The Beat is the law och medborgarlön

14.09.2016 kl. 13:22

Pulp, ett av banden från Sheffield

Yle Teema hade nyligen det goda omdömet att visa dokumentärfilmen The Beat is the law om 80-talets musikscen i brittiska Sheffield. Tyvärr finns den inte på Arenan och verkar ha utgått ur tablån, men finns ju på andra sätt.

Sammanhanget i mitten av 80-talet var så klart dystert. Premiärminister Thatcher ville, så vitt jag begriper huvudsakligen för att bryta fackens inflytande, lägga ner eller privatisera de statligt ägda kolgruvor som sysselsatte många i till exempel Sheffield. Något som också lyckades, men först efter en årslång strejk (Filmer som Billy Elliot och Pride kan ge mer insyn).

Parallellt med eländet blomstrade den musikaliska kreativiteten i Storbritannien. New Romantic-scenen (Human League, Cabaret Voltaire etc) blev ett sätt att glömma. I Sheffield fanns också band som Clock DVA, Chakk, Treebound Story (vars sångare Richard Hawley numera har en etablerad karriär som crooner/singer-songwriter) och inte minst Jarvis Cockers Pulp som skulle vara superstjärnor tio år senare. Några av dem var förgrundsfigurer inom genren Industrial funk, något förenklat det som uppstod när man lät stadens stålverk genljuda i musiken och lade till en slap-bas. 

"You'd go to sleep at night and hear the drop forges hammering away like a metronome. It was like a heartbeat for the whole city.”, har Martyn Ware i Heaven 17 sagt i The Guardian.

Jarvis Cocker berättar i filmen om att det under en period runt 1984-85 var ganska tacknämligt att leva på arbetslöshetsunderstöd för den som ville skapa musik. Behövdes extra pengar kunde man säga att man saknade en säng och sedan få pengar till en madrass. Thatcher-regeringens intresse av att återinföra viktorianska värderingar gjorde några år senare livet än surare för de minst bemedlade, men dessförinnan var pengar till mat och hyra enligt Cocker inte samma kamp som senare.

Det här aktualiserar vad som ligger bakom ett framgångsrikt musikliv, eller för den delen kulturliv i stort. I Sverige vill styrande ofta lyfta fram kommunala musikskolan som en förklaring till ”det svenska musikundret”, men flera musiker (i stunden minns jag inte vilka) har också lyft fram a-kassans betydelse för möjligheterna att lägga tid och kraft på skapande, förmodligen något som politiker inte riktigt lika gärna solar sig i glansen av.

Men det är ju så med kreativitet att den ofta inte riktigt kan beställas. Till skillnad från i till exempel en kylskåpsfabrik vet man aldrig på förhand när det slår till och blir något av det man arbetar med. Produktionsprocessen är liksom inte lika förutsägbar.

Hur bör beslutsfattare förhålla sig till det här? Är medborgarlönen, som snart tas i bruk på försök i Finland, ett bra sätt att öka individens frihet att arbeta kreativt eller är det en förevändning för myndigheter och politiker att ta handen från behövande? 

Sheffield tycks, i likhet med många andra forna industristäder i västvärlden, sikta in sig på kreativitet och kunskap som sin nya nisch. Frågan är då hur man skapar de bästa förutsättningarna för det.

Pär
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com