"Here at NASA we all pee the same color"

Publicerad 12.03.2017 kl. 18:00

Föreställd dig att det tar dig fyrtio minuter att gå fram och tillbaka till toaletten. Den ligger i andra änden av den stora koncernen där du jobbar, vägen dit och tillbaka tar upp värdefull tid som du kunde använda för att slutföra kalkylationer som tar din nation till rymden. Detta var verkligheten för Katherine Goyle, en av de afroamerikanska kvinnorna som jobbade på NASA:s rymdprojekt. I filmen Hidden Figures synliggörs rasismen och sexismen, som nästan kostade USA dess framgångar i rymden, genom de små sakerna. Skilda toaletter för olika hudfärg. Olika platser i bussar, i bibliotek. Segregerade skolor och begränsade möjligheter att avancera trots en enastående intelligens.

Filmen porträtterar Katherine Goyle, Dorothy Vaughan och Mary Jackson, spelade av Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe, och deras insatser inom NASA för att skicka upp den första amerikanen i omloppsbana runt jorden. Vi får se hur Dorothy lär sig, och de hon är förman för, att programmera den nya datorn som NASA införskaffat – allt för att inte bli sparkade den dagen en maskin kan ta över deras jobb som räknare. Marys kamp för att bli ingenjör, som går från arbetsplatsen via domstolen till skolan, belyser vilken bedrift det var och hur mycket kämpaglöd det måste ha krävts för att nå dit hon ville. Hidden Figures fokuserar mest på Katherines del av historien, och berättar utförligt om hennes matematiska genombrott som gjorde rymdfärden möjlig.

Det här är en film som passar både de med ett intresse för rymdkapplöpningen, de med ett intresse för kvinnohistoria, för människorättshistoria eller helt enkelt ett intresse för riktigt bra film.  Skådespelarinsatserna golvar en, från Janelle Monáes variant på den stereotypa ”sassy black woman” som Mary Jackson framställs som till beslutsamheten i  Octavia Spencers minspel när hennes rollkaraktär Dorothy står upp mot sin förman. Vad som dock står ut som en av filmens mest mäktiga scener är det tal Katherine håller till sin chef Al Harrison (Kevin Costner). Taraji P. Henson låter i den scenen generationer av ilska, orättvisor och uppgivenhet genomsyra de sanningar hennes rollkaraktär levererar om hur det inte finns toaletter för henne där hon jobbar, om hur hon inte får dricka samma kaffe som sina vita kollegor och hur hon inte har råd med det pärlhalsband etiketten kräver för att hon har lägre lön än de övriga, och hur allt detta och mycket till leder till att hon inte kan satsa hundraprocentigt på jobbet.

Hidden Figures tvingar publiken att syna sina egna privilegier och att minnas dem som kämpat för sina rättigheter. Att som vit kvinna uttala mig om filmen ger en rättvis bild av hur det de facto var att som afroamerikansk kvinna jobba inom NASA under sextiotalet är inget jag varken kan eller vill göra, men så mycket kan jag säga att ur min synvinkel är detta en mycket välgjord och välavvägd film. Hidden Figures är baserad på en bok med samma namn av Margot Lee Shetterly, och jag föreställer mig att den som vill ha en mera nyanserad bild än vad en Hollywoodfilm kan ge, gör bäst i att läsa boken. Det vi ser på bioduken är alltså tre kvinnors riktiga historier, om än något hollywoodifierade.

För att kort behandla filmens visuella och auditiva förtjänster; de är välgenomtänkta, tidsenliga och sömlösa. Dräktdesignen är klockren, i allt från modeller och snitt till färger. Tecknet på en väl genomförd realistisk film är att inget står ut som omedelbart osannolikt. Från möblemang till klänningar, teknik till tidsmarkörer, inget står ut och tittarens fokus på handlingen bryts inte en endaste gång av att något skulle uppleva ens som lite skevt. Musiken är gjord av bland andra Hans Zimmer, och redan med det vet man att soundtracket är oslagbart. Det är, så vitt jag kan bedöma, rätt sving för tidseran men med den zimmerska magin lyfts redan överväldigande scener till nya nivåer.

En detalj som i mångt och mycket bidrar till filmens trovärdighet och genomslagskraft är originalklippen av president Kennedys tal, av testskjutningarna av rymdfarkosterna och nyhetsrapporteringen om dem. Trots den gryniga kvalitén passas klippen in både i såväl handling som i filmens övriga färgskala. Det här är en välgjord film, det kan till och med en glad amatörkritiker som jag se. Mycket kärlek har gått in i att hålla Hidden Figures tidstypisk och med en tilltalande och trovärdig estetik.

Hur mycket jag än lovprisar Hidden Figures kvarstår ändå faktumet att den inte är perfekt. Den gör en smutsig, orättvis, och övermäktigt tung kamp till en två timmars hollywoodfilm som säljer, och det är klart att den inte förmår att göra verkligheten rättvisa. Men vi kan inte låta filmindustrins fel och brister hindra oss från att berätta de gömda historierna, historierna från dem som enbart baserade på sin hudfärg och sitt kön tystas och förtrycks. Någonstans måste detta historieberättande börja för att världen skall få höra just de berättelserna. Men också historierna av alla andra som lever under ett förtryck. Historier så bortglömda att vi inte ens vet att vi behöver berätta dem. Hidden Figures är ett steg, ett litet myrsteg men ändå ett steg, mot att låta de gömda berättelserna träda fram och berika och belysa vår världssyn.

bildkälla

Rebecca
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver?

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer

28.07, 16:45Kultursommarlistan av Jenks
17.07, 15:52Kultursommarlistan av annakarin
13.07, 11:53Kultursommarlistan av Hanna