Ökända omusiker

05.09.2016 kl. 22:07

På bio just nu går filmen om Florence Foster Jenkins, den förmögna dam som under tidigare hälften av 1900-talet kunde bekosta sin sångkarriär och sina grammofonskivinspelningar. Hon var inte musikaliskt begåvad, kunde sällan hålla ton eller träffa den rätta till att börja med, men detta utgjorde för Jenkins inget hinder i sin envisa eftersträvan att bli en erkänd sångerska. Jag har inte ännu sett filmatiseringen av hennes historia men har däremot hyst en fascination för fenomenet Jenkins en tid. Det är något med det som känns så nutid. Jag drar exempelvis paralleller till det som skildras i Saturday Night Live-sketchen "You Can Do Anything", kortfattat YouTube-generationens avsaknad av självkritik.

Å andra sidan var Florence Foster Jenkins medveten om den kritik hon fick och antagligen har hon kunnat inse att det låg någonting i den. "Folk må säga att jag inte kan sjunga, men ingen kan någonsin säga att jag inte sjöng", lär hon en gång ha sagt åt en vän.

Hur som helst, vi ska lämna Jenkins bakom oss och istället spola hundra år förbi damens födelse i Pennsylvania år 1868 till New Hampshire år 1968 och födseln av bandet The Shaggs.

The Shaggs formades av tre systrar, Dorothy, Betty och Helen Wiggin, efter fadern Austins insisterande. Han var övertygad om att döttrarna skulle bli musikstjärnor, eftersom hans mor spått detta i hans handflatas linjer. Pappa Wiggin köpte instrument och ordnade musiklektioner åt flickorna och med sitt envisa temperament övertygade han dem att musicera, uppträda och jaga den där förutspådda stjärnglansen.

Det är inte första gången vi hör om föräldrar som manövrerat sina barns musikartisteri. Joe Jackson, far till Michael med syskon, och Mathew Knowles, Beyoncés pappa, tillhör samma skara, för att nämna ett par. Men Austin Wiggins döttrars band blev aldrig något The Jackson Five eller Destiny's Child. Varför inte? Jag tror det bäst illustreras via deras egna medium, musiken.


Nej, The Shaggs blev aldrig några klara ljusfläckar på stjärnhimlen, hur många spelningar deras far än fixade åt dem. Deras otajta sound med tafatta gitarrackord, stelfrusna trumkomp och omelodiöst trallande nasalsång tilltalade inte den breda publiken.

Jag förstår detta. Och ändå... ju mer jag lyssnar, desto mer börjar jag tilltalas av den här omusiken. I en värld av polerade produktioner där det mesta alltid låter tiptop, så är det trevligt att lyssna på någonting trasigt, styltigt och styrt av slumpen istället för av en svindyr producentjätte. Det känns som att vi här hittar någonting sällsynt och äkta — men att systrarna dessvärre var tämligen obegåvade musiker så betyder inte att de är mer genuina eller unika än begåvade musiker, förstås. Men i sårbarheten finns en nyans av någon slags sanning som vi sällan stöter på numera.

Så varför grips jag inte av samma känsla när jag tittar på halvdana auditioner till tv-sända sång- och talangjakter? 

The Shaggs första framträdande var också på en talangjakt. Bandmedlemmarna tyckte själva inte att de var redo att uppträda inför publik, men deras far höll inte med, trots att flickorna knappt kunde spela sina instrument. Publiken hånskrattade och slängde läskedrycksburkar på dem, något systrarna Wiggin förståeligt ansåg bedrövlig pinsamt och avskräckande. Men pappa Austin resonerade att de bara behövde öva mer, så det är vad de gjorde.

För Austin Wiggin skulle inte ge upp så lätt. Han såg redan följande år till att bandet spelade in en egen skiva. Utav merparten av sina besparingar anlitade han en studio dit han skjutsade sina döttrar och där de spelade in sitt debutalbum på en dag.

Philosophy of the World släpptes år 1969 och innehöll ett dussin låtar, alla skrivna av Dorothy. Det tredje spåret på skivan är den inbäddad en bit ovanför, "Who Are Parents?". Den är en söt sång om att föräldrar är de som alltid finns där och de som verkligen bryr sig. Men där finns också två rader som får alla som känner till bakgrundshistorien med den överentusiastiska fadern att undra.

Some kids think their parents are cruel
Just because they want them to obey certain rules

Var Dorothy en av dessa somliga unga? Vävde The Shaggs in ett subtilt missnöje i sitt kakofoniska stycke tillägnat föräldrarna, och kanske framför allt pappan? "Han styrde. Vi lydde. Vi gjorde vårt bästa.", har Dorothy senare sagt om relationen mellan dem.

Om så är fallet, är då många rader i "Who Are Parents?" mer av The Shaggs egna uppmaning åt sig själva, än en betraktelse av någonting utanför? En sammanbiten påminnelse om att ha tålamod?

We must remember
Parents are the ones who will always understand
Parents are the ones who really care

Det här vet jag inte svaret på. Men det är definitivt denna undran som får mig att sympatisera med The Shaggs. Att veta att det var deras pappa som outröttligt tryckte på deras jakt efter kändisskap får mig att se på dem med milda ögon. Jag är nämligen så väldigt, överjävla trött på YouTube-generationens blinda brist på självdistans och självkritik. Men personer som kanske vet att de är medelmåttiga som bäst och bara kör ändå när någon vill att de ska? Sådana kan jag verkligen uppskatta. Besatt fadersgestalt i bakgrunden eller ej.


Ofta hånade och sällan hågkomna, så har The Shaggs ändå blivit ett slags kultnamn. Frank Zappa har t.ex. bekänt sin kärlek för bandet och kallat dem "bättre än The Beatles". Kurt Cobain placerade Philosophy of the World på femteplats på sin 50 bästa album-lista. Samma skiva efterfrågas i filmen Empire Records (1995), bandet dyker upp på ett blandband i filmen The Perks of Being a Wallflower (2012), och i andra säsongen av serien Gilmore Girls (2000-2007) kastar Jess en CD-skiva åt Rory som fångar den och frågar "The Shaggs?". Jess, den tuffcoola musikkännaren, svarar "Trust me". Även i hemstaden Fremont blev The Shaggs återkommande spelningar till slut populära, och de fortsatte att uppträda där ända fram tills pappa Austins död år 1975.

På sätt och vis hade ju Austin Wiggin helt rätt i sin övertygelse om spådomen. Visst blev döttrarna kända musiker. Även om det för de flesta är mer som ökända omusiker — men för denna skribent och musiklyssnare, definitivt uppskattade ändå.

Linnea
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com