Eget kreativt arbete

Åttio timmar. Kring det antalet landade jobbsaldot på under min förra arbetsvecka som nådde sitt slut på söndag kväll. Ungefär hälften av dessa arbetstimmar gick åt till ett beställningsarbete som jag haft mycket fria händer med — en klar fördel med att det indirekt är ens sambo som anlitar ens tjänster — och tack vare det fick Jobb en klar nyans av Nöje.

Det är så att min partner har skrivit en humoristisk historiebok som snart utkommer på Schildts & Söderströms, Finland hundranånting, och till den har jag sammanställt ett flertal digitala kollage utav bilder plockade ur detta lands snart sekellånga självständiga historia. Men jag ska inte bara ge smygreklamiga julklappsidéer i det här inlägget, så vi lämnar den saken där och går vidare.

Händelsevis rör sig mitt dagtidsjobb inom samma genre. Till vardags är jag bildredigerare, och det händer sig till och med att jag får göra kollage även på det jobbet. Men i och med att jag i den rollen inte har fullt samma utrymme för att förmedla min egna estetik så är känslan ändå annorlunda.

Det här har jag tänkt mycket på under den gågna veckan, hur upplevelserna av något som är så snarlikt ändå är så pass olikt. Det är ju i princip samma grova mönster jag följer. Stol, skrivbord, dator, bildhanteringsprogram, fotografier, redigering och 300 pixlar per tum. Mitt tillfälliga kvällsjobb har ändå haft ett pirr av något annat än rätt och slätt ett jobb. Pirret av det där egna.


Fotnot: Detta är inte ett av kollagen för att illustrera Finlands historia. Fast det hade varit festligt.

För ett par år sedan så läste jag Betty Friedans feministklassiker Den feminina mystiken (1963), boken som mer eller mindre sparkade igång den andra vågen av feminismen. Jag tog med mig många nyttiga och fascinerande saker utav den, men det som jag tveklöst oftast återkommer till är det Friedan sa om eget kreativt arbete. Att det är genom det som en människa lär känna sig själv. Att eget kreativt arbete är det enda sättet för en människa att finna sig själv.

"The only way for a woman, as for a man, to find herself, to know herself as a person, is by creative work of her own."

Detta tänker jag på så gott som varje gång jag får göra något kreativt. Det måste inte vara något storslaget — det är sällan det — men allt från att möblera om i vardagsrummet till att sätta sig ner och klippa ihop ett oansträngt kollage från gamla National Geographic-tidskrifter för att pynta ett blogginlägg om kreativitet. Och jag tänker att jag hittar mig där. Jag vet vem jag är i de stunderna. Jag känner mig själv när jag låter mig själv känna mig fram.

Jag gillar inte allt jag gör kreativt, men jag gillar alltid att jag gör det.

Kreativitet kan se annorlunda ut för olika individer. Det finns antagligen lika många variationer som det finns människor på denna planet. Byter vi ut mitt yrke till något annat så är det inte så obegripligt att det fanns en märkbar skillnad i mina liknande uppgifter under förra veckan. Du kanske jobbar dagtid som elmontör, men om kvällarna så vill du hellre bygga datorer. Det första ligger inom din intressesfär, men det senare närmare kärnan av den.

Så jag tror Friedan hade helt rätt. Jag tror att vår kreativitet ligger i våra kärnor och att det därför är sant att vi behöver få utlopp för den — hur den än ser ut — för att känna oss som kompletta varelser. Kreativitet är mer än bara en kulturbonus eller något enbart förunnat konstnärer och uppfinnare. Kreativitet är för varje enstaka person, viktig på individnivå.

Jag måste tyvärr erkänna att jag inte har någon slutpoäng att nå. Istället skriver jag detta för att rådet mina lärare gav när jag studerade bildkonst sällan slår totalfel: När du inte vet vad du ska skapa, när inspirationen tryter, när du har svårt att komma igång — klottra. Med andra ord: När du inte hittar din kreativtet — lek. Känn dig fram och du kommer finna dig själv.

Jag skriver också detta för att jag är så oerhört nyfiken på kreativitet och alla dess former, förmågor och fantastiskheter. Så:

Vad är kreativitet för dig?

Linnea
Publicerad 31.10.2016 kl. 23:05

Kulturvis stora bokmässguide!

Helsingfors bokmässa kör igång från och med torsdagen och för alla bokälskare så väntar en hel helg av intressanta samtal, bokinköp och nya intryck. Men hur ska man veta vad man ska gå på och vad lönar det sig att tänka på? Jag har frågat fem kulturpersoner om deras bästa bokmässtips och de har levererat med många olika spännande paneler att besöka och saker att ha i åtanke.

Foto: Messukeskus

Viveka Åberg jobbar som bidragskoordinator på Svenska folkskolans vänner och bor i Kyrkslätt med man, barn och hund. På fritiden blir det många promenader med hunden och gärna en bok om det finns möjlighet att unna sig den tiden. Via jobbet har Viveka möjlighet att bekanta sig med den finlandssvenska litteraturen och på bokmässan brukar hon lyssna till intervjuer med nyutkomna författare och på så vis få upp ögonen inför böcker hon annars inte skulle ha läst. Hennes tre tips iför årets mässa är:

  • Separationsboken. Torsdag 16.00 Edith Södergran-scenen. En bok med ett viktigt tema och Viveka rekommenderar varmt Sofia Torvalds författarskap.
  • Vad vill skolbarnen läsa? Fredag 10.30 Edith Södergran-scenen. En mycket intressant debatt om ett ständigt aktuellt tema.  
  • Hilma Granqvist- antropolog med hjärtat i Palestina. Lördag 12.00 Tottiscenen. Boken ingår i SFV:s biografiserie om på sin tid berömda men kanske numera bortglömda finlandssvenskar. Hilma Granqvist var Finlands första kvinnliga filosofie doktor i sociologi. Hon gjorde ett banbrytande kultur-antropologiskt fältarbete i Palestina under åren 1925–1931. Lönar sig att fara och lyssna på intervjun med författaren Sofia Häggman.

Fredrik Rahka är VD på det nystartade Förlaget och har följande tips att ge inför mässan:

  • Vanessaprisets utdelning på Edith Södergran-scenen, fredag 12.30
  • Pohjoismaiden parhaat kirjailijat: Pohjoismaiden neuvoston kirjallisuuspalkintoehdokkaat . Möt de nominerade till Nordiska rådets litteraturpris vid Aino fredag 16.00
  • Oikeus on - onko uskallusta? Om tryckfrihet, censur och hat med Risto Nimeinen, Johanna Korhonen och Jarkko Tontti. Lördag vid Aino 11.00

Droppa också förbi förlagets monter 6m71!

Foto: Förlaget

Anne Hietanen, programledare och journalist, skriver blogg och instagrammar. Hon tipsar om följande saker som kan vara bra att veta vid mässbesöket samt vilka programpunkter hon skulle kunna gå på:  

  • Hon gillar inte mässor av princip – för mycket folk och alltför stor chans att häva ur sig grodor under obligatoriskt smalltalk. Men ska man gå så lönar det sig att a) ha bekväma skor och b) besöka matmässan samtidigt för goda små smakprov.
  • Politiskt korrekt på Edith Södergran-scenen lördag 16.30. Var går gränsen för vad man får och inte får säga i den offentliga debatten? Ren rasism blir allt mer rumsren, medan det feministiska samtalet präglas av en allt snårigare identitetspolitisk vokabulär. Vad är det vi egentligen säger och hur? Diskussionen leds av Janne Wass.
  • Binas Historia söndag 15.00 på Edith Södergran-scenen kan man lyssna på Maja Lunde som skrivit Binas historia, en fantastisk läsupplevelse! Anne rekommenderar boken och uppmanar oss att läsa den!

