Bojkotta eller ignorera?

Får man gilla kreativt material skapat av människor som gjort eller gör dåliga saker? Det är en fråga som har snurrat i mitt huvud rätt länge nu. Jag tänker på kultpersonligheter som är världskändisar - och plötsligt avslöjar skvallerpressen att just den här människan, din idol kanske, har begått en avskyvärd handling.

Det kanske färskaste exemplet är Johnny Depp, där det avslöjades att han misshandlar sin hustru och världen skrek i högan sky. Vissa var av den åsikten att nu är allt Depp någonsin producerat nersolkat för tid och evinnerlighet och ska bojkottas med det samma medan andra hävdade att Depp, han är ju en sån mysig typ,  inte skulle han någonsin göra något sådant. Uppenbarligen har han dömts för det han har gjort men kvar står frågan – hur förhåller vi oss som publik till mediepersonligheter som gör dåliga saker? Kan man, vill man, får man fortfarande njuta av deras verk? Av filmerna, konsten, musiken, litteraturen?

Jag vet inte var jag står i de frågorna. På någon nivå känner sig publiken kanske sviken. Den här personen som jag såg upp till, beundrade var inte den hen utgav sig för att vara. Det enklare då är att ignorera, låtsas som om det aldrig hänt men är inte det också en moralisk gråzon? Om vi låtsas som om Johnny Depp aldrig misshandlade sin hustru gör vi då inte offret osynligt och låtsas som om deras lidande är mindre värt än vårt? Något som också är värt

Min tankegång här är ingalunda färdigformulerad men jag skulle vilja veta vad ni tycker? Bojkottar ni slätt allt från en mediepersonlighet som gjort fel eller hur gör ni? Jag har svårt att hitta den väg jag vill vandra i de här frågan. Jag skulle vilja vara stark och göra en markering mot misshandel, våldtäkt eller vad nu mediepersonen gjort men samtidigt är jag för självisk för att alltid vara villig att ge upp filmer, musik, böcker som jag älskat länge. Det är svårt det här. Ultimat är det en fråga om publikens ansvar och påverkningsmöjlighet. Borde publiken straffa genom en bojkott?

Rebecca
Publicerad 25.09.2016 kl. 16:53

Mödrar och tapperhet

Markus Lytts, Alexander Holmlund, Susanne Marins, Ylva Ekblad. Foto: Frank A. UngerMarkus Lytts, Alexander Holmlund, Susanne Marins, Ylva Ekblad. Foto: Frank A. Unger.

Som en äkta höstklyscha filtpuppar jag i soffhörnet med ett glas vin och Höstvisa i lurarna samtidigt som jag kollar upp Mor Kurage och hennes barn som spelas på Wasa teater under hösten. Ska tillsammans med Linnea och Johanna se den imorgon. Att vänta på och se fram emot en upplevelse är för mig nästan lika stort som upplevelsen i sig. I det här fallet att planera vilka kläder en ska ha på sig, läsa om pjäsen, kanske kolla vad recensenter har tyckt, se fram emot vinglaset på teaterbistron i pausen. Men framför allt tycker jag om att dela upplevelsen med andra, prata och analysera – vad berör och vad går en förbi.  

Jag hade inte hört om pjäsen tidigare (sånt gör mig alltid lite ängslig, liksom har jag missat något som andra vetat om hur länge som helst?) men jag googlade fram följande:

  • Pjäsen skrevs av tyska Bertolt Brecht under hans exil i Sverige (1939-40) och hade premiär i Zürich 1941.
  • Året är 1624 och handlar om Anna Fierling, mer känd som marketenterskan Kurage i den svenska krigshären. Men vänta! marketevadå? Marketenteri kan jämföras med en kiosk på vagn. Som oftast drogs av kvinna. Mitt i brinnande krig. Marketenterskan sålde oumbärliga ting så som tobak, brännvin och livsmedel.
  • Wasa teater beskriver pjäsen på följande sätt:  
    "Mor Kurage är en tuff entreprenör som har två strävanden: att göra bra affärer och skydda sina barn. Och i affärer är alla knep tillåtna. Wasa Teaters Mor Kurage och hennes barn är en fysisk och spännande föreställning med nyskriven musik av Peter Hägerstrand. I huvudrollen som Mor Kurage ser vi Ylva Ekblad".

Förutom att musiken är nyskriven så ser jag fram emot dräkterna och scenografin, här berättar scenografen Erik Salvesen om hur han tänkt: 


Kommer nog att fundera mycket på vem mor kurage är idag. 

Mikaela
Publicerad 23.09.2016 kl. 09:22

Hela album eller enstaka låtar?

Jag lyssnar helst på artister vars hela diskografi tilltalar mig. Oskämtat. Jag tycker nämligen om att snöa in mig på vissa artister och uppskattar därför om det finns mycket material att gå igenom. Jag tycker även om när artisten behållit sin "standard" och fortsättningsvis gör musik som faller mig i smaken. Ni vet känslan som när en slukar allt av sin favoritförfattare. 

Men jag har hört att det är många som inte alls gör som jag utan som blandar fritt och inte har något emot att lyssna på en artist/låt här och en artist/låt där, tvärtom kan det vara något hen förespråkar! Vilket jag förstås tycker är super intressant. Varför plocka smulor om en kan få hela kakan?

En vän menade att hen främst lyssnar på spotify var hen gör listor som förmedlar och försätter en i en viss stämning vilket kanske inte en ensam artist förmår och att vännen dessutom helt enkelt sällan faller för hela album. Detta resonemanget förstår jag, naturligtvis. Plocka ihop sin egna lösgodispåse och sådär men mitt fall så gör jag oftast så att jag listar hela album efter varandra för att riktigt kunna gotta mig. Hela chokladplattor är mer min melodi.

Det finns förstås artister, oftast sådana jag relativt nyligen börjat lyssna på, som jag inte hunnit gå igenom hela diskografin eftersom det känns som ett mega projekt men som har enstaka album jag tyr mig till. 

För jag älskar album och möjligheten att helt och hållet försjunka in i en viss artists värld. Helst har jag albumen i fysisk form så att jag kan lyssna på dem i skivspelaren både hemma och i bilen. 

Men nu undrar jag av nyfikenhet, hur gör du: lyssnar du hellre på hela album eller på enstaka låtar och varför?

Amanda
Publicerad 20.09.2016 kl. 17:00

The Shangri-Las

Vurmar du precis som jag för sextiotals pop är The Shangri-Las något som säkert faller dig på läppen. Upptäckte bandet någongång i våras via Spotifys briljanta Discover weekly funktion. En kort recap hur tjejjorna totalt blew my mind för liksom med alla förälskelser så kommer en ihåg exakt hur det gick till, så här: jag hade bestämt mig för att jobba vid biblioteket, på plats ploppade jag i hörlurarna och klickade igång Spotify och plötsligt så PANG! Från ingenstans poppade det bästa soundet jag vet ut ur datorn och in i mina öron. Låten som Spotify hade valt åt mig var I Can Never Go Home Anymore, då jag lyssnade på texten så kan ni föreställa er hjärtögonemojis och jag ba: mera!

Blev förstås nyfiken på vem dessa cheier var. Internet informerar att the Shangri-Las var en amerikansk popgrupp som grundades 1963 vid Andrew Jackson High School i Queens, New York och bestod av tvillingsystrarna Marge och Mary Anne Ganser samt systrarna Mary och Betty Weiss. Det excellenta bandnamnet är inspirerat efter en restaurang i Queens.
Det råder delade meningar om vilken låt som bandet slog igenom med men jag väljer att tro på källan som menar att "They had already recorded a couple of obscure singles when they were hired by George "Shadow" Morton to demo a song he had recently written, Remember (Walkin' in the Sand)." Men låten som kom att definiera bandet var Leader of the Pack.

Bandmedlemmarna var mellan 15 och 17 år då skivkontraktet på Red Bird Records halades in 1964 och sedan gick det fort, de blev snabbt en etablerad popgrupp, under året hann de uppträda med bl.a. the Beatles, Rolling Stones och James Brown (som enligt Mary Weiss överraskades av att flickorna var vita, om en tror på wikipedia). Kanske gick det för fort i och med att Betty Weiss valde att temporärt lämna gruppen i slutet av 1964. I mitten av sextiotalet peakade the Shangri-Las vilket har bidragit till att många minns bandet som en trio och om en bildgooglar bandet så är det främst fotografier av trion som kommer upp. Den enorma populariteten ledde till att the Shangri-Las tillsammans med the Shirelles och the Ronettes var de ett av de största tjejbanden genom tiderna. Trots att de var så stora kan jag tänka att det ändå är rätt sjukt att jag aldrig ens hört om dem innan.
I mitten av 1965 kom Betty tillbaks och bandet var en kvartett åter, men från 1966 blev bandet en permanent trio efter att tvillingarna hoppade av och ersatte varann fram tills att gruppen splittrades 1968.



Låttexterna, åh låttexterna. The Shangri-Las gjorde musik genom att kombinera en oskyldig och ungdomlig melodi med mörka texter. Låtarna handlar mycket om olycklig kärlek, att rymma hemifrån men också bekymmersfria high school förälskelser och avlida motorcykelknuttar. Låtarna levereras med melodramatiska melodier med mycket handklapp och harmoniska stämmor. Kombinationen av en dansant melodi med de ibland djupa texterna bidrar till det dramatiska uttrycket. På scenen uppträdde the Shangri-Las som en dynamisk grupp med en egen koreografi, ofta klädda i tajta läderbyxor- något som uppfattades som både utmanande och provocerande.

Leader of the Pack, 1964. Det enda som provocerar här är snubben på motorcykel. 
 

Under 1965-66 dalade karriären något men de hade ändå några hitar som Give Him a Great Big Kiss och I Can Never Go Home Anymore som kom att bli deras tredje och sista TopTen hit.
Det var inte enbart låtarna som var dramatiska, privat hade bandmedlemmarna det också rätt stormigt. Förutom att bandmedlemmarna växlade mycket under senare delen av 1960-talet, på vissa porträtteras bandet som en trio medan på andra fotografier är det, enligt källan, tydligt att att det ibland är en helt ny bandmedlem. Utöver det fick skivbolaget Red Bird Records allvarliga problem och bandet flyttade till Mercury där de gav ut ett par halvhjärtade singlar. Fyra år efter deras absoluta topp splittrades bandet 1968. Två år senare avled Mary Anne Ganser mystiskt medan tvillingystern Marge dog i bröstcancer i mitten av 1990-talet.

Jag gillar verkligen det att bandet kan vara både oskuldsfullt och flickaktigt blandat med en hårdare mörkare sida. Perfekt att lyssna på medan du målar på det rödaste läppstiftet du har innan du drar ut i fredagsnatten. 

Bildkällor:
Första bilden
Andra bilden

Mikaela
Publicerad 16.09.2016 kl. 13:33

Vad jag läser just nu

Inför varje sommar brukar jag tänka ”i sommar ska jag läsa klassiker”, sen gör jag listor, lånar böcker och är nöjd med mitt stundande sommarprojekt. Att läsa på semester är liksom mitt bästa. Vet ni vad som inte är mitt bästa? Klassiker! Så det brukar sluta med att jag läser en halv klassiker (ofta någon mycket pretentiöst) och sen ger jag upp hela projektet. Skrotar listorna och ropar okvädesord till klassikerna. Sen grämer jag mig för att projektet lämnade på hälft. Och för att jag ännu inte läst så många klassiker.

Men i våras när jag började fundera på semesterläsningen så bestämde jag mig att frångå den årliga ångesttraditionen med klassikerna, inga fler ryska tragedier, franskt svårmod eller brittiska hedar i dimma. Så min lista bestod mest av saker jag länge velat läsa. Jag började med att läsa feministiska och akademiska grejer, men så snubblade jag över en så snygg Agatha Christie på bibblan. Och på den vägen blev det. Jag har läst väldigt många Agatha Christie i sommar och jag kan bara inte sluta. Semestern övergick i skolstart och jag umgås fortfarande med hennes böcker, jag läser liksom jättemycket Agatha Christie just nu.

Det är en så himla trygg läsning. Det serveras te i bibliotek, drinkar i salonger och det äts fina middagar på herrgårdar. Sen hittas någon död och teet serveras ändå prick klockan 17. Ingen slåss, det är inget blod, ingen blir arg, flyr eller ens höjer rösten. Allt är väldigt civiliserat och utspelar sig i lite exotiska miljöer (tänk er England på 30- och 40talet eller Franska Rivieran eller flodkryssningar på Nilen).

Detektiven, oftast Hercule Poirot eller Miss Marple, går runt och iakttar och intervjuar folk och sen serverar hen en elegant lösning på brottet. Så himla tryggt och ändå lagom spännande. Tror att det är därför jag knarkar Christies romaner just nu, behovet av trygghet (jag har just börjat studera och jag har aldrig tidigare gått i skola i Finland. Allt är nytt och annorlunda och ibland ger det mig paniiik). Därför är dessa snälla deckare som balsam för min oroliga själ, jag vet upplägget från början och de slutar oftast väl. Jag har förlikat mig med mitt enorma sug efter Agathas böcker och går regelbundet till bibblan och lånar hem en drös (fast nu jag har läst alla snygga nyutgåvor, nu läser jag de gamla med fula pärmar, men det går det med). Och visste ni att Mordet på Orientexpressen räknas till klassikerna? Win-win för mig!

Johanna
Publicerad 15.09.2016 kl. 18:48

The Beat is the law och medborgarlön

Pulp, ett av banden från Sheffield

Yle Teema hade nyligen det goda omdömet att visa dokumentärfilmen The Beat is the law om 80-talets musikscen i brittiska Sheffield. Tyvärr finns den inte på Arenan och verkar ha utgått ur tablån, men finns ju på andra sätt.

Sammanhanget i mitten av 80-talet var så klart dystert. Premiärminister Thatcher ville, så vitt jag begriper huvudsakligen för att bryta fackens inflytande, lägga ner eller privatisera de statligt ägda kolgruvor som sysselsatte många i till exempel Sheffield. Något som också lyckades, men först efter en årslång strejk (Filmer som Billy Elliot och Pride kan ge mer insyn).

Parallellt med eländet blomstrade den musikaliska kreativiteten i Storbritannien. New Romantic-scenen (Human League, Cabaret Voltaire etc) blev ett sätt att glömma. I Sheffield fanns också band som Clock DVA, Chakk, Treebound Story (vars sångare Richard Hawley numera har en etablerad karriär som crooner/singer-songwriter) och inte minst Jarvis Cockers Pulp som skulle vara superstjärnor tio år senare. Några av dem var förgrundsfigurer inom genren Industrial funk, något förenklat det som uppstod när man lät stadens stålverk genljuda i musiken och lade till en slap-bas. 

"You'd go to sleep at night and hear the drop forges hammering away like a metronome. It was like a heartbeat for the whole city.”, har Martyn Ware i Heaven 17 sagt i The Guardian.

Jarvis Cocker berättar i filmen om att det under en period runt 1984-85 var ganska tacknämligt att leva på arbetslöshetsunderstöd för den som ville skapa musik. Behövdes extra pengar kunde man säga att man saknade en säng och sedan få pengar till en madrass. Thatcher-regeringens intresse av att återinföra viktorianska värderingar gjorde några år senare livet än surare för de minst bemedlade, men dessförinnan var pengar till mat och hyra enligt Cocker inte samma kamp som senare.

Det här aktualiserar vad som ligger bakom ett framgångsrikt musikliv, eller för den delen kulturliv i stort. I Sverige vill styrande ofta lyfta fram kommunala musikskolan som en förklaring till ”det svenska musikundret”, men flera musiker (i stunden minns jag inte vilka) har också lyft fram a-kassans betydelse för möjligheterna att lägga tid och kraft på skapande, förmodligen något som politiker inte riktigt lika gärna solar sig i glansen av.

Men det är ju så med kreativitet att den ofta inte riktigt kan beställas. Till skillnad från i till exempel en kylskåpsfabrik vet man aldrig på förhand när det slår till och blir något av det man arbetar med. Produktionsprocessen är liksom inte lika förutsägbar.

Hur bör beslutsfattare förhålla sig till det här? Är medborgarlönen, som snart tas i bruk på försök i Finland, ett bra sätt att öka individens frihet att arbeta kreativt eller är det en förevändning för myndigheter och politiker att ta handen från behövande? 

Sheffield tycks, i likhet med många andra forna industristäder i västvärlden, sikta in sig på kreativitet och kunskap som sin nya nisch. Frågan är då hur man skapar de bästa förutsättningarna för det.

Pär
Publicerad 14.09.2016 kl. 13:22

Höstlitteratur i hörlurarna

Som en yrvaken liten larv kravlar vår inre höstmysklyscha fram ur ett äpple som precis fallit till marken. Vi vill plötsligt handla nya tesorter och doftljus, svepa in oss i filtar och halsdukar och sedan läsa, läsa, läsa medan regnet smattrar mot fönstret och vinden ilar kring husknuten. Det är inte alltid så lätt att hitta tid för detta, men det är där ljudböcker kommer ypperligt väl till hands. Sådana kan du låta spela i hörlurarna när du går till skolan eller jobbet, under tiden du diskar och hänger tvätt eller, för all del, medans du går ut och hoppar i lövhögar eller något annat liknande för att göra den där höstklyschiga myslarven riktigt ordentligt nöjd. Här kommer tre öronlästips!

För höstmagin — naturligtvis Harry Potter-serien av J.K. Rowling där ljudböckerna är inlästa av Stephen Fry. Under flertalet år har jag tjatat om inspelningarna med mysröstade Fry som berättare, och tydligen var jag inte ännu heller helt klar med det. Han gör ett utmärkt jobb med att föreställa sin röst precis lagom till olika karaktärer utan att det känns fjantigt och hans kända brittiska accent gör att stämningen blir perfekt.

Dessa inspelningar hittar ni exempelvis på ljudbokssajten Audible. Även om ni redan har läst böckerna så är det väl värt att lyssna på ljudböckerna också. Här är den första boken i serien på sju stycken och klicka på "Play audio sample" för att höra en fem-minuters snutt av början. Det finns också inspelningar med Jim Dale som uppläsare, men själv föredrar jag Frys röst. Men jämför för all del förhandslyssningarna, det kan ju hända ni tycker annorlunda! Serien innehåller förstås överlag tämligen perfekta ingredienser för höststämningen så som skolstart, äventyr och pumpajuice.

För höstdeppet — det låter kanske inte så jätteroligt att sjunka ner i melankoli och apati, men när en hittar Sylvia Plaths The Bell Jar (1963, på svenska Glaskupan) inläst av fenomenala Maggie Gyllenhaal på YouTube så är det inte tid att vara kräsen med stämningen. Dessutom kan jag själv tycka, som någon som personligen bekantat mig med depressioner och emellanåt tenderat bli generellt nedstämd under hösten, att det är skönt att läsa/höra om erfarenheter en kan relatera till. När den dessutom är så här välskriven är den oavsett ämne ett nöje att ta del av.

Berättelsen handlar om unga Esther Greenwood och hennes tilltagande psykiska problem. Plath led själv av depressioner under merparten av sitt vuxna liv och begick självmord en månad efter att romanen, som innehåller många självbiografiska element, gavs ut. Hon hade ett fängslande, beskrivande språk och skådespelaren Gyllenhaal förmedlar känslan i det löjligt bra.

För höstflykten — har ni ingen södernresa inbokad har jag en utflykt till ett annat, till och med mer verklighetsflyende, ställe att föreslå, nämligen till förtjusande Mumindalen. Tove Jansson läste själv in böckerna om mumintrollen för Yles Radioteater under 1980-talet, och i våras dök inspelningarna upp på Spotify.

Mumintrollen behöver knappast någon närmare presentation och det finns också andra av Janssons böcker i Spotifys register utöver de om mumintrollen. Själv håller jag just nu på att lyssna igenom Muminsamlingen enligt den ordning de gavs ut. Här finns en spellista som en privatperson sammanställt av dem alla nio i kronologisk ordning. Berättelserna är bekanta men jag tycker det ger dem ännu en till nivå, ny och intressant, att höra författaren själv läsa upp dem. Jag tänker mig att genom det kommer vi närmare hur de var "tänkta att vara", och vet ni vad? De små varelserna lät knappast sådär som typiska Mumintroll till en början, i Janssons sinne.

Har ni fler förslag på höstmysiga ljudböcker? Dela gärna med er!

Linnea
Publicerad 12.09.2016 kl. 13:23

Utflykt i närregionen

Jag är en stor förespråkare för vad som kan kallas ”utflykter i närregionen”. Dessa små resor inom din egen vardag som ändå skänker nya upplevelser och perspektiv. Man behöver varken resa långt eller länge, inte behöver det heller bli dyrt. Något så enkelt som att sätta sig i bilen eller ta bussen till ett ställe man vet att finns men aldrig har besökt kan ge mervärde till en annars hektisk vardag.

Denna vecka har jag själv gjort en av dessa små utflykter, denna gång till Nådendal. Jag har varit dit förr, en ruggig marsdag, men ville nu se hur Nådendal ter sig i sensommartid. En knapp halvtimmes bussfärd från Åbo centrum, så ligger Nådendal på ett lämpligt avstånd för en utflykt i närregionen. Tillräckligt nära, tillräckligt långt borta. Bussbiljetten var billig och väl där gick vi bara omkring. Tittade på gamla stan, med dess färgglada trähus. Tittade på hamnen och kyrkan. Klättrade upp i utsiktstornet. Hade vi bara kommit tidigare skulle vi ha besökt ett galleri också, men det var tyvärr stängt.

En utflykt i närregionen behöver inte nödvändigtvis vara centrerad kring någon kulturupplevelse, även om det är ett enkelt sätt att strukturera sin utflykt i och med att det ofta finns intressanta monument eller annat man kan ta del av gratis. I Nådendal är det gamla stan som är huvudattraktionen, medan det från min uppväxtort kunde vara slagfältet från 1808-09 års krig i Oravais eller varför inte Lostenen i Purmo? Endast ens researchförmåga och fantasi sätter gränser för vart man kan åka på små utflykter. Så detta var mitt snabba kulturtipstips denna vecka. Googla lite på vad spännande kultursevärdheter som finns i din närregion och anordna en liten höstutflykt. Ta med te och smörgås om det passar. Utforska din omgivning. Turista i din hemstad och se den med nya ögon.

Rebecca
Publicerad 11.09.2016 kl. 19:31

Normkritisk skönlitteratur, hbtq och representation

I och med att det är mycket diskussioner just nu om könsneutrala/samkönade äktenskap i Finland så tänkte jag, i sann aktivstanda, ge några kortfattade tips på skönlitteratur som inte följer heteronormen. För det här med representation, att man kan känna igen sig i kulturen, i böcker, filmer, pjäser, är så himla viktigt. Och som hbtq/icke-hetero så tar man jämt del av så mycket kultur som följer heteronormen (en av många normer man kanske inte är bekväm eller kan identifiera sig med) och jag tror att det påverkar en, att det ger en liten bitter bismak - att inte få känna igen sig. Så är du normbrytare, här är böcker för dig och är du normen, här är böcker för dig - för att vidga ditt perspektiv. 

Ungdomsboken Det händer nu av Sofia Nordin är en fin bok om att bli kär i sin bästa vän, det är också en väldigt positiv skildring av tonårskärlek, vilket är lite ovanligt (speciellt inom hbtq). Sofia Nordin också skrivit en spännande och gripande dystopitriologi som utspelar sig i Sverige, där det även finns med queera karaktärer. Dystopiserien passar till alla från i åldrarna tweens till vuxen, det är en väldigt realistisk och nervkittlande skildring av att Sverige som slås ut av en febersjukdom, där det verkar som att endast några få ungdomar har överlevt. Första boken heter En sekund i taget och skulle jag vara högstadielärare så skulle jag använda den i min undervisning. Något säger mig också att den kan funka ypperligt som högläsningsbok i en massa sammanhang.

Jag är ju så jävla easygoing av Jenny Jägerfeld är en så himla bra ungdomsbok (med briljant titel!), den har ett språk som speglar huvudkaraktären så klockrent. Den är rapp i käften, stundvis nattsvart och så himla fin på samma gång. Behandlar dessutom adhd och klass på ett ovanligt bra sätt för att vara en ungdomsbok. Stark rekommendation.

I hyllade Engelsforstriologin, Cirkeln är den första boken, av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren finns queera karaktärer, vilket är ett plus. Den handlar om ett gäng tonårstjejer med oanade krafter (alltså vem älskar inte häxor?). Baksidetexten lyder: "Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De har inget gemesamt. De vet inte hur de kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva." Jag skulle säga att den är värd all hype och helt klart ett måste att läsa.

Om du vill ha frasande korsetter, brittisk historia och nervkittlande spänning då ska du läsa Sarah Waters. Waters är utmärkt på att måla upp miljöer och stämningar, som får en att vandra omkring på stora herrgårdar och vara nära i berättelsen. Ficktjuven och Hyresgästerna tror jag är mina favoriter av hennes böcker. Och läs Lyra Ekström Lindbäcks Ett så starkt ljus, en roman om queera och transpersoner, om du, liksom jag, är en sån som tilltalas av ett vackert språk.

Naturligtvis är detta bara en bråkdel av alla bra (hetero)normbrytande böcker som finns där ute. Om du vill ha mindre heteronormer i din läsning så skulle jag rekommendera att kolla in mastodontlistan som bibliotekarien Sebastian Lönnlöv sammanställt på sin blogg. 

Och har du tips på bra normöverskridande böcker? Tipsa gärna mig!

Johanna
Publicerad 08.09.2016 kl. 14:28

Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv

 

Jag passade på att gå på seniorbio här i Jeppis i eftermiddags. Det låter kanske som att det skulle finnas en åldersgräns på ett sådant evenemang, men enligt Paavo i kassan är man välkommen oavsett om man är fem eller 105 år gammal. 

Det som skiljer seniorbion från vanlig bio är visningstiden (15.00 i detta fall, stänger så klart ute en hel del med regelbunden daglig sysselsättning) och priset. I stället för sedvanliga 13-14 euro räckte det denna gång med 6,50 euro (alltså i instinktiva min värld kostar bio alltid 50 kronor eftersom det var vad det gick på när jag var liten), inklusive kaffe.

Jag och mitt sällskap sänkte medelåldern en aning, men den lika delar hemtrevliga och klaustrofobiska doften av tandparfym fanns i salongen.

 

Filmen vi såg var Finlands Oscarsbidrag Hymyilevä mies, eller Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv som är filmens svenska titel.

Juho Kuosmanenms verklighetsbaserade berättelse om ”bagaren från Karleby”, boxaren Olli Mäki, hade premiär i Finland i fredags, men har redan håvat in pris på filmfestivalen i Cannes där den gick vinnande i kategorin Un Certain Regard. Förutom att den tävlar på Oscarsgalan är den också Finlands bidrag i kampen om Nordiska rådets filmpris.

Frågan är då om Kuosmanen åker segertåg med rätta. Så här några timmar efter det att jag sett filmen kan jag bara säga ja. Filmen utspelar sig 1962 och mittpunkten är den titelmatch som Olli Mäki (Jarkko Lehti) ska gå mot den amerikanske och betydligt mer rutinerade proffsboxaren Davey Moore (John Bosco Jr.) i Helsingfors.
 


Öppningsscenerna är lantliga och talltäta. Olli och hans förälskelse Raija (Oona Airola) har nyligen träffats och i Prerho är det som det är med bilarna på den här tiden. Startar de inte får man cykla till festen i stället. Idyllen avbryts tvärt av Ollis förberedelser inför den stundande matchen om världsmästartiteln. Raija följer med till Helsingfors där de är inneboende hos Ollis manager Elis Ask (Eero Milonoff) med familj.

Intressekonflikten mellan dessa två är det som tar filmen framåt. För Elis Ask är det mycket som står på spel i och med matchen. Mäktiga män har gått in med pengar för att matchen ska bli av och ett filmteam följer Olli på nära håll under träningarna. Presskonferenserna avlöser varandra, men Olli är alltmer okoncentrerad. Han är förälskad och det passar Elis Ask mycket dåligt. En proffsboxare kan i hans och den professionella idrottsvärldens ögon inte ha en brud med sig överallt dagarna före match. När Raija tillfälligt åker tillbaka till Perho rymmer Olli efter till managerns stora förtret, men lugn och ro är allt Olli efterfrågar i den mediala cirkusen (som förmodligen inte var någonting med dagens mått). 
Kampen för att nå matchvikten, 57 kilo, är ganska skrämmande att följa. Det krävs en del fingrar i halsen och en kollaps i bastun för Olli att nå målet.

 

När matchen på en packad Olympiastadion väl är i gång går det snabbt och långt ifrån de 15 planerade ronderna behövs för avgörandet. Olli ser ingenting av motståndaren och faller i golvet en gång för mycket relativt omgående.

På efterfesten rymmer Olli och Raija, igen till manager Asks förtret. De är helt enkelt mer intresserade av varandra än av den professionella boxningsvärlden. Kanske blev det Ollis lyckligaste dag, men inte av den anledning som Elis Ask tänkte sig.

Filmen är full av frågeställningar om drivkrafter i livet och ljuvliga sextiotalsmiljöer från stad och land, allt i svartvitt och väl värt en stor publik.

Ett häpnadsväckande faktum jag fick mig till livs efter filmen är att Olli Mäki var en stark medaljkandidat inför OS i Rom 1960, men av politiska skäl blev han inte uttagen i truppen. Finska boxningsförbundet hade tagit avstånd från Kokkolan Jymy eftersom det var (och är?) en arbetareförening.

Pär
Publicerad 07.09.2016 kl. 20:00

Red Hot Chili Peppers - The Getaway

17 juni 2016 har 1980-talets rockfunkgudar Red Hot Chili Peppers äntligen kommit ut med en ny skiva- The Getaway. Omslaget ser lovande ut. Tvättbjörnen, björnen, räven och flickan går med bestämda steg mot ett äventyr medan kråkan håller ett vakande öga på dem. Det bådar gott.

Jag sätter på singeln Dark Necessities. Introns mörka och fylliga toner för mig genast till ett parallellt universum (kunde inte låta bli) som jag inte vill lämna, men så fort jag hör Fleas karaktäristiska bas rycks jag genast tillbaka till verkligheten- dock till den verkligheten som endast RHCP kan måla upp. I Dark Necessities finner du allt du önskar dig av en Red Hot Chili Peppers låt: svävande och melankoliska harmonier framförda av Josh Klinghoffer, den oundvikligt medryckande funken, Anthony Kiedis filosofiska snicksnack och naturligtvis Chad Smiths aldrig svikande perkussionstrolleri. Fleas roll i låten skall definitivt inte heller underskattas eller förglömmas, musikalisk virtuos som han är har han med största sannolikhet utöver baslinjen dessutom byggt upp låtens stomme utgående från det eleganta pianospåret (som han gjort i The Hunter). Dark Necessities är utan tvekan en RHCP låt med en alldeles ny uppsluppenhet. 

Första intrycket av skivan är ändå platt. Mjäkigt och tamt. Finns det på skivan en endaste låt som är framförd med eftertryck? Merparten av låtarna på The Getaway börjar med gitarr-plinkeplonk och det där stinget som kännetecknar en RHCP låt saknas, till en början.

Skivan börjar nämligen sakta men säkert växa. Efter tre, högst fyra gånger börjar melodierna träda fram och låtarnas uppbyggnad tilltala. Låtarnas dynamik lockar och plötsligt är skivan på repeat. Med flera lyssningar slår insikten över låtarnas variation in. Titelspåret The Getaway är lekfullt och Joshs rytmiska gitarr upplyftande, Goodbye Angels allvarlig och sansad, The Longest Wave svävande och nostalgisk, Sick Love smörig och Dreams of a Samurai härligt progressiv och Chad som hamnat lite i skymundan får äntligen släppa loss. 

Red Hot Chili Peppers går att dela in i tre kategorier: 1. Ett peppers med Hillel Slovak som gitarrist 2. Ett peppers med John Frusciante som gitarrist 3. Ett peppers utan John Frusciante som gitarrist. The Getaway hör till den sistnämnda kategorin. I deras andra album sedan John Frusciantes andra avgång hittar Red Hot Chili Peppers tillbaka och Josh Klinghoffer hittar sin plats. I I’m with you haltade deras samspel och skivan övertygade aldrig. I The Getaway kommer äntligen Josh till sin rätt och hans bakgrund som perkussionist kommer till nytta (innan han gick med i peppers hade han inte spelat gitarr på två år). Frusciante lämnade stora skor att fylla men Josh sket i skorna och körde med harembyxor istället.

Red Hot Chili Peppers har dessutom i detta album dumpat den gamle trotjänaren Rick Rubin som varit deras producent sedan 1991 (Blood Sugar Sex Magik) och får som belöning ett sound som är betydligt mer behagligt för örat och som ger var och en av musikerna utrymmet de förtjänar. Danger Mouse och Nigel Godrich gör sitt jobb väl och bytet av producent kan ha varit ett av RHCPs smartaste drag. Ett flertal låtar har andra medverkare och i de allra flesta fallen är samarbetena lyckade (med undantag för Detroit). Flörten med rap, punk och Broken Bells bevisar bara Red Hot Chili Peppers otroliga bredd. 

Det är dock inte lätt att recensera Anthony Kiedis lyrik. I This Ticonderoga sjunger han: ”I met a girl with long black hair and she opened up so wide / A daffodil growing in Brazil and I picked her for my bride” vilket känns mer rasistiskt och sexistiskt än intelligent samtidigt som ”You don’t know my mind / you don’t know my kind / dark necessities are a part of my design” (Dark Necessities) kan vara ett långfinger för den som himlar med ögonen åt ”You've got to choose it to use it / so let me plug it in / Robots are my next of kin” (Go Robot) Och egentligen- varför kan inte nyss nämnda meningar vara en reflektion över Kiedis sexberoende? Anthony har fått mycket kritik för sin meningslösa lyrik men kan det lika bra vara vi som inte ger lyriken den analysen och tiden som den behöver? I We Turn Red lär han spy galla över Trump-farsen och i The Hunter är det fadersrollen som får sig en funderare: ”Can't find my pants or my bank account”, ”We all get confronted / Don't just slip away”. Förlusten av gitarristen Hillel Slovak och de svekfulla drogerna behandlas i Feasting on The Flowers och i slutändan är det kanske blandningen av meningslöst babbel och djupsinnig analys som vi vill ha och som vi på sätt och vis även förväntar oss. I ärlighetens namn tror jag faktiskt att jag hade saknat ett Hey-Oh om det inte hade kommit med. 

Som musikvideo är Dark Necessities inte alls tokig. Tjejerna är aktiva i sina
roller och bandets energi är smittande.

Trots att Anthony, Flea och Chad förblir evigt unga är det ändock ett faktum att spexandet behöver byta form innan ”Time just gets its way / Strawberries left to decay” (The Hunter). Småpojkarna i sina förvuxna kroppar behöver växa upp- i den mån de förmår. The Getaway kan vara ett naivt (?) försök till mognad vilket är precis vad du som lyssnare kräver i det här skedet av deras karriär. De har ju faktiskt valts in i Rock & Roll Hall of Fame (läs in ironin).

The Getaway är kanske inget mästerverk, men fungerar musikaliskt mer än väl. Skivan går att lyssna på om och om igen och faktum är att jag får känslan av att Red Hot Chili Peppers är lika busiga som kvintetten på omslaget tycks vara. Lite medelåldersäventyr är på sin plats. De melankoliska stråken denna gång är dessutom till bandets absoluta fördel. The Getaway är ett polerat album utan att vara pretentiöst vilket är vansinnigt skönt.

Fyra av fem stjärnor

Amanda
Publicerad 06.09.2016 kl. 20:14

Ökända omusiker

På bio just nu går filmen om Florence Foster Jenkins, den förmögna dam som under tidigare hälften av 1900-talet kunde bekosta sin sångkarriär och sina grammofonskivinspelningar. Hon var inte musikaliskt begåvad, kunde sällan hålla ton eller träffa den rätta till att börja med, men detta utgjorde för Jenkins inget hinder i sin envisa eftersträvan att bli en erkänd sångerska. Jag har inte ännu sett filmatiseringen av hennes historia men har däremot hyst en fascination för fenomenet Jenkins en tid. Det är något med det som känns så nutid. Jag drar exempelvis paralleller till det som skildras i Saturday Night Live-sketchen "You Can Do Anything", kortfattat YouTube-generationens avsaknad av självkritik.

Å andra sidan var Florence Foster Jenkins medveten om den kritik hon fick och antagligen har hon kunnat inse att det låg någonting i den. "Folk må säga att jag inte kan sjunga, men ingen kan någonsin säga att jag inte sjöng", lär hon en gång ha sagt åt en vän.

Hur som helst, vi ska lämna Jenkins bakom oss och istället spola hundra år förbi damens födelse i Pennsylvania år 1868 till New Hampshire år 1968 och födseln av bandet The Shaggs.

The Shaggs formades av tre systrar, Dorothy, Betty och Helen Wiggin, efter fadern Austins insisterande. Han var övertygad om att döttrarna skulle bli musikstjärnor, eftersom hans mor spått detta i hans handflatas linjer. Pappa Wiggin köpte instrument och ordnade musiklektioner åt flickorna och med sitt envisa temperament övertygade han dem att musicera, uppträda och jaga den där förutspådda stjärnglansen.

Det är inte första gången vi hör om föräldrar som manövrerat sina barns musikartisteri. Joe Jackson, far till Michael med syskon, och Mathew Knowles, Beyoncés pappa, tillhör samma skara, för att nämna ett par. Men Austin Wiggins döttrars band blev aldrig något The Jackson Five eller Destiny's Child. Varför inte? Jag tror det bäst illustreras via deras egna medium, musiken.


Nej, The Shaggs blev aldrig några klara ljusfläckar på stjärnhimlen, hur många spelningar deras far än fixade åt dem. Deras otajta sound med tafatta gitarrackord, stelfrusna trumkomp och omelodiöst trallande nasalsång tilltalade inte den breda publiken.

Jag förstår detta. Och ändå... ju mer jag lyssnar, desto mer börjar jag tilltalas av den här omusiken. I en värld av polerade produktioner där det mesta alltid låter tiptop, så är det trevligt att lyssna på någonting trasigt, styltigt och styrt av slumpen istället för av en svindyr producentjätte. Det känns som att vi här hittar någonting sällsynt och äkta — men att systrarna dessvärre var tämligen obegåvade musiker så betyder inte att de är mer genuina eller unika än begåvade musiker, förstås. Men i sårbarheten finns en nyans av någon slags sanning som vi sällan stöter på numera.

Så varför grips jag inte av samma känsla när jag tittar på halvdana auditioner till tv-sända sång- och talangjakter? 

The Shaggs första framträdande var också på en talangjakt. Bandmedlemmarna tyckte själva inte att de var redo att uppträda inför publik, men deras far höll inte med, trots att flickorna knappt kunde spela sina instrument. Publiken hånskrattade och slängde läskedrycksburkar på dem, något systrarna Wiggin förståeligt ansåg bedrövlig pinsamt och avskräckande. Men pappa Austin resonerade att de bara behövde öva mer, så det är vad de gjorde.

För Austin Wiggin skulle inte ge upp så lätt. Han såg redan följande år till att bandet spelade in en egen skiva. Utav merparten av sina besparingar anlitade han en studio dit han skjutsade sina döttrar och där de spelade in sitt debutalbum på en dag.

Philosophy of the World släpptes år 1969 och innehöll ett dussin låtar, alla skrivna av Dorothy. Det tredje spåret på skivan är den inbäddad en bit ovanför, "Who Are Parents?". Den är en söt sång om att föräldrar är de som alltid finns där och de som verkligen bryr sig. Men där finns också två rader som får alla som känner till bakgrundshistorien med den överentusiastiska fadern att undra.

Some kids think their parents are cruel
Just because they want them to obey certain rules

Var Dorothy en av dessa somliga unga? Vävde The Shaggs in ett subtilt missnöje i sitt kakofoniska stycke tillägnat föräldrarna, och kanske framför allt pappan? "Han styrde. Vi lydde. Vi gjorde vårt bästa.", har Dorothy senare sagt om relationen mellan dem.

Om så är fallet, är då många rader i "Who Are Parents?" mer av The Shaggs egna uppmaning åt sig själva, än en betraktelse av någonting utanför? En sammanbiten påminnelse om att ha tålamod?

We must remember
Parents are the ones who will always understand
Parents are the ones who really care

Det här vet jag inte svaret på. Men det är definitivt denna undran som får mig att sympatisera med The Shaggs. Att veta att det var deras pappa som outröttligt tryckte på deras jakt efter kändisskap får mig att se på dem med milda ögon. Jag är nämligen så väldigt, överjävla trött på YouTube-generationens blinda brist på självdistans och självkritik. Men personer som kanske vet att de är medelmåttiga som bäst och bara kör ändå när någon vill att de ska? Sådana kan jag verkligen uppskatta. Besatt fadersgestalt i bakgrunden eller ej.


Ofta hånade och sällan hågkomna, så har The Shaggs ändå blivit ett slags kultnamn. Frank Zappa har t.ex. bekänt sin kärlek för bandet och kallat dem "bättre än The Beatles". Kurt Cobain placerade Philosophy of the World på femteplats på sin 50 bästa album-lista. Samma skiva efterfrågas i filmen Empire Records (1995), bandet dyker upp på ett blandband i filmen The Perks of Being a Wallflower (2012), och i andra säsongen av serien Gilmore Girls (2000-2007) kastar Jess en CD-skiva åt Rory som fångar den och frågar "The Shaggs?". Jess, den tuffcoola musikkännaren, svarar "Trust me". Även i hemstaden Fremont blev The Shaggs återkommande spelningar till slut populära, och de fortsatte att uppträda där ända fram tills pappa Austins död år 1975.

På sätt och vis hade ju Austin Wiggin helt rätt i sin övertygelse om spådomen. Visst blev döttrarna kända musiker. Även om det för de flesta är mer som ökända omusiker — men för denna skribent och musiklyssnare, definitivt uppskattade ändå.

Linnea
Publicerad 05.09.2016 kl. 22:07

Malmstens hjärta och hur svårt är poesi?

Handen upp alla som tycker poesi är svårt.  Ganska många skulle jag tro.  Poesin anklagas ofta för att vara svårbegriplig, onödigt komplicerad och ibland rent av töntig i sina omskrivningar. Det får man naturligtvis tycka, men poesi kan också beskrivas som ett sätt att fånga känslor med ord, att genom estetiskt skrivande föreviga känslotillstånd. Poesi är form över innehåll; poesin är ofta uppställd enligt vissa regler eller skriven på boksidan på ett sätt som avviker från prosans traditionella utseende. Poesin kan vara skriven för att läsas högt, reciteras enligt vissa markörer i texten, eller skriven för att ses på en boksida som ett grafiskt konstverk utöver dikten.

Med detta i åtanke, är poesi svårt egentligen? Eller läser vi i tron att det ska vara svårt, att poesi som inte är svår inte är poesi? Kanske beror den allmänna inställningen till poesi som något svårt och otillgängligt på att det är annorlunda. Det poetiska språket bjuder på andra utmaningar än det som används i romaner eller tidningar. Språket i romaner och dylikt är välbekant, och därför enkelt att ta till sig.  Men dikter bryter så ofta det välbekanta med sin form, att innehållet inte går att ta till sig för att man redan hakat upp sig på formen.

Dessa tankar om poesi kommer från att ha läst två poesiböcker den senaste veckan – Det här är hjärtat av Bodil Malmsten och Sång från hjärtats bakgård av Anna Jörgensdotter. Jag har själv svårt för att ta mig tid att läsa poesi, just för att det är kämpigt och ovant, och tänkte därför dela med mig av vad jag tyckte om de två diktverken.

Det här är hjärtat av Bodil Malmsten är en lågmäld sorgeskildring som ibland river till och brister ut i klagosång. Jag skulle ljuga om jag sa att jag älskade verket, men raden ”kärlek är att jag vill att du finns” sticker ut bland de övriga i diktsamlingen. Det här är hjärtat handlar om att mista ”sin” människa och jag tror att någon som själv upplevt sorgen i att mista en älskad skulle drabbas betydligt hårdare av verket än vad jag gör. Mera livserfarenhet hade helt klart berikat läsningen av Det här är hjärtat. Läs gärna Hannas tankar om verket, jag är benägen att hålla med henne om att diktsamlingen skulle ha gjort sig bättre som uppläst, då kanske jag skulle beröras på riktigt.

Sång från hjärtats bakgård av Anna Jörgensdotter kan beskrivas som dikter från hjärtats bakgård, dikter om det vi inte riktigt orkar tänka på eller känna. Jörgensdotter skriver öppet om mörka tankar, ensamhet och att inte riktigt våga höra till. Det som tilltalar mig med verket är formen, som är enkel och rättfram, samt utan en tydlig stilistik vilket gör läsningen enkel. Dikterna berättar till synes om vardagsliv med döljer en modern känsla av utanförskap under vardagsytan.  Men precis som med Malmstens verk så upplever jag att Sång från hjärtats bakgård är ett verk som kommer tilltala människor i specifika levnadssituationer och med specifika erfarenheter. Båda verken är dock något att överväga ifall man känner för lite dikter nu till hösten. Har ni rekommendationer på diktverk för de som söker att utvidga sitt poesiläsande?

Rebecca
Publicerad 04.09.2016 kl. 19:17

Två snabba kulturtips

Hej och glad lördag, ville bara snabbt kika in och tipsa om två saker jag tycker är extra fina just nu.

Det ena tipset är låten 'Forever' av svenska punkpop bandet Pascal. Dom har alltså gjort en svensk (och egen) version av Hurriganes gamla låt 'I Will Stay' (som i sin tur var en version på en låt av danska The Lollipops). Har lyssnat mycket på 'Forever' denna vecka, låten är en fin och hyllande återblick till Hurriganes samtidigt som den är egen, skörstark och innehåller mer desperation än Hurriganes version. Finfin i alla fall! Finns bland annat på Spotify och på Soundcloud.

Andra tipset är för dig som hänger i Vasatrakten. Gå och se Jani Järvinens utställning på Black Wall Gallery. Så himla fina konstverk! Jag såg den igår och den var drabbande - på ett sånt där fint sätt som bra konst är. Den hänger fram till den 18/9, så är du i krokarna - passa på!

Black Wall Gallery finns på Kasern 13, Korsholmsesplanaden 6. Och överlag så är Kasernområdet en fin grej och ett bra Vasatips. Happy kulturhelg!

Johanna
Publicerad 03.09.2016 kl. 15:33

Här händer så lite och vi drömmer så mycket

Här händer så lite och vi drömmer så mycket, säger Krypet i Tove Janssons berättelse Vårvisan i novellsamlingen Det osynliga barnet. Kulturvis har tre stycken handtryckta tygkassar (32×36cm) med detta citat på att dela ut!

Vill ni vinna en av dem? Skutta vidare till facebook.com/kulturvis där ni kommenterar på denna post för att delta i lotteriet som är öppet tills onsdag 7:e september. May the odds be ever in your favor!

Kulturvis
Publicerad 03.09.2016 kl. 12:17

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com