En comeback som heter duga

Det är åtta år sedan Metallica släppte sitt senaste album, och vilka långa år det varit. Har Metallica äntligen hittat tillbaka efter år av motgångar och dåliga val? Frågar ni mig är svaret: ja!

Jag hade höga förväntningar på det nya albumet. Skulle de gamla hårdrockarna lyckas skrapa ihop ett album som skriker Metallica? Med facit i hand kan jag säga att albumet har precis allt det behöver för att kunna titulera sig ett Metallica album.

Första spåret heter Hardwired och genom det visar bandet vilken attityd som genomsyrar albumet, d.v.s. ’’Vi är Metallica och vi gör precis vad vi vill’’. Metallica har haft som vana att hålla sig borta från politiken, men när sångaren Hetfield ropar ’’We’re so fucked / Shit outta luck’’ i den ovannämnda låten kommer vissa kanske att tänka på desperationen kring det då pågående presidentvalet i USA. Låten släpptes i augusti, Trump kandiderade då, ett sammanträffande? Många tror annat.

Albumet rymmer (förutom en eventuell diskret hälsning till en av presidentkandidaterna) melodiösa stycken och välskrivna låttexter. Det som gör albumet extra speciellt är sättet de marknadsförde det på. Bandet laddade upp musikvideor till låtarna på deras hemsida några timmar före albumet officiellt släpptes, vilket gjorde att man kunde lyssna och dessutom kolla på de skickligt gjorda videorna förrän självaste albumet var ute. På det här sättet kunde man lyssna igenom albumet och känna efter ifall det lönar sig att köpa det.

Som vanligt hittar man några bra och några andra mindre bra låtar. En övervägande del av låtarna är över 6 minuter, vilket passar de mera progressiva som exempelvis ’’Halo On Fire’’. Tyvärr är det dock längden som gör att vissa av låtarna blir platta. Ett exempel på detta är ’’ManUnkind’’. Det gungande riffet i början av låten är för all del fängslande, men mycket mera än så blir det inte.

Till varje hårdrockares lycka finner man på andra skivan ett spår med titeln ’’Murder One’’, redan där borde det ringa en klocka för alla hårdrocksentusiaster. En av hårdrockens legender Lemmy från Motörhead, som avled för snart ett år sedan, har tilldelats ett spår på albumet. Låten i sig utvecklas inte till något stort, men rytmen kan nog få de flesta att trumma med.

Hardwired är summa summarum ett album värt att lyssna på. Några av låtarna kräver flera lyssningar, men överlag har de det som krävs för att fängsla lyssnaren vid första lyssningen. Så om du älskar snabba riff, skrikande gitarrsolon, eller annars bara älskar hårdrock är albumet nånting för dig.

 

Om du inte vet var du ska börja rekommenderar jag Halo On Fire eller Spit Out The Bone, helt fenomenala låtar båda två!

August
Publicerad 13.12.2016 kl. 18:38

Kulturvis kulturklappstips

*** vi har inte fått betalt för det här inlägget***

Juklappstider närmar sig och ja, det är inte enkelt att veta vad man ska ge bort. Kanske har man många som man skall hitta julklappar åt, kanske har man få eller kanske har man beslutat att man inte byter julklappar över huvud taget. Men för er som sitter med en svag julklappsångest så kommer här en rad med tips på kulturklappar som passar både den kulturintresserade och den vars kulturintresse inte är så högt men som ändå inte behöver mera prylar.

bildkäll: (x) (x)

Böcker. Böcker är alltid, alltid ett säkert kort. De går att skräddarsy efter mottagarens intressen för det finns böcker om precis allt. Men om jag ändå skall komma med rekommendationer så skulle jag föreslå Jenny Jägerfelds bok Brorsan är kung åt mellanålders-läsaren (det vill säga 9-12 år och notoriskt svåra att handla julklappar åt). En historia om att vara transperson, om vänskap och om förtroende. Rekommenderas även för vuxna läsare! För den som kan tänka sig att kliva utanför sina ramar, eller för seriefantasten rekommenderar jag Bim Erikssons Det kändes lugnt när mina känslor dog, som jag recenserat tidigare i höst här. Alfred Backas Finland hundranånting upplever jag vara den perfekta julklappsboken i år. Aktuell, rolig och passar allt från den jämnåriga kusinen till farföräldrarna. En bok jag själv önskar att jag fick i jul!

Tidningsprenumerationer är också en höjdare. Klassikerna är damtidskrifter åt damerna, jakt och fisk eller sportmagasin åt herrarna och  Kalle Anka åt övriga. Men varför inte ta ett steg ut från traditionen och ge bort den feministiska tidskriften Astra eller om man vill understöda finlandssvensk nyhetsjournalistik,  ett par månader av nån av de finlandssvenska dagstidningarnas nätmaterial?

Biljetter till bio eller teater är också alltid uppskattat. Teaterbiljetter till Pleppo Två i Vasa, Peter Pan i Åbo eller varför inte Tove på svenska teatern? På bio under vintern och vårvintern går såväl Star Wars som Jackie, men det går att skaffa gåvobiljetter både till bio och teater utan att bestämma vad mottagaren ska se. Speciellt i kombination med barnpassning är detta en toppenjulklapp till föräldrar!

Prenumerationstjänster är i ropet och i de flesta matvaruaffärer kan man köpa presentkort till såväl Spotify som Netflix. En utmärkt nödjulklapp för den som panikköper klapparna på förmiddagen den 24:e. Vill man vidga sina vyer kan kanske ett par månader av Novellix, som ger mottagaren ett par noveller fyra gånger om året eller Bookbeat som är som Spotify men för ljudböcker.

