"Det kändes lugnt när mina känslor dog"

I Bim Erikssons  Det kändes lugnt när mina känslor dog blandas berättelserna om att bli lämnad med reflektioner kring patriarkala strukturer i ett samhälle som helst vill att du ska vara allt på en gång. Jag har i vecka läst denna seriebok som ett sätt att väcka läsglädjen efter en teoritext förmycket.

Min personliga favorit av serierna i boken är ’En kärlekshistoria’, där en hamster får vara en bild av hjärtat och hur hjärtat känns när olika förväntningar gör att en relation upphör. Hamstern trampas på, försvinner, upphör att existera men återuppstår starkare när hjärtat läkt ihop. Att Eriksson väljer att skriva läsare på näsan med att hamstern är en bild av hjärtat och dessläkning under de sista serierutorna ifrågasätter jag, eftersom budskapet skulle ha ljudit högre utan den onödiga förklarningen. En annars brilliant serie om förlust och krossade drömmar

I ’En kärlekshistoria’ liksom boken i övrigt blandas absurda meningskonstellationer och oväntade metaforer. Det är den största styrkan hos Det kändes lugnt när mina känslor dog, detta råa språk med vändningar som kommer ur intet, där språklig glädje blandas med rena teckningar utan detaljrikedom, till enkom för att amplifiera budskapet.

Stilen på serieteckningarna passar bokens innehåll och budskap oerhört bra. De ständigt lite förvrängda bilderna i kombination med historier om patriarkat och förtryck, vittnesmål om utsatthet och ensamhet och om att inte kunna vara ”en stark kvinna” bildar en talande och konstnärlig helhet. Valet att ha serierna i mörklila och vitt, istället för exempelvis svart och vitt, ger ett mjukare, mer sårbart och mindre aggressivt intryck. Snedvridna kroppsproportioner speglar känslan inombords, det som växer för starkt för att kunna uttryckas på något sätt medan de pupillösa ögonen stundvis visar på en inre blankhet, stundvis på känslor som konsumerar en inifrån.

Jag finner serier svåra att läsa, de utmanar hjärnan i att tolka både text och bild i samklang, at hitta det djupare budskapet och analysera två olika medium samtidigt. Trots detta så är Det kändes lugnt när mina känslor dog en av mina bästa läsupplevelser i höst. Boken är stark eftersom den kan beundras både som en litterär skapelse, ett textmedium, men också som en bild, ett konstverk. Kombinationen av de två blir oslagbar. Det bästa är ändå att den går snabbt att läsa, är lätta att bläddra tillbaka i och upptäcka nya detaljer och således inte kräver mängder av fokus. Det finns alltså inga ursäkter för att inte läsa Det kändes lugnt när mina känslor dog, och djupdyka in i en feministisk skildring av kvinnlighet i konstrast till samhället år 2016.

Rebecca
Publicerad 08.10.2016 kl. 17:26

Ryan Adams och Taylor Swift

Ett stilla (men glatt) torsdags-hej från mig kommer här! Hej! Just nu läser jag mycket om klass och pengar; Liv Strömquists senaste, en kurs i socialpolitik vid ÅA och två finlandssvenska antologier, med några år på nacken, om klass. Allt är intressant och jag kommer återkomma om Liv och om klass senare, när jag har funderat några varv till.

Idag ville jag mest bara säga hej och prata/tipsa om en skiva som jag lyssnat väldigt mycket på. Tror det är min mest spelade skiva senaste året. Det är 1989 av Ryan Adams. Han har alltså gjort en egen tolkning av Taylor Swifts hyllade skiva med samma namn. Och det är exakt lika briljant som det låter. Alltid när jag gör spellistor på Spotify så hamnar det med någon låt från Ryans skiva, för den är typ perfekt. Dessutom gillar jag att Ryan som har en helt annan fanbase än Taylor hyllar henne på detta vis. Det är fint. Och älskar skilsmässoplattor och tycker denna platsar in där.

 

 

Såklart kan det finnas en aspekt av; ”jaha så när en snubbe gör något så blir han hyllad men inte tjejen va va va?”. Och ja, kanske trist av mig att lyfta fram ännu en kille med gitarr (hehe), men jag tycker att den här skivan är gjord med så mycket kärlek och respekt, för låtarna och för Taylor. Och Taylor själv var eld och lågor över projektet (här kan man till exempel läsa om gulliga saker hon sagt om den).

Trust me, den är himla himla fin!

 

Johanna
Publicerad 06.10.2016 kl. 10:19

Tankar och tips om tolkning

MegaVega är en youtubekanal och ett företag som drivs av Vega Ranstam som är teckenspråkstolk, dövblindtolk och skrivtolk. Utöver det så uppträder hon med att teckentolka sånger på olika event. Så när jag av en händelse snubblade över MegaVegas youtubevideon, där hon teckentolkar alla möjliga sorts sånger från barnvisor till schlagerhits, blev jag överförtjust. En fenomenal idé som jag vill att våra läsare ska ta del av.

När det kommer till böcker är vi vana med att de skall översättas, filmer dubbas eller textas och i vissa fall översätts även sånger.  Media översätts från språk till språk hela tiden. Varför skulle man egentligen inte tolka sånger till teckenspråk? Nu är jag på inget sätt insatt i hur teckenspråk fungerar, men min förståelse är att teckenspråk talar man med hela kroppen, och det faktumet syns i hur Vega framför sångerna.  Jag ville lyfta fram henne här för att tipsa åt de som saknat teckentolkade sånger i sin vardag och för de som vill se ett vackert hantverk in action.  Fast jag själv inte kan teckenspråk s har jag de gånger jag kommit i kontakt med det uppskattat uttrycksformen och hur det, för mig, tycks vara ett böljande språk där de som kommunicerar har större kontakt med varandra. Vackert helt enkelt.

Till sist en tanke kring teckentolkning, översättning och public service. Ni kanske minns att SVT teckentolkade finalbidragen i Melodifestivalen år 2015? En satsning jag önskar att vi skulle se mera på tv, även om jag har också sett att SVT syntolkar en del av sina program. Här visar SVT att de gör det som de ska göra – public service. Media och kultur tillgängligt för alla. Sen kan man ju diskutera i vilken utsträckning tolkning/översättning görs och för vilka målgrupper, men det faktum att det görs i någon mån får väl ses som ett steg i rätt riktning.  Överlag är jag för att göra kultur mer tillgängligt för alla och det oavsett vilket språk man kan. Kan vi översätta från engelska till svenska, tyska till finska, finska till svenska, varför skulle kultur då inte kunna teckentolkas? Mera sådant!

PS. Teckentolkar YLE? Jag tittar inte på finsk tv och därför har jag noll koll och att de skulle teckentolka svenska YLEs utbud känns ju otroligt...

Jag vill passa på och tacka Elin för att hon bidragit med sina kunskaper och kollat igenom dagens blogginlägg så att inga fel smugit sig in. Tack Elin!

Rebecca
Publicerad 02.10.2016 kl. 12:06

Tipsarn tipsar

Här kommer ett par snabba popkulturella tips för mörka oktoberkvällar:

1. Genren Southern gothic ploppade upp i min Spotify. Musiktjänsten beskriver den som ”deep, dark, dramatic. Roots rock, folk, and americana – with a gothic soul”. Gillar du True Detectives soundtrack så kommer du att älska spellistan.

 



2. #hashtag. Ungdomsserie som är inspirerad av Instagramupploppet i Göteborg 2012. Serien handlar om nätmobbing, utanförskap och vilken makt sociala medier har. Jag fastnade snabbt i handlingen och det är så vrickat att det faktiskt har hänt.
De åtta avsnitten är ca 15 minuter och jag rekommenderar den till alla. Finns på Arenan

Bild: SVT



3. Amy Schumer. Se nu bara:



4. Flickpingis. Ql chei från sThLm. Besk humor, ROLIGA uttryck och väldigt feministisk.



5. Men. Mitt bästa tips är ändå att ta en kaffetermos, filt och en kiva typ, sätt er på valfri brygga, spana ut över ett snyggt hav och andas frisk luft. 

Trevligt veckoslut!

 

Mikaela
Publicerad 01.10.2016 kl. 12:02

Att knarka poddar från Malmö

Jag knarkar jättemycket poddar. Kan inte göra en enda hushållssyssla om jag inte får ha en podd i öronen. Alltså på riktigt, inte en enda tallrik blir diskad i detta hushåll om jag inte får lyssna på podd under tiden. Men jag gillar det missbruket, kanske man till och med kan kalla det för hobby, för jag lär mig saker, blir underhållen och får jättemycket städning gjord.

Det började för flera år sedan när jag brukade promenera hem efter arbetsdagen för att rensa huvudet och vägen var svintråkig (bara uppförsbackar, Södertälje jag tittar på dig!). Så jag började lyssna på Tankesmedjan i P3 för att göra hemfärden lite roligare. Tankesmedjan i P3 är ett program från Sveriges Radio (Sveriges motsvarighet till Yle). Tankesmedjan jobbar med politisk satir, vilket för mig blev ett lätt sätt att ta till sig nyheter när man fick de presenterade för sig på ett skruvat och roligt sätt av roliga människor. Detta var kanske hösten 2013 och nu för tiden lyssnar jag på rätt många olika poddar.

Men en genre, som jag tänkte skriva lite om idag, är ”roliga människor från Tankesmedjan som gör sina egna poddar nu” också kallad ”komiker i Malmö”-genren. För det finns en uppsjö av poddar som gamla tankesmeder gör och jag verkar lyssna på dem alla. Detta inlägg kommer att bli väldigt Sverigesvenskt (kommer prata mer om andra poddar utan förankring i Malmö i framtiden), men se detta som ett tips på poddar plus kanske som en bikt av mitt missbruk. Gillar dessutom när kulturjuttun hänger ihop, och det gör alla dessa poddar, de går in i varandra och ibland får man känslan av att tjuvlyssna på ett stort kompisgäng, vilket inte heller är helt fel. Plus i dessa poddar finns så många favoriter; komiker, satiriker och serietecknare! Så poddar från komiker i Malmö som alla jobbat på Tankesmedjan kommer här:

Lilla drevet

En av mina absoluta favoriter. Tre personer pratar politik, världshändelser, nyheter och kultur med humor. Det är utbildande, man får nya infallsvinklar - samtidigt som man blir underhållen. Alltså jag älskar Lilla drevet, det är min städa-inför-helgen-lyssning alltid. Den kommer ut en gång i veckan, numera på torsdagar. Från början startades den av Ola Söderholm, K. Svensson, Liv Strömquist och Nanna Johansson. K (förut känd som Kringlan) är inte med längre, utan numer är det också inhopp av ”fasta vikarierna” Simon ”Chippen” Svensson, Moa Lundqvist och Jonatan Unge.

Della Sport

Består av Jonatan Unge, Simon ”Chippen” Svensson och numer också K. Svensson. Jag har lyssnat på varje avsnitt av denna, exakt varenda ett. Kommer ut måndag och fredag och de beskriver den själva som ”Della Sport ser på världen genom sport och på sport genom världen. Det är som satir fast om sport”. Det är verkligen en podd för dig som gillar sport och för dig som inte gillar sport, och gillar man Simon, Jonatan och K så är den guld.

 

Palmemordspodden

Ännu en podd där jag har lyssnat på varje avsnitt. Älskar nördigheten i att välja ett ämne, i detta fall Palmemordet, och sen podda om det i 78 avsnitt (hittills). Varje avsnitt är uppbyggt kring ett spår eller en specifik grej där Johannes Finnlaugsson pratar med en annan komiker om det. Kort sagt; två komiker spånar kring konspirationsteorier om Palmemordet. Förutom att den är kul så har jag lärt mig svinmycket om Palme, mordet och om Sverige under Palme-eran. (Också kul att större delen av namnen i denna text har varit gäster i Palmemordspodden).