Ylva Perera, författare, litteraturvetare och debutant! Gå och lyssna när hon pratar om sin debutroman Dödsdalsdansösen torsdag 15.00 och 18.30 vid Tottiscenen och på fredagen pratar hon litteraturkritik vid Tottiscenen 14.30. I övrigt tipsar Ylva om:

  • Ta med din egna matsäck för att spara en slant, mässmaten är dyr och om man vill ha en gratis kaffekopp kan man alltid gå förbi kyrkans monter.
  • Lyssna på Märta Tikkanen, eftersom hon inte gör många framträdanden längre, i samtal med Ebba Witt-Brattström fredag kl 14 vid Edith Södergran-scenen under rubriken 40 år av kärlekskrig.
  • Tidskriften Astra för vid Edith Södergran-scenen samtal om arbete (13.30) och  vård (19.00) på torsdagen. Ylva tipsar också om att kolla på specialerbjudanden på prenumerationer som de olika kulturtidskrifternas ofta erbjuder under mässan.

Foto: Bokbabbel

Jessica Andersin är en finlandssvensk bokslukare som bloggar på Bokbabbel och har följande tips inför bokmässan:

  • Dansa, drömma, skriva, dansa torsdag 15 på Edith Södergran-scenen med Ylva Perera och Malin Kivelä på grund av det vackra programnamnet och de bra skribenterna.
  • Varifrån kommer orden med Karin Erlandsson och Johanna Boholm vid Edith Södergran-scenen på 11.00 på lördag. Jessica kommenterar att hon oftast föredrar flera författare som talar om gemensamma teman, det är intressantare än direktintervjuer. Oftast. 
  • Korpinkehät – kun ihminen on myyti med författaren till Korpringartrilogin, Siri Pettersen. Jessica har läst första delen, Odinsbarn och skulle gärna lyssna på författaren för att få inspriration att fortsätta på de tjocka men hyllade böckerna. Lördag 14 på Eino Leino.

 

Själv vill jag puffa mitt eget deltagande i bokmässan, där jag med andra kultur- och litteraturbloggare och YLE diskuterar bloggandets och poddandets glädjeämnen och motgångar på Edith Södergran-scenen fredag 16.30. Hoppas vi ses på mässan!
 

 

Rebecca
Publicerad 25.10.2016 kl. 22:26

Humor och mänsklighet i Kungens tal

Skådespelarna applåderas in fyra gånger och mina handflator kittlar av de upprepade klappningarna. Vi har just sett Kungens Tal på Åbo svenska teater och är golvade. Golvade av denna tolkning av en historisk ledare, denna mänskliga skildring som på bara ett par timmar lyfter fram den ärvda adlighetens bojor, förlamningen i alltför stora krav och förväntningar och över allt annat - vänskapens betydelse.

Bild: Pette Rissanen

Pjäsen följer prins Albert, sedmera kung George VI, och hans kamp med en svår stamning under en tid då han förväntas vara det brittiska imperiets förenande kraft. Hans far George V är död och hans äldre bror David har abdikerat från tronen till förmån för att gifta sig med den två gånger skilda amerikanska fru Simpson och nu är det Alberts, ”Berties”, uppgift att axla rollen som ledare.

Problemet ligger dock i hans svåra stamning som får honom att i radioålderns tid framstå som en total idiot inför det brittiska folket. Hans fru, Elisabeth, för honom då samman med en expert på talsvårigheter, Lionel Logue från Australien. Tillsammans skall de få Bertie att hålla ett felfritt tal för att fören världen i kampen mot Hitler. Men kommer det lyckas?

Kungens tal är en varm, bitvis sorglig och genomgående humoristisk pjäs. Riko Eklundhs karismatiska tolkning av talterapeuten Lionel i samspel med Peter Ahlqvists stammande vettlöst rädda och blyga Bertie är det som gör pjäsen till det lilla mästerverk den är. Missförstå mig rätt, övriga skådespelarprestationer, också väl framförda men ställs i skuggan av Ahlqvists och Eklundhs prestationer. Deras uttryck och samförstånd på scenen får betraktaren att glömma att detta är teater och att vi inte bevittnar Berties förändring i realtid. Eklundh och Ahlqvist bär upp pjäsen och lyfter den till samma nivå, om inte högre, än den hyllade filmen The Kingsmans speech som pjäsen baseras på.

Bild: Pette Rissanen

Vad som överraskar med Kungens tal är hur rolig den är. Genomgående i hela pjäsen är humorn med, och om publik skrattar man ofta och hjärtligt såväl åt ordlekar, ironi som ren och skär mimik från skådespelarnas sida. Pjäsen är alltså gjord för att vara rolig och berörande och det känns som en fräsch approach till en historisk pjäs, ett steg från påtvingad värdighet mot en inkluderande historisk skildring där karaktärerna ses som människor och inte enbart karaktärer.

En annan aspekt av pjäsen som är värd att nämna är den förstummande vackra scenografin och scenkläderna. Den snurrande scenen i kombination med de tidsenliga möblerna gör att publiken inte ens en gång tappar tron på att vi verkligen är i trettiotalets England.  Speciellt fönstret i Westminister Abby slår andan ur en med sina klara färger och oroliga detaljrikedom.

Historiskt är pjäsen lika korrekt som filmen men vinner över den med alla de fördelar levande teater har. Mötet mellan publik och skådespelare, känslan av att det här specifika framträdandet händer blandat en gång blandat med den emotionella kontakt som skapas till huvudkaraktärerna gör Kungens tal till en mycket minnesvärd och sevärd upplevelse. Gå och se den om du har passligt!

Psst: du minns väl ÅST:s studerandeerbjudande?

Rebecca
Publicerad 23.10.2016 kl. 14:20

Korv och makaroner

 

På SVT Play finns en programserie (tillgänglig även i Finland) som heter Resten av Sverige. Jag har bara sett ett avsnitt hittills, men programidén är i alla fall att journalisten Po Tidholm undersöker vad som händer och inte händer i de samhällen som alltmer hamnar i skuggan av de stora städerna. All möjlig service dras in i takt med att människor flyttar från stora delar av Sverige. 

I det första programmet talar statsvetaren Malin Rönnblom om att ett av de tydligaste exemplen på hur den urbana normen fungerar är hur otroligt mycket individuellt ansvar som läggs på människor som bor på landet. Man skulle däremot aldrig drömma om att föreslå för stockholmare som klagar över kollektivtrafiken att de borde göra någonting själva. Kanske starta en bilpool, cykla tillsammans eller kanske börja jobba någon annanstans så att de inte behöver resa så mycket. På landet däremot görs strukturella problem ofta till något som är upp till var och en att lösa bäst de kan.

 

Det känns uppfriskande att någon belyser detta.

 

I söndags träffade jag Mattias AlkbergMusikcafé After Eight här i Jakobstad. Mattias var här för att läsa dikter och spela och jag gjorde en intervju för Ny tid. Något av det vi talade om, som inte kommer med i intervjun i Ny tid (temanummer om musik och politik som kommer nästa månad), var just den här tv-serien. Alkberg lyfte fram en annan typ av boende än det på den rena landsbygden som också ofta kommit i skymundan, nämligen miljonprogramsområdena och då inte bara i Stockholmsområdet. På varenda svensk tätort byggdes under åren 1965-75 bostadsområden som snabbt, även om det inte var tänkt så, blev uppsamlingsplatser för människor som i många fall helt enkelt inte hade råd att bo någon annanstans. I dag är husen ofta renoveringsfärdiga och fastighetsägarna ser chansen att höja hyrorna vilket kan leda till att många ställs inför frågan om var de fortsättningsvis ska bo. 

Så här sa Mattias, själv uppvuxen på området Tuna i Luleå, angående miljonprogramsområdena:

- Miljonprojektet i Sverige byggdes ju inte bara i Stockholm utan överallt. Och rösterna därifrån har ju aldrig hörts. De som är från betongen fast från Luleå eller Växjö eller Landskrona eller vad som helst liksom. Där måste det ju bo flest människor i hela Sverige som har gemensamma erfarenheter. Och dem har ju aldrig någon talat om. Jag skrev om det i Butter, snuddade vid det i några texter på Tunaskolan och i boken Göta kanal. Jag har tänkt mycket på det, det har väl mer att göra med gentrifiering än urbanisering. Det är en maskburk som man hoppats att någon ska skruva upp locket på. 

 

En av få gånger som problematik i miljonprogramsområden fått vidare uppmärksamhet var när Osmo Vallo avled efter ett våldsamt polisingripande i Karlstad 1995.

 

- Men sånt var ju vardag hos oss. Inte att snuten var inblandad, men att folk dog under våldsamma omständigheter. Jag har jättemycket kompisar som har pundat ihjäl sig eller blivit mördade och ingen talar för dem. Det är ju det där med Korv och makaroner som jag skrev om i Butter. Det fanns inte något attraktivt att hänga upp det på.

 

Texten han talar om heter Korv och makaroner. Den är med i en serie noveller med miljonprogramstema som han skrev i tidningen Butter i början av 00-talet. Tidningen finns inte längre att få tag på, men med Mattias godkännande publicerar jag texten här:

 

Korv och makaroner

 

”Vi åkte in till stan på fredagarna och sonderade bland a-lagarna efter någon som kunde köpa ut. När vi lyckats ragga upp någon bestämdes det alltid att vi skulle ses om en halvtimme. Inte en gång fick vi vänta under tre timmar. Då hade vi gett missbrukaren i fråga alla våra pengar och beställt exempelvis tolv öl, två vinare och en sjua. Och så fick vi ungefär hälften och aldrig ett öre tillbaka. det ifrågasattes aldrig. Det gick historier om folk, äldre än oss, som blivit misshandlade, någon rent av knivskuren, utan att få en enda droppe. 

Alla de där pundarea var livsfarliga och man visste inte riktigt vilka som hade vapen eller vad de för tillfället gick på. Så det kunde vara direkt hälsovådligt att fråga varför vi bara fick sex öl och en kvarting. 

Som jag minns det blev vi aldrig helt och hållet utan. Och de gånger vi fick alldeles för lite kunde man alltid cykla ut till någon stormarknad och sno folköl. Och så söp vi hemma hos någon som v ar ensam över helgen. Eller satt i någon tvättstuga eller cykelboda. Ytterst sällan var vi utomhus. Någons morsa eller kvarterspolisen kunde dyka upp och då var det slut på det roliga.

 

Aldrig kunde man vara helt säker. Jag var yngst och fick nästan alltid lite spö. En gång rusade någon, oklart vem, säkert 25 meter och slog mig i ansiktet så jag flög baklänges och fick ett hål i huvudet. Och näsblod. En annan gång var det en som lyfte mig i öronen, dunkade mig i taket och slängde in mig i en vägg bara för att jag var punkare. Det var bara så. Det var lika för alla.

Jag växte upp i ett område som var för litet för att kallas förort och där den största invandrargruppen, säkert hälften av de som bodde där, var finnar. Vi hade ingen som representerade oss, inga Latin Kings och ingen exotiska matvaror i butikerna. Det var korv och makaroner. Det var inte ett dugg bättre än vad det är nuförtiden. 

Till hösten skulle jag börja högstadiet och det gjorde jag också.”

 

Ursprungligen publicerad i Butter nummer tolv, 2002.

I samma tidning finns som sagt en rad andra noveller som utspelar sig i en liknande miljö. De är bra, så leta upp tidningen om ni kan.

Hur är det förresten här i Finland, undrar en nyligen inflyttad. En kompis har hört berättas om riktigt ruffiga bostadsområden i Helsingfors. ”Dom har knappt riktigt dörrar eller vad dom sa”.

Det här kan jag ju så klart kunnat ta reda på själv, men eftersom jag inte hinner det får det bli en fråga som tillsvidare hänger i luften för mig. 

Pär
Publicerad 19.10.2016 kl. 16:47

Hoppa på tåget

Lägg ditt öra mot rälsen och lyssna. Hör du suset? Det vibrerande surret berättar om Paula Hawkins The Girl on the Train, på svenska Kvinnan på tåget, boken som alla tycks läsa eller planera att läsa just nu. Förra veckan blev det min tur att hoppa på tåget, genom att hörsla ljudboksversionen.

Den omtalade debutdeckaren som utkom i januari 2015 har jämförts med bejublade baddare så som Gillian Flynns Gone Girl i samma rysargenre. Sådana jämförelser sätter onekligen ribban krävande högt för Hawkins mordmysterium med trasiga människor och trassliga minnen, men sätter vi det åt sidan var det egentliga hindret för undertecknad att komma in i berättelsen. När jag väl tagit mig över det så följde resten smidigt. Berättelsen börjar långsamt och spretigt men växer sig sedan bredare, stadigare. Förgrenar sig, förkovrar sig, en tanig kvist blir till en redig gren. Förvandlingen skedde omärkbart och plötsligt var jag engagerad i att försöka lösa mysteriet, och positivt överraskad av att jag var det.

Således var det med förväntansfull iver jag gick på bio i kväll för att se filmatiseringen av samma bok. Jag hade inga skyhöga förhoppningar, men jag hade en bra känsla, en trygg föraning om att det skulle bli bra. Det är välkänt att filmatiseringar sällan håller måttet med böckerna de baserats på, men likväl kan jag tycka att det är trevligt att få ta del av berättelserna konkret visuellt, till skillnad från i min ofta semiabstrakta fantasi. Till exempel är karaktärers ansikten ofta dolda av en suddig hinna tills att jag ser dem porträtteras av skådespelare och för det mesta tycker jag det är givande att se dragen tydligare, så länge castingen känns rimlig. Emily Blunt som denna films huvudkaraktär Rachel Watson är ett sådant exempel, men tyvärr hittar vi inga fler bland huvudkaraktärerna i The Girl on the Train. (Fast Allison Janney är som vanligt briljant, här i rollen som Detective Riley.)

