Farväl till ungdomen

Publicerad 04.01.2017 kl. 18:07

 

 

Under min tid som självständig musiklyssnare, kanske från 1994 och framåt, har formerna för lyssnandet utvecklats. Alla vet att den då för tiden härskande cd-skivan, som nyligen konkurrerat ut vinylen, numera i de allra mest betydelsefulla fallen fungerar som ett visitkort och för det mesta bara som skräp, typ.

Efter en period av mer eller mindre illegal nedladning på 00-talet är det streamingtjänsterna som är grejen. Det vill säga allt finns överallt så länge du har internetuppkoppling och en laddad enhet. Fantastiskt. Musikdistributionen är löst. Eller? Naturligtvis är fördelarna enorma, men vad gör en bloggare annat än gnäller?
Två stora nackdelar finns med streamingen som jag ser det. För det första finns inte allt på de stora platformar som vi konsumenter oftast är hänvisade till. Må så vara att du hittar 90 procent av det du vill höra, det är fortfarande inte allt, vilket väl måste vara idén med en sådan tjänst.
Ett annat problem är något jag snuddat vid förut, nämligen själva det faktum att allt finns, hela tiden. Jag vet inte hur det är för tonåringarna i dag, men min hjärna har svårt att vänja sig. Jag tänker ofta att det finns så väldigt mycket här på internet och stressar fram utan att egentligen sätta mig in i någonting. Det gäller i högsta grad musikkonsumtionen. Jag vill inte ha det som på tiden före bredbandet, då det dominerande sättet at konsumera musik var att betala 169 kronor för en cd-skiva, vars innehåll man på förhand sällan visste något om. Besvikelsen kunde å ena sidan vara stor när man insåg att skivan man betalat för var värdelös, men å andra sidan gav man den oftare fler chanser. Dessutom var det lättare att göra det utan konkurrensen från Internet som bara fanns en timme åt gången på stadsbiblioteket eller om en lärare låste upp en datasal i skolan.

Streamingtjänsterna innebär demokratisering, eller mer jämlikt lyssnande, då det inte längre är en sport att få tag i skivor, men problemen kvarstår för mig. Alllt jag vill höra finns inte nödvändigtvis där och ändå finns alldeles för mycket för att jag ska ha ro att lyssna.

Jag har hur som helst hört en och annan bra skiva från 2016. Den jag tänker skriva om nu heter Öronbedövande mörker och är gjord av artisten Farväl till ungdomen. Egentligen heter han Kåre Vernby och på 1990-talet spelade han i ett band som hette Blissful. Jag hörde dem då och då i dåtidens indieskyltfönster Musikjournalen Pop på måndagkvällarna. Jag mins inte så mycket av dem (Blissful alltså, även om måndagar för över 20 år sedan så klart också är suddiga), men tror att de var aningen för skojfriska för min smak. Skruvade. Kanske borde jag ge dem en chans så här i efterhand för senare har två av medlemmarna gjort storartade grejer på andra håll. Dels Calle Olsson med Bear Quartet och Paddington Distortion Combo och dels alltså Kåre Vernby vars Farväl till ungdomen började göra väsen av sig på allvar redan under 2014. Från början var det den här Cure-översättningen som fick mig på fall. Det är så klart genialt att beskriva en typ av natt som många av oss landsbygdsungar förr eller senare upplevt, med kyla, sprit och sprayfärg som hastigt får sällskap av "en dieselmerca i snöröken" och det blir till att springa. Men det som gör texten precis så bra som den är hänger självklart ihop med musiken, som är en tolkning av The Cures Plainsong från 1988 års mästerverk Disintegration. Just den här plattan har säkert likaledes många landsortsungar använt som en slags flykt från just de raggarmiljöer vi vistades i betydligt mer än vi ville. På så vis blir det här en fantastisk blandning av realism och eskapism. Och vad mer kan man begära?

Hur som helst, årets album Öronbedövande mörker är en naturlig fortsättning på debuten från 2014. Kåre Vernby trampar inga outforskade marker. Han spelar ytterst omodern indiepop och texterna behandlar den tid som flytt och de föräldrar som dött. Särskilt låtparet Den bottenfrusna sjön och Just såna dagar tar barndomen slut vinner på sin musikaliska enkelhet och förmåga att beskriva något både allmängiltigt och personligt. Och det är väl det som popmusik oftast går ut på?

Jag tippade aldrig på någon form av kommersiell framgång för Farväl till ungdomen (vinylerna är vad jag vet tillverkade i 100 exemplar), men nyligen släpptes singeln En vinternatt, en duett med Maja Gödicke som är lika storslagen som utmärkt. Vernby och Gödicke växelsjunger om att komma in från kylan tillsammans till ett komp som låter som en nedpitchad variant av New Orders Love vigilantes, varvat med valfri powerballad. I och med detta verkar det ändå som att fler fått upp öronen för Farväl till ungdomen, och ännu fler borde få det. Det är kanske en artist med ett omodernt sound, men bra låtar och tidlösa ämnen håller alltid.

Annat bra: Swaying wires, Kode Maya, The Goon Sax med flera.  

Pär Jonasson
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver?
Det finns mycket att säga om streamingtjänsterna, och jag tycker du sammanfattade det så bra när du konstaterade att det är demokratiserande samtidigt som den ständiga tillgängligheten medför problem. Jag kan, trots att jag knappt passerat tonåren, känna som du . det finns för mycket, det går inte att välja eller sålla fram för massan av det innehåll som finns är för stor. Kanske de som växer upp i streamngsmeckat lär sig attt på ett effektivare sätt sålla i flödena?
Rebecca04.01.17 kl. 19:13

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer

28.07, 16:45Kultursommarlistan av Jenks
17.07, 15:52Kultursommarlistan av annakarin
13.07, 11:53Kultursommarlistan av Hanna