Spela Spel

Nanna Johansson och Jonatan Unge pratar spel. Tv-spel, datorspel, och ibland lite brädspel. Och fastän jag inte spelat på flera år, förutom de sporadiska Mario Kart-kvällarna vi ibland haft på Brändö, så lyssnar jag. För alltså Nanna och Jonathan är roliga och smarta människor och ett perfekt sällskap i lurarna.

Februaripodden

Tänk er Lilla drevet, fast med bara Ola Söderholm och Jonatan Unge (<3), i längre format och utan aktualitetsperspektivet, där de mest pratar om olika teorier om manlig impotens (Ola har alltid läst någon cool sociologs tankar om detta) och Jonathan pratar utlämnande om föräldraskap och relationer. Det är roligt, men också lågmäldare och mer öppet än deras andra poddar. Ett intellektuellt samtal om impotens låter kanske inte underhållande eller ens som en smart idé - men den ljuvlig. Utkommer otroligt sporadiskt men Februaripodden har fått god kritik.

 

Dilan och Moa

Dilan Apak och Moa Lundqvist lärde känna varandra när de båda jobbade på Tankesmedjan tillsammans och nu poddar de ihop om kriser, pms och astrologi bland annat. Hemskt roliga tjejer! Med dem känner man sig som en i gänget, jag känner alltid igen mig så mycket i deras kriser och vad de tycker och tänker, deras podd är som en jävligt rolig och feministisk tjejkompis man vill dricka vin med!

Jorden går under

Johannes Finnlaugsson, Petrina Solange (Petrina och Johannes jobbar båda på Tankesmedjan just nu), Simon ”Chippen” Svensson och K. Svensson har en ståupp-klubb i Malmö som heter Under Jord, och deras podd handlar mycket om branschskvaller och vad Under jord-gänget gör just nu. Den känns ofta som en bra efterfest och bäst är det när de hackar på varandra och på andra i branschen.

 

Som sagt, jag gillar podd och jag gillar uppenbarligen Malmö-komiker. Kommer att prata mer podd i framtiden, men nu undrar jag; lyssnar du på några poddar? Vilka och varför?

PS - Har jobbat på Waldorfdagis OCH fick feeling därav den utflippade och lite antroposof-doftande tankekartan.

PS igen - I senaste avsnitten av Ted & Kaj-podden så pratar de om Mor Kurage och hennes barn och om Brecht! Lyssna! De spoilar inget så du kan lyssna på avsnittet innan du ser pjäsen. Kaj förklarar Brecht himla bra och Ted är motsträvig på ett sätt jag känner igen mig i (tror inte Brecht jag och är bästisar). 

Johanna
Publicerad 29.09.2016 kl. 12:45

Är en Spotifylista likvärdigt med ett blandband?

 

Jag har svårt att överskatta blandbandens betydelse under min tonårsuppväxt. Går det förresten att säga så, tonårsuppväxt?Det är ju en annan slags uppväxt än den då man lär sig krypa, tala och äta. 

 

Kassettbanden skickades i många fall per post och togs ibland emot öga mot öga. Härigenom kunde man upptäcka musik. Äldre, ny, romantisk, energisk, arg och så vidare.  Jag tror vi är många som ser och såg de här banden som en… ömhetsbetygelse människor emellan. På gott och ont, alltså. När podcaster Lundellbunkern i våras läste många utgåvor av 90-talstidskriften Pop berättade deltagaren Maja Åström om hur många band hon fått i utbildningssyfte av killar som ville imponera. Det är ju baksidan med musiken. Den är en ständig källa till glädje och ljuvlig att dela, men samtidigt är den också upphov till press och stress. Vi är många som vid olika tillfällen känt oss mindervärdiga när musiken kommer på tal, helt enkelt för att vi inte haft koll.
Kanske är det något med kraften i uttrycket. Det som har förmågan att skapa gemenskap kan också utestänga. 

 

Jag vet inte om en lista på Spotify har samma tyngd som ett blandband. På Spotifylistan finns ingen handstil och inga egenhändigt gjorda omslag, men man behöver inte vänta på leverans. Tillgängligheten finns i samma stund som skapandet. 

I vilket fall som helst är det kreativiteten som är kärnan. Någon annan har gjort något och tänkt på dig.

 

Nu har jag tänkt på er läsare av Kulturvis. Vilka ni än är kan ni lyssna på ett blandband, eller en blandlista, som jag gjort med tanke på hur det känns i dag. Alltså som att hösten, i alla fall här i Jakobstadsnejden, etablerat sig på allvar igen.

Här:

 

The Triffids - Bury me deep in love

 

Bara en låt med väldigt, eh, romantisk känsla. Jag har alltid varit rädd för det, men här är det överväldigande och oemotståndligt.

 

Per Egland ft. Kicki Halmos - Svårt att förstå

 

Bortglömd pärla från Per Egland och Kicki Halmos som sjöng i djupt Cure-influerade Masquer. 

 

Halsjö - Vykort från en by

 

Här är jag egentligen jävig för jag lärde kännas Björn som döljer sig bakom artistnamnet (en gyttjig sjö mellan Kallinge och Levalunda i min hemkommun Ronneby) när jag gick på gymnasiet. Han gick på komvux och satt ibland vid datorerna i biblioteket. Vi spanade på varandra en stund och kom på nåt sätt i samspråk. Vi delade intresset för The Smiths och att äta vegetariskt, så ganska snart kom jag ofta att sitta på Björns golv på Lindblomsvägen. Redan då spelade han egna låtar, men det är först 17 år senare som han faktiskt gett ut något. En sentimental skildring av en bruksortuppväxt. Slitet tema, men väldigt bra lik förbannat.

 

Andreas Mattsson - Sekunderna

 

Popsicles låtskatt från 90-talet är det inte många som kommer i närheten av. Den ene sångaren, Andreas Mattsson, har tidigare släppt två soloalbum på engelska men skriver nu i likhet med allt fler, på svenska. Ett pophantverkare med extremt jämn nivå, även i dessa dagar.

