Lättsmält feminism och lekfullt systerskap

Publicerad 15.05.2017 kl. 22:58

Jag har något att bekänna. Trots att jag är en svensktalande feminist med ett intresse för popkultur, så har jag i skrivande stund inte ännu tittat på succéserien Full Patte. Systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf som står bakom den har ingalunda förblivit främlingar för det, men visst har denna lucka i allmänbildningen gjort sig skavande påmind när jag under förra veckan blickat framåt till helgen då jag skulle se Kronlöfarna, tillsammans med Thom Gisslén, på Wasa Teaters scen. Jag var ganska aningslös om vad jag kunde förvänta mig, förutom feministisk politik och humor i form av sång och stand-up. Det är förstås alldeles tillräckligt redan där att se fram emot.

Föreställningen Familjen Kaos inleddes ändå välbekant och starkt, med låten Så Jävla PK som var och varannan blivande blomsterhattstant av generation Y nynnade på för ett fåtal år sedan. I lyriken till den hittar vi precis sådant som jag själv uppskattar allra mest med Kronlöfduons humor, en träffsäkerhet och förmåga att bjuda på sig själva, som exempelvis i raderna "Har tvångstankar om att leda tanter över gatan / Drömmer om att Estelle ska bli värsta butch-flatan / Säger inte du hen är du lika med satan / Jämfört med mig är Astrid Lindgren ragatan".

Samma satiriska skarpsynthet kom även väl fram i en låt som beskrev "omvänd rasism" genom att jämföra begreppet med andra orimliga hittepå-fenomen. Min favoritrad i det ämnet var att omvänd rasism existerar lika mycket som "vänsterpartister som inte gillar sjuttiotalet". Jag parafraserar klantigt ur minnet nu, men ni fattar! Sådana ögonblick av genial briljans, såväl författade repliker som spontana infall, fällde mig totalt och jag befinner mig fortfarande i en pöl av geggig beundran. Även samspelet särskilt systrarna emellan, med genuin uppskattning i de blickar och leenden de utbytte när den andra sagt något kul, var fantastiskt roligt och fint att se.

Men så är det förstås så när det gäller humor, att allt inte funkar för alla. Showen återkom ofta och gärna till sex och könsorgan, och jag må nu låta som en pryd gammal tant men det är inte min favoritsmak när det gäller min humoristiska kopp te. Ämnena dök inte upp genom hemlighetsfulla double entendres eller blinkande anspelningar, istället serverades sång och snack rakt på sak om allt från t.ex. att kvinnan vill komma när hon går hem med ett ragg till, tja, olika användningsområden för en mans förhud. Ett uttryck försöker frekvent nästla sig in i denna summering: Pang på rödbetan.

Merparten av publiken gapskrattade och jublade åt dessa partier, men själv är jag så litet lagd åt buskishållet att jag hastigt blev obekväm — inte med ämnet i sig, men att jag var i en situation där jag kände att jag borde roas av det för att inte dra ner på stämningen. Hade det inte varit för en beständig och viktig ingrediens i allt spexande om pullande och knullande så hade jag blivit rejält avtänd, nämligen att kvinnan var den aktiva sexuella varelsen och att den kvinnliga sexualiteten då fick stå i fokus. 

Kvinnan tog konstant och medvetet steget från objekt till subjekt genom att själv bestämma vilken kroppsdel på sin partner hon skulle gnida sig mot, berätta var klitoris finns och förklara hur och var hon gillar att bli rörd. Denna differentiering mellan aktivt subjekt och passivt objekt är säkert alla nulevande feminister bekanta med, även om det så var under sextiotalet som hen senast var involverad i sådana diskussionskretsar. 

Faktum är att de feministiska tankarna som dryftades i föreställningen var så pass väletablerade att de knappast kan ha kommit som någon större överraskning för någon som hängt med i den feministiska debatten under de senaste par åren eller så, vilket fick mig att bli något fundersam över vem den var till för... eller borde ha varit till för. Detta hänger förstås också ihop med marknadsföringen som feministisk, samt den generella nyfikenheten på sådan humor i den region där den sätts upp, bland annat, och kanske är det där otydligheten jag upplevde fått sitt fäste. Feminister lockas såklart till feministiska föreställningar, men jag fick återkommande känslan av att Familjen Kaos till stor del predikade till kören. Är det i så fall inte litet snopet att syftet inte tas bättre tillvara på?

Pepp och systerskap är härligt att vara del av, och skulle Familjen Kaos-gänget återvända till en teater nära mig med en ny show skulle jag utan tvekan gå även då, och jag tycker definitivt att alla som är intresserade av feminism gör ett gott val i att se föreställningen även om de så studerat genusvetenskap i femtio år eller heter Simone de Beauvoir. Men på sätt och vis så verkar det så synd och skam att de viktiga budskapen i föreställningen slösas och slarvas bort på sådana som jag — d.v.s. svensktalande feminister med ett intresse för popkultur — för vi känner redan till diskussionerna som föreställningen förmedlar.

Språket och sexet i föreställningen kunde säkert få en del lärare och föräldrar att snörpa på munnen, men högstadie- och gymnasielever skulle säkerligen snarare riskera att vrålskratta käkarna ur led. Med tanke på vilka fantastiska möjligheter till givande och lärorika samtal den kunde öpppna för, så kunde erfarenheten gott och lätt vara värt både och.

Vem annan hade turen att kunna se gästspelet i fredags eller lördags? Vilka tankar har föreställningen lämnat er med?

Linnea
Kommentarer (4)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver?
Vilket otroligt bra analys, Linnea! Under inga omständigheter hade jag kunnat leverera en sådan genomtänkt rapport. Satt här och nickade instämmande som en tok.
Linn16.05.17 kl. 10:30
Tack så mycket Linn!
17.05.17 09:27
Skulle väldigt gärna se detta, men alltså jag fixade inte Full patte. Jag blev nästan förnärmad av hur dåligt jag tyckte att det var, speciellt eftersom det tedde sig som en sådan blek efterapning av Broad City. Borde kanske antagligen ha gett det flera chanser, men blev så himla trött på besviken på att det kändes så klyschigt och liksom fult på nåt plan. Jo, jag vet att eftersom kvinnligt könsorgan är tabu och varit undangömt i hundratals år, så är det dags att fira fittan liksom. Men njääe, det behövs andra idéer också.
Fin recension hur som helst, tack för den!
ponks16.05.17 kl. 10:32
Jo, det var inte så mycket som "var nytt", alltså i det feministiska då, och där hade jag nog förväntat mig aningen mer. Det inverkar väl också att vi hör så mycket om det förlovade landet Sverige och att det, feministiskt sett, befinner sig ungefär tio år före oss. Samtidigt gillade jag nog mycket av showen men rent analytiskt/insiktsmässigt hade jag, liksom Malin här nedanför, ställt in mig på en snäppet djupare nivå. Ahh, Broad City är en till serie jag inte sett! Föser den högre upp på min mentala lista.
17.05.17 09:53
Jag gick därifrån med löftet att jag absolut inte får berätta åt någon att jag egentligen inte gillade det så mycket... För det här måste man ju gilla om man är feminist. Eller? Och när mamma frågade om det var bra kunde jag inte ens förklara vad det var jag hade sett. Med slutsatsen att jag inte fattar kultur. Så tack för analysen! Fick bättre grepp om det nu.
Jag hade förväntat mig en massa smarta, vassa argument och spydigheter som man själv kanske kunde återanvända IRL. Lite buskis pallar jag nog men jag föll nog av vagnen i diskussionerna med pojkvännens förhud. Vad var pointen med det? Så förvirrande? Och det andra flamset som inte kändes relevant alls... Jag fick intrycket att showen var tänkt som en privat uppvisning för deras Vasavänner och likasinnade, inte mig. De som tycker att de är rockar oavsett. Jag antar att eftersom jag satt ensam bland främlingar förstärktes denna känsla av utanförskap i sammanhanget. Mina grannar tokgillade och gav stående ovationer och jag kunde ju inte vara sämre. Därav löftet att inte säga något om detta efteråt... ! Och skrikandet i micken? Konstrasten mellan mig och föreställningen fick mig att känna mig som en gammal pryd tant som inte tål buller och olämpligheter. Och det var absolut inte den känslan jag ville gå hem med. Kanske borde jag hålla mig till KAJ -konserter med öronpropparna i handväskan sådär för säkerhets skull. Uppskattade dock musikinslagen väldigt mycket. Min toleransnivå och förlåtelse är mycket högre tillsammans med lite dunka dunka, videoshow och elgitarrkomp.
Malin16.05.17 kl. 13:15
Oj nej, va tråkigt att den gjorde dig så besviken! Förstår helt känslan av att behöva smussla med att en ogillade föreställningen, men det blir ju sjukt snävt att vi/nån ska kräva av oss feminister att vi ska bautagilla allt som är feministiskt bara för att vi gillar feminism. Vi kan liksom inte sätta likhetstecken mellan värderingar och exempelvis humor. Jag stöder absolut ståndpunkterna som föreställningen lyfte fram (hmm, finns bestämt ett penisskämt i den frasen också...), och jag gillade mycket av den, men det betyder inte att jag vred mig av skratt eller alltid kände att den var för mig. Hade nog också förväntat mig något mer "avancerat", rent feministiskt. Gillade mycket och tyckte en del toppar var superhöga (uppskattade också musiken, t.ex.!), men tenderade bli förbryllad och tveksam där emellan.
19.05.17 23:33
Älskade den och accepterar ändå att allt inte föll mig på läppen! Jag gillar tjejer som får skrika och tala ut och sjunga ut precis som de själva väljer och utan att be om ursäkt för blandningen av högt och lågt!
Denna Sandra19.05.17 kl. 07:46
Va roligt! Helt sant, allt måste inte tilltala en till hundra procent, men helhetsintrycket kan ändå vara hur bra som helst. Uppskattar också att de kör hårt.
19.05.17 23:35

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

August Treier · PRESENTATION
Fredrika Lindgren · PRESENTATION
Johanna Sjöberg · PRESENTATION
Linnea Portin · PRESENTATION
Mikaela Sandberg · PRESENTATION
Pär Jonasson · PRESENTATION
Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer