Fantastiska flykmöjlighreter och fantasyfunderingar

Publicerad 03.09.2017 kl. 22:01

Fantasy kan definieras som en genre vars handling utspelar sig i parallella verkligheter till vår, verkligheter och världar med fantasielement i dem. Vanligt i fantasyn är alver, drakar, påhittade språk och magi. Ofta lånar fantasyn influenser från vår verklighets medeltid, men snarast från den medeltid som finns i det allmänna medvetandet än den som faktiskt ägde rum.

En tid tillbaka var jag och lyssnade på en föreläsning om fantasy och författarskap som hölls av Maria Turtschaninoff. Titeln på föreläsningen var “The Author as a Norn – becoming All-powerful in the Face of Crippling Self-doubt” och trots att föredraget till största delen handlade om författarskap och mentala stötestenar på vägen mot författandet lämnade jag och tänka på fantasy och olika verkligheter samt hur jag förhåller mig till fantasy. Turtschaninoff nämnde i sin föreläsning att hon inte ser sina fantasivärldar som mindre verkliga utan snarast en annan verklighet, varken mer eller mindre verklig än denna.

Är det inte så att barn och ungdomsfantasyn fångat mången liten läsare och lett hen in i andra världar. Harry Potter (I den mån vi kan kalla det fantasy? Kanske en lightversion av fantasy?) fångade en generation, visst många ramlade av läståget efter sin pottertid, men ännu fler fick den första viktiga upplevelsen av att försvinna någon annanstans via litteratur, upplevelsen av att inte kunna släppa boken, av att bara behöva få veta vad som kommer hända. Fanatsyn som genre har gett många barn en fristad att växa i. Maria Turtschaninoff sa, och pratade både utgående från sin egen erfarenhet från barndomen men också sitt författarskap, att fantasivärldarna skapar möjligheten att prova på olika moraliska dilemman, stora frågeställningar och utforska tunga teman utan att låta vår verklighets politik och komplexitet komma i vägen. I en fantasivärld kan en tacklar frågor som en annars inte skulle ha kapacitet att utforska.

Min egen upplevelse av fantasyn sträcker sig inte långt, den var för mig som för många andra en genväg till läsglädje, så det mesta som jag läst är vad en kan kalla ”fantasy light”, fantasy utan komplicerade språk, massvis av påhittade livsformer och komplicerad uråldrig magi. Jag läste Potter, jag läste Arvtagartriologin, jag läste Tamora Pierces Lejoninnans sång (storfavorit!) och på senare år har jag läst och tittat på Game of Thrones. På många vis har jag hållit mig till barn och ungdomsfantasy och till det vi kan kalla populärfantasy. De många och långa high-fantasy serierna som finns utgivna och älskas hårt av en dedikerad skara fans har gått mig förbi.

Vad får en läsare att dras till fantasyn och bad får en läsare att ge upp på fantasyn? Turtschaninoff sa i sitt föredrag att hon drogs till fantasyn för det påhittade, för de fantastiska och otroliga elementen. Jag vet att jag drogs till den fantasy jag läst för verklighetsflykten, sättet fantasyberättelser ofta drar in en i texten snabbt och för den tydliga storyn. Sak a händer, sedan sak b, sedan sak c och även om inget av dem tycks höra ihop är de sammanlänkande på något magiskt vis, fantasyn antyder att det finns en större plan och att allt nog hänger ihop i slutändan. Tröstande vetskap för vilsna själar. 

 Men sen försvinner fantasyn ur mångas läsrepertoar. Kanske för att den upplevs som barnslig? Kanske för att de komplicerade namnen, familjerelationerna och fejderna blir för mycket att bolla i annars överfulla hjärnor? Eller kanske för att fantasyn ofta paketeras på avskräckande sätt? Tegelstenspocketar med liten text och omslag med obekanta ord och ihoprullade drakar och svärd på sig? Vissa skulle kanske hävda att det är för att fantasyn är en osofistikerad genre, ämnad för de som inte förstår ”fin” litteratur baserad i vår gråa värld av realistiska bakgårdsskildringar, och ja, mycket av fantasyn är ju blodbad och dödsfejder i påhittade världar bland figurer som ingen mött, men all litteratur är ju påhittad mer eller mindre? Så varför slutar vi läsa fantasy?

Vissa kanske aldrig gillade det (som jag med deckare) andra kanske växte ifrån det, finner att den trygga plats fantasivärldarna en gång gav numera är en gravgård av uppväxtångest medan andra bara glömde att fantasyn var och är en stor genre? Jag vet inte vart jag hör, och vet inte varför jag inte velat röra fantasyn på en lång tid. Kanske för att omfattande serier med sjuttioelva uppföljare och dubbla antalet karaktärer inte längre har rum bland allt annat i livet, eller kanske för att jag bara tappade tråden. Har ni tankar om fantasy? Bokrekommendationer? Eller är fantasy för er en av de många genrer en aldrig fastnar för?

Rebecca
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver?

Kulturvis = kultur·vis + kul·turvis. Kollektiv blogg där vi snackar kultur, turvis. Kul!

Följ oss

Facebook
Bloglovin'

Skribenter

M · Linnea Portin · PRESENTATION
T · August Treier · PRESENTATION
O · Pär Jonasson · PRESENTATION
T · Johanna Sjöberg · PRESENTATION
F · Mikaela Sandberg · PRESENTATION
L · Fredrika Lindgren · PRESENTATION
S · Rebecca Mattbäck · PRESENTATION
Amanda Helling · PRESENTATION

Ögonblick

@kulturvis på Instagram! →

Brevinkast

kulturvis@gmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer

28.07, 16:45Kultursommarlistan av Jenks
17.07, 15:52Kultursommarlistan av annakarin
13.07, 11:53Kultursommarlistan av Hanna