 

The Elected - Greetings in braille

 

En låt jag allt som oftast har med på listor och band. Bara en fantastisk poplåt.

 

Iiris Viljanen - Elokuuvan

 

Iiris Viljanen släppte en instrumental pianoskiva i våras. Även om hon i andra projekt (och med singeln ”Årstavikens strand”) visat sig briljant som både sångerska och textförfattare fungerar det utmärkt också då hon låter pianot göra hela jobbet.

 

Stephen Hudson - Everything electric

 

En brittisk singer/singwriter som jag inte vet särskilt mycket om, annat än att albumet Sleep for railway dreamers från 2013 innehåller en del makalöst bra låtar i all enkelhet. Ett nytt album har kommit ut i år, men det har jag inte lyssnat på ännu.

 

Electrelane - I´m on fire

 

Springsteen-cover som ger låten ett nytt liv.

 

Mission of Burma - Academy fight song

 

Sista åren av 70-talet innehåller väldigt mycket bra även under ytan, till exempel detta som jag hittade på Mattias Alkbergs spotifylista med världens bästa debutsinglar.

Pär
Publicerad 28.09.2016 kl. 17:07

Vad tusan är en fältväbel?

Det är till den militäriska rytmen ifrån fem trumslagare som jag med mina Kulturvis-medskribenter Johanna och Mikaela söker oss in till salen framför stora scenen på Wasa Teater i lördags. Där bänkar vi oss på första raden, vilken bär med sig en varning för vattenstänk, för premiären av teaterns uppsättning av Bertol Brechts pjäs Mor Kurage och hennes barn. Trummornas exakta slag bär med sig en förebådelse om misär samtidigt som de berättar för mig att klenhet inte är tillåtet, trots den eländiga strid som vi vet att komma skall. Det är dags att andas djupt. Räta på ryggen. Samla mod. Bita ihop. Vi ska marschera in i trettioåriga kriget.

Foto: Frank A. Unger.

Pjäsen inleds år 1624 och kriget har pågått i sex år. Två tidsenliga militärherrar med rekrytering på agendan diskuterar kriget och mycket tidigt blir det klart för mig att jag inte är särskilt insatt i krigshistoria, krigsterminologi, eller alla möjliga kombinationer av de två. Samtidigt som jag roas av dialogen oroar jag mig för att pjäsen ska visa sig vara för svår för mig att hänga med i på djupet — en nervositet som även ska göra sig kortvarigt påmind varje gång jag hör ord som "fältväbel" yttras — men just då äntrar själva Mor Kurage (Ylva Ekblad) scenen.

Entrén är så dramatisk att jag rent av glömmer att det är teater jag ser. Känslan är filmatisk med Erik Salvesens stilsäkra scenografi, bl.a. med scenen täckt av ett lager vatten som målar upp ljusreflektioner på den bakre väggen, och Peter Hägerstams nykomponerade musik som emellanåt ger en klar, catchy soundtrackfiilis. (Ännu två dagar senare hör jag ibland melodierna i mitt huvud.) Marketenterskan Mor Kurage sitter uppe på sin vagn som dras fram av sina barn och det är slående. Hon känns som slagfältets mäktiga affärskvinna och belägringens betronade undsättare. En allhärskande, sfinxlik varelse.

Men sådan är hon inte. Även hon står med fötterna i vattnet och krigssmutsen lämnar ingen obefläckad. Hon tjänar sitt levebröd på kriget och mitt första intryck av henne är felaktigt, hon är ingen välgörare med ett affärsmässigt äss i rockärmen, hon är blott en människa — ibland hänsynslös och rå, andra gånger humoristisk och charmig — som försöker att klara sig dag för krigsdrabbade dag.

Det är likväl inte Mor Kurage som pjäsen tycks handla om, utan snarare byggs den upp i små kronologisnuttar om de personer runtomkring henne. Det slår mig i efterhand att jag vet ytterst litet om denna karaktär, vet mer om hennes barn och hennes vänner. Kriget innehar den indirekta huvudrollen och kanske är det effekterna av det som pjäsen vill skildra.

Jag väntar på att föreställningen ska nå samma blockbusterigt fängslande nivå som Mor Kurages entréscen nådde, men jag är fortfarande inte säker på om den någonsin matchades. Jag förtjustes av andra scener, exempelvis slutscenen, men det blev aldrig lika häftigt. Må så vara att jag rotar för mycket nu, men jag tycker mig finna en mening i även detta. Nämligen att det finns ingen värdighet i att glorifiera krig. Det förstår säkerligen alla som bekantat sig med ett, om än bara så distanserat som via en teaterpjäs som tar plats under det trettioåriga kriget.

Foto: Frank A. Unger.

När vi efter föreställningens slut pratar om den bubblar oändliga tankar och frågor upp till ytan. Det är också däri som jag tycker att den sanna styrkan ligger, att den är en pjäs som tillåter sådan djupdykning och diskussion.

Det är antagligen därför svårt för mig att recensera pjäsen så som den förtjänar, för vad jag ständigt återkommer till är meningen bakom den. Vilka var tankarna hos dramatikern Bertol Brecht, regissören Ulrika Bengts, kostymören Linn Wara, och så vidare. Wikipedia berättar för mig att i pjäsen ställs en obesvarad fråga, nämligen hur en person ska kunna leva ett gott liv i en värld som inte erbjuder någon godhet utan bara ondska.

Detta, och så mycket mer, funderar jag på. Jag vill ständigt ta mig en titt bakom kulisserna. Insikter och aha-ögonblick duggar ned ovanpå varandra när vi funderar på olika elements eventuella innebörder och det är oerhört givande att bollplanka alltsammans med någon. Vi hann diskutera allt från vad kontrasterna i kostymernas modernitet vill berätta om sociala statusskillnader, till vilka barnen kan symbolisera med tanke på deras öden samt Mor Kurages spådomar, och vem eller vad det i så fall gör modern själv.

Vår rekommendation är att samla ihop ett gäng, gå och se Mor Kurage och hennes barn på Wasa Teater och lev ut kulturlivsklyschan med ett glas rött ackompanjerat av analys efteråt. Allt i helhet var ytterst berikande. Många intryck och åsikter var splittrade, men vi var eniga om Wasa Teaters imponerande skådespelarinsatser och alla involverades symbiotiska förmåga att bygga upp hiskeligt snygga scener. Och ni, efter att ni sett den, kom gärna in hit igen och berätta i kommentarerna om vad ni tagit med er från pjäsen. För vi vill gärna prata om den en hel del till.

Sist och slutligen var det inte så viktigt att ha stenkoll på vad en fältväbel är ändå.

Linnea
Publicerad 26.09.2016 kl. 22:00

Bojkotta eller ignorera?

Får man gilla kreativt material skapat av människor som gjort eller gör dåliga saker? Det är en fråga som har snurrat i mitt huvud rätt länge nu. Jag tänker på kultpersonligheter som är världskändisar - och plötsligt avslöjar skvallerpressen att just den här människan, din idol kanske, har begått en avskyvärd handling.

Det kanske färskaste exemplet är Johnny Depp, där det avslöjades att han misshandlar sin hustru och världen skrek i högan sky. Vissa var av den åsikten att nu är allt Depp någonsin producerat nersolkat för tid och evinnerlighet och ska bojkottas med det samma medan andra hävdade att Depp, han är ju en sån mysig typ,  inte skulle han någonsin göra något sådant. Uppenbarligen har han dömts för det han har gjort men kvar står frågan – hur förhåller vi oss som publik till mediepersonligheter som gör dåliga saker? Kan man, vill man, får man fortfarande njuta av deras verk? Av filmerna, konsten, musiken, litteraturen?

Jag vet inte var jag står i de frågorna. På någon nivå känner sig publiken kanske sviken. Den här personen som jag såg upp till, beundrade var inte den hen utgav sig för att vara. Det enklare då är att ignorera, låtsas som om det aldrig hänt men är inte det också en moralisk gråzon? Om vi låtsas som om Johnny Depp aldrig misshandlade sin hustru gör vi då inte offret osynligt och låtsas som om deras lidande är mindre värt än vårt? Något som också är värt

Min tankegång här är ingalunda färdigformulerad men jag skulle vilja veta vad ni tycker? Bojkottar ni slätt allt från en mediepersonlighet som gjort fel eller hur gör ni? Jag har svårt att hitta den väg jag vill vandra i de här frågan. Jag skulle vilja vara stark och göra en markering mot misshandel, våldtäkt eller vad nu mediepersonen gjort men samtidigt är jag för självisk för att alltid vara villig att ge upp filmer, musik, böcker som jag älskat länge. Det är svårt det här. Ultimat är det en fråga om publikens ansvar och påverkningsmöjlighet. Borde publiken straffa genom en bojkott?

Rebecca
Publicerad 25.09.2016 kl. 16:53

Mödrar och tapperhet

Markus Lytts, Alexander Holmlund, Susanne Marins, Ylva Ekblad. Foto: Frank A. UngerMarkus Lytts, Alexander Holmlund, Susanne Marins, Ylva Ekblad. Foto: Frank A. Unger.

Som en äkta höstklyscha filtpuppar jag i soffhörnet med ett glas vin och Höstvisa i lurarna samtidigt som jag kollar upp Mor Kurage och hennes barn som spelas på Wasa teater under hösten. Ska tillsammans med Linnea och Johanna se den imorgon. Att vänta på och se fram emot en upplevelse är för mig nästan lika stort som upplevelsen i sig. I det här fallet att planera vilka kläder en ska ha på sig, läsa om pjäsen, kanske kolla vad recensenter har tyckt, se fram emot vinglaset på teaterbistron i pausen. Men framför allt tycker jag om att dela upplevelsen med andra, prata och analysera – vad berör och vad går en förbi.  

Jag hade inte hört om pjäsen tidigare (sånt gör mig alltid lite ängslig, liksom har jag missat något som andra vetat om hur länge som helst?) men jag googlade fram följande:

  • Pjäsen skrevs av tyska Bertolt Brecht under hans exil i Sverige (1939-40) och hade premiär i Zürich 1941.
  • Året är 1624 och handlar om Anna Fierling, mer känd som marketenterskan Kurage i den svenska krigshären. Men vänta! marketevadå? Marketenteri kan jämföras med en kiosk på vagn. Som oftast drogs av kvinna. Mitt i brinnande krig. Marketenterskan sålde oumbärliga ting så som tobak, brännvin och livsmedel.
  • Wasa teater beskriver pjäsen på följande sätt:  
    "Mor Kurage är en tuff entreprenör som har två strävanden: att göra bra affärer och skydda sina barn. Och i affärer är alla knep tillåtna. Wasa Teaters Mor Kurage och hennes barn är en fysisk och spännande föreställning med nyskriven musik av Peter Hägerstrand. I huvudrollen som Mor Kurage ser vi Ylva Ekblad".

Förutom att musiken är nyskriven så ser jag fram emot dräkterna och scenografin, här berättar scenografen Erik Salvesen om hur han tänkt: 


Kommer nog att fundera mycket på vem mor kurage är idag. 

Mikaela
Publicerad 23.09.2016 kl. 09:22

Hela album eller enstaka låtar?

Jag lyssnar helst på artister vars hela diskografi tilltalar mig. Oskämtat. Jag tycker nämligen om att snöa in mig på vissa artister och uppskattar därför om det finns mycket material att gå igenom. Jag tycker även om när artisten behållit sin "standard" och fortsättningsvis gör musik som faller mig i smaken. Ni vet känslan som när en slukar allt av sin favoritförfattare. 

Men jag har hört att det är många som inte alls gör som jag utan som blandar fritt och inte har något emot att lyssna på en artist/låt här och en artist/låt där, tvärtom kan det vara något hen förespråkar! Vilket jag förstås tycker är super intressant. Varför plocka smulor om en kan få hela kakan?

En vän menade att hen främst lyssnar på spotify var hen gör listor som förmedlar och försätter en i en viss stämning vilket kanske inte en ensam artist förmår och att vännen dessutom helt enkelt sällan faller för hela album. Detta resonemanget förstår jag, naturligtvis. Plocka ihop sin egna lösgodispåse och sådär men mitt fall så gör jag oftast så att jag listar hela album efter varandra för att riktigt kunna gotta mig. Hela chokladplattor är mer min melodi.

Det finns förstås artister, oftast sådana jag relativt nyligen börjat lyssna på, som jag inte hunnit gå igenom hela diskografin eftersom det känns som ett mega projekt men som har enstaka album jag tyr mig till. 

För jag älskar album och möjligheten att helt och hållet försjunka in i en viss artists värld. Helst har jag albumen i fysisk form så att jag kan lyssna på dem i skivspelaren både hemma och i bilen. 

Men nu undrar jag av nyfikenhet, hur gör du: lyssnar du hellre på hela album eller på enstaka låtar och varför?

Amanda
Publicerad 20.09.2016 kl. 17:00

The Shangri-Las

Vurmar du precis som jag för sextiotals pop är The Shangri-Las något som säkert faller dig på läppen. Upptäckte bandet någongång i våras via Spotifys briljanta Discover weekly funktion. En kort recap hur tjejjorna totalt blew my mind för liksom med alla förälskelser så kommer en ihåg exakt hur det gick till, så här: jag hade bestämt mig för att jobba vid biblioteket, på plats ploppade jag i hörlurarna och klickade igång Spotify och plötsligt så PANG! Från ingenstans poppade det bästa soundet jag vet ut ur datorn och in i mina öron. Låten som Spotify hade valt åt mig var I Can Never Go Home Anymore, då jag lyssnade på texten så kan ni föreställa er hjärtögonemojis och jag ba: mera!

Blev förstås nyfiken på vem dessa cheier var. Internet informerar att the Shangri-Las var en amerikansk popgrupp som grundades 1963 vid Andrew Jackson High School i Queens, New York och bestod av tvillingsystrarna Marge och Mary Anne Ganser samt systrarna Mary och Betty Weiss. Det excellenta bandnamnet är inspirerat efter en restaurang i Queens.
Det råder delade meningar om vilken låt som bandet slog igenom med men jag väljer att tro på källan som menar att "They had already recorded a couple of obscure singles when they were hired by George "Shadow" Morton to demo a song he had recently written, Remember (Walkin' in the Sand)." Men låten som kom att definiera bandet var Leader of the Pack.

Bandmedlemmarna var mellan 15 och 17 år då skivkontraktet på Red Bird Records halades in 1964 och sedan gick det fort, de blev snabbt en etablerad popgrupp, under året hann de uppträda med bl.a. the Beatles, Rolling Stones och James Brown (som enligt Mary Weiss överraskades av att flickorna var vita, om en tror på wikipedia). Kanske gick det för fort i och med att Betty Weiss valde att temporärt lämna gruppen i slutet av 1964. I mitten av sextiotalet peakade the Shangri-Las vilket har bidragit till att många minns bandet som en trio och om en bildgooglar bandet så är det främst fotografier av trion som kommer upp. Den enorma populariteten ledde till att the Shangri-Las tillsammans med the Shirelles och the Ronettes var de ett av de största tjejbanden genom tiderna. Trots att de var så stora kan jag tänka att det ändå är rätt sjukt att jag aldrig ens hört om dem innan.
I mitten av 1965 kom Betty tillbaks och bandet var en kvartett åter, men från 1966 blev bandet en permanent trio efter att tvillingarna hoppade av och ersatte varann fram tills att gruppen splittrades 1968.



Låttexterna, åh låttexterna. The Shangri-Las gjorde musik genom att kombinera en oskyldig och ungdomlig melodi med mörka texter. Låtarna handlar mycket om olycklig kärlek, att rymma hemifrån men också bekymmersfria high school förälskelser och avlida motorcykelknuttar. Låtarna levereras med melodramatiska melodier med mycket handklapp och harmoniska stämmor. Kombinationen av en dansant melodi med de ibland djupa texterna bidrar till det dramatiska uttrycket. På scenen uppträdde the Shangri-Las som en dynamisk grupp med en egen koreografi, ofta klädda i tajta läderbyxor- något som uppfattades som både utmanande och provocerande.

Leader of the Pack, 1964. Det enda som provocerar här är snubben på motorcykel. 
 

Under 1965-66 dalade karriären något men de hade ändå några hitar som Give Him a Great Big Kiss och I Can Never Go Home Anymore som kom att bli deras tredje och sista TopTen hit.
Det var inte enbart låtarna som var dramatiska, privat hade bandmedlemmarna det också rätt stormigt. Förutom att bandmedlemmarna växlade mycket under senare delen av 1960-talet, på vissa porträtteras bandet som en trio medan på andra fotografier är det, enligt källan, tydligt att att det ibland är en helt ny bandmedlem. Utöver det fick skivbolaget Red Bird Records allvarliga problem och bandet flyttade till Mercury där de gav ut ett par halvhjärtade singlar. Fyra år efter deras absoluta topp splittrades bandet 1968. Två år senare avled Mary Anne Ganser mystiskt medan tvillingystern Marge dog i bröstcancer i mitten av 1990-talet.

Jag gillar verkligen det att bandet kan vara både oskuldsfullt och flickaktigt blandat med en hårdare mörkare sida. Perfekt att lyssna på medan du målar på det rödaste läppstiftet du har innan du drar ut i fredagsnatten. 

