Systrar & bröder

Lånade Maria Svelands Systar & bröder från biblioteket. Har länge velat läsa den eftersom jag gillar Svelands ifrågasättande av kärnfamiljen + att jag har läst Bitterfittan kanske fem gånger och Hatet rekommenderar jag till alla. 
Men nu, mot boken →

En kort sammanfattning av karaktärerna

  • Storasystern Nora, präktig kultursekreterare som vill ha glansbildsbilden av kärnfamiljen. Tyvärr är hon gift med en riktigt tråkig typ, Henrik, som tar hand om deras två barn på torsdagar. Nora flippar på att torsdagsmiddagarna uteslutande är tacos och att deras familjeliv inte motsvarar hennes förväntningar på vad en familj borde vara.
  • Mellansystern Hedda, sover jättemycket och studerar på Konstfack. Hon har rätt dåligt självförtroende och få vänner.
  • Lillebror Per är drogberoende och försörjer sig som massör med happy endings till överklasskvinnor i medelåldern.
  • Mamma Anita, familjens nav som röker under spisfläkten och ser till att alla har det bra – förutom hon själv.
  • Pappa Göran, den alkoholiserade douchebagen som ingen räknar med. Kallar ofta Anita för kärring och bosätter sig i garaget då Anita går bort i cancer. Försvinner sedan spårlöst i Transsylvanien.

Varje kapitel berättas ur respektive syskons perspektiv som varvas med nutid och tillbakablickar till barndomens radhuslägenhet. Sveland har gjort det enkelt för sig med de stereotypa karaktärerna: den duktiga storasystern, mellanbarnet som hamnar i kläm, lillebror som kräver uppmärksamhet på alla tänkbara sätt,  den uppoffrande modern och den alkoholiserade fadern. Jag hade nog varit ok med det om själva handlingen skulle ha varit mer… spännande? Givande? Provocerande? Jag hade hoppats på en tydligare problematisering av kärnfamiljen eller att Sveland lyft upp syskonskapet med allt vad det innebär på ett mer ingående sätt. Den här storyn har en läst förr (jämför med Svingalängorna och Mig äger ingen) och det är inget nytt under solen.

Maria Sveland skapar debatt i och med hennes förmåga att trycka på samhällets ömma punkter. Hon är kompromisslös och modig och jag hoppas att hon fortsätter diskutera sina kärnfrågor rörande kön, klass och sexualitet. Trots att boken inte hamnar på min topp10-lista så vill jag ändå rekommendera den. Mest på grund av språket, det är få saker som stör läsrytmen och kapitlen är inte för långa. Det är en jämn läsupplevelse, varken mer eller mindre. 

Kul trivia: Bokhora har gjort en intressant notering av karaktärernas namn.
 

psst: what’s up med att alla pappor hela tiden ska vara alkisar i familjeskildringar? 

Mikaela
Publicerad 02.09.2016 kl. 08:40

Tv-serier och tips-torsdag

Ibland har jag perioder där jag plöjer serier på Netflix, det är som en skön verklighetsflykt, en rolig hobby eller ibland ett bra kompis-häng; att se en serie tillsammans. Och alltså om du inte streamar än, börja! Att kunna se flera avsnitt på rad eller att helt välja själv när du vill se ett avsnitt - livskvalité! Här kommer tre tips på, väldigt olika, serier att se på Netflix i höst, två bra och en halvbra (för let’s face it - ibland vill man se en sån serie).
 

1. Narcos

Betyg: Svinbra

Det har tipsats mycket om denna serie nu i dagarna eftersom den efterlängtade andra säsongen släpps i morgon (fredag den 2/9), och har ni inte sett första säsongen så avundas jag er som har den upplevelsen framför er. Narcos är alltså en serie som baserar sig på en verkligen persons levnadsöde, den ökända colombianska knarkkungen Pablo Escobar. Man får följa hur Escobar blev miljardär på kokain, bland annat ger sig in i politiken och hur han bygger upp sitt imperium (mycket mutor och död), samtidigt som vi följer två narkotikapolisers jakt på Escobar. 

Det är en Netflix-produktion, och själv tycker jag att deras produktioner ofta tar ut svängarna på ett intressant och nytt sätt. Serien är snygg (utspelar sig till stor del på 70- och 80talet) och dramatisk, man blir lätt hooked. Det som slog mig när jag såg första säsongen var vad lite jag visste om Escobar, om drogpolitik och om Colombia sen förr (så den var också utbildande).

En annan sak som jag tyckte var intressant var att man (läs: jag och min bästis) ändå fattade tycke för karaktären Pablo. Missförstå mig rätt, han är en ond man och gör helt psykopatiska grejer (han gör verkligen helt vidriga saker) - men han visar också andra sidor och gör goda grejer (bygger skolor och hjälper folk till exempel). Vilket gör karaktären fascinerande, att både det vidriga och goda finns där tillsammans. Dessutom är karaktären så himla karismatisk tack vare ett utmärkt skådespelande av Wagner Moura som spelar Pablo. Jag vet i alla fall vad jag gör i helgen!
 

2. Broadchurch

Betyg: Rätt bra

Sista helgen av mitt sommarlov ägnade jag åt att se första säsongen av Broadchurch. En välgjord, spännande brittisk kriminalserie. Den kändes lite som en klassisk brittisk kriminalserie, ni vet en som utspelar sig i en liten stad vid kusten, där alla känner alla, havet är grått och piskande och alla har hemligheter som i samband med mordutredningen kommer upp till ytan. (En sån serie där det är alltså mer bilder på piskande hav än på blod och äckel).

Den börjar med att en ung pojke hittas död på stranden. Och två kriminalare (den ena vresig så klart), som aldrig jobbat ihop förut och dessutom är helt olika, ska samarbeta för att lösa mordet. Helt rekommenderbar (plus att det är skönt med serier som bara är 8 avsnitt, det ger möjlighet till "plöja-igenom-utan-dåligt-samvete"). Den är smart, har spännande tvister och är svår att förutsäga. Perfekt serie när det regnar ute!

Dessutom finns det en stor fördel med att den är brittisk och inte amerikansk och det är att folk får vara ”fula”. Eller bara helt normala. Det är så skönt med serier/filmer där bland annat kvinnorna inte behöver vara "snygga" jämt. Ni vet, hollywood-sminkade och med fixat hår och mycket naken hud. Det är viktigt med serier där tjejer inte framställs som någon som ska rädda världen/springa ifrån en mördare/whatever i megalånga ögonfransar, perfekt smink och skyhöga klackar.

Det tyckte jag så himla mycket om med nya Ghostbusters förresten, att kvinnorna bara fick "vara" och göra sina grejer (eh, jaga spöken). Ingen hade urringning eller särskilt speciella kläder. Det var liksom inget fokus på deras kroppar eller utseende. Dom skildrades så som män skildras på film, vilket är ovanligt. Och jag tror att det är så himla viktigt med mer sådant. Så är det i Broadchurch också, det är fokus på utredningen och på människornas känsloliv - inte på hur deras kroppar ser ut.
 

3. Scream

Betyg: Helt ok tidsfördriv

Här kommer det halvbra tipset. För denna serie är halvbra. Men jag tror jag hade älskat den i mina tonår, för den påminner om Gossip Girl och O.C i estetiken och formen, det är något tryggt och samtidigt exotiskt med high school-elever.

Men idag gillar jag den för den är meta. Den handlar alltså om ett gäng high school elever i en liten stad i USA som tidigt proklamerar att man aldrig skulle kunna göra en ”en slasher-film till en hel tv-serie”, vilket sen är exakt vad serien är. Den är som en skräckfilm á la Scream-filmerna fast i tv-serieform, en mördare i Scream-liknande mask mördar tonåringar på löpande band samtidigt som de resterande i kompisgänget försöker lista ut vem mördaren är. Dessutom bor kidzen i en stad där liknande mord ägde rum för ett tiotals år sen, så den stora frågan är: Är mördaren tillbaka?

Den är meta, för den gör hela tiden blinkningar och referenser till skräckfilmer och populärkultur och driver lite med sig själv. Och ofta analyserar ungdomarna vad som händer utifrån filmer och tidigare skräckteorier. Ett till plus är att den är ganska tillåtande i sina karaktärer, det finns queera karaktärer till exempel. Minuset är att den är väldigt ”vit”.

