Två generationer popmästerskap

24.08.2016 kl. 13:56

The Go-Betweens och The Goon Sax, 28 år emellan.

När konststudenterna Robert Forster och Grant McLennan bildade The Go Betweens i Brisbane, Australien, i slutet av 70-talet var världen både större och fattigare på begrepp än i dag.

 

Forster har i artikeln A true hipster beskrivit hur det Brisbane där de träffades i sena tonåren var totalt bohemfritt. Båda sökte något som inte gick att få, utom möjligen i form av en examen i konst. McLennan älskade fransk ny våg-film och Forster visade gärna upp Velvet Underground och Bob Dylans gyllene år på 60-talet. 

Ganska snart efter det att bandet The Go Betweens var ett faktum 1978 spelade de in några singlar och gav ut dem helt egenfinansierat. Några år senare blev de också en liten del av skottska Postcard Records där Edwyn Collins med sitt band Orange Juice gav ut musik som doftade disco, 60-tal och punk på samma gång. Kanske fanns inte orden för det då, men på något vis föddes nog det vi känner som indiepop någonstans här.

 

Som The Go Betweens har både Forster och McLennan skrivit in sig i popkanon, kanske inte den allra bredaste men för den som skrapar en aning på ytan av 80-talspopen är det närapå omöjligt att inte komma i kontakt med dem. Under det här decenniet spottade de ur sig skivor med en att alltmer sofistikerad ljudbild, mycket på grund av multiinstrumentalisten Amanda Brown (oboe, fiol and whatnot) utan att någonsin gå ner sig i tidstypiska träsk av Yamaha DX7-synthar.

Någon har sagt att de kanske egentligen bara var en hitsingel ifrån att bli lika stora som, säg, U2 på den här tiden, och det hade så klart varit mer än välförtjänt. Något av det mest förtjusande med bandet, utöver kvaliteten på låtarna då alltså, var Forsters och McLennans olika framtoningar. Medan McLennan såg ut som nån som jobbade på den lokala byggvaruhandeln, ungefär som vilken av pappas kompisar som helst, var Forster dandy. Aldrig blyg för evig hårvård och en gång lär en grön klänning till och med ha hindrat dem från ett stort skivkontrakt i USA, sexistiskt nog. Head Full of Steam från 1986 och Right Here från året därefter visar skillnaderna såväl till det yttre som i fråga om låtskrivarstilen. Självständigt, men ändå med ett samband. The Go Betweens är ett strålande exempel på min (och andras?) teori om att de bästa banden oftast har fler än en kreativ motor.

 

 

 

The Go-Betweens gav upp i slutet av 80-talet, men återbildades på 00-talet, släppte ett par album till och fick ett lika abrupt som bittert slut när McLennan dog i en hjärtattack 2006.

 

Men. Tidigare i år skrev en kompis att jag borde lyssna på The Goon Sax, ett band från Australien som borde falla mig i smaken. Mycket riktigt, och ganska snart märkte jag att bandet är från Brisbane och att en av sångarna är Louis Forster, 17-årig son till Robert Forster i The Go Betweens. Det är nästan kusligt, och förmodligen allt annat än en revolt mot föräldragenerationen, hur mycket i The Goon Sax estetik och ljudbild som påminner om det tidiga Go-Betweens. Samma charm, rättframhet och enkelhet finns här. På debutalbumet  Up to anything (2016) finns gott om ungdomlig rastlöshet och längtan. Vi må ha hört det förr, men när det görs så här bra kan jag bara älska det.

 

Lyssna till exempel på ångesten över frisörbesök i Home Haircuts     

Pär Jonasson
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:
Fantastiskt!
Martin26.08.16 kl. 09:06

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com