Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

11.11.2016 kl. 20:14

Hösten 2016. Hösten som kulminerade i en utmattning och två månaders sjukskrivning, hösten då vi bygger hus, hösten med de många feberknäpparna, hösten då jag slutade konsumera kultur helt och hållet. Har inte läst en bok, knappt lyssnat på musik eller nej! jag gick ju på Kents konsert. Men utöver det har jag inte sett, inte hört inte tänkt, rättelse! inte orkat tänka kring något som har med samtiden och min plats i den att göra- förutom det basala att äta jobba bygga sova. Och satan vad tråkigt det är. Att inte stimulera hjärnan med sånt jag vet att den, och jag, mår bra av.

Nå hur som helst, hade en feberknäpp i veckan och kom då på att lyssna på ljudbok. Av någon anledning har jag haft en gubbig inställning till ljudböcker men i tillståndet mellan 37-38 grader så började jag lyssna på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. För ett tag sedan lyssnade jag på Värvet intervjun med Andersson och utifrån samtalet uppfattade jag henne som analyserande, intelligent. Någon som är bra på svenska språket, som har en bred vokabulär och aktar sig noga för att inte spilla över i superlativ.

Det är också Lena som gör uppläsningen i ljudboken. Handlingen kretsar kring poeten och essäisten Ester Nilsson och konstnären Hugo Rask. Ett störande drag hos mig är att jag alltid undrar hur mycket författaren skriver in sig själv i handlingen. Då jag googlar boken kommer det fram att innehållet till stora delar är baserat Anderssons egna upplevelser men hon betonar att det inte är en nyckelroman.

Ester Nilsson, en kvinna som jag föreställer mig är lik Andersson, tar sitt arbete på stort allvar är självständig och rationell. Hon får en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Efter föredraget (som Hugo närvarar på) får de kontakt och Ester finner sig själv förälskad i honom.

Hugo är en typisk usling. Jag upplever att han på flera sätt monterar ner Ester genom att vara onåbar och plötsligt tillgänglig,  han säger saker som ”hör av dig då du är hemma igen” men undrar varför hon ringer då hon är hemkommen från Paris. Han säger saker som ”se den här filmen, jag vill veta din åsikt” men glömt bort det då Ester tar upp ämnet. Varannan helg reser han till Malmö för att umgås med en annan kvinna. Han spelar dum och oförstående då Ester konfronterar honom. Och hon är fylld av frågor men på det rationella, analytiska sättet. Ester tillåter sig att monteras ner samtidigt som hon kan se på sig själv utifrån. Språket är vackert och det är filosofiska nedsläpp i vardagliga skeenden.

Jag är glad att jag lyssnade på boken istället för att läsa den, för ärligt talat tror jag inte jag skulle ha orkat med de stundtals ingående diskussionerna mellan Ester och Hugo om diverse processer och lätt skulle boken ha lämnat.

Romanen är utgiven 2013 på förlaget Natur & Kultur och Lena Andersson tog emot Augustpriset i kategorin årets skönlitterära bok 2013. Samma år tilldelades hon också Svenska Dagbladets litteraturpris och Publicistklubbens Guldpenna för sin gärning som skribent. Jag kan varmt rekommendera den och faktiskt så börjar jag lyssna på uppföljaren Utan personligt ansvar exakt…nu. 

Mikaela
Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:
Jag är så oerhört jättefascinerad av båda de här böckerna och vad de gjorde med svensk litteraturkritik när de kom. Ibland ångrar jag att jag inte skriver c-uppsats om dem, men det hade nog varit svårt. Kanske om några år kan jag ta en tbt. Andersson skriver i en dagstidning här i Stockholm också och hon är den enda liberalen jag inte bara vill riva sönder tidningen för. Jag håller aldrig med men hon för ju resonemanget på ett helt ljuvligt språk. Så det är läsbart iallafall. Tack för ett bra inlägg!
stormen12.11.16 kl. 12:29
Hej Stormen och tack för din kommentar, den gjorde mig glad. Jag blir genast nyfiken, vad gjorde Andersson med litteraturkritiken? Förändrades diskursen på något sätt? Sen undrar jag också om du har läst Utan personligt ansvar och vad du isf. tyckte om den? Allt gott, hälsar Mikaela.
18.11.16 09:52

Jag läste "Egenmäktigt förfarande" när den kom ut och har sedan dess funderat på hur historien skulle ha beskrivits ur Hugos perspektiv. Här kom det och på vilket härligt och humoristiskt sätt sedan. Tack Manne! Jag rekommenderar alla som läst Lena Anderssons bok att läsa "Hugo - en Rask historia" för att få en helhetssyn på ett vanligt och sorgligt fenomen; obesvarad (och galen) kärlek.
Uffe19.11.16 kl. 13:03

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com