Till saken hör att filmens berättelse hade förflyttats från London till New York. Varför? Ingen aning. Kalla mig förutsägbart kulturbloggigt anglofiliskt lagd, men det är något med grått rugg, bloody murder, tågresor, introvert spionage och efternamn som Watson som bara gör sig bättre i en viss flavouring med betoning på u. Den geografiska förflyttningen bidrog med inget förutom att brittiska Blunt lät konstlad, och dessvärre inte på ett charmigt Frasier-igt transatlantiskt sätt, utan mer så att hon gled in och ut ur en europeisk accent till och från en amerikansk. Det enda bra castingvalet var därmed, i slutändan, motsatsen till bra.

Filmen rymmer mycket utrymme för besvikelse för de som läst boken. De flesta karaktärer kändes som helt andra än de jag lärt känna genom den. Få personligheter, drivkrafter, viljor, drömmar, trauman eller rädslor hos karaktärerna kom fram. Historier rusades igenom samtidigt som de förblev sömniga, väsentliga grundpelare i berättelsen skummades förbi och spännande vändningar i den utfördes slarvigt. Det blev istället en utdragen uppvisning av diffusa filmtekniker och utebliven dialog. Samtalen kändes ofta styltiga, det var som att någon hade läst boken, highlightat de viktigaste replikerna, strykit två tredjedelar av dem, och sen infogat den kvarstående informationen tämligen hux flux här och där i filmen. Det hade behövts så mycket mer. Det är som att filmskaparna hoppats på att bygga en dinosaurie men skippat själva ryggraden. 

För mig blev det snabbt svårt att inte känna ett visst missnöje med hur saker hanterats i filmskapandet. Halvvägs genom visningen började jag längta efter slutet, vilket jag hoppades att skulle bli räddningen. Dessvärre drog sig ingen för att hasta igenom den delen heller. Själva slutrepliken — f.ö. en annan än den i boken, vilken jag tyckte var helt i rätt anda och som bonus kan uppfattas som förtjusande tvetydig — var dessutom så urusel att sekundärskammen grep tag om mig. Sammanfattningsvis kändes filmen nonchalant. Långt ifrån vad Paula Hawkins psykologiska thrillerroman Kvinnan på tåget gjorde. 

Funderar ni huruvida ni ska se filmen eller läsa/hörsla boken är valet därmed mycket simpelt: Boka en kupé, för den här berättelsen vill ni inte ta snabbtåget igenom.

Linnea
Publicerad 17.10.2016 kl. 21:53

Förälskade flickor

Flickorna såldes in åt mig som en berättelse om hur en person kan bli indragen i en sekt och hur sekten snabbt börjar snurra utom all kontroll. Jag minns inte hur jag fick detta intryck av boken men det var åtminstone den typ av berättelse jag förväntade mig när jag började läsa. I själva verket fick jag en helt annan berättelse.

Men innan vi kommer till det är lite bakgrundsinfo på sin plats. Emma Clines bok The Girls var en succé redan innan den släpptes. Den fiktiva boken baserad på en verklig sekt och mord begångna av sekten, en kvinna som berättar om en sommar i sin tonår, växlande perspektiv mellan då och nu. En episk skildring av sekternas lockelser blandat med uppväxtens vedermödor. Rättigheter sålda till över 35 länder, kritikerhyllad och dessutom en debutroman. För bra för at vara sant? Tyvärr jo.

Missförstå mig rätt, Flickorna är en bra bok, men den är vansinnigt överhypad. I mitt tycke berättar historien om Evie Boyds medverkan i en sekt och hur hon hamnade dit inte mycket om sekter eller psykologin bakom sekternas dragning, Flickorna är snarast en typisk ”coming of age” historia.

Vad jag läser är en skildring av den första flammande förälskelsen och hur den drar med sig Evie in i vad som helst så länge hon får vara nära sin kärlek. Flickorna är en berättelse om romantiskt och sexuellt uppvaknande och i förlängningen, hur den första kärleken aldrig lämnar en. Kärleken är dock inte riktad mot  den man kunde tro, den karismatiska sektledaren Russell, utan Suzanne med det långa håret och den näst intill överjordiska utstrålningen. Det här är bokens trumfkort, detta att skildra vanvettig förälskelse mellan två tonårstjejer istället för den väntade beundran för sektledaren.

Och Emma Cline gör det bra. Språket bryter inte en gång den atmosfär hon bygger upp, växlar mellan den vuxna kvinnans tillbakablickar och den unga tjejens inre monologer. Den är skickligt skriven, växlingarna mellan de två tiderna sker sömlöst och enkelt. Nästan lite för enkelt, för stundvis kan jag känna att den är filmiskt skriven, skriven för att enkelt kunna översättas till kameravinklar och scenbyten. Allt från den tunga sommarstämningen till hur ranchen beskrivs är ett sätt att etablera hur filmen kommer att se ut. Drogerna, modet, tidsandan är alla saker som kommer göra sig bra på film förutsatt att det finns en tillräcklig budget. Flickorna är helt enkelt skriven med ett detaljgottande perspektiv, färdig att bli nästa års blockbuster.

Slutligen är bokens största förtjänst den berusande förälskelse som Cline gestaltar. Sättet Evie beskriver Suzanne, hur hon ser på henne och Evies längtan efter att få vara nära, viktigast och mest älskad. Det är trovärdig och det är berörande. Så vill du läsa en psykologisk berättelse om sektmedlemmar och deras väg in i sekten – välj en annan bok. Är du ute efter en fin berättelse om tonårskärlek som inte faller i kategorin ”YA med en gnällig huvudkaraktär och onödigt triangeldrama” – då är det här boken för dig!

Rebecca
Publicerad 16.10.2016 kl. 18:02

Regnbågshelgen och det här med att vara homo

Det är svårare att vara gay i Österbotten än i Sverige. No shit Sherlock säger ni, men för mig har det varit lite utav en chock. Jag flyttade alltså till Vasa från Stockholmsområdet sommaren 2015 och jag har fått höra så mycket dumt det senaste året. Dumt som i homofobiska saker, som folk kläcker ur sig på föreläsningar, skriver i insändare eller bloggar om. Och dumma saker som i att man väldigt ofta bli osynliggjord eller tas för hetero i Österbotten. Klimatet är helt enkelt hårdare här.

Jag säger inte att det inte finns homofobi i Sverige, allt är inte guld och gröna skogar i grannlandet heller (även om finlandssvenskar ibland verkar tro det). Men jag har aldrig upplevt min sexualitet som särskilt politisk, speciellt inte på senare år. Men här är det annorlunda, jag har varit tvungen att fundera på min gayness på ett helt nytt sätt sen jag flyttade hit. Jag har behövt fundera på vad det betyder att vara öppen, och har kommit fram till att det är viktigt att jag är öppen här, öppnare än jag var i Sverige. För vi som bryter mot heteronormen, vi som tillhör en bokstav i hbtq, vi behöver synas. För vi finns, vi har alltid funnits och det räcker med diskriminering och skit nu, även i Finland.

Med detta sagt, så vill jag bara tipsa om att det är Regnbågshelg i Helsingfors i helgen. Den anordnas av föreningen Regnbågsankan. Program finns här och jag kommer också finnas där i minglet, i alla fall på lördagen. Så spana in detta om du befinner dig i huvudstadsregionen!

Och är du lite söndagssvag på söndagen, kan jag rekommendera ”But I´m a Cheerleader” . En gullig liten indiefilm om ungdomar som blir skickade på läger för att bli straighta. Jag såg den igår (hela finns på youtube) och om du gillar gullig estetik och Nicky i Orange Is the New Black (och vem gör inte det?) så tror jag den är en perfekt söndagsfilm. Niotillfem-Sandra har skrivit ett fint inlägg om den här

Hoppas vi ses i vimlet!

 

(PS - bilden är från sommarens Prideparad i Helsingfors).

Johanna
Publicerad 13.10.2016 kl. 14:44

Sändningar från nattdalen

Någonstans ute i Nordamerikas öknar ligger den, småstaden Night Vale, där besynnerliga händelser avlöser varandra. Ingen vet med mer säkerhet var bebyggelsen ligger än att det rör sig om sydvästra USA, men detta utgör likväl inget hinder för er att turista där.

Stadens lokala radiokanal föreställs av podden Welcome to Night Vale, skriven av Joseph Fink och Jeffrey Cranor. Genom den sammetslena stämma som tillhör värden Cecil får vi ta del av mer och mindre suspekta nyheter, meddelanden och annonser från den hemlighetsfulla platsen. Mot loungig bakgrundsmusik som bygger en mystisk fond narraterar han stadens händelser och iakttagelser. Ett glödande moln med okänt uppsåt, en svävande katt på radiostationens herrtoalett, en samling av tre meter långa änglar som uppenbarat sig för gamla kvinnan Josie.

I fiktiva Night Vale är invånarna vid det här laget vana vid företeelser av den arten, så pass att de blivit aningen desensibiliserade vad det gäller oförklarligheter. Därför blir lokalradion inte heller något nervkittlande radioteaterdrama med hög spänning, utan det är med samlat sinne som Cecil reflekterar en stilla undran över vad som händer och varför det händer, men med en nyans av resignerad vetskap om att han måhända aldrig kommer få svar på sådana frågor.

"Here’s something odd: there is a cat hovering in the men’s bathroom at the radio station here. He seems perfectly happy and healthy, but it’s floating about four feet off the ground next to the sink. Doesn’t seem to be able to move from its current hover-spot. If you pet him, he purrs, and he’ll rub on your body like a normal cat if you get close enough. Fortunately, because he’s right by the sink, it was pretty easy to leave some water and food where he could get it, and it’s nice to have a station pet. Wish it wasn’t trapped in a hovering prison in the men’s bathroom, but listen: no pet is perfect. It becomes perfect when you learn to accept it for what it is."

Avsnitt 2, "Glow Cloud".

Förtjusande obehagliga och med en lågmäld humoristisk perfektion bildar avsnitten en gåtfull krönika som även går att ta del av i lösryckta avsnitt, men som nog gör sig bättre i kronologisk ordning för den som inte vill missa någonting. Trots att narrativen ofta är självständiga och inte behöver ett sammanhang för att komma till sin rätt, så är känslan av att som nyinflyttad i Night Vale lära känna staden och dess invånare dag för dag — d.v.s. avsnitt för avsnitt i tur och ordning, i en slags realtid via radiokanalen — väl värd att rekommendera. Karaktärer och fenomen återkommer ofta men framträdandet av huvudsakliga ramberättelser skyndas ändå inte. Det är i småstäders halvsömniga mak som berättelsen går vidare, och detta är en av de mångtaliga saker som lyfter podden. Allt är genomarbetat, uttänkt och likvärdigt. Inget behöver jäktas.

Jag försöker komma på produktioner att jämföra med men i poddgenren, vilken jag förvisso inte är särskilt bekant med, kan jag inte hitta något liknande. Tankarna åker istället till tv-serier som Twin Peaks på grund av gåtfullheten och karaktärsgalleriet, samt de Arkiv X-avsnitt där sandiga hemligheter ligger gömda ute i New Mexicos öknar. Kombinera de stämningarna och ni har en relativt duglig beskrivning av Night Vales miljö.

Welcome to Night Vale är en podd jag både vill dela med någon och behålla för mig själv. Har ni en gnutta mörk humor, ett intresse för det övernaturliga samt hyser en djup uppskattning för utmärkta produktioner och genial kreativitet (och vem gör nu inte det?) så kommer ni säkerligen att känna igen er i detta.

Ni hittar alla avsnitt, i skrivande stund 95 stycken, på soundcloud.com/nightvaleradio. Scrolla till slutet av sidan för att inleda med avsnitt 1, eller klicka igång det här: 

Vill avsluta med en dos livsinspiration från poddens Twitterflöde, ett flöde som för övrigt är fyllt med guldkorn i samma stil:

"Greet each day with a smile. An ominous smile. A knowing smile. Smile at the day until the sun returns to its horizon, scared and tired."

Linnea
Publicerad 10.10.2016 kl. 21:21

"Det kändes lugnt när mina känslor dog"

I Bim Erikssons  Det kändes lugnt när mina känslor dog blandas berättelserna om att bli lämnad med reflektioner kring patriarkala strukturer i ett samhälle som helst vill att du ska vara allt på en gång. Jag har i vecka läst denna seriebok som ett sätt att väcka läsglädjen efter en teoritext förmycket.

Min personliga favorit av serierna i boken är ’En kärlekshistoria’, där en hamster får vara en bild av hjärtat och hur hjärtat känns när olika förväntningar gör att en relation upphör. Hamstern trampas på, försvinner, upphör att existera men återuppstår starkare när hjärtat läkt ihop. Att Eriksson väljer att skriva läsare på näsan med att hamstern är en bild av hjärtat och dessläkning under de sista serierutorna ifrågasätter jag, eftersom budskapet skulle ha ljudit högre utan den onödiga förklarningen. En annars brilliant serie om förlust och krossade drömmar

I ’En kärlekshistoria’ liksom boken i övrigt blandas absurda meningskonstellationer och oväntade metaforer. Det är den största styrkan hos Det kändes lugnt när mina känslor dog, detta råa språk med vändningar som kommer ur intet, där språklig glädje blandas med rena teckningar utan detaljrikedom, till enkom för att amplifiera budskapet.

Stilen på serieteckningarna passar bokens innehåll och budskap oerhört bra. De ständigt lite förvrängda bilderna i kombination med historier om patriarkat och förtryck, vittnesmål om utsatthet och ensamhet och om att inte kunna vara ”en stark kvinna” bildar en talande och konstnärlig helhet. Valet att ha serierna i mörklila och vitt, istället för exempelvis svart och vitt, ger ett mjukare, mer sårbart och mindre aggressivt intryck. Snedvridna kroppsproportioner speglar känslan inombords, det som växer för starkt för att kunna uttryckas på något sätt medan de pupillösa ögonen stundvis visar på en inre blankhet, stundvis på känslor som konsumerar en inifrån.

Jag finner serier svåra att läsa, de utmanar hjärnan i att tolka både text och bild i samklang, at hitta det djupare budskapet och analysera två olika medium samtidigt. Trots detta så är Det kändes lugnt när mina känslor dog en av mina bästa läsupplevelser i höst. Boken är stark eftersom den kan beundras både som en litterär skapelse, ett textmedium, men också som en bild, ett konstverk. Kombinationen av de två blir oslagbar. Det bästa är ändå att den går snabbt att läsa, är lätta att bläddra tillbaka i och upptäcka nya detaljer och således inte kräver mängder av fokus. Det finns alltså inga ursäkter för att inte läsa Det kändes lugnt när mina känslor dog, och djupdyka in i en feministisk skildring av kvinnlighet i konstrast till samhället år 2016.

Rebecca
Publicerad 08.10.2016 kl. 17:26

Ryan Adams och Taylor Swift

Ett stilla (men glatt) torsdags-hej från mig kommer här! Hej! Just nu läser jag mycket om klass och pengar; Liv Strömquists senaste, en kurs i socialpolitik vid ÅA och två finlandssvenska antologier, med några år på nacken, om klass. Allt är intressant och jag kommer återkomma om Liv och om klass senare, när jag har funderat några varv till.

Idag ville jag mest bara säga hej och prata/tipsa om en skiva som jag lyssnat väldigt mycket på. Tror det är min mest spelade skiva senaste året. Det är 1989 av Ryan Adams. Han har alltså gjort en egen tolkning av Taylor Swifts hyllade skiva med samma namn. Och det är exakt lika briljant som det låter. Alltid när jag gör spellistor på Spotify så hamnar det med någon låt från Ryans skiva, för den är typ perfekt. Dessutom gillar jag att Ryan som har en helt annan fanbase än Taylor hyllar henne på detta vis. Det är fint. Och älskar skilsmässoplattor och tycker denna platsar in där.

 

 

Såklart kan det finnas en aspekt av; ”jaha så när en snubbe gör något så blir han hyllad men inte tjejen va va va?”. Och ja, kanske trist av mig att lyfta fram ännu en kille med gitarr (hehe), men jag tycker att den här skivan är gjord med så mycket kärlek och respekt, för låtarna och för Taylor. Och Taylor själv var eld och lågor över projektet (här kan man till exempel läsa om gulliga saker hon sagt om den).

Trust me, den är himla himla fin!

 

Johanna
Publicerad 06.10.2016 kl. 10:19

Tankar och tips om tolkning

MegaVega är en youtubekanal och ett företag som drivs av Vega Ranstam som är teckenspråkstolk, dövblindtolk och skrivtolk. Utöver det så uppträder hon med att teckentolka sånger på olika event. Så när jag av en händelse snubblade över MegaVegas youtubevideon, där hon teckentolkar alla möjliga sorts sånger från barnvisor till schlagerhits, blev jag överförtjust. En fenomenal idé som jag vill att våra läsare ska ta del av.

När det kommer till böcker är vi vana med att de skall översättas, filmer dubbas eller textas och i vissa fall översätts även sånger.  Media översätts från språk till språk hela tiden. Varför skulle man egentligen inte tolka sånger till teckenspråk? Nu är jag på inget sätt insatt i hur teckenspråk fungerar, men min förståelse är att teckenspråk talar man med hela kroppen, och det faktumet syns i hur Vega framför sångerna.  Jag ville lyfta fram henne här för att tipsa åt de som saknat teckentolkade sånger i sin vardag och för de som vill se ett vackert hantverk in action.  Fast jag själv inte kan teckenspråk s har jag de gånger jag kommit i kontakt med det uppskattat uttrycksformen och hur det, för mig, tycks vara ett böljande språk där de som kommunicerar har större kontakt med varandra. Vackert helt enkelt.

Till sist en tanke kring teckentolkning, översättning och public service. Ni kanske minns att SVT teckentolkade finalbidragen i Melodifestivalen år 2015? En satsning jag önskar att vi skulle se mera på tv, även om jag har också sett att SVT syntolkar en del av sina program. Här visar SVT att de gör det som de ska göra – public service. Media och kultur tillgängligt för alla. Sen kan man ju diskutera i vilken utsträckning tolkning/översättning görs och för vilka målgrupper, men det faktum att det görs i någon mån får väl ses som ett steg i rätt riktning.  Överlag är jag för att göra kultur mer tillgängligt för alla och det oavsett vilket språk man kan. Kan vi översätta från engelska till svenska, tyska till finska, finska till svenska, varför skulle kultur då inte kunna teckentolkas? Mera sådant!

PS. Teckentolkar YLE? Jag tittar inte på finsk tv och därför har jag noll koll och att de skulle teckentolka svenska YLEs utbud känns ju otroligt...

Jag vill passa på och tacka Elin för att hon bidragit med sina kunskaper och kollat igenom dagens blogginlägg så att inga fel smugit sig in. Tack Elin!

Rebecca
Publicerad 02.10.2016 kl. 12:06

Tipsarn tipsar

Här kommer ett par snabba popkulturella tips för mörka oktoberkvällar:

1. Genren Southern gothic ploppade upp i min Spotify. Musiktjänsten beskriver den som ”deep, dark, dramatic. Roots rock, folk, and americana – with a gothic soul”. Gillar du True Detectives soundtrack så kommer du att älska spellistan.

 



2. #hashtag. Ungdomsserie som är inspirerad av Instagramupploppet i Göteborg 2012. Serien handlar om nätmobbing, utanförskap och vilken makt sociala medier har. Jag fastnade snabbt i handlingen och det är så vrickat att det faktiskt har hänt.
De åtta avsnitten är ca 15 minuter och jag rekommenderar den till alla. Finns på Arenan

Bild: SVT



3. Amy Schumer. Se nu bara:



4. Flickpingis. Ql chei från sThLm. Besk humor, ROLIGA uttryck och väldigt feministisk.



5. Men. Mitt bästa tips är ändå att ta en kaffetermos, filt och en kiva typ, sätt er på valfri brygga, spana ut över ett snyggt hav och andas frisk luft. 

Trevligt veckoslut!

 

Mikaela
Publicerad 01.10.2016 kl. 12:02

Att knarka poddar från Malmö

Jag knarkar jättemycket poddar. Kan inte göra en enda hushållssyssla om jag inte får ha en podd i öronen. Alltså på riktigt, inte en enda tallrik blir diskad i detta hushåll om jag inte får lyssna på podd under tiden. Men jag gillar det missbruket, kanske man till och med kan kalla det för hobby, för jag lär mig saker, blir underhållen och får jättemycket städning gjord.

Det började för flera år sedan när jag brukade promenera hem efter arbetsdagen för att rensa huvudet och vägen var svintråkig (bara uppförsbackar, Södertälje jag tittar på dig!). Så jag började lyssna på Tankesmedjan i P3 för att göra hemfärden lite roligare. Tankesmedjan i P3 är ett program från Sveriges Radio (Sveriges motsvarighet till Yle). Tankesmedjan jobbar med politisk satir, vilket för mig blev ett lätt sätt att ta till sig nyheter när man fick de presenterade för sig på ett skruvat och roligt sätt av roliga människor. Detta var kanske hösten 2013 och nu för tiden lyssnar jag på rätt många olika poddar.

Men en genre, som jag tänkte skriva lite om idag, är ”roliga människor från Tankesmedjan som gör sina egna poddar nu” också kallad ”komiker i Malmö”-genren. För det finns en uppsjö av poddar som gamla tankesmeder gör och jag verkar lyssna på dem alla. Detta inlägg kommer att bli väldigt Sverigesvenskt (kommer prata mer om andra poddar utan förankring i Malmö i framtiden), men se detta som ett tips på poddar plus kanske som en bikt av mitt missbruk. Gillar dessutom när kulturjuttun hänger ihop, och det gör alla dessa poddar, de går in i varandra och ibland får man känslan av att tjuvlyssna på ett stort kompisgäng, vilket inte heller är helt fel. Plus i dessa poddar finns så många favoriter; komiker, satiriker och serietecknare! Så poddar från komiker i Malmö som alla jobbat på Tankesmedjan kommer här:

Lilla drevet

En av mina absoluta favoriter. Tre personer pratar politik, världshändelser, nyheter och kultur med humor. Det är utbildande, man får nya infallsvinklar - samtidigt som man blir underhållen. Alltså jag älskar Lilla drevet, det är min städa-inför-helgen-lyssning alltid. Den kommer ut en gång i veckan, numera på torsdagar. Från början startades den av Ola Söderholm, K. Svensson, Liv Strömquist och Nanna Johansson. K (förut känd som Kringlan) är inte med längre, utan numer är det också inhopp av ”fasta vikarierna” Simon ”Chippen” Svensson, Moa Lundqvist och Jonatan Unge.

Della Sport

Består av Jonatan Unge, Simon ”Chippen” Svensson och numer också K. Svensson. Jag har lyssnat på varje avsnitt av denna, exakt varenda ett. Kommer ut måndag och fredag och de beskriver den själva som ”Della Sport ser på världen genom sport och på sport genom världen. Det är som satir fast om sport”. Det är verkligen en podd för dig som gillar sport och för dig som inte gillar sport, och gillar man Simon, Jonatan och K så är den guld.

 

Palmemordspodden

Ännu en podd där jag har lyssnat på varje avsnitt. Älskar nördigheten i att välja ett ämne, i detta fall Palmemordet, och sen podda om det i 78 avsnitt (hittills). Varje avsnitt är uppbyggt kring ett spår eller en specifik grej där Johannes Finnlaugsson pratar med en annan komiker om det. Kort sagt; två komiker spånar kring konspirationsteorier om Palmemordet. Förutom att den är kul så har jag lärt mig svinmycket om Palme, mordet och om Sverige under Palme-eran. (Också kul att större delen av namnen i denna text har varit gäster i Palmemordspodden).

Spela Spel

Nanna Johansson och Jonatan Unge pratar spel. Tv-spel, datorspel, och ibland lite brädspel. Och fastän jag inte spelat på flera år, förutom de sporadiska Mario Kart-kvällarna vi ibland haft på Brändö, så lyssnar jag. För alltså Nanna och Jonathan är roliga och smarta människor och ett perfekt sällskap i lurarna.

Februaripodden

Tänk er Lilla drevet, fast med bara Ola Söderholm och Jonatan Unge (<3), i längre format och utan aktualitetsperspektivet, där de mest pratar om olika teorier om manlig impotens (Ola har alltid läst någon cool sociologs tankar om detta) och Jonathan pratar utlämnande om föräldraskap och relationer. Det är roligt, men också lågmäldare och mer öppet än deras andra poddar. Ett intellektuellt samtal om impotens låter kanske inte underhållande eller ens som en smart idé - men den ljuvlig. Utkommer otroligt sporadiskt men Februaripodden har fått god kritik.

 

Dilan och Moa

Dilan Apak och Moa Lundqvist lärde känna varandra när de båda jobbade på Tankesmedjan tillsammans och nu poddar de ihop om kriser, pms och astrologi bland annat. Hemskt roliga tjejer! Med dem känner man sig som en i gänget, jag känner alltid igen mig så mycket i deras kriser och vad de tycker och tänker, deras podd är som en jävligt rolig och feministisk tjejkompis man vill dricka vin med!

Jorden går under

Johannes Finnlaugsson, Petrina Solange (Petrina och Johannes jobbar båda på Tankesmedjan just nu), Simon ”Chippen” Svensson och K. Svensson har en ståupp-klubb i Malmö som heter Under Jord, och deras podd handlar mycket om branschskvaller och vad Under jord-gänget gör just nu. Den känns ofta som en bra efterfest och bäst är det när de hackar på varandra och på andra i branschen.

 

Som sagt, jag gillar podd och jag gillar uppenbarligen Malmö-komiker. Kommer att prata mer podd i framtiden, men nu undrar jag; lyssnar du på några poddar? Vilka och varför?

PS - Har jobbat på Waldorfdagis OCH fick feeling därav den utflippade och lite antroposof-doftande tankekartan.

PS igen - I senaste avsnitten av Ted & Kaj-podden så pratar de om Mor Kurage och hennes barn och om Brecht! Lyssna! De spoilar inget så du kan lyssna på avsnittet innan du ser pjäsen. Kaj förklarar Brecht himla bra och Ted är motsträvig på ett sätt jag känner igen mig i (tror inte Brecht jag och är bästisar). 

Johanna
Publicerad 29.09.2016 kl. 12:45

Är en Spotifylista likvärdigt med ett blandband?

 

Jag har svårt att överskatta blandbandens betydelse under min tonårsuppväxt. Går det förresten att säga så, tonårsuppväxt?Det är ju en annan slags uppväxt än den då man lär sig krypa, tala och äta. 

 

Kassettbanden skickades i många fall per post och togs ibland emot öga mot öga. Härigenom kunde man upptäcka musik. Äldre, ny, romantisk, energisk, arg och så vidare.  Jag tror vi är många som ser och såg de här banden som en… ömhetsbetygelse människor emellan. På gott och ont, alltså. När podcaster Lundellbunkern i våras läste många utgåvor av 90-talstidskriften Pop berättade deltagaren Maja Åström om hur många band hon fått i utbildningssyfte av killar som ville imponera. Det är ju baksidan med musiken. Den är en ständig källa till glädje och ljuvlig att dela, men samtidigt är den också upphov till press och stress. Vi är många som vid olika tillfällen känt oss mindervärdiga när musiken kommer på tal, helt enkelt för att vi inte haft koll.
Kanske är det något med kraften i uttrycket. Det som har förmågan att skapa gemenskap kan också utestänga. 

 

Jag vet inte om en lista på Spotify har samma tyngd som ett blandband. På Spotifylistan finns ingen handstil och inga egenhändigt gjorda omslag, men man behöver inte vänta på leverans. Tillgängligheten finns i samma stund som skapandet. 

I vilket fall som helst är det kreativiteten som är kärnan. Någon annan har gjort något och tänkt på dig.

 

Nu har jag tänkt på er läsare av Kulturvis. Vilka ni än är kan ni lyssna på ett blandband, eller en blandlista, som jag gjort med tanke på hur det känns i dag. Alltså som att hösten, i alla fall här i Jakobstadsnejden, etablerat sig på allvar igen.

Här:

 

The Triffids - Bury me deep in love

 

Bara en låt med väldigt, eh, romantisk känsla. Jag har alltid varit rädd för det, men här är det överväldigande och oemotståndligt.

 

Per Egland ft. Kicki Halmos - Svårt att förstå

 

Bortglömd pärla från Per Egland och Kicki Halmos som sjöng i djupt Cure-influerade Masquer. 

 

Halsjö - Vykort från en by

 

Här är jag egentligen jävig för jag lärde kännas Björn som döljer sig bakom artistnamnet (en gyttjig sjö mellan Kallinge och Levalunda i min hemkommun Ronneby) när jag gick på gymnasiet. Han gick på komvux och satt ibland vid datorerna i biblioteket. Vi spanade på varandra en stund och kom på nåt sätt i samspråk. Vi delade intresset för The Smiths och att äta vegetariskt, så ganska snart kom jag ofta att sitta på Björns golv på Lindblomsvägen. Redan då spelade han egna låtar, men det är först 17 år senare som han faktiskt gett ut något. En sentimental skildring av en bruksortuppväxt. Slitet tema, men väldigt bra lik förbannat.

