The Shangri-Las

16.09.2016 kl. 13:33

Vurmar du precis som jag för sextiotals pop är The Shangri-Las något som säkert faller dig på läppen. Upptäckte bandet någongång i våras via Spotifys briljanta Discover weekly funktion. En kort recap hur tjejjorna totalt blew my mind för liksom med alla förälskelser så kommer en ihåg exakt hur det gick till, så här: jag hade bestämt mig för att jobba vid biblioteket, på plats ploppade jag i hörlurarna och klickade igång Spotify och plötsligt så PANG! Från ingenstans poppade det bästa soundet jag vet ut ur datorn och in i mina öron. Låten som Spotify hade valt åt mig var I Can Never Go Home Anymore, då jag lyssnade på texten så kan ni föreställa er hjärtögonemojis och jag ba: mera!

Blev förstås nyfiken på vem dessa cheier var. Internet informerar att the Shangri-Las var en amerikansk popgrupp som grundades 1963 vid Andrew Jackson High School i Queens, New York och bestod av tvillingsystrarna Marge och Mary Anne Ganser samt systrarna Mary och Betty Weiss. Det excellenta bandnamnet är inspirerat efter en restaurang i Queens.
Det råder delade meningar om vilken låt som bandet slog igenom med men jag väljer att tro på källan som menar att "They had already recorded a couple of obscure singles when they were hired by George "Shadow" Morton to demo a song he had recently written, Remember (Walkin' in the Sand)." Men låten som kom att definiera bandet var Leader of the Pack.

Bandmedlemmarna var mellan 15 och 17 år då skivkontraktet på Red Bird Records halades in 1964 och sedan gick det fort, de blev snabbt en etablerad popgrupp, under året hann de uppträda med bl.a. the Beatles, Rolling Stones och James Brown (som enligt Mary Weiss överraskades av att flickorna var vita, om en tror på wikipedia). Kanske gick det för fort i och med att Betty Weiss valde att temporärt lämna gruppen i slutet av 1964. I mitten av sextiotalet peakade the Shangri-Las vilket har bidragit till att många minns bandet som en trio och om en bildgooglar bandet så är det främst fotografier av trion som kommer upp. Den enorma populariteten ledde till att the Shangri-Las tillsammans med the Shirelles och the Ronettes var de ett av de största tjejbanden genom tiderna. Trots att de var så stora kan jag tänka att det ändå är rätt sjukt att jag aldrig ens hört om dem innan.
I mitten av 1965 kom Betty tillbaks och bandet var en kvartett åter, men från 1966 blev bandet en permanent trio efter att tvillingarna hoppade av och ersatte varann fram tills att gruppen splittrades 1968.



Låttexterna, åh låttexterna. The Shangri-Las gjorde musik genom att kombinera en oskyldig och ungdomlig melodi med mörka texter. Låtarna handlar mycket om olycklig kärlek, att rymma hemifrån men också bekymmersfria high school förälskelser och avlida motorcykelknuttar. Låtarna levereras med melodramatiska melodier med mycket handklapp och harmoniska stämmor. Kombinationen av en dansant melodi med de ibland djupa texterna bidrar till det dramatiska uttrycket. På scenen uppträdde the Shangri-Las som en dynamisk grupp med en egen koreografi, ofta klädda i tajta läderbyxor- något som uppfattades som både utmanande och provocerande.

Leader of the Pack, 1964. Det enda som provocerar här är snubben på motorcykel. 
 

Under 1965-66 dalade karriären något men de hade ändå några hitar som Give Him a Great Big Kiss och I Can Never Go Home Anymore som kom att bli deras tredje och sista TopTen hit.
Det var inte enbart låtarna som var dramatiska, privat hade bandmedlemmarna det också rätt stormigt. Förutom att bandmedlemmarna växlade mycket under senare delen av 1960-talet, på vissa porträtteras bandet som en trio medan på andra fotografier är det, enligt källan, tydligt att att det ibland är en helt ny bandmedlem. Utöver det fick skivbolaget Red Bird Records allvarliga problem och bandet flyttade till Mercury där de gav ut ett par halvhjärtade singlar. Fyra år efter deras absoluta topp splittrades bandet 1968. Två år senare avled Mary Anne Ganser mystiskt medan tvillingystern Marge dog i bröstcancer i mitten av 1990-talet.

Jag gillar verkligen det att bandet kan vara både oskuldsfullt och flickaktigt blandat med en hårdare mörkare sida. Perfekt att lyssna på medan du målar på det rödaste läppstiftet du har innan du drar ut i fredagsnatten. 

Bildkällor:
Första bilden
Andra bilden

Mikaela
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:
(Ok det här är tredje gången jag försöker få ihop en kommentar här men alltid är det nåt strul. URSÄKTA! En klar fördel med att jag kan logga in är ju att jag kan radera mitt klåperi, hehe...)

Åh ja, älskar The Shangri-Las! Nån i min familj hade köpt en samlingsskiva nån gång i tiden och jag brukade lyssna på "Leader of the Pack" och bara ryyysa av spänningen och dramatiken gång på gång på gång. Läste på lite om bandet för något år sen och nu minns jag inte så ordagrant direkt, men bara att intressant nog listar flertalet punkband dem som stora influenser -- däribland Ramones, t.ex. (!!) Det där mörka, teatraliska som märks så bra i "The Leader..." och lyriken du beskriver skiljde sig verkligen ur då på tiden. Så förbannat TUFFT och rakt bara! Delar din hjärtögdhet! Ska sluta pladdra men måste också ännu bara tipsa om en låtlista jag tror att du skulle kunna tänkas gilla: Kalaspinglor & pangbrudar på https://open.spotify.com/user/lingoni/playlist/6DSs2IQZfbLqJkaglM0UCx :)
linnea p.16.09.16 kl. 15:11

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com