Normkritisk skönlitteratur, hbtq och representation

I och med att det är mycket diskussioner just nu om könsneutrala/samkönade äktenskap i Finland så tänkte jag, i sann aktivstanda, ge några kortfattade tips på skönlitteratur som inte följer heteronormen. För det här med representation, att man kan känna igen sig i kulturen, i böcker, filmer, pjäser, är så himla viktigt. Och som hbtq/icke-hetero så tar man jämt del av så mycket kultur som följer heteronormen (en av många normer man kanske inte är bekväm eller kan identifiera sig med) och jag tror att det påverkar en, att det ger en liten bitter bismak - att inte få känna igen sig. Så är du normbrytare, här är böcker för dig och är du normen, här är böcker för dig - för att vidga ditt perspektiv. 

Ungdomsboken Det händer nu av Sofia Nordin är en fin bok om att bli kär i sin bästa vän, det är också en väldigt positiv skildring av tonårskärlek, vilket är lite ovanligt (speciellt inom hbtq). Sofia Nordin också skrivit en spännande och gripande dystopitriologi som utspelar sig i Sverige, där det även finns med queera karaktärer. Dystopiserien passar till alla från i åldrarna tweens till vuxen, det är en väldigt realistisk och nervkittlande skildring av att Sverige som slås ut av en febersjukdom, där det verkar som att endast några få ungdomar har överlevt. Första boken heter En sekund i taget och skulle jag vara högstadielärare så skulle jag använda den i min undervisning. Något säger mig också att den kan funka ypperligt som högläsningsbok i en massa sammanhang.

Jag är ju så jävla easygoing av Jenny Jägerfeld är en så himla bra ungdomsbok (med briljant titel!), den har ett språk som speglar huvudkaraktären så klockrent. Den är rapp i käften, stundvis nattsvart och så himla fin på samma gång. Behandlar dessutom adhd och klass på ett ovanligt bra sätt för att vara en ungdomsbok. Stark rekommendation.

I hyllade Engelsforstriologin, Cirkeln är den första boken, av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren finns queera karaktärer, vilket är ett plus. Den handlar om ett gäng tonårstjejer med oanade krafter (alltså vem älskar inte häxor?). Baksidetexten lyder: "Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De har inget gemesamt. De vet inte hur de kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva." Jag skulle säga att den är värd all hype och helt klart ett måste att läsa.

Om du vill ha frasande korsetter, brittisk historia och nervkittlande spänning då ska du läsa Sarah Waters. Waters är utmärkt på att måla upp miljöer och stämningar, som får en att vandra omkring på stora herrgårdar och vara nära i berättelsen. Ficktjuven och Hyresgästerna tror jag är mina favoriter av hennes böcker. Och läs Lyra Ekström Lindbäcks Ett så starkt ljus, en roman om queera och transpersoner, om du, liksom jag, är en sån som tilltalas av ett vackert språk.

Naturligtvis är detta bara en bråkdel av alla bra (hetero)normbrytande böcker som finns där ute. Om du vill ha mindre heteronormer i din läsning så skulle jag rekommendera att kolla in mastodontlistan som bibliotekarien Sebastian Lönnlöv sammanställt på sin blogg. 

Och har du tips på bra normöverskridande böcker? Tipsa gärna mig!

Johanna
Publicerad 08.09.2016 kl. 14:28

Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv

 

Jag passade på att gå på seniorbio här i Jeppis i eftermiddags. Det låter kanske som att det skulle finnas en åldersgräns på ett sådant evenemang, men enligt Paavo i kassan är man välkommen oavsett om man är fem eller 105 år gammal. 

Det som skiljer seniorbion från vanlig bio är visningstiden (15.00 i detta fall, stänger så klart ute en hel del med regelbunden daglig sysselsättning) och priset. I stället för sedvanliga 13-14 euro räckte det denna gång med 6,50 euro (alltså i instinktiva min värld kostar bio alltid 50 kronor eftersom det var vad det gick på när jag var liten), inklusive kaffe.

Jag och mitt sällskap sänkte medelåldern en aning, men den lika delar hemtrevliga och klaustrofobiska doften av tandparfym fanns i salongen.

 

Filmen vi såg var Finlands Oscarsbidrag Hymyilevä mies, eller Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv som är filmens svenska titel.

Juho Kuosmanenms verklighetsbaserade berättelse om ”bagaren från Karleby”, boxaren Olli Mäki, hade premiär i Finland i fredags, men har redan håvat in pris på filmfestivalen i Cannes där den gick vinnande i kategorin Un Certain Regard. Förutom att den tävlar på Oscarsgalan är den också Finlands bidrag i kampen om Nordiska rådets filmpris.

Frågan är då om Kuosmanen åker segertåg med rätta. Så här några timmar efter det att jag sett filmen kan jag bara säga ja. Filmen utspelar sig 1962 och mittpunkten är den titelmatch som Olli Mäki (Jarkko Lehti) ska gå mot den amerikanske och betydligt mer rutinerade proffsboxaren Davey Moore (John Bosco Jr.) i Helsingfors.
 


Öppningsscenerna är lantliga och talltäta. Olli och hans förälskelse Raija (Oona Airola) har nyligen träffats och i Prerho är det som det är med bilarna på den här tiden. Startar de inte får man cykla till festen i stället. Idyllen avbryts tvärt av Ollis förberedelser inför den stundande matchen om världsmästartiteln. Raija följer med till Helsingfors där de är inneboende hos Ollis manager Elis Ask (Eero Milonoff) med familj.

Intressekonflikten mellan dessa två är det som tar filmen framåt. För Elis Ask är det mycket som står på spel i och med matchen. Mäktiga män har gått in med pengar för att matchen ska bli av och ett filmteam följer Olli på nära håll under träningarna. Presskonferenserna avlöser varandra, men Olli är alltmer okoncentrerad. Han är förälskad och det passar Elis Ask mycket dåligt. En proffsboxare kan i hans och den professionella idrottsvärldens ögon inte ha en brud med sig överallt dagarna före match. När Raija tillfälligt åker tillbaka till Perho rymmer Olli efter till managerns stora förtret, men lugn och ro är allt Olli efterfrågar i den mediala cirkusen (som förmodligen inte var någonting med dagens mått). 
Kampen för att nå matchvikten, 57 kilo, är ganska skrämmande att följa. Det krävs en del fingrar i halsen och en kollaps i bastun för Olli att nå målet.

 

När matchen på en packad Olympiastadion väl är i gång går det snabbt och långt ifrån de 15 planerade ronderna behövs för avgörandet. Olli ser ingenting av motståndaren och faller i golvet en gång för mycket relativt omgående.

På efterfesten rymmer Olli och Raija, igen till manager Asks förtret. De är helt enkelt mer intresserade av varandra än av den professionella boxningsvärlden. Kanske blev det Ollis lyckligaste dag, men inte av den anledning som Elis Ask tänkte sig.

Filmen är full av frågeställningar om drivkrafter i livet och ljuvliga sextiotalsmiljöer från stad och land, allt i svartvitt och väl värt en stor publik.

Ett häpnadsväckande faktum jag fick mig till livs efter filmen är att Olli Mäki var en stark medaljkandidat inför OS i Rom 1960, men av politiska skäl blev han inte uttagen i truppen. Finska boxningsförbundet hade tagit avstånd från Kokkolan Jymy eftersom det var (och är?) en arbetareförening.

Pär
Publicerad 07.09.2016 kl. 20:00

Red Hot Chili Peppers - The Getaway

17 juni 2016 har 1980-talets rockfunkgudar Red Hot Chili Peppers äntligen kommit ut med en ny skiva- The Getaway. Omslaget ser lovande ut. Tvättbjörnen, björnen, räven och flickan går med bestämda steg mot ett äventyr medan kråkan håller ett vakande öga på dem. Det bådar gott.

Jag sätter på singeln Dark Necessities. Introns mörka och fylliga toner för mig genast till ett parallellt universum (kunde inte låta bli) som jag inte vill lämna, men så fort jag hör Fleas karaktäristiska bas rycks jag genast tillbaka till verkligheten- dock till den verkligheten som endast RHCP kan måla upp. I Dark Necessities finner du allt du önskar dig av en Red Hot Chili Peppers låt: svävande och melankoliska harmonier framförda av Josh Klinghoffer, den oundvikligt medryckande funken, Anthony Kiedis filosofiska snicksnack och naturligtvis Chad Smiths aldrig svikande perkussionstrolleri. Fleas roll i låten skall definitivt inte heller underskattas eller förglömmas, musikalisk virtuos som han är har han med största sannolikhet utöver baslinjen dessutom byggt upp låtens stomme utgående från det eleganta pianospåret (som han gjort i The Hunter). Dark Necessities är utan tvekan en RHCP låt med en alldeles ny uppsluppenhet. 

Första intrycket av skivan är ändå platt. Mjäkigt och tamt. Finns det på skivan en endaste låt som är framförd med eftertryck? Merparten av låtarna på The Getaway börjar med gitarr-plinkeplonk och det där stinget som kännetecknar en RHCP låt saknas, till en början.

Skivan börjar nämligen sakta men säkert växa. Efter tre, högst fyra gånger börjar melodierna träda fram och låtarnas uppbyggnad tilltala. Låtarnas dynamik lockar och plötsligt är skivan på repeat. Med flera lyssningar slår insikten över låtarnas variation in. Titelspåret The Getaway är lekfullt och Joshs rytmiska gitarr upplyftande, Goodbye Angels allvarlig och sansad, The Longest Wave svävande och nostalgisk, Sick Love smörig och Dreams of a Samurai härligt progressiv och Chad som hamnat lite i skymundan får äntligen släppa loss. 

Red Hot Chili Peppers går att dela in i tre kategorier: 1. Ett peppers med Hillel Slovak som gitarrist 2. Ett peppers med John Frusciante som gitarrist 3. Ett peppers utan John Frusciante som gitarrist. The Getaway hör till den sistnämnda kategorin. I deras andra album sedan John Frusciantes andra avgång hittar Red Hot Chili Peppers tillbaka och Josh Klinghoffer hittar sin plats. I I’m with you haltade deras samspel och skivan övertygade aldrig. I The Getaway kommer äntligen Josh till sin rätt och hans bakgrund som perkussionist kommer till nytta (innan han gick med i peppers hade han inte spelat gitarr på två år). Frusciante lämnade stora skor att fylla men Josh sket i skorna och körde med harembyxor istället.

Red Hot Chili Peppers har dessutom i detta album dumpat den gamle trotjänaren Rick Rubin som varit deras producent sedan 1991 (Blood Sugar Sex Magik) och får som belöning ett sound som är betydligt mer behagligt för örat och som ger var och en av musikerna utrymmet de förtjänar. Danger Mouse och Nigel Godrich gör sitt jobb väl och bytet av producent kan ha varit ett av RHCPs smartaste drag. Ett flertal låtar har andra medverkare och i de allra flesta fallen är samarbetena lyckade (med undantag för Detroit). Flörten med rap, punk och Broken Bells bevisar bara Red Hot Chili Peppers otroliga bredd. 

Det är dock inte lätt att recensera Anthony Kiedis lyrik. I This Ticonderoga sjunger han: ”I met a girl with long black hair and she opened up so wide / A daffodil growing in Brazil and I picked her for my bride” vilket känns mer rasistiskt och sexistiskt än intelligent samtidigt som ”You don’t know my mind / you don’t know my kind / dark necessities are a part of my design” (Dark Necessities) kan vara ett långfinger för den som himlar med ögonen åt ”You've got to choose it to use it / so let me plug it in / Robots are my next of kin” (Go Robot) Och egentligen- varför kan inte nyss nämnda meningar vara en reflektion över Kiedis sexberoende? Anthony har fått mycket kritik för sin meningslösa lyrik men kan det lika bra vara vi som inte ger lyriken den analysen och tiden som den behöver? I We Turn Red lär han spy galla över Trump-farsen och i The Hunter är det fadersrollen som får sig en funderare: ”Can't find my pants or my bank account”, ”We all get confronted / Don't just slip away”. Förlusten av gitarristen Hillel Slovak och de svekfulla drogerna behandlas i Feasting on The Flowers och i slutändan är det kanske blandningen av meningslöst babbel och djupsinnig analys som vi vill ha och som vi på sätt och vis även förväntar oss. I ärlighetens namn tror jag faktiskt att jag hade saknat ett Hey-Oh om det inte hade kommit med. 

Som musikvideo är Dark Necessities inte alls tokig. Tjejerna är aktiva i sina
roller och bandets energi är smittande.

Trots att Anthony, Flea och Chad förblir evigt unga är det ändock ett faktum att spexandet behöver byta form innan ”Time just gets its way / Strawberries left to decay” (The Hunter). Småpojkarna i sina förvuxna kroppar behöver växa upp- i den mån de förmår. The Getaway kan vara ett naivt (?) försök till mognad vilket är precis vad du som lyssnare kräver i det här skedet av deras karriär. De har ju faktiskt valts in i Rock & Roll Hall of Fame (läs in ironin).

The Getaway är kanske inget mästerverk, men fungerar musikaliskt mer än väl. Skivan går att lyssna på om och om igen och faktum är att jag får känslan av att Red Hot Chili Peppers är lika busiga som kvintetten på omslaget tycks vara. Lite medelåldersäventyr är på sin plats. De melankoliska stråken denna gång är dessutom till bandets absoluta fördel. The Getaway är ett polerat album utan att vara pretentiöst vilket är vansinnigt skönt.

Fyra av fem stjärnor

Amanda
Publicerad 06.09.2016 kl. 20:14

Ökända omusiker

På bio just nu går filmen om Florence Foster Jenkins, den förmögna dam som under tidigare hälften av 1900-talet kunde bekosta sin sångkarriär och sina grammofonskivinspelningar. Hon var inte musikaliskt begåvad, kunde sällan hålla ton eller träffa den rätta till att börja med, men detta utgjorde för Jenkins inget hinder i sin envisa eftersträvan att bli en erkänd sångerska. Jag har inte ännu sett filmatiseringen av hennes historia men har däremot hyst en fascination för fenomenet Jenkins en tid. Det är något med det som känns så nutid. Jag drar exempelvis paralleller till det som skildras i Saturday Night Live-sketchen "You Can Do Anything", kortfattat YouTube-generationens avsaknad av självkritik.

Å andra sidan var Florence Foster Jenkins medveten om den kritik hon fick och antagligen har hon kunnat inse att det låg någonting i den. "Folk må säga att jag inte kan sjunga, men ingen kan någonsin säga att jag inte sjöng", lär hon en gång ha sagt åt en vän.

Hur som helst, vi ska lämna Jenkins bakom oss och istället spola hundra år förbi damens födelse i Pennsylvania år 1868 till New Hampshire år 1968 och födseln av bandet The Shaggs.

The Shaggs formades av tre systrar, Dorothy, Betty och Helen Wiggin, efter fadern Austins insisterande. Han var övertygad om att döttrarna skulle bli musikstjärnor, eftersom hans mor spått detta i hans handflatas linjer. Pappa Wiggin köpte instrument och ordnade musiklektioner åt flickorna och med sitt envisa temperament övertygade han dem att musicera, uppträda och jaga den där förutspådda stjärnglansen.

Det är inte första gången vi hör om föräldrar som manövrerat sina barns musikartisteri. Joe Jackson, far till Michael med syskon, och Mathew Knowles, Beyoncés pappa, tillhör samma skara, för att nämna ett par. Men Austin Wiggins döttrars band blev aldrig något The Jackson Five eller Destiny's Child. Varför inte? Jag tror det bäst illustreras via deras egna medium, musiken.


Nej, The Shaggs blev aldrig några klara ljusfläckar på stjärnhimlen, hur många spelningar deras far än fixade åt dem. Deras otajta sound med tafatta gitarrackord, stelfrusna trumkomp och omelodiöst trallande nasalsång tilltalade inte den breda publiken.

Jag förstår detta. Och ändå... ju mer jag lyssnar, desto mer börjar jag tilltalas av den här omusiken. I en värld av polerade produktioner där det mesta alltid låter tiptop, så är det trevligt att lyssna på någonting trasigt, styltigt och styrt av slumpen istället för av en svindyr producentjätte. Det känns som att vi här hittar någonting sällsynt och äkta — men att systrarna dessvärre var tämligen obegåvade musiker så betyder inte att de är mer genuina eller unika än begåvade musiker, förstås. Men i sårbarheten finns en nyans av någon slags sanning som vi sällan stöter på numera.

Så varför grips jag inte av samma känsla när jag tittar på halvdana auditioner till tv-sända sång- och talangjakter? 

The Shaggs första framträdande var också på en talangjakt. Bandmedlemmarna tyckte själva inte att de var redo att uppträda inför publik, men deras far höll inte med, trots att flickorna knappt kunde spela sina instrument. Publiken hånskrattade och slängde läskedrycksburkar på dem, något systrarna Wiggin förståeligt ansåg bedrövlig pinsamt och avskräckande. Men pappa Austin resonerade att de bara behövde öva mer, så det är vad de gjorde.

För Austin Wiggin skulle inte ge upp så lätt. Han såg redan följande år till att bandet spelade in en egen skiva. Utav merparten av sina besparingar anlitade han en studio dit han skjutsade sina döttrar och där de spelade in sitt debutalbum på en dag.

Philosophy of the World släpptes år 1969 och innehöll ett dussin låtar, alla skrivna av Dorothy. Det tredje spåret på skivan är den inbäddad en bit ovanför, "Who Are Parents?". Den är en söt sång om att föräldrar är de som alltid finns där och de som verkligen bryr sig. Men där finns också två rader som får alla som känner till bakgrundshistorien med den överentusiastiska fadern att undra.

Some kids think their parents are cruel
Just because they want them to obey certain rules

Var Dorothy en av dessa somliga unga? Vävde The Shaggs in ett subtilt missnöje i sitt kakofoniska stycke tillägnat föräldrarna, och kanske framför allt pappan? "Han styrde. Vi lydde. Vi gjorde vårt bästa.", har Dorothy senare sagt om relationen mellan dem.

Om så är fallet, är då många rader i "Who Are Parents?" mer av The Shaggs egna uppmaning åt sig själva, än en betraktelse av någonting utanför? En sammanbiten påminnelse om att ha tålamod?

We must remember
Parents are the ones who will always understand
Parents are the ones who really care

Det här vet jag inte svaret på. Men det är definitivt denna undran som får mig att sympatisera med The Shaggs. Att veta att det var deras pappa som outröttligt tryckte på deras jakt efter kändisskap får mig att se på dem med milda ögon. Jag är nämligen så väldigt, överjävla trött på YouTube-generationens blinda brist på självdistans och självkritik. Men personer som kanske vet att de är medelmåttiga som bäst och bara kör ändå när någon vill att de ska? Sådana kan jag verkligen uppskatta. Besatt fadersgestalt i bakgrunden eller ej.


Ofta hånade och sällan hågkomna, så har The Shaggs ändå blivit ett slags kultnamn. Frank Zappa har t.ex. bekänt sin kärlek för bandet och kallat dem "bättre än The Beatles". Kurt Cobain placerade Philosophy of the World på femteplats på sin 50 bästa album-lista. Samma skiva efterfrågas i filmen Empire Records (1995), bandet dyker upp på ett blandband i filmen The Perks of Being a Wallflower (2012), och i andra säsongen av serien Gilmore Girls (2000-2007) kastar Jess en CD-skiva åt Rory som fångar den och frågar "The Shaggs?". Jess, den tuffcoola musikkännaren, svarar "Trust me". Även i hemstaden Fremont blev The Shaggs återkommande spelningar till slut populära, och de fortsatte att uppträda där ända fram tills pappa Austins död år 1975.

På sätt och vis hade ju Austin Wiggin helt rätt i sin övertygelse om spådomen. Visst blev döttrarna kända musiker. Även om det för de flesta är mer som ökända omusiker — men för denna skribent och musiklyssnare, definitivt uppskattade ändå.

Linnea
Publicerad 05.09.2016 kl. 22:07

Malmstens hjärta och hur svårt är poesi?

Handen upp alla som tycker poesi är svårt.  Ganska många skulle jag tro.  Poesin anklagas ofta för att vara svårbegriplig, onödigt komplicerad och ibland rent av töntig i sina omskrivningar. Det får man naturligtvis tycka, men poesi kan också beskrivas som ett sätt att fånga känslor med ord, att genom estetiskt skrivande föreviga känslotillstånd. Poesi är form över innehåll; poesin är ofta uppställd enligt vissa regler eller skriven på boksidan på ett sätt som avviker från prosans traditionella utseende. Poesin kan vara skriven för att läsas högt, reciteras enligt vissa markörer i texten, eller skriven för att ses på en boksida som ett grafiskt konstverk utöver dikten.

Med detta i åtanke, är poesi svårt egentligen? Eller läser vi i tron att det ska vara svårt, att poesi som inte är svår inte är poesi? Kanske beror den allmänna inställningen till poesi som något svårt och otillgängligt på att det är annorlunda. Det poetiska språket bjuder på andra utmaningar än det som används i romaner eller tidningar. Språket i romaner och dylikt är välbekant, och därför enkelt att ta till sig.  Men dikter bryter så ofta det välbekanta med sin form, att innehållet inte går att ta till sig för att man redan hakat upp sig på formen.

Dessa tankar om poesi kommer från att ha läst två poesiböcker den senaste veckan – Det här är hjärtat av Bodil Malmsten och Sång från hjärtats bakgård av Anna Jörgensdotter. Jag har själv svårt för att ta mig tid att läsa poesi, just för att det är kämpigt och ovant, och tänkte därför dela med mig av vad jag tyckte om de två diktverken.

Det här är hjärtat av Bodil Malmsten är en lågmäld sorgeskildring som ibland river till och brister ut i klagosång. Jag skulle ljuga om jag sa att jag älskade verket, men raden ”kärlek är att jag vill att du finns” sticker ut bland de övriga i diktsamlingen. Det här är hjärtat handlar om att mista ”sin” människa och jag tror att någon som själv upplevt sorgen i att mista en älskad skulle drabbas betydligt hårdare av verket än vad jag gör. Mera livserfarenhet hade helt klart berikat läsningen av Det här är hjärtat. Läs gärna Hannas tankar om verket, jag är benägen att hålla med henne om att diktsamlingen skulle ha gjort sig bättre som uppläst, då kanske jag skulle beröras på riktigt.

Sång från hjärtats bakgård av Anna Jörgensdotter kan beskrivas som dikter från hjärtats bakgård, dikter om det vi inte riktigt orkar tänka på eller känna. Jörgensdotter skriver öppet om mörka tankar, ensamhet och att inte riktigt våga höra till. Det som tilltalar mig med verket är formen, som är enkel och rättfram, samt utan en tydlig stilistik vilket gör läsningen enkel. Dikterna berättar till synes om vardagsliv med döljer en modern känsla av utanförskap under vardagsytan.  Men precis som med Malmstens verk så upplever jag att Sång från hjärtats bakgård är ett verk som kommer tilltala människor i specifika levnadssituationer och med specifika erfarenheter. Båda verken är dock något att överväga ifall man känner för lite dikter nu till hösten. Har ni rekommendationer på diktverk för de som söker att utvidga sitt poesiläsande?

Rebecca
Publicerad 04.09.2016 kl. 19:17

Två snabba kulturtips

Hej och glad lördag, ville bara snabbt kika in och tipsa om två saker jag tycker är extra fina just nu.

Det ena tipset är låten 'Forever' av svenska punkpop bandet Pascal. Dom har alltså gjort en svensk (och egen) version av Hurriganes gamla låt 'I Will Stay' (som i sin tur var en version på en låt av danska The Lollipops). Har lyssnat mycket på 'Forever' denna vecka, låten är en fin och hyllande återblick till Hurriganes samtidigt som den är egen, skörstark och innehåller mer desperation än Hurriganes version. Finfin i alla fall! Finns bland annat på Spotify och på Soundcloud.

Andra tipset är för dig som hänger i Vasatrakten. Gå och se Jani Järvinens utställning på Black Wall Gallery. Så himla fina konstverk! Jag såg den igår och den var drabbande - på ett sånt där fint sätt som bra konst är. Den hänger fram till den 18/9, så är du i krokarna - passa på!

Black Wall Gallery finns på Kasern 13, Korsholmsesplanaden 6. Och överlag så är Kasernområdet en fin grej och ett bra Vasatips. Happy kulturhelg!

Johanna
Publicerad 03.09.2016 kl. 15:33

Här händer så lite och vi drömmer så mycket

Här händer så lite och vi drömmer så mycket, säger Krypet i Tove Janssons berättelse Vårvisan i novellsamlingen Det osynliga barnet. Kulturvis har tre stycken handtryckta tygkassar (32×36cm) med detta citat på att dela ut!

Vill ni vinna en av dem? Skutta vidare till facebook.com/kulturvis där ni kommenterar på denna post för att delta i lotteriet som är öppet tills onsdag 7:e september. May the odds be ever in your favor!

Kulturvis
Publicerad 03.09.2016 kl. 12:17

Systrar & bröder

Lånade Maria Svelands Systar & bröder från biblioteket. Har länge velat läsa den eftersom jag gillar Svelands ifrågasättande av kärnfamiljen + att jag har läst Bitterfittan kanske fem gånger och Hatet rekommenderar jag till alla. 
Men nu, mot boken →

En kort sammanfattning av karaktärerna

  • Storasystern Nora, präktig kultursekreterare som vill ha glansbildsbilden av kärnfamiljen. Tyvärr är hon gift med en riktigt tråkig typ, Henrik, som tar hand om deras två barn på torsdagar. Nora flippar på att torsdagsmiddagarna uteslutande är tacos och att deras familjeliv inte motsvarar hennes förväntningar på vad en familj borde vara.
  • Mellansystern Hedda, sover jättemycket och studerar på Konstfack. Hon har rätt dåligt självförtroende och få vänner.
  • Lillebror Per är drogberoende och försörjer sig som massör med happy endings till överklasskvinnor i medelåldern.
  • Mamma Anita, familjens nav som röker under spisfläkten och ser till att alla har det bra – förutom hon själv.
  • Pappa Göran, den alkoholiserade douchebagen som ingen räknar med. Kallar ofta Anita för kärring och bosätter sig i garaget då Anita går bort i cancer. Försvinner sedan spårlöst i Transsylvanien.

Varje kapitel berättas ur respektive syskons perspektiv som varvas med nutid och tillbakablickar till barndomens radhuslägenhet. Sveland har gjort det enkelt för sig med de stereotypa karaktärerna: den duktiga storasystern, mellanbarnet som hamnar i kläm, lillebror som kräver uppmärksamhet på alla tänkbara sätt,  den uppoffrande modern och den alkoholiserade fadern. Jag hade nog varit ok med det om själva handlingen skulle ha varit mer… spännande? Givande? Provocerande? Jag hade hoppats på en tydligare problematisering av kärnfamiljen eller att Sveland lyft upp syskonskapet med allt vad det innebär på ett mer ingående sätt. Den här storyn har en läst förr (jämför med Svingalängorna och Mig äger ingen) och det är inget nytt under solen.

Maria Sveland skapar debatt i och med hennes förmåga att trycka på samhällets ömma punkter. Hon är kompromisslös och modig och jag hoppas att hon fortsätter diskutera sina kärnfrågor rörande kön, klass och sexualitet. Trots att boken inte hamnar på min topp10-lista så vill jag ändå rekommendera den. Mest på grund av språket, det är få saker som stör läsrytmen och kapitlen är inte för långa. Det är en jämn läsupplevelse, varken mer eller mindre. 

Kul trivia: Bokhora har gjort en intressant notering av karaktärernas namn.
 

psst: what’s up med att alla pappor hela tiden ska vara alkisar i familjeskildringar? 

Mikaela
Publicerad 02.09.2016 kl. 08:40

Tv-serier och tips-torsdag

Ibland har jag perioder där jag plöjer serier på Netflix, det är som en skön verklighetsflykt, en rolig hobby eller ibland ett bra kompis-häng; att se en serie tillsammans. Och alltså om du inte streamar än, börja! Att kunna se flera avsnitt på rad eller att helt välja själv när du vill se ett avsnitt - livskvalité! Här kommer tre tips på, väldigt olika, serier att se på Netflix i höst, två bra och en halvbra (för let’s face it - ibland vill man se en sån serie).
 

1. Narcos

Betyg: Svinbra

Det har tipsats mycket om denna serie nu i dagarna eftersom den efterlängtade andra säsongen släpps i morgon (fredag den 2/9), och har ni inte sett första säsongen så avundas jag er som har den upplevelsen framför er. Narcos är alltså en serie som baserar sig på en verkligen persons levnadsöde, den ökända colombianska knarkkungen Pablo Escobar. Man får följa hur Escobar blev miljardär på kokain, bland annat ger sig in i politiken och hur han bygger upp sitt imperium (mycket mutor och död), samtidigt som vi följer två narkotikapolisers jakt på Escobar. 

Det är en Netflix-produktion, och själv tycker jag att deras produktioner ofta tar ut svängarna på ett intressant och nytt sätt. Serien är snygg (utspelar sig till stor del på 70- och 80talet) och dramatisk, man blir lätt hooked. Det som slog mig när jag såg första säsongen var vad lite jag visste om Escobar, om drogpolitik och om Colombia sen förr (så den var också utbildande).

En annan sak som jag tyckte var intressant var att man (läs: jag och min bästis) ändå fattade tycke för karaktären Pablo. Missförstå mig rätt, han är en ond man och gör helt psykopatiska grejer (han gör verkligen helt vidriga saker) - men han visar också andra sidor och gör goda grejer (bygger skolor och hjälper folk till exempel). Vilket gör karaktären fascinerande, att både det vidriga och goda finns där tillsammans. Dessutom är karaktären så himla karismatisk tack vare ett utmärkt skådespelande av Wagner Moura som spelar Pablo. Jag vet i alla fall vad jag gör i helgen!
 

2. Broadchurch

Betyg: Rätt bra

Sista helgen av mitt sommarlov ägnade jag åt att se första säsongen av Broadchurch. En välgjord, spännande brittisk kriminalserie. Den kändes lite som en klassisk brittisk kriminalserie, ni vet en som utspelar sig i en liten stad vid kusten, där alla känner alla, havet är grått och piskande och alla har hemligheter som i samband med mordutredningen kommer upp till ytan. (En sån serie där det är alltså mer bilder på piskande hav än på blod och äckel).

Den börjar med att en ung pojke hittas död på stranden. Och två kriminalare (den ena vresig så klart), som aldrig jobbat ihop förut och dessutom är helt olika, ska samarbeta för att lösa mordet. Helt rekommenderbar (plus att det är skönt med serier som bara är 8 avsnitt, det ger möjlighet till "plöja-igenom-utan-dåligt-samvete"). Den är smart, har spännande tvister och är svår att förutsäga. Perfekt serie när det regnar ute!

Dessutom finns det en stor fördel med att den är brittisk och inte amerikansk och det är att folk får vara ”fula”. Eller bara helt normala. Det är så skönt med serier/filmer där bland annat kvinnorna inte behöver vara "snygga" jämt. Ni vet, hollywood-sminkade och med fixat hår och mycket naken hud. Det är viktigt med serier där tjejer inte framställs som någon som ska rädda världen/springa ifrån en mördare/whatever i megalånga ögonfransar, perfekt smink och skyhöga klackar.

Det tyckte jag så himla mycket om med nya Ghostbusters förresten, att kvinnorna bara fick "vara" och göra sina grejer (eh, jaga spöken). Ingen hade urringning eller särskilt speciella kläder. Det var liksom inget fokus på deras kroppar eller utseende. Dom skildrades så som män skildras på film, vilket är ovanligt. Och jag tror att det är så himla viktigt med mer sådant. Så är det i Broadchurch också, det är fokus på utredningen och på människornas känsloliv - inte på hur deras kroppar ser ut.
 

3. Scream

Betyg: Helt ok tidsfördriv

Här kommer det halvbra tipset. För denna serie är halvbra. Men jag tror jag hade älskat den i mina tonår, för den påminner om Gossip Girl och O.C i estetiken och formen, det är något tryggt och samtidigt exotiskt med high school-elever.

Men idag gillar jag den för den är meta. Den handlar alltså om ett gäng high school elever i en liten stad i USA som tidigt proklamerar att man aldrig skulle kunna göra en ”en slasher-film till en hel tv-serie”, vilket sen är exakt vad serien är. Den är som en skräckfilm á la Scream-filmerna fast i tv-serieform, en mördare i Scream-liknande mask mördar tonåringar på löpande band samtidigt som de resterande i kompisgänget försöker lista ut vem mördaren är. Dessutom bor kidzen i en stad där liknande mord ägde rum för ett tiotals år sen, så den stora frågan är: Är mördaren tillbaka?

Den är meta, för den gör hela tiden blinkningar och referenser till skräckfilmer och populärkultur och driver lite med sig själv. Och ofta analyserar ungdomarna vad som händer utifrån filmer och tidigare skräckteorier. Ett till plus är att den är ganska tillåtande i sina karaktärer, det finns queera karaktärer till exempel. Minuset är att den är väldigt ”vit”.

Men som hyfsat tidsfördriv eller kompishäng-serie funkar den utmärkt. Plus den är smart och om man är som jag som aldrig ser skräckfilm längre, så hoppar man till ibland (det är något med att mördaren har ryckiga rörelser och dyker upp pang poff). Plus som sagt, bara det där att följa med ett tonårsgäng och deras drama (läs kompisbråk och kärlek) väcker nostalgi från serierna man såg som yngre.

Så, happy serie-helg!


PS. vill ni följa mig på andra plattformar så finns jag på insta.

Johanna
Publicerad 01.09.2016 kl. 09:14

Interaktivitet genom tiderna

Radio- och tv-program där lyssnare och tittare får medverka på ett eller annat sätt är populärt både bland konsumenter och producenter. Frågan är om det alltid är eftersträvansvärt.

 

Fenomenet aktualiserades för mig när jag via en kompis snubblade över den NRK-producerade tv-serien Skam.

Där får tittaren följa ett gäng ungdomar som just börjat på gymnasiet. Ramberättelsen är att fem tjejer, sinsemellan ganska olika, blir kompisar i sin gemensamma (med olika intensitet) strävan att skapa en russebuss inför den avslutande terminen i trean. För mig som gått gymnasiet i Sverige var fenomenet helt okänt, men så här beskrivs det på allvetande Wikipedia:

”The russefeiring (English: "russ celebration") is a traditional celebration for Norwegian high school students in their final spring semester. The russefeiring traditionally starts on around 20 April and ends on 17 May, the Norwegian Constitution day. Participants wear coloured overalls, they make groups and name a bus, car or van and celebrate almost continually during this period. Students who buy a bus, are partying in this bus the entire night until school every day from the start to 17 May. Drunkenness and public disturbances are regularly linked to the celebration”

 

Om seriens handling kan jag tråkigt nog bara säga att den är riktigt bra på det där självklara sättet. Ungdomsserier är ju liksom alltid högriskprojekt och antalet lyckade exempel är förhållandevis få. Skam innehåller yta och djup i lagom proportioner och har en feministisk touch. Måndag till fredag läggs ett litet klipp ut och en gång i veckan sätts allt ihop till ett helt avsnitt.

Tittarna kan också ta del av mervärden. Till exempel finns alla rollfigurer på snapchat och instagram där den som vill kan följa det som hänt i serien, som ett slags extramaterial att kommentera och diskutera med andra följare. Flöjlarna är tusentals och kommentarerna under bilderna ofta hundratals. Jag kan inte låta bli att tänka att det känns modernt.

För på dagen 20 år sedan ville även SVT vara cutting edge när de 31 augusti lanserade såpan Nudlar & 08:or. Det särskilda med den här serien var att den sändes i SVT:s båda kanaler samtidigt, fast ur olika vinklar. Meningen var att tittaren, som av allt att döma antogs tillhöra en zappande generation, skulle vara sin egen bildproducent med hjälp av fjärrkontrollen. 

I Filip Hammars och Fredrik Wikingssons bok 100 höjdare - Sveriges roligaste ögonblick genom tiderna (2004) är lanseringen av serien ett av ögonblicken. 

- I framtiden blir det tv på internet och då kommer det allt mer att handla om att vara aktiv och välja vad man vill se, citeras där Magnus Francke, en av huvudrollsinnehavarna.

Dubbla programpresentatörer

Med facit delvis i hand uppenbarligen en poäng och vågad tanke, men förmodligen var verktyget (i det här fallet fjärrkontrollen) både bildligt och bokstavligt talat alltför trubbigt. Bara några hundra tusen sägs ha tittat (detta under en tid då tv-tittande var hett och utan konkurrens) och det som slutligen gjorde att Nudlar & 08:ros historia bara blev två säsonger lång var ändå bristen på en fängslande handling (andra och sista säsongen ska enligt denna blogg ha sänts på en undangömd tid och i endast en av kanalerna). I Filip Hammars och Fredrik Wikingssons bok sägs att serien ”rent konstnärligt inte höll måttet”.

Teaterstudier på Mediaskolan

Den handlade om några studenter på en medieskola. För egen del minns jag bara en scen där någon försökte illustrera det köttsliga med hjälp av svartvita foton på Bullens varmkorv (läraren ville hellre se hud tillhörande tjejer), medan Hammar och Wikingsson kommer ihåg ”bedrövliga skådespelarinsatser, konstruerade repliker, sökta historier och platta försök att säga något om den tid vi levde i”.

 

Ett annat 90-talsexempel från SVT är, vill jag minnas, en serie fristående tv-noveller som var en del av ett större familjeunderhållningsprogram, kanske Det kommer mera

Efter det att större delen av programmet sänts fick tittarna ringa in och bestämma slutet. Man stod då inför två alternativ (typ antingen ”X gör slut med Y” eller ”X bestämmer sig fört att följa med Y på jorden runt-resa”) varpå dramatiseringen av det vinnande alternativet visades i tv.

Kanske kan även brevfilmerna i Bullen, som byggde på problem som tittare beskrivit brevledes, ses som ett tidigt försök till interaktivitet.

 

Det jag funderar på är om vi faktiskt behöver interaktivitet när vi ser på tv. Är det bättre att bara konsumera en välgjord produkt eller finns det ett egenvärde i möjligheten att själv påverka och/eller diskutera det man ser?

Pär Jonasson
Publicerad 31.08.2016 kl. 18:21

Länktips: Feministisk porr

Baby Bro av Jaana-Kristiina Alakoski & Ollie Baldwin

På tal om fulkultur— saknar du porr var de inblandade parterna är jämställda och var den ejakulerande penisen inte är filmens klimax? Om svaret är ja, kan det vara tillfredsställande att söka sig till den feministiska porren. Feministisk porr inkluderar och fokuserar nämligen på allas njutning och inte enbart på den vita, heterosexuella mannens. Den feministiska porren förtjänar naturligtvis ett analytiskt inlägg och i väntan på detta tänkte jag att hen som har lust kan bekanta sig med länkarna nedan.

Nätsidor för feministiska porrfilmer:

Kul ensam av Sara Åkerman Börje

Det har skrivits en mängd intressanta artiklar om det svenska porrkollektivet New Level of Pornography och deras porrfilm Female Fantasy. Artiklarna finns länkade under Aboutfliken på deras hemsida. Där har även Svenska Yle bidragit med artikeln Med kvinnans lust i fokus.

Tips på andra sidor, artiklar, åsikter och information om den feministiska porren tas oerhört gärna emot!

Amanda
Publicerad 30.08.2016 kl. 16:43

Populär pöbelkultur

Förra veckan togs fin- och fulkultur upp av Mikaela här på Kulturvis och jag har tänkt på den diffusa men likväl rakbladsvassa gränsen där emellan de två. Denna spricka som delar kulturen är lätt att förnimma, men svår att sätta fingret på.

Närmast tror jag mig komma genom att peka på populärkulturen, också känd som masskulturen, där sprickan tycks framträda tydligare.

Det är nämligen lite fint att rynka på näsan åt sånt som tilltalar de flesta andra. Det är lite fult att tilltalas av samma saker som de flesta andra också tilltalas av. Samtidigt är det fint att vara populär och att känna till vad som är populärt, medan det är fult att vara för populär och att gilla för mycket av sådant som är för populärt.

Fulkultur Fulkultur, masskultur och smaklöshet.

Minsann verkar det vara så att det som är verkligt populärt i nuet inte kan tillhöra finkulturen. I och med att popkulturen riktar sig åt den breda massan, i stället för till kännare och förståsigpåare, så uppfattas den som något... tja, simpel. Inte för en utvecklad smak. För de som gillar russin och saft, inte kapris och whisky.

De varmaste skivrecensionerna tilldelas ofta de artister som inte ännu helt slagit igenom. Sedan, om och när de lyckas, blir de lätt mainstream och tråkiga. Gäspande söker vi oss vidare och minns tiden när allt var bättre, när band ännu var underground och vi kunde känna oss speciella i vårt gillande av dem.

När författaren Dan Brown blev ett gigantiskt hushållsnamn med deckaren The Da Vinci Code (2003) tycktes hajpen och hyllningarna slå bakut över en natt och förvandlas till hån och häcklande. Det är svårt att förklara på andra sätt än att Brown med sitt konsthistoriska mysterium hade blivit för välkänd, för framgångsrik, för återkommande och ordinär. Vi tröttnade rejält på att höra om honom och för många levde hans roman inte upp till de skyhöga förväntningarna. Trots att boken knappast kan beskrivas som ytlig eller banal, så hade den ändå enligt många blivit för lättuggad. Uppenbarligen, för alla kan ju gilla den. Eller kärnan är kanske denna: Att vem som helst kan gilla den.

Dan BrownÄven DU kan gilla dessa böcker! Men gör det inte. Tyck att de är för triviala istället.

Det sägs att med ungefär tjugo års mellanrum upprepar sig trender. I många år har vi blickat tilllbaka på åttiotalets estetik och popkultur genom rosatonade solglasögon i Wayfarers-modell. Kassetter för ljud och video som länge ansetts vara billiga skräpformat har plötsligt nått en högre status, nu är det coolt att ge ut musik på kassettband och att ha en utvald samling filmer på VHS. Fler och fler intresserar sig för tidiga dataspel och plagg som förr såldes för en liten slant på loppisar går nu åt för flerdubbla priset under etiketten vintage i second hand-butiker.

När vi återupptäcker forna populär kultur är den plötsligt lite finare. Inte i närheten av äkta finkultur, förstås, men inte lika ful som kontemporär populärkultur heller. Vi närmar oss den först på tryggt ironiskt avstånd, och senare med uppriktig uppskattning.

När Bret Easton Ellis roman American Psycho (1991) filmatiserades precis tjugo år efter 80-talets begynnelse, år 2000, så hjälpte den till med att vrida på en kran som vi sedan de följande ungefärliga tio åren skulle se växa till ett vattenfall. I romanen såväl som i filmen satiriseras den ytliga kapitalismen som blomstrade under det glada 80-talet, och helt plötsligt såg vi konst och djup under ytan av det årtionde som länge ansetts plastigt och pinsamt. Vi kunde se någonting äkta i fasaden, en genuin eftersträvan eller åtminstone någonting bekymmersfritt charmigt, i årtiondets kommersiella inriktning — se t.ex. Martin Scorseses The Wolf of Wall Street (2013) för exempel på detta — och vi kunde applicera sentimentalt värde till även den mest ytskrapande "Club Tropicana drinks are free / Fun and sunshine, there's enough for everyone / All that's missing is the sea / But don't worry, you can suntan"-lyriken. På nåt sätt.

Numera håller förstås vår romantisering av 80-talet på att ersättas av 90-talets dito, och med det kryper det senare årtiondet också närmare finkulturen — åtminstone tycks det ha kravlat längre ifrån fulkulturen. Det finns massor av människor som oironiskt lyssnar på Spice Girls, Britney Spears och Backstreet Boys, till exempel. Kanske kan vi en dag, i en inte alls avlägsen framtid, även finna sentimentalt värde i textrader som "Colours of the world / Spice up your life / Every boy and girl / Spice up your life / People of the world / Spice up your life". På nåt sätt.

Men att gilla Spice Girls i nutid är naturligtvis inte samma sak som att ha gillat Spice Girls på 90-talet — det sa då mer någonting om själva musikgruppen och dåtidens samtid. Det fanns så många som då samsades om att dela uppskattningen att du blev en i mängden. Att gilla Spice Girls i nutid säger främst någonting om dig.

Och kanske är det det som är grejen med überpopulär populärkultur som oundvikligen tycks bli fulkultur, att det blir på det sättet för att vi är så hemskt förtjusta i att känna oss lite mer unika än de flesta andra och inte för mycket som alla andra. Vi gillar helt enkelt inte när vi själva blir för förutsägbara.

Kitchig kattKitschig katt ställer sig oförstående till människans behov av att betygsätta smak.

Populärkulturen är inklusiv, men finkulturen exklusiv. Vi tycks vara av den nedsättande uppfattningen att den allra populäraste populärkulturen är för pöbeln. Eftersom få av oss vill riskera att räknas till pöbeln så avlägsnar vi oss från området när vi blir för många.

Är detta en kvarleva från tiden då våra klasskillnader var tydligt markerade? Är det så att vi fortfarande försöker efterapa adeln med att vara först ut med att gilla saker, och sedan när allt folk och fä anslutit sig till den en gång granntyckta klubben så tackar vi överlägset för oss och säger upp medlemskapet? En efter en efter tusen efter hundratusen.

På halvtryggt avstånd blickar vi tillbaka med hånfullhet för att tydligt distansera oss. Sedan kan vi tillåta uppskattningen sippra tillbaka in när vi befinner oss på lämpligt avstånd. Enligt traditionen typ tjugo år.

Eventuellt gör den populära masskulturen skäl för sitt namn, även när vi försöker skilja oss ifrån den. För låter inte egentligen allt det där också som typiskt förutsägbart pöbelbeteende?

Linnea
Publicerad 29.08.2016 kl. 17:00

Brustna relationer - ensamma ting

Föremål fyllda med förlorad tillit, hätskhet och drömmar som inte blev. Museum of Broken Relationships berättar historier om förhållanden som inte höll. Utställningen började som en kringresande samling av donerade föremål med tillhörande historier och har sedan dess ställts ut i tiotals länder. Vid varje ny utställningsplats tillfrågas allmänheten om de har föremål kvar från brustna förhållanden som de vill donera till utställningen och samlingen fortsätter bara att växa. Genom att donera sparade föremål till Museum of Broken Relationships lever minnena av en brusten relation vidare i ett forum som inte gör lika ont.

Det första som fångar blicken när jag stiger in i utställningsutrymmet är en brudutstyrsel, komplett med skor, slöja och handskar. Denna syn berättar genast om vad museibesöket kommer bjuda på, en vandring genom berättelser om relationer som gått i kras och de föremål som förknippats med de berättelserna. Från första början ligger en övergiven stämning i det kala rummet, som fyllts med spridda podium med föremål. I sin hand får man ett häfte där varje föremåls berättelse står, samt tilläggsinformationen om ort och land samt hur länge förhållandet varade.

Vissa föremål har långa och komplicerade berättelser medan andra har bara ett fåtal rader. Gemensamt för alla berättelserna är att de handlar om samma sak. Att lämna eller bli lämnad. Vare sig förhållandet bröts på grund av död eller otrohet, att människorna växte ifrån varandra eller av en helt annan orsak, finns det en känsla av sorg kring de donerade föremålen. Utställningen själv säger om sin drivkraft att den spirar ur en längtan att ha ett bevis över något som är minst lika viktigt i en människa liv som de händelser vi ser på som milstolpar. Bröllop, dop, begravningar. Alla dessa ändrar liv, men det gör i allra högsta grad också förlorade relationer till de människor vi en gång älskade.

Många av de föremål som skänkts från Finland har i sin beskrivning ett litet tillägg om att sentimentaliteten tvingat ägaren att behålla föremålet trots att hen inte alltid velat ha kvar det. På något plan vittnar hela idén bakom museet om den starka mänskliga instinkten att knyta ihop känslor från en tid som flytt med föremål. De flesta av oss har i något skåp eller någon låda den ena prylen som vi inte använder, inte älskar, men trots allt måste ha kvar för att det påminner oss om något vi inte är beredda att släppa. Hos den som betraktar utställningen väcks en rad känslor, alla med anknytning till de historier som berättas. Här samsas de bedragna med de som bedrog, förhållanden där kärleken en dag dog med de människor som dog och tog en viktig del med sig. Museum of Broken Relationships är ett monument och en påminnelse om den sorg som drabbar den som mister en relation och ersätter den med ett ”broken relationship”.

Utställningen består inte endast av föremål utan kombinerar också olika medier. En videosnutt, en audiodikt är de avvikande ”föremålen” som bidrar till helheten. Rent visuellt upplevs utställningen som skör och kal. I en knäpptyst sal går människor och tittar på det som blev kvar av andra människors relationer. Inom mig väcks en fråga om voyeurism och rätten till andras lidande. Fast jag vet att alla föremål i utställningen har skänkts frivilligt, och gett den tidigare ägaren ett visst mått av sinnesfrid, hindrar det inte mig från att känna mig som om jag gottar mig åt andras lidande. Lidande och dess exploatering i media idag finner jag oroande, inte minst för att det ständigt närvarande lidandet gör oss mindre känsliga och lyhörda för våra medmänniskor smärta. Jag tror ändå att kanaler som denna är nödvändiga för att visa på en vardaglig sorg bortom katastroferna på nyheterna och samtidigt tjäna som en påminnelse till alla; du är inte ensam. Din smärta är din men andra har upplevt liknande saker och överlevt. Däri ligger det verkliga värdet hos Museum of Broken Relationships. Inte lättnaden hos de donerade föremålens ägare, även om den också är viktig, inte heller enbart konstaspekten. Utan förmågan i att känna gemenskap med någon du aldrig mött, känslan av att inte vara ensam.

På Helsingfors stadsmuseum ställs den turnerande utställningen Museum of Broken Relationships ut fram till den 11 september. Jag skulle varmt rekommendera att om du har vägarna förbi, gå in och titta. Se en nyskapande utställning och låt dig sjunka in i verkliga berättelser om liv som förändrades. Inträdet är fritt och tillgängligheten bra hos det nya stadsmuseet vid Alexandersgatan 16.

Rebecca
Publicerad 28.08.2016 kl. 12:09

Fint och fult

Pratade med min bror och nämnde i förbifarten att jag börjat blogga här på Kulturvis. Jaha så ska man dricka rödvin och ha baskern på sig medan man läser, undrade han. Så visst, det var ju tillspetsat men jag kunde ändå inte sluta tänka på det. Jag tänker att själva ordet kultur innefattar så mycket beroende på uppväxt, erfarenheter, intressen. Vi gillar ju att kategorisera och placera oss i fack, typ katt-hundmänniska (hund, alltid hund) och jag tänker att samma gäller med bland annat kultur. Många kanske har en bild av att det är just basker och rödvin, pretentiöst och svårt. Balett och opera. Textanalyser, knepiga referenser och konst. Här nosar jag på begreppet finkultur, sådant som kan uppfattas som na pjasas

Om något är fint, vad är då fult? Vem bestämmer om graffiti av känt motiv ska kategoriseras i fint eller fult facket?

Rätt så tråkig frågeställning och svaret är väl rätt så självklart, det finns varken rätt eller fel. Vad som är mest intressant är ändå behovet av att kategorisera, att vara med eller utanför, att ingå i ett ”vi” eller ett ”de”.

Fangirls representerar kanske en av de mest ratade kulturformer. Men hjälp vad fina de är <3Fangirls representerar kanske en av de mest ratade kulturformer. Men hjälp vad fina de är <3

Vad tycker ni, är det vettigt att prata om fint vs. fult?

Bildkällor:
Graffiti
Fangirls

Mikaela
Publicerad 26.08.2016 kl. 08:12

Två generationer popmästerskap

The Go-Betweens och The Goon Sax, 28 år emellan.

När konststudenterna Robert Forster och Grant McLennan bildade The Go Betweens i Brisbane, Australien, i slutet av 70-talet var världen både större och fattigare på begrepp än i dag.

 

Forster har i artikeln A true hipster beskrivit hur det Brisbane där de träffades i sena tonåren var totalt bohemfritt. Båda sökte något som inte gick att få, utom möjligen i form av en examen i konst. McLennan älskade fransk ny våg-film och Forster visade gärna upp Velvet Underground och Bob Dylans gyllene år på 60-talet. 

Ganska snart efter det att bandet The Go Betweens var ett faktum 1978 spelade de in några singlar och gav ut dem helt egenfinansierat. Några år senare blev de också en liten del av skottska Postcard Records där Edwyn Collins med sitt band Orange Juice gav ut musik som doftade disco, 60-tal och punk på samma gång. Kanske fanns inte orden för det då, men på något vis föddes nog det vi känner som indiepop någonstans här.

 

Som The Go Betweens har både Forster och McLennan skrivit in sig i popkanon, kanske inte den allra bredaste men för den som skrapar en aning på ytan av 80-talspopen är det närapå omöjligt att inte komma i kontakt med dem. Under det här decenniet spottade de ur sig skivor med en att alltmer sofistikerad ljudbild, mycket på grund av multiinstrumentalisten Amanda Brown (oboe, fiol and whatnot) utan att någonsin gå ner sig i tidstypiska träsk av Yamaha DX7-synthar.

Någon har sagt att de kanske egentligen bara var en hitsingel ifrån att bli lika stora som, säg, U2 på den här tiden, och det hade så klart varit mer än välförtjänt. Något av det mest förtjusande med bandet, utöver kvaliteten på låtarna då alltså, var Forsters och McLennans olika framtoningar. Medan McLennan såg ut som nån som jobbade på den lokala byggvaruhandeln, ungefär som vilken av pappas kompisar som helst, var Forster dandy. Aldrig blyg för evig hårvård och en gång lär en grön klänning till och med ha hindrat dem från ett stort skivkontrakt i USA, sexistiskt nog. Head Full of Steam från 1986 och Right Here från året därefter visar skillnaderna såväl till det yttre som i fråga om låtskrivarstilen. Självständigt, men ändå med ett samband. The Go Betweens är ett strålande exempel på min (och andras?) teori om att de bästa banden oftast har fler än en kreativ motor.

 

 

 

The Go-Betweens gav upp i slutet av 80-talet, men återbildades på 00-talet, släppte ett par album till och fick ett lika abrupt som bittert slut när McLennan dog i en hjärtattack 2006.

 

Men. Tidigare i år skrev en kompis att jag borde lyssna på The Goon Sax, ett band från Australien som borde falla mig i smaken. Mycket riktigt, och ganska snart märkte jag att bandet är från Brisbane och att en av sångarna är Louis Forster, 17-årig son till Robert Forster i The Go Betweens. Det är nästan kusligt, och förmodligen allt annat än en revolt mot föräldragenerationen, hur mycket i The Goon Sax estetik och ljudbild som påminner om det tidiga Go-Betweens. Samma charm, rättframhet och enkelhet finns här. På debutalbumet  Up to anything (2016) finns gott om ungdomlig rastlöshet och längtan. Vi må ha hört det förr, men när det görs så här bra kan jag bara älska det.

 

Lyssna till exempel på ångesten över frisörbesök i Home Haircuts     

Pär Jonasson
Publicerad 24.08.2016 kl. 13:56

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com