Hoppa på tåget

Publicerad 17.10.2016 kl. 21:53

Lägg ditt öra mot rälsen och lyssna. Hör du suset? Det vibrerande surret berättar om Paula Hawkins The Girl on the Train, på svenska Kvinnan på tåget, boken som alla tycks läsa eller planera att läsa just nu. Förra veckan blev det min tur att hoppa på tåget, genom att hörsla ljudboksversionen.

Den omtalade debutdeckaren som utkom i januari 2015 har jämförts med bejublade baddare så som Gillian Flynns Gone Girl i samma rysargenre. Sådana jämförelser sätter onekligen ribban krävande högt för Hawkins mordmysterium med trasiga människor och trassliga minnen, men sätter vi det åt sidan var det egentliga hindret för undertecknad att komma in i berättelsen. När jag väl tagit mig över det så följde resten smidigt. Berättelsen börjar långsamt och spretigt men växer sig sedan bredare, stadigare. Förgrenar sig, förkovrar sig, en tanig kvist blir till en redig gren. Förvandlingen skedde omärkbart och plötsligt var jag engagerad i att försöka lösa mysteriet, och positivt överraskad av att jag var det.

Således var det med förväntansfull iver jag gick på bio i kväll för att se filmatiseringen av samma bok. Jag hade inga skyhöga förhoppningar, men jag hade en bra känsla, en trygg föraning om att det skulle bli bra. Det är välkänt att filmatiseringar sällan håller måttet med böckerna de baserats på, men likväl kan jag tycka att det är trevligt att få ta del av berättelserna konkret visuellt, till skillnad från i min ofta semiabstrakta fantasi. Till exempel är karaktärers ansikten ofta dolda av en suddig hinna tills att jag ser dem porträtteras av skådespelare och för det mesta tycker jag det är givande att se dragen tydligare, så länge castingen känns rimlig. Emily Blunt som denna films huvudkaraktär Rachel Watson är ett sådant exempel, men tyvärr hittar vi inga fler bland huvudkaraktärerna i The Girl on the Train. (Fast Allison Janney är som vanligt briljant, här i rollen som Detective Riley.)

Till saken hör att filmens berättelse hade förflyttats från London till New York. Varför? Ingen aning. Kalla mig förutsägbart kulturbloggigt anglofiliskt lagd, men det är något med grått rugg, bloody murder, tågresor, introvert spionage och efternamn som Watson som bara gör sig bättre i en viss flavouring med betoning på u. Den geografiska förflyttningen bidrog med inget förutom att brittiska Blunt lät konstlad, och dessvärre inte på ett charmigt Frasier-igt transatlantiskt sätt, utan mer så att hon gled in och ut ur en europeisk accent till och från en amerikansk. Det enda bra castingvalet var därmed, i slutändan, motsatsen till bra.

Filmen rymmer mycket utrymme för besvikelse för de som läst boken. De flesta karaktärer kändes som helt andra än de jag lärt känna genom den. Få personligheter, drivkrafter, viljor, drömmar, trauman eller rädslor hos karaktärerna kom fram. Historier rusades igenom samtidigt som de förblev sömniga, väsentliga grundpelare i berättelsen skummades förbi och spännande vändningar i den utfördes slarvigt. Det blev istället en utdragen uppvisning av diffusa filmtekniker och utebliven dialog. Samtalen kändes ofta styltiga, det var som att någon hade läst boken, highlightat de viktigaste replikerna, strykit två tredjedelar av dem, och sen infogat den kvarstående informationen tämligen hux flux här och där i filmen. Det hade behövts så mycket mer. Det är som att filmskaparna hoppats på att bygga en dinosaurie men skippat själva ryggraden. 

För mig blev det snabbt svårt att inte känna ett visst missnöje med hur saker hanterats i filmskapandet. Halvvägs genom visningen började jag längta efter slutet, vilket jag hoppades att skulle bli räddningen. Dessvärre drog sig ingen för att hasta igenom den delen heller. Själva slutrepliken — f.ö. en annan än den i boken, vilken jag tyckte var helt i rätt anda och som bonus kan uppfattas som förtjusande tvetydig — var dessutom så urusel att sekundärskammen grep tag om mig. Sammanfattningsvis kändes filmen nonchalant. Långt ifrån vad Paula Hawkins psykologiska thrillerroman Kvinnan på tåget gjorde. 

Funderar ni huruvida ni ska se filmen eller läsa/hörsla boken är valet därmed mycket simpelt: Boka en kupé, för den här berättelsen vill ni inte ta snabbtåget igenom.

Linnea
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com