Normkritk och märkligheter på Teatern

Publicerad 23.04.2017 kl. 22:26

Den här veckan har jag haft förmånen att gå på teater hela två gånger. Som säkert märkts har jag en förkärlek för teater, denna konstform som är traditionstyngd men nyskapande och så tydligt följer ett manus men ändå aldrig är lika två föreställningar i rad.  De två pjäser jag såg, även om den ena nog inte faller i kategorin ”pjäs”, var TOVE och FESTEN, två radikalt olika upplevelser som väcker helt olika tankar och frågeställningar och ändå har en del gemensamma beröringspunkter. Det kanske största gemensamma temat är kvinnoskap och att stiga ut ur normer, samt vad det kostar i ett normativt samhälle.


bild: Cata Portin

TOVE är en pjäs om Tove Jansson, om hennes liv och muminframgången. Pjäsen jobbar med två olika tidslinjer, den unga Tove, som målar väggmålningar i Kotka och stångas med sin pappas nazistsympatier samtidigt som hon blir vanvettigt förälskad i Viveca Balder, och den äldre Tove, vars muminframgång går henne på nerverna då hon måste ta beslut om produkter med mumintema, som reser till Japan för att hålla tal och möta fans. Många olika delar av Tove Janssons livshistoria, såväl privata händelser som skeenden i yrkeslivet, presenterats och utforskas.

På det stora hela lämnar TOVE en del i övrigt att önska, och det är jag inte ensam om att tänka. Teaterkritiker över hela Svenskfinland har samma frågande inställning till pjäsen. Teoretiskt sett skall den funka, scenografin är genomtänkt, skådespelarnas insatser är klart godkända och vore det inte för manuset skulle TOVE bli riktigt bra. För det är på manusnivå det brister. Tanken om berättandet på två olika tidsplan är god, och upplevs som en fräsch vändning istället för den förväntade kronologin, men i ett försök till att skapa en komplex bild av människan Tove Jansson tvingas det i pjäsen in så många olika händelseförlopp och roller att slutresultatet upplevs som tillgjort och iscensatt. I kombination med den styltiga dialogen, innehållande ett flertal dokumenterade Tove Jansson-citat, blir den tre timmar långa föreställningen extremt tradig att sitta igenom.

bild: Cata Portin

Nu och då skiner budskapen om framgångens press, konstnärslivets motgångar och sökandet efter livets mening igenom men det räcker inte. TOVE  är en pjäs som enligt alla konstens regler borde gå att få att fungera, den har uppskattade skådespelare med i ensemblen och det märks att det satsats på allt från scenografi till kostymdesign. Trots allt blir det ett platt fall och det som för mig är spiken i kistan är beslutet att ha de två skådespelarna som spelar Tove, Alma Pyösti och Ylva Ekblad, att härma Tove Janssons kännspaka röst. Slutresultatet blir märkligt, liksom pjäsen i övrigt.

Min andra teaterupplevelse, [siskos] FESTEN är en helt annan typ av teater. Publiken sitter så nära att den nästan är på scen och uppmuntras att delta, samskapa, föreställningen, som löst följer ett ”klassiskt” hemmafestupplägg. FESTEN är nyskapande och suggestiv när den går rakt på obekväma samtalsämnen. Grundtematiken är skam och under två timmar föreställningen pågår möter publiken frågeställningar kring kropp och sexualitet, kropp och skam, kvinnoskap. Det här är en svårförklarlig helhetsupplevelse som balanserar någonstans mellan teater och performancekonst och improvisation.

bild: Haliz Muhilden

Jag blir helt svept av mina fötter, mest för att jag inte visste vad jag förväntade mig när jag gick in och satte mig i en mjuk soffa i ett rum inrett som en studielägenhet - fyllt med möbler landade av gammalt, loppisfyndat och ärvt. Föreställningen börjar småsegt med en återberättning av en kväll på en svergiebåt men trappar upp tempot vartefter. I ett virrvarr snarlikt en riktig fest belyser FESTEN brännpunkter i att leva i ett samhälle där en kan skämmas över allt. Det [sisko] gör är normkritisk och feministiskt och helt underbart.

bild: Haliz Muhilden

Naturligtvis är inte heller FESTEN felfri. Det som kanske sticker mig mest i ögonen är att föreställningen görs av fyra kvinnor som enligt alla samhälleliga normer är attraktiva, de är normsmala, de är vita och de kan ta sig friheten att därför bryta mot normer kring sexualitet och kropp utan desto större konsekvenser. Jag förstår att hitta personer med ickenormativa kroppar som dessutom är villiga och förmår göra performance teater är svårt i Svenskfinland men jag kan ändå bli lite trött. Klart det är normbrytande för en smal kvinna att visa lust eller bita av ost direkt av blocket, men det är mindre normbrytande om det varit en fet kvinna, en oattraktiv kvinna eller en färgad kvinna.

På det stora hela bjöd helgen alltså på såväl hög- som lågvattenmärken. Jag är ändå nöjd med att ha sett båda pjäserna, TOVE för att jag tror den kommer bli ihågkommen i finlandssvensk teaterhistoria och FESTEN för att den var annorlunda mot alla annan teater jag sett. Har ni sett någondera och i sådana fall; vad tyckte ni?

Rebecca
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver?

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer

28.07, 16:45Kultursommarlistan av Jenks
17.07, 15:52Kultursommarlistan av annakarin
13.07, 11:53Kultursommarlistan av Hanna