Populär pöbelkultur

29.08.2016 kl. 17:00

Förra veckan togs fin- och fulkultur upp av Mikaela här på Kulturvis och jag har tänkt på den diffusa men likväl rakbladsvassa gränsen där emellan de två. Denna spricka som delar kulturen är lätt att förnimma, men svår att sätta fingret på.

Närmast tror jag mig komma genom att peka på populärkulturen, också känd som masskulturen, där sprickan tycks framträda tydligare.

Det är nämligen lite fint att rynka på näsan åt sånt som tilltalar de flesta andra. Det är lite fult att tilltalas av samma saker som de flesta andra också tilltalas av. Samtidigt är det fint att vara populär och att känna till vad som är populärt, medan det är fult att vara för populär och att gilla för mycket av sådant som är för populärt.

Fulkultur Fulkultur, masskultur och smaklöshet.

Minsann verkar det vara så att det som är verkligt populärt i nuet inte kan tillhöra finkulturen. I och med att popkulturen riktar sig åt den breda massan, i stället för till kännare och förståsigpåare, så uppfattas den som något... tja, simpel. Inte för en utvecklad smak. För de som gillar russin och saft, inte kapris och whisky.

De varmaste skivrecensionerna tilldelas ofta de artister som inte ännu helt slagit igenom. Sedan, om och när de lyckas, blir de lätt mainstream och tråkiga. Gäspande söker vi oss vidare och minns tiden när allt var bättre, när band ännu var underground och vi kunde känna oss speciella i vårt gillande av dem.

När författaren Dan Brown blev ett gigantiskt hushållsnamn med deckaren The Da Vinci Code (2003) tycktes hajpen och hyllningarna slå bakut över en natt och förvandlas till hån och häcklande. Det är svårt att förklara på andra sätt än att Brown med sitt konsthistoriska mysterium hade blivit för välkänd, för framgångsrik, för återkommande och ordinär. Vi tröttnade rejält på att höra om honom och för många levde hans roman inte upp till de skyhöga förväntningarna. Trots att boken knappast kan beskrivas som ytlig eller banal, så hade den ändå enligt många blivit för lättuggad. Uppenbarligen, för alla kan ju gilla den. Eller kärnan är kanske denna: Att vem som helst kan gilla den.

Dan BrownÄven DU kan gilla dessa böcker! Men gör det inte. Tyck att de är för triviala istället.

Det sägs att med ungefär tjugo års mellanrum upprepar sig trender. I många år har vi blickat tilllbaka på åttiotalets estetik och popkultur genom rosatonade solglasögon i Wayfarers-modell. Kassetter för ljud och video som länge ansetts vara billiga skräpformat har plötsligt nått en högre status, nu är det coolt att ge ut musik på kassettband och att ha en utvald samling filmer på VHS. Fler och fler intresserar sig för tidiga dataspel och plagg som förr såldes för en liten slant på loppisar går nu åt för flerdubbla priset under etiketten vintage i second hand-butiker.

När vi återupptäcker forna populär kultur är den plötsligt lite finare. Inte i närheten av äkta finkultur, förstås, men inte lika ful som kontemporär populärkultur heller. Vi närmar oss den först på tryggt ironiskt avstånd, och senare med uppriktig uppskattning.

När Bret Easton Ellis roman American Psycho (1991) filmatiserades precis tjugo år efter 80-talets begynnelse, år 2000, så hjälpte den till med att vrida på en kran som vi sedan de följande ungefärliga tio åren skulle se växa till ett vattenfall. I romanen såväl som i filmen satiriseras den ytliga kapitalismen som blomstrade under det glada 80-talet, och helt plötsligt såg vi konst och djup under ytan av det årtionde som länge ansetts plastigt och pinsamt. Vi kunde se någonting äkta i fasaden, en genuin eftersträvan eller åtminstone någonting bekymmersfritt charmigt, i årtiondets kommersiella inriktning — se t.ex. Martin Scorseses The Wolf of Wall Street (2013) för exempel på detta — och vi kunde applicera sentimentalt värde till även den mest ytskrapande "Club Tropicana drinks are free / Fun and sunshine, there's enough for everyone / All that's missing is the sea / But don't worry, you can suntan"-lyriken. På nåt sätt.

Numera håller förstås vår romantisering av 80-talet på att ersättas av 90-talets dito, och med det kryper det senare årtiondet också närmare finkulturen — åtminstone tycks det ha kravlat längre ifrån fulkulturen. Det finns massor av människor som oironiskt lyssnar på Spice Girls, Britney Spears och Backstreet Boys, till exempel. Kanske kan vi en dag, i en inte alls avlägsen framtid, även finna sentimentalt värde i textrader som "Colours of the world / Spice up your life / Every boy and girl / Spice up your life / People of the world / Spice up your life". På nåt sätt.

Men att gilla Spice Girls i nutid är naturligtvis inte samma sak som att ha gillat Spice Girls på 90-talet — det sa då mer någonting om själva musikgruppen och dåtidens samtid. Det fanns så många som då samsades om att dela uppskattningen att du blev en i mängden. Att gilla Spice Girls i nutid säger främst någonting om dig.

Och kanske är det det som är grejen med überpopulär populärkultur som oundvikligen tycks bli fulkultur, att det blir på det sättet för att vi är så hemskt förtjusta i att känna oss lite mer unika än de flesta andra och inte för mycket som alla andra. Vi gillar helt enkelt inte när vi själva blir för förutsägbara.

Kitchig kattKitschig katt ställer sig oförstående till människans behov av att betygsätta smak.

Populärkulturen är inklusiv, men finkulturen exklusiv. Vi tycks vara av den nedsättande uppfattningen att den allra populäraste populärkulturen är för pöbeln. Eftersom få av oss vill riskera att räknas till pöbeln så avlägsnar vi oss från området när vi blir för många.

Är detta en kvarleva från tiden då våra klasskillnader var tydligt markerade? Är det så att vi fortfarande försöker efterapa adeln med att vara först ut med att gilla saker, och sedan när allt folk och fä anslutit sig till den en gång granntyckta klubben så tackar vi överlägset för oss och säger upp medlemskapet? En efter en efter tusen efter hundratusen.

På halvtryggt avstånd blickar vi tillbaka med hånfullhet för att tydligt distansera oss. Sedan kan vi tillåta uppskattningen sippra tillbaka in när vi befinner oss på lämpligt avstånd. Enligt traditionen typ tjugo år.

Eventuellt gör den populära masskulturen skäl för sitt namn, även när vi försöker skilja oss ifrån den. För låter inte egentligen allt det där också som typiskt förutsägbart pöbelbeteende?

Linnea
Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:
Jag gillar såväl kültyr som kolttur (hur stavar man ett jeppis u?), men framförallt gillar katten!
Niki29.08.16 kl. 21:54
Hihi kuggfråga! Det finns inget Jeppis-u, bara y och o! Jamenvisst katten ja, kan lognt hålla upp ögonen efter en till om du/ni önskar smakfull inflyttningspresent. ;) (Är du en annan Niki så... ja, då får du väl kontakta mig om/när du flyttat. Jag står vid mitt ord.)
30.08.16 10:13
Jag tycker att filmerna du nämner inte lyckas fånga 80-talets estetik, eller snarare fulstetik. American Psycho ser ut som en 90-talsfilm, frisyrerna och kläderna hör inte alls hemma på 80-talet. Jag blev så besviken när jag såg den filmen, hade väntat mig något i stil med 9 1/2 vecka som är en ren orgie i 80-talsstil.
Fager Dam03.09.16 kl. 15:35
Intressant! Har inte sett American Psycho på en massa år, och tänkte väl mer på det här att den på något vis "öppnade" för återkomsten av 80-talet i populärkulturen. (Inte att den gjorde så mol allena, dock.) Ska tänka på stilen då jag ser den igen! :) På tal om stilmässiga besvikelser, ville bara skrika då jag en tid försökte se på The Carrie Diaries. Vilken jäkla stilflopp! Den måste ändå ta bottennappspriset.
03.09.16 18:09

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com