den urbana normen fungerar är hur otroligt mycket individuellt ansvar som läggs på människor som bor på landet. Man skulle däremot aldrig drömma om att föreslå för stockholmare som klagar över kollektivtrafiken att de borde göra någonting själva. Kanske starta en bilpool, cykla tillsammans eller kanske börja jobba någon annanstans så att de inte behöver resa så mycket. På landet däremot görs strukturella problem ofta till något som är upp till var och en att lösa bäst de kan.

 

Det känns uppfriskande att någon belyser detta.

 

I söndags träffade jag Mattias AlkbergMusikcafé After Eight här i Jakobstad. Mattias var här för att läsa dikter och spela och jag gjorde en intervju för Ny tid. Något av det vi talade om, som inte kommer med i intervjun i Ny tid (temanummer om musik och politik som kommer nästa månad), var just den här tv-serien. Alkberg lyfte fram en annan typ av boende än det på den rena landsbygden som också ofta kommit i skymundan, nämligen miljonprogramsområdena och då inte bara i Stockholmsområdet. På varenda svensk tätort byggdes under åren 1965-75 bostadsområden som snabbt, även om det inte var tänkt så, blev uppsamlingsplatser för människor som i många fall helt enkelt inte hade råd att bo någon annanstans. I dag är husen ofta renoveringsfärdiga och fastighetsägarna ser chansen att höja hyrorna vilket kan leda till att många ställs inför frågan om var de fortsättningsvis ska bo. 

Så här sa Mattias, själv uppvuxen på området Tuna i Luleå, angående miljonprogramsområdena:

- Miljonprojektet i Sverige byggdes ju inte bara i Stockholm utan överallt. Och rösterna därifrån har ju aldrig hörts. De som är från betongen fast från Luleå eller Växjö eller Landskrona eller vad som helst liksom. Där måste det ju bo flest människor i hela Sverige som har gemensamma erfarenheter. Och dem har ju aldrig någon talat om. Jag skrev om det i Butter, snuddade vid det i några texter på Tunaskolan och i boken Göta kanal. Jag har tänkt mycket på det, det har väl mer att göra med gentrifiering än urbanisering. Det är en maskburk som man hoppats att någon ska skruva upp locket på. 

 

En av få gånger som problematik i miljonprogramsområden fått vidare uppmärksamhet var när Osmo Vallo avled efter ett våldsamt polisingripande i Karlstad 1995.

 

- Men sånt var ju vardag hos oss. Inte att snuten var inblandad, men att folk dog under våldsamma omständigheter. Jag har jättemycket kompisar som har pundat ihjäl sig eller blivit mördade och ingen talar för dem. Det är ju det där med Korv och makaroner som jag skrev om i Butter. Det fanns inte något attraktivt att hänga upp det på.

 

Texten han talar om heter Korv och makaroner. Den är med i en serie noveller med miljonprogramstema som han skrev i tidningen Butter i början av 00-talet. Tidningen finns inte längre att få tag på, men med Mattias godkännande publicerar jag texten här:

 

Korv och makaroner

 

”Vi åkte in till stan på fredagarna och sonderade bland a-lagarna efter någon som kunde köpa ut. När vi lyckats ragga upp någon bestämdes det alltid att vi skulle ses om en halvtimme. Inte en gång fick vi vänta under tre timmar. Då hade vi gett missbrukaren i fråga alla våra pengar och beställt exempelvis tolv öl, två vinare och en sjua. Och så fick vi ungefär hälften och aldrig ett öre tillbaka. det ifrågasattes aldrig. Det gick historier om folk, äldre än oss, som blivit misshandlade, någon rent av knivskuren, utan att få en enda droppe. 

Alla de där pundarea var livsfarliga och man visste inte riktigt vilka som hade vapen eller vad de för tillfället gick på. Så det kunde vara direkt hälsovådligt att fråga varför vi bara fick sex öl och en kvarting. 

Som jag minns det blev vi aldrig helt och hållet utan. Och de gånger vi fick alldeles för lite kunde man alltid cykla ut till någon stormarknad och sno folköl. Och så söp vi hemma hos någon som v ar ensam över helgen. Eller satt i någon tvättstuga eller cykelboda. Ytterst sällan var vi utomhus. Någons morsa eller kvarterspolisen kunde dyka upp och då var det slut på det roliga.

 

Aldrig kunde man vara helt säker. Jag var yngst och fick nästan alltid lite spö. En gång rusade någon, oklart vem, säkert 25 meter och slog mig i ansiktet så jag flög baklänges och fick ett hål i huvudet. Och näsblod. En annan gång var det en som lyfte mig i öronen, dunkade mig i taket och slängde in mig i en vägg bara för att jag var punkare. Det var bara så. Det var lika för alla.

Jag växte upp i ett område som var för litet för att kallas förort och där den största invandrargruppen, säkert hälften av de som bodde där, var finnar. Vi hade ingen som representerade oss, inga Latin Kings och ingen exotiska matvaror i butikerna. Det var korv och makaroner. Det var inte ett dugg bättre än vad det är nuförtiden. 

Till hösten skulle jag börja högstadiet och det gjorde jag också.”

 

Ursprungligen publicerad i Butter nummer tolv, 2002.

I samma tidning finns som sagt en rad andra noveller som utspelar sig i en liknande miljö. De är bra, så leta upp tidningen om ni kan.

Hur är det förresten här i Finland, undrar en nyligen inflyttad. En kompis har hört berättas om riktigt ruffiga bostadsområden i Helsingfors. ”Dom har knappt riktigt dörrar eller vad dom sa”.

Det här kan jag ju så klart kunnat ta reda på själv, men eftersom jag inte hinner det får det bli en fråga som tillsvidare hänger i luften för mig. 

Pär
Publicerad 19.10.2016 kl. 16:47

Hoppa på tåget

Lägg ditt öra mot rälsen och lyssna. Hör du suset? Det vibrerande surret berättar om Paula Hawkins The Girl on the Train, på svenska Kvinnan på tåget, boken som alla tycks läsa eller planera att läsa just nu. Förra veckan blev det min tur att hoppa på tåget, genom att hörsla ljudboksversionen.

Den omtalade debutdeckaren som utkom i januari 2015 har jämförts med bejublade baddare så som Gillian Flynns Gone Girl i samma rysargenre. Sådana jämförelser sätter onekligen ribban krävande högt för Hawkins mordmysterium med trasiga människor och trassliga minnen, men sätter vi det åt sidan var det egentliga hindret för undertecknad att komma in i berättelsen. När jag väl tagit mig över det så följde resten smidigt. Berättelsen börjar långsamt och spretigt men växer sig sedan bredare, stadigare. Förgrenar sig, förkovrar sig, en tanig kvist blir till en redig gren. Förvandlingen skedde omärkbart och plötsligt var jag engagerad i att försöka lösa mysteriet, och positivt överraskad av att jag var det.

Således var det med förväntansfull iver jag gick på bio i kväll för att se filmatiseringen av samma bok. Jag hade inga skyhöga förhoppningar, men jag hade en bra känsla, en trygg föraning om att det skulle bli bra. Det är välkänt att filmatiseringar sällan håller måttet med böckerna de baserats på, men likväl kan jag tycka att det är trevligt att få ta del av berättelserna konkret visuellt, till skillnad från i min ofta semiabstrakta fantasi. Till exempel är karaktärers ansikten ofta dolda av en suddig hinna tills att jag ser dem porträtteras av skådespelare och för det mesta tycker jag det är givande att se dragen tydligare, så länge castingen känns rimlig. Emily Blunt som denna films huvudkaraktär Rachel Watson är ett sådant exempel, men tyvärr hittar vi inga fler bland huvudkaraktärerna i The Girl on the Train. (Fast Allison Janney är som vanligt briljant, här i rollen som Detective Riley.)