Mitt sista tips, och det jag helst skulle vilja ha är museikortet som ger ägaren till det gratis inträde till en stor del av de finska museerna under ett års tid. Vad bättre för att väcka museiintresset hos någon eller underlätta för den som redan älskar museer.

 

Rebecca
Publicerad 11.12.2016 kl. 14:42

Skribentpresentation: Fredrika Lindgren

Fredrika Lindgren, född 1993 och uppvuxen i Kronoby i Österbotten, nu bosatt i Åbo. Studerar konstvetenskap med kulturledning och masskommunikation som korta biämnen. Gillar att dokumentera mitt liv i fotografier och mitt liv består till mestadels av musei- och galleribesök, arkitektur, film och god mat.



Vad läser du helst?
Sedan jag i min tonår blev introducerad till manga, d.v.s. japanska serier, har det varit det jag läst mest och helst läser. Min smak inom manga har dock förändrats sen dess och jag föredrar nuförtiden att läsa manga med djup psykologisk handling och som innehåller mycket angst och drama. Jag är även svag för estetiska teckningsstilar och manga med detaljerade bakgrunder (läses arkitektur) tilltalar mig oerhört mycket. Just nu läser jag Black Butler av Yana Toboso och dreglar bara när jag ser hennes teckningar och det nuvarande story arcet är också väldigt spännande. En annan manga jag rekommenderar er att läsa är Tokyo Ghoul av Sui Ishida. Den handlar om en universitetsstuderande ung man som dras in i ett hemligt krig mellan ghoulerna och människorna efter att han genomgått en operation efter en olycka. Eller var det verkligen det?

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
Jag ser på alltför många serier, vilket innebär att jag inte hinner se dem mer än en gång. Det närmaste jag kommit att se en serie fler gånger är när jag nu som då ser på Friends-klipp på YouTube.

Vad såg du senast på teater?
Jag var i somras och såg på Oravais Teaters uppsättning av den svenska tv-serien från 80-talet Tre Kärlekar av Lars Molin. För de som inte är bekanta med serien så handlar den om motsättningarna mellan de olika generationerna i familjen Nilsson samt hur det privata ägandets intresse skapar tvister med samhällets intressen.

Vilken skiva var den första du köpte/fick?
Kommer ärligt talat inte ihåg, men högst troligen var det någon av de där Smurfhits-skivorna. Jag tyckte väldigt mycket om dem som liten och brukade vilja lyssna på dem under hela bilfärden när vi åkte med familjen till Lappland under nyår. Det var en 8 timmars bilresa så ni vet ...

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?
Svår fråga, men jag skulle gärna vilja sitta och äta middag med T.O.P, en av medlemmarna i den sydkoreanska popgruppen BIGANG. Utöver att han är en bra rappare är han väldigt konstintresserad och äger en stor samling av olika nutida konstverk. Det skulle därför vara väldigt intressant att höra vad han har att säga om konsten inom den asiatiska konstvärlden, eftersom det är ett område vi inte berör i konstvetenskapen. Det som Kaj Korkea-Aho tar upp i Ted & Kajs podcasts tycker jag är intressant och därför tror jag att han skulle tillföra underhållande samtalsämnen till middagen. Slutligen för att få en jämn könsfördelning på denna middag skulle jag bjuda in en av mina favoriter när det kommer till kvinnliga konstnärer, vilket är Audrey Kawasaki. Hennes målningar med drag av asiatisk konst och art nouveau på träpaneler är väldigt sensuella och jag skulle gärna prata med henne mera om hennes konst och försöka övertala henne att måla en tavla åt mig.

Har du någon favoritfilm?
Vet inte om jag skulle säga att jag har en specifik film som jag höjer över andra. Utan det gäller mera att jag helst ser på filmer med en viss genre, såsom superhjältefilmer, action och fantasy. Det spelar sedan heller ingen roll om det är en live action eller animerad film, så länge handlingen är fängslande. En film som dock berör mig mycket är Dreamworks How to Train Your Dragon från år 2010. Den är fint animerad och handlingen är intressant och jag är väldigt berörd av bandet mellan protagonisten Hiccup och hans drake Toothless. Dessutom är uppföljaren nästan ännu bättre vilket inte oftast brukar vara fallet.

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Jag brukar inte ofta gå på live-spelningar, men de få gånger jag gör det väljer jag artist eller band noga. Den bästa av dem är nog ändå hösten 2012 då jag såg BIGBANGs ALIVE GALAXY TOUR live i London. Jag blev faktiskt lite tårögd då de kom upp på scenen. Med andra ord, sydkoreaner vet verkligen hur man gör en makalös show!

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
Som många redan påpekat har historien inte varit särskilt tillmötesgående mot kvinnan. Om man bortser från det faktumet skulle jag vilja åka till renässansens Italien och se hur mästarna, i synnerhet Leonardo da Vinci och Michelangelo, från den tiden arbetade och levde. 1920-talet är också en tidperiod som fascinerar mig när det kommer till arkitekturen (art nouveau och art deco), konsten (Alphonse Mucha) och modet (Coco Chanel).

Har du något skamnöje inom kultur?
Jag berättade att jag nuförtiden läser manga riktad mot en mer vuxen publik, men nu som då kan jag inte låta bli att läsa de helt absurda shoujo manga. Majoriteten av dem handlar om hur den blyga och osynliga tjejen på skolan blir kär i skolans mest populära och snygga kille som ligger med varje tjej han ser tills han får upp ögonen får fröken osynlig och plötsligt går från polygam till monogam. De är klyschiga och overkliga, men dryper av tonårsdrama. Jag kan inte motstå dem!

Instagram

Fredrika
Publicerad 10.12.2016 kl. 20:49

Torsdagens hiss och diss

 

Hej hörni, jag sitter i min säng och skriver detta i sann Carrie Bradshaw-anda. Egentligen borde jag plugga på morgondagens tenta och skriva klart alla skolarbeten som ska in innan jullovet. Men det är som att min hjärna redan tagit jullov, den vägrar liksom samarbeta och vill helst bara lukta på hyacinter, baka pepparkakor och låtsas att världen är mer som en julfilm än ett dystopiskt undergångsdrama just nu.

Så på grund av loma-feelis och undergångskänslan tänkte jag göra en klassisk hiss och diss idag, snodde idén från min eminenta kompis Catariina (läs hennes blogg! Så bra och viktigt om att försöka få barn i ett samkönat förhållande, hon är bäst!).

Vi börjar med dissningarna va? Diss nummer ett: att en inte kan se tredje säsongen av Historieätarna på SVT Play när man bor i Finland. Jag fattar, licenspengar och yada yada men det kliar så i mina fingrar när jag överallt på sociala medier ser Erik och Lottas roliga upptåg. Vill ju också se! (Ska till Sverige en kortis innan jul och träffa mamma och bröderna, förutom dem så längtar jag mest efter svenskt kaffe, filmjölk och att kunna plöja alla avsnitt av Historieätarna!).

Diss nummer två: Att Guns N' Roses kommer till Finland. Jag vill inte ställas inför att behöva ta beslutet; ska man gå eller inte? Jag växte upp med Guns N' Roses, de är mitt barndomsband och tonårsband och jag och mamma spelade in varenda video från MTV på kassett på nittiotalet och jag kan varenda låt utantill. Men det är ju inte samma sak att se dom idag. Eller? Dessutom är inte Izzy med. Och jag gillar inte arena-spelningar. Och jag vågar aldrig lita på att rockstjärnor dyker upp på sina spelningar, vet inte hur många gånger jag besviket fått gå hem för nån har brutit ett ben/blivit för full/och annat (Andy McCoy, jag tittar på dig). Så kanske man inte ska gå?

Nu till gladare toner – hiss! Alla avsnitt från tidigare säsonger av Historieätarna finns på Youtube! Hurra hurra hurra! Jag håller på att gå igenom alla just nu, är nu på romantiken och alltså att få se detta som innan-sovdags-tittning varje kväll har höjt min livskvalité med bra många procent.

En annan sak som höjt min livskvalité är julmusik! Att man ogenerat får lyssna på hur mycket julmusik som helst (Spotify har rätt bra listor) och att man får se julfilmer, hur många som helst – det är som bomull för själen efter denna dystopiska höst.

Och en tredje hiss: det är snart dags för jullovsläsning! Jag har inte funderat på vad jag ska läsa än men jag vet att jag ska läsa/kommer hinna läsa och det gör mig lycklig. Har senaste tiden mest bara läst skolrelaterade saker (i och för sig både Susanna Alakoski och Ann Heberlein, så inte fy skam), ser framemot att bara få plöja nöjesläsning. Och som alla vet (hehe) så är ju halva nöjet att få planera sin läsning!

over n out,

Ett trött litet knytt

 

 

Johanna
Publicerad 08.12.2016 kl. 11:08

Skribentpresentation: August Treier

August Treier, född 1995 på Åland men flyttade till Österbotten, Pedersöre år 2000. Nuförtiden bor jag med min sambo i Åbo där vi båda studerar. Jag gillar musik, litteratur, konst och när livet rullar på i lagom trevlig takt.

Vad läser du helst?
Allra helst läser jag något skönlitterärt i stil med Patrick Modiano. Jag är fascinerad över hur han behandlar minnet i sina böcker, Frankrike efter kriget, hur han beskriver Paris nattliv, skuggorna och dimman. Nätternas gräs är min favorit. Men nu framställer jag mig själv som en väldigt kräsen läsare som dricker vin och läser enbart nobellitteratur, men så är det verkligen inte. Jag, som många andra, älskar Tove Janssons muminböcker, de är enligt mig en av de finaste sakerna Finland bidragit med till världen. Nu måste jag nog ändra mitt svar, allra helst läser jag någon Muminbok, bara för att Tove Jansson är så förbannat bra.

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
How I Met Your Mother!

Vad såg du senast på teater?
Jag går alltför sällan på teater, i flera veckor har jag och sambon planerat att gå och kolla Kungens tal på Åbo svenska teater, men vi har ännu inte hittat tid för det. Däremot var jag på Dracula som Akademiska Spexet vid Åbo Akademis r.f. ordnade, och tyckte väldigt mycket om den.

Vilken skiva var den första du köpte/fick?
Oj, jag minns inte precis vilken den allra första var tyvärr, säkert var det någon hits for kids. Jag kommer däremot ihåg att jag med egna pengar köpte Markoolios Best off när jag var 8 år. På den tiden var Markoolio det bästa inom musikvärlden enligt mig.

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?
Lemmy från Motörhead, lätt. Skulle vara hur trevligt som helst att sitta och diskutera musik och livet med honom. Sedan vore det roligt att äta middag med George Orwell. Vi skulle kunna diskutera det som händer i vår värld och en massa annat intressant. Till sist skulle jag bjuda Bruce Dickinson från Iron Maiden på middag vid någon fin restaurang i Åbo, och tvinga honom berätta hela sin livshistoria för mig.

Har du någon favoritfilm?
Faktiskt inte, men gillar Steven Spielbergs filmer!

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Iron Maidens konsert i Helsingfors år 2011 var den första ’’riktiga’’ konserten jag var på, så den kommer alltid vara mig kär. Men om jag måste välja en så är det Mumford and Sons spelning i Helsingfors i våras, den var FENOMENAL. Bandet gav allt och det märktes verkligen. Tror inte någon i publiken var missnöjd.

Vilken tidperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
England, slutet på 1970-talet. Rock och hårdrocken har aldrig mått så bra som då och det skulle vara roligt att få uppleva kulturen och klä sig som en riktigt hårdrockare.

Har du något skamnöje inom kultur?
Måste tyvärr medge att jag brukar titta på Svenska Hollywood fruar ifall det kommer på tv. Brukar inte göra det så ofta men ändå tillräckligt ofta för att det ska vara pinsamt.

August
Publicerad 06.12.2016 kl. 12:00

KAJ kombär ti byji

Vad som funkar bäst med KAJs show är KAJs show. Den är välkomponerad, lagom lång och innehåller inga bitar som upplevs som utfyllnadsmaterial. Från start till slut är det energi och glädje hela vägen igenom, och fast man som publik vet att showen är inövad så får KAJ fram en känsla av att de stiger upp på scen och bara gör sin grej. Det känns spontant och lekfullt utan att slå över till att bli tarvligt.

Showen bjuder både på gamla välkända låtar, däribland Tango taas och Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo men också material från den nya skivan, där mina personliga favoriter är Taco hej och Manlig vänskap. Scenografin är enkel, men det behöv och andra sidan inte så mycket scenografin med gruppens scennärvaro. Det enda som för mig förstör helheten lite är de många bytena av scenkläder, byten jag visserligen förstår för att de hör ihop med olika sketchbitar, men som ändå trasslar lite med timingen. Fast publiken aldrig lämnas ensam med en tom scen så blir det ändå små glapp inom hela showen som förtar helhetsintrycket.

Bild: KAJs facebook

Vad som däremot golvar är ”finkultursbiten”, med en strålande Pavarotti parodi. Det är inte bara parodin i sig som är mitt i prick och leder till mycket skratt, men sånginsatsen av Jakob Norrgård är för den icke insatta helt otrolig. Genom hela numret förväntar jag mig att den övertygande sångprestationen skall brytas i vilket ögonblick som helst och på så vis bidra till komik, men det håller hela vägen igenom och det är inte bara jag som är imponerad, om man får döma av mängden applåder.

Sedan har vi de små sakerna, de där som jag upplever att är roligare just för att jag är hemma från Österbotten. Tydligaste blir det i KAJs sketch och sång om Juthbackamarknaden, detta sensommarfenomen i norra Österbotten, som än en gång är mitt i prick med sina kommentarer om att vandra runt i timtal i en leråker för att sedan äta svindyr pyttipanna och åka hem med en arabiakopp identisk med den du handlade ifjol. I det segmentet skrattar jag så att tårarna rinner, medan den övriga publiken nog är roade men inte helt tagna.

Måste man då vara österbottning, kunna dialekt eller åtminstone ha en anknytning till Österbotten för att kunna njuta av KAJs show? Absolut inte. Eventuellt har man ett större utbyte av showen om man kan eller förstå dialekt och vissa saker är roligare om man vet ur vilken tradition det spinner vidare. Men även utan den kunskapen är det två underhållande timmar som Kaj bjuder på och musiken enbart gör det värt att titta på. Clashen mellan Finlands äldsta teater ÅST med sina förgyllda takkronor och sammetsstolar till dialektal humor är tilltalande och jag tycker att utöver en underhållningsgärning gör KAJ också något större. De lyfter fram dialekt och hembygd som något fint, om inte bara kan skämtas om utan också uppskattas. Och för det är de sannerligen värda en stor applåd.

 

Rebecca
Publicerad 04.12.2016 kl. 17:26

Utan personligt ansvar

Ni kommer kanske ihåg att jag klivit in 2010-talet och börjat LYSSNA på böcker. Kvickt fortsatte jag med Anderssons uppföljare Utan personligt ansvar. Storyn är lik föregångaren: Ester Nilsson förälskar sig i en otillgänglig man, den här gången den gifte skådespelaren Olof Sten. Har ännu inte lyssnat klart, den är för tusan nio (9!) timmar lång men jag börjar närma mig slutet och jag har några ärenden som jag vill ta upp.

I Egenmäktigt förfarande skötte Lena Andersson om uppläsandet, hade därför utgått från att hon också tar hand om det i den här boken, istället är det Anna Godenius som är inläsare. Hon är duktig men många repliker blir rätt så töntiga i uppläsningen vilket de aldrig blev i Anderssons läsning. Nåväl, boken utspelar sig fem år efter att Ester Nilsson drabbades av Hugo Rask.

Ester och Olof träffas i samband med en pjäs som Ester skrivit och Olof spelar huvudrollen, hon faller snabbt för honom. Tyvärr finns det flera krux med Olof Sten, ett av dem är att han är gift med Ebba. Trots det inleder de en slags relation där Olof är noga med att poängtera att de inte har en relation eftersom han inte planerar att lämna sin fru och därmed inrättar Ester sig som älskarinnan. Rätt snabbt bestämmer Ester sig för att köpa en bil så hon kan kuska runt honom till de städer som hans föreställningar spelas i, så de får tid tillsammans. Hon köper dyra presenter och anstänger sig på olika vis för att få något mer än ett ligg. Han avslutar relationen och påbörjar den ett otal gånger och jag blir bara mer och mer irriterad på Ester som tillåter sig att bli behandlad på ett så nedrigt sätt. Jag vill ruska om henne och vråla VARFÖR HAR DU INTE LÄRT DIG NÅGOT? och SLUTA GENAST! En kan sammanfatta det som att om Rask var en usling är Sten ett kräk av rang.



I Egenmäktigt förfarande var jag fascinerad av Ester men i den här boken är jag inte alls särskilt förtjust i henne. Trots att hon är en analytisk och smart person är det som att hon inte alls förstår sitt värde. Hon tolkar och analyserar Olof Sten, till exempel att han ska spendera sommaren med frun i Skåne – det måste betyda att han egentligen vill vara med henne och att skilsmässan är nära. Really Ester?
Dock är jag mäkta imponerad av Esters raka sätt att visa Olof hur hon älskar honom. Hon står upp för sin kärlek till honom medan Olof drar sig bort, ofta avslutar relationen med ”vi får se tiden an” för att på nytt söka kontakt.

Jag tycker berättelsen påminner om hur det är att peta på en sårskorpa. I det här fallet är Olof såret och Ester den som petar. Stundvis upplever jag det tradigt och det vore mycket spännande om Ester istället för att tråna skulle planera hur hon ska bli av med knölen. 

Romanen är utgiven 2014 på förlaget Natur & Kultur. 

Mikaela
Publicerad 02.12.2016 kl. 16:04

Till storms vill vi gå

Yles kulturprogram Lasso handlade för några veckor sedan om kampsånger. Ramy Essam, som låg bakom revolutionens ljudspår i Egypten 2011, intervjuades liksom några äldre damer härifrån Jakobstad.

För ungefär 40 år sedan sjöng de tillsammans i gruppen Till storms. Från början var de en programgrupp bildad i samband med socialdemokratiska ungdomsklubbens 70-årsjubileum, men gruppen överlevde firandet. Eller ja, inte bara överlevde utan fortsatte sitt musicerande. I Lassointervjun kan man höra Christina Helsing och Carita Skog berätta om hur musiken tog dem ända till Danmark på turné och dessutom till en skivinspelning på legendariska Love Records.
Min fru nämnde när skivan kom på tal att det vore roligt att ha den, så jag tänkte att det borde väl inte vara omöjligt att leta fram den.
På antikvariatet här i stan hade ägaren aldrig sett skivan. Han kände i själva verket inte ens till den, men både han och den för tillfället ende andre besökaren hajjade till när de hörde att det var fråga om en Love Records-skiva. Affärsinnehavaren bläddrade i en katalog och medgav sedan att skivan fanns på riktigt, om än inte här och nu.

Nästa steg blev att ringa direkt till källan, i det här fallet Christina Helsing som varit med i Till storms när det begav sig. Hon skrattade och lovade mig att hon skulle leta i arbetarföreningens arkiv. Några dagar senare ringde hon och sa att hon hittat några exempelar av EP:n och att jag skulle möta henne när hon åt seniorlunch på Hötorgscentret nästa dag.
Väl där fick jag skivan och kunde ge den i någon form av för tidig julklapp till min fru.

Sjutummaren innehåller fyra spår, samtliga covers. Bäst fungerar de två Norrbottens järn-(eller är "Samma vindar, samma dofter" först och främst en Contactlåt?)låtarna "Jag och du" och "Samma vindar, samma dofter". Kanske mest för att Ted Ström är en så förfärligt begåvad låtskrivare ("En vintersaga"! ledmotivet till "Tre kärlekar"!). Aldrig har väl melankoli och plakatpolitik kombinerats så bra som i "Jag och du"?
Något som är värt att fästa uppmärksamhet vid, förutom själva musiken, är texten på omslaget. Se här:

 

Kanske inte blev så tydligt, men såhär står det: "Till storms vill vi gåmot politiskt och ekonomiskt förtryck, våld och ofrihet. Genom våra sånger vill vi väcka människorna till insiktom kapitalismens nedbrytande krafter och visa på solidaritetens stora betydelse i en värld fylld av politisk terror och förtryck".

Rätta mig om jag har fel, men jag tror verkligen inte att det går att hitta det här tonfallet inom socialdemokratin i dag. Jag säger inte att det är så här de borde säga ännu, men det vore roligt om de i alla fall hade ett språk att formulera problem och presentera visioner med. Det känns rätt givet att en otydlig socialdemokrati lämnar ett stort fält öppet åt högerpopulism och nyfascism som söker (för) enkla förklaringar på de samhällsproblem (sa någon globalisering med mera?) som gjort att många känner sig osedda i dag.  

Förresten, den svenska proggen, var det bara skit? Inte riktigt. Lyssna här, till exempel.

Pär
Publicerad 30.11.2016 kl. 19:55

Fagerholmskt loopande

Fagerholm gör mig så jävla förbannad. Jag vill så desperat ogilla hennes böcker, sättet hon skriver på som ter sig som en enda ologisk härva, utan början utan slut. Berättelser som loopar varandra i mindre och mindre cirklar för att till sist ge läsaren nån typ av förståelse för romanernas händelseförlopp. Men jag kan inte älska den fagerholmska stilen och jag kan inte hata den. Den bara är, skakar om och tvingar fram en mera fokuserad läsning.

Nu har jag ju ingalunda läst hela Monica Fagerholms produktion, och kommer högst antagligen inte göra det heller, mest beroende på tidsbrist och ett inre motstånd.  Som ivrig gymnasieelev läste jag Underbara kvinnor vid vatten som jag innerligt avskydde tills de sista femtio sidorna då den mitt i allt blev fenomenal. Precis samma upplevelse har jag haft med Den amerikanska flickan, där jag tvingad av att den är kurslitteratur i två av höstens kurser plöjde den trots mitt trotsiga motstånd.