Bildkällor:
Första bilden
Andra bilden

Mikaela
Publicerad 16.09.2016 kl. 13:33

Vad jag läser just nu

Inför varje sommar brukar jag tänka ”i sommar ska jag läsa klassiker”, sen gör jag listor, lånar böcker och är nöjd med mitt stundande sommarprojekt. Att läsa på semester är liksom mitt bästa. Vet ni vad som inte är mitt bästa? Klassiker! Så det brukar sluta med att jag läser en halv klassiker (ofta någon mycket pretentiöst) och sen ger jag upp hela projektet. Skrotar listorna och ropar okvädesord till klassikerna. Sen grämer jag mig för att projektet lämnade på hälft. Och för att jag ännu inte läst så många klassiker.

Men i våras när jag började fundera på semesterläsningen så bestämde jag mig att frångå den årliga ångesttraditionen med klassikerna, inga fler ryska tragedier, franskt svårmod eller brittiska hedar i dimma. Så min lista bestod mest av saker jag länge velat läsa. Jag började med att läsa feministiska och akademiska grejer, men så snubblade jag över en så snygg Agatha Christie på bibblan. Och på den vägen blev det. Jag har läst väldigt många Agatha Christie i sommar och jag kan bara inte sluta. Semestern övergick i skolstart och jag umgås fortfarande med hennes böcker, jag läser liksom jättemycket Agatha Christie just nu.

Det är en så himla trygg läsning. Det serveras te i bibliotek, drinkar i salonger och det äts fina middagar på herrgårdar. Sen hittas någon död och teet serveras ändå prick klockan 17. Ingen slåss, det är inget blod, ingen blir arg, flyr eller ens höjer rösten. Allt är väldigt civiliserat och utspelar sig i lite exotiska miljöer (tänk er England på 30- och 40talet eller Franska Rivieran eller flodkryssningar på Nilen).

Detektiven, oftast Hercule Poirot eller Miss Marple, går runt och iakttar och intervjuar folk och sen serverar hen en elegant lösning på brottet. Så himla tryggt och ändå lagom spännande. Tror att det är därför jag knarkar Christies romaner just nu, behovet av trygghet (jag har just börjat studera och jag har aldrig tidigare gått i skola i Finland. Allt är nytt och annorlunda och ibland ger det mig paniiik). Därför är dessa snälla deckare som balsam för min oroliga själ, jag vet upplägget från början och de slutar oftast väl. Jag har förlikat mig med mitt enorma sug efter Agathas böcker och går regelbundet till bibblan och lånar hem en drös (fast nu jag har läst alla snygga nyutgåvor, nu läser jag de gamla med fula pärmar, men det går det med). Och visste ni att Mordet på Orientexpressen räknas till klassikerna? Win-win för mig!

Johanna
Publicerad 15.09.2016 kl. 18:48

The Beat is the law och medborgarlön

Pulp, ett av banden från Sheffield

Yle Teema hade nyligen det goda omdömet att visa dokumentärfilmen The Beat is the law om 80-talets musikscen i brittiska Sheffield. Tyvärr finns den inte på Arenan och verkar ha utgått ur tablån, men finns ju på andra sätt.

Sammanhanget i mitten av 80-talet var så klart dystert. Premiärminister Thatcher ville, så vitt jag begriper huvudsakligen för att bryta fackens inflytande, lägga ner eller privatisera de statligt ägda kolgruvor som sysselsatte många i till exempel Sheffield. Något som också lyckades, men först efter en årslång strejk (Filmer som Billy Elliot och Pride kan ge mer insyn).

Parallellt med eländet blomstrade den musikaliska kreativiteten i Storbritannien. New Romantic-scenen (Human League, Cabaret Voltaire etc) blev ett sätt att glömma. I Sheffield fanns också band som Clock DVA, Chakk, Treebound Story (vars sångare Richard Hawley numera har en etablerad karriär som crooner/singer-songwriter) och inte minst Jarvis Cockers Pulp som skulle vara superstjärnor tio år senare. Några av dem var förgrundsfigurer inom genren Industrial funk, något förenklat det som uppstod när man lät stadens stålverk genljuda i musiken och lade till en slap-bas. 

"You'd go to sleep at night and hear the drop forges hammering away like a metronome. It was like a heartbeat for the whole city.”, har Martyn Ware i Heaven 17 sagt i The Guardian.

Jarvis Cocker berättar i filmen om att det under en period runt 1984-85 var ganska tacknämligt att leva på arbetslöshetsunderstöd för den som ville skapa musik. Behövdes extra pengar kunde man säga att man saknade en säng och sedan få pengar till en madrass. Thatcher-regeringens intresse av att återinföra viktorianska värderingar gjorde några år senare livet än surare för de minst bemedlade, men dessförinnan var pengar till mat och hyra enligt Cocker inte samma kamp som senare.

Det här aktualiserar vad som ligger bakom ett framgångsrikt musikliv, eller för den delen kulturliv i stort. I Sverige vill styrande ofta lyfta fram kommunala musikskolan som en förklaring till ”det svenska musikundret”, men flera musiker (i stunden minns jag inte vilka) har också lyft fram a-kassans betydelse för möjligheterna att lägga tid och kraft på skapande, förmodligen något som politiker inte riktigt lika gärna solar sig i glansen av.

Men det är ju så med kreativitet att den ofta inte riktigt kan beställas. Till skillnad från i till exempel en kylskåpsfabrik vet man aldrig på förhand när det slår till och blir något av det man arbetar med. Produktionsprocessen är liksom inte lika förutsägbar.

Hur bör beslutsfattare förhålla sig till det här? Är medborgarlönen, som snart tas i bruk på försök i Finland, ett bra sätt att öka individens frihet att arbeta kreativt eller är det en förevändning för myndigheter och politiker att ta handen från behövande? 

Sheffield tycks, i likhet med många andra forna industristäder i västvärlden, sikta in sig på kreativitet och kunskap som sin nya nisch. Frågan är då hur man skapar de bästa förutsättningarna för det.

Pär
Publicerad 14.09.2016 kl. 13:22

Höstlitteratur i hörlurarna

Som en yrvaken liten larv kravlar vår inre höstmysklyscha fram ur ett äpple som precis fallit till marken. Vi vill plötsligt handla nya tesorter och doftljus, svepa in oss i filtar och halsdukar och sedan läsa, läsa, läsa medan regnet smattrar mot fönstret och vinden ilar kring husknuten. Det är inte alltid så lätt att hitta tid för detta, men det är där ljudböcker kommer ypperligt väl till hands. Sådana kan du låta spela i hörlurarna när du går till skolan eller jobbet, under tiden du diskar och hänger tvätt eller, för all del, medans du går ut och hoppar i lövhögar eller något annat liknande för att göra den där höstklyschiga myslarven riktigt ordentligt nöjd. Här kommer tre öronlästips!

För höstmagin — naturligtvis Harry Potter-serien av J.K. Rowling där ljudböckerna är inlästa av Stephen Fry. Under flertalet år har jag tjatat om inspelningarna med mysröstade Fry som berättare, och tydligen var jag inte ännu heller helt klar med det. Han gör ett utmärkt jobb med att föreställa sin röst precis lagom till olika karaktärer utan att det känns fjantigt och hans kända brittiska accent gör att stämningen blir perfekt.

Dessa inspelningar hittar ni exempelvis på ljudbokssajten Audible. Även om ni redan har läst böckerna så är det väl värt att lyssna på ljudböckerna också. Här är den första boken i serien på sju stycken och klicka på "Play audio sample" för att höra en fem-minuters snutt av början. Det finns också inspelningar med Jim Dale som uppläsare, men själv föredrar jag Frys röst. Men jämför för all del förhandslyssningarna, det kan ju hända ni tycker annorlunda! Serien innehåller förstås överlag tämligen perfekta ingredienser för höststämningen så som skolstart, äventyr och pumpajuice.

För höstdeppet — det låter kanske inte så jätteroligt att sjunka ner i melankoli och apati, men när en hittar Sylvia Plaths The Bell Jar (1963, på svenska Glaskupan) inläst av fenomenala Maggie Gyllenhaal på YouTube så är det inte tid att vara kräsen med stämningen. Dessutom kan jag själv tycka, som någon som personligen bekantat mig med depressioner och emellanåt tenderat bli generellt nedstämd under hösten, att det är skönt att läsa/höra om erfarenheter en kan relatera till. När den dessutom är så här välskriven är den oavsett ämne ett nöje att ta del av.

Berättelsen handlar om unga Esther Greenwood och hennes tilltagande psykiska problem. Plath led själv av depressioner under merparten av sitt vuxna liv och begick självmord en månad efter att romanen, som innehåller många självbiografiska element, gavs ut. Hon hade ett fängslande, beskrivande språk och skådespelaren Gyllenhaal förmedlar känslan i det löjligt bra.

För höstflykten — har ni ingen södernresa inbokad har jag en utflykt till ett annat, till och med mer verklighetsflyende, ställe att föreslå, nämligen till förtjusande Mumindalen. Tove Jansson läste själv in böckerna om mumintrollen för Yles Radioteater under 1980-talet, och i våras dök inspelningarna upp på Spotify.

Mumintrollen behöver knappast någon närmare presentation och det finns också andra av Janssons böcker i Spotifys register utöver de om mumintrollen. Själv håller jag just nu på att lyssna igenom Muminsamlingen enligt den ordning de gavs ut. Här finns en spellista som en privatperson sammanställt av dem alla nio i kronologisk ordning. Berättelserna är bekanta men jag tycker det ger dem ännu en till nivå, ny och intressant, att höra författaren själv läsa upp dem. Jag tänker mig att genom det kommer vi närmare hur de var "tänkta att vara", och vet ni vad? De små varelserna lät knappast sådär som typiska Mumintroll till en början, i Janssons sinne.

Har ni fler förslag på höstmysiga ljudböcker? Dela gärna med er!

Linnea
Publicerad 12.09.2016 kl. 13:23

Utflykt i närregionen

Jag är en stor förespråkare för vad som kan kallas ”utflykter i närregionen”. Dessa små resor inom din egen vardag som ändå skänker nya upplevelser och perspektiv. Man behöver varken resa långt eller länge, inte behöver det heller bli dyrt. Något så enkelt som att sätta sig i bilen eller ta bussen till ett ställe man vet att finns men aldrig har besökt kan ge mervärde till en annars hektisk vardag.

Denna vecka har jag själv gjort en av dessa små utflykter, denna gång till Nådendal. Jag har varit dit förr, en ruggig marsdag, men ville nu se hur Nådendal ter sig i sensommartid. En knapp halvtimmes bussfärd från Åbo centrum, så ligger Nådendal på ett lämpligt avstånd för en utflykt i närregionen. Tillräckligt nära, tillräckligt långt borta. Bussbiljetten var billig och väl där gick vi bara omkring. Tittade på gamla stan, med dess färgglada trähus. Tittade på hamnen och kyrkan. Klättrade upp i utsiktstornet. Hade vi bara kommit tidigare skulle vi ha besökt ett galleri också, men det var tyvärr stängt.

En utflykt i närregionen behöver inte nödvändigtvis vara centrerad kring någon kulturupplevelse, även om det är ett enkelt sätt att strukturera sin utflykt i och med att det ofta finns intressanta monument eller annat man kan ta del av gratis. I Nådendal är det gamla stan som är huvudattraktionen, medan det från min uppväxtort kunde vara slagfältet från 1808-09 års krig i Oravais eller varför inte Lostenen i Purmo? Endast ens researchförmåga och fantasi sätter gränser för vart man kan åka på små utflykter. Så detta var mitt snabba kulturtipstips denna vecka. Googla lite på vad spännande kultursevärdheter som finns i din närregion och anordna en liten höstutflykt. Ta med te och smörgås om det passar. Utforska din omgivning. Turista i din hemstad och se den med nya ögon.

Rebecca
Publicerad 11.09.2016 kl. 19:31

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer