Interaktivitet genom tiderna

Publicerad 31.08.2016 kl. 18:21

Radio- och tv-program där lyssnare och tittare får medverka på ett eller annat sätt är populärt både bland konsumenter och producenter. Frågan är om det alltid är eftersträvansvärt.

 

Fenomenet aktualiserades för mig när jag via en kompis snubblade över den NRK-producerade tv-serien Skam.

Där får tittaren följa ett gäng ungdomar som just börjat på gymnasiet. Ramberättelsen är att fem tjejer, sinsemellan ganska olika, blir kompisar i sin gemensamma (med olika intensitet) strävan att skapa en russebuss inför den avslutande terminen i trean. För mig som gått gymnasiet i Sverige var fenomenet helt okänt, men så här beskrivs det på allvetande Wikipedia:

”The russefeiring (English: "russ celebration") is a traditional celebration for Norwegian high school students in their final spring semester. The russefeiring traditionally starts on around 20 April and ends on 17 May, the Norwegian Constitution day. Participants wear coloured overalls, they make groups and name a bus, car or van and celebrate almost continually during this period. Students who buy a bus, are partying in this bus the entire night until school every day from the start to 17 May. Drunkenness and public disturbances are regularly linked to the celebration”

 

Om seriens handling kan jag tråkigt nog bara säga att den är riktigt bra på det där självklara sättet. Ungdomsserier är ju liksom alltid högriskprojekt och antalet lyckade exempel är förhållandevis få. Skam innehåller yta och djup i lagom proportioner och har en feministisk touch. Måndag till fredag läggs ett litet klipp ut och en gång i veckan sätts allt ihop till ett helt avsnitt.

Tittarna kan också ta del av mervärden. Till exempel finns alla rollfigurer på snapchat och instagram där den som vill kan följa det som hänt i serien, som ett slags extramaterial att kommentera och diskutera med andra följare. Flöjlarna är tusentals och kommentarerna under bilderna ofta hundratals. Jag kan inte låta bli att tänka att det känns modernt.

För på dagen 20 år sedan ville även SVT vara cutting edge när de 31 augusti lanserade såpan Nudlar & 08:or. Det särskilda med den här serien var att den sändes i SVT:s båda kanaler samtidigt, fast ur olika vinklar. Meningen var att tittaren, som av allt att döma antogs tillhöra en zappande generation, skulle vara sin egen bildproducent med hjälp av fjärrkontrollen. 

I Filip Hammars och Fredrik Wikingssons bok 100 höjdare - Sveriges roligaste ögonblick genom tiderna (2004) är lanseringen av serien ett av ögonblicken. 

- I framtiden blir det tv på internet och då kommer det allt mer att handla om att vara aktiv och välja vad man vill se, citeras där Magnus Francke, en av huvudrollsinnehavarna.

Dubbla programpresentatörer

Med facit delvis i hand uppenbarligen en poäng och vågad tanke, men förmodligen var verktyget (i det här fallet fjärrkontrollen) både bildligt och bokstavligt talat alltför trubbigt. Bara några hundra tusen sägs ha tittat (detta under en tid då tv-tittande var hett och utan konkurrens) och det som slutligen gjorde att Nudlar & 08:ros historia bara blev två säsonger lång var ändå bristen på en fängslande handling (andra och sista säsongen ska enligt denna blogg ha sänts på en undangömd tid och i endast en av kanalerna). I Filip Hammars och Fredrik Wikingssons bok sägs att serien ”rent konstnärligt inte höll måttet”.

Teaterstudier på Mediaskolan

Den handlade om några studenter på en medieskola. För egen del minns jag bara en scen där någon försökte illustrera det köttsliga med hjälp av svartvita foton på Bullens varmkorv (läraren ville hellre se hud tillhörande tjejer), medan Hammar och Wikingsson kommer ihåg ”bedrövliga skådespelarinsatser, konstruerade repliker, sökta historier och platta försök att säga något om den tid vi levde i”.

 

Ett annat 90-talsexempel från SVT är, vill jag minnas, en serie fristående tv-noveller som var en del av ett större familjeunderhållningsprogram, kanske Det kommer mera

Efter det att större delen av programmet sänts fick tittarna ringa in och bestämma slutet. Man stod då inför två alternativ (typ antingen ”X gör slut med Y” eller ”X bestämmer sig fört att följa med Y på jorden runt-resa”) varpå dramatiseringen av det vinnande alternativet visades i tv.

Kanske kan även brevfilmerna i Bullen, som byggde på problem som tittare beskrivit brevledes, ses som ett tidigt försök till interaktivitet.

 

Det jag funderar på är om vi faktiskt behöver interaktivitet när vi ser på tv. Är det bättre att bara konsumera en välgjord produkt eller finns det ett egenvärde i möjligheten att själv påverka och/eller diskutera det man ser?

Pär Jonasson
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:
Hej,
Tack för en intressant artikel! Jag läste en annan artikel precis innan (https://japantoday.com/category/entertainment/you-decide-the-plot-social-media-shows-shake-tv-drama?) vilken direkt fick mig att tänka på det svenska experimentet Nudlar och 08:or. Jag kom bara inte ihåg vad den hette eller vad den handlade om.
Erik Nordmark23.10.17 kl. 05:12

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer