Fagerholmskt loopande

27.11.2016 kl. 20:20

Fagerholm gör mig så jävla förbannad. Jag vill så desperat ogilla hennes böcker, sättet hon skriver på som ter sig som en enda ologisk härva, utan början utan slut. Berättelser som loopar varandra i mindre och mindre cirklar för att till sist ge läsaren nån typ av förståelse för romanernas händelseförlopp. Men jag kan inte älska den fagerholmska stilen och jag kan inte hata den. Den bara är, skakar om och tvingar fram en mera fokuserad läsning.

Nu har jag ju ingalunda läst hela Monica Fagerholms produktion, och kommer högst antagligen inte göra det heller, mest beroende på tidsbrist och ett inre motstånd.  Som ivrig gymnasieelev läste jag Underbara kvinnor vid vatten som jag innerligt avskydde tills de sista femtio sidorna då den mitt i allt blev fenomenal. Precis samma upplevelse har jag haft med Den amerikanska flickan, där jag tvingad av att den är kurslitteratur i två av höstens kurser plöjde den trots mitt trotsiga motstånd.

Och ja, det ska erkännas. Jag tyckte jättemycket om Den amerikanska flickan. På slutet. De första 200 sidorna var omöjliga att greppa, gled undan och jag förmådde inte att knyta ihop de olika berättelserna till en helhet. Sen mot slutet händer något och sakta men säkert faller det på plats, ur trasslet träder en historia fram, fortfarande spretig och tilltufsad, men ändock en enhet.

I korthet är Den amerikanska flickan en (eller många?) berättelse(r) om flickor och om Trakten och hur allt hänger samman, spinner vidare med trakten som knytpunkt. Det är Eddie – den amerikanska flickan, det är Sandra och Doris och en rad kvinno- och modersgestalter. Längtan och uppväxt till tonerna av musik och mystik. Den amerikanska flickan är nästintill obeskrivbar, för vad handlar den om egentligen?

Berättelser om berättelser. Det är så nära jag kommer. För är det något som Den amerikanska flickan erbjuder så är det berättelser inne i berättelser, som ryska dockor vecklar de ut sig och erbjuder ett stort motstånd för den som önskar att det var lättbegripligt. Berättelsen om Eddie, berättelsen om inte ett, inte två eller tre utan kanske fyra dödsfall, berättelsen om barn som far illa på två vitt skilda sätt och sen finns det de berättelser som inte visas för läsaren. De outtalade berättelserna om glädjeflickornas liv, eller sommargästernas liv, eller kusinmammans liv. Den amerikanska flickan är en spindelväv av berättelser och stundvis önskar jag att den kom med en överskådlig tabell över dessa berättelser, så man kunde förstå på riktigt! Men då skulle väl en del av magin gå förlorad antar jag.

Det här är inte en bok för den som vill ha lättuggat och ledigt som ledord för sin läsning, eller för den som inte tål ett utbrytar-språk. Men är man beredd på lite frustration och längtar efter den stora litteraturupplevelsen tycker jag gott man kan ge Monica Fagerholms Den amerikanska flickan en chans. Kom bara tillbaka och berätta om ni hade samma upplevelse av frustration i er läsning eller om jag är ensam i detta?

Rebecca
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer

11.08, 08:23De ensammas ö av Lina
28.07, 16:45Kultursommarlistan av Jenks
17.07, 15:52Kultursommarlistan av annakarin