 

Andreas Mattsson - Sekunderna

 

Popsicles låtskatt från 90-talet är det inte många som kommer i närheten av. Den ene sångaren, Andreas Mattsson, har tidigare släppt två soloalbum på engelska men skriver nu i likhet med allt fler, på svenska. Ett pophantverkare med extremt jämn nivå, även i dessa dagar.

 

The Elected - Greetings in braille

 

En låt jag allt som oftast har med på listor och band. Bara en fantastisk poplåt.

 

Iiris Viljanen - Elokuuvan

 

Iiris Viljanen släppte en instrumental pianoskiva i våras. Även om hon i andra projekt (och med singeln ”Årstavikens strand”) visat sig briljant som både sångerska och textförfattare fungerar det utmärkt också då hon låter pianot göra hela jobbet.

 

Stephen Hudson - Everything electric

 

En brittisk singer/singwriter som jag inte vet särskilt mycket om, annat än att albumet Sleep for railway dreamers från 2013 innehåller en del makalöst bra låtar i all enkelhet. Ett nytt album har kommit ut i år, men det har jag inte lyssnat på ännu.

 

Electrelane - I´m on fire

 

Springsteen-cover som ger låten ett nytt liv.

 

Mission of Burma - Academy fight song

 

Sista åren av 70-talet innehåller väldigt mycket bra även under ytan, till exempel detta som jag hittade på Mattias Alkbergs spotifylista med världens bästa debutsinglar.

Pär
Publicerad 28.09.2016 kl. 17:07

Vad tusan är en fältväbel?

Det är till den militäriska rytmen ifrån fem trumslagare som jag med mina Kulturvis-medskribenter Johanna och Mikaela söker oss in till salen framför stora scenen på Wasa Teater i lördags. Där bänkar vi oss på första raden, vilken bär med sig en varning för vattenstänk, för premiären av teaterns uppsättning av Bertol Brechts pjäs Mor Kurage och hennes barn. Trummornas exakta slag bär med sig en förebådelse om misär samtidigt som de berättar för mig att klenhet inte är tillåtet, trots den eländiga strid som vi vet att komma skall. Det är dags att andas djupt. Räta på ryggen. Samla mod. Bita ihop. Vi ska marschera in i trettioåriga kriget.

Foto: Frank A. Unger.

Pjäsen inleds år 1624 och kriget har pågått i sex år. Två tidsenliga militärherrar med rekrytering på agendan diskuterar kriget och mycket tidigt blir det klart för mig att jag inte är särskilt insatt i krigshistoria, krigsterminologi, eller alla möjliga kombinationer av de två. Samtidigt som jag roas av dialogen oroar jag mig för att pjäsen ska visa sig vara för svår för mig att hänga med i på djupet — en nervositet som även ska göra sig kortvarigt påmind varje gång jag hör ord som "fältväbel" yttras — men just då äntrar själva Mor Kurage (Ylva Ekblad) scenen.

Entrén är så dramatisk att jag rent av glömmer att det är teater jag ser. Känslan är filmatisk med Erik Salvesens stilsäkra scenografi, bl.a. med scenen täckt av ett lager vatten som målar upp ljusreflektioner på den bakre väggen, och Peter Hägerstams nykomponerade musik som emellanåt ger en klar, catchy soundtrackfiilis. (Ännu två dagar senare hör jag ibland melodierna i mitt huvud.) Marketenterskan Mor Kurage sitter uppe på sin vagn som dras fram av sina barn och det är slående. Hon känns som slagfältets mäktiga affärskvinna och belägringens betronade undsättare. En allhärskande, sfinxlik varelse.

Men sådan är hon inte. Även hon står med fötterna i vattnet och krigssmutsen lämnar ingen obefläckad. Hon tjänar sitt levebröd på kriget och mitt första intryck av henne är felaktigt, hon är ingen välgörare med ett affärsmässigt äss i rockärmen, hon är blott en människa — ibland hänsynslös och rå, andra gånger humoristisk och charmig — som försöker att klara sig dag för krigsdrabbade dag.

Det är likväl inte Mor Kurage som pjäsen tycks handla om, utan snarare byggs den upp i små kronologisnuttar om de personer runtomkring henne. Det slår mig i efterhand att jag vet ytterst litet om denna karaktär, vet mer om hennes barn och hennes vänner. Kriget innehar den indirekta huvudrollen och kanske är det effekterna av det som pjäsen vill skildra.

Jag väntar på att föreställningen ska nå samma blockbusterigt fängslande nivå som Mor Kurages entréscen nådde, men jag är fortfarande inte säker på om den någonsin matchades. Jag förtjustes av andra scener, exempelvis slutscenen, men det blev aldrig lika häftigt. Må så vara att jag rotar för mycket nu, men jag tycker mig finna en mening i även detta. Nämligen att det finns ingen värdighet i att glorifiera krig. Det förstår säkerligen alla som bekantat sig med ett, om än bara så distanserat som via en teaterpjäs som tar plats under det trettioåriga kriget.

Foto: Frank A. Unger.

När vi efter föreställningens slut pratar om den bubblar oändliga tankar och frågor upp till ytan. Det är också däri som jag tycker att den sanna styrkan ligger, att den är en pjäs som tillåter sådan djupdykning och diskussion.

Det är antagligen därför svårt för mig att recensera pjäsen så som den förtjänar, för vad jag ständigt återkommer till är meningen bakom den. Vilka var tankarna hos dramatikern Bertol Brecht, regissören Ulrika Bengts, kostymören Linn Wara, och så vidare. Wikipedia berättar för mig att i pjäsen ställs en obesvarad fråga, nämligen hur en person ska kunna leva ett gott liv i en värld som inte erbjuder någon godhet utan bara ondska.

Detta, och så mycket mer, funderar jag på. Jag vill ständigt ta mig en titt bakom kulisserna. Insikter och aha-ögonblick duggar ned ovanpå varandra när vi funderar på olika elements eventuella innebörder och det är oerhört givande att bollplanka alltsammans med någon. Vi hann diskutera allt från vad kontrasterna i kostymernas modernitet vill berätta om sociala statusskillnader, till vilka barnen kan symbolisera med tanke på deras öden samt Mor Kurages spådomar, och vem eller vad det i så fall gör modern själv.

Vår rekommendation är att samla ihop ett gäng, gå och se Mor Kurage och hennes barn på Wasa Teater och lev ut kulturlivsklyschan med ett glas rött ackompanjerat av analys efteråt. Allt i helhet var ytterst berikande. Många intryck och åsikter var splittrade, men vi var eniga om Wasa Teaters imponerande skådespelarinsatser och alla involverades symbiotiska förmåga att bygga upp hiskeligt snygga scener. Och ni, efter att ni sett den, kom gärna in hit igen och berätta i kommentarerna om vad ni tagit med er från pjäsen. För vi vill gärna prata om den en hel del till.

Sist och slutligen var det inte så viktigt att ha stenkoll på vad en fältväbel är ändå.

Linnea
Publicerad 26.09.2016 kl. 22:00

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer

28.07, 16:45Kultursommarlistan av Jenks
17.07, 15:52Kultursommarlistan av annakarin
13.07, 11:53Kultursommarlistan av Hanna