Vad tusan är en fältväbel?

26.09.2016 kl. 22:00

Det är till den militäriska rytmen ifrån fem trumslagare som jag med mina Kulturvis-medskribenter Johanna och Mikaela söker oss in till salen framför stora scenen på Wasa Teater i lördags. Där bänkar vi oss på första raden, vilken bär med sig en varning för vattenstänk, för premiären av teaterns uppsättning av Bertol Brechts pjäs Mor Kurage och hennes barn. Trummornas exakta slag bär med sig en förebådelse om misär samtidigt som de berättar för mig att klenhet inte är tillåtet, trots den eländiga strid som vi vet att komma skall. Det är dags att andas djupt. Räta på ryggen. Samla mod. Bita ihop. Vi ska marschera in i trettioåriga kriget.

Foto: Frank A. Unger.

Pjäsen inleds år 1624 och kriget har pågått i sex år. Två tidsenliga militärherrar med rekrytering på agendan diskuterar kriget och mycket tidigt blir det klart för mig att jag inte är särskilt insatt i krigshistoria, krigsterminologi, eller alla möjliga kombinationer av de två. Samtidigt som jag roas av dialogen oroar jag mig för att pjäsen ska visa sig vara för svår för mig att hänga med i på djupet — en nervositet som även ska göra sig kortvarigt påmind varje gång jag hör ord som "fältväbel" yttras — men just då äntrar själva Mor Kurage (Ylva Ekblad) scenen.

Entrén är så dramatisk att jag rent av glömmer att det är teater jag ser. Känslan är filmatisk med Erik Salvesens stilsäkra scenografi, bl.a. med scenen täckt av ett lager vatten som målar upp ljusreflektioner på den bakre väggen, och Peter Hägerstams nykomponerade musik som emellanåt ger en klar, catchy soundtrackfiilis. (Ännu två dagar senare hör jag ibland melodierna i mitt huvud.) Marketenterskan Mor Kurage sitter uppe på sin vagn som dras fram av sina barn och det är slående. Hon känns som slagfältets mäktiga affärskvinna och belägringens betronade undsättare. En allhärskande, sfinxlik varelse.

Men sådan är hon inte. Även hon står med fötterna i vattnet och krigssmutsen lämnar ingen obefläckad. Hon tjänar sitt levebröd på kriget och mitt första intryck av henne är felaktigt, hon är ingen välgörare med ett affärsmässigt äss i rockärmen, hon är blott en människa — ibland hänsynslös och rå, andra gånger humoristisk och charmig — som försöker att klara sig dag för krigsdrabbade dag.

Det är likväl inte Mor Kurage som pjäsen tycks handla om, utan snarare byggs den upp i små kronologisnuttar om de personer runtomkring henne. Det slår mig i efterhand att jag vet ytterst litet om denna karaktär, vet mer om hennes barn och hennes vänner. Kriget innehar den indirekta huvudrollen och kanske är det effekterna av det som pjäsen vill skildra.

Jag väntar på att föreställningen ska nå samma blockbusterigt fängslande nivå som Mor Kurages entréscen nådde, men jag är fortfarande inte säker på om den någonsin matchades. Jag förtjustes av andra scener, exempelvis slutscenen, men det blev aldrig lika häftigt. Må så vara att jag rotar för mycket nu, men jag tycker mig finna en mening i även detta. Nämligen att det finns ingen värdighet i att glorifiera krig. Det förstår säkerligen alla som bekantat sig med ett, om än bara så distanserat som via en teaterpjäs som tar plats under det trettioåriga kriget.

Foto: Frank A. Unger.

När vi efter föreställningens slut pratar om den bubblar oändliga tankar och frågor upp till ytan. Det är också däri som jag tycker att den sanna styrkan ligger, att den är en pjäs som tillåter sådan djupdykning och diskussion.

Det är antagligen därför svårt för mig att recensera pjäsen så som den förtjänar, för vad jag ständigt återkommer till är meningen bakom den. Vilka var tankarna hos dramatikern Bertol Brecht, regissören Ulrika Bengts, kostymören Linn Wara, och så vidare. Wikipedia berättar för mig att i pjäsen ställs en obesvarad fråga, nämligen hur en person ska kunna leva ett gott liv i en värld som inte erbjuder någon godhet utan bara ondska.

Detta, och så mycket mer, funderar jag på. Jag vill ständigt ta mig en titt bakom kulisserna. Insikter och aha-ögonblick duggar ned ovanpå varandra när vi funderar på olika elements eventuella innebörder och det är oerhört givande att bollplanka alltsammans med någon. Vi hann diskutera allt från vad kontrasterna i kostymernas modernitet vill berätta om sociala statusskillnader, till vilka barnen kan symbolisera med tanke på deras öden samt Mor Kurages spådomar, och vem eller vad det i så fall gör modern själv.

Vår rekommendation är att samla ihop ett gäng, gå och se Mor Kurage och hennes barn på Wasa Teater och lev ut kulturlivsklyschan med ett glas rött ackompanjerat av analys efteråt. Allt i helhet var ytterst berikande. Många intryck och åsikter var splittrade, men vi var eniga om Wasa Teaters imponerande skådespelarinsatser och alla involverades symbiotiska förmåga att bygga upp hiskeligt snygga scener. Och ni, efter att ni sett den, kom gärna in hit igen och berätta i kommentarerna om vad ni tagit med er från pjäsen. För vi vill gärna prata om den en hel del till.

Sist och slutligen var det inte så viktigt att ha stenkoll på vad en fältväbel är ändå.

Linnea
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com