Och ja, det ska erkännas. Jag tyckte jättemycket om Den amerikanska flickan. På slutet. De första 200 sidorna var omöjliga att greppa, gled undan och jag förmådde inte att knyta ihop de olika berättelserna till en helhet. Sen mot slutet händer något och sakta men säkert faller det på plats, ur trasslet träder en historia fram, fortfarande spretig och tilltufsad, men ändock en enhet.

I korthet är Den amerikanska flickan en (eller många?) berättelse(r) om flickor och om Trakten och hur allt hänger samman, spinner vidare med trakten som knytpunkt. Det är Eddie – den amerikanska flickan, det är Sandra och Doris och en rad kvinno- och modersgestalter. Längtan och uppväxt till tonerna av musik och mystik. Den amerikanska flickan är nästintill obeskrivbar, för vad handlar den om egentligen?

Berättelser om berättelser. Det är så nära jag kommer. För är det något som Den amerikanska flickan erbjuder så är det berättelser inne i berättelser, som ryska dockor vecklar de ut sig och erbjuder ett stort motstånd för den som önskar att det var lättbegripligt. Berättelsen om Eddie, berättelsen om inte ett, inte två eller tre utan kanske fyra dödsfall, berättelsen om barn som far illa på två vitt skilda sätt och sen finns det de berättelser som inte visas för läsaren. De outtalade berättelserna om glädjeflickornas liv, eller sommargästernas liv, eller kusinmammans liv. Den amerikanska flickan är en spindelväv av berättelser och stundvis önskar jag att den kom med en överskådlig tabell över dessa berättelser, så man kunde förstå på riktigt! Men då skulle väl en del av magin gå förlorad antar jag.

Det här är inte en bok för den som vill ha lättuggat och ledigt som ledord för sin läsning, eller för den som inte tål ett utbrytar-språk. Men är man beredd på lite frustration och längtar efter den stora litteraturupplevelsen tycker jag gott man kan ge Monica Fagerholms Den amerikanska flickan en chans. Kom bara tillbaka och berätta om ni hade samma upplevelse av frustration i er läsning eller om jag är ensam i detta?

Rebecca
Publicerad 27.11.2016 kl. 20:20

Poesi & Musik

Kilar snabbt in för att puffa om evenemanget Poesi & Musik på the Doo-Bop club ikväll. Från kl. 22 framför poeter och musiker texter och musik i fri tolkning under temat frihet och jämlikhet. 

Medverkande är Alexandra Häggman, Josefin Nylund, Petter Sandelin, Jakob Johansson, Susanne Marins, Martin Karlsson, Axel Hanses och Angelica Qvist. 

En fin sak är att publiken får delta, om du har skrivit eller vill framföra något har du också möjlighet att göra det. 

Här finns mer info och hey! det är fritt inträde. 

Mikaela
Publicerad 25.11.2016 kl. 08:29

Hyllningstal till Liv

 

Det här är typ en recension. Men man kan också säga att det är ett litet hyllningstal till Liv Strömquist så här en novembertorsdag, för jestas vad jag avgudar Liv och hennes verk.

Uppgång & fall är ett seriealbum som handlar om kapitalism, klass och fördelningen av pengar. Den innehåller serier som bland annat ställer sig frågorna; Varför Chris O’Neill omedelbart kände något alldeles särskilt för prinsessan Madeleine? Varför går det så jävla dåligt för vänstern? Och varför tar ingen tag i det globala problemet med extrem rikedom?

Jag hade höga förväntningar på Liv Strömquists nya seriealbum när svenska Galago gav ut den i september. För jag älskade hennes senaste album Kunskapens frukt (som handlar om det som brukar kallas för ”det kvinnliga könsorganet”). Och jag gillar hennes tidigare böcker och gillar hennes poddar (hon är bland annat med i min favoritpodd Lilla Drevet). Trots höga förväntningar och allmän pepp så blev jag inte besviken. Snarare tvärtom, jag blev återigen blown away av hur Liv kopplar samman akademiska teorier med populärkultur och vardagslivet, och hon gör det på ett underhållande sätt och levererar skarpsinnig samhällskritik (jag vill typ ha Liv som president/statsminister/allt).

Hon redovisar en annan mer alternativ historieskrivning, med feministiska glasögon och med en stor dos humor och satir. Uppgång & fall är smart, rolig och utbildande. Liv lyckas alltid koppla samman ämnen och händelser på ett sätt som gör att jag alltid lite häpnar över att ingen annan sett dessa mönster innan. Man känner sig smartare efteråt, och jag blev så pepp på att läsa mer om klass, så det har jag ägnat mycket lästid åt i höst, har läst olika finlandssvenska antologier som berör temat klass bland annat.

Har du inte läst Liv innan, läs! Har du läst Liv innan – då kommer du inte bli besviken på detta album! Och tips: svinbra julklapp till din feministiska kaveri, din politikintresserade familjemedlem eller till nån som du känner behöver upplysas alternativt underhållas. Jag <3 Liv!

 

Johanna
Publicerad 24.11.2016 kl. 15:56

Var är alla bokpoddar?

Det verkar finnas poddar om allt möjligt nuförtiden. Mordpoddar, komedipoddar, historiapoddar, samhällspoddar. Kan du tänka på det så finns det en podd för det. Vilket naturligtvis är trevligt, poddarna tar ju den plats som välgjord radio hade, poddarna är enkla att lägga på som bakgrund till alla olika slags vardagssysslor. Diskning, matlagning, städning. Varje vardagssyssla blir bättre med en podd.

Men det finns ett glapp i poddvärlden, ett hål där något saknas. Var är alla de fantastiska bokpoddarna, poddarna av läsare, för läsare som ägnar sig åt en jordnära litteraturkritik av populärlitteratur utan att sätta sig på höga hästar? Jag har bara hittat två som jag älskar, Mellan raderna och En förbannad podd. Finns det andra svenskspråkiga bokpoddar som inte är antingen nedlagda eller pretentiösa?

bilden tagen från Mellan radernas acast

Fast jag studerar litteratur och därmed är van vid (och i viss mån ägnar mig åt) pretentiös och detaljfokuserad litteraturkritik så är det inte det jag vill ha av en podd om böcker. Jag vill ha fokus på läsarna, fokus på boknyheter och fokus på det som är trendigt. Båda de bokpoddar jag lyssnar på levererar detta.

Mellan raderna som Peppe Öhman och Karin Jidhe har i skrivande stund 55 avsnitt i bagaget och det är 55 superbra avsnitt. Högt och lågt, samhällsperspektiv, boknyheter blandat med funderingar kring litteratur i allmänhet. Helt enkelt en bra podd om böcker. Blandningen mellan Jidhes rikssvenska stämma och den hemtama finlandssvenska klangen hos Öhmans röst gör Mellan raderna till en njutbar lyssningsupplevelse.  Jag tycker inte man behöver lyssna på avsnitten i ordning, men som de flesta andra poddar så ger det ett visst mervärde att lyssna på avsnitten kronologiskt. Plus att åtminstone för mig så är det en omöjlighet att börja mitt i, bara tanken på att inte ”lyssna ikapp” känns hemsk. Men kanske det är bara jag?

bilden tagen från En föbannad pods facebook

Katarina Stenskytt och Sofia Jonsson gör tillsammans podden En förbannad podd, och även om den har 31 avsnitt just nu är det för mig en relativt ny upptäckt. Stenskytt och Jonsson har en dylik approach till litteratur som Mellan raderna men har kanske en större vikt på kultur och sina egna liv. Huvudfokuset är fortfarande böcker och de cirka timslånga avsnitten ger inte bara boktips utan diskuterar böckerna grundligt och drar även paralleller till andra verk, ser intertextualiteten i och sambanden mellan olika verk.

Det jag finner mest givande med bokpoddarna är, förutom att de är ett komplement till mina studier, är den läslust de väcker inom mig. Att höra andra prata passionerat om böcker de läst och vad de tyckte om böckerna. Brukar ni lyssna på bokpoddar och i så fall vilka? Tipsa mig om fler bra svenskspråkiga bokpoddar!

Rebecca
Publicerad 20.11.2016 kl. 20:11

Kent


Det var väl där kring 02
och Vapen & ammunition som jag kapitulerade, la upp händerna i luften och bekände att Jocke Berg är den enda som förstår mig. I typisk tonårspastisch fyllde jag dagböckerna med ingående beskrivningar av skoldiskon och fester, pojkar som aldrig blev kära i mig, hur jag ”kunde vara i ett rum fullt med folk men ändå vara totalt ensam”, intriger, uppbrott och skvaller och medan jag ägnade mig åt detta lyssnade jag förstås på Kent.

Ett par år senare kom Du & och jag döden. Försökte verkligen att tycka om skivan men den passerade rätt så obemärkt förbi. Men sen, sen kom The hjärta & smärta EP och med den Ansgar & Evelyne (<3). Fick EP:n som bränd version av min bror till julklapp, blev mycket glad och spelade den i bilen vintern 05.

Efter det gick jag vidare och lämnade Kent bakom mig. Flyttade till Åbo och inledde studier i folkloristik och där någonstans tyckte jag väl att det var dags för något annat att ta vid. Visst smög Sundance Kid sporadiskt sig in på någon spellista, men tonåren var över. Kent var så förknippat med såriga år, outtalade regler, lyckorus i flickrum, förvirrade förhållande, hångel på ungdomsdanser, vad-menar-han-med-det här-analyser av sms och allt det där.

Men så kom Kent till Vasa och rev igång med Gigi och Berg sjöng

Var har du varit
Som jag har väntat
Var har du varit
Som jag har längtat efter dig
Lägg ditt liv i min hand
Sälj din själ till ett band

med ens är jag är 16 år igen och älskar bandet förbehållslöst fullkomligt okritiskt och blir inte ens sur för att de inte spelar Socker. Bara glad för att jag återupptäckt Kent utan tonårsångest. 

Mikaela
Publicerad 18.11.2016 kl. 20:34

Rysk propaganda i Åbo

Konst, religion och makt är tätt sammanvävda genom historien och hur konsten påverkats av religion eller religionsmotstånd utforskas i utställningen Konst, religion och makt på Wäinö Aaltonens museum.

Bild från WAMs hemsida

Utställningen är sammansatt av verk från Religionshistoriska museet i S:t Petersburg och består av en blandning av religiös konst från olika världsreligioner samt propagandaaffischer från sovjettiden. Via utställningen, som jag tror det är meningen att man skall gå runt i en specifik ordning – vilket jag naturligtvis inte gjorde, får man som besökare en historik över religionshistoria i Ryssland och hur den förändrats från 1600-talet till nutid.

Det som först fångar min uppmärksamhet är propagandaaffischerna från sovjettiden, som med sina kitschiga färger lätt skulle kunna hänga på den vanliga hipsterns vägg, och vars historiska innebörd känns lättare att omfamna än mycket av den övriga konsten. På de interaktiva skärmarna som finns utströdda genom hela utställningen berättas det att det finns en uppsjö av religionsfientliga planscher kvar eftersom de på grund av att de var billiga att tillverka, lätta att sprida och effektiva skapades i mängder. I samma utställningsrum finns ett flertal karikatyrer föreställande en korrupt kyrka vars enda riktiga kall framställs vara att sno befolkningen på pengar från alla håll. Den här delen av utställningen sticker ut eftersom det är den enda delen som är uppenbart religionsfientlig, där de övriga utställningssalarna är fyllda med religiösa föremål för kristna, muslimer, hinduer, buddhister och judar.

Ett annat konstverk som jag fastnar för är de judiska konstverken som föreställer gammaltestamentliga händelser men istället för penseldrag är varje linje en bit av en helig text, vilket ger bilden en högre dimension. Kombinationen av att använda helig text som medel för att förmedla en viktigt religiös händelse blir ett slående och fascinerande resultat.

De gigantiska tygen med målade hinduiska gudar är et virrvarr av färger, mönster och symbolik som undgår mig som västerländsk betraktare. Mycket av den konst som presenteras i den här utställningen är väldigt detaljrik och innehåller förmodligen mer symbolik än jag kan tolka in i den, eller ens läsa mig till på deras informationstavlor.

Jag tycker om utställningen, även om lokalen är så ogästvänligt som det bara blir. Jag noterar också att de olika utställningsrummen är byggda i flera våningar eller etapper men saknar hiss annat än till den första. Vilket gör Wäinö Aaltonens museum så gott som oframkomligt ifall man har ett rörelsehinder. Vilket är synd eftersom museet i övrigt erbjuder en mycket givande utställning som både är estetiskt tilltalande och informativ. Utställningen gör också det som åtminstone jag tycker att en välkomponerad utställning skall göra; den väcker tankar och ger trådar att spinna vidare på. Utrymmena är tysta och svala och lämpar sig väl för att ägna sig åt den eftertanke som behövs för att utställningen Konst, religion, makts budskap skall sjunka in.

 

Rebecca
Publicerad 13.11.2016 kl. 18:38

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

Hösten 2016. Hösten som kulminerade i en utmattning och två månaders sjukskrivning, hösten då vi bygger hus, hösten med de många feberknäpparna, hösten då jag slutade konsumera kultur helt och hållet. Har inte läst en bok, knappt lyssnat på musik eller nej! jag gick ju på Kents konsert. Men utöver det har jag inte sett, inte hört inte tänkt, rättelse! inte orkat tänka kring något som har med samtiden och min plats i den att göra- förutom det basala att äta jobba bygga sova. Och satan vad tråkigt det är. Att inte stimulera hjärnan med sånt jag vet att den, och jag, mår bra av.

Nå hur som helst, hade en feberknäpp i veckan och kom då på att lyssna på ljudbok. Av någon anledning har jag haft en gubbig inställning till ljudböcker men i tillståndet mellan 37-38 grader så började jag lyssna på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. För ett tag sedan lyssnade jag på Värvet intervjun med Andersson och utifrån samtalet uppfattade jag henne som analyserande, intelligent. Någon som är bra på svenska språket, som har en bred vokabulär och aktar sig noga för att inte spilla över i superlativ.

Det är också Lena som gör uppläsningen i ljudboken. Handlingen kretsar kring poeten och essäisten Ester Nilsson och konstnären Hugo Rask. Ett störande drag hos mig är att jag alltid undrar hur mycket författaren skriver in sig själv i handlingen. Då jag googlar boken kommer det fram att innehållet till stora delar är baserat Anderssons egna upplevelser men hon betonar att det inte är en nyckelroman.

Ester Nilsson, en kvinna som jag föreställer mig är lik Andersson, tar sitt arbete på stort allvar är självständig och rationell. Hon får en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Efter föredraget (som Hugo närvarar på) får de kontakt och Ester finner sig själv förälskad i honom.

Hugo är en typisk usling. Jag upplever att han på flera sätt monterar ner Ester genom att vara onåbar och plötsligt tillgänglig,  han säger saker som ”hör av dig då du är hemma igen” men undrar varför hon ringer då hon är hemkommen från Paris. Han säger saker som ”se den här filmen, jag vill veta din åsikt” men glömt bort det då Ester tar upp ämnet. Varannan helg reser han till Malmö för att umgås med en annan kvinna. Han spelar dum och oförstående då Ester konfronterar honom. Och hon är fylld av frågor men på det rationella, analytiska sättet. Ester tillåter sig att monteras ner samtidigt som hon kan se på sig själv utifrån. Språket är vackert och det är filosofiska nedsläpp i vardagliga skeenden.

Jag är glad att jag lyssnade på boken istället för att läsa den, för ärligt talat tror jag inte jag skulle ha orkat med de stundtals ingående diskussionerna mellan Ester och Hugo om diverse processer och lätt skulle boken ha lämnat.

Romanen är utgiven 2013 på förlaget Natur & Kultur och Lena Andersson tog emot Augustpriset i kategorin årets skönlitterära bok 2013. Samma år tilldelades hon också Svenska Dagbladets litteraturpris och Publicistklubbens Guldpenna för sin gärning som skribent. Jag kan varmt rekommendera den och faktiskt så börjar jag lyssna på uppföljaren Utan personligt ansvar exakt…nu. 

Mikaela
Publicerad 11.11.2016 kl. 20:14

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer

28.07, 16:45Kultursommarlistan av Jenks
17.07, 15:52Kultursommarlistan av annakarin
13.07, 11:53Kultursommarlistan av Hanna