Men som hyfsat tidsfördriv eller kompishäng-serie funkar den utmärkt. Plus den är smart och om man är som jag som aldrig ser skräckfilm längre, så hoppar man till ibland (det är något med att mördaren har ryckiga rörelser och dyker upp pang poff). Plus som sagt, bara det där att följa med ett tonårsgäng och deras drama (läs kompisbråk och kärlek) väcker nostalgi från serierna man såg som yngre.

Så, happy serie-helg!


PS. vill ni följa mig på andra plattformar så finns jag på insta.

Johanna
Publicerad 01.09.2016 kl. 09:14

Interaktivitet genom tiderna

Radio- och tv-program där lyssnare och tittare får medverka på ett eller annat sätt är populärt både bland konsumenter och producenter. Frågan är om det alltid är eftersträvansvärt.

 

Fenomenet aktualiserades för mig när jag via en kompis snubblade över den NRK-producerade tv-serien Skam.

Där får tittaren följa ett gäng ungdomar som just börjat på gymnasiet. Ramberättelsen är att fem tjejer, sinsemellan ganska olika, blir kompisar i sin gemensamma (med olika intensitet) strävan att skapa en russebuss inför den avslutande terminen i trean. För mig som gått gymnasiet i Sverige var fenomenet helt okänt, men så här beskrivs det på allvetande Wikipedia:

”The russefeiring (English: "russ celebration") is a traditional celebration for Norwegian high school students in their final spring semester. The russefeiring traditionally starts on around 20 April and ends on 17 May, the Norwegian Constitution day. Participants wear coloured overalls, they make groups and name a bus, car or van and celebrate almost continually during this period. Students who buy a bus, are partying in this bus the entire night until school every day from the start to 17 May. Drunkenness and public disturbances are regularly linked to the celebration”

 

Om seriens handling kan jag tråkigt nog bara säga att den är riktigt bra på det där självklara sättet. Ungdomsserier är ju liksom alltid högriskprojekt och antalet lyckade exempel är förhållandevis få. Skam innehåller yta och djup i lagom proportioner och har en feministisk touch. Måndag till fredag läggs ett litet klipp ut och en gång i veckan sätts allt ihop till ett helt avsnitt.

Tittarna kan också ta del av mervärden. Till exempel finns alla rollfigurer på snapchat och instagram där den som vill kan följa det som hänt i serien, som ett slags extramaterial att kommentera och diskutera med andra följare. Flöjlarna är tusentals och kommentarerna under bilderna ofta hundratals. Jag kan inte låta bli att tänka att det känns modernt.

För på dagen 20 år sedan ville även SVT vara cutting edge när de 31 augusti lanserade såpan Nudlar & 08:or. Det särskilda med den här serien var att den sändes i SVT:s båda kanaler samtidigt, fast ur olika vinklar. Meningen var att tittaren, som av allt att döma antogs tillhöra en zappande generation, skulle vara sin egen bildproducent med hjälp av fjärrkontrollen. 

I Filip Hammars och Fredrik Wikingssons bok 100 höjdare - Sveriges roligaste ögonblick genom tiderna (2004) är lanseringen av serien ett av ögonblicken. 

- I framtiden blir det tv på internet och då kommer det allt mer att handla om att vara aktiv och välja vad man vill se, citeras där Magnus Francke, en av huvudrollsinnehavarna.

Dubbla programpresentatörer

Med facit delvis i hand uppenbarligen en poäng och vågad tanke, men förmodligen var verktyget (i det här fallet fjärrkontrollen) både bildligt och bokstavligt talat alltför trubbigt. Bara några hundra tusen sägs ha tittat (detta under en tid då tv-tittande var hett och utan konkurrens) och det som slutligen gjorde att Nudlar & 08:ros historia bara blev två säsonger lång var ändå bristen på en fängslande handling (andra och sista säsongen ska enligt denna blogg ha sänts på en undangömd tid och i endast en av kanalerna). I Filip Hammars och Fredrik Wikingssons bok sägs att serien ”rent konstnärligt inte höll måttet”.

Teaterstudier på Mediaskolan

Den handlade om några studenter på en medieskola. För egen del minns jag bara en scen där någon försökte illustrera det köttsliga med hjälp av svartvita foton på Bullens varmkorv (läraren ville hellre se hud tillhörande tjejer), medan Hammar och Wikingsson kommer ihåg ”bedrövliga skådespelarinsatser, konstruerade repliker, sökta historier och platta försök att säga något om den tid vi levde i”.

 

Ett annat 90-talsexempel från SVT är, vill jag minnas, en serie fristående tv-noveller som var en del av ett större familjeunderhållningsprogram, kanske Det kommer mera

Efter det att större delen av programmet sänts fick tittarna ringa in och bestämma slutet. Man stod då inför två alternativ (typ antingen ”X gör slut med Y” eller ”X bestämmer sig fört att följa med Y på jorden runt-resa”) varpå dramatiseringen av det vinnande alternativet visades i tv.

Kanske kan även brevfilmerna i Bullen, som byggde på problem som tittare beskrivit brevledes, ses som ett tidigt försök till interaktivitet.

 

Det jag funderar på är om vi faktiskt behöver interaktivitet när vi ser på tv. Är det bättre att bara konsumera en välgjord produkt eller finns det ett egenvärde i möjligheten att själv påverka och/eller diskutera det man ser?

Pär Jonasson
Publicerad 31.08.2016 kl. 18:21

Länktips: Feministisk porr

Baby Bro av Jaana-Kristiina Alakoski & Ollie Baldwin

På tal om fulkultur— saknar du porr var de inblandade parterna är jämställda och var den ejakulerande penisen inte är filmens klimax? Om svaret är ja, kan det vara tillfredsställande att söka sig till den feministiska porren. Feministisk porr inkluderar och fokuserar nämligen på allas njutning och inte enbart på den vita, heterosexuella mannens. Den feministiska porren förtjänar naturligtvis ett analytiskt inlägg och i väntan på detta tänkte jag att hen som har lust kan bekanta sig med länkarna nedan.

Nätsidor för feministiska porrfilmer:

Kul ensam av Sara Åkerman Börje

Det har skrivits en mängd intressanta artiklar om det svenska porrkollektivet New Level of Pornography och deras porrfilm Female Fantasy. Artiklarna finns länkade under Aboutfliken på deras hemsida. Där har även Svenska Yle bidragit med artikeln Med kvinnans lust i fokus.

Tips på andra sidor, artiklar, åsikter och information om den feministiska porren tas oerhört gärna emot!

Amanda
Publicerad 30.08.2016 kl. 16:43

Populär pöbelkultur

Förra veckan togs fin- och fulkultur upp av Mikaela här på Kulturvis och jag har tänkt på den diffusa men likväl rakbladsvassa gränsen där emellan de två. Denna spricka som delar kulturen är lätt att förnimma, men svår att sätta fingret på.

Närmast tror jag mig komma genom att peka på populärkulturen, också känd som masskulturen, där sprickan tycks framträda tydligare.

Det är nämligen lite fint att rynka på näsan åt sånt som tilltalar de flesta andra. Det är lite fult att tilltalas av samma saker som de flesta andra också tilltalas av. Samtidigt är det fint att vara populär och att känna till vad som är populärt, medan det är fult att vara för populär och att gilla för mycket av sådant som är för populärt.

Fulkultur Fulkultur, masskultur och smaklöshet.

Minsann verkar det vara så att det som är verkligt populärt i nuet inte kan tillhöra finkulturen. I och med att popkulturen riktar sig åt den breda massan, i stället för till kännare och förståsigpåare, så uppfattas den som något... tja, simpel. Inte för en utvecklad smak. För de som gillar russin och saft, inte kapris och whisky.

De varmaste skivrecensionerna tilldelas ofta de artister som inte ännu helt slagit igenom. Sedan, om och när de lyckas, blir de lätt mainstream och tråkiga. Gäspande söker vi oss vidare och minns tiden när allt var bättre, när band ännu var underground och vi kunde känna oss speciella i vårt gillande av dem.

När författaren Dan Brown blev ett gigantiskt hushållsnamn med deckaren The Da Vinci Code (2003) tycktes hajpen och hyllningarna slå bakut över en natt och förvandlas till hån och häcklande. Det är svårt att förklara på andra sätt än att Brown med sitt konsthistoriska mysterium hade blivit för välkänd, för framgångsrik, för återkommande och ordinär. Vi tröttnade rejält på att höra om honom och för många levde hans roman inte upp till de skyhöga förväntningarna. Trots att boken knappast kan beskrivas som ytlig eller banal, så hade den ändå enligt många blivit för lättuggad. Uppenbarligen, för alla kan ju gilla den. Eller kärnan är kanske denna: Att vem som helst kan gilla den.

Dan BrownÄven DU kan gilla dessa böcker! Men gör det inte. Tyck att de är för triviala istället.

Det sägs att med ungefär tjugo års mellanrum upprepar sig trender. I många år har vi blickat tilllbaka på åttiotalets estetik och popkultur genom rosatonade solglasögon i Wayfarers-modell. Kassetter för ljud och video som länge ansetts vara billiga skräpformat har plötsligt nått en högre status, nu är det coolt att ge ut musik på kassettband och att ha en utvald samling filmer på VHS. Fler och fler intresserar sig för tidiga dataspel och plagg som förr såldes för en liten slant på loppisar går nu åt för flerdubbla priset under etiketten vintage i second hand-butiker.

När vi återupptäcker forna populär kultur är den plötsligt lite finare. Inte i närheten av äkta finkultur, förstås, men inte lika ful som kontemporär populärkultur heller. Vi närmar oss den först på tryggt ironiskt avstånd, och senare med uppriktig uppskattning.

När Bret Easton Ellis roman American Psycho (1991) filmatiserades precis tjugo år efter 80-talets begynnelse, år 2000, så hjälpte den till med att vrida på en kran som vi sedan de följande ungefärliga tio åren skulle se växa till ett vattenfall. I romanen såväl som i filmen satiriseras den ytliga kapitalismen som blomstrade under det glada 80-talet, och helt plötsligt såg vi konst och djup under ytan av det årtionde som länge ansetts plastigt och pinsamt. Vi kunde se någonting äkta i fasaden, en genuin eftersträvan eller åtminstone någonting bekymmersfritt charmigt, i årtiondets kommersiella inriktning — se t.ex. Martin Scorseses The Wolf of Wall Street (2013) för exempel på detta — och vi kunde applicera sentimentalt värde till även den mest ytskrapande "Club Tropicana drinks are free / Fun and sunshine, there's enough for everyone / All that's missing is the sea / But don't worry, you can suntan"-lyriken. På nåt sätt.

Numera håller förstås vår romantisering av 80-talet på att ersättas av 90-talets dito, och med det kryper det senare årtiondet också närmare finkulturen — åtminstone tycks det ha kravlat längre ifrån fulkulturen. Det finns massor av människor som oironiskt lyssnar på Spice Girls, Britney Spears och Backstreet Boys, till exempel. Kanske kan vi en dag, i en inte alls avlägsen framtid, även finna sentimentalt värde i textrader som "Colours of the world / Spice up your life / Every boy and girl / Spice up your life / People of the world / Spice up your life". På nåt sätt.

Men att gilla Spice Girls i nutid är naturligtvis inte samma sak som att ha gillat Spice Girls på 90-talet — det sa då mer någonting om själva musikgruppen och dåtidens samtid. Det fanns så många som då samsades om att dela uppskattningen att du blev en i mängden. Att gilla Spice Girls i nutid säger främst någonting om dig.

Och kanske är det det som är grejen med überpopulär populärkultur som oundvikligen tycks bli fulkultur, att det blir på det sättet för att vi är så hemskt förtjusta i att känna oss lite mer unika än de flesta andra och inte för mycket som alla andra. Vi gillar helt enkelt inte när vi själva blir för förutsägbara.

Kitchig kattKitschig katt ställer sig oförstående till människans behov av att betygsätta smak.

Populärkulturen är inklusiv, men finkulturen exklusiv. Vi tycks vara av den nedsättande uppfattningen att den allra populäraste populärkulturen är för pöbeln. Eftersom få av oss vill riskera att räknas till pöbeln så avlägsnar vi oss från området när vi blir för många.

Är detta en kvarleva från tiden då våra klasskillnader var tydligt markerade? Är det så att vi fortfarande försöker efterapa adeln med att vara först ut med att gilla saker, och sedan när allt folk och fä anslutit sig till den en gång granntyckta klubben så tackar vi överlägset för oss och säger upp medlemskapet? En efter en efter tusen efter hundratusen.

På halvtryggt avstånd blickar vi tillbaka med hånfullhet för att tydligt distansera oss. Sedan kan vi tillåta uppskattningen sippra tillbaka in när vi befinner oss på lämpligt avstånd. Enligt traditionen typ tjugo år.

Eventuellt gör den populära masskulturen skäl för sitt namn, även när vi försöker skilja oss ifrån den. För låter inte egentligen allt det där också som typiskt förutsägbart pöbelbeteende?

Linnea
Publicerad 29.08.2016 kl. 17:00

Brustna relationer - ensamma ting

Föremål fyllda med förlorad tillit, hätskhet och drömmar som inte blev. Museum of Broken Relationships berättar historier om förhållanden som inte höll. Utställningen började som en kringresande samling av donerade föremål med tillhörande historier och har sedan dess ställts ut i tiotals länder. Vid varje ny utställningsplats tillfrågas allmänheten om de har föremål kvar från brustna förhållanden som de vill donera till utställningen och samlingen fortsätter bara att växa. Genom att donera sparade föremål till Museum of Broken Relationships lever minnena av en brusten relation vidare i ett forum som inte gör lika ont.

Det första som fångar blicken när jag stiger in i utställningsutrymmet är en brudutstyrsel, komplett med skor, slöja och handskar. Denna syn berättar genast om vad museibesöket kommer bjuda på, en vandring genom berättelser om relationer som gått i kras och de föremål som förknippats med de berättelserna. Från första början ligger en övergiven stämning i det kala rummet, som fyllts med spridda podium med föremål. I sin hand får man ett häfte där varje föremåls berättelse står, samt tilläggsinformationen om ort och land samt hur länge förhållandet varade.

Vissa föremål har långa och komplicerade berättelser medan andra har bara ett fåtal rader. Gemensamt för alla berättelserna är att de handlar om samma sak. Att lämna eller bli lämnad. Vare sig förhållandet bröts på grund av död eller otrohet, att människorna växte ifrån varandra eller av en helt annan orsak, finns det en känsla av sorg kring de donerade föremålen. Utställningen själv säger om sin drivkraft att den spirar ur en längtan att ha ett bevis över något som är minst lika viktigt i en människa liv som de händelser vi ser på som milstolpar. Bröllop, dop, begravningar. Alla dessa ändrar liv, men det gör i allra högsta grad också förlorade relationer till de människor vi en gång älskade.

Många av de föremål som skänkts från Finland har i sin beskrivning ett litet tillägg om att sentimentaliteten tvingat ägaren att behålla föremålet trots att hen inte alltid velat ha kvar det. På något plan vittnar hela idén bakom museet om den starka mänskliga instinkten att knyta ihop känslor från en tid som flytt med föremål. De flesta av oss har i något skåp eller någon låda den ena prylen som vi inte använder, inte älskar, men trots allt måste ha kvar för att det påminner oss om något vi inte är beredda att släppa. Hos den som betraktar utställningen väcks en rad känslor, alla med anknytning till de historier som berättas. Här samsas de bedragna med de som bedrog, förhållanden där kärleken en dag dog med de människor som dog och tog en viktig del med sig. Museum of Broken Relationships är ett monument och en påminnelse om den sorg som drabbar den som mister en relation och ersätter den med ett ”broken relationship”.

Utställningen består inte endast av föremål utan kombinerar också olika medier. En videosnutt, en audiodikt är de avvikande ”föremålen” som bidrar till helheten. Rent visuellt upplevs utställningen som skör och kal. I en knäpptyst sal går människor och tittar på det som blev kvar av andra människors relationer. Inom mig väcks en fråga om voyeurism och rätten till andras lidande. Fast jag vet att alla föremål i utställningen har skänkts frivilligt, och gett den tidigare ägaren ett visst mått av sinnesfrid, hindrar det inte mig från att känna mig som om jag gottar mig åt andras lidande. Lidande och dess exploatering i media idag finner jag oroande, inte minst för att det ständigt närvarande lidandet gör oss mindre känsliga och lyhörda för våra medmänniskor smärta. Jag tror ändå att kanaler som denna är nödvändiga för att visa på en vardaglig sorg bortom katastroferna på nyheterna och samtidigt tjäna som en påminnelse till alla; du är inte ensam. Din smärta är din men andra har upplevt liknande saker och överlevt. Däri ligger det verkliga värdet hos Museum of Broken Relationships. Inte lättnaden hos de donerade föremålens ägare, även om den också är viktig, inte heller enbart konstaspekten. Utan förmågan i att känna gemenskap med någon du aldrig mött, känslan av att inte vara ensam.

På Helsingfors stadsmuseum ställs den turnerande utställningen Museum of Broken Relationships ut fram till den 11 september. Jag skulle varmt rekommendera att om du har vägarna förbi, gå in och titta. Se en nyskapande utställning och låt dig sjunka in i verkliga berättelser om liv som förändrades. Inträdet är fritt och tillgängligheten bra hos det nya stadsmuseet vid Alexandersgatan 16.

Rebecca
Publicerad 28.08.2016 kl. 12:09

Fint och fult

Pratade med min bror och nämnde i förbifarten att jag börjat blogga här på Kulturvis. Jaha så ska man dricka rödvin och ha baskern på sig medan man läser, undrade han. Så visst, det var ju tillspetsat men jag kunde ändå inte sluta tänka på det. Jag tänker att själva ordet kultur innefattar så mycket beroende på uppväxt, erfarenheter, intressen. Vi gillar ju att kategorisera och placera oss i fack, typ katt-hundmänniska (hund, alltid hund) och jag tänker att samma gäller med bland annat kultur. Många kanske har en bild av att det är just basker och rödvin, pretentiöst och svårt. Balett och opera. Textanalyser, knepiga referenser och konst. Här nosar jag på begreppet finkultur, sådant som kan uppfattas som na pjasas

Om något är fint, vad är då fult? Vem bestämmer om graffiti av känt motiv ska kategoriseras i fint eller fult facket?

Rätt så tråkig frågeställning och svaret är väl rätt så självklart, det finns varken rätt eller fel. Vad som är mest intressant är ändå behovet av att kategorisera, att vara med eller utanför, att ingå i ett ”vi” eller ett ”de”.

Fangirls representerar kanske en av de mest ratade kulturformer. Men hjälp vad fina de är <3Fangirls representerar kanske en av de mest ratade kulturformer. Men hjälp vad fina de är <3

Vad tycker ni, är det vettigt att prata om fint vs. fult?

Bildkällor:
Graffiti
Fangirls

Mikaela
Publicerad 26.08.2016 kl. 08:12

Två generationer popmästerskap

The Go-Betweens och The Goon Sax, 28 år emellan.

När konststudenterna Robert Forster och Grant McLennan bildade The Go Betweens i Brisbane, Australien, i slutet av 70-talet var världen både större och fattigare på begrepp än i dag.

 

Forster har i artikeln A true hipster beskrivit hur det Brisbane där de träffades i sena tonåren var totalt bohemfritt. Båda sökte något som inte gick att få, utom möjligen i form av en examen i konst. McLennan älskade fransk ny våg-film och Forster visade gärna upp Velvet Underground och Bob Dylans gyllene år på 60-talet. 

Ganska snart efter det att bandet The Go Betweens var ett faktum 1978 spelade de in några singlar och gav ut dem helt egenfinansierat. Några år senare blev de också en liten del av skottska Postcard Records där Edwyn Collins med sitt band Orange Juice gav ut musik som doftade disco, 60-tal och punk på samma gång. Kanske fanns inte orden för det då, men på något vis föddes nog det vi känner som indiepop någonstans här.

 

Som The Go Betweens har både Forster och McLennan skrivit in sig i popkanon, kanske inte den allra bredaste men för den som skrapar en aning på ytan av 80-talspopen är det närapå omöjligt att inte komma i kontakt med dem. Under det här decenniet spottade de ur sig skivor med en att alltmer sofistikerad ljudbild, mycket på grund av multiinstrumentalisten Amanda Brown (oboe, fiol and whatnot) utan att någonsin gå ner sig i tidstypiska träsk av Yamaha DX7-synthar.

Någon har sagt att de kanske egentligen bara var en hitsingel ifrån att bli lika stora som, säg, U2 på den här tiden, och det hade så klart varit mer än välförtjänt. Något av det mest förtjusande med bandet, utöver kvaliteten på låtarna då alltså, var Forsters och McLennans olika framtoningar. Medan McLennan såg ut som nån som jobbade på den lokala byggvaruhandeln, ungefär som vilken av pappas kompisar som helst, var Forster dandy. Aldrig blyg för evig hårvård och en gång lär en grön klänning till och med ha hindrat dem från ett stort skivkontrakt i USA, sexistiskt nog. Head Full of Steam från 1986 och Right Here från året därefter visar skillnaderna såväl till det yttre som i fråga om låtskrivarstilen. Självständigt, men ändå med ett samband. The Go Betweens är ett strålande exempel på min (och andras?) teori om att de bästa banden oftast har fler än en kreativ motor.

 

 

 

The Go-Betweens gav upp i slutet av 80-talet, men återbildades på 00-talet, släppte ett par album till och fick ett lika abrupt som bittert slut när McLennan dog i en hjärtattack 2006.

 

Men. Tidigare i år skrev en kompis att jag borde lyssna på The Goon Sax, ett band från Australien som borde falla mig i smaken. Mycket riktigt, och ganska snart märkte jag att bandet är från Brisbane och att en av sångarna är Louis Forster, 17-årig son till Robert Forster i The Go Betweens. Det är nästan kusligt, och förmodligen allt annat än en revolt mot föräldragenerationen, hur mycket i The Goon Sax estetik och ljudbild som påminner om det tidiga Go-Betweens. Samma charm, rättframhet och enkelhet finns här. På debutalbumet  Up to anything (2016) finns gott om ungdomlig rastlöshet och längtan. Vi må ha hört det förr, men när det görs så här bra kan jag bara älska det.

 

Lyssna till exempel på ångesten över frisörbesök i Home Haircuts     

Pär Jonasson
Publicerad 24.08.2016 kl. 13:56

Främmande saker, bekanta detaljer

Vad var det första du tänkte när du såg bilden här ovanför? Min första tanke var två namn: Steven Spielberg och Stephen King. För någon som mig, som vuxit upp med E.T. the Extra-Terrestrial (1982) mer i videoapparaten än uppe på VHS-hyllan trots (eller kanske tack vare) oundvikliga tårar, och som i förtonåren med förtjust skrajhet plockat och plöjt igenom Varsel, Pestens tid och Det m.fl. ur bibliotekshyllan, så träffade den här estetiken precis där den skulle. Mitt i måste se-centrat.

Få har väl missat hajpen kring Netflixserien Stranger Things (2016). Med mixen skräck, paranormalitet och en rejäl skopa nostalgi har den hittat sitt succérecept. Jag är inte ensam om att dra paralleller till de två Steve-arna, berättar internet för mig. Många har gjort samma associationer och beskrivit serien av tvillingbröderna Matt och Ross Duffer som "filmen E.T. om den hade skrivits av Stephen King". Jag är benägen att hålla med. Den känns som ett lager King ovanpå ett lager Spielberg ovanpå ett lager King ovanpå... ja, ni fattar.

Stranger ThingsStranger Things, 2016.

I första avsnittet av Stranger Things möter vi det unga killgäng som utgör några av huvudpersonerna när de sitter runt ett bord och spelar rollspelet Dungeons & Dragons. De är hemma hos Mike som är navet i gänget och blir en central karaktär. Den här scenen påminner mig mycket om sättet vi möter huvudkaraktären Elliott i E.T. — hemma hos honom, där han befinner sig i utkanten av sin storebrors killgäng, som kring ett bord spelar rollspelet Tunnels & Trolls.

Sådant, och mycket annat som liknar annat, gör att Stranger Things känns något familjär. Inte som en helt främmande sak utan på många plan som en gammal bekant. En taklampa hänger över bordet och inredningen berättar att vi befinner oss någonstans mellan 70- och 80-talets mittpunkter. Det ligger en pizzakartong i förgrunden och jag kopplar ihop detta med Elliott som lovades få vara med och spela bara han hämtade pizza. Men tioårige Elliott blir distraherad av oljud när han hämtar kartongen och går ut till skjulet som står på gården. I Stranger Things är det istället tolvårige Will som efter rollspelsmötets slut springer över sin gård till ett skjul som står där. Netflixserien fortsätter att krylla av likheter till tidigare filmer, både i berättelse och bildspråk, och inte bara till E.T.

E.T.E.T. the Extra-Terrestrial, 1982.

Nostalgiska anspelningar är viktiga ingredienser. Från serien kan vi spänna upp en slingrande röd tråd ungefär fyrtio år bakåt i tiden, som kanske mest färskt går via J.J. Abrams Super 8 (2011). En film som regissören berättat att är en hommage till sina barndomsidoler inom filmkonsten — en av dem Spielberg, som även var producent för filmen. Det är knappast en långsökt gissning att Dufferbröderna har haft samma eftersträvan i åtanke. Liksom Super 8 så skapar Stranger Things stämning genom spielbergska linsöverstrålningar och ett tajt killgäng som svajar på tröskeln mellan barndom och pubertet. De är nördar — och som vi alla vet är det förstås coolt att vara nördig — i Stranger Things är killarna inne på fysik, teknik, bordsrollspel och Star Wars (1977) och i Super 8 på film, zombier och den gemensamma nämnaren George Romero. Varken Super 8 eller Stranger Things hade knappast existerat om det inte vore för E.T. I den är Elliott kanske inte renodlat nördig, men likväl något nördstämplad av den tonårige storebrorsan med sina vänner.

Personligen uppfattar jag definitivt E.T.-tråden som den starkaste och rödaste av dem alla, men det går också att hitta likheter med filmerna Alien (1979), Close Encounters of the Third Kind (1977), Poltergeist (1982), The Goonies (1985), bland många andra.

E.T.E.T. the Extra-Terrestrial, 1982.

När jag läser att Dufferbröderna är födda 1984 mejkar seriens tydliga influenser totalsens. Bröderna är, liksom jag, uppväxta i en tid då dessa filmer hörde till sådana som vi hörde mycket om utan att se. Vi missade dem först på grund av för ung ålder, och sedan för att teknologin helt enkelt inte kunde erbjuda dem i närheten av lika lätt som idag. Att hyra film hörde inte till vardagligheterna och ännu mindre att köpa en VHS-kassett. Vi väntade på att de skulle komma på tv, spelade in på video, lånade av och åt klasskompisar.

Många av filmerna som Stranger Things påminner oss om var efterlängtade innan vi såg dem och när vi sett dem känns de fortfarande som något vi saknar. De har fångat en tidsanda som vi i min generation missade precis, men känner igen många signalement ifrån. Vi kan själva fylla i luckorna som vi inte ser i filmerna, vi förstår hur miljön var där runtomkring. Vi minns klumpiga gamla miniräknare som fanns där hemma i någon skrivbordslåda. Hur coola walkie-talkies var. Att vi inte hade mobiltelefoner. Musiken som ens äldre syskon hade blandkassetter fulla med. Spänningen i att hämta en framkallad filmrulle och äntligen se de 24 eller 36 bilder familjen tagit under det senaste året, allt som allt. Vi minns hur magiskt allt sådant var för oss då, en tid som precis sipprat förbi, en tid vars magiska eko fortfarande klingar djupt inne i minnet.

Stranger ThingsStranger Things, 2016.

Ändå förbryllar det mig att jag inte retar mig på den återkommande återvinsten, för det känns som någonting jag vanligtvis skulle göra, när den finns i sådan mängd som den gör i denna serie. Förmodligen är jag hypnotiserad av den nostalgiska faktorn som har en sådan makt över mig och utav samma orsak stör jag mig inte på att likheterna till tidigare filmer haglar så tätt. Faktum är att när jag tittar på Stranger Things så tycker jag tvärtom att serien lånar och refererar så skickligt att det vävs ihop stöldfritt och sömlöst — det känns inspirerat snarare än imiterat. Som hommage, inte plagiat.

Att skönhet ligger i betraktarens öga är ett klichébegrepp vi väl känner till. Men jag läste någonstans att skillnaden mellan hommage och plagiat också ligger där. Det som för en person uppfattas som en hyllning är för en annan inget annat än en plundring. Därför vill jag lämna över frågan till dig: Ur vilket perspektiv ser du Stranger Things? Kändes den nostalgihärligt familjär eller bara passésniket bekant?

Linnea
Publicerad 22.08.2016 kl. 12:00

Frågeformulär/blogglista om kultur

Som ni kanske har märkt så har vi använt oss av ett frågeformulär för våra presentationer. Har ni brist på blogginspirationen får ni naturligtvis fylla i denna blogglista, och länka gärna till era svar i kommentarerna här sedan. Vi gillar att läsa tankar om kultur!

Vad läser du helst?
Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
Vad såg du senast på teater?
Vilken skiva var den första du köpte/fick?
Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?
Har du någon favoritfilm?
Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
Har du något skamnöje inom kultur?

Kulturvis
Publicerad 21.08.2016 kl. 14:00

Skribentpresentation: Mikaela Sandberg

Mikaela Sandberg, född 1986, uppvuxen i Oravais och numera bosatt i Vasa med sambo. Ådran i pannan pulserar då mansplaining pågår / mycket folk på liten yta. Sånt som gör livet bra är fotboll, sällskapsspel, sextiotalspop och feminism. 

Vad läser du helst?
Allra helst läser jag skönlitteratur och jag ser mig som en sådan som borde tycka om Jonathan Safran Foers Extremt högt & otroligt nära men av någon anledning ogillar jag den skarpt. Kanske är det den konstiga meningsuppbyggnaden eller de facto att alltihop känns så… pretentiöst? Läste för ett tag sedan Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj. Kanske det bästa jag läst, skojar ej! Tänker nu som då på Maj och undrar hur hon har det i hennes parallella universum. Annat som jag gillar att sätta tänderna i är antologier, faktaböcker och serier. Tycker mycket om då handlingen utspelar sig på bekanta platser där jag själv rör mig eller har egna minnen från.

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
Friends pga tacksamt och snällt bakgrundsljud vid sjukdom / söndagsångest.

Vad såg du senast på teater?
Såg Nour-El Refais En komisk depression på Wasa Teater. Tyckte väldigt mycket om den. Hoppas också att jag ska våga gå och se något på Vaasan Kaupunginteatteri eftersom teater är magiskt på alla språk.

Vilken skiva var den första du köpte/fick?
Alltså det här kommer jag så himla bra ihåg. Jag var kanske sju åtta år och hade fått födelsedagspengar för att köpa Pandoras nya skiva, och mamma och jag åkte till nejdens elektronikmekka, Eriks TV i Vörå, enkom för detta inköp. På frågan om skivan finns skrek Erik ”VEM FAN E BANDOORA?!” Tja, vad svarar en på det liksom? Så det blev en cd med aerobicsmusik, på omslaget en svettig kvinna i sportbh. Rätt så floppigt.

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?
Jag tänker såhär: Tove Jansson skulle komma lite tidigare för att hjälpa till med salladen. Vi skulle prata om dåtidens Helsingfors men kanske mest hur det var att jobba på tidskriften Garm. Småningom skulle Liv Strömqvist och Frida Hyvönen dyka upp och vi skulle prata och prata och dricka vin och jag skulle inte vara det minsta blyg.

Har du någon favoritfilm?
Eehh… nej men tycker om de flesta av Tarantinos filmer.  Skulle gärna enbart titta på filmer som klarat Bechdeltestet men Netflix snålar på den varan.

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Liksom flera av mina fellow bloggkollegor är jag inget stort fan av stora spelningar. Rebecca beskriver det så bra ”musik är så personligt, så skört och nära (…) som en ständig följeslagare”, så tycker jag också. Men med det sagt så är nog konserten som Vasas flora och fauna gjorde på Ritz i våras den bästa spelning jag varit på. (På tal om Vasas flora och fauna, är besatt (besatt) av låten Sammy, finsk spets).

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
Då vill jag åka till senare delen av 1960-talet. Estetiken, kulturen med musiken, modet, och upptakten till andra vågens feminism, samhällskritiken och demonstrationerna.

Har du något skamnöje inom kultur?
Den svenska kungafamiljen. Chips och dipp framför “Året med kungafamiljen”. Annars gillar jag, liksom Johanna, att dyka ner i skräptv. Kan med gott samvete zappa mellan Real housewifes och Paradise hotell med skämskudden nära till hands.

Mikaela
Publicerad 20.08.2016 kl. 10:20

Skribentpresentation: Rebecca Mattbäck

Rebecca Mattbäck, född 1996 och växte upp i Svenskfinlands ytterkant uppe i Österbotten, nu bosatt i Åbo. Studerar litteraturvetenskap. Gillar böcker, museum och podcasts. Drömmer om att en dag bli en fullfjädrad kulturtant.

Vad läser du helst?
Udda, men välskriven litteratur. Allra helst läser jag sådant som jag är verkligt intresserad av, som jag längtar efter att läsa, men som litteraturstuderande blir det oftast obligatorisk läsning och klassiker. Höjdpunkter från sommarens läsning var Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige och Pixel av den ungerska författaren Krisztina Tóth. Jag uppskattar också Arto Paasilinnas och Erland Loes typ av böcker väldigt mycket, den bistra, nästintill tragiska humor som finns där uppblandad med det absurda. Inom mig bor det också en liten varelse med en fäbless för YA litteratur, historiska romaner och ”så-ledset-det-bara-går-att-få-det” böcker.  ”Fullitteratur” helt enkelt.

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
De serier jag sett hela av är mycket få, och jag kan inte dra mig till minnes en enda som jag skulle ha sett upprepade gånger. Har inte riktigt tålamod med att se serier, de är oftast för långa, för utdragna och fyllda med utfyllnadsavsnitt som inte har med själva huvudberättelsen att göra. Mest uppskattar jag korta, intensiva serier med runda karaktärer som utvecklas under seriens gång. Det senaste året har jag sett Marvels Jessica Jones, som jag faktiskt uppskattade överraskande mycket, samt börjat se på Stranger Things. Jag har inte hunnit se hela ännu och kan därför inte säga om den faktiskt är så bra som det påstås eller om den är överhypad, men jag har höga förväntningar.

Vad såg du senast på teater?
Stormskärs Maja på ÅST i våras.  Som en österbottnisk sommarteater med tredubbel budget. Den var visuellt mycket tilltalande utförd och innehöll många spännande lösningar samtidigt som både sång- och skådespelarinsatsen var strålande. Speciellt de effekter som innehöll riktigt vatten var slående.

Vilken skiva var den första du köpte/fick?
Min första cd-skiva var en hemgjord bland-cd bestående av det bästa från Sås och Kopp, Dolly Parton och Simon and Garfunkel samt en del lösryckta barnsånger. En solklar kombination med andra ord. Jag tror jag fick den som present av en av pappas närmsta vänner och jag älskade den högt. Fortfarande lyssnar jag på en del av de sånger som fanns på den skivan, som för övrigt ännu finns i min ägo, och jag tror att det var den som lade grunden till min något spretiga musiksmak.

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?
Astrid Lindgren, som trots sin otroligt privata natur förhoppningsvis skulle dela med sig om sina tankar kring sitt liv och hur det var och blev. Speciellt intressant skulle det vara att höra om hennes upplevelse av att vara en ogift mor i 20-talets Småland och hennes väg genom förlagsbranschen.  Stephen King skulle också vara en spännand man att samtala med. Hans verk har tros allt uppnått kultstatus, från att ha varit ansedda som b-litteratur, och hans råd om skivande är garanterat bra. Sedan skulle jag också gärna samtala med Hank Green, videobloggare och otroligt produktiv människa. Jag hoppas han skulle dela med sig av sina erfarenheter av och kunskap om idéers tillkomst och förverkligande samt hur en människa orkar och kan leva det liva han tycks leva. Det finns ju så otroligt många fler kulturpersonligheter jag skulle vilja träffa men detta var ett axplock av de jag helst skulle träffa.

Har du någon favoritfilm?
Nej. Jag har ett flertal filmer som gjort intryck på mig, men en av dem är The Green Mile, baserad på en novellserie av Stephen King och med Tom Hanks i huvudrollen. Det som alltid slår mig med den filmen, förutom dess budskap om hur vi som människor dömer efter ytan och kraften i tron på mirakel, är den ofantliga sorgen i att lämna kvar när alla andra dör och hur det eviga, eller ens onaturligt långa, livet kan vara en förbannelse istället för den gåva det ofta målas ut att vara.

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Jag har svårt för livemusik. Om det inte är små, intima spelningar där stämningen ligger i luften, så vantrivs jag. Musik är så personligt, så skört och nära, att jag inte förmår njuta av den i stora arenor. För mig gör sig musiken bäst i vardagen, som en ständig följeslagare, men med detta sagt så gillade jag Vasas Flora och Faunas spelning under Åbo poesidagar i våras otroligt mycket. Den var sådär härligt nära och varm till sin karaktär.

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
Måste man välja? Jag vet uppriktig sagt inte. Min inre boknörd skulle lite vilja bevittna boktryckarkonstens tillkomst men så lockar nog också tiden strax innan Elvis blev känd. Att få vara med i en tid så full av hopp och framtidstro som det efterkrigstida USA verkar ha varit (åtminstone fläckvis och bland dem för unga för att ha att kriget som det var) måste ha varit något extraordinärt.

Har du något skamnöje inom kultur?
The Mummy filmerna. Makalösa B-filmer, klyschiga, diskriminerande och ganska kassa egentligen – men jag älskar dem. Auran av äventyr, den egyptiska mytologin, den kvinnliga huvudpersonen. Någonstans bara så klockrent. De bara drar mig och jag har sett dem löjligt många gånger. 

Rebecca
Publicerad 19.08.2016 kl. 08:47

Skribentpresentation: Johanna Sjöberg

Johanna Sjöberg, född 1988, uppvuxen i Sverige (Järna och Södertälje) och är sen ett år tillbaka bosatt i Vasa (Brändöromantiker for life). Uppskattar havet, feminism och normkritik och knarkar poddar. Har ett förflutet som journalist & kulturarbetare.

Vad läser du helst?
Helst läser jag mycket och håller gärna på med flera böcker samtidigt. Är något utav en allätare, men är svag för böcker med vacker prosa och fina ord. Läser mycket modern/ny skönlitteratur och mycket kvinnor. Mycket svenskt och försöker nu läsa mycket finlandssvenskt. Är med i en briljant bokcirkel med ett stycke briljanta kvinnor, där vi hittills bara läst böcker av kvinnor - en briljant grej för min personliga läsning (kan varmt rekommendera grejen att ha en bokcirkel). I sommar har min semesterläsning bland annat bestått av Bad Feminist av Roxane Gay, Lena Anderssons två böcker om Ester Nilsson (omläsning) och ett dussin Agatha Christie romaner. Är otroligt svag för Märta Tikkanen, Henrik Tikkanens adress-serie och Tove Jansson. En hel del ungdomsböcker, gärna med övernaturliga inslag, slinker också ner (hävdar att det är en gammal arbetsskada från när jag jobbade på bibliotek).

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
Helt klart Gilmore Girls! Är svag för staden dom bor i, Stars Hollow, och är svag för nostalgin den serien föder hos mig; jag och min mamma såg den under mina tonår, uppkrupna i min slitna tygsoffa, inlåsta på mitt rum så att mina bröder inte skulle kunna störa. Älskar Rory och Lorelai, och är helt klart Team Jess. Gillar att den har rapp dialog, och mycket dialog. Dessutom stort plus i kanten för alla populärkulturella referenser. Är lika delar pepp och orolig inför nya säsongen som kommer på Netflix i höst, tänk om jag blir besviken?

Vad såg du senast på teater?
Går för sällan på teater helt klart, borde bättra mig. Men i vintras såg jag Lars Sunds Tre systrar och en berättelse på Wasa Teater. Gillade den och romanen står nu på min "att-läsa-lista". Såg i och för sig också Nour El Refais föreställning En komisk depression på samma teater i våras, den var sorglig, otroligt svart och rå och väldigt rolig på samma gång. Ett mycket bra gästspel.

Vilken skiva var den första du köpte/fick?
Fick min första cd-spelare i julklapp i slutet av nittiotalet, var helt amazed över den. Minns att jag också fick soundtracket till Pocahontas-filmen (pastelligt och fint konvolut), en Roxette-skiva och nån samlingscd med brittisk indierock. Älskade dom alla, pga var typ 9 år. Men brukade nalla alla Guns N´ Roses och Hanoi Rocks skivor från mina föräldrars skivsamling (är man döpt efter ett skivbolag där Hanoi  Rocks gav ut sin första skiva så är det ganska oundvikligt att man är svag för åttiotalets glam rock).

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?
Gillar att äta middag med kloka, härliga feminister. Så jag tänker mig en middag med Kakan Hermansson, Lotta Lundgren och Märta Tikkanen. En middag i en trädgård med kulörta lyktor, där man sveper filtar om sig när mörkret faller och där det finns mycket levande ljus, rödvin och ostar. Kakan Hermansson, för hon verkar vara så himla klok och rolig. Förutom att vara en finfin konstnär och aktiv och öppen feminist så bloggar hon också om hudvård, och hudvård är en av mina laster. Märta Tikkanen är min favoritförfattare (Århundradets kärlekssaga är den boken jag oftast ger bort till folk - för den är bäst!). Och Lotta Lundgren är smart, kan saker och allt hon säger och skriver är både roligt och utbildande at the same time, vill att Historieätarna-gänget alltid ska få göra julkalendern. Tror det skulle kunna vara en mysig middag!

Har du någon favoritfilm?
Tråkigt svar, men nej jag tror inte det. Men som alla andra cool kidz så uppskattar jag estetiken i Wes Andersons filmer. Ni vet, pasteller, matchningar och retrovibbar. Och jag är en sån som nästan älskar allt jag ser på bio på grund av stämningen. Det är något med lukten av popcorn och synen av rött sammet som får mig att glömma allt kritiskt tänkande.

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Har ett förflutet som skivbolagsperson och musikjournalist så har stått på mer öl-kladdiga betonggolv i Stockholm än jag minns och att tvingas välja en som "den bästa" är som att behöva välja vilket av sina barn man älskar mest (nu antar jag bara, har ju exakt noll barn själv). Men vissa spelningar står ut lite extra; som när jag såg Christopher Owens framföra hela 'Lysandre'-skivan från början till slut i Göteborg eller när hela Debaser dansade till 'Swastika eyes' under Primal Scream-spelningen. När jag var 16 såg jag Andy McCoy framföra en gnistrande version av låten 'Annan kitaran laulaa vaan' i en trång liten lokal - vilket också var magiskt. Det tror jag är en av få saker jag saknar med Stockholm, alla spelningar. Att det finns små små källarlokaler där du spontant en fredagkväll kan få se ett nytt band och att många americana/indie/rock-typer alltid kommer till Stockholm när dom är på Europa-turné. Önskar mer sånt till Finland, tack!

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
Det är inte ens lätt att vara gay nu, så är kanske inte jättesugen på att åka tillbaka någonstans. Men om man får hänga med fiktiva karaktärer (det får man väl, om vi liksom redan är inne på "tidsresor", låt oss ta det ett varv till). Jag såg Carol på bio i vintras, och alltså så tjusig tid! Frisyrerna! Kläderna! Bilarna! Att dricka en Dry martini till lunch och röka inomhus - rätt charmigt! Eller att få gå på fest hos Gatsby (alla fester borde ha champagnepyramider och konfetti). Som ni märker är estetik en grej för mig. Gillar helt enkelt när det är vackert, charmigt eller tjusigt. Eller kanske mitt svar är den (alternativa) tidsperioden som Ghostbusters utspelar sig i, på grund av Holtzmann <3 

Har du något skamnöje inom kultur? 
Om jag har! Är alldeles för förtjust i kändisskvaller och Kardashian-familjen för mitt eget bästa. Och förr när jag hade tv så älskade jag skräptv i stil med Real Housewives of O.C/Beverly Hills/New York/osv. Är också lite för förtjust i nästan allt som Seth Rogen gör i samband med Judd Apatow och James Franco. Ibland skäms jag också över min, i vissa perioder, massiva konsumtion av Netflix.

Johanna
Publicerad 18.08.2016 kl. 09:57

Skribentpresentation: Pär Jonasson

Pär Jonasson, född 1982. Uppvuxen i Ronneby, Blekinge, Sverige. Sedan 2016 bosatt i Jakobstad med fru och två katter. Gillar mer att läsa och skriva än att räkna. Blir lugn av radio och när folk har intressen. 

Pär Jonasson

Vad läser du helst?
För det första delar jag nog en problematik med Linnea här, helst skulle jag läsa mer än vad jag gör. Jag upplever bredbandet som tidsboven i dramat, på gott och ont. Det ligger liksom ett skimmer över minnet av soliga eftermiddagar med kaffe och en bok från tiden när internet i praktiken bara var tillgängligt efter klockan 18 (lägre taxa). Det känns som att det var lättare då att hinna med fler böcker. Den ständiga uppkopplingen är en utmaning för självdisciplinen. Men hur som helst, när jag väl läser försöker jag blanda skönlitteratur med facklitteratur. Bra läsupplevelser på senare år, av olika anledningar så klart, är Kajsa Ekis Ekmans ”Skulden”, Tove Folkessons ”Kalmars jägarinnor” och ”Sund” och som alltid Mattias Alkbergs poesi och låttexter.

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
Jag har ganska lätt för att inte börja se på tv-serier, men när jag börjar har jag svårt att sluta. Det är lite som godis eller pannkakor (plättar) på det sättet. Nyligen har jag sett om The Office (originalet) och det visade sig att jag älskar den ännu. Jag försöker också se om Lilyhammer, Steven van Zandts maffiakaraktärs krock med det norska helyllesamhället. Min senaste kärlek är den norska ungdomsserien Skam om ett gäng samtida unga kvinnor i gymnasieåldern.

Vad såg du senast på teater?
Jag tror att det var Acts of Goodness av Mattias Andersson i Schaumansalen i Jakobstad, sent i april. Det är en pjäs som bygger på att unga människor runtom i Europa svarat på frågan om de utfört någon god handling i sina liv. Den var ganska bra, men lämnade mig lite tom då jag saknade sällskap på föreställningen. En upplevelse växer alltid med möjligheten till diskussion och reflektion efteråt.

Vilken var den första skiva du köpte/fick?
Musiken var alltid viktig där jag växte upp. Inte så att vi spelade instrument, men att vi lyssnade på musik liksom aktivt. Det hände flera gånger när jag var mycket liten att jag fick skivor när jag gillade en låt på radion. Jag tror det första exemplet var Europes ”The Final Countdown” året jag fyllde fyra. Senare, men i samma veva, fick jag musik av min kompis Annas pappa Torbjörn. Tror det var en singel med Twisted Sister och en kassett med Imperiet, till exempel.

Vilka tre kulturpersonligheter skulle du gärna äta middag med?
Så svår fråga, men okej. Nina Björk för att hon säkert har bra teorier om vad som är viktigt i livet. Erik Niva för att vi skulle kunna prata om kopplingen mellan fotboll och samhälle och om hardcorepunkens betydelse då och nu. När jag som 14-åring nyligen fallit för indie-estetiken var det hardcore som var hett på mitt högstadium och det gymnasium som de äldre gick i. Jag fattade liksom ingenting då, men i efterhand ser jag storheten i alla fall bitvis. 
Och så Göran Greider, helt enkelt förr att jag tror att han har lika stark förankring i vardagen som i drömmen.

Har du någon favoritfilm?
Det är lite samma som med serier. Jag är alldeles för bra på att inte börja titta. På förhand tänker jag alltid: ”jaha, men tänk om den är dålig då? Då har jag slängt två timmar i sjön”. Men det är klart att jag har sett bra filmer. En bra feel bad-film är ”Den enfaldige mördaren” av Hans Alfredson. En mer må bra-betonad är ”Sven Klangs kvintett” av musikteatergruppen Oktober från 1976. Den handlar om ett dansband i Skåne på 1950-talet. De yngre medlemmarna vidgar sina vyer när en jazzälskande saxofonist går med i bandet. Ett bra exempel på människors betydelse för varandra.

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Också jättesvårt. Jag är liksom ingen arenaperson. Lockas inte det minsta av raketer och granater och stora gester. Föredrar nästan alltid mindre ställen där det känns som att man har artisten i knäet. Med den förutsättningen har jag sett mycket bra. Alltifrån en ung Rasmus Kellerman (numera Tiger Lou) i Em i aulan på min högstadieskola och Hederors och Hellberg i samma lokal och vidare till Vasas flora och fauna på After Eight förra hösten. Det är den täta stämningen som gör det. Den fanns också när jag såg Robert Hurulas gamla punkband Masshysteri på en pub i Ronneby. Det fanns inte ens en scen. Därmed inte sagt att inte det stora formatet kan vara fantastiskt på sitt sätt. Jag minns en ljus kväll med Håkan Hellström på Liseberg, det kan ha varit 2007. Han var ju stor redan då, men det var liksom inte Ullevi för det. Eftersom det enda som krävdes var inträdet till Liseberg var det vansinnigt mycket folk. Jag tror jag hört 30 000, men jag vet inte.

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
Kanske tråkigt svar, men 1980-talet. Jag var ju där för det mesta, men hade velat uppleva det som något annat än barn. Det är att skiftet mellan analogt och digitalt inleddes som intresserar mig. Världen var fortfarande stor på det där sättet som innebar annonser och brev för kontakt mellan människor, att behöva köpa skivor och filmer för att konsumera kultur. Samtidigt föreställer jag mig att man kunde ana något annat runt knuten. Det måste ha varit kittlande, om det så bara gestaltades av ett digitalur till att börja med. Sedan gjordes den bästa popmusiken då också, säkert en konsekvens av tidens tekniska förutsättningar i någon mån.

Har du något skamnöje inom kultur?
Jag vet inte, men jag har förstått att det svenska bandet Perssons pack inte alltid sågs med blida ögon av dem som tyckte och tänkte högt. På något sätt buntades de lätt ihop med raggarkulturen och allmän skojrock, men jag tycker det finns ett djup i de dragsspelsburna melodierna som säger något om tillvaron långt utanför storstäderna.

Pär Jonasson
Publicerad 17.08.2016 kl. 14:21

Skribentpresentation: Amanda Helling

Amanda Helling, född 1992, bosatt i Vasa men kommer ursprungligen från Sibbo. Introvert grafisk planerare, fotograf och smygkonstnär med fäbless för fotboll och Alfons Mucha.

Vad läser du helst?
Jag är en riktig allätare när det kommer till litteratur och läser gärna skönlitterärt, mer faktabaserade böcker, journalistik, ritade serieböcker, biografier, bloggar och konsthistoria. Helst läser jag dock en riktigt gripande roman. Jag slukar allt av Chimamanda Ngozi Adichie och Donna Tartt. Jag tycker särskilt om att få inblick i andra kulturer och tidsperioder. Önskar att jag läste lyrik.

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
Jag har bara sett The Wire en gång men jag vet att jag kommer att se den otaliga gånger på nytt. Karaktärerna är så älskvärda trots sina brister och kriminella handlingar (i den fiktiva världen är allt förlåtet), fotografiet är fantastiskt och en mer genuin serie har jag ännu inte sett. Serien kryllar dessutom av roliga one-liners och trots tidvis tunga ämnen har serien en uppsluppen stämning. Ur ett feministiskt och intersektionellt perspektiv är den inte heller tokig. Ser för tillfället på Treme som gjorts av samma skapare och är redan lyrisk över karaktärernas mångfald, musiken, användningen av ljus (ogillar när det blir för uppenbart att ljuskällan är onaturlig) och att Bunk har en doppelgänger i New Orleans.

Vad såg du senast på teater?
Önskade så att jag oftare gick på teater. Har hittills aldrig sett en dålig pjäs. Senast jag var på teater såg jag tillsammans med min dåvarande dagisgrupp pjäsen Farbror Fedja - katten och hunden som var riktigt rolig. Duktiga skådespelare, snillrika skämt och en scenografi som förtjänade väl sitt ändamål och sin målgrupp. Pjäsen var även interaktiv vilket var oerhört uppskattat av barnen.

Vilken skiva var den första du köpte/fick?
Den första skivan jag själv köpt har antagligen varit av en estnisk poprockgrupp som hette Vanilla Ninja (köpt på en Saaremaa-resa med familjen) och som gåva var min första skiva av den finska poprockgruppen Tiktak (detta måste ha varit kring år 2000). Trots att detta är lite pinsamt att erkänna är jag glad över kontakten med det finska språket som Tiktak bidrog med och att jag i min barndom lyssnat på en hel del musik spelade och framförda av kvinnliga musiker. Stora favoriter var nämligen även The Donnas, Avril Lavigne, Britney Spears, Shakira och Nightwish. Av någon underlig orsak gick Spice Girls mig förbi.

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?
Musikern Jack Johnson skulle jag absolut vilja ha med. Han är så oerhört sympatisk, miljömedveten och dessutom erkänner han att han kan avbryta en turné för att hans hemlängtan är för stor! Önskar att jag hade kunnat ha honom som mentor. Konstnären Ellen Thesleff beundrar jag enormt. Jag skulle vilja veta mer om hennes liv, om vilka tekniker hon använde och hur hon använt dem, hur det var att leva på den tiden både som konstnär och som ogift kvinna och så skulle jag vilja veta enkla saker som vilken hennes favoritsmak och favoritljud är. Störtälskar henne. Trummisen Gavin Harrison för att han är så hopplöst förälskad och filosofisk om sin musik och musik överlag. Porcupine Tree fascinerar mig väldigt och det skulle vara häftigt att få veta lite mer om detta fenomenala band. Tror vi skulle ha mycket intressanta diskussioner!

Har du någon favoritfilm?
Jag skulle nästan vilja påstå att Eternal Sunshine of the Spotless Mind gjort störst intryck på mig. Jag såg den först som alldeles för ung och förstod knappt vad som hände, såg den sedan om som lite äldre och började hänga bättre med i handlingen och har nu sett om den flera gånger men känner fortfarande att filmen har så mycket att berätta och att där är så mycket kvar för mig att försöka förstå. Den är så gäckande på något vis, leker med förbjudna tankar, hur våra sinnen fungerar, vår tidsuppfattning och våra föreställningar om hur ett förhållande skall vara. Så är den himla bra ihop klippt, har fenomenala skådespelare och fantastiskt fotografi!

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Jag hade vansinnigt roligt under Metallicas spelning på Olympia stadion år 2007, var väldigt upprymd efter Danko Jones och Backyard Babies uppträdande på Ankkarock år 2006 men var nog närmast euforisk efter Jack Johnson i Paris år 2010. Trots att fransmännen inte sjöng med särskilt mycket och att det kändes som om jag och min vän var de enda som lyssnat på den nya skivan minns jag konserten som alldeles fantastisk. Sedan tänkte jag nästan glömma Bo Kaspers Orkesters spelning i Jakobstad år 2012 som även gav kalla kårar och var det absolut borde ha varit ståplatser på så att vi kunnat dansa! Otroligt skickliga musiker.

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
Tiden då Pearl Jam var som störst och då Eddie Vedder ännu var ung skulle ha varit magisk att uppleva. Tänk om jag hade kunnat se deras Unplugged 1992 spelning (föddes visserligen samma år, men det hjälper inte så mycket)! 

Har du något skamnöje inom kultur?
Det beror på vad som i stunden kan tyckas vara skämmigt. Ibland upplever jag det av någon orsak pinsamt att jag lyssnar på Rammstein och Slipknot och att jag som yngre fullkomligt älskade Jean M Auels bokserie om Grottmänniskan Ayla eller att jag är (var? borde läsa den på nytt) lyrisk över Naomi Wolfs bok Vagina trots att den stundvis kändes något särartsfeministisk. 

Blogg / Instagram / Portfolio

Amanda
Publicerad 16.08.2016 kl. 07:18

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com