Till saken hör att filmens berättelse hade förflyttats från London till New York. Varför? Ingen aning. Kalla mig förutsägbart kulturbloggigt anglofiliskt lagd, men det är något med grått rugg, bloody murder, tågresor, introvert spionage och efternamn som Watson som bara gör sig bättre i en viss flavouring med betoning på u. Den geografiska förflyttningen bidrog med inget förutom att brittiska Blunt lät konstlad, och dessvärre inte på ett charmigt Frasier-igt transatlantiskt sätt, utan mer så att hon gled in och ut ur en europeisk accent till och från en amerikansk. Det enda bra castingvalet var därmed, i slutändan, motsatsen till bra.

Filmen rymmer mycket utrymme för besvikelse för de som läst boken. De flesta karaktärer kändes som helt andra än de jag lärt känna genom den. Få personligheter, drivkrafter, viljor, drömmar, trauman eller rädslor hos karaktärerna kom fram. Historier rusades igenom samtidigt som de förblev sömniga, väsentliga grundpelare i berättelsen skummades förbi och spännande vändningar i den utfördes slarvigt. Det blev istället en utdragen uppvisning av diffusa filmtekniker och utebliven dialog. Samtalen kändes ofta styltiga, det var som att någon hade läst boken, highlightat de viktigaste replikerna, strykit två tredjedelar av dem, och sen infogat den kvarstående informationen tämligen hux flux här och där i filmen. Det hade behövts så mycket mer. Det är som att filmskaparna hoppats på att bygga en dinosaurie men skippat själva ryggraden. 

För mig blev det snabbt svårt att inte känna ett visst missnöje med hur saker hanterats i filmskapandet. Halvvägs genom visningen började jag längta efter slutet, vilket jag hoppades att skulle bli räddningen. Dessvärre drog sig ingen för att hasta igenom den delen heller. Själva slutrepliken — f.ö. en annan än den i boken, vilken jag tyckte var helt i rätt anda och som bonus kan uppfattas som förtjusande tvetydig — var dessutom så urusel att sekundärskammen grep tag om mig. Sammanfattningsvis kändes filmen nonchalant. Långt ifrån vad Paula Hawkins psykologiska thrillerroman Kvinnan på tåget gjorde. 

Funderar ni huruvida ni ska se filmen eller läsa/hörsla boken är valet därmed mycket simpelt: Boka en kupé, för den här berättelsen vill ni inte ta snabbtåget igenom.

Linnea
Publicerad 17.10.2016 kl. 21:53

Förälskade flickor

Flickorna såldes in åt mig som en berättelse om hur en person kan bli indragen i en sekt och hur sekten snabbt börjar snurra utom all kontroll. Jag minns inte hur jag fick detta intryck av boken men det var åtminstone den typ av berättelse jag förväntade mig när jag började läsa. I själva verket fick jag en helt annan berättelse.

Men innan vi kommer till det är lite bakgrundsinfo på sin plats. Emma Clines bok The Girls var en succé redan innan den släpptes. Den fiktiva boken baserad på en verklig sekt och mord begångna av sekten, en kvinna som berättar om en sommar i sin tonår, växlande perspektiv mellan då och nu. En episk skildring av sekternas lockelser blandat med uppväxtens vedermödor. Rättigheter sålda till över 35 länder, kritikerhyllad och dessutom en debutroman. För bra för at vara sant? Tyvärr jo.

Missförstå mig rätt, Flickorna är en bra bok, men den är vansinnigt överhypad. I mitt tycke berättar historien om Evie Boyds medverkan i en sekt och hur hon hamnade dit inte mycket om sekter eller psykologin bakom sekternas dragning, Flickorna är snarast en typisk ”coming of age” historia.

Vad jag läser är en skildring av den första flammande förälskelsen och hur den drar med sig Evie in i vad som helst så länge hon får vara nära sin kärlek. Flickorna är en berättelse om romantiskt och sexuellt uppvaknande och i förlängningen, hur den första kärleken aldrig lämnar en. Kärleken är dock inte riktad mot  den man kunde tro, den karismatiska sektledaren Russell, utan Suzanne med det långa håret och den näst intill överjordiska utstrålningen. Det här är bokens trumfkort, detta att skildra vanvettig förälskelse mellan två tonårstjejer istället för den väntade beundran för sektledaren.

Och Emma Cline gör det bra. Språket bryter inte en gång den atmosfär hon bygger upp, växlar mellan den vuxna kvinnans tillbakablickar och den unga tjejens inre monologer. Den är skickligt skriven, växlingarna mellan de två tiderna sker sömlöst och enkelt. Nästan lite för enkelt, för stundvis kan jag känna att den är filmiskt skriven, skriven för att enkelt kunna översättas till kameravinklar och scenbyten. Allt från den tunga sommarstämningen till hur ranchen beskrivs är ett sätt att etablera hur filmen kommer att se ut. Drogerna, modet, tidsandan är alla saker som kommer göra sig bra på film förutsatt att det finns en tillräcklig budget. Flickorna är helt enkelt skriven med ett detaljgottande perspektiv, färdig att bli nästa års blockbuster.

Slutligen är bokens största förtjänst den berusande förälskelse som Cline gestaltar. Sättet Evie beskriver Suzanne, hur hon ser på henne och Evies längtan efter att få vara nära, viktigast och mest älskad. Det är trovärdig och det är berörande. Så vill du läsa en psykologisk berättelse om sektmedlemmar och deras väg in i sekten – välj en annan bok. Är du ute efter en fin berättelse om tonårskärlek som inte faller i kategorin ”YA med en gnällig huvudkaraktär och onödigt triangeldrama” – då är det här boken för dig!

Rebecca
Publicerad 16.10.2016 kl. 18:02

Regnbågshelgen och det här med att vara homo

Det är svårare att vara gay i Österbotten än i Sverige. No shit Sherlock säger ni, men för mig har det varit lite utav en chock. Jag flyttade alltså till Vasa från Stockholmsområdet sommaren 2015 och jag har fått höra så mycket dumt det senaste året. Dumt som i homofobiska saker, som folk kläcker ur sig på föreläsningar, skriver i insändare eller bloggar om. Och dumma saker som i att man väldigt ofta bli osynliggjord eller tas för hetero i Österbotten. Klimatet är helt enkelt hårdare här.

Jag säger inte att det inte finns homofobi i Sverige, allt är inte guld och gröna skogar i grannlandet heller (även om finlandssvenskar ibland verkar tro det). Men jag har aldrig upplevt min sexualitet som särskilt politisk, speciellt inte på senare år. Men här är det annorlunda, jag har varit tvungen att fundera på min gayness på ett helt nytt sätt sen jag flyttade hit. Jag har behövt fundera på vad det betyder att vara öppen, och har kommit fram till att det är viktigt att jag är öppen här, öppnare än jag var i Sverige. För vi som bryter mot heteronormen, vi som tillhör en bokstav i hbtq, vi behöver synas. För vi finns, vi har alltid funnits och det räcker med diskriminering och skit nu, även i Finland.

Med detta sagt, så vill jag bara tipsa om att det är Regnbågshelg i Helsingfors i helgen. Den anordnas av föreningen Regnbågsankan. Program finns här och jag kommer också finnas där i minglet, i alla fall på lördagen. Så spana in detta om du befinner dig i huvudstadsregionen!

Och är du lite söndagssvag på söndagen, kan jag rekommendera ”But I´m a Cheerleader” . En gullig liten indiefilm om ungdomar som blir skickade på läger för att bli straighta. Jag såg den igår (hela finns på youtube) och om du gillar gullig estetik och Nicky i Orange Is the New Black (och vem gör inte det?) så tror jag den är en perfekt söndagsfilm. Niotillfem-Sandra har skrivit ett fint inlägg om den här

Hoppas vi ses i vimlet!

 

(PS - bilden är från sommarens Prideparad i Helsingfors).

Johanna
Publicerad 13.10.2016 kl. 14:44

Sändningar från nattdalen

Någonstans ute i Nordamerikas öknar ligger den, småstaden Night Vale, där besynnerliga händelser avlöser varandra. Ingen vet med mer säkerhet var bebyggelsen ligger än att det rör sig om sydvästra USA, men detta utgör likväl inget hinder för er att turista där.

Stadens lokala radiokanal föreställs av podden Welcome to Night Vale, skriven av Joseph Fink och Jeffrey Cranor. Genom den sammetslena stämma som tillhör värden Cecil får vi ta del av mer och mindre suspekta nyheter, meddelanden och annonser från den hemlighetsfulla platsen. Mot loungig bakgrundsmusik som bygger en mystisk fond narraterar han stadens händelser och iakttagelser. Ett glödande moln med okänt uppsåt, en svävande katt på radiostationens herrtoalett, en samling av tre meter långa änglar som uppenbarat sig för gamla kvinnan Josie.

I fiktiva Night Vale är invånarna vid det här laget vana vid företeelser av den arten, så pass att de blivit aningen desensibiliserade vad det gäller oförklarligheter. Därför blir lokalradion inte heller något nervkittlande radioteaterdrama med hög spänning, utan det är med samlat sinne som Cecil reflekterar en stilla undran över vad som händer och varför det händer, men med en nyans av resignerad vetskap om att han måhända aldrig kommer få svar på sådana frågor.

"Here’s something odd: there is a cat hovering in the men’s bathroom at the radio station here. He seems perfectly happy and healthy, but it’s floating about four feet off the ground next to the sink. Doesn’t seem to be able to move from its current hover-spot. If you pet him, he purrs, and he’ll rub on your body like a normal cat if you get close enough. Fortunately, because he’s right by the sink, it was pretty easy to leave some water and food where he could get it, and it’s nice to have a station pet. Wish it wasn’t trapped in a hovering prison in the men’s bathroom, but listen: no pet is perfect. It becomes perfect when you learn to accept it for what it is."

Avsnitt 2, "Glow Cloud".

Förtjusande obehagliga och med en lågmäld humoristisk perfektion bildar avsnitten en gåtfull krönika som även går att ta del av i lösryckta avsnitt, men som nog gör sig bättre i kronologisk ordning för den som inte vill missa någonting. Trots att narrativen ofta är självständiga och inte behöver ett sammanhang för att komma till sin rätt, så är känslan av att som nyinflyttad i Night Vale lära känna staden och dess invånare dag för dag — d.v.s. avsnitt för avsnitt i tur och ordning, i en slags realtid via radiokanalen — väl värd att rekommendera. Karaktärer och fenomen återkommer ofta men framträdandet av huvudsakliga ramberättelser skyndas ändå inte. Det är i småstäders halvsömniga mak som berättelsen går vidare, och detta är en av de mångtaliga saker som lyfter podden. Allt är genomarbetat, uttänkt och likvärdigt. Inget behöver jäktas.

Jag försöker komma på produktioner att jämföra med men i poddgenren, vilken jag förvisso inte är särskilt bekant med, kan jag inte hitta något liknande. Tankarna åker istället till tv-serier som Twin Peaks på grund av gåtfullheten och karaktärsgalleriet, samt de Arkiv X-avsnitt där sandiga hemligheter ligger gömda ute i New Mexicos öknar. Kombinera de stämningarna och ni har en relativt duglig beskrivning av Night Vales miljö.

Welcome to Night Vale är en podd jag både vill dela med någon och behålla för mig själv. Har ni en gnutta mörk humor, ett intresse för det övernaturliga samt hyser en djup uppskattning för utmärkta produktioner och genial kreativitet (och vem gör nu inte det?) så kommer ni säkerligen att känna igen er i detta.

Ni hittar alla avsnitt, i skrivande stund 95 stycken, på soundcloud.com/nightvaleradio. Scrolla till slutet av sidan för att inleda med avsnitt 1, eller klicka igång det här: 

Vill avsluta med en dos livsinspiration från poddens Twitterflöde, ett flöde som för övrigt är fyllt med guldkorn i samma stil:

"Greet each day with a smile. An ominous smile. A knowing smile. Smile at the day until the sun returns to its horizon, scared and tired."

Linnea
Publicerad 10.10.2016 kl. 21:21

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer