Hopp är ett vapen, överlevnad en seger

Publicerad 24.07.2017 kl. 23:53

Det är försommar år 1940 och det andra världskriget är inte närapå över ännu. Vi befinner oss i hamnstaden Dunkerque i norra Frankrike där tyskarna har omringat 400 000 brittiska soldater. De måste retirera, och fast de har franska allierade på sin sida så tränger sig de tyska styrkorna på. Tvärs över Engelska kanalens vatten finns hem, knappt 80 kilometer borta. Att ta sig dit verkar ändå omöjligt hopplöst.

Dunkirk är den generellt geniförklarade regissörens Christopher Nolans senaste film, och den första av dem som baseras på sanna historiska händelser. Även detta område är ett han visar sig bemästra — bakåtlutad i biofåtöljen slår tanken mig med jämna mellanrum: Fan så han kan. Det känns futtigt att prata om det estetiska och det dynamiska i en skildring av verklig, bedrövlig historia, men... den är så snygg och så kraftfull. Det måste nämnas. Den nyttjar sina 106 minuter effektivt och genomtänkt. Få repliker, massiva intryck.

Berättelsen består av tre perspektiv: Fågel, fisk och mitt emellan. Stridspiloter, civila båtägare som kallas in för att bistå med evakueringen, och soldater som bland hundratusentals andra är strandade vid vattenbrynet. "Mitt emellan" är här ingen trygg medelväg, utan en ständigt krympande snärja. Den öppna platsens utsatthet ger en klaustrofobisk känsla, mästerligt förstärkt av Hans Zimmers tickande soundtrack.

Även i krigsfilmer är vi vana med att manuset ska spela på våra sentimentala hjärtesträngar. Att soldaterna ska relatera till varandra och vi således till dem — de ska samtala och berätta om vem de har lämnat efter sig "där hemma", de ska skratta och gråta framför kameran för att göras mänskliga inför publiken. Förstås för att vi ska beröras desto mer av deras öden, vilka de än är — oavsett, i krig alltid grymma.

Detta grepp ägnar Nolan inte en sekund åt i Dunkirk. Istället slängs vi in rakt i krigets kaos, utan någon vidare bakgrundshistoria varken åt situationen eller åt karaktärerna: Det är så här nu. Vi är i nuet.

Det överraskar mig att effekten blir att filmen tränger djupare. När den något Hollywooddoftande och glamourifierande sentimentaliteten skalas bort så blottas något råare, något ömmare, något som framstår som mer äkta. Det finns inget behov av att måla bioduken röd av blod och inälvor för att det ska vända sig i åskådarnas magar. Den gräver sig in i en ändå. Det är nästan som att jag går ut från biosalongen med lock för öronen utav förändringar i lufttrycket, resterna av en salt kallsup i näsan och små, små sandkorn innanför kläderna.

Och på andra sidan bioduken, där fortsätter kriget ännu i flera år till. Inget är över när filmen är över. Att inte förlora hoppet är ett hjältedåd. Att överleva är alldeles tillräckligt.

